Bodde granne med kungafamiljen några dagar

I och med det långa blogguppehållet så finns det händelser i mitt liv som inte har blivit uppmärksammade och nedskrivna i bloggen. I och för sig har jag inte något behov av att skriva någon slags dagbok i min blogg, men jag tycker på något sätt att vissa milstolpar förtjänar att få ett bloggutrymme. Ett sådant tillfälle är Mr T:s och min tjugofemåriga bröllopsdag. Jag höjer på ögonbrynen och pannan lägger sig tillrätta i djupt förvånande veck. Tjugofem? År? Jajamensan! Vi har under semestern firat vår silverbröllopsdag. Det är idag en månad sedan som vi satte oss i bilen för en tripp söderöver. Mot Borgholm på Öland.

När tankarna på denna speciella bröllopsdag började snurra runt och det var dags att planera, så kom både enormt exotiska och mindre exotiska platser på tal. Eftersom vi båda två älskar den svenska sommaren och numera att den helst ska innehålla så många paddelturer som möjligt, så kändes det inte rätt att ta större delen av semestern för en lyxkryssning i Medelhavet eller en tur till New York. Jag kan tänka mig att det kommer sämre dagar på svensk mark då sådana resor känns mer angelägna. När vi såg att den amerikanska musikgruppen TOTO skulle stå på scenen i Borgholms slottsruin just på bröllopsdagskvällen så var det inte så mycket att tveka på. Det kändes som en nostalgitripp tillbaka till åttiotalet då vinylskivorna nöttes med låtar som "Africa" och "Hold the line".

Sagt och gjort. Två biljetter till TOTO uppiffat med bokning av hotellrum på en aning lyxigare hotellrum än vad som kanske hade gjorts för en vanlig semestertripp. Det började bra vid incheckningen: Vi hoppas inte ni blir ledsna för att vi har tvingats uppgradera ert rum? Jag fick dra på mig en neutral artighetsmin och säga: "Åh, tack! Det var trevligt! Vi är nämligen här för att fira tjugofemårig bröllopsdag". Smålänningen inom mig hade annars haft lust att springa innanför receptionsdisken och kasta sig om halsen på kvinnan som stod där vid bokningsskärmen och utbrista i ett sagorusigt: "Wow, shit, vad härligt! Klart vi inte blir ledsna för det".

Spänningen steg givetvis litegrann på väg upp till första våningen där vårt rum skulle finnas. Korridoren såg fräsch och nyrenoverad ut. Snygga ekdetaljer kring rumsdörren. Oj, vad fint! Rummet visade sig vara det trendigaste av trend och det tog oss en rejäl stund att bara checka av badrummet. I stort sett skiljde det sig inte så mycket från andra badrum, utan där fanns alltså möjlighet att duscha, göra sina behov samt tvätta av sig vid handfatet. Men utöver detta så fanns det en liten golvspotlight som lyste hela tiden. Mysbelysning på toa. Det kändes som att sitta på ett småskaligt Champs Elysée i kvällsbelysning. Värt att notera var också den automatiska nedfällningen av toasitsen. När spolningen var färdig, så ersattes vattenbruset av ett svagt surrande ljud. Som en liten motor och som i slow motion fälldes toasitsen. Vad står det i den reklamen från toasitsfabrikanten? Fälld eller öppen sits startar numera inga äktenskapsgräl... så vill ni gnabbas får ni hitta andra skäl!

Låt mig nämna duschkabinen innan jag lämnar hotellbadrummet. Det fanns två alternativ för duschningen. Antingen ställde man in vredet så att vattnet kom från en kvadratisk platta i taket och tro mig, det kändes som att stå under ett vattenfall och formligen dränkas i vattenmassorna. Inget alternativ om någon utbrister: Åh, jag vill inte blöta håret. Däremot, om det inte fanns några hinder för att bli genomblöt, så var det nog den skönaste duschen jag har upplevt under hela vårt äktenskap eller faktiskt i hela mitt liv. Det andra alternativet kom genom något som såg ut som en väldigt hipp mikrofon. Designen var som en rostfri trollstav med svarta detaljer och en slang i ena änden. Vid yttersta toppen var det några små knappnålsstora hål och det var väl ganska logiskt att vattnet skulle komma den vägen. Men icke. Trend och logik verkar inte synonymt med varandra. Annat läge på vredet och pang in i kaklet. Den jetstrålen skulle fälla en elefant. Vattnet kom från ett pyttelitet hål på trollstavens långsida. Så där lagom trendigt gömt. Första duschtillfället var som när bonden släpper ut kossorna på första grönbetet på våren. En massa skratt och fniss och hopp och ståhej. Det borde ha stått en varningstext på badrumsdörren.

Vi gjorde ett stopp i Söderköping på vägen ner till Borgholm. Vilken tur att vi skulle svänga av mot E22:an just där världens härligaste glasscafé är beläget. Just när vi var redo för att gå längs Göta Kanal bort mot Smultronstället, så sken solen upp och allt var så där ljuvligt somrigt. Sol, vatten, båtar, glass och glädje. Inte behövde vi köa oss in heller som annars inte är direkt ovanligt. Vi fick ett bord för två under ett parasoll och sedan började väljandet och vrakandet. Mr T bestämde sig ganska snabbt för en "Peppar Peppar" som innehöll vanilj- och pepparlakritsglass med saltlakritskulor. Detta toppades med grädde, salmiakrippel och turkisk pepparstång. Helt i Mr T:s smak. Jag vara nära att falla för den "Bubbliga Bengt" med den gröna leksaksgrodan på toppen, men stillade mitt bushumör och tog en sommarfräsch skapelse med citronglass. På vägen tillbaka till bilen smet jag in på ett smyckes-outlet. Kom ut en stund senare med fyra nya härliga smycken. Två armband och två halsband. Mitt leende var ett par centimeter större när vi satte oss i bilen igen.

Jag har under många år haft ett motto och det är att: Du kan omöjligt vara olycklig tillsammans med en glass. Nu var det ingen risk för att känna sig olycklig under dessa Ölandsdagar med bröllopsfirande, men glass skadar aldrig och på bröllopsdagen gick Mr T och jag och förmiddagsglassfikade på ett ställe där de gjorde Ölandsglass. Där satt vi med varsitt gammaldags rån proppat med olika glassorter och toppat med sylt och grädde. Detta nersköljdes med gott kaffe serverat i baljliknande koppar ute i caféets trädgård. Över alltihop lyste solen på sitt gladaste humör.

Det är något visst med Öland. Jag tillbringade många somrar där i min barndom och ungdom. Sedan ska jag erkänna att det har funnits en period i mitt liv, då jag inte har känt någon tjusning över det landskapet. Tankar som: Vad ska folk dit och trängas hysteriskt för? Sverige har så enormt många vackra platser. Men nu, i år, den här silverbröllopsresan, så infann sig Ölandskänslan igen och jag var kär. Cikoria i diket, väderkvarnar vid sidan av vägen, det stora Allvaret och så fyren Långe Jan vid Ölands södra udde. Det är något speciellt mellan mig och fyrar och det är inte en slump att jag har en fyr tatuerad på min vänstra underarm. Den står för ljuset i mörkret. Vägledning och stolthet. Fyren Jan har lyst på sin plats sedan november sjuttonhundraåttiofem. Då vallfärdade säkert inte turister från hela världen dit, men det gjorde det den dagen vi var där. Mr T och jag och många andra avnjöt Ölandsrätten Lufsa, som är en slags raggmunk men som gräddas i ugn. Serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Det vattnas fortfarande i munnen så här en månad efteråt. Förresten, fyren står också för min alldeles specielle vän i livet. Jesus. Han har lyst i mörkret i över tvåtusen år. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor som skulle ha gått vilse om hans lampa hade slocknat.

Det är väl ingen risk att medlemmarna i TOTO läser min blogg och sitter och tjurar för att de inte har fått största utrymmet i bloggen. Några ord bör jag väl ändå säga om konserten. Det var en alldeles underbar Ölandskväll. Klarblå himmel, solsken och många förväntansfulla människor i alla åldrar. Mr T och jag vandrade upp mot slottsruinen från Borgholms centrum. En livekonsert är alltid en livekonsert. Vi hade preparerat oss med CD-musik på bilresan söderöver och var skapligt uppdaterade på alla av bandets låtar. Men den totala upplevelsen med bra ljud, fantastiska musiker och sångare som verkligen bjöd av sig själva, går bara att få där på plats. Det blev en höjdarkväll. Vi bestämde där och då att vi måste även se vårt favoritband live. Chicago. Kanske när vi firar guldbröllop. Fast vi undrade förstås om de orkar stå på scen då. Om tjugofem år. Vi ska hålla koll på deras turnéplan. Det kan faktiskt vara idé att fira tjugosex år och tre månader också. Fira bör man, annars trökdör man. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte riktigt släppa fyren Långe Jan. Eller det officiella namnet är egentligen Ölands södra udde. Smeknamnet kommer ifrån att stenen för uppbyggandet av fyren är hämtad från ett nedrivet kapell som också låg på Ölands södra udde. Capella Beati Johannis. Långe Jan är Sveriges högsta fyr. Vid fågelstationen alldeles bredvid stod att läsa vad en komminister hade skrivit om folket på Öland i mitten av artonhundratalet. "På västra kusten möter man överhuvudtaget blott ljuslätta och trygga människor, på den östra däremot är det sällsynt att se en blond karl. Östledingen har också namn för sig att vara en vildsint och styv sälle..." Förhoppningsvis har kyrkans folk ändrat sin syn under årens lopp. Jo, så måste det vara. Annars hade kanske fler kapell rivits och våra kuster hade haft som ett staket av fyrbåkar. Förresten, hörde att konungen Carl den sextonden Gustaf var väldigt besviken efter konserten i slottsruinen. Han fick inte se en "toto" på hela kvällen, trots att drottningen hade berättat det för honom. Förlåt, det var lågt men efter lite silverbröllopschampagne så är den humornivån av världsklass! Tack Mr T för tjugofem års äktenskap i nöd och lust. Jag älskar dig!

Supporten som kom, såg men inte segrade

Mr T och jag tog oss de tio milen enkel resa till Avesta i lördags för att se Hille besegra dalalaget. Det verkade på förhand vara en sådan där given match. Betala femtiolappen per biljett och du kvitterar ut en seger. Sådana dagar är det tungt att vara smålänning och förlorare i samma kropp. Slänga ut femtio kronor på en sådan skitmatch. Det hade jag fått två våfflor med två kulor i varje av Wayne's Coffees SIAglass. Då hade jag åtminstone varit lycklig två gånger tjugo minuter. Hellre det än att sitta förbannad i nittio minuter. Det är verkligen trist att sitta vid sidan av och titta på bollar som slås från backlinjen fram till toppforwards som inte gör mål. De bollar som någon gång nådde mittfältet kan jag räkna på ena handens fingrar. Många bollar från backlinjen gick ofta ut längs långsidan och då blir det inkast för motståndarlaget.

Hillelaget spelade som om det återstod tre minuter av matchen i hela andra halvlek. Stressat, irriterat och med fokus på allt annat än att göra mål och vinna matchen. Det har gått långt när jag indoktrinerat mig själv och tror att jag skulle kunna gå in på planen och tillföra något i spelet. I en divisiontrematch i herrfotboll. Du förstår kanske hur frustrerad jag var. Hille förlorade matchen med ett futtigt mål mot ett av bottenlagen. Det enda nöjet var att kexen med hallonsmak från Göteborgskexfabriken i Kungälv var så himla goda. Tröstätande på division 3-nivå.

Ikväll var det match igen. På hemmaplan. Ett så kallat derby mot Brynäs. Senast lagen möttes var före semestern och Hille vann på bortaplan på Måsberget, vid Segletrondellen ut mot Bomhus. Då måste Mr T ha jobbat, eftersom jag själv representerade den Lundbergska hejarklacken. Jag måste ha gjort det bra för Hille vann, men jag minns det som en nagelbitare. Förresten nu kom jag på att Mr T var i Bergen och spelade. Så det ursäktar honom att han inte var på fotboll den kvällen. Ikväll gick vi dock mangrant, kvinngrant och hundgrant ur huset för att heja fram en seger. Många hade tänkt likadant. Det var mycket folk på Hille IP och en underbar sommarkväll utan mygg och knott.

Det kändes från start att alla spelare och ledare hade förstått att taktiken från Avestamatchen inte var ett vinnande koncept. Spelet var helt annorlunda. Passningar mellan alla lagdelar som resulterade i fina anfall och även mål. Matchen slutade med seger för Hille med siffrorna fyra-två och då hade båda lagen fått varsin rättvis straff. Brynäs fick en spelare utvisad också. Rött kort direkt för att han gick med dobbarna före i en situation. Det måste kännas snopet att bli inbytt och endast spela tre minuter innan det röda kortet kommer. Det gäller att ladda lagom mycket på bänken så att man inte sitter och blir överhettad. Han var nog lika glad att åka ifrån Hille som Mr T och jag var för att få lämna Avesta i lördags.

Ny match på lördag eftermiddag. Då kommer Trönö på besök. Jag hade gärna sett att det var bortamatch, för Trönö har en av områdets mysigaste fotbollsanläggningar enligt mig. En pärla ute på landet. Där andas det stolthet, familjekänsla och omsorg. För frågar du mig, så tycker jag fotboll handlar om så mycket annat än just bara en rund boll. Det känns som om hälsingebygden har fått med sig det.

Som jag nämnde i förra blogginlägget så är semestern över för den här gången. Det står så enligt semesterschemat på jobbet. Tyvärr har inte min kropp och min dygnsrytm anpassat sig riktigt efter det ännu. De långa ljusa sommarkvällarna är passerade, men kvar finns de långa sommarkvällarna och jag har svårt för att komma i säng. Jag tycker det är mysigt att suga ut det sista av dagen och känna att allting får landa. Gärna i sällskap med en spännande deckare på TV eller i bokform. Det är väl egentligen inte alls vad sovcentret i hjärnan eftersträvar före läggdags, men det är något visst med att få veta vem mördaren innan natten närmar sig. Varje morgon säger jag till mig själv på skarpen att gör inte om dumheten ikväll igen, utan gå och lägg dig som om du ska upp och jobba imorgon bitti. För det ska du. Jag undrar om det är någon mer därute som är olydig mot sig själv? Jag har försökt åstadkomma något slags gå-halva-vägen-var-läge, där jag som arbetare får försöka lura till mig någon extra minuts sömn av den semesterlängtande bloggare som så gärna vill ha extra timmar till sitt förfogande varje kväll. Det skulle inte förvåna mig om jag i en kommentar till detta inlägg hittar bokstäverna GOLD. Jag har nämligen en kollega som brukar mana mig i säng genom att skriva det. Det betyder Gå Och Lägg Dig! Men skulle också kunna betyda Ge Oss Lite Dygnsöverflöd! På återseende med ett leende!

PS. Du kanske tycker att detta inlägg bara blev ett blajflöde från en gnällig fotbollssupporter med inslag av tillbaka-till-semester-längtan. Jag kan hålla med dig om det. Märk väl att jag för ovanlighetens skull inte skällde på domaren. Tvärtom vill jag för en gångs skull säga något positivt om domarkåren. Deras tröjor har så snygg färg den här säsongen. Någon slags turkos-klarblå nyans som är som himmelen den vackraste av sommardagar. Inte så långt ifrån VKV Lisas dekorfärg. Alltså en av de vackraste färgerna i Guds stora färglåda. Helt plötsligt slår det mig att det kan inte vara lätt för en färgblind fotbollsspelare att veta om han får gult och rött kort. Men det är en alldeles för stor fråga att ta itu med här och nu. Det är dags för GOLD! Gå Och Lägg Dig!

Blåslagen bloggare bajsar bär... & bokstäver!

Bloggaren är tillbaka. Senast vi sågs så var rubriken: "Jesus i Hille för att stanna". Något brukar hända i människors liv när de möter Jesus, men det är faktiskt första gången jag har hört att de ger upp bloggningen. Senaste blogginlägget handlade om den fantastiska föreställningen "Jesus Christ Superstar" som Hille församling satte upp och framförde med den äran i Hille kyrka och visst satte föreställningen spår i mitt liv. Tänk att få köa in i kyrkan tillsammans med en brokig skara människor. Tänk att få fascineras över de duktiga människor som jobbat fram en helt enastående musikal. Tänk vilket budskap som nådde mitt hjärta på nytt. Helt klart skulle mitt blogguppehåll kunna bero på att jag var tvungen att smälta alla intryck eller varför inte vara orsakat av mitt hjärtas "JA" till Jesus den kvällen. För så kändes det och så svarade mitt hjärta. Visst vill jag följa denne Jesus.

Men du vet säkert hur det är. Ibland förändras vårt självklara ja till ett tveksamt nja eller ett till ett tydligt nej. Säkerligen hör vi oss själv säga då och då ett bestämt ALDRIG I LIVET! Därför är det viktigt att få tillfällen då vi får komma tillbaka och ta nya tag. Musikalen i Hille kyrka väckte den längtan som jag bär i mitt hjärta. Att få leva ett liv som kristen och göra det som Jesus behöver få gjort genom mig. Så det vore en underbar anledning. Tänk om jag kunde skriva att jag gav upp bloggningen och följde honom helt och fullt. Precis som lärjungarna lämnade sina fiskebåtar och nät på stranden för att följa i hans spår. Du som har mig som vän på Facebook vet ju att jag har varken lämnat datorhamnen eller det nutida nätet. Jag har funnits där hela tiden.

Varför har jag då inte bloggat? Jag önskar att jag kunde ge ett klart svar på det, men jag kan tyvärr inte det. Jag har funderat på om det var så att jag behövde göra ett uppehåll för att få samla mina tankar och få ny inspiration? Var jag kanske rädd för att jag började komma in i ett bla bla bla-tillstånd? Men om jag var så medveten att jag skulle gå i bloggide, så borde jag väl åtminstone ha kunnat använda frånvarohanteraren och ge bloggosfären ett meddelande? Jag är bloggbefriad på obestämd framtid. Om det är något brådskande ärende, så går det att nå mig på Facebook. För bloggläsning hänvisar jag varmt till alla andras underbara bloggar.

Icke då. Helt plötsligt blev det bara tomt. Inte i en vecka, utan snarare i nästan femton veckor. För att helt oannonserad ramla in igen som om ingenting har hänt. Det är just det. Väldigt mycket har hänt. Nu närmast bakom mig har jag fem veckors semester. Jag har börjat jobba idag igen och eftersom min ambition är att vara ärlig även i bloggen, så måste jag erkänna att det hade inte gjort ont att ha fem veckor till. Eller de fem veckorna hade kunnat få ligga framför mig i tiden istället för bakom mig. Just nu är jag i det läget att jag har intalat mig att "Det finns många fina paddelkvällar kvar efter arbetstiden" och "Om du tar en glass på stan innan du cyklar hem efter jobbet, så känns det som om du är turist och livet verkar mindre trist".

Sådana här små knep som tröstshopping funkar också och än bättre om jag samtidigt låtsas att det är mitt i semestern i en annan stad. Så länge jag håller mig till Stadium och Hennes & Mauritz kan jag ju låtsas hur bra som helst. Göteborg, Kalmar, Stockholm, Karlstad. Det blir värre om jag får längtan efter till exempel "Heart Store" i stadsdelen Haga i Göteborg. Jag blev kär i den affären. Ett hjärta kan göra mig knäsvag. Tio hjärtan kan få mig på fall. Ettusen hjärtan samlade på några kvadratmeters försäljningsyta gjorde mig cementerad i hjärtträsket.

På tal om träsk, så har det blivit en del paddling i sommar. Inte direkt träskpaddling men i allt från hav till å. Ganska långt in på säsongen satte jag en riktig kajakönskan i verket. Jag tränade urtrillning ur kajaken i vattnet och istigning från vattnet till kajaken. Min erfarenhet av detta är att det är lättare att trilla ur en kajak än att komma i. Eftersom jag ville göra övningen så verklighetstrogen som möjligt, så förvissade jag mig i förväg om att jag inte skulle stå i bott. Utan jag visste alltså redan på förhand att just här är det djupt och jag måste trampa vatten och hänge mig att lita på flytvästens förmåga. Det gick bra. Problemen började väl egentligen i den stund då jag bestämde mig för att ta mig upp i kajaken igen. Mina blåmärken på framsidan av låren i ljumsktrakten, på magen, på ändan, på baksidan av låren, på överarmarna, på underarmarnas insida vittnar om att det var inte som att stiga i vid land eller från bryggan.

Jag tror att om någon såg kampen från land, så där på långt håll, så skulle de kunna tro att jag höll på att besegra en krokodil i vattnet. En vit krokodil med klarblå detaljer. Jag lyckades häva mig upp för att vid första försöket ta mig i kajakens sittbrunn bara för att känna hur jag åkte av på mage på andra sidan kajaken. Fasen också, tänkte hjärnan. På den igen. Den vita krokodilen som låg och flöt där i vattnet. Det som sedan skedde måste vara ett av cirkusvärldens mest otroliga nummer. Jag höll balansen så att jag kunde sitta grensle över kajaken bakom sittbrunnen. Ett litet moment kvar. Frågan var: Och nu? Hur kommer jag härifrån ner i sittbrunnen?

Lova mig en sak. Glöm aldrig dina vänner i livet. Alltså de människor som ställer upp i vått och torrt. Nu gällde det onekligen ett vått läge och du anar inte så viktigt det är med vattentrampande vänner ibland. Helt plötsligt satt jag där. I sittbrunnen på min kajak och jag kände mig lika trygg som hemma i TV-fåtöljen. Min älskade kajak och jag hade kommit varandra ännu närmare. Nu vet vi hur vi reagerar på varsitt håll när allt vänds upp och ner. Det blir blött, tungt och väldigt blåmärkigt. Men någonstans därborta vid horisonten finns det land. Land som kan få vara en oas och viloplats. Fast så värst länge vill vi inte stanna där, Lisa och jag. Helst vill vi i plurret igen. Flyta omkring och känna att det bär. Jag tror att det har jag, Jesus, Lisa och lärjungarna gemensamt. Behovet av att känna att det bär genom livet.

Det för mig osökt över på bär. Alltså blåbär, hallon och smultron. Det finns gott om dem i våra skogar. Jag har mumsat i mig på direkten på alla sommarens skogspromenader. Hjälp vad rik jag känner mig när jag kan stoppa en hög solvarma smultron i munnen. Då och då har jag plockat och satt dem på strå. Så vackert! Blåbär likaså och vetskapen om att de är bra för synen och även själen. Det tror jag i alla fall. I hallonen finns det mask. Små vita rackare. Att stoppa dem direkt i munnen är som att köpa lotter. Nit eller vinst. Hallon med mask eller utan mask. Visst, det är inte kul att tänka på att det slinker ner en mask i magen, men hur kul är det för masken? Han eller hon, går det att könsbestämma en hallonmask... som är alldeles vit och fin blir ju verkligen nerskitade så småningom. Jag skulle inte vilja vara sonen eller dottern Mask, när de så småningom hittar ut och återförenas med mamma Mask. Var har ni varit? Ni är ju alldeles bruna av smuts. Gå genast in i ett hallon och smeta av er lorten. Tänk på det, nästa gång du stoppar ett skogshallon i munnen. Det kanske inte bara innehåller en mask, utan en liten hälsning från Ing-Marie kanal. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namnsdagsbarn är Per, eller Pär som några väljer att stava. Vi har två Päron på jobbet som jag idag inte har hurrat eller sjungit för, men en blogghyllning ska de ha. Var de än befinner sig så säger jag gratulerar på namnsdagen och kom ihåg att för mig är det inte så jätteviktigt om jag äter namnsdagstårta på rätt dag eller inte. Det går bra att bjuda på den när ni kommer tillbaka till jobbet. Ni kan väl undvika hallondekorationen bara.