Vårkänslor i eget bo!

Femtonde december och Mr T och jag har idag blivit husägare. Detta utan att vi behöver packa en endaste flyttkartong. Så smidigt kan det vara vid husköp. Vi har varit några vändor till banken för information och så har vi skrivit på de aktuella handlingarna och idag har affären gått igenom. Vi har egentligen inte sonderat husförsäljningslistorna överhuvudtaget. Vi kollade in ett enda objekt och så slog vi till. Vi har också haft förmånen att provbo i drygt sexton år, så det går inte att hävda att vi köper grisen i säcken. Inte alls, vi vet varenda liten dammtuss och skråma. Vi känner till nackdelarna, men framförallt fördelarna. Vi trivs så gott i detta hus att det finns absolut ingen anledning att se sig om efter något annat.

Nära till stan, lagom lantligt, blåbärsskogen inpå knuten, cykelavstånd, ja rent av gångavstånd till havet. Ge mig en anledning till att flytta. Okej, om det låg strandnära i Påskallavik eller Pataholm i Småland, så skulle jag fundera. För närvarande blir det husköp i Hille. I samma gamla bostad som vi har levt, trivts och mått gott i under många år. Vem vet, det kanske blir lika många år till. Fram tills igår var området ett bostadsrättsområde med tjugo parhus. Nu är det en samfällighet, fortfarande med tjugo parhus. Var och en av de fyrtio hushållen äger nu sin boendedel och för Mr T och mig så känns det helt genomrätt.

Vi har firat med wienerbröd men för övrigt har det varit som vilken måndag som helst. Lika grå och tung vädermässigt som tidigare. Fast nu är vi husägare och tomten, alltså jultomten kom tidigare än vanligt i år. Tomten, alltså trädgårdstomten, nu menar jag ytan och inte figuren, ligger vit och stilla. Jag tror inte att det kommer att bli så stora synliga skillnader på att vi nu äger detta. Vetskapen räcker gott.

Det innebär som sagt några vändor till banken när en bostadsrättsförening ska upplösas och de inneboende ska ta över ägandet. Det gäller också att ta ställning till hur mycket lån som måste göras, hur lång bindningstiden ska vara. Ganska spännande att följa räntorna den senaste tiden. Lite tidigare i höst hade det inte varit så roligt att ta lån. I sista minuten sjönk räntorna radikalt och fast vi inte har den minsta lilla makt att påverka Riksbanken Mr T och jag, så måste jag tillstå att deras sänkning kom mycket lägligt. De borde ha fått sitta vid vårt bord och äta wienerbröd. De har säkert tjänat in ganska många wienerbröd åt oss framöver. Eventuellt en stor Princesstårta också.

Här sitter jag och bloggar om husköp och glömmer helt bort att jag har ett uppdrag att göra. Jag har sovit på saken och bestämt mig för att slutföra bloggkalendern och för att inge lite hopp hos bloggläsaren så publicerar jag en bild som visar vår, blommor och ljuset.

15 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Mr T och jag har ett ställe som är översållat med gullvivor. Det är inte på något sätt någon undangömd plats, så jag kan tänka mig att dit tar sig många gullviveälskande människor. Jag tillhör dem som tycker om gullvivor. Jag tillhör dem som tycker om de flesta blommor. Vilken fantastisk rikedom att få gå ut i naturen och skåda allt det vackra som bara finns där. Vilken naturlig skönhet. Det är där som jag återhämtar mig och laddar om batterierna. Där, i lugnet, så kan tankarna få lunka på i sin egen takt. Där, i vinden, så kommer några lösningar på eventuella funderingar. Där, så är jag och Carl Boberg, på samma planet. Våra själar brister ut i lovsångsljud. O store Gud, o store Gud.

Visst är det fascinerande att titta in i själva tekniken på en mobiltelefon, dator eller TV. Fast det är vackrare för ögat att titta in noga i en blomma. Det är även fascinerande. Så genialiskt. Så genuint. Så andäktigt. Fast att upptäcka det kräver tid. Det krävs att vi stannar upp och även går ner på knä. Att vi kommer riktigt nära. Det finns en sångtext som lyder så här: Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under, Gud. Ja, där på marken finns verkligen Guds under. Små, små blommor. Så välklädda. Söta, stiliga, tjusiga, vackra, betagande. Alla med sin egen charm.

Gullviva har fått mig på fall. Jag böjer mig gärna ner för att plocka en bukett. Jag upptäcker ganska snart att även som svarta insekter också gillar gullvivorna. Jag ruskar lite på buketten och de flesta insekter ramlar av. Gullvivan är landskapsblomma i Närke. Dess latinska namn är Primula Veris och får väl översättas med att den växer på våren (veris) och kommer bland de första (primula) av vårblommorna. I Skåne, Halland och i Örebro län så är den fridlyst. Om vi befinner oss någon annanstans så går det bra att plocka en bukett. Fast inte dra upp några rötter. Där har jag syndat. En gång. Nu finns det inga synliga bevis på det ute i trädgården, utan det är endast min blogg som erkännandet är tydligt. Kom igen till våren. Veris. Då finns det en liten täppa där gullviveplantan sprider sig och jag tror att det är den enda blommande synden på Mr T:s och min nyköpta täppa. Övrig blomsterprakt har vi köpt eller fått. Primulan verkar trivas där i alla fall. Den lilla plantan har brett ut sig och det kommer höga stänglar och stora blad. I sällskap av köpt humle. På återseende med ett leende!

PS. Gottfrid har namnsdag idag. Passar ju bra i sammanhanget när jag har bloggat om fridlyst och goda wienerbröd. Dagen i ett sammandrag, Gottfrid. Kommer du ihåg Gottfrid i boken om Emil i Lönneberga? Gottfrid, borgmästarens son. När Emil och Gottfrid möttes, så tändes ett litet ljus i bådas ögon och strax därefter brakade ett jättefyrverkeri igång. Slut på friden för borgmästaren och de övriga gästerna på kalaset. Så som det kan bli när två pojkar av samma skrot och korn möts. Vad jag undrar i sammanhanget är om det finns någon därute av samma skrot och korn som bloggaren? Som plockar hem gullvivor med rötter och allt?