Hos Johanna Davidsson

Första söndagen i advent! Första ljuset är tänt. Mr T fattades mig när jag steg ur sängen i morse. Han vaknade upp på ett hotell i Skövde, efter att ha varit iväg på en miniturné i Västergötland i helgen. Jag missunnar inte västgötarna lite trevlig musikunderhållning, men jag önskar att de kunde ha valt en annan helg. Fast det står utanför min makt att påverka sjukdomar och västgötarnas musikbehov, så jag gjorde det så mysigt som möjligt i början av dagen. Västgötar och sjukdom till trots. För jag vaknade med sprängande bihålor och värk i lungtrakten, både bak i ryggen och fram i bröstet. Tydligen påverkar bihålorna trycket i balansen, för det svajade lite i huvudet och ett lättare illamående gav sig till känna när jag böjde huvudet framåt. Plus tilltagande huvudspräng.

Jag hade bestämt mig för att gå till kyrkan. Det är många svenskar som gör det just första advent. Jag förstår dem. Det är en fantastisk kyrksöndag. Psalmerna är mäktiga och bibeltexterna är positiva och fyllda med Hosianna-ropen. Det är dessutom första dagen på det nya kyrkoåret, så allt ligger fräscht och oanvänt framför hela kyrkligheten. Det som har varit bra under det gångna året kan kyrkan ta med sig in på det nya året. Det som har varit mindre bra, kan kyrkan lämna bakom sig. Det är inte säkert att det är nödvändigt att ersätta med något nytt. Det kanske är meningen att det bara ska tas bort och ge utrymme till vila och paus.

Baskeluskerna vann kampen över mig idag och jag bestämde mig för att stanna hemma och istället så blev det TV-gudstjänsten som sändes från Uppsala Domkyrka. Pampigheten var det inget fel på. Brasskvintett och orgel. Stor kör och fullsatt domkyrka. Predikan om ödmjukhet. Givetvis ljuständning. Alla de välkända psalmerna. Jag fick till och med tid över till att reflektera över vad kyrkan skulle kunna ge sig själv för löften så här vid årsskiftet, inför det nya kyrkoåret. För visst borde vi som kyrka kunna tänka igenom vad vi står för och betänka om vi är på rätt plats och gör rätt saker vid rätt tillfälle. Lite inåtriktad rannsakning för att kunna sprida ett utåtriktat budskap. Rannsakning behöver inte vara kritik, utan kan vara saklig vägledning och stöd.

Inte vet jag hur det gick till, men helt plötsligt blev det advent. Det är ett underverk, eftersom det var slut på semester, skolstart, strumpsäsong, kräftskiva alldeles nyss. Jag tror det var i förra veckan som det stod augusti i almanackan. Vem vevade igång tidsmaskinen i superspeed? Den filuren skulle jag vilja ta ett prata-förstånd-snack med. Visst, jag är förvarnad. Det har legat skumtomtepåsar i kassangången i livsmedelsbutiken i flera månader och God Jul-skinkan har väntat på griljering ett bra tag. Jag förstår inte hur jag kunde bära den här överrumplade känslan, men det gjorde jag. Fick verkligen intala mig ordet frid, frid, frid, för jag kände hur stressen tog tag i mig. Fram med elljusstakar och stjärnor, adventsljusstakar och bort med höstdukarna.

Nu sitter jag här och adventsmyser. Jag har bestämt mig för att låta njutningar flöda i adventstid. Här ska det inte sparas på de nya fina blockljusen, utan här ska det tändas. Glöggflaskan ska sprättas och det ska smuttas till julkortsskrivandet, julsångslyssnandet, knäckkokandet, saffransglassvispandet, julklappsinslagandet. Jag har gett mig själv ett par löften idag på kyrkoårets första dag. Jag ska försöka göra något julförberedande varje dag i advent och inte alla hundraelva sakerna dan före dopparedan. Dessa saker ska göras i glädje, annars kan det kvitta. Så har jag lovat en kyrklig del också. Jag vill vara med och väva i relationsvävstolen. Jag vill vara med och se väven, konstverket, växa fram. Jag kan se tavlan framför mig. En massa händer som sträcks ut och som bildar en länk av människor över hela världen. Händer som kan lyftas mot himlen, men händer som också kan riktas mot marken för att till exempel hjälpa upp någon som har fallit. Det är kyrka för mig. På återseende med ett leende!

PS. Jag träffade en människa som blivit utsatt för smutskastning, förtal och andra elakheter från människor som fanns i människans närhet. Jag suckar över att vi inte har kommit längre i vår utveckling. Jag kom att tänka på orden från Gamla Testamentet, i Jeremia bok. Jeremia tillhör en av mina favoritprofeter. Han levde för över 2600 år sedan, så det har inte varit praktiskt möjligt att möta honom ansikte mot ansikte. Jag önskar att det skulle vara möjligt. Jag tror att det skulle bli en otroligt intressant stund. Jag får nöja mig med att läsa och igenkännande utbrista i små kluckande skratt. För det är verkligen komiskt. Att tiden kan stå så stilla i över 2600 år. Kolla själv i texten från artonde kapitlet: De sade: "Vi måste tänka ut ett sätt att komma åt Jeremia. Vi får ändå vägledning från prästerna, råd från de visa, gudsord från profeterna. Vi smutskastar honom, så behöver vi inte bry oss om vad han säger." Det är som att läsa en dagstidning eller besöka en arbetsplats den 30 november 2008. Ganska komiskt också att orden i psalmen Hosianna, Davids son kan bli Hos Johanna Davidsson.

Vad ska jag med en blogg till?

Jag läser i dagens lokaltidning att polisen ska börja dela ut belöningar till medborgare som hjälper en annan medborgare på stan. Till exempel om en människa ligger utslagen, så ska den person som kallar på polis eller på annat sätt bidrar till att hjälpa den utsatta människan, få en presentcheck. Till bio, entré till badhuset eller något annat trevligt nöje. Jag känner mig mycket kluven till det jag läser. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg, när vi hela tiden måste ha något i gengäld för att göra något gott. Ligger det inte en självklarhet i att ringa polisen om det anses att polishjälp är nödvändig? Måste vi kunna förvänta oss att få gå på bio för besväret? Är det ett besvär att komma till undsättning? Räcker det inte med en hjälpt människa som belöning och förhoppningen att nästa gång gör någon annan detsamma för mig?

Självklart tycker jag att vi ska framhålla storheten i att hjälpa varandra och jag är inte emot belöning och uppmuntran i sig. Tvärtom så ställer jag mig gärna först i kön om det handlar om att applådera någon annan människas duktighet. Det är inte farligt att glädjas över andra som gör något bra. Jag tänker så här: Om någon gör något bra, så förbättras världen för oss alla. Alltså, i slutänden kommer det även mig tillgodo. Det är farligt med avundsjukan och missnöjet över att andra för tillfället får glida på en räkmacka. Det sprider otrevliga vibbar och räkmackan som kanske hade utvecklats till en hel smörgåstårta som skulle räcka till många, blir istället till en möglig liten brödkant.

Så visst. Bra att polisen vill premiera folk som bryr sig ute på stan. Jag önskar bara att det var så naturligt att det ingick i var och ens livsstil. Vore det inte trevligt att samla ihop alla biocheckar och bjuda alla långtidsliggare på sjukhus till en härlig biokväll med popcorn och allt och visa en riktigt glad-film? Eller om alla entrébiljetter till badhuset delades ut till den skara av hemlösa människor som finns i vår stad och så fick de traska till badhuset där kandelabersim väntade dem? Vi närmar oss jul och som du säkert inser så spökar Karl Bertil Jonsson i mitt bakhuvud.

På kafferasterna på jobbet idag, så har vi diskuterat allt från snö till filmen Morrhår och gröna ärtor. Vi dividerade en stund om vilket år den filmen kom och en del menade att det var sååå länge sedan, vilket innebar det glada 70-talet, medan andra menade att det var inte såå länge sedan, utan snarare på det lika glada 1980-talet. Jag känner att jag måste ta mitt bloggansvar och kolla upp detta, vilket jag har gjort och året för premiären vara 1986.

Vi pratade bloggar också. Någon hade hört att folk tjänar ofantliga summor på att blogga. Det var någon liten kändis-tjej som drog in hela sjuttiofemtusen i månaden på att blogga. Men Herre Gud så bra hon måste skriva. Varför skriver inte hon i The Daily Mirror eller The New York Times? För den summan skulle jag kunna trycka upp mina bloggar på handgjort papper och dela ut dem på stan. Inslagna i ett vackert rött sidenband. Några av kollegorna undrade vad man ska ha en blogg till? Jag gav mig inte in i diskussionen. Jag kände att jag behövde fundera en stund på frågan. Kanske kommer jag fram till något bra som jag kanske kan tillföra nästa sittning runt bloggämnet. Eller så kommer inte ämnet upp någon mer gång och då fortsätter jag bloggandet utan vidare funderingar.

Någon annan undrade vad man ska skriva om? Jag halkade inte in i diskussionen där heller utan lyssnade intressant på deras tankar. En kollega sa att det är nästan ingen som läser andras bloggar, utan många skriver ut i tomma intet. Jag måste erkänna att det gjorde lite ont. Självklart är det roligare att skriva om någon läser, men samtidigt kan inte det få styra hela idén med skrivandet. Så nu sitter jag här med fikarastens två stora bloggfrågor och ett konstaterande och jag måste konfrontera detta i bloggen. Så att jag är lite förberedd vid nästa diskussion.

Vad ska man ha en blogg till? För min del handlar det mycket om det skrivna ordet. Det handlar om regelbundenheten i att skriva. En slags öppen skrivarskola. Sådant som förut har fått stanna i huvudet eller i bästa fall kommit ut på ett papper som sedan kommit in i en låda, kastas nu ut i bloggfältet. Blogg för mig är också en möjlighet att få använda min åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Vi har fortfarande det i Sverige och det ska vi vara tacksamma för. Bloggen kan också vara en ventil. En del sparkar på en papperskorg, en del spyr galla över någon oskyldig liten stackare på jobbet, en del hetsäter Piggelin-glassar. Jag bloggar. En stund av stillhet. Jag stämmer träff med mina tankar och känslor och så gör vi gemensam sak utåt. I bloggen. Vad anser du om mina svar på första frågan?

Vad ska man skriva om? Jag byter ut ordet man som känns lite för slätt och skriver istället jag. Vad ska jag skriva om? Efter ett drygt års bloggande och en mängd olika etiketter, så vågar jag påstå att det går att skriva om precis vad som helst. Jag lovade mig själv att försöka hålla en städad blogg på så sätt att jag inte skulle sjunka för lågt i skrivar-träsket. Det finns faktiskt mycket skit på den här arenan. Jag vill inte spä på detta. Visst, jag medger att det vissa dagar kan bli som en liten dagbok. Inte med klockslag och detaljerade scheman, men det är nästan omöjligt att komma ifrån det om jag ska skriva om livet. Jag tycker om att skriva om sådant som ligger mig varmt om hjärtat, men jag tycker att det är lika viktigt att skriva om sådant elände som vill kyla ner mitt hjärta.

Konstaterandet att nästan ingen läser bloggen är jag lyckligt befriad ifrån. Tack vare dig som just nu läser bloggen. Ibland ger du dig tillkänna och då ler jag och tänker en stund på dig och säger till mig själv: Du har det bra du som har fått möjlighet att träffa en så underbar människa. Javisst, inga pengar i världen kan ersätta den rikedom som det är att få möta alla vackra människor. Nu vacklar finansvärlden. Låt oss använda denna tid att komma underfund med att pengar kommer aldrig att göra oss lyckliga. Försök säga orden: Jag älskar dig till en hundring och prova sedan att säga det till en familjemedlem, vän eller arbetskamrat, så ska du få se vad som är skönast. Jag har testat, så jag sitter inne med svaret. Om du vill veta svaret så kolla i mitt vanliga PS. i slutet av bloggen.

Ikväll ska jag och mina baskelusker gå på konsert. Får väl försöka sätta mig strategiskt nära en utgång, så att jag kan slå till reträtt om hostattacken slår till. Mr T och hans orkester spelar tillsammans med Ale Möller och hans band. Så vi missar Linedance-kvällen. Vi slipper i alla fall välja mellan pest och kolera som många människor får göra. Vi väljer mellan Fazer Marianne och Marabou Mint. På återseende med ett leende!

PS. jAg trOr IntE dU bEhÖvEr fAcIt, dU klOkA, vAckrA Och hElt UndErbArA blOgglÄsArE! vArmA krAmAr!

Snön och facklor lyser upp

Igår funderade dottern på om det var ett snökaos, liknande det som drabbade Gävle 1998, i antågande. I morse så kändes det som om vi var på god väg. Tungt skottande innan Mr T och jag tog oss mot jobben i stan. Snöröjningen var inte genomförd överallt, utan det blev till att plumsa i snön och på ett härligt orört område fick jag sådan lust att slänga mig raklång och göra snöänglar. Det fanns tre problem med detta. Jag var klädd för att gå till jobbet, inte för att leka dagislekar. För det andra, så kunde ju någon se mig och ringa hospitalet och jag hade inte tid för sjukvården idag. Sist men inte minst, just av den anledningen att jag dragits med sjukdomsvarning den senaste tiden så var det inte läge för avkylning. Ibland får jag i alla fall försöka att verka vuxen, även om jag i just snöängelgörandet önskar att jag vore fem år igen. Med en bävernylonoverall och sköna vadderade stövlar.

Om det nu blir plusgrader och snöslabb de kommande dagarna, så kommer jag att ångra mig. För det är härligt att ligga en stund i snön och bara titta uppåt och sedan är det så vackert när man reser på sig och tittar på avtrycket. Titta, en ängel i snön. Bästa tiden för projekt snöängelträdgård är en stjärnklar kväll. Den tavlan med detta fantastiska djup är det inte många konstnärer som klarar av. Alla stjärnor som tindrar och ena stunden känner jag mig ensam med himlens alla stjärnor och nästa stund hisnar jag av vetskapen att alla snöängelgörare delar detta med mig. Varm choklad och ostmacka ska vara alla snöängelgörares belöning. Finns det en brasa att tända, så tänd. Knastrandet av veden är en bonus.

Jag träffade en ängel idag. Inte i snön, utan en människa av kött och blod. På två ben och varm. Det behövs ingen varm choklad för att få upp ångan efter det ängelmötet. Denna ängeln har precis gått igenom en fas i livet som har innehållit mammografi, bröstcancer, operation, efterbehandling, kontroller och provtagningar. Ett hektiskt schema där chocken, oron och ångesten inte riktigt fått plats. Nu när sjukvårdsprogrammet inte är lika hektiskt så vill kroppen även ta hand om dessa viktiga känslor. Det är en ganska konstig situation för en människa som alltid varit ett stöd för andra att nu hitta ett forum dit man kan komma med sitt paket av olika känslor.

Vi har på många sätt en fantastisk sjukvård och forskning kring cancer. Det verkar dock inte gälla hela människan. Min vän upplever att när väl hysterin kring fastställande av diagnos och efterföljande åtgärder har lagt sig, så blir det tyst och tomt. Sjukvården har inte tid eller möjlighet att besvara frågor. Inte ens de frågor som har direkt anknytning till sjukdomen eller med eftermedicineringen att göra. Min vän hade därför kontaktat Karolinska sjukhuset och deras canceravdelning samt även Cancerfonden, för att få hjälp. Detta efter att förgäves ha väntat på telefonsvar och brevsvar från läkare på sjukhuset. Nu är inte detta enbart ett problem enbart för sjukvården. Detta är ett problem för många olika delar av samhället. Det är en fara i att inte se hela människan.

På tal om hela människan. Det för mig osökt över till organisationen Hela människan. En organisation som är en del av Svenska kyrkans och frikyrkornas sociala arbete. Organisationen vill ge stöd till människor som befinner sig i en utsatt situation. Hela människan finns på ett hundratal orter i Sverige och ofta går det under namnet Ria. Arbetet är alltså byggt på en kristen grund. För vissa människor passar denna typ av behandling och tillmötesgående. Detta har aktualiserats på senare tid i bland annat Gefle Dagblad, där en mamma har höjt sin förtvivlade röst över att se på när hennes barn går ner sig i missbruket. Behandlingen har fungerat på ett kristet behandlingshem, men där en stelbent syn i kommunen förde tillbaka missbrukaren till stan. Följden av detta blev nya möten med gamla kompisar och vi har inte svårt att räkna ut hur det blev med drogmissbruket.

Jag vill ge en bloggblomma till de politiker och andra som har höjt sin röst offentligt och besvarat mammans insändare. Inte bara besvarat, utan också ställt sig på den svages sida. På den lidande människans sida. De visar med sitt handlande att det är viktigt att se till hela människan. Att höja sin röst för detta är en ängelgärning som inte bara ger avtryck i snön. Den ger avtryck på evigheten. På återseende med ett leende!

PS. Såg nyss på regionala nyheterna att det har varit en fackeldemonstration här i Gävle ikväll. Demonstration mot kvinnovåld. Det brann en osannolikt stor mängd marschaller på Stortorget som symboliserade varje kvinna som under året sökt hjälp hos kvinnojouren här i stan. Låt oss hjälpas åt att höja våra röster mot detta vansinne som drabbar så många av våra medmänniskor. Det är även många barn inblandade i detta hemska mörker. Mörkret kommer inte att segra. Inte så länge vi orkar bry oss om hela människan.

Bland bilor och besmaner

När jag tittade ut genom fönstret i morse, så yrde snön utanför. Ett rejält snölager täckte marken, bilar och hustak. Dags att ta fram snöskoveln och idag får det kanske bli lite snöröj på garageuppfarten och vid ingången. Dagen har startat i ett behagligt lugn med söndagsfrukost och söndagstidningen. Läste recensionen från gårdagens konsert och skribenten var lika lyrisk som jag. Fast hade jag fått recensera så hade jag lagt mer krut på att plocka fram superlativ över Schuberts åttonde symfoni "Den ofullbordade". Gefle Dagblads recensent gav symfonin endast fem rader mot slutet. Helt fantastisk musik där dirigenten plockade fram det allra bästa från musikerna och deras instrument.

Dirigenten ja. Vilken trevlig bekantskap. Andrew Manze presenterade musiken på ett mycket behagligt och informativt sätt. Jag tror hans ord gjorde att publiken blev nyfiken och fick uppleva ett nytt sätt att lyssna och upptäcka. Hoppas att han kommer tillbaka snart igen. Mr T och jag avslutade kvällen med sushi, min ganska nyupptäckta passion. Det var andra gången den här veckan. Mina tacksamma tankar går till min fina vän som introducerade mig i sushi-konsten för en dryg månad sedan. I fredags kväll så träffade jag en tjej som kommer från Thailand. Vi möttes av en slump på sushi-restaurangen tidigare i veckan. Hon undrade om jag var intresserad av att lära mig att göra sushi själv. I så fall så kunde hon lära mig. Vi bestämde att ha det som en aktivitet på kyrkans dövträff till våren. Det blir säkert riktigt kul.

Just det. I fredags kväll var jag på en stor dövträff på Tullbomsgården. Det blev verkligen lyckat. Det droppade in mycket folk under kvällens gång. Två modiga tjejer från min klass på A-nivå dök upp och var med några timmar. Det tycker jag är så himla strongt gjort att jag ställer mig upp och gör en teckenspråksapplåd. Förvånat konstaterar jag att det finns fler döva i stan än man kan tro och startskottet för samlingar som denna gav verkligen mersmak. En gång i månaden i fortsättningen. Jag hör av mig när det blir nästa gång. Du som är teckenspråkig eller intresserad av döva och teckenspråk, varmt välkommen. Det är lärorikt.

Igår kändes avståndet långt. Hade gärna varit i Bergen i Norge, men dit är det 100 mil ganska så exakt från Gävle. Så den resan gör man inte på en eftermiddag direkt. Mr T: s och min goda vän Grethe firade sina fyrtio år med stor baluns för vänner, släkt och kollegor och vi hade fått inbjudan. Hjärtat ville direkt tacka ja. Schemat tvingade oss att tacka nej. Vi får ta igen det en annan gång. Till exempel i januari när Grethe kommer till stan igen. Så det fick bli andra typer av hälsningar med Gratulerer med dagen och stor klem. Jag vet att Grethe fick en härlig dag och det är hon verkligen värd.

Tänk att det är 23 november. Redan. Om en månad är det dan före dan. Enligt mig julhelgens mysigaste dag. Då klär vi granen. Fixar skinkan. Kokar strömmingen. Övrig tid fikar vi och gör minsta möjliga. Njuter och vilar in julen, som vissa år kan vara ganska hektisk på ett speciellt juligt sätt. Uppesittarkvällen med glögg, clementiner, choklad och äkta polkagrisar. En och annan skumtomte slinker ner. Provsmakning av skinkan. Givetvis. Det är den absolut skönaste stunden på julen. Då allt ligger oöppnat framför.

Den här dagen, alltså den 23 november, har en ganska skarp historia. Speciellt med tanke på året 1910. Då avrättades Alfred Ander med hjälp av en giljotin på Långholmens fängelse i Stockholm. Giljotinen beställdes från Frankrike år 1903 och användes bara en enda gång här i Sverige. Just vid Alfred Anders avrättning. Inte så smart investerade pengar kan man tycka. Det hade säkert funnits annat att använda drygt 3500 franc till. Giljotinen började användas vid franska revolutionen som ett avrättningsredskap. Det var år 1792.

Alfred var krögare och hade tillsammans med sin hustru en hel del misslyckade restaurangsatsningar. De hade till och med haft verksamhet i Helsingfors. Han ägnade sig åt en hel del fuffens utanför lagens gränser och var en tid på rymmen. Orsaken till att han dömdes till dödsstraff var ett ganska brutalt rånmord i Stockholm i början på 1910. Han rånar ett växlingskontor och misshandlar en kassörska så att hon avlider av skadorna. Rånbytet blir sextusen och en del av pengarna är nerblodade. Det var före DNA-testernas tid, så antagligen antar dåtidens kommissarie Beck eller Wallander, att det är kassörskans blod.

Tydligen kunde även mordvapnet knytas till Alfred, krögaren. Det var en besman, som är en sorts våg på en hävstång. I maj år 1910 döms Alfred till döden för rånmordet och för tredje resan stöld. Tredje gången begången stöld. Alfred överklagar i alla instanser och fallet kommer ända upp i Högsta Domstolen, men även där får han avslag på sin överklagan. Han erkänner aldrig brottet. Så faller giljotinen den 23 november för 98 år sedan. Bödeln, eller skarprättaren, som var benämningen på personen som verkställde avrättningen, hette Gustaf Dahlman.

Dahlman var kopral men fick tjänsten som skarprättare i Stockholm 1885. Du förstår vilken jobbansökan. Undrar hur själva anställningsintervjun gick till? Praktiskt prov? Usch, usch, usch. Han gjorde tydligen ett gott intryck om man nu kan uttrycka sig så när det gäller skarprättartjänsten, men på 6 år avancerade han och fick samma tjänst i ytterligare 6 län. På tio år till så hade han lagt hela riket under sina fötter och blev skarprättare för hela Sverige. Den första avrättningen är ganska välkänd. Det var Anna Månsdotter, mer känd som Yngsjömörderskan. Gustaf Dahlman har även anknytning till Gävle, för här lät han bilan falla över Alftamördarens nacke. Hans dopnamn var Per Johan Pettersson. Avrättningen ägde rum på Länsfängelset i Gävle 1893.

Har du inte fått nog av ruskigheter i denna blogg, så kan du göra ett besök på Sveriges Fängelsemuseum på Hamiltongatan här i Gävle. Där kan du se bilan i en av cellerna, samt läsa lite mer om till exempel Alftamördaren och skarprättaren Dahlman. Arkivet som finns på museét är en guldgruva för släktforskare med några små lurigheter i släktträdet. Utöver född, vigd och död som är den huvudsakliga informationen som går att få i kyrkoarkiven och en del små levnadsanteckningar från prästens håll, så kan man i fängelsearkivet få veta utseende, längd, ögon- och hårfärg samt ägodelar. Mycket spännande och intressant. Jag är ingen påhejare av brottsliga gärningar, men ur släktforskarsynpunkt, så är det riktiga lyckogömmor. På återseende med ett leende!

PS. Istället för att hamna i brottsregister så kan vi hjälpa framtidens släktforskare med att skriva en levnadsbeskrivning om oss själva. Hur vi har växt upp, vad vi tycker om att göra, hur vi ser ut. Jo, jag vet att det finns digitalkameror och helt andra möjligheter till information nu för tiden. Jag tillhör ändå den här mossiga delen av befolkningen som uppskattar handskrivna ark med personlig hälsning.

Man har väl njure!

Solen skiner på nysnön och det är fantastiskt vackert att titta ut genom fönstret. Jag håller mig inomhus idag. Jag har byggt upp urinvägsproblem under veckan och nu är det tranbärskur och citronätandet som gäller. Blir nog persiljeavkok också och om det blir riktigt illa så får jag gå ut och leta upp lite björkbark och koka en brygd som är minst lika äcklig som surströmmingsspadet. Urinvägsbesvär kan också behandlas med ättika. Ljummet vatten och några droppar ättika baddas upp i urinrörsöppningen. I värsta fall måste läkare uppsökas, men jag vet hur det slutar. Sulfabehandling.

Njurar, urinvägsledare, blåskatarr, urinvägsinfektion är något av mitt kroppsliga specialområde. Det har hängt med från absolut min första levnadsminut och det hänger med drygt fyrtio år senare. För det mesta är det inget som jag tänker så mycket på. Det blir ett sätt att leva. Jag vet inte något annat. Jag är extra infektionskänslig och när jag väl får en förkylning så känner jag hur den påverkar kroppen på ett speciellt njursätt. Jag kan inte dricka överdrivet mycket alkoholinnehållsrika drycker, men säg den människa som kan det. Mina njurar protesterar ganska så rejält. Eller snarare njuren. Jag har bara en fungerande njure och den är inte fullt utvecklad, utan är på ett barns nivå.

Den andra njuren är så missbildad att den ser ut att vara ett av Picassos mer misslyckade alster. Jag har som kompensation för detta fått tre urinvägsledare och det är inte så ovanligt. Det kan människor gå omkring med utan att det spelar någon roll. För min del spelade det stor roll, eftersom klaffarna inte fungerade, utan urinen gick tillbaka från blåsa till njurar och eftersom jag ofta hade infektion som barn, så gick infektionen vidare upp i njurarna. Varje sådan infektion ger ärr på njurarna och mina ser ut som om de har spelat hockey i NHL i över hundra år. Börje Salming har sina ärr i fejset och då tycker jag det är bättre att ha mina på njurarna.

Som barn åt jag sulfa ständigt. Alltid en kur på gång och hur bra var egentligen det? Fast det var inte bra att gå omkring med infektion heller. Jag var för svag för operation och var uppe på Karolinska åtta gånger mellan 4 och 10 års ålder för att opereras, men fick vända om alla gångerna. Jag skulle inte klara operationen. Mina värden var för dåliga. Så min barndom är präglad av sjukhusmiljö. Jag minns katetrar, lavemang, febertoppar, röntgen med kissande på beordring och mindre trevliga undersökningar. Detta hände också på den tiden som föräldrarna inte fick stanna kvar på sjukhuset, så därför minns jag också tårarna och längtan.

Givetvis finns det också många positiva minnen. Så jag kan inte säga att jag skulle vilja vara utan denna sjukhusupplevelse, i så fall endast för att förskona mina föräldrar och min storebror. För livet präglades mycket av min sjukdom. Mina föräldrar sålde husvagnen eftersom vi kom aldrig iväg på semester. Jag fick aldrig bada när jag var liten, varken utomhus eller i inomhusbassäng. Det var ett ständigt passande och jag kommer ihåg hur mamma hade en tältsäng placerad i köket, så att jag kunde ligga där, när hon försökte hålla de hushålliga uppgifterna igång. Jag låg där i någon slags feberyra och behövde tillsyn. Om det händer någon gång, så kan det så vara. Men detta var verkligheten för min familj under drygt tio års tid.

Jag ger därför mina föräldrar högsta betyg i föräldraskapets stora konst. För inte en dag har gått utan att jag har känt att de älskar mig och tackar Gud för att jag finns. Det är en kärlek så stor att jag inte riktigt har kommit fram till en lösning på detta mysterium. Jag tror att barn som behöver extra vård och omsorg på grund av sjukdom eller på grund av något annat funktionshinder hamnar i sådana föräldrars omsorg. De som redan på förhand har utrustats med en himmelsk gåva. Det är jag tacksam för. Min barndom minns jag enbart med glädje. Det kunde ha varit annorlunda. Den kunde ha varit helvetisk, för helt krasst så var inte de tio första åren så kul alla gånger.

När nu njurmaskineriet signalerar igen, så kommer många tankar tillbaka. Jag tror att en kall bil på morgonen eller en kall stol på jobbet kan vara orsaken till mina besvär. Det låter trivialt, men så lite behövs det för att trigga igång problemen. Så nu måste stora artilleriet fram. På med långkalsonger, vetesäck, osötade drycker och tilltugg. Nu blir det lite matlagning och annat lördagspyssel, sedan är det dags för konsert på eftermiddagen. Mr T och symfoniorkestern på scenen. Det brukar alltid vara sevärt och hörvärt. På återseende med ett leende!

PS. Idag skickade jag in melodikrysset före snabbgenomgången och före programtidens slut. Klockan tio och femtio närmare bestämt. Fast de har inga snabbhetspriser vad jag vet, utan jag får nöja mig med lyckan att det var tämligen lättlöst idag.

Länge leve rödlöken!

Jag sitter och rättar skrivningar, läxförhör och några små videoavläsningsövningar. Ämnet för kvällen är teckenspråk. Jag börjar bli trött i huvudet och jag tror att det är bra att ta en paus, så att jag inte snurrar till rättandet och gör någon orättvis bedömning. Att vara lärare är ganska likt rollen som förälder. I alla fall när det gäller rättvissynpunkten. Ett halvt rätt där och ett helt rätt där. Det gäller att vara noggrann. Det är viktigt att behandla alla lika. Fast ändå inte riktigt. Visst ska alla behandlas lika beroende på att alla är lika mycket värda. Men jag tycker det är bra om jag som lärare även kan konsten att behandla alla olika, efter vad som passar var och en av eleverna. Att vara lärare handlar mycket om att skapa relationer. Att visa eleverna att jag finns faktiskt där för att jag tycker om att vara där. Jag finns där för elevernas skull och inte i första hand för min egen skull.

Jag står eller sitter sällan i katedern. Jag har svårt för den där tunga pjäsen som knappt går att flytta utan att vara kroppsbyggare. Jag brukar sitta på den, stå framför den, stå vid sidan av den eller stå på den. För det mesta går jag runt i klassrummet. Jag gillar närheten med eleverna. Det är svårt med avstånd om man är lärare. Det hörs på namnet att det handlar om att lära ut och då måste det finnas både avsändare och mottagare. I teckenspråk är det nödvändigt med ögonkontakt. Språket bygger på det visuella. Därför kan en overhead-apparat som oftast är placerad på katedern vara ett hinder för själva kommunikationen.

Det är alltså elevernas visuella uppfattningsförmåga som jag sitter och skriver stora R för nu. Jag skriver sällan eller faktiskt aldrig en bock i kanten, en krumelur som ser ut som ett tillvrängt V. Jag skriver ett streck istället. På det strecket kan man alltid skriva ett stort och fint R om det skulle vara så att eleven gör bättre ifrån sig en annan gång. Det händer att jag skriver en liten personlig hälsning också. Lite pep-talk med både för- och nackdelar, så att eleven vet vad som krävs nästa gång för att eventuellt höja ett betyg. Det är självklart eleven själv som måste sätta ribban för vilket betyg eleven orkar satsa på. Jag finns sedan där för att göra mitt bästa för att nå detta betyg.

Det är farligt att döma hunden efter håren. Alltså, det är farligt att döma någon elev för utseende eller klädsel. Det är farligt att döma någon efter ålder. Det är farligt att döma någon efter munväder. Det är överhuvudtaget farligt att döma. Det har många gånger visat sig att den mest blyga elev sitter inne med de mest fantastiska kunskaper och när det verkligen gäller skarpt läge, vid skrivning eller uppvisning, så är det på toppnivå. Min ambition är att skapa trygghet i klassrummet. Det ska vara en miljö där människor känner att där finns en positiv atmosfär. Där alla är viktiga för att vi ska uppnå vårt mål. Just nu är det två olika mål för den bloggande läraren. På teckenspråkets A-kurs, så vill jag ge eleverna en inblick i den döva kulturen, lära dem grunderna i teckenspråk och framförallt komma över den höga tröskeln att våga möta en döv person och kommunicera med ett enkelt teckenspråk.

För C-kursen gäller egentligen samma mål men ribban är höjd ett snäpp, för där gäller det att förbereda eleverna för livet utanför de gymnasiala väggarna. När de tar steget mot vidare utbildningarna, så ska de känna sig frimodiga att söka sig nya vägar. För några tror jag säkert att det kommer att bli en framtid med en teckenspråklig inriktning. Vilket är ytterst glädjande! Både för mig och för den döva befolkningen. Jag har riktiga pärlor i både A-kursen och i C-kursen. Det är bara att gratulera samhället till allt gott som finns att tillgå. Vi måste finnas där och våga vägleda bland alla bångstyriga hormoner. Fast det är vi ju vana vid, för bångstyriga hormoner finns det ju i varje generation. Jag bokstaverar bara K-L-I-M-A-K-T-E-R-I-E-T. När det är streck mellan varje bokstav så vet mina elever att det ska bokstaveras. Ta det som en bokstaveringsövning om du inte vill prata klimakteriebesvär.

Mellan skola och provrättning så hann jag med en surströmmingsskiva. Jag minns inte om jag har skrivit i någon tidigare blogg vad jag tycker om surströmming, men ärligt talat, vi skulle väl nästan kunna äta precis vad som helst, när vi för ganska dyra pengar köper surströmmingsburkar. Jag vet sådant som ligger fritt och för intet i kohagar och hästhagar och ute på våra trottoarer, som säkerligen skulle smaka lika illa. Jag är medveten om att min blogg nu sjunker till en mycket skitig nivå och jag ska snart jobba upp den igen. Vad jag vill ha sagt är att jag tycker att surströmmingsfenomenet är ett väldigt märkligt fenomen.

Det krävs god potatis, mycket rödlök, tomater, tunnbröd för att täcka upp den något annorlunda smaken som surströmming ger. Får jag vara så öppen och ärlig och säga äckliga smaken? Jag är ingen älskare av att linda i saker och ting, utan är mer rakt på. Jag brukar inte använda ordet äcklig när jag pratar mat, men surströmming är ett undantag. Strömming i sig är fantastiskt gott, men nu är den sur och smakar... ja, du vet vad jag tycker. Behöver väl inte göra bloggen äckligare än jag redan lyckats göra den idag, men jag tror det mesta skulle kunna sväljas med en rejäl portion hackad rödlök som tillbehör.

Så för min del krävs något annat för att tacka ja till surströmmingsfest. Ikväll föll jag för sällskapet. Helt underbara människor. Jag träffar några av dem ganska ofta i vardagen. Men de övriga blir det på sin höjd en eller ett par gånger per år. Underbara människor. Så underbara att för deras skull kan jag svälja ett par filéer. Ikväll blev det inte något väder och vind-snack utan vi kom ganska snart in på känsliga samtalsämnen. Det var två tydliga läger i åsikterna, men vi diskuterade och möttes i respekt. Det är ganska ovanligt att träffa människor som inte ryggar tillbaka utan kan mötas i diskussionen. Lugnet la sig och jag tror att vi alla gick därifrån och kände oss berikade. Vi bestämde att mötas snart igen. Jag föreslår en träff hemma hos mig, så jag kan styra upp menyn. Det blir inte surströmming som du säkert redan har förstått. På återseende med ett leende!

PS. Etthundrafemtio år sedan som författarinnan Selma Lagerlöf föddes. Författarinnan och medlemmen i Svenska Akademien. Nobelpristagaren och en politiskt engagerad kvinna. Jag har ett flertal gånger besökt Sunne och Berättarladan och sett Västanå Teater sätta upp olika Selma Lagerlöfs-texter. Jag dras vid dessa tillfällen gärna till Mårbacka och fiket i trädgården. Den är en fantastisk miljö och jag förstår att den har präglat mycket av kvinnan Selma Lagerlöf. Som firat sina födelsedagar i himlen sedan i mars 1940. Jag ställer mig i gratulationskön idag.

Hahahahalleluja!

När stolthet ska uttryckas så använder vi ibland orden: stolt som en tupp. Någon tupp är jag som bekant inte. Då ligger det väl närmare tillhands att kalla mig för en stolt höna. För jag tror att det finns stolta hönor i hönsgården. Det som är helt säket är att det finns en mycket stolt bloggare i bloggvärlden. Jag går inte omkring och sprätter direkt. Jag sitter nog mer på en hylla och värnar om mina ägg, som i det här fallet är en bild för texter. Jag sitter här och försöker hantera ett glädjerus som lätt skulle kunna resultera i att jag dansar på bordet i personalmatsalen, sjunger för full hals på bussen eller bjuder på stå-upp-komik i kassakön i mataffären. Mycket osvenskt beteende med andra ord. Inte direkt gävleborgskt beteende. Inte ens småländskt. Så jag stillar mig och låter lyckan och glädjen strömma inåt. Hjälp, vad gott det känns. Jag blir alldeles berusad av känsloyttringarna. Är jag verkligen så ovan att låta mig njuta av att rikta lyckan inåt, så att jag går igång på endast ett par centiliter av glädjeelixiret?

Vadan denna stolthet, lycka och glädje? Jo, så här ligger det till. Jag tycker om att skriva. Nu var jag lite väl återhållsam. Jag älskar att skriva. Jag har så många lyckliga stunder i livet. Jag behöver bara titta på Mr T, så är dagen räddad. Jag tittar på mina barn och känner den största portionen stolthet som går att uppnå. Mitt liv är fyllt av glädje. Så är det. Vissa dagar får jag göra en ordentlig vindsröjning först bara, för det ligger en massa bråte framför alltihop, som stör sikten. Fast jag är hela tiden medveten om att lyckan och glädjen finns där någonstans. Jag vet var jag har lagt dem. Så jag är i grunden en levnadsglad filur, med stor tacksamhet för allt vackert som finns i livet. Jag gläds åt detta.

Jag gläds alltså som sagt åt att skriva. Det händer något med mig som person då jag skriver. Ett lugn infinner sig och om livet är som en småländsk ostkaka, så är skrivandet tillbehören. Vispad grädde och hemkokt hallonsylt. Godsakerna lägger sig som ett hull om stussen och skrivandet lägger sig som ett skydd om min person. Det finns säkert bättre likheter. Jag letar inte så djupt i likhetsarkivet. För nu vill jag berätta om anledningen till mitt extrema välbefinnande.

När jag kom hem från jobbet idag, så väntade posten på köksbordet. Ett ganska oansenligt kuvert med handskriven adress. Jag funderade på vem som kunde ligga bakom handstilen. Gick igenom listan på tänkbara avsändare, men nej, jag kände inte igen handstilen. Så jag öppnade och tog fram arket och läste raderna: AF-stiftelsen beslöt på sitt sammanträde den 11/11 2008 att tilldela dig ett stipendium på...

Tjoho! Det kom inget skratt. Det kom tårar. Mr T var den första som fick nyheten och han blev minst lika glad och lycklig som jag. Det känns bra att ha någon att dela glädjen med och som verkligen unnar mig att vara glad. Enligt Mr T är jag värd detta stipendium. Det är inte så mycket prissumman som stimulerar, utan tanken att granskningen av mina texter har slagit väl ut. De duger och det finns en chans att få utveckla skrivandet.

AF-stiftelsen är Anders Frostenssons stiftelse Psalm & Sång. Anders Frostensson som har skrivit många vackra psalmer i vår psalmbok. Stiftelsen delar varje år ut stipendier till författare som vill arbeta med psalm och kyrklig visa. Stipendiet ska ge en möjlighet till att koncentrera sig på skrivandet för en kortare tid. Det ger också möjlighet att publicera sina texter på stiftelsens hemsida, så att kompositörer och musiker kan ta del av dem. Kanske någon vill tonsätta en text som jag har skrivit?

Det ger också möjlighet att få vara med på psalmforum två-tre gånger per år, för att stimulera sitt skrivande tillsammans med andra. Utbyta tankar och idéer och träffa etablerade författare. Det finns även en psalmskola. Jag vet inte vart detta leder mig. Jag tar det som en hjälp och en bekräftelse på att jag är på rätt väg i mitt skrivande. Livet är rätt märkligt ändå. Jag har länge skrivit sångtexter och till några finns det även noter. Detta material har hamnat i en byrålåda eller så är det kvar i datorn. Sådan är jag. För ett par år sedan skulle jag inte har tänkt tanken på psalmboken. Nu fladdrar den tanken förbi och vem vet, någon gång i framtiden är det kanske dags för en ny psalmbok? Om jag finns med i den är inte säkert. Det som är säkert att så länge jag andas och finns till så skriver jag ett ord eller ett par varje dag.

Just nu skriver jag med glädjetangenterna. Jag tillåter mig att vara glad och nöjd för en stund. Imorgon är det vardag med allt vad det innebär och detta stipendium är inte så stort i pengasummor att det möjliggör att köpa en liten skrivarstuga på någon ö i en småländsk sjö. Stipendiet är stort på ett annat räknesätt. Det känns just nu så där härligt och fantastiskt som det gör när man har kommit upp på bergets topp. Sedan vet man att man måste gå ner för det är ganska syrefattigt och ensamt där uppe på höjden. Så du behöver inte bli orolig att jag kommer att vara så högt upp som på en bergstopp någon längre tid. Då ska du nog oroa dig mer för att jag dansar på borden i matsalen på jobbet imorgon. För det är en sådan sak som jag skulle kunna göra med eller utan stipendium. På återseende med ett leende!

PS. Det finns många bäckar små som bildar denna stora glädje-å. Ikväll har jag och Mr T dansat linedance. Riktiga glädjeskutt blev det förstås och foten sa ajajaj några gånger. Snön har kommit och lyser upp i novembermörkret. Jag deltog i veckomässan mitt på dagen idag. Det kändes så bra och varmt att få dela den gemenskapen en stund. Jag träffade en väninna på lunchen. Hon fyllde år för en tid sedan och detta blev en jag-tycker-om-dig-uppvaktning med lunch och paket. En massa skratt och fniss blandat med livets allvar. Så nu blir det bra med lite sömn. För tröttheten smyger sig på. Även stipendiater blir trötta. Att bära omkring på ett ton med glädjefnatt tar på krafterna. Vet du förresten att ordet Halleluja kommer från hebreiskan och betyder Lovsjung Gud? Så är det ju. Äras den som äras bör.

Livrädd för att rädda liv?

Nu ska jag skriva om hjärt- och lungräddning. Jag har varit på en sådan kurs idag. Fick en möjlighet att gå kursen genom arbetsgivaren. Självklart önskar jag att någon hjälper mig om jag är i behov av livräddning och på något sätt känns det som om då måste jag också vara beredd att rycka in om det behövs. Det var några år sedan som jag gick på en sådan här utbildning och det har kommit nya instruktioner.

Vi var nio personer på kursen idag och en instruktör. Själva instruktionerna kom genom TV-tittande eftersom kursen nu finns på DVD. Dockan som vi tränade på är en liten uppblåsbar modell som heter MiniAnne. Som en liten del av en uppblåsbar Barbara. Nu ska vi se om jag kommer ihåg hur det hela ska gå till. Jag har alltså inte tränat i skarpt läge, utan under ganska gemytliga former med arbetskamrater, inomhus och den nödställda var en rentvättad docka.

Om något händer så är det säkert helt annorlunda, men bättre med någon övning än ingen alls. Okej, vi kör en snabbrepetition. Något har hänt och jag ser en livlös person. Jag kommer fram. Skakar personens axlar försiktigt och försöker få kontakt. Ropar litegrann. Inget svar. Kolla andningen genom att lägga handen på personens panna och luta personens huvud lite bakåt genom att lyfta upp hakan något. Detta för att andningsvägarna ska bli fria. Lägg örat mot personens ansikte, framförallt näsa och mun och hör om det finns någon andning. Titta samtidigt på bröstkorgen. Lyfter den sig? Ingen andning.

Tredje momentet i livsteckenkontrollen är pulsen. Lättast på en livlös person är det att finna pulsen på halsen. Lägg två fingrar mitt fram på halsen och dra fingrarna ett par centimeter åt sidan. Du får trycka ganska hårt för att känna pulsen. Om du känner någon. Ingen puls. Kalla på någon annan och be den personen ringa 112. Är du ensam så ring själv. Tala om att det är ett hjärtstopp. Be om en ambulans. Säg att du börjar hjärt- och lungräddning. Hoppas att du kan.

Det faller ihop cirka tjugo personer varje dag i Sverige i hjärtstopp. De flesta gör det i hemmet. Det kan vara någon i din absoluta närhet nästa gång det sker. Så när du har kollat efter livstecken och kallat på hjälp, då är det dags att börja den aktiva räddningsbiten. Den är aktiv må jag säga. Det tar på krafterna. På kursen fick vi öva i tvåminuterspass. I verkligheten kan det behövas en nolla bakom tvåan. Alltså 20 minuter.

Lägg handloven mitt emellan brösten. Lägg den andra handen ovanpå handen som ligger på bröstbenet. Jobba med raka armar och tryck med fasta snabba tag 30 tryck. Gör uppehåll i tryckandet och gör 2 inblåsningar. Täck med din mun hela personens mun. Håll för näsan på personen, så det inte läcker ut luft. Efter inandningarna, fortsätt med 30 tryck igen. Hastigheten på trycken ska vara cirka 100 slag i minuten. Snabbare än sekunden alltså. Därefter 2 inblåsningar. Förhoppningsvis behöver du inte vänta så länge på ambulans, för det är otroligt tröttande. Fortsätt så länge du orkar. Kanske finns det någon som kan byta av dig?

Det är givetvis en sak att öva på en docka under ganska trevliga förhållanden och en helt annan sak att vara först på plats när det verkligen gäller. Jag tror ändå att det är bra att öva och att vara lite förberedd. Att i alla fall veta vad som ska göras och försöka göra det på rätt sätt. Annars står jag både med chocken och okunskapen. Gå en kurs i hjärt- och lungräddning. Vem vem, du kanske får användning av den och du är säkert glad att någon har gått kursen om du behöver hjälp. En date med MiniAnne är inte alls dumt. För trehundra svenska kronor får du en egen låda med docka, extra lunga, instruktionshäfte och DVD. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag fixa till mig en aning. Är bortbjuden på middag ikväll. Det blir säkert otroligt trevligt. Som det blir när vi låter hjärtat vara med! Jag kan tänka mig att det blir en blandning av rysk-ukrainskt, nya zeeländskt och svenskt. En jorden-runt-resa på några timmar en vanlig kylig tisdagskväll i november. Vad sägs om det? Inte illa, eller hur?

Upp med händerna!

Detta är inget rån, även om det kan verka så på rubriken. Ingen anledning till oro kära bloggläsare. Detta är fortfarande en blogg och rubriken är bara bloggarens sätt att vara lite underfundig och dessutom uppmanande! Vem vet, det blir kanske utmanande också? Du som läste min blogg igår, kunde följa mina dagar en vecka framåt. Jag förstår inte hur jag kunde missa en av veckans höjdpunkter. Nämligen fredag kväll. Jag bättrar på detta med att ge detta tillfälle ett eget bloggutrymme.

På fredag kväll är det stor allmän inbjudan till alla döva, hörselskadade, hörande som har några som helst teckenspråkiga kunskaper eller som kanske är intresserade av att lära sig mer om dövkulturen och teckenspråket. Tanken med denna träff är att skapa ett forum där alla kan mötas och komma med idéer och tankar för framtiden. Kanske är det möjligt att blåsa liv i dövföreningen som ligger vilande? Kanske är det möjligt att göra den teckenspråkliga biten mer synlig och tydlig ute i samhället? Frågar du mig, så kan vi genast plocka bort ordet kanske. Självklart är det möjligt!

Är du intresserad eller nyfiken, så är du varmt välkommen till Tullbomsgården i Gävle på fredag kväll den 21 november klockan 17.30-22.30. Kan du inte avvara hela fredagskvällen, så kan du komma och vara med en stund. Tullbomsgården ligger ganska nära Folkets Hus i Gävle. Vid halv sex-tiden är det mörkt ute, så det kanske inte är så lätt att hitta dit. En gul låg byggnad. Adressen är Södra Kopparslagargatan 7. Mitt emellan Folkets Hus och gamla Gefle. Antingen så kommer det otroligt många eller så kommer det inte många alls. Jag tycker inte det är det som är det viktiga. Utan det viktiga för mig är att tanken och viljan är född. Det räcker långt i nuläget. Hoppas vi ses! Upp med händerna!

Idag är det namnsdagsfest igen ovan där. Min mormors tur den här gången. Naemi. Fint, eller hur? Ett namn som jag skulle kunna tänka mig att axla. Jag har alla bokstäverna i mitt nuvarande namn, något omkastade och med ett par tillägg. Fast just nu känns det mer krångligt och onödigt än nödvändigt och lockande. Jag kanske kan påverka namnvalen till eventuella barnbarn i framtiden? Det har inte blivit något namnsdagsfika här nere i det grådaskiga jordelivet idag. Jag har i alla fall dragit mitt strå till stacken och blivit medlem i gruppen: "Det fikas för lite" på facebook. Det är min ståndpunkt och den står jag för.

Jag var på krematoriet idag på förmiddagen. Temadag för en åttondeklass. Vi började i ett av begravningskapellen. En kvinnlig präst berättade om ett fiktivt dödsfall och vad som händer från dödsfallet till begravningshögtiden. Även en fiktiv begravningsgudstjänst hölls i något sammanfattande form. Jag var där i rollen som teckentolk. Det fanns teckenspråkiga elever i gruppen. Som teckentolk kan jag inte lägga mig i vad som sägs. Som bloggare kan jag det.

Jag tror på tydlighet när vi jobbar med ungdomar. Ett föredrag behöver inte vara bra för att det tar en timma. Det är inte längden som avgör. Jag tycker inte heller att vuxna behöver verka vara tonåringar för att nå fram till ungdomar. Det avslöjas så snabbt både på det yttre och på den egentliga livserfarenheten. Resultatet blir halvdant, spelat och inte verklighetsförankrat. Nu tar jag ett exempel som egentligen inte har med krematorieföreläsningen att göra utan med att göra om något så att det blir sämre än vad det behöver vara.

Fader Vår. Jag vet inte exakt när kyrkan bestämde sig för att göra en nyare översättning av bönen Fader Vår till Vår Fader. Nu ska de olika församlingarna bestämma vilken översättning som ska användas i de olika kyrkorna. En bön som de flesta svenskar kan sedan barnsben måste nu läsas från psalmbokens pärm. Ordet frestelse har översatts med prövning, vilket jag tycker är en stor skillnad. Prövningar har vi lite då och då. Ta bara väderleken. Hur kul är det i novemberslasket? Förkylningstider. Hur kul är det att vakna med sårig hals på morgonen? Väckarklockan. Hur kul är det när den ringer då sängen är som absolut skönast? Prövningar mitt i vardagen.

Frestelse är för mig något djupare. Något svårare. Nu pratar jag inte om de där njutbara frestelserna som stavas D-A-J-M eller J-A-P-P... Utan de där frestelserna som gör att vi tar avstickare från det som är rätt. Jag behöver kanske inte göra en lista i bloggen. Vi kan kanske hjälpas åt med att tänka ut vad det är som frestar oss. Jag vet inte om det finns bloggutrymme till alla frestelser. Hur som helst, så tror jag att vi behöver be om hjälp med att klara av att stå emot dem. Har du något annat knep, så bloggkommentera gärna. Jag kapitulerar gärna för en B-O-U-N-T-Y. Jag är svag för choklad med cocos. Jag kallar inte detta för varken prövning eller frestelse. Utan för njutning.

Jag förstår att tanken med att översätta bönen var god. Den skulle bli mer lättförståelig och tidsanpassad. Jag känner mig gammaldags, men jag tycker det har misslyckats. Kyrkan och Fader Vår kanske får vara lite högtidlig? Försöken att göra kyrkan lättillgänglig kan resultera i att det blir urvattnat och skapar lite förvirring. Dessutom är den nya översättning Vår Fader mer svårtolkad än den gamla Fader Vår. Även i teckenspråket är tecknet för frestelse tydligare än tecknet för prövning.

Tillbaka till krematoriet. En muslimsk man berättade om islams syn på döden. Hur muslimerna tar hand om den döda kroppen och om vad de tror händer efter döden. Så var det dags att få följa kistans väg från begravning till kremeringsugnen. Kylrummet och ugnsrummet. Sorlet i gruppen tystnade något för varje steg vi tog i källaren. Att titta in i ugnen har gett mig en ny bild av döden som jag säkert kommer att få bära med mig under lång tid. Det var dock en bild som gav mig varma och lugna känslor. Inte några kalla och upprörda känslor. Det där kan det nog vara delade meningar om. Jag tror att det kan vara bra att få prata om detta, så det inte förblir outtalat.

Nu ska jag sätta en etikett på denna blogg som har gått från dövträffsannonsering, namnsdagsfika, krematorium, Fader Vår vs Vår Fader, Bounty och så tillbaka till döden. Det låter som blandat, men lite tråkigt med blandat-etiketten. Kroppsvård skulle kunna vara en möjlig etikett. Teckenspråk, använd ett vårdat språk med delar av kroppen. Fika, åhhh, vilken fantastisk kroppsvård. Krematorium, den slutgiltiga kroppsvården. Bönen, att be om hjälp att motstå frestelser som förstör vår kropp, både fysiskt, psykiskt och själsligt. Bounty, något för alla smaklökar och övriga sinnen. Kroppsvård får det bli! På återseende med ett leende!

PS. På tal om kroppsvård. Yngsta tonåringen är på sitt andra pass av boxningsträning. Hon hamnar väl någonstans i lättviktsklassen. Hon har inte som mål att gå upp i ringen, utan satsar på att hitta lite olika träningsformer. Lite variation i träningsvardagen. Du som inte ska boxas på fredag, kan väl titta in på Tullbomsgården?

Som skorsten har jag en dragbasun!

Jag vet inte om du har märkt att jag har länkat Dagens bibelord från Bibeln.se till min blogg? Jag ska vara ärlig att säga att det är inte varje dag som jag märker det själv. Jag glömmer också bort att läsa då och då. Fast när jag loggade in för en stund sedan så möttes jag av orden: Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Orden kommer från Uppenbarelseboken. Boken som vi hittar längst bak i Bibeln. Kanske inte allra längst bak, för där kan det finnas lite register, ordförklaringar och kartor, men mot slutet i alla fall. Uppenbarelseboken. Den kan uppfattas som tung och svårtolkad. Den handlar ju till största delen om det hopp och livet efter döden som jag var inne och snurrade omkring häromdagen i min blogg.

Jag fastnade för orden. Det är ett löfte i orden. Han ska torka alla tårar. Döden finns inte mer. Ingen sorg. Ingen klagan. Ingen smärta. Det som har varit är borta. Det låter som ett paradis. Många människor besöker Thailand och beskriver det som ett paradis. Andra har funnit paradiset i Grekland eller på Maldiverna. Alla vet att det finns tårar på alla dessa paradisliknande platser. Där finns sorg, klagan och smärta. Så Bibeln och Uppenbarelseboken menar alltså något ännu bättre. En plats som är det verkliga paradiset. Ett ställe dit vi inte behöver varken väska, pass eller pengar. Känns bra att veta att det finns en sådan plats.

Igår var Mr T och jag på en konsert på eftermiddagen. Halvvägs in i första stycket så sved det i öronen. Det var en alldeles för liten lokal för alla spelsugna trä- och mässingsblåsare. Jag vet att det kan låta oförskämt att säga det, men jag har lovat mig själv att vara ärlig och jag måste säga att det var inte njutningsbart. En större lokal till att börja med stod på min önskelista. Jag vet att det går att spela nyanserat på en bastrombone och det behöver inte alls låta som bastrombonesolo genom alla stycken med blåsorkesterkomp. Nu kommer jag att mjukna i min recension och säga att det tog sig efterhand. Jag tillhörde till och med den skara som klappade fram ett extranummer.

Jag föll pladask för den äldre herren som bitvis ledde musikkåren både med dirigentpinnen och genom programmet som konferencier. Han spelade också några solostycken på klarinett och jag vet att jag dissade det instrumentet för några bloggar sedan. Det var före jag mötte den här mysiga fabrorn. Han fick mig på fall och jag tar delvis tillbaka det jag sa om klarinett tidigare. Konserten innehöll en alldeles för kort men helt nödvändig paus. Öronen behövde verkligen vila efter denna okontrollerade spelglädje. Sanningen kan vara så enkel att felet helt och hållet låg hos mig själv. Med fler timmars nattsömn och kortare personalfest, så hade det säkert varit mycket bättre. Mindre sorg, klagan och smärta. Jag tar det på mig.

Imorgon ska jag följa med en av församlingarna i stan till krematoriet. De har anordnat en temadag för en åttondeklass och i den gruppen finns det några hörselskadade som jag ska tolka åt. Det blir en information om krematoriet som byggnad. Historik och arkitektur. Men det blir också en rundvandring för dem som vill att följa en kista från kylrum till kremering. Under värdiga former givetvis. Jag har själv aldrig gjort den vandringen, så det känns som en väldigt speciell dag och en väldigt speciell tolkning. På eftermiddagen blir det teckenspråkslektion med mina fortsättningsadepter.

På tisdag blir det en hjärt- och lungräddningskurs genom jobbet. En kunskap som kan vara bra att träna på ibland. Det har tydligen kommit nya rön om hur man bäst räddar livet på en person som ligger livlös. Efter kursen har jag bestämt att äta lunch i sällskap med en kollega, så det blir säkert en trevlig lunch. Mr T och jag ska en sväng till banken. Vi har fått inbjudan av den anledningen att bostadsrättsföreningen som vi bor i ska upphöra och göras om till en samfällighet med friköpta boenden. Vi får eller snarare köper ett hus i julklapp till oss själva. På kvällen är Mr T och jag bortbjudna till trevliga vänner.

Onsdag, innehåller förstås en hel del jobb men också en hel del trevligheter. Ja, ja, jobbet är en trevlighet i sig men nu menar jag obetalda trevligheter. Som en lunch med en kär väninna. Innan jag gör kväll så är det ett sent sammanträde med lärarkollegor. På kvällen blir det linedance. Terminen går mot sitt slut och det känns helt förbryllande hur fort tiden kan gå när man har roligt. Några gånger är det kvar på nybörjarkursen och så en julfest. Förhoppningsvis blir det lite extraträffar under julledigheten. Hur ska vi annars överleva? En dryg månad utan linedance. Är det möjligt nu när vi fått sådan smak på att dansa i rad?

Torsdag förmiddag. Planeringsdag på kyrkan med efterföljande lunch på golfrestaurangen. Eftermiddagen mina visuellt teckenspråksjulsångsövande nybörjare igen. Vi övar "Nu tändas tusen juleljus" och "Tänd ett ljus" som vi ska framföra i aulan på julavslutningen. På kvällen en försenad surströmmingsfest. Jag intygar härmed att det är absolut inte surströmmingen som drar. Däremot sällskapet. Så närmar sig helgen och det är fredag. En fredag i vanlig ordning på skolan. Skulle sitta fint med lite veckostädning efter avslutad arbetsdag. Inget jag efterlängtar, men jag vet att det är nödvändigt.

För den kommande helgen är det inte så många planer som är fastställda, men det blir i alla fall en konsert på lördagseftermiddagen. Med Gävle Symfoniorkester. Ikväll ska jag också på konsert. Hemma i TV-soffan. På med alla högtalare. Ett i särklass fantastiskt musikstycke. Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. En lyrisk svit med text av Hjalmar Gullberg. Den skrevs 1940 och båda herrarna var anställda inom Sveriges Radio. Den uruppfördes 1 april samma år. Jag tycker att den är så otroligt vacker. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson med Hjalmar Gullbergs vackra text. Har du betalat TV-licensen så missa inte konserten om du har möjlighet att bänka dig framför TV:n klockan nitton noll noll. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att recitera Lill Lindfors härliga sång som passar bra för dagens blogg och för mig själv: "Musik ska byggas av glädje. Av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Mitt hus är byggt av båda dera'. Mitt hus det la' dom grunden till för flera tusen år sen eller mera. Så stig in, känn er som hemma om ni vill". Detta förklarar kanske den något annorlunda bloggrubriken... Fast så är det bara i sångtexten. Däremot har jag en dragbasun som är omgjord till lampa i hallen. Fräckt va?

Kanske finns det en liten chans för mig?

Idag är det en återhämtningens dag. Kom i säng halv tre i natt. Det är på tok för sent för fyrtiotreåriga kroppar. I vanlig ordning så vaknade kroppen av sig själv halv sju. Du räknar rätt. Endast fyra timmar efter läggdags. Vad händer då? Jo, huvudet startar ett praktgräl med kroppen. Jag skickas in som någon slags outbildad diplomat och försöker skapa fred i det horisontella läget. Kroppen säger: Upp och ta en dusch. Huvudet svarar: Är du totalt dum i huvudet? Nä, nu blev det fel. Så svarar inte huvudet. Självklart inte. Huvudet svarar så här: Är du totalt blåst i minsta lilla kroppscell? Huvudet fortsätter: Nu ligger du kvar, annars ska jag förstöra hela dagen för dig. Kroppen vill inte kapitulera så lätt utan ger svar på tal direkt: Upp med dig nu slöskalle. Nu sätter vi på oss joggingoverall och ger oss ut och så känns allt mycket bättre sedan. Huvudet vägrar. Går till slut med på att ta den korta sträckan till toaletten. Kroppen är lugnad för stunden. Tillåter sig till att somna om till klockradion som innehåller första timmen av Ring så spelar vi.

Klockan är åtta och kroppen gör ett nytt försök. Huvudet räknar och kommer fram till att det bara är fem och en halvtimme sedan huvudet lades mot kudden. Huvudet gör ett nekande tecken och ligger bestämt kvar. Kroppen vill upp. Lite hungerskänsla. Blir återigen bortkollrad av huvudet och nästa gång har det gått ytterligare en timme. Nu är det slut på förhandlandet. Jag håller helt och hållet med kroppen att nu är det upp som gäller. I lodrätt ställning påpekar huvudet att det inte alls ställer upp på min och kroppens pakt. Hela paketet tvingas i alla fall in i duschen och det känns skönt. Sakta men säkert väcks jag till liv och frukosten sitter som smäck i magsäcken. Mr T och jag löser melodikrysset mellan äggtuggandet och juicedrickandet.

Det finns likheter mellan efter en rejäl influensa och efter en rejäl personalfest. Tvingas jag att välja, så väljer jag givetvis personalfesten. I alla fall om den blev så lyckad som igår kväll. Vid förra årets personalfest så ingick jag själv i festkommittén och minns mest att det var mycket jobb före, under och efter själva festen. Det har sin tjusning att vara ansvarig och få möjligheten att göra det trevligt för andra, men det kändes helt underbart att få gå iväg och bara njuta av allt fixande. Jag hade stämt träff med fjolårets medarrangörer en kvart före och vi laddade upp i ordets rätta bemärkelse. Vattenpistolerna laddades med Martini och så iväg över gatan.

Casinodukade bord med spelmarker, röda rosor, vita dukar, brutna servetter. Välkomstdrink, trerätters middag, god dryck, sång, musik, underhållande uppdrag, tävling och framför allt gemenskap i avkopplat läge. Jag funderade både en och två gånger i förväg om jag skulle utsätta mig själv och omgivningen med Bondbrudsmundering. Den kan ju i och för sig bestå i allt från baddräkt till aftonklänning. Eller varför inte grodmansutstyrsel eller naket under ett lakan? Jag vill bara förtydliga att personalfesten hölls i november och dessutom i kyrkans regi, så naket under lakan föll bort. Så även baddräkten. Då återstod valet mellan grodmanskläderna eller aftonblåsan. Jag valde det senare. Modell tuffare. Det kanske skulle vara min enda fest i livet med Bondtema. Bäst att passa på.

Klädd helt i svart, i sidenfransig kort klänning, svarta leggings, svarta högklackade stövlar. Silverringar, silverarmband, silverörhängen, silverhalsband. Håret i flätat backslick och sprayat med glittrig spray. Sminkad med silvrig ögonskugga och även silvrigt nagellack. Du kan kalla mig The girl with the silver gun. Nu kommer det en överraskning för mig själv och säkert för dig som bloggläsare. Någonstans långt inom mig, så har det legat en Bondbrudsgen och väntat. Igår släpptes den lös och jag stortrivdes. Jag njöt till hundra procent och om jag mot förmodan får en förfrågan om att spela Bondbrud i nästa Bondfilm, så kommer jag självklart att tacka ja. Som det känns nu. Fast när det kommer till kritan, så har jag nog mer fallenhet för en riktigt lantlig bondefilm. På återseende med ett leende!

PS. Jag sände ett innerligt och varmt tack till festkommittén per mail alldeles nyss. Jag gör en bloggpublicering här.

Kära vän, kollega och numera även festkommittésuperarrangör!
Mycket ska jag tydligen få uppleva innan jag dör.
Vilken kväll, vilken mat, vilken trevnad, vilken fest.
Vilken lycka att få sitta med som gäst!

Mysig stämning med ljus, ros och duk så vit och ren.
Tuffa tag då diakonen visar pistolen fästad vid sitt ben.
Uppklädda värdinnor i stilig elegans och prakt.
Per Bond håller alla svarta och vita i svängig takt.

Imponerad av all genuin kunskap om 007 som festkommittén besitter.
Jag själv fick dölja min okunskap med påhängt Bondbrudsglitter.
När jag la mig i min bädd var klockan halv tre.
Kände mig trött, men mest glad att ha fått vara me’.

Tusen tack för allt jobb med att skingra allt novembergrått.
Ur levande synvinkel kunde vi denna kväll ej bättre ha mått.
Agent 065 med rätt att tacka vill säga till dig min vän:
Får du frågan om personalfestfixande, så lova: Never Say Never Again.

Upprörd och jag rör till

Tur att min mamma inte bor här. Då hade hon sagt åt mig att gå och lägga mig. Jag är som värsta tonåringen som sitter vid datorn och häckar nattetid. Jag kommer att ångra mig imorgon bitti, men nu känns det helt rätt att logga in och dra igång bloggandet. Har inte bestämt vad jag ska blogga om, utan låter väl tangenterna knappra på och så får jag se om det är värt att publicera eller så raderar jag.

Jag besökte dövföreningen idag på eftermiddagen. Det är trevligt att sitta vid det stora runda bordet och dela den teckenspråkiga gemenskapen. Jag tog en promenad dit för att få in lite frisk luft i lungorna och tog även en promenad därifrån för att fylla på syreförrådet igen. Idag blev det lite speciellt därför att två av mina elever från teckenspråkskursen kom dit för att träffa döva och göra en intervju med två stycken. De videofilmade alltihop. Samvaron och intervjuerna. Jag satt med som teckentolk. Eleverna ställde frågorna muntligt, jag tecknade till den döva personen, som svarade på tecken, som jag sedan taltolkade till eleverna.

Eleverna tyckte att det var svårt att hänga med i kommunikationen. Det är stor skillnad på klassrumsmiljön och det verkliga teckenspråkiga forumet. De upptäckte att de blev fort trötta i huvudet och ögonen. Det är verkligen annorlunda än att umgås med hjälp av hörseln. Dövföreningen träffas på en handikappgård som utnyttjas av många olika handikapporganisationer. Jag kan inte låta bli att skriva i bloggen att jag tycker det är utomordentligt dåligt, rättare sagt skitdåligt av de ansvariga för denna gård att plocka bort den blinkande lampan för dörrklockan och även texttelefonen.

Vi pratar så mycket om människors rättigheter och lika värde, men jag upplever ofta att döva får möta onödiga svårigheter. Om det ringer på dörren där inne så hör inte döva det. Inte säkert att någon ser om det står någon utanför och bankar på fönstret. Det blir tidigt mörkt ute och vem bär med sig en ficklampa eller stor strålkastare som man kan blinka med in genom fönstret? Om en döv person på Tullbomsgården behöver ringa, så finns det ingen texttelefon. Det hänger en telefon i köket och en telefon i entrén som man till exempel kan ringa efter färdtjänst på. Fast hur ska det gå till för en döv person utan texttelefon?

Okej, många döva har mobiltelefon, men den används till att skicka sms på. Att ringa från mobilen är lika svårt som från en vanlig telefon. Det förutsätter att hörseln fungerar. Många döva har 3G och videofunktion på sin mobil, så att det fungerar som en bildtelefon och då går det att använda teckenspråket, men det förutsätter att samma funktion finns hos övriga instanser i samhället, till exempel på färdtjänsten och att någon där kan teckenspråk. Den förutsättningen är miljoner ljusår borta. Inte ens färdtjänsten i sig fungerar. Jag tycker att har man blivit lovad en taxi 17.10, då ska det komma en taxi 17.10 eller kanske till och med fem minuter före.

Allt kan hända. Det kan bli seriekrock. Trafikljuskaos. Tågstopp på järnvägsövergången. Punktering. Fast sådant kan väl knappast inträffa varenda gång för färdtjänstbilarna? När färdtjänsten får in en beställning från en döv person som är ute på stan, då tycker jag det är extra viktigt att färdtjänsten försöker hålla vad de lovar. Det är ytterst svårt för någon som är döv att ringa och fråga var bilen är någonstans? Detta skapar stor osäkerhet och oro hos många döva. Speciellt om de är äldre och svaga av sjukdom. Sambandscentralen för färdtjänsten är dessutom flyttad till Estland nu. Varför kan ingenting få stanna kvar i Sverige? Blossa-glöggen som har tillverkats i Sundsvall gör sin sista upplaga i Sverige i år. Blossas årsglögg med smak av blåbär med svensktillverkad touche. Nästa års upplaga är dansktillverkad.

Tillåt mig att gnälla lite till. Mr T och jag handlade på hemvägen. Jag uppmärksammar att priset på köttvarorna har stigit rejält. Hur kommer det sig när vi varje år bränner upp tonvis med kött? Vi slaktar mer än vi köper? Kan det möjligtvis bero på att priset på nystyckat kött är för dyrt och då väljer normalsvensken fiskpinnar från Euroshopper eller färdigstekta köttbullar med kilopriset 29:90? Vi hinner inte med att läsa varje innehållsförteckning. Det är synd, för skulle vi göra det så skulle vi upptäcka att det borde heta "panering med spår av fisk" eller att "Nytt Recept" på köttbullarna betyder: Vatten, lök, ströbröd, havregryn, ägg, potatismjöl, salt, potatisfiber, jästextrakt, glukossirap, kryddor, stabiliseringsmedel (E450, E451). Är det något som saknas? Just det, lite kött borde det vara i också. Det heter ju faktiskt kött-bullar.

Som smålänning tycker jag det är stört omöjligt att handla utan att bli irriterad. Varför ligger det till exempel ost vid mjölk- och yoghurtdisken? Det är femtio meter sedan jag passerade ostdisken och där valde en ost som verkar god och bra. När jag kommer till mjölken så kommer det en hel pall med ost på erbjudande. Den verkar både god, bra och dessutom tio kronor billigare kilot denna vecka? Vad händer? Jag plockar upp den andra osten och byter ut den mot erbjudande-osten som ligger vid mjölksortimentet. Förr gick jag tillbaka med den andra osten, men det har jag slutat med. Så om du någon gång hittar varor som inte ligger på sin ursprungliga plats, så kan det vara jag som har stuvat om. Det är min lilla tysta protest på butikernas dumheter att inte ha varorna där de ska vara. Tillsammans. Jag vill se hela utbudet på en och samma station. Inte pö om pö genom hela affären.

Knäckebröd är en annan sådan vara. Jag tar ett Husmanpaket och lägger det i vagnen. Tjugo meter längre fram i butiken, vid chipshyllan hittar jag ett i vanliga fall mycket dyrare knäcke, som för tillfället blir billigare än Husman. Vad händer? Ett Husmanpaket omplaceras och ställs vid sin erbjudandekollega. Bytt är bytt och kommer aldrig igen. Jag går mot kassan och har både handlat och rört om i affären. Jag får dessutom säga till om priset på glasspaketet Carte D'Or "Fever For Chocolate" för andra gången på två veckor. Ett pris i glassdisken. Ett-fjorton-kronor-dyrare-pris i kassan. Undrar hur många kunder som fått betala för mycket? Ajabaja säger den arge konsumentbloggaren.

Ordningen är återställd i upprörde bloggarens lekamen. Säg vilken promenad som inte löser alla världsproblem? Nu har jag dessutom bloggat loss och allt är åter frid och fröjd. Tror att jag ska passa på att låta sömnen få vagga mig en stund. Jag kan behöva lite vila, för vem vet? Världen kanske behöver mig imorgon igen? Är det inte glassdisk och färdtjänst så kan det vara något annat som behöver röras om. Så godnatt käre bloggläsare. Har du vägarna förbi så sätter jag gärna på kaffepannan och Fever For Chocolate är till för lyckliga stunder. På återseende med ett leende!

PS. Idag firar skåningarna Mårten Gås. Antagligen med 3-rätters meny. Svartsoppa som förrätt. Jag tänker mig den som flytande blodpudding. Sedan kommer gåsen som huvudrätt. Till efterrätt: skånsk eblakaga.

Dopkaffe och kafédopp

Idag får jag börja med att stå upp och blogga. Dagen har innehållit mycket firande. Vi börjar från början. Andra söndagen i november och då är det Fars Dag. Jag köpte en svart skinnkeps till min pappa och sände den tillsammans med ett kort per post. Jag hade gärna slickat på lite fler frimärken och sänt iväg mig själv, men detta år så firar jag min älskade pappa på avstånd. Han var glad och nöjd med kepsen. Han hade letat länge efter en sådan. Det visste jag. Jag blev lika glad och nöjd när jag hittade den för några veckor sedan. Fanns en kvar. Precis i pappas storlek. Hur stor tur kan man ha egentligen?

Mr T har också blivit firad. Han fick två paket, ett innehöll en rakapparat och det andra en pocketbok på engelska. Favoritförfattaren i thrillergenren: David Baldacci. På originalspråket engelska. Med titeln The Whole Truth. Finns inte översatt till svenska ännu. Jag tror vi har alla titlar utom två utav denne författare. En del på svenska och andra på engelska. De engelska bokköpen beror på att Mr T gärna läser på engelska och antagligen också litegrann på att han inte orkar vänta tills den svenska översättningen står i bokhyllan. Om du inte har läst något av Baldacci så tycker jag att du ska göra det. Låt mig föreslå "Till siste man" i hängmattan till sommaren. Den är grymt spännande och så lite roligt att det är ett kulhål genom varenda sida i hela boken. Mr T firades även med en bukett rosor och en Windsor-tårta. Vi övriga njöt också av blommorna och det smaskiga fikabrödet.

Så över länsgränsen, från Gästrikland till Dalarna. Till Borlänge närmare bestämt. Jag måste erkänna att Borlänge var tidigare för mig en vit fläck på kartan. Dalarna har så många andra platser som förknippas mer med landskapet för mig än vad Borlänge gör. Så flyttade Mr T:s storebror med fru dit och så kom deras barn. Våra barns kusiner. Borlänge förvandlades till en plats som vi besöker då och då. Idag så är det Mr T:s storebrors 45-årsdag. För några år sedan gjorde jag honom ett år äldre på ett födelsedagskort än vad han i verkligheten var. Det har jag fått äta upp några gånger. Det värsta är att det inte är enbart honom jag har gjort ett år äldre. Ja, ja, det kom en födelsedagshälsning i alla fall. Idag är jag alldeles säkert på att vi har firat hans 45-årsdag. Blogg-grattis till Ingo!

Det här har verkligen varit tårtätandets helg! Mr T och jag var ju på dop igår. I Staffans kyrka här i Gävle. Det var ett jättefint dop. Lilla Selma var så fin i sin vita långa dopklänning med rosa band och rosa rosor. Prästen gjorde ett mycket gott intryck och summerade dopets hemlighet med två ord: tacksamhet och trygghet. Föräldrarnas tacksamhet för det lilla barnet. Tryggheten i Gud och att få överlämna barnet till ett liv med Gud. I dopet möts dessa båda ord och förenas. En fin tanke. Selma grät de första tio minuterna, men när hon kom i mammas knä så tystnade hon och tittade nyfiket sig omkring. När vattnet hälldes upp i dopfunten så gurglade hon förnöjt. Här vankas det bad tycktes hon tänka.

Vid den efterföljande fotograferingen log hon ikapp med föräldrarna och prästen. Ett riktigt Happy End med andra ord. Det blev tårtkalas i församlingshemmet. Rosa Princesstårtor. Paketöppning. Det var mamma Jenny som jobbade upp alla snören och paket och läste alla lyckönskningskort. Pappa Johannes gick mest runt och myste. Någon gång då och då knäppte han kort. Lilla Selma satt nöjt i mitt knä och lyckligast var nog ändå jag. Att få ha en sådan guldklimp i knät och bara baby-snosa, det är ljuvligt.

Hur ska vi hinna jobba jag och Mr T när barnbarnen kommer till världen. Finns det farmor- och mormordagar? Hur många är de? 1500 sådana dagar borde väl vara rimligt? Jag borde bli politiker och genomföra sådana där kloka beslut. Kloka beslut ja. Sovdags. Imorgon är det måndag igen. Jag har en känsla av att måndagarna är många fler i veckan än till exempel lördagarna. Om jag blir politiker så skulle jag kunna besluta om att veckan ska innehålla åtminstone två lördagar. Jag sover på saken. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis nitton år sedan som Berlin-muren föll. Det kommer jag så väl ihåg, för då var vi hos fotografen med vår lille gutt och knäppte fina julkortsbilder och bilder till albumet. Röd plyschbyxa, vit skjorta och rödrutig fluga. Stilig redan då.

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Om jag vore det minsta smart, så skulle jag gå och lägga mig nu. Det är mycket som talar för sängen. Det kompakta mörkret utanför fönstret. Visarna på urtavlan. Tröttheten i kroppastollen. Fast det är mysigt att tända ljus. Det går att låta bli att titta på klockan. Blogglängtan kan fylla på energi. Dessutom är det fredag kväll och imorgon bitti ska Mr T och jag unna oss en lugn start på dagen med Hillehotellfrukost och melodikrysset. Sådana där dagar som bara måste komma då och då.

Nåja, ska inte klaga. Har tillbringat halva dagen i Stockholm. Undervisade på Polhemsskolan och teckenspråksgruppen på förmiddagen och ställde därefter färden till huvudstaden. Det var ingen nöjestripp direkt, men jag fick tillräckligt stor dos av storstadstempot att jag kände en längtan tillbaka till livet på landet, som Gävle ändå är i jämförelse med Stockholm. Åker vi sedan några kilometer norr om Gävle och landar i metropolen Hille, ja, då talar vi rena rama bushen i jämförelse med huvudstaden.

Jag gillar ändå Stockholm. Det är en fantastiskt vacker stad med allt vatten som flyter igenom staden och alla vackra byggnader. Jag tycker även om genomströmningen av olika slags människor och klädstilar. Det spelar ingen roll vad du tar på dig, hur extremt klädd du än är, så passerar ändå alla människor förbi. Givetvis går det lätt att hitta nackdelar också. Luften är en sådan negativ faktor. Stressen är en annan. Det börjar redan på E4:an. I höjd med Arlanda så drar tempot igång och det är framåt som gäller. Till varje pris. Först, hur omöjligt det än kan vara. Så trött jag blir på den mentaliteten och hur omoget som helst så väser jag: typiskt noll-åttor. Fast det sitter säkert en och annan från Gästrikland i bilarna som susar förbi. Någon värmlänning också. Smålänningar med all säkerhet. Faktiskt. För det går väldigt lätt att komma in i samma tempo. Speciellt om man inte vill ha en splitter ny BMW i bagageluckan. Eller en Range Rover som sidovagn.

Det är alltid intressant att besöka olika delar av Stockholm. Östermalm till exempel. Jag upptäckte idag när jag var där att det är inne med Second Hand på Östermalm. Det förvånade mig lite. Fast det kanske är mina fördomar som spökar. Bor man på Östermalm så är man riiik och för fiiin för att handla i andra hand. I och för sig, så är det helt andra priser på Second Hand på Östermalm än på Ria eller Röda korset i Gävle. För att inte tala om Emmaus Björkå utanför Fagerhult i Småland. Jag tror inte en dam i minkpäls och med en vit pudel i rosa fuskpäls skulle få för sig att åka till Emmaus Björkå, men på Östermalm går det bra. Kanske hittade sällskapet en strassprydd hundmatskål? Jag tittade inte så noga på utbudet. Jag var inte i Stockholm för att titta på Second Hand.

Södermalm är en spännande stadsdel. I vardagligt tal är det vanligare att säga Söder. Området mellan Slussen och Skanstull. Går vi tillbaka i tiden, så var Söder en stadsdel för fattigt folk. Det ligger nära till hands att jämföra Londons East End och West End med Stockholms Södermalm och Östermalm. Numera är det trendigt vad det gäller bostäder, affärer och matställen. Det Söder har, som nästan ingen annan stadsdel har, är utsikten från Fjällgatan. Avnjut en glass där sommartid och bara insup storstadsvyn. Där kan du passa på att öva upp din tyska, japanska, engelska, holländska eller vad det är du nu vill öva upp. Eller så sätter du dig bara och kollar alla fotograferande turister och leende fotoobjekt.

När vi ändå avhandlar Stockholms stadsdelar, så ska vi kanske dra alla väderstreck i en och samma blogg. Vi följer visarna på klockan och tar oss från Söder till Väster. Västermalm. Fast så säger vi inte så ofta, utan det blir väl Kungsholmen som får bli samlingsnamnet. Kungsholmen är faktiskt en ö i Mälaren. På den ön bodde på 1400-talet ett gäng franciskanermunkar som anlade ett tegelbruk vid Rålambshov. Nuförtiden är väl Rålambshov mer känt som parken där VM-hjältarna i fotboll hyllades sommaren 1994. Från tegel till fotboll på två meningar.

Raskt över till Norrmalm, som är det område som vi tänker på som Stockholms innerstad. Kungsträdgården, Sergels torg, Norrmalmstorg. En del bloggläsare minns säkert Norrmalmstorgsdramat 1973. Jag följde det spänt från Småland. Min pappa fanns i Stockholm genom jobbet under dessa dagar. Det tyckte jag kändes lite otäckt. Sergels torg brukar ibland kallas för plattan och på plattan blev jag i min ungdom erbjuden att köpa knark. I en liten tändsticksask. Jag var ung och där jag kom ifrån i Småland, sniffade en del ungdomar tinner eller drack sprit. Några rökte till och med. Men knark? Det förknippade jag med lite flummiga filmer. Det där tillfället på plattan var första och förhoppningsvis sista gången jag kommer så nära det där pulvret. Jag var på väg till tunnelbanan. Station Sergels torg. På plattan satt Maria med sin orgel. Marias enmansorkester. En slags gatumission. Med välkända sånger och smörgåsar till den som gick hungrig. Kommer du ihåg henne? Hon satt där i nästan 30 år.

Kungsträdgården är från början precis det namnet säger. En trädgård för kungen. Givetvis hade inte allmänheten något tillträde dit. Det var först under Gustav den tredjes tid som regent som trädgården öppnades för oss vanliga dödliga. Då talar vi alltså 1700-tal. Jag tycker att Kungsträdgården är som härligast när körsbärsträden blommar. På våren. Fast jag firar mer än gärna ett och annat guld som Sverige drar hem i hockey eller fotboll. Med eller utan körsbärsblom.

Jag kom i alla fall hem från storstaden med ett plagg som är specialinköpt för en kommande personalfest med James Bond-tema. I storstaden Stockholm kändes läckerheten inte alls så utstickande. Det behövdes bara cirka arton mil motorväg norröver, så kom tveksamheten. Festen kommer inte att hållas i någon av de ovan nämnda huvudstadsstadsdelarna, utan i Hilles närhet. Närmare bestämt i Strömsbro. I dessa kvarter går man inte utspökad till Bondbrud utan att folk vänder på huvudet och ser ut som om en hel svan har flyttat in i fågelholken. Fast jag kommer att stå fast vid mitt klädval. När det är fest, då är det fest till hundra procent. Har jag köpt en Bondbrudstrasa, så ska den användas. Det vore osmåländskt annars. Är det fest, då kommer Stockholmsfrimodigheten till lantorten. På återseende med ett leende!

PS. Fick tag i en fin liten doppresent på Kungsgatan idag. Mr T och jag ska på dop imorgon. En liten Selma Ofelia ska döpas och vi får äran att vara med. Trevligt!

Levande tankar om döden

Nu sitter jag här igen och intalar mig att linedance är det senaste rönet för behandling av ledbandsskador i fötterna. Jag har inte publicerat min teori i någon större skala och detta är alltså ingen vetenskaplig artikel och forumet är fortfarande en blogg och inte en internationell samling för läkarvetenskapen. Jag tror helt enkelt att linedance har en positiv effekt på läkningsprocessen för min fot. Underlaget för undersökningen är inte speciellt stort. Jag baserar den endast på min högra fot, som jag en eller två gånger i veckan placerar på dansgolvet tillsammans med vänsterfoten och säkert 60 par andra fötter. Ikväll har jag bestämt mig för att köra olindat för första gången. Anledningen till detta beslut är att jag har gått olindad hela dagen. Jag ville vara fin och som du vet sedan gammalt att då kan det vara förenat med att lida pin. Jag var trött på att gå omkring i mina svarta gympadojor, i vilka både fot och linda får plats samtidigt.

Jag kände för en snygg mörkgrårutig finbyxa och till denna en snygg svart sko. Jag toppade med en åtsittande stickad polo och en kort nästan spättaliknande svart skinnjacka. Till denna mundering gör sig inga elastiska bindor sig besvär. Som plåster på såren var det många i min närhet som kommenterade det de såg väldigt positivt. Jag har med andra ord glidit och lidit omkring idag omhuldad av ord som ärtig, fräsig, snygg, piffig, stilig och fin. Inte illa för en sliten och trött hustru och tvåbarnsmor, med alldeles för många arbetsuppgifter på gång samtidigt. Jag vet att de bara kommenterar ytan, men vissa dagar är det okej. Jag kände att någon gång om året kan de gärna få komma med dessa ytliga kommentarer. Jag tar hand om dem och ser till att de transporteras vidare till hjärna och därifrån till hjärta och övriga delar av kroppen.

Nu har jag svidat om till mer linedancefunktionsenlig klädsel. Sköna jeans, T-shirt och så på med gympadojorna igen. Jag ser fram emot den här en och en halvtimmes långa linedanceträningen. Den gör nytta för fotrehabiliteringen. Häl i golvet, upp på tå, en liten kick och steg i sidled. Repetera tusentals gånger. Blodgenomströmningen är total och läkningsprocessen är startad. Dessutom är det underbart roligt under tiden. Omgiven av trevliga människor. Skratt, fniss och medryckande musik. Jag tror på fullt allvar att linedance har en hel del att tillföra den medicinska forskningen. Jag kommer aldrig att få Nobelpriset i medicin för att jag delger omvärlden detta faktum, men det bryr jag mig inte så mycket om. För mig räcker det om foten och övriga jag mår bra. Då är målet nått för min linedancekarriär.

Idag har jag varit på teckentolkad veckomässa i kyrkan. Ungefär en halvtimme långt och därefter gick vi till församlingshemmet och åt soppa tillsammans. En god och mustig kycklingsoppa med bröd och dryck till. När alla var mätta och belåtna och förvissade om att vi inte skulle dö av hunger, så övergick vi till att tala om just döden. Vi människor vet en hel del, men det vi vet med absolut hundra procent säkerhet är att vi kommer att sluta livet med att dö. Det kommer hela tiden nya rön om hur livet ska levas. Jag minns så väl när Socialstyrelsen gick ut med påbudet om sju till åtta smörgåsar om dagen när jag var liten. För några år sedan var det farligt med tomater. Chipspåsarna finns konstigt nog kvar i butikerna. Konstigt, därför att för ett tag sedan var det nästan värre än alla världskrig och epidemier tillsammans att överhuvudtaget tänka på chips.

Det är omöjligt att följa alla nya råd som ideligen strömmar emot oss. Det som gällde igår är ändrat idag och imorgon ska vi inte tala om. Då gör vi på stället "helt om marsch". Då är det enklare med döden. Död är död. Det enda vi inte vet är när döden ska inträffa. Jag tycker även att det är enkelt och bra. Almanackan är full nog som den är. Tänk om det helt plötsligt skulle stå DÖD med versaler på en tisdag i december och kanske till och med klockslag. Klockan fjorton och femton. Hur skulle det se ut? Jäktigt med tanke på att det är julmånad? Vem skjutsar barnen till kvällsaktiviteten? Hur kommer kvällsmaten på bordet? Du förstår vilken panik som skulle utbryta. Inför döden får vi nog helt enkelt acceptera att vi kan inte ha full koll på allt. Vi kan inte planera in i minsta detalj. Vi får för en gångs skull släppa taget. Med andra ord, vi kan lära oss en del av döden.

Jag känner just nu inget behov av att dö. Så det får gärna vänta en tid. Jag har min älskade Mr T och våra underbara tonåringar. Det finns mycket i livet som kittlar mig fortfarande. Jag vill fortsätta att uppleva. Inte bara för att kolla hur det går, utan för att det porlar liv inom mig fortfarande. Jag har ingen aning om hur det blir en gång när jag står där och ska ta steget över. Jag har ju varit i den otroligt vackra tunneln och vänt en gång, så det fascinerar mig att få en repris på det. Jag vet inte hur gammal jag är för ögonblicket. Om jag lämnar med en sjuk kropp eller en någorlunda aktiv kropp. Om det går långsamt eller fort. Fast återigen. Vi behöver inte ha full koll på allt. Döden behöver inte vara som Kalle Anka på julafton. Vi behöver inte veta varenda replik. Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar alltid somna ungefär kvart över tre. På julafton alltså. Vi dör egentligen bara en gång, så då kan vi väl försöka vara med?

Vi talar inte om döden som en naturlig avslutning på livet. Vi lever och lever. Kanske beror det på att vi inte vill dö. Den viljan är bara positiv. Hemskt om alla människor skulle gå omkring och vilja dö. Många har tyvärr den situationen i vårt samhälle. Det kan ändå vara bra att tala om döden. Den blir då mindre skrämmande, mer normal. Döden blir då en del av livet. I den kristna tanken så är döden egentligen bara något som går över till liv. Med detta hopp, så är döden inte en slutdestination. Döden är början till något nytt. Sorgen efter en familjemedlem, nära anhörig eller vän är inte mindre för att man är kristen. Sorgen och saknaden kommer med tomheten. Hoppet är det som bär igenom den mörka tiden.

Jag får kanske ta tillbaka det där med att döden är enkel. Vi hade besök av en representant från Fonus idag. Hon berättade om det Vita Arkivet som är en vägledning för mina närmaste. I Vita Arkivet kan jag skriva ner mina önskemål i samband med min död. Frågor som det kan vara svårt att besluta om när jag inte finns med. Frågor som kan skapa konflikter. Egentligen är jag vid tillfället redan död, men kan jag vara med och förhindra att ett mindre världskrig bryter ut efter min död, så är väl det en bra känsla? Det finns en hel del att ta ställning till. Jordbegravning eller kremering? Vill jag som kremerad strös över land eller vatten eller att en urna sätts ner någonstans? Frågor som kan tänkas igenom och sedan kan svaren antecknas i Vita Arkivet.

Jag har faktiskt en del önskemål om min begravning, själva ceremonin och den närmaste hanteringen efter. Jag har bestämt mig för att ta mig en rejäl funderare på vad jag ska skriva, så att det underlättar för mina anhöriga den dag då de funderar. Jag kan tänka mig en stilla säckpipe-entré med smattrande trummor. En linedanceuppställning i flera rader runt kistan till någon medryckande western-låt. Ett banjoriff. Självklart en massa tromboner. Varför inte 76 stycken som spelar just låten "76 tromboner". Maffigt. Det blir en fartig utgångsmarsch. Självklart favoritpsalmen "Blott en dag". Nummer 249 i psalmboken. Jag skulle inte ha något emot om Tomas Ledin, The Real Group eller Malena Ernman kom och sjöng en sång. Fast det är kanske för mycket begärt?

Att skriva Vita Arkivet görs inte på en kafferast och inte heller strax före en linedanceträning. Nu fladdrar mina tankar iväg och jag är redan inne och längtar efter en fartig "Belfast City" eller varför inte en "Country Walking" till originalmusik. Hoppas att du som bloggläsare ursäktar mig att jag pausar i tankarna om döden. Det är nämligen så här att själva livet kommer emellan. För att dansa linedance... det är livet det! På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller mitt äldsta brorsbarn tjugotre år. Jag och Mr T är faddrar till henne. Vi har följt henne sedan hon var pytteliten och det känns ofattbart med siffrorna två och tre. Ett fyrfaldigt leve för Elisabeth med östgötadialekt, hon leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Tårtan avnjöts i helgen som gick. Hembakad chokladtårta med körsbärskräm. Du är duktig du, vår lilla tjej!