Lite småländskt grus till Hille tack!

När det är dags för bildpublicering, så är det svårt att komma ifrån Småland. Jag märker hur mycket Småland det ännu finns kvar i mig. Åbro Bryggeri har en slogan på sina ölburkar och de har verkligen satt huvudet på spiken eller pricken över I:et. "Det går att ta smålänningen ur Småland, men aldrig Småland ur smålänningen". Om jag skulle göra en Zlatan- eller Beckhamtatuering på underarmen, så skulle jag kunna ta Åbros slogan. Både när det gäller längtan efter de småländska ekarna, enarna och stenmurarna och de småländska träffsäkra uttrycken. Uttryck som folk höjer på ögonbrynen för, när de hör dem här på andra sidan Dalälven. Med åren har Hilledenne blivit ett gott alternativ till den småländska bygden och jag har sagt någon gång att begrav mig under något träd på Hille kyrkogård.

Dagens blogg ska inte handla om död, begravning och allt som hör till detta. Var sak har sin tid och nu är det dags för den sjätte publikationen av bloggkalenderns bild. Det pågår en hel del saker samtidigt runt köksbordet. Radion sänder melodikrysset och eftersom både Mr T och jag är hemma, så löser vi givetvis detta. Det går över förväntan smidigt idag. Så Mr T har även ett vanligt kryss vid sidan om. Han kollar en massa kemiska beteckningar med mig. Argon och Cobolt. Ar och Co svarar jag. Jag är inte världens bästa kemist, men det var faktiskt ett av favoritämnena i skolan. Mest för att det innehöll en massa spännande laborationer.

Ljusen är tända och kopparna är fyllda med kaffe. Så det är egentligen bara bloggandet som saknas. Yngsta tonåringen var uppe med tuppen för att åka skridskor på allmänhetens åkning och äldsta tonåringen gick upp med en något senare tupp, för att åka iväg och coacha ett pojklag i en hockeymatch. I detta tonårshem har vi inga tonåringar som sover till klockan tolv eller ett på helgerna. Det kan faktiskt hända att Mr T och jag stiger upp efter våra tonåringar. Upp- och nervända tonårsvärlden alltså. Kartan på dagens bild är rättvänd och fingret är satt på en plats i Småland. Var annars?

6 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Det här är en typisk bild för bloggaren. Rutig duk. Kaffetermos. Fikabröd. Sällskap. På utflykt. Mitt i skog, vid vatten. Utsikt. Det är dessa stunder som fyller på livsgnistan. Jag behöver egentligen inga bergsklättrarupplevelser eller fallskärmshopp. En bil, en cykel, en dressin eller apostlahästar räcker för mig. Det behöver inte alltid vara ett mål. Det behöver inte heller alltid vara de långa resorna som betyder mest. Det finns alltid ett äventyr på lut. Där du minst anar.

Bilden är tagen på en plats som inte var bestämd i förväg att besöka. Mina föräldrar hade för sig att det låg en vacker plats någonstans i de småländska skogarna men de visste inte med säkerhet var. Vi gjorde några avstickare. På många platser fick vi vända. Det visade sig vara fel avstickare, men så plötsligt kände de båda igen sig från sin ungdomstid och vi bestämde oss för att sitta och njuta av den härliga sommarsolen. Fikabordet var ställt uppe på en höjd. Med utsikt över en vacker småländsk sjö. Fram med kaffekorgen. Min mors kaffekorgar är alltid något utöver det extra. Det är som att hamna på ett äkta småländskt bondkalas med sju sorters kakor förutom bullar och mjuk kaka. Fram med kartboken. Kan vi hitta någon liten grusväg förbi någon plats där anorna i släktledet har bott och verkat?

Nu ska du få några platser som mitt hjärta går igång på. Platser där mina förfäder dyker upp i släktforskningen. Vad säger ni om Skurudal, Blackelid, Fagraskruf, Stubbetorp, Rosendal, Skrifvaretorpet. Vidare till Björnhult, Österberg, Lilla Klo, Välsnäs och Grunkabo. Nu klappar det så gott och det sprider sig en våg av ödmjukhet i kroppen. För i dagsläget så tar vi kartan och bilen och åker de slingriga grusvägarna genom det småländska landskapet och det är bekvämt. Tänker mig tillbaka till 1800-tal och 1700-tal, då det inte fanns några bilar. När de små barnen skulle ta sig till skolan genom skogen. I alla olika väderlekar. I mörker och kyla.

Jag kan inte låta bli att känna tacksamhet att dessa människor höll ut. Att de strävade på. Att de orkade framåt. Att de var med och utvecklade tillvaron, så att vi överhuvudtaget finns till idag. Det är svårt att helt förstå hur de hade det, men jag tycker att det skadar inte att ta sig fram på dessa slingriga vägar en ljus och skön sommardag, för att trampa samma mark som de en gång har gjort. Då upptäcker man snabbt att dessa vägar och stigar är till för kreatur och människor, inte för Saab-däck. Dessutom upptäcker man snabbt att dessa obebodda platser är ett tillhåll för jordgetingar. Så var försiktig. För jordgetingar har förstått tjusningen av vildväxande bigaråträd och liljor. På återseende med ett leende!

PS. Idag behöver jag inte varna för jordgetingar när du går ut, men däremot för halkan. Det är verkligen isbana utanför på vägen där vi bor och någon grusbil har inte tagit sig hit ännu. Så tonåringarna kunde ha haft sina aktiviteter utanför häcken på hemmaplan. Friåkning och hockeymatch. Idag gör gatan skäl för sitt namn. En allé som gjord för vinteridrotter! Förhoppningsvis kommer det lite grusstänk snart, innan idrottsskadorna med benbrott och andra otrevligheter.