Raggmunksälskare, inte munkraggsälskare

Det blev en lite två-månader-kvar-till-julen-helg för Mr T och mig i helgen som gått. Stress och långa att-göra-listor har känts långt borta. Vi manifesterade detta med att gå på bio. Något som vi båda älskar, men som sällan blir av. Film är bäst på bio... var det jag som myntade det uttrycket? Nej, säkerligen inte, men det kunde ha varit det. Vi bestämde oss för att se "Till det som är vackert". Den låg nära till hands eftersom den handlar om en ung flicka som kommer i kontakt med den klassiska musiken och som på lite knaggliga vägar lyckas ljuga sig till ett jobb som receptionist på Göteborgs Konserthus. Där inleder hon ett förhållande med en världsberömd dirigent, som i filmen heter Adam. Denne Adam är gift och det blir givetvis komplikationer och jag sitter och ilsknar till å flickans vägnar. Men jag höll mig kvar i biostolen och gick inte fram till duken och gav Samuel Fröler en rak höger och en pungbräcka. Det hade han gjort sig förtjänt av annars. I denna filmroll är han långt ifrån skärgårdsdoktorrollen. Flickan, som i filmen heter Katarina, spelas av Alicia Vikander. En strålande skådespelarinsats.

Det var även riktigt roligt att skymta kända ansikten i orkestern. Inte varje dag som Göteborgs Symfonikerna agerar statister. Trots att filmen rörde upp mina känslor, så bestämde jag mig för att lyssna ännu mer på klassisk musik framöver. Jag får ganska stora portioner av det genom alla konserter jag går på, men nu ska den dosen ökas genom lite CD-lyssning också. Ljuv musik. Precis som SSK:s senaste matchresultat. Vinst på bortaplan mot Färjestad i lördags. Ett-fyra. Vinst på hemmaplan mot självaste Brynäs ikväll med de något sensationella siffrorna sju-två. Varför tog inte Brynäs med sig några målvakter och backar? Hade de bara tänkt på anfallsspel? Nu tänker jag inte fundera så mycket på Brynäs försvarsspel, utan jag gläds med mitt hjärtas lag. SSK!

Det här inlägget ska få etiketten Protokoll och då är det väl bäst att inlägget gör skäl för namnet, så därmed lämnar jag filmrecensioner och hockeyhallen och beger mig till StyrÖLserummet. Vi kom dit igår kväll runt sjutiden. Lokal kvällstid alltså. Det var en direkt After Work för två av styrÖLsens tre medlemmar och den tredje hade i stort sett endast varit hemma och vänt. Vi andra två anade en något uppfräschad look i skepnad av uppiffad frisyr. Detta var kvällen för ettårsjubileum av namnet StyrÖLsen. Dessförinnan var vi bara några enkla personer som tillhörde en Facebookgrupp med namnet "Vi som tycker om att sitta i solen och dricka en kall öl". För ett år sedan gick vi vidare och bildade StyrÖLsen. De tre styrÖLsemedlemmarna tycker fortfarande om att sitta i solen och dricka en kall öl, men som du säkert förstår är det inte så lätt att hitta solsken i Gävle klockan nitton noll noll en måndag i slutet av oktober. Därför blev det återigen myshörnan hos Bishop Arms. Nästan som hemma.

Hur firar vi bäst ett namnjubileum? Med Helsinge Rököl och raggmunk förstås! Jag tror du kan se tre fågelholksliknande ansiktsuttryck när den manlige bartendern meddelade att något Helsinge Rököl inte gick att frambringa för kvällen. Ve och fasa! Det är inte lätt att leka världsvan ölhävare vid ett sådant nederlag. Tre bleka styrÖLsemedlemmar kippade efter andan och undrade vad bartendern kunde rekommendera som ersättning. Dags för kvällens första bartender-fiasko! Dugges Pale Ale från ett bryggeri i Göteborg ingår inte i samma viktklass som Helsinge Rököl från Helsinge bryggeri i Ljusne. Vi enades enkelt om betyget två sejdlar och för att inte dissa Göteborg helt, där en styrÖLsemedlem, om inte två, blev lite osäker på hur det är med ordningskvinnan, har bott och där med all säkerhet en av styrÖLsens döttrar bor för närvarande, så lät vi två sejdlar kvarstå. Dock med ett minus i kanten. Det ska Dugge vara tacksam för. Det kunde ha blivit betyget en sejdel också. Raggmunken var ljuvlig som vanligt!

Bartendern samlade inga fler plustecken för kvällen. Han fick in några kompisar vid bardisken och sedan ägde de hela kvällen. Han tog ingen notis om övriga gäster och vi fick både harkla oss och vifta med händerna för att påkalla uppmärksamhet. Vi lät honom inte rekommendera fler ölsorter, utan vi tog hjälp av en handbok som sekreteraren hade inköpt till jubileumet. "101 ÖL du måste dricka innan du dör". Nu vill jag bara inflika att det finns inga som helst måsten i denna styrÖLse. Vi träffas inte för att häva öl utan för att umgås. Vi delar livet och det är den viktigaste ingrediensen. Vi tycker om varandra och känner en stark samhörighet och mycket gott har kommit ut av denna gemenskap. Både som har kommit privatlivet till del, men som också har främjat arbetslivet. Nu talar jag kanske i egen sak, men de övriga medlemmarna har ju möjlighet att justera protokollet i kommentarerna senare.

Jag vill inte på något sätt framhäva alkoholintaget som någon slags glorifiering av rusdrycker. Träffarna går inte ut på att supa oss under bordet eller bli runda under fötterna. Det trodde jag var en självklarhet för alla, när vi nu träffas en måndagskväll och en ny arbetsdag väntar påföljande morgon. Även om vi skulle träffas en fredagskväll med ledig lördag morgonen efter, så skulle jag med lätthet kunna dricka ett glas isvatten kvällen igenom. Så jag hoppas att ingen nykterist eller vän av alkoholmotstånd får några konstiga fantasier om att dessa träffar upptar ett helt kapitel i syndakatalogen. I så fall kommer syndakatalogsläsaren att bli besviken. De förväntade sidorna är helt blanka. Nåja, inte helt blanka. Det kommer att stå om tre ölsorter för kvällen. För vid andra valet så delade vi på oss litegrann. Jag återkommer om detta.

Först vill jag bara meddela att årsmötet gav StyrÖLsen full ansvarsfrihet för kommande StyrÖLseår. Klubbat. Vi avhandlade även Harrys, men styrÖLsen kände sig tvingad att bordlägga frågan ett år och ber alltså om att få återkomma i oktober tjugohundraelva. Vid nästa årsmöte. Nu kändes det mesta förvirrat och uttryck som att dricka snöre introducerades och när Bengan i "Skilda världar" dök upp i diskussionen kändes det naturligt att bordlägga frågan. Vi gick istället raskt över till Gucci-brudarna och ordföranden och sekreteraren fick för en stund känna sig som Bambi på hal is. Våra blickar möttes och i dessa fanns frågorna: Kommer vi att klara detta? Kommer vi att kunna umgås i dessa sammanhang? Det föranledde att vi säkert ställde de tusen korkade frågorna och ordningskvinnan svarade tålmodigt och överinseende. Det märks tydligt att det är kvinnligt deltagande i denna styrÖLse, för under denna tid beställde vi in varsin öl och betygsatte den. Lät också glasen gå runt för att provsmutta varandras. Försystrande beteende.

Ordföranden satsade på en Fuller's 1845 i halvliterflaska och med 6,3%ig styrka. Denna ölsort beskrivs på sidan femtioett i ölboken som ett riktigt muskelöl och av detta kan vi dra slutsatsen att det måste bilda en bra grund för kommande gym-träning. Ordningskvinnan och sekreteraren, det vill säga jag själv, valde båda att avnjuta ett öl som är omöjligt att uttala. Det är inte så mycket enklare att skriva, men eftersom jag lagom till årsmötet hade införskaffat en liten anteckningsbok, så får jag läsa innantill. Där kan jag se att det står: Aecht Schlenkerla Rauchbier. 5,1% men även detta i halvlitersbutelj. Det stod att läsa på sidan tretton i ovanstående bok, alltså inte i anteckningsboken, utan i ölsortsboken, att detta var ett riktigt rackarbajsaröl. Det kom välljud ur allas strupar, men vi båda som valde Aecht och så vidare, jublade nog mest. Vi drog till med hela fyra sejdlar och inte nog med det... det blev även ett plus i kanten. Ordföranden la sig på ett medelmåttigt tre sejdlar och därmed var kampen slut. Rackarbajsarna tog hem vinsten över musklerna.

Innan protokollet avslutas och justeras så måste det komma med en eloge till ordföranden. Hon är i klass med Carl Bildt och Jan Eliasson när det gäller diplomati. Vänligt men mycket bestämt avfärdade hon å hela styrÖLsens vägnar en invit från bordet intill där det satt ett gäng herrar. En herre, skulle så gärna vilja skriva karlslok men det passar sig kanske inte, reste på sig och kom över till vårt bord och ville att vi skulle slå oss ihop av den enkla anledningen att de ville också höra vad det var vi hade så roligt åt. Jag minns inte om det var när vi avhandlade Bengan eller om det var när vi tog upp en gammal fråga om ordningskvinnans väskinnehåll och vart det hade tagit vägen, men skrattade gjorde vi förvisso. Det kommer självklart inte på fråga att avbryta dagordningen bara för att roa karlslokar, ursäkta, herrar och detta ordnade ordföranden på ett mycket snyggt sätt. Då stod det klart för mig varför hon är ordförande. Det finns ingen punkt för raggning i våra stadgar, utan det får ske i andra sällskap. Gucci-raggning är strängeligen förbjudet på Bishop Arms.

Åh, vad det är skönt med söner som har körkort. Åh, vad det är bra att de har sena fotbollsträningar inne i stan. Åh, vad det är skönt att de har mobiltelefoner. Åh, vad det är skönt när de har hjärna och hjärta. Åh, vad det är skönt när de ringer och frågar om de ska hämta styrÖLsen. Åh, vad jag är nöjd med min sons uppfostran. Han rattade hem hela styrÖLsen och för detta får han ett stort och varmt blogg-tack. På så sätt slapp ordningskvinnan imponera med sitt bussflirtöga och vi kom ända fram till våra respektive portar. Nästa protokoll kommer att vara från ett utökat styrÖLsemöte. Då är hela arbetslaget välkommet att dela gemenskapen kring raggmunken. Idag har jag förvissat mig om att det finns Helsinge Rököl i tappen vid detta speciella tillfälle. Dessutom fick jag första tjing på den glada nyheten att från första november finns det möjlighet att beställa hem Helsinge Rököl på butelj till ett Systembolag nära dig. Gör det! Du kommer inte att bli lyckligare, men du kommer att vara en god erfarenhet rikare. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Rasmus namnsdag och mina tankar går till den underbara boken och i synnerhet filmen "Rasmus på luffen". Min absoluta favoritförfattare Astrid Lindgren har fått ihop en underbar historia och jag älskar Allan Edvalls insats i rollen som luffaren. Alldeles nyligen köpte jag Allan Edvalls skiva Allans allra bästa. Så underbara sångtexter. Lyssna på dem eller läs dem. De är finurligt härliga och jag tror att vår Herre gläds över att ha Paradis-Oskar i sitt paradis. Förresten, jag funderar på hur det gick med den röda polotröjan? Inköptes den till glädje för köparen och för resten av omvärlden? Sååå snyyygg. Sååå dyyyr. Den spännande fortsättningen kommer förhoppningsvis när protokollet justeras.

Nytillskott i bloggosfären

Jag har haft en av de bättre förmiddagarna på länge. Ändå är det bara fredag. Hade det varit lördag så hade melodikrysset kunnat vara en förklarande orsak. Nu går jag in på lunch och jag tänker fortsätta att ha det bra. Jag fick för mig att starta en ny blogg. Alltså inte bara ett vanligt blogginlägg på den vanliga Hela krukan-bloggen som jag är inne och gästar nu, utan en helt ny blogg. Jag kallar den för Krusing Marie. Det är som vanligt en ordlek förstås. Jag funderade inte så värst länge och det borde jag kanske ha gjort, men nu rann det till snabbt och då slog jag till.

Jag tänkte mig den nya bloggen som en underavdelning till den här bloggen, som jag tänker mig är en huvudblogg. Hela krukan och jag har kamperat ihop i flera år nu, så jag anser att vi är gamla trotjänare båda två. Så det är alltså inte tal om någon nedläggning, indragning eller pensionering som är så vanligt på andra ställen i dessa dagar. Hela krukan blir kvar. Så vadan denna nya idé? Hela krukan har på något sätt fått bli en ventil. Det är här jag har skrivit av mig all världens dumheter. Det är här jag har delat med mig av livets glädjeämnen. Detta är ett bollplank. Ibland en öken. Ibland en oas. Det är ingen tvekan om att detta är en av mina favoritplatser i livet. Jämförbar med sittbrunnen i kajaken och på en sten i skogen. Vissa dagar känner jag sådan skrivlust och då är det ofta till Hela krukan-bloggen jag längtar.

Behöver jag verkligen en blogg till då? Om nu Hela krukan verkar vara en stabil vän? Jag tänker försöker lära mig att skriva kortare. Hela krukans inlägg har en viss längd. En avskräckande längd för många. Ett tag provade jag med Twitter och det finns en sådan länk från Hela krukan-bloggen, men jag kom ganska snabbt på att det var ingenting för mig. Min hjärna och min skrivarlust är inte kompartibla med det forumet. Jag passar mig för att dra alla över en kam, men jag tycker som regel att det är ganska triviala, dåligt stavade och märkliga inlägg på Twitter. Det används en massa @ som länkar till andra och det svaras kors och tvärs över Twittervärlden. Twittrarna har många Followers och är själva Follower till många andra likasinnade. Nu kommer kanske många Twitterälskare twittra förbi här på min Hela krukan-sida och släppa ner en massa fågelkvitter eller ännu värre fågelbajs och mena att jag inte fattar någonting. Det kan stämma. Det jag dock har hunnit konstatera inom Twittervärlden är att där samlas inte de mest geniala svenska grammatikerna i vårt land. Svenskalärarna skulle ersätta det röda blecket med sitt eget gråtandes blod.

Bara för att jag inte förstår mig på Twitter, så behöver jag nödvändigtvis inte starta en ny blogg. Ändå är det just det jag har gjort. Där finns inga inlägg ännu, utan bara titel i stort sett. Krusing Marie. Denna ordlek behöver kanske sin förklaring? Eftersom jag ville ha den bloggen som en underavdelning till denna huvudavdelning, så borde namnet tyda på en mindre enhet. Ett krus har en mindre öppning än en kruka, som har en vidare öppning än ett krus. Allt enligt noga kontrollerade uppgifter på Wikipedia, som för övrigt är en bloggares bästa vän. För du förstår väl att en bloggare inte kan allt? Det är inte Gud eller Lotta på Bråkmakargatan som bloggar, utan bara jag. Internet överhuvudtaget är en guldgruva för bloggare, det gäller bara att ha huvudet på skaft, för där finns en massa skit också. Det behöver inte upprepas. Då blir det ju ännu mer skit på nätet.

Så där fick jag namnet Krus. Det kändes onekligen lite futtigt med fyra bokstäver som dessutom rimmar på snus och bus. Förvisso även ljus och blus, men jag eftersökte något mer. Mitt namn är inte världens roligaste, men jag skyller på att jag inte har valt det själv. Då hade jag nog valt Naemi eller Aurora. Nåja, kanske inte Aurora. Nu har jag det namn jag har och då tänkte jag dra lite nytta av det. Första halvan direkt efter Krus-ing och då återstår Marie, som klarar att stå själv. Krusing Marie. Det kan ju också vara en obstinat försvenskad version av det engelska ordet Cruising. Ett engelskt ord som används för ett slags resande, där inte målet är det viktigaste. Stämmer på något vis ihop med min bloggidé också. För jag har inte något speciellt mål med den. Det är färden som är mer intressant.

Att det inte har kommit något inlägg ännu, beror på att jag ville göra klar miljön runt omkring först. Likt min mamma har jag ett behov av göra fint och mysigt. Inte något storslaget, men jag lägger gärna en duk på rastplatsbordet eller på bryggan innan kaffet dukas fram. Jag tänder gärna ett värmeljus innan fikastarten. Jag sveper gärna en filt om mig innan jag börjar skriva för att jag ska känna mig ombonad. Så bloggmiljön är inte oviktig den heller. När det började krångla och jag inte fick till en presentation på Krusing Marie och samtidigt kunde behålla den jag har haft på Hela krukan, så blev jag lite förvirrad. Jag tänkte ha en ny bild på Krusing Marie, men då ändrades den på Hela krukan samtidigt. Så nu väntar jag bara på att någon dubbelbloggare ska höra av sig och assistera mig. Det här inlägget är alltså ett rop på hjälp! Eller snarare en fnittrig viskning. För idag är inget akut. Jag har en sådan där ta-dagen-som-den-kommer-dag. En nödvändighetens dag. När vi nu ändå pratar om krusing, så kan vi kalla denna dagen för ett depå-stopp.

Om det nu inte blir någon lång färd på den nya bloggen så får det väl helt enkelt bli en krus-n-ing på ytan. Något som riste till av höstvindarna, men som sedan la sig till rätta. På något sätt tror jag det ordnar sig. Jag är en obotlig optimist och det tror jag har varit bra. Jag är också envis, ibland på gränsen till dumdristig, men även den sidan är mest positiv. Idag ska det bli en sådan där bra dag som jag bara har bestämt att det ska bli. Jag har lite minuskonto på sådana dagar och därför behöver jag starta en insamling. Typiskt mig att när det handlar om bra dagar, så är det någon form av skrivande inblandat. Nu blev det uppläggning av ny blogg och inläggning av ny text i den gamla trotjänarbloggen. Sådana dagar är de bästa dagarna. På återseende med ett leende!

PS. Men hallå... det kan inte vara sant! Jo, det är sant! Mr T har beställt tid hos optikern. Jag höll nästan på att trilla baklänges av förvåning. Han sa att han skulle göra något som gjorde mig glad och för ett par sekunder så tänkte jag att nu beställer han en resa till Island eller köper ett par biljetter till föreställningen I hetaste laget eller så har han bjudit hem Tomas Ledin som kvällsunderhållning medans vi övriga äter tacos. Men det var alltså inget av detta, utan bättre upp. En tid hos optikern. Jag sa ju det: detta är en bra dag och på en plats på jordklotet har någon satt ner foten idag. Det var på tiden och jag tror att kullen av skit under mattan ser lite mindre ut framåt kvällningen.

Ljusskygghet kan botas

Förrra torsdagen gick jag i kloster. Inte för tid och evighet och inte efter noga eftertänksamhet. Inte alls sammanknippat med en massa löften, utan jag och min resväska på hjul flyttade in på rum tjugo hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag kände mig nästan som Carina Berg på TV, som flyttar in hos olika personer och gör en inblick i deras liv. Nu var jag egentligen inte alls där för att göra en inblick i nunnornas liv, utan jag var där för en träff med Psalmskolan som jag är med i. Den här gången gällde textskrivandet en förrättningspsalm och jag hade i förväg skickat in en doppsalmstext. Nu var det dags för genomgång och textanalys samt deltagande i olika föreläsningar och författarmöten. Vi brukar sjunga en del psalmer också och så är samtalen med de övriga deltagarna en viktig del som jag uppskattar. Tyvärr var jag och min kropp inte helt överens under dessa dagar. Min vilja att deltaga var större än den kroppsliga orken. Förra torsdagskvällen kände jag mig helt däckad och timmarna försvann som i ett töcken. Sådant blir jag både frustrerad och förbaskad över. Min kropp stjäl tid från mig och jag måste lära mig att acceptera det.

Min väska är svart och inte klarröd som Bergs och några TV-kameror såg jag inte till. Så jag fick vända hemåt med mina undringar. Jag vet inte ens var nunnorna bor eller hur många de är. Jag vet alltså inte heller hur deras rum ser ut och om de bär några vanliga kläder under de grå mantlarna och doken. Har de långt hår eller är de kortklippta? Har de någon gång haft en kärleksrelation med någon person och vad får dem att välja att bo i ett kloster på andra sidan jordklotet? Jag åkte hem med andra funderingar också. Vad är egentligen en psalm? Varför är många människor så otroligt noga med att könsbestämma Gud? Varför måste vi skriva Moder lika många gånger som Fader? Varför är det tabu att använda ordet Herre? Varför måste det påpekas att det står Han och att det då är bättre att skriva Gud, om vi nu inte kan skriva Hon förstås. Varför är det viktigt att överhuvudtaget läsa Psaltaren i Gamla testamentet och det David skriver för att hämta inspiration om genusdiskussionen är så het? David skriver ju faktiskt Herren på många ställen. Varför är vissa människors ord och åsikter viktigare än andras?

I mitt huvud och i mitt hjärta klingar orden: Jag är den jag är, säger Gud. Så medan vi sitter och diskuterar vad som passar sig att skriva i en psalm, så är Gud. Gud är. Den Gud är. På något sätt tror jag att Gud är och vi tänker smått och mänskligt i något slags genusperspektiv. Visst, det ger extrapoäng och extra forskningsanslag på universitet och högskolor om vi skriver uppsatser i ett slags genusperspektiv, men psalmförfattande trodde jag var något annat. Jag trodde att det kunde vara en text för stöd, tröst, uppmuntran, glädje och vardagsnära på samma gång som högtidliggörande. En Faders armar för mig kan associera till en bra faders famn som jag vet tar emot mig som min egen älskade pappa skulle göra. Jag tror också att en faderlös människa kan känna en längtan efter en sådan far eller ett barn som har känt av en misshandlande fars arm också kan tänka sig att Gud verkligen är något annat. För texten runt omkring kan bygga upp den bilden. En psalmtext består ju inte endast av orden Han, Herre, Fader och alla andra patriarkiska ord som verkar vara röda skynken för många. Jag står för att jag tycker det är ett smått och ett begränsat tänkande. Gud är och kommer att överleva oss alla och våra psalmtextdiskussioner. Ur detta har jag i alla fall fått en psalmtextidé. Jag ska låta den vila lite, så att det inte bara blir ett evigt suckande.

På tal om psalmer så var jag på mässa ikväll i Strömsbros vackra kyrka. Det kändes bra att få cykla dit i den kyliga oktoberkvällen och visst värmde det mitt modershjärta att få se dottern innanför dörren, i tjänst som vikarierande vaktmästare. Självklart var jag stolt där jag satt i kyrkbänken. Det upptog inte hela mitt mässengagemang, men det var en skön grund för stillheten som infann sig. Vi sjöng bland annat psalm trehundranittionio som inleds med orden: Vi bär så många med oss och då passerade en massa människor revy inför min inre syn. Människor som jag älskar, människor som jag har lite svårt för, människor som har sårat mig, människor som är viktiga för mig, människor som jag kanske borde söka upp, människor som jag funderar på att kontakta, människor som jag helst inte vill ha kontakt med, människor som känns för mycket, människor som inte verkar ha något bättre för sig än att leta fel och människor som inte lever längre men som står mig nära.

Jag har under dagen funderat på varför det är så svårt för kristna människor att tala sanning och att göra sanna handlingar, när vi om och om igen läser bibelorden: Sanningen ska göra er fria. Vi inte bara läser dem, vi predikar över dem, som någon slags självklarhet. Det finns mängder med bibelställen som talar om vikten av att leva i ljuset och att inte göra mörka handlingar. Som barn gick jag i söndagsskolan och fick rabbla orden: Gå stilla hem. Gud ser allt. Visst, det kan uppfattas som en skrämselpropaganda men det går också se det som en omtanke. Uppmaningen: gå stilla hem. Tryggheten: Gud ser allt.

Så idag har jag alltså funderat på vad vi kristna egentligen gör med alla goda uppmaningar som finns i Bibeln och hur vi tänker över orden om att Gud ser allt? I kombination med budskapet att Gud älskar oss och att Hans kärlek är så ofattbart stor att Han offrade sin egen son för vår skull, så förstår vi att det är en seriös Gud. Han tar oss på allvar och Han vill något med sin relation till oss. Vore vi inte värdefulla i Hans ögon hade Han kanske inte behövt ta det finaste Han hade, sin ende son? Vi talar gärna om detta i våra kyrkor. Men hur handlar vi? Hur lever vi med denna verklighet? Sanningen som ska göra oss fria är ibland så kärv att vi väljer att förvanska den, förminska den eller göra den helt osynlig. Saker som ska prövas i ljuset får inte ens en chans att prövas utan vi skjuter det åt sidan och tror att det ska bli bortglömt. Hur nu vi kan komma på en sådan befängd tanke med en Gud som ser allt och som är evig?

Det står mig upp i halsen och långt över huvudet att inte ord och handling går hand i hand. Det blir antingen eller. Jag kan hålla med om att det kostar på att stå upp för sanningen och att i alla lägen vara rak och ärlig. Det är ändå en friskhet och en enkelhet för hjärna och hjärta att stå i vanlig hederlighet. Rättfärdighet är ett gammalt ord som kanske inte är så gångbart idag. Vi skulle behöva damma av det och plocka fram det. Vi kristna borde återerövra rättfärdigheten och låta sanningen och ljuset vara det enda valet i alla lägen. Inte bara i tjugominuterspredikningar och andakter någon gång per vecka. Utan i konflikthanteringar, personalärenden, vänskaper, släktrelationer och i affärer. En livsstil. En kristen livsstil. Något som människor som inte har någon tro på vare sig livet eller Gud, skulle kunna få upp ögonen för. En uppmaning. En trygghet. En visshet.

Jag vet. Det är helt onödigt att blogga om detta. Det är väl för tusan självklart att alla kristna lever i sanning? Det är så totalt ofattbart att jag ens tänker tanken att det skulle finnas kristna människor som inte står upp för rättfärdigheten. Nej, tyvärr, det är inte självklart. Det är stor skillnad på att följa i Jesu fotspår och att prata om hur härligt det är att följa i Jesu fotspår. Varudeklarationen för ett kristet liv är ibland lika sockersöt som en godisreklam. Det står inget om följderna med för mycket godisintag. Karies och diabetes. Inget som godisfabriken vill säga ett knyst om. Vi kristna säger inte heller så mycket om att livet kan vara ett bottennapp många dagar. Vi håller oss till de ytliga diskussionerna om Gud är en kvinna eller man. Som om det på något sätt vore viktigt? Tänk om Han eller Hon inte är varken man eller kvinna? Utan bara är något vi inte ens vet ett ord för. Vi kanske skulle kunna säga sanningen? Gud är den Gud är oavsett om livet är ljust eller mörkt, glatt eller i djupaste sorg. Jag tar tag i tryggheten att Gud är ,nu när så mycket annat inte är som det ska. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan tänka mig att det nu finns läsare som tänker: Oj, det var värst så gravallvarligt det var i det här inlägget. Förvisso. Det är gravallvarligt att de som säger sig hålla sig till sanningen inte gör det. Det blir inte bättre av att de som kämpar med att få sanningen att råda anses vara jobbiga och besvärliga personer. Men helt nattsvart ska inte detta blogginlägg vara. SSK vann ikväll över AIK och det skulle kunna firas med en god öl, men eftersom det är kringelgrabbarna vi talar om så får det bli kaffe och en mormorskringla till festandet. För det är inte alkoholen som gör festen. Det är människorna som festar. Dagens sanning!

Tack att du läser min blogg!

Jag har varit förlovad i mer än tjugofem år, så det är inte aktuellt med någon gravering av förlovningsring idag. Annars hade det onekligen varit lite fränt att gravera in 10-10-10 inuti ringen. Eller tio-tio-tio hade kanske varit ännu fränare? Ten-ten-ten skulle innebära en internationellt gångbar ring. Om det nu är så nödvändigt med att ha en internationellt gångbar förlovningsring? Jag skulle inte tro det. Gift är jag också och min älskade Mr T och jag firar tjugofemårig bröllopsdag nästa år och någon ändring av den graveringen blir det inte. Ett långt och lyckligt äktenskap grundas på något helt annat än häftiga graveringar i ringarna.

Så då återstår egentligen bara att gravera dagens blogginlägg med denna sifferkombination av ettor och nollor. Precis så som själva programmeringssystemet för datorvärlden är uppbyggt av ettor och nollor. Jag undrar vad som händer i ett datorprogram om jag skriver in 10 10 10? Det får jag komma ihåg att fråga Mr T om. Han är familjens datorexpert och som jag alltså har lutat mig mot i över ett kvarts sekel. Inte bara när det gäller internetuppkopplingarna och försvunna filer, utan självklart för mycket, mycket mer.

Nästa år kommer nästan en ännu häftigare kombination, nämligen den elfte november. Då går det att gravera sex ettor efter varandra. Sexigt ettrigt. En sådan gravering borde vara lätt att få till? Nu sitter jag alltså här och bloggar denna speciella datumkombinationsdag och märk väl att jag fick till inlägget klockan tio och tio också. Kvällstid. Det hade förstås varit läckert att starta upp blogginlägget på förmiddagen och verkligen fått till datumet 101010 och tiden 10.10, men då var jag i full färd med att styra och ställa inför gudstjänsten i kyrkan. Idag är det nämligen inte bara ettor- och nollordagen, utan det är självaste tacksägelsedagen.

Egentligen borde det finnas trehundrasextiofem tacksägelsedagar, men det ska nödvändigtvis trängas in en massa andra dagar också. På något sätt får vi därför påminna oss att hitta tid för att tänka tack-tankar alla andra dagar. Även då det inte står tryckt i almanackan. Tacksägelsedagen. Det var en väldigt speciell dag i kyrkan. Två döva tjejer ledde förbönen med teckenspråk och jag fick taltolka till den hörande delen av församlingen. Som avslutning dansade den teckenspråkliga gruppen till kyrkokörens sång : Gudomliga ljus i mitt hjärta. Genomlys min tanke. Min känsla och min handling. Detta är ett Kärnord skrivet av Margaretha Melin. Kort, kraftfullt och med rörelser till blir det förstärkt och gripande.

Det var en mäktig syn att se hur en efter en i församlingen tar efter och gör rörelserna. Det sprider sig i hela kyrkorummet. Vi vandrar mot utgången och fortfarande går rörelserna som en löpeld genom den stora kyrkan. Ett gungande hav. En smekande vind. Det är svårt att teckna något efteråt. Eller att säga något. Ingen verkar ha behov av ord eller kommunikation. Vi ser på varandra och det glittrar i ögonen. Vi kramar varandra. Länge. Det ligger en storhet i kramarna. Jag kommer aldrig att glömma den stunden.

Det känns fint att få äta tillsammans under kyrklunchen. Vid det teckenspråkliga bordet går vi igenom gudstjänsten, men det blir också återseendets glädje när en teckenspråklig tjej hittar en hörande tjej som varit med i kören. De kände varandra för femton år sedan. Idag möttes de i kyrkan och det blev varma leenden. Mobilnummer utbyttes och jag kände: Det här är en perfekt dag för tacksägelse. Eller i det här fallet tacktecknardagen.

I vanlig ordning så var sonen upptagen i idrottens tjänst, men fyra femtedelar av familjen gick ut i skogen och med bestämda steg drog vi oss mot Hille klack. Där var Mr T och jag för två år sedan på tacksägelsedagen och det resulterade i att jag smällde av två ledband i högerfoten. Visst hade jag det i tanken och visst känns det fortfarande i foten, men det fick inte patent på hela min tankebild. Istället gick jag där med familjens biologistudent och fick en snabbkurs i trädnamn och olika mossor och lavar. Om och om igen präntades namnen in och jag fick repetera och memorera vad som är signifikativt för en speciell mossa. På hemvägen hölls det förhör och jag blev godkänd med beröm. Jag blev ganska imponerad av mig själv faktiskt. Det finns cirka ettusen arter av mossa i Sverige, så det är kanske inte så imponerande om jag kan säga namnet på ett par stycken?

Det är en alldeles speciell känsla att stå där upp på Klacken, alltså en bergsknalle mitt ute i skogen och blicka ut över vidderna. Hille kyrktorn och vattentorn syns tydligt och vid klart väder går det att se bort mot Valbo. Flera mil alltså. Jag tecknade tack och ropade tack så att det svepte över gran- och talltopparna. Solen lyste upp tillvaron och de gula björklöven bjöd på större prakt än festsalen Versailles-slottet. Jag lät bli att ta genvägen över rullstensåsen, så kom inte och säg att jag inte har lärt mig något av livets erfarenheter.

En och annan avstickare från den upptrampade stigen blev det ändå och tur var väl det. Påsen med gula, stora och ljuvligt doftande kantareller var tung, men ändå roligt lätt på något märkligt sätt. Jag nynnar på något potpurri av tack-låtar ikväll och jag undrar om inte Gud börjar bli lite trött på den saliga blandningen som blir så här: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem. Det gav mig lång vandring för så trötta fötter. Tack för resta himlastegen, tack för evigt tryggat hem.Jag gick genom städer. Genom djupa vatten. Över stränder, berg, i öknar och på slätt land. Tack för kors och tack för plåga. Tack för himmelsk salighet. Hem till ditt hus och dina gröna ängar. Tack för stridens klara låga. Tack för allt i evighet! Kanske tycker Han att jag ska spara några tack till de dagar då det inte är tacksägelsedagen eller till dagar då inte höstsolen strålar från klarblå himmel? För det är inte varje dag som kyrkorummet är så vackert levande som idag. Fast om vi börjar varje nyfödd dag med att säga tack bara just för att det blivit en ny dag, så är vi i alla fall levande. På något enkelt sätt tror jag att det är det viktigaste. Levande människor. Tack för dem jag ser. Tack för dem jag bär inom mig. Tack för alla jag minns. Tack för alla jag får be för. På återseende med ett leende!

PS. Wikipedia om ordet tacksamhet: Tacksamhet kan uttryckas med ord (tack), gester eller gåvor. Vanliga tacksamhetsgester är applåder eller en kram.

En glad pekfingervals!

Mr T behöver nya glasögon. Han har återigen fått problem med att läsa noterna på jobbet och då och då kommer huvudvärken smygande. Signifikativ för dålig synskärpa. Jag vet inte vad det beror på att han inte har beställt tid för länge sedan. Om det hade gällt tandläkaren, då hade jag kunnat förstå honom. Det besöket är inte direkt svåruppskjutet, men är det något som kännetecknar Mr T, så är det att han omedelbart ringer till tandläkaren om det är något problem som har uppstått. Utan att passera GÅ och utan omsvep. Så varför är det så svårt att ringa till optikern? Den undersökningen gör inte alls ont. Det kan var kostnaden. Jag har full förståelse för om det är så. En synundersökning kostar ungefär som skjortan, men det är inget mot vad glasen och bågarna kostar. Det har tandläkaren och optikern gemensamt: en saftig räkning. Jag skulle få mycket att ta tag i den dagen jag blir landstingspolitiker. Tänder och ögon borde ligga i en liten ask bredvid kroppen, för tydligen har de som landstingsbestämmer inte samma kroppsuppfattning som Skaparen själv.

Hur kom jag nu in på Mr T:s synskärpa så här på lördagseftermiddagen? Ja, vissa saker kan inte förklaras till punkt och pricka och något ska alltid ett blogginlägg börja med. Nu när hela bloggosfären vet om att Mr T borde gå till optikern, så kan ni kanske vara vänliga och ställa frågan till honom när ni stöter på honom: Hur gick det hos optikern? Ni har mitt eviga bloggtack i så fall. Grunden till att jag snurrade in på Mr T var att han är orsaken till att jag måste göra en blogginläggskorrigering. Jag skrev att John Lennon skulle ha fyllt sjuttio år i onsdags, den sjätte oktober. Så var det inte alls. John Lennon skulle ha fyllt sjuttio år idag, den nionde oktober. Mr T måste ha vänt på sexan och nian. Han borde verkligen ha nya glasögon. Tänk om han gör likadant med noterna, vänder dem upp och ner. Så nyskapande för symfoniorkestern med en bastrombonist som spelar en upp- och ner-stämma.

Skulle ha fyllt... tyvärr blir det inte något tårtkalas för alla Beatles-fan idag. Den här dagen blir istället en påminnelse om allt onödigt våld och meningslösa onda handlingar. Fast så går det väl inte att skriva egentligen? När började det finnas nödvändigt våld och meningsfulla onda handlingar? Skärp dig bloggaren! Jag lämnar livets mörka sida och går in på något glatt och väldigt spralligt.

Jag har precis kommit hem från en alldeles ljuvlig konsert. Dan Bornemark, son till Gullan "Har du borstat tänderna" och "Sudda, sudda bort din sura min" Bornemark gästade stan tillsammans med sin lilla dotter. Tillsammans med stor barnkör från Gävle kulturskola och Gävle symfoniorkester, så gjorde de en timme på eftermiddagen till ett oförglömligt minne. Konsertkonceptet heter "Tuttifrutti" och texterna handlar om en frukt- och bärkompott som både är kul att se på och att lyssna till. En del konserter går ända in i hjärtat och ännu längre in, till själen. Där inne sitter alla glad-toner nu och jag mår förträffligt. Jag rycktes med och det gjorde resten av publiken också. Jag tror absolut att åldrarna i konsertsalen höll sig mellan noll till åttiofem minst. Jag ber om ursäkt om någon känner sig förbisedd. Kanske bäst att höfta till med noll till hundra?

Från noll till hundra gick konserten igång och sedan när den var slut, så hade en timme bara försvunnit så där ofattbart. Nästan som trolleri. Jag skulle inte bli förvånad om Dan Bornemark är en kandidat till Povels Karamellodiktstipendium. Kom ihåg var du läste det första gången! En sådan här glad-konsert besparar mänskligheten många psykiatri-timmar. Det borde ge Dan Bornemark och övriga medverkande ännu fler betygelser, eftersom det finns egentligen inte så många psykiatri-timmar att tala om. Det gör sådana här konserter ännu viktigare. Jag borde alltså bli kulturpolitiker också. Håhåjaja. Det finns de som inte vill satsa på kulturen överhuvudtaget. Vad ska människor göra för att bli glada? Shoppa? Ja, det löser ju verkligen inre kriser. Tvärtom, den bygger bara på den inre krisen och skapar även yttre kris, som dålig ekonomi och så vidare. Finns det någon post i regeringen som heter multi-minister? En sådan skulle jag vilja vara. Fixa till sjukvården. Sätta dit ögon och tänder på kroppen. Låta kulturen få mer anslag och göra det möjligt för alla att bli lite gladare. En symfoniorkester borde spela i foajén till sjukhuset. Kör ner alla patienter och låt dem lyssna.

Jag tror att många blodtryck skulle sjunka. Många operationsärr skulle läkas lite snabbare. Mångas oro skulle luckras upp. Låt en barnkör från Kulturskolan besöka Migrationsverket. Barn är fenomenala på att bryta isar och leka tillsammans. Utan att fråga om religion, kultur eller fritidsintressen. Framför mig på konserten idag satt en liten kille i ettårsåldern. Han satt i sin pappas knä. Det var en riktigt liten goding. Lillkillen alltså. Jag lämnar pappan utan kommentarer. Jag såg mest hans nacke. Men om han han gett någon liten gen vidare till sin son, så måste han åtminstone ha sett skaplig ut. Åter till lillkillen. Han tog kontakt med mig och mitt konsertsällskap genom att sträcka fram sitt pekfinger. Så möttes våra pekfingrar. Mellan bänkraderna. Genom hela konserten. Det lilla vackra ansiktet var oemotståndligt. Passar er tjejer! Den killen kan charma redan vid ett års ålder.

Bredvid mig till vänster hade jag en liten tjej. Några år äldre än killen framför oss. Hon var också väldigt kontaktskapande, genom att köra spindel-tricket. Hon formade sin lilla näve till en spindel med många ben och så lät hon spindeln krypa upp längs min vänsterarm och upp i nacken, vidare genom håret. Så åkte spindeln kana på mitt ansikte och ner på benet, för att ganska snabbt starta vandringen uppåt på vänsterarmen. Pappan skrattade lite besvärat och visste inte om han skulle ta tag i situationen, men jag tror att han såg att jag hade det hela under kontroll. Eftersom håret var uppsatt i hästsvans, så fanns det inte så mycket för spindeln att rufsa till och lite spindelberöring har ingen dött av. I alla fall inte vad jag vet. Ja, nu talar vi inte om giftiga spindlar förstås, utan om små fantasispindlar som utforskar hur långt vi kan gå i kontaktskapandet. Jag satt en stund och funderade på när detta fenomen upphör. Att vi ler mot varandra, söker varandras pekfingrar, berör varandra utan fula avsikter? Fundera på det en stund och återkom om du kommer på något! På återseende med ett leende!

PS. Mr T och övriga gänget ska ikväll uppmuntras med god mat och dryck. För relationer skapas inte bara genom pekfingersflirtande och leenden, utan det finns säkert någon slags sanning att vägen till mannens hjärta går genom magen. Jag är dessutom just nu inne i en sådan där inspirerad matlagningsperiod, så jag verkligen njuter av att plocka fram råvaror och grytor och manifesterar sedan detta med kryddning och avsmakning. Jag har hittat ett recept på fyllda kycklingfiléer som baconlindas och sedan steks i ugn. Fyllningen består av färsk timjan, creme fraiche, soltorkade tomater och fetaost. Till detta en fräsch sallad, klyftpotatis med skalet på och ett gott lagom tempererat rödvin. Passa dig så att inte smakdreglet rinner ner mellan tangenterna vid datorn. Just ja, en currykryddad gräddsås till. Nu när vi ändå är inne på att vårda relationer och möten. Levande ljus och vackert brutna servetter. Det är sådant vi ska ha hösten till!

Inte rätt att lacka ur på en dum filur

Det är den sjätte oktober och mitt femhundrafemtiofemte blogginlägg gick obemärkt förbi. Det inträffade igår. Då var jag på snäppen att bli landstingspolitiker och frustrationen över närsjukvården rann ut över bloggsidan. Jag vet inte till vilket parti jag skulle ansluta mig. Jag har nyss röstat för riksdag, kommun och så även landsting, men finns det partiet som helt och hållet täcker min uppfattning? Givetvis inte. Även där gäller det att leva efter gyllene regler och att med förnuft hantera sin fria vilja och handling. Jag ser med oroliga ögon på hur maktens korridorer mer och mer förvandlas till en lekstuga. Vi får passa oss så att inte spadarna och knallpulverpistolerna byts ut mot machetes och kulsprutor. Olika åsikter måste ändå hanteras med respekt och där trillar många av våra folkvalda igenom just nu.

Efter det som hände i tisdags vid Riksdagsmötets högtidliga öppnande, speciellt vid gudstjänsten i Storkyrkan är inget annat än en ren och skär skandal. Det beteendet som tjugo av SD:s representanter visade upp när de gjorde gemensam sak och reste sig och gick ut ur kyrkan under biskopens predikan är förfärligt. Jag läste igenom hennes predikan och jag tycker att den är saklig, tydlig och med en fast förankring i bibelordet. Precis vad vi förväntar oss av predikningar i våra kyrkor. Med handen på hjärtat händer det inte alltid.

SD:s ledare känner sig kränkt. Han tycker att biskopen tog parti för demonstrationen mot främlingsfientlighet. Vad hade han väntat sig? Det är precis det som kyrkan måste göra. Ta ställning för det goda. "Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor". Jag har plockat texten inom citattecknen från biskop Eva Brunnes predikan.

Anser Jimmie Åkesson att detta är kränkande har han kämpat i onödan för att komma in i riksdagen i en demokrati. Dessa ord är en grundplåt för allt arbete där. Eva Brunne har rätt, det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Därför är det beklagligt, ja lika sorgligt som SD:s agerande, att se hur många politiker från de andra partierna beter sig gentemot de nya representanterna som har SD:s logga på visitkorten. Vänder bort huvuden när de möts och kan inte sitta vid samma fikabord. Det finns ord för sådant: dumheter. Jag tycker också att det är åt skogen att SD har röstats in i riksdag, kommun och landsting. De sitter även i kyrkoråd runt om i landet. Det är illa nog. Men för den skull så kan inte vi andra bete oss hur som helst. Det finns inga undantag på regeln: Som du själv vill bli bemött, så ska du bemöta andra. Ska vi som ropar ut allas lika värde, gentemot SD skapa apartheid och naziregler? Förstår du hur allvarligt detta är?

Jag roade mig häromkvällen med att fundera lite över hur Jesus skulle ha agerat. Ja, jag kom inte fram till något klart svar, men jag hamnade på hans möte med tullindrivaren Sackaios. Han hade verkligen försatt sig i sin situation kan jag tycka. Han hade tagit mer tull vid stadsporten än han skulle och därmed gjort sig ovän med de flesta runt omkring honom. Då borde han få skylla sig själv, eller hur? Det kan jag tycka och säkert fler med mig. Så kommer Jesus dit. Sackaios är nyfiken på denne man. Som alltid där Jesus går fram samlas mycket folk. Sedan söndagsskolan har jag blivit lärd att Sackaios var kort i rocken, alltså hans höjd över havet var inte mycket att skryta över. Därför klättrar han upp i ett träd. Så han lättare skulle se Jesus.

En man som sitter vid stadsporten och tar upp tull och som med armbågar skaffar sig rikedom i livet... han hade säkert kunnat armbåga sig fram till Jesus också. Han hade troligen kunnat betala en säker transport fram till Jesu fötter. Jag tror att det kan vara så att trädets grenverk var en skyddande koja mot alla andras hårda blickar. Sackaios var inte populär. Hur kul är det att gå sida vid sida då? Det som är intressant är att Sackaios bar på samma längtan och på samma nyfikenhet att få se Jesus, som de flesta andra människorna där på plats. De hade en förenande länk. Jesus stannar vid trädet. Vänder han bort sitt huvud? Nej, han ser på Sackaios och ber honom komma ner. Jesus säger: Idag vill jag gästa ditt hus. Inte nästa månad. Inte om ett år. Utan idag. Jesus vill besöka mannen som alla andra föraktar.

Det är inte svårt att tänka sig hur alla andra reagerar. Avundsjuka säkert. Bestörtning. Fy, vad livet kan vara orättvist. Hur är den här Jesus egentligen? Han verkar ställa sig på Sackois sida. Tissel. Tassel. Vi är snabba på att dra slutsatser och att döma. Nu var säkert Sackois och Jesus av samma skrot och korn en stund. För folkmassan. Något händer med Sackois vid mötet och vid samtalet med Jesus. Jag kan inte hela dialogen dem emellan, men jag tar det för troligt att Jesus med stor respekt och kärlek visade in Sackaios på en bättre väg. För ganska direkt efter så betalar Sackaios tillbaka det som han felaktigt hade tagit ifrån människor. Inte på öret, utan med ränta. Jag hoppas att denna lilla glimt från bibelordet och från Jesu handlande kan ge oss inriktning på vårt bemötande till SD-folket. Låt oss inte spela med i skam-spelet. Låt oss handla värdigt. Med respekt och med kärlek. Sackaios vände om. Visst vill vi att SD också gör det?

Det kommer att blåsa många vindar framöver och förhoppningsvis kan vi kristna låta bli att vända kappan efter vinden och stå fasta i den förkunnelse som Jesus gav oss och som är aktuell fortfarande. På tal om blåst så har det varit rejäla höststormar i Gävle-området några dagar. Jag kan överleva hösten, men jag tycker inte om blåsiga dagar och nätter. Därför var det extra härligt att få ägna några minuter åt att höra en alldeles nyskriven melodi till min doppsalmstext idag. Vår eminente organist i församlingen har komponerat den och mitt betyg är: MVG, med briljant och underbar som tillägg. Jag har gnolat på den resten av dagen. En melodi som sätter sig bådar gott för att texten också kan få betydelse så småningom. Tack Per!

Så var jag tvungen att hasta iväg till bokhandelns kontorsavdelning och införskaffa en almanacka för 2011. Det började bli ohållbart med alla futtiga anteckningar i årets almanacka och löslappssystemet var rörigt och ohanterbart. I grunden är det rätt ohållbart att jag måste sitta och fylla i kalendern för nästa år, när det återstår flera månader av innevarande år. Fy på sig bloggaren! Jag erkänner att jag under tjänsteärendet införskaffade en bok som låg uppstaplad på väg till kassan. 101 öl som du måste prova innan du dör. Snart firar StyrÖLsen ettårsjubileum med själva StyrÖLsenamnskonstallationen och det kändes som en given bok för oss. Tänk att få sitta och pricka av en efter en. Men därefter hoppas jag att det finns 101 nya sorter, för dö har jag inte planerat att göra inom kort. Det verkar som om jag planerar för att leva några dagar till i alla fall, för vid hemkomst satte matlagningsinspirationen in och simsalabim stod tretton rejäla matlådor på bänken. Så kommer det någon och vill gästa detta hus, så går det bra. Tre olika rätter finns det att välja på. Undrar om Sackaios var ett matlådefreak också? På återseende med ett leende!

PS. Tårtdags! Richard tjugo år idag. Jag säger grattis och tack för senast! Det var en riktigt trevlig födelsedagsfest du hade. Svägerskan Anna-Lena hm hm år. Jag följer seden och talar inte om en dams ålder. Fast en liten matematisk uppgift skadar inte. Bloggarens ålder minus den vanliga skolstartsålder och vips... svägerskans ålder i summan! Hoppas ni båda har haft en härlig födelsedag. Mr T vill tillägga att John Lennon skulle ha fyllt sjuttio år idag. Mr T, Hilles största Beatles-fan. Klart att han ska få tala om det. I gengäld får han trudelutta lite på bastrombonen för alla födelsedagsbarn! Fanfar!

Finns det någon bot för sjuk kvot?

Det är inte alls konstigt att Galenskaparna och After Shave hittar stoff till sina galet roliga föreställningar. Det är bara att sätta sig på en stol någonstans mitt ute i verkligheten i samhället och insupa alla fakta som serveras. Att deras shower sedan blir träffsäkra och magknipsskrattiga beror på att vi känner igen situationerna. Det hade säkert inte varit lika roligt om det var påhittat. Jag skulle kunna boka en scen och sätta upp en föreställning om Strömsbro Hälsocentral. Jag har inte kommit så långt i planeringen ännu och har inget namn på showen, men den kan få arbetsnamnet "LAB-laborationer ger inga stående ovationer". Jag lovar att komma på något snitsigare och klurigare om föreställningen kommer så långt som till affisch och biljettförsäljning.

Jag vet inte om du har fått med dig att jag hade en tid inbokad på hälsocentralen igår förmiddag? Klockan halv elva? Jag hade fått jobba hårt för att få den genom att under en dryg veckas tid för det första komma i kontakt med hälsocentralen. Jag ringde numret som står i telefonkatalogen och fick en telefonsvarare som gav en uppsjö av olika alternativ. Det går inte att vara okoncentrerad när man kontaktar en hälsocentral. Minsta felval och feltryck på knapptelefonen kan resultera i förnyat recept istället för bokning av läkartid.

Jag lyckades tydligen fokusera och kom vidare på spelplanen. Till nästa anhalt. Tryck in ditt telefonnummer med riktnummer. Avsluta med fyrkant. Bäst att följa instruktionerna och invänta besked om den tid som en sköterska från hälsocentralen kommer att ringa upp mig. Kvoten är fylld för tidsbokningen. Var god återkom senare eller nästkommande vardag. Men vad tusan. Vadå fylld? Hela månaden ut? Ända fram till jul? Finns det ingen som helst tid kvar innan vi alla går in genom Pärleporten? Mitt tålamod med landstingsdumheterna sjönk lika snabbt som Fritt Fall på ett nöjesfält. Så där höll det på i flera dagar. När jag hade möjlighet att ringa, så var kvoten redan fylld.

I fredags morse hade jag bestämt mig för att hänga på luren tidigt på morgonen och hoppsan, jag fick ett löfte om att bli uppringd. Mycket riktigt, tjugofem minuter senare, så hör distriktssköterskan av sig. Jag får lämna mitt personnummer och en redogörelse vad som inte är bra. Jag beskriver mitt axelproblem, trots att det mesta gick att läsa på hennes dataskärm. Hon tycker att det låter akut och jag tycker att så värst akut är det inte, eftersom det har funnits besvär sedan före påsk. Hon vidhåller att det är så akut att jag måste få en tid samma dag hos en stafettläkare. Jag kontrar med att jag klarar säkert helgen eftersom jag har klarat hela sommaren. Jag var hos dr den tjugoåttonde juni för samma problem. Jag vill inte träffa en ny läkare, utan jag vill träffa den läkare som jag är listad hos. Vad är det annars för vits att vara listad hos en husläkare om jag inte får boka tid hos honom?

Då hittar sköterskan en mystisk tid klockan halv elva på måndag förmiddag. Alltså efter helgen. Hos min husläkare. Den är inte bokad. Eftersom jag tycker att det mesta med landstinget i Gävleborg är mystiskt så höjer jag inte på ögonbrynen något nämnvärt. Hon lovar att kolla upp den tiden med honom på måndag morgon. Hör jag inget så ska jag infinna mig då. Hon har alla mina tänkbara telefonnummer. Jag gör mig nåbar och härdar ut över helgen. Strax innan halv elva anmäler jag mig i luckan. Det finns förstås ingen tid. Hur förvånad blir jag? Inte alls. Mystiken tätnar bara. Däremot blir jag rätt lack. Det fanns en tid halv elva, men den har under förmiddagen blivit bokad. Till en annan patient. Jag ber att få tala med bokningsansvarig distriktssköterska. Jag tycker nämligen att en bokning som görs på fredagen, borde vara före en bokning som gjorts samma morgon. Vart har kösystemet tagit vägen i Sverige? Är inte vi ett föregångsland på den fronten? Allt handlar ju nästan om att stå i kö här. Att inrätta sig i ledet.

Jag tycker inte att det är för mycket begärt att ringa ett telefonsamtal och förtälja mig detta. Distriktssköterskan hade skickat ett mail till dr. När han inte hade svarat så hade hon nöjt sig med att invänta svar. Även om klockan blev över tio och närmade sig halv elva. När två personer befinner sig i samma hus och det gäller en annan människas planering, ekonomi och tid, är det då för mycket begärt att ta några steg och knacka på en dörr och ställa frågan direkt? Kan jag boka den här tiden för en patient med en ond axel? Ja. Svaret på första frågan är ja. Det är för mycket begärt. Istället fick jag uppläst journalanteckningarna om att jag hade tackat nej till en läkartid på fredagen. Så det var nog inte så farligt med min axel ändå.

När jag startade den här bloggen så lovade jag mig själv och övriga bloggosfären att den skulle hållas städad. Därför kommer det nu ett hopp på nästan ett dygn och jag låter de tankar och ordval som jag hade under cykelturen hem få lämnas därhän. Min mamma skulle bli förskräckt om jag avslöjade vad jag kan säga. Min omvärld skulle baxna och få hela sin världsbild krackelerad. Så lite stillsamt säger jag bara: Det finns flera hundratusen arbetslösa i Sverige. Jag sätter en hundring på att flertalet av dem skulle mer än gärna gå några steg i en korridor för att i praktiken stava till ordet S-E-R-V-I-C-E.

Jag fick i alla fall en ny tid med mig hem. Det måste anses som ett under. Att det gick att boka en tid på Strömsbro Hälsocentral. Jag måste antagligen strunta i telefonsystemet nästa gång och gå direkt in på sköterskerummet, bli röd i ansiktet och ner på halsen av ilska och lägga en syrlig ton av ironi på stämbanden och vips: tisdag morgon klockan åtta noll noll. Hos husläkaren. Fattar du hur stort detta är? I klass med den första rymdfärden och hjulets upptäckt.

Jag blev nästan chockad i morse när jag kom till hälsocentralen. Väntrummet var överfullt. Skulle Zlatan komma och skriva autografer? Är Julia Roberts i stan? Eller vad är detta? Jag fick ganska omgående komma in till läkaren och ta upp problemet med axeln. Så skulle jag vidare till lab för att ta några prover. Läkaren fick det att låta så lätt. Det var bara att trycka fram en kölapp på automaten och trycka på den knapp som gällde Provtagning vid läkarbesök. Den andra knappen gällde Provtagning. Jag tänkte att min knapp kunde tänkas vara en gräddfilsknapp och jag kände mig inte riktigt bekväm med det. Fast jag kunde ändå förstå att om patienten skulle tillbaka till läkaren, så är det bra om proverna blir gjorda samma dag.

Jag satt en timma och det hände inget på någon av knapparna. Några personer gick då och då in genom lab-dörren och jag förstår dem. Tankarna hade börjat komma hos mig också. Finns det verkligen något lab där inne? Eller har de bara en skylt och en köautomat för syns skull? Jag träffade en bekant och hon berättade att hon hade suttit där en timma och då hade tre nummer rört sig. Många hade vänt i dörren och gått hem med devisen: Bättre lycka någon annan dag. Jag fördrev tiden med min iPhone. Uppdaterade Facebook och läste andras inlägg. Jag läste Aftonbladet, kollade YR.no och hann med vädret för flera olika platser. Sneglade lite på TV-skärmen och hade lallats in i en dagdrivartillvaro som jag inte är van vid, men som gjorde att jag hade tappat fokus. Det är livsfarligt! Vid kontakt med hälsocentral måste koncentrationen vara på topp! Du vet aldrig när du förväntas göra ett rätt knappval eller stå till förfogande. Skylten i taket växlade plötsligt från 500 till 501. Mitt nummer. Bingo, sa någon i väntrummet! Plötsligt händer det!

Jag lämnade blod och kissade inom loppet av ett par minuter och jag undrade vad alla andra patienter gjorde eftersom det tog så lång tid för dem. Jag var tvungen att gå tillbaka till dr igen. Proverna hade talat om att jag är inte så frisk som jag ser ut. Jag är egentligen så sjuk som jag har känt mig de senaste fyrtiofem åren. Tillvaron är dock fylld av under. Jag lever och jag bär på enorm livsglädje. Dessutom fick jag ny tid hos dr nästa vecka, med nya provtagningar. För att inte tala om det underverk att jag kom levande ut från Strömsbro Hälsocentral. Så länge som patienterna får sitta där och vänta på provtagning, så skulle de gott och väl både hinna dö, obduceras, svepas, få begravningsgudstjänst och komma i jorden. Ett långt begravningskaffe hinns också med. Känn ingen jäkt eller oro. Du kommer i alla fall inte att missa någon läkartid på Strömsbro hälsocentral under tiden. För det finns inga läkartider till Strömsbro hälsocentral. Inte om du ringer 026-15 77 50. Då är säkerligen kvoten fylld. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag har varit på Järnvägsmuseet ikväll. Ett otroligt fint museum här i Gävle. Något vi Gävlebor ska vara stolta över. Jag såg annonsen i tidningen i morse (tack Strömsbro HC för att jag hann läsa HELA Gefle Dagblad). En föreläsning och en dramatisering om kraftkvinnan Wilhelmina Skogh. Har du hört talas om henne? Det hade jag och därför var jag extra angelägen om att få vara med ikväll. En fantastisk kvinna. Ett föredöme. Om hon hade jobbat på hälsocentralen, så hade Galenskaparna och After Shave fått skriva sagor.

Gör det nu, det som är av vikt att göra!

Skrivandet är för mig en ventil. Det är som om allt som jag bär inom mig och som jag tar in genom mina sinnen, måste få flöda ut över ett tomt ark med pennan som verktyg eller genom att låta fingrarna få dansa sina steg på tangentbordet. Skrivande, i både glada och ledsna dagar. Skrivarlusten som pockar på när den har blivit nonchalerad för länge. Längtan efter skrivarlyan är väldigt stark ikväll. Jag ägnade mig åt projekt klädkammarrensning igår. Det fanns ett behov av en röjning. Det går till en viss gräns, sedan går det inte en sekund längre. Det är nästan samma fenomen som när det plötsligt blir dags att gå till frissan. Den frisyren som dög igår är plötsligt en morgon katastrofal och får inte bli en millimeter längre. Jag blev väldigt nöjd med utrensningen, städningen och insorteringen. Jag klappade mig själv på huvudet och sa berömmande: Det här gjorde du bra! Vad fint det blev!

Det blev en helt annan klädkammare efter insatsen. Jag tog inga bildbevis på före och efter, men rent hypotetiskt så skulle det nu gå att inreda en liten skrivarlya där inne. Självklart helt annorlunda än de önskemål jag har för en sådan. Får jag välja så vill jag se ut över vatten eller en äng från mitt skrivbord. I klädkammaren finns inte tillstymmelse till fönster. Endast en liten ventil uppe i ena hörnet. Jag undrar vilka instängda tankar som skulle börja gro där inne? Som om inte världen har nog av elände. Inte behöver jag väl producera mer inifrån klädkammaren?

Om jag hade startat en mitt-på-dagen-bloggning idag, så hade jag spytt galla över en hälsocentral nära oss. Eller så hade jag kunnat säga ett par väl valda ord om Bilmetros verkstad. Servicen till kunden är på båda dessa ställen nästintill obefintlig. Nu är det kväll och jag känner mig trött och sliten. Jag skulle kanske inte blogga alls, men det är just i dessa lägen som skrivandet pulserar som mest inom mig. Jag återkommer säkerligen till Strömsbro HC i ett annat blogginlägg, för landstingsdumheter behöver få bloggvädras lite. Så även bilverkstadsdumheter. Men för ikväll, så lägger jag dem åt sidan. På något sätt känns det inte högprioriterat.

Snart går min blogg Hela krukan mot sitt treårsjubileum. Något slags firande får det bli, eftersom jag hör till de firandes skara av mänskligheten. Jag har backat igenom de över femhundra inläggen och jag märkte då att jag har inte bloggat på alla årsdagar och i skrivandets stund är det svårt att veta om jag kommer att göra det på årsdagen i år. Hur som helst så blir nästa blogginlägg triss i femmor och det känns ofattbart att det har blivit så många inlägg. Men som sagt, skrivandet är en ventil och jag har älskat denna sidas sällskap under de gångna åren.

Det finns mycket kvar som är oskrivet och ikväll så bär jag så mycket inom mig, som jag väljer får stanna där. Innerst inne alltså. Allt ska inte bloggpubliceras. Jag skriver om mycket som ligger på mitt hjärta, men kanske det som ligger riktigt djupt inne i mitt hjärta, ska få stanna där. I mitt hjärtas pulserande, värmande slag. Ikväll är en sådan kväll där jag vill gråta ut, ropa ut, skratta och minnas alla goda stunder. En sådan här blandning av känslor som kommer över mig på en och samma gång att jag slås av hur trött kroppen blir i denna känslokompott. Jag är mycket lycklig och djupt allvarlig på en och samma gång. Finns det diagnoser för sådant? I djupet, i höjden och på bredden finns det tacksamhet. För att livet har visat sig från sin bästa sida. Det behåller jag i mitt inre och den bilden kopierar jag i tusentals för att kunna placera lite överallt. Jag är säker på att det kommer att komma dagar då jag behöver dessa vackra bilder.

Det här börjar likna en filosofilektion och passar jag mig inte så kanske läsekretsen försvinner och jag kommer att bli en filosofisk nörd och enstöring som slutar som Nobelpristagare när jag fyller nittioåtta år. Om det ändå kunde ramla in lite sådana pengar redan nu, så att jag kunde dra ett riktigt stort strå till stacken av lidande i världen. För övrigt har jag nog inga som helst talanger för att bli filosofipristagare. Jag har funderat i över tjugofem år på hur jag kunde skriva full pott på en filosofiskrivning på gymnasiet. Jag ansåg mig bara skriva dravel och då gick betyget i topp. Ja, nu beror det nog inte enbart på att jag inte är någon stor filosof som gör att jag inte får priset. Det finns ju inte ens något Nobelpris i filosofi. Det närmaste jag kan komma är väl i litteratur, men jag sätter punkt för det filosoferandet här.

Tillbaka till verkligheten. Usch, skulle jag vilja säga då. Men det får vara nog av mossdeppet som växer nu. Jag backar därför bloggbandet till i torsdags kväll. SSK tjalalalala! SSK tjalalalalala! Jag blev medbjuden av en mycket snäll hockeyintresserad vän och Brynäsare. Hur någon nu kan vara hockeyintresserad och Brynäsare på samma gång? Jag lämnar denna svåra filosofiska gåta. Brynäs skulle ta emot SSK och är det någon match som jag vill se under säsongen i Läkerol Arena, så är det just den som kringelpojkarna spelar. Det var verkligen en seger för mig och SSK i dubbel bemärkelse. De startade mycket bra och ledde hela matchen igenom. De sista minuterna var onödigt spännande, eftersom SSK fick två av sina spelare utvisade. Men de lyckades hålla igen och vann med 2-3.

Jag hade fått utstå mycket hån och spe från Brynässupportrar och kommentarer om att jag hade en ful tröja. Kvällen var kylig när vi kom ut från arenan. Visserligen värmde resultatet, men en normal kväll hade jag stängt jackan, men nu lät jag den vara öppen så att den mycket fina tröjan syntes. Södertälje SK står det på den. Hade någon bett mig att ta av mig den, så hade det inte gjort så mycket, eftersom jag hade en klatschig röd t-shirt under. Även den inköpt i SSK:s souvenirbutik. I torsdags kväll lämnade SSK jumboplatsen i tabellen och i och med lördagens seger på övertid, så gled de upp på åttonde plats. En slutspelsplats! Häng kvar nu Täljegrabbar!

Jag hade inte så mycket tid över till att bevaka lördagens match utan fick glädjas vid hemkomst till Hille. Jag och dottern släktkramades i Västerås och firade min brors son och dotterns kusin till hans tjugo levnadsår. Det var en mycket härlig dag och som bonus fick jag umgås och kramas med mina älskade föräldrar. Ingen av dem är så stark till hälsan, så det var nästintill en bragd att ta sig från Småland till Västerås. Vi njöt av varje minut och lite extra härligt var det att få visa mamma min text som jag hade skrivit till kyrkwebben och till Gefle Dagblads kyrkannons till helgen. En text som handlar om änglar och en alldeles speciell sådan: min mamma.

Innan jag stänger bloggningsbutiken för ikväll så borde jag säga några ord om fredagskvällen. Jag, Mr T och min kollega hade nöjet att gå på teater. Ett drama baserat på boken "Tisdagarna med Morrie". Jag uppmanar dig att läsa boken om du inte har gjort det. En berättelse om läraren som är döende och dennes återupptagna relation med sin elev. Tårarna strömmade nerför mina kinder mot slutet och jag gjorde ingenting för att hejda dem. Har du möjlighet att se föreställningen, så lova mig att du gör det. Om inte, läs åtminstone boken. Får du inte tag på den, så får du låna min.

Jag har köpt så många och gett bort i present att den kanske är slut på förlaget. Det sägs så många sanningar i den boken och den uppmanar oss att ta tillvara på livet. Något som jag verkligen försöker men som jag misslyckas med titt som tätt. Ibland mer, ibland mindre. Det kändes förlösande att få komma hem till kollegans make och äta en underbart god teatersupé. Det är något visst med att dela livet och den här kvällen var det extra nödvändigt. Det är nödvändigt varje dag. Hur ska vi lösa den nödvändigheten? En filosofisk fråga så god som någon. Tack till dig som på ett alldeles speciellt sätt har berört mitt hjärta genom mitt liv. Morrie uppmanar att säga allt som ska sägas nu. Inte sedan. Utan nu. Låt oss hjälpas åt med att inte låta någon tid gå till spillo. Sådant roar sig Strömsbro HC och Bilmetroverkstaden med. Vi andra vet bättre. På återseende med ett leende!

PS. Alla händer på hjärtat! Hur många kanelbullar har ni proppat i er idag? Jag har handen på hjärtat och säger EN. Den var stor, god och alldeles underbar. Kanelbullens dag är ett bra påhitt, även om jag tycker att biskvierna och pariservåfflorna borde uppmärksammas också. Dock inte imorgon. Då är det vattenkaraffens dag som firas med knäckebrödets knaprande. Jag hoppas slippa spy galla över Strömsbro HC då. De får en ny chans. Alla borde få en ny chans. Och en ny. Och därefter en ny. Filosofie bloggaren sätter nu punkt.