Vi hade inte ens tur med vädret

Det kan verka som om jag är en utsänd medarbetare från SMHI i kvällens blogg. Det är nästan omöjligt att låta bli att blogga den här dagen utan att skriva det gamla talesättet "Om Anders slaskar skall julen braska". Några säger blaskar istället för slaskar och det måste ju fungera lika bra. Slask och blask ger väl samma associationer. Nu är det bara cirka nittio minuter kvar av slask- eller braskdagen och det går med lätthet att konstatera att i Gävle-området har det varit en tydlig slaskdag. Det är nästan för lindrigt sagt att säga att det bara har varit lite slaskigt. Det har nämligen varit dagen då det aldrig blev ljust. En tung grå, dyblöt matta har lagts över oss och den blir bara tyngre och tyngre. Vi undrar var all trötthet kommer ifrån? Men är vi totalt dumma i huvudet? Det borde väl vara hur lätt som helst att räkna ut? Rulla ihop den tyngsta mattan de har på IKEA, åk till Fjärran Höjder-badet och sänk den i deras bassäng. Dra upp den och gå en hel månad med den över huvudet. Jag sätter en hundring på att du kommer att vara trött efteråt.

Det är ju så vi har det här upp i Norden nu. Lägg sedan till att mattan inte släpper igenom den minsta gnutta av solen, så ökar förståelsen för tröttheten ännu mer. Jag skäller inte på mina elever i klassrummet, när de ser ut som levande lik. Jag kan ge dem små tips på novemberöverlevnadskonst, men jag skäller inte. Tror inte de blir piggare av skäll. En lärare som skäller på elever i november borde deporteras till Vena eller Farstorp. Där kunde de sedan sitta i ödsligheten och betrakta sina misstag.

Innan den trettionde november snart är slut, så är det väl på sin plats att gratulera alla Andersar eller vad de nu kan heta i plural. Alla Andreasar också för den delen. Efter uppslagning så vet jag att namnet betyder människa eller man. Såg även en liten notis om att enligt nordisk mytologi, så var det en sammanskrivning av And och Ers. Alltså en fågel och ers som en felskrivning av äsch, som i sammanhanget skulle stå för snusk. En snuskfågel alltså. Fast jag vet inte om det är så smart av mig att i samma veva som jag gratulerar på namnsdagen säga: Du din snuskfågel! Män brukar bli gladare om vi kvinnor kallar dem för riktiga män. Tuppar är ju också fåglar, så de kan få tuppa sig idag. Det är ju i alla fall deras namnsdag.

Nog om bakelser och tårtor. Så här dags kanske de ändå sitter med en öl eller en whiskey. Tillbaka till talesättet. Ligger det någon sanning i att det blir en kall, vit jul om Anders namnsdag är regnig och slaskig? Vi är många som hoppas på en vit jul och vem vet när den längtan börjar? Det kanske redan är idag, den 30 november? För min del får snön gärna låta vänta på sig. Jag tänker på det här med snöskottningen och biltrafiken. Det är inte kul att ta sig till garaget i hällregn, men det kräver ingen insats med snöskoveln innan jag får upp garagedörren. Det sparar många krafter och mindre svettig entré på jobbet.

Om det hade varit så idag att Anders hade braskat... hade loppet varit kört då för en vit och kall jul? Jag har svårt för att tro att något så avancerat som väderbestämning skulle kunna rymmas inom ramen för fyra ord. Anders braskar, julen slaskar. Eller tvärtom. Anders slaskar, julen braskar. Jag tycker nog ändå att strofen är värd en liten bloggminianalys. Mr T och jag har bott i Göteborg. Där förväntade vi oss aldrig en braskig Anders. Ingen braskig jul heller. Det var faktiskt nästan så att vi önskade att det inte skulle braska, för en centimeter snö innebar problem för spårvagnstrafiken. Det finns roligare saker än att sitta fast på raksträckan utanför SKF en braskig novemberdag och invänta av-isnings-patrullen.

Under vår Göteborgsperiod var vi inte på något sätt avskärmade från omvärlden och vi kände till att i vissa delar av landet så fanns det rikliga mängder snö och så är det fortfarande. Det är större sannolikhet för snö och vinterväder på en del platser i vårt avlånga land. Det är därför skidtävlingar med större sannolikhet hålls i Åre och Östersund än i Staffanstorp och Lund. Det är därför det blir så mycket väder- och brist-på-snö-snack om det inte finns snö i Vasaloppsspåren i mars, då det ska finnas snö där. Helt galet kan det då vara snökaos i Ronneby.

I Sverige borde vi ju prata om normalväder eller än hellre lagomväder för varje enskild plats. Om vi prompt vill ha en vit jul så kanske vi måste planera att fira julen i Jukkasjärvi och inte i Höganäs. Det brukar vara blidväder längs kusterna och minusgrader i de inre delarna av mellersta och norra Sverige. Om nu ramsan skulle stämma med dagens Anders-väder, så skulle det alltså på julafton vara minusgrader längs kusterna och plusgrader i större delen av övriga landet. Jag tror att vi rätt och slätt får vänja oss med att på vissa platser slaskar både Anders och julafton och på samma sätt så braskar båda dagarna på andra platser.

Det har säkert gjorts någon statistik för detta talesätts sanningshalt, men jag har varken tid eller ork att göra någon djupare forskning. Jag känner mig alldeles för trött för det. Jag kan bara stilla konstatera att jag är inte gjord för så här lite sol. En vecka på en solstrand nu skulle inte vara helt fel. Det skulle säkert inte vara någon svårighet att fylla en jumbojet med urlakade och bleka Gävlebor. Bara i vår familj är vi fyra och kan ta mittenraden i planet. Så det finns cirka trehundraåttiofem platser kvar. Är du intresserad av att hänga med? På återseende med ett leende!

PS. Trettionde november brukar också innebära demonstrationer av det mindre trevliga slaget. Precis som den grå, dyblöta mattan så kommer sådana dumheter över oss. Min spontana känsla är frågan: Är de totalt dumma i huvudet? Men precis som med väder-talesättet så måste det självklart göras någon typ av djupare analys till varför människor väljer att inskränka sitt tänkande så totalt som dessa demonstrationsgrupper väljer att göra. Varför begränsa och förminska, när öppenheten och storheten är som en solig sandstrand med en paraplydrink i handen? Men, men, välj novembertristessen ni som idag går i demonstrationståget mot Riddarholmen. Hoppas det slaskar rejält!

Ska vi lägga oss ner och dööö...det finns ju ingen snööö!

Jag sitter och funderar på en sak. Ingen stor och djup världsomvälvande fråga, men ändå en mening med ett frågetecken på slutet. Finns det någon mer än jag i denna värld som tycker det känns konstigt att det redan är första advent? Jag tycker det är nyss som vi körde matjessillburkarna till återvinningscontainern efter midsommarfesten. Alltså, det känns inte som om det har gått fem månader, utan snarare endast fem veckor. Midsommarstången kan inte ha hunnit torka och det finns kanske en och annan nubbe kvar? Det blir motstridiga känslor inombords, då det förväntas av mig att jag ska adventspynta. Nåja, det kommer säkerligen ingen adventskontrollant och prickar av antalet elljusstakar och stjärnor.

Mina funderingar kring advent började redan förra söndagen. Då hade en granne satt startskottet med julgardiner, julstjärnor och ljusstakar. På självaste domsöndagen. Det känns lika galet som om jag skulle bestämma mig för att fira min födelsedag den andra mars istället för den nionde och övertyga hela världen om att allt är i sin ordning. Nej, förresten, det var nog inte förra söndagen som adventstankeprocessen började. Det kom någon liten tanke redan i september när jag var inne en sväng på IKEA och successivt har alla andra affärer tagit upp adventstemat. På tok för tidigt för min smak. Så jag har blivit påmind under flera månaders tid. Jag har kunnat hantera det och slagit bort det. Viftat bort det som en mygga som jag inte har haft lust att slå ihjäl. Inte för att jag är till hundra procent djurpacifist. Jag har en del myggor, flugor, spindlar och getingar på mitt samvete. Lägg till myror också på listan över mina våldsaktioner. Fast jag kallar det i självförsvar. Jag tycker det är insekterna som startar krigshandlingarna.

Tappa inte adventsgreppet nu kära bloggare. Du får ta tag i myrstacken någon annan morgon. Om det nu är så att du tycker att jag bloggar ovanligt virrigt, så har jag en förklaring till det. Jag är trött. Mr T, jag och våra ungdomar ställde till en fest igår kväll. Vi bjöd in goda vänner. Vi åt, drack och umgicks stora delar av gårdagen och det blev eftersits en del in på den här dagen också. Vi vakade in första advent kan vi säga. Det blev trevligt och jag är glad att det var så lyckat, men som sagt, lite trött är jag allt. Det kan jag erkänna, i samma andetag som jag konstaterar att jag är inte femton år längre. Nu hör jag någon utifrån cyberrymden som ställer den alldeles förväntade frågan: Men herregud människa, varför sover du inte nu då?

Det här är min stund på dygnet då jag skriver som bäst. Så om du tycker att den här bloggen är rörig, så ska du vara glad för att den inte är skriven på eftermiddagen eller senare ikväll. Jag gör dig alltså en tjänst genom att skriva nu. Du behöver inte tacka mig, jag gör det av min godhet. Precis som Emil. Första advent, småkryp, festfixande, Lönneberga. Det har redan blivit många trådar att hålla reda på. Det påminner mig om den stå-upp-show som jag var på i fredags förmiddag på skolan. Mina teckenspråkselever fick lov att sluta trettio minuter tidigare från min lektion, för att hinna till aulan och den föreställning som de hade fått inbjudan till. Jag var alltså utan elever i trettio minuter av min inrutade lektionstid, så jag hängde med till aulan. Kan ju aldrig vara fel att vara med eleverna och dessutom få skratta mycket. Det var fyra olika stå-uppare, varav två var grymt bra. En kille från Gävle och en från Falun. Dessa båda skulle jag kunna resa ganska långt för att få höra igen och jag är även beredd att betala för att få göra det. När detta uttalande kommer från en smålänning, då kan du lita på att det var verkligen bra.

Den tredje killen får godkänt, medan den fjärde var totalt klappkass. Han borde ha fått bjuda oss alla på glass som straff. Har aldrig varit med om att någon har stått så oförberedd på den scenen någon gång. Han hade till och med fusklapp som han läste innantill ifrån. Det uppstod så många pinsamma tystnader att det var inte sant. Jag tror han hade valt totalt fel koncept. Driva med tonårskulturen inför tonåringar och dessutom göra det skitdåligt, nej, det finns bättre saker att lägga skolans pengar på. För jag antar att han fick betalt för det där och det är skandal. Inte att jämföra med judeutrotning och folkmorden i Uganda, men han var på god väg att bli offentligt stenad. Jag kan säga så här för att uttrycka mig diplomatiskt. Tur för honom att han inte var en mygga.

Igår varnade SMHI för halka i hela landet, samtidigt som vi i Gävle hade vårvärme och blommande lupiner i trädgårdarna. Men det kryper väl närmare, precis som advent har gjort under en lång tid. För många innebär det ett likhetstecken mellan advent och vinterväder. Jag vet inte hur många gånger den här gångna veckan som jag har hört kommentarer som: Åh, det blir ingen stämning när det inte är snö. Vad är det här för skitväder, det är ju omöjligt att adventsmysa nu. Sååå trööött jag blir att det inte kommer någon snö, det blir inte alls samma sak att sätta upp adventsljusstakarna nu.

Jag måste vara galen som ger mig in i denna infekterade väderleksdebatt som är så hårt förknippad med adventsfirande. Jag undrar om jag kan skylla på att tröttheten har satt mig ur spel? Jag har bara en önskan om ett uppvaknande. Att inte sätta så stor vikt till något som vi ändå inte kan påverka. Visst, jag tycker också att det har varit gråare än gråast en lång tid nu. Det är hopplöst tungt. Hur kul är det en måndag morgon att känna hur vinden tar tag i ytterdörren och hur den inte längre skyddar mot det iskalla regn, som istället piskar rakt in i fejan på mig själv? Rätt svarat, inte kul alls. Utan paraply så är jag genomblöt på en sträcka på fem meter fram till bilen. Innan jag trycker på rätt knapp på den flashiga bilnyckeln, så är hårfixande och sminkande ogjort. Eller inte, men det behöver göras om.

Jag drar upp stolsvärmen på sexan och kör biltorkskåpsmodellen. Du som har provat att sitta i en finsk bastu med ullkappa på, vet hur fräsch jag känner mig när jag anländer till jobbet. Så vill du snacka novemberhelvete, så har du kommit rätt. Jag vet precis vad du menar och hur du känner. Så det är kanske inte så konstigt att jag har tagit till verklighetsflykten och stannat kvar någonstans vid midsommar. Behållit känslan av sol, frihet, sand mellan tårna. Allt för att överleva. Jag kan nu konstatera att jag har verkligen överlevt.

Det är jag tacksam för. Jag har utsatt mig för en stor risk hela hösten. Håll i dig nu. Jag är en överlevare. Gnäll som är dödande har inte dödat mig. Jag har alltså överlevt den stora pandemin av gnällvirus som har spridit sig över jordklotet och nu får jag uppleva första advent. Jag kan inte låta bli att låta mina tankar förflytta sig några tusen år tillbaka i tiden och till en annan kvinna. Till Maria. Vid den här tiden, med bara några veckor kvar innan förlossningen, så var hon säkert ganska trött, tung och otymplig. Som om det inte räckte med att förbereda allt inför födseln, så hade hon en lång resa framför sig också. Inte i en silvergrå Audi med flashig nyckel, utan till fots och med hjälp av en åsna. Inte med rinnande vatten i fina badrum, utan i bästa fall från någon brunn längs vägen.

Vid den här tiden hade säkert Maria viktigare saker för sig än att svära över små elljusstakslampor som inte fungerar eller stjärnor som inte hänger rakt. Hon tänkte kanske på hur vädret skulle bli, det kunde vara så avgörande för deras strapatsrika färd till Betlehem, men hon var nog inte tyngd av dilemmat som vi bär på. Inget adventsmys utan snö. Hon hade fått en stor uppgift. Att föda det barn som skulle bli världens räddning. Hon hade fått viktiga saker att tänka på. Hon skulle få ta emot ett barn i sin famn och ta det till sitt hjärta. Nu tar jag fram megafonen. Jag vet inte om jag har gjort det tidigare i bloggen. Men det börjar bli bråttom och det känns viktigt att få ut det här budskapet. Hallå, lystring allesammans! Hallå! Kan jag få er uppmärksamhet en stund? Viktigt meddelande till Sveriges befolkning. Vi är inte inne i en adventstid för att lyfta av oss SMHI:s dok av grå tristess. Vi har inte adventsmys enbart för att vi inte just nu kan sitta på bryggan och dricka snaps.

Det är något mycket större mörker som lyfts av oss. Vi väntar på världens ljus i form av ett litet barn. Vi som nu vandrar i mörker, både kroppsligt, andligt och själsligt ska få se ett stort ljus. Ett ljus som skiner klart. Du och jag får ta upp ett litet barn i vår famn. Vi får ta det till vårt hjärta och höra orden: Frid på jorden. Advent betyder ankomst och visst, tomten kommer snart och det är en härlig bonus på allt annat härligt. Allt detta som vi nu njuter av runt omkring oss har sin grund i en större och mer långvarig effekt. Något som vi inte kastar ut som en barrfri gran efter nyår. Den gåva som vi nu erbjuds tar sin ursprungliga plats i våra hjärtan och livet förändras. Att fira jul med julens verkliga budskap är något jag verkligen vill rekommendera. Skinka, gröt, gran, klappar, godis och Jesusbarnet. Du kommer inte ångra dig. Den eviga ångerrätten som du får, kommer att ligga bortglömd. Jag kommer att mysa. Oavsett snö eller inte. Se positivt. Ingen snöskottning. Bara godisgottning. På återseende med ett leende!

PS. Nytt kyrkoår! Tack för det gamla. Tack för det nya. Idag, här och nu. Ingen snö i Gävle, men klockringning i kyrkorna, bockinvigning på Slottstorget, julskyltning, glögg och pepparkakor. Jesus, om du bara visste vad du har ställt till med i vår stad! Eller rättare sagt, du vet nog. Om vi Gävlebor bara visste vad du har ställt till med. Fridfull advent.

Känt mig i vilsamt trans och sminkat mig med glans

Nu är det konstaterat. Jag blir supertrött av att vila. Jag har nämligen inte gjort annat än att koppla av i tre dagar och nu sitter jag här och är totalt utmattad. Fast den stora, fantastiska skillnaden är att att det värker inte i nacke, axlar och huvud. Kroppen är inte spänd, utan har sjunkit tungt i viloställning i vilofåtöljen och jag har bestämt mig att detta ska bli en vilsam blogg också. Jag vill dela med mig av det jag har upplevt. Jag brukar använda många ord i mina vanliga bloggar. Någon enstaka gång har jag bildbloggat och så får det bli nu ikväll. Jag ska slå ett slag för devisen: en bild säger mer än tusen ord och låta dig följa med till Breidagård. En plats strax utanför Uppsala, som är en av Uppsala stifts två stiftsgårdar. Breidagård är mer än en plats. Det är också en bit av himmelriket här på jorden.

För en tid sedan tyckte en kollega till mig på kyrkan att jag skulle följa med henne till Breidagård. Hon hade lyckats få plats på en samling som heter "Nära samtal", som är en blandning mellan retreat och andrum. Retreat är helt i tystnad, andrum är en oas där delandet med varandra är en viktig ingrediens, i samtal. Nära samtal innehåller också sittningar med samtal kring ett tema och kring bibelord, men det är också mycket tystnad och djupmeditation. Frukost, lunch, kvällsmat och kvällsmacka i tystnad. Lite ovant för nutidsmänniskan. Att helt plötsligt stanna upp i det vardagliga livsbruset. Fästa ögonen på något annat och få tid för sig själv och för sitt inre.

Jag kontaktade Breidagård utan någon större förhoppning att få plats. Det brukar bli fullbokat på en gång de släpper aktuella datum. Mycket riktigt. Fullt denna gång också. Då gör min kollega en heroisk insats. Hon visar vänskap och erbjuder sig att dela rum. Hon offrar av sin egen bekvämlighet alltså. För min skull. Det kändes stort. Väl framme vid Breidagård, så visade det sig att det fanns rum över på grund av avbokning. Kändes lite snopet att min kollega inte fick se att jag sover i en härligt stor Brynäs-t-shirt, för när skulle jag annars ha användning för den? Kan ju inte ha på mig den i dagsljus när den syns. Ibland är mörker bra. Jag hade kunnat avslöja detta för min kollega. Hon hade klarat det. Vi fick möjlighet att dela mycket annat och jag känner mig berikad. Jag behöver kanske inte säga att vi bröt tystnaden på tu man hand många gånger under dagarna. Det var en vila i att få dela och bekräfta.

För min del kom de här dagarna precis i rätt tid. Att åka till Breidagård innebär i och för sig alltid i rätt tid. Kan inte tänka mig någon gång som det skulle kännas galet att komma dit. Det behövs inte många steg in på gården förrän du känner att blodtrycket går ner. Inte snabbt, men sakta och säkert. Du blir under tiden på Breidagård införstådd med att du andas. Du kan känna dina hjärtslag och de är lugna. Du kopplar av och njuter av att livsglädjen återkommer. Du funderar på hur du någonsin ska kunna återgå till det normala livet igen och jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Det har hänt något med dig på Breidagård som gör dig vaken över hur viktigt det är att sålla bort sådant som suger musten ur dig helt onödigt. Lära dig att säga ja eller nej till saker, beroende på vad som är rätt för dig. Inte för någon annans skull. På Breidagård är det du som person som är viktig och ditt förhållande till Gud.

Det är något jag uppskattar med Breidagård. Att jag kan ge mig tid till att vara nära Gud. Där kan jag be till honom utan att störas av annat. Jag känner hur han möter mig i tystnaden, i mina tankar och i den frid som råder där. Det är för mig också en plats för skapande. Visst, tiden spelar roll. När får du tjugofyra timmar för dig själv på ett dygn? Självklart startar detta upp något inom oss. Hos mig startar skrivarprocessen. Det blev en sångtext som jag packade med mig hem. Den var inte speciellt tung att bära. Inte den fantastiskt fina mossa heller som vi plockade i skogsbackarna kring Breidagård. Grönmossa och gråmossa. Jag har nog aldrig varit så lugn någon gång före första advent och julsvängen.

Tack Gud för denna mötesplats. Tack Uppsala stift för denna fantastiska personalvård. Tack kära kollega för din omtanke. Tack familjen för att ni rådde mig att åka. Tack till livet, som visade sig finnas kvar bakom all stress och allt jäkt. I tystnaden gjorde jag en skön upptäckt. Det finns lika många sätt att skala ägg på som det finns människor samlade vid en frukostbuffé. Ganska coolt också att några knackar i takt till den klassiska, softa musiken i högtalarna. Nu blir det bildbevis på den totala lyckan att få vara på Breidagård.

Be mig inte förklara SJ:s prissättning på tågbiljetter, men det var billigare att åka 1:a klass, så det gjorde vi. Väl framme i Uppsala så letade vi upp ett fik att varva ner på. Det har väl inte undgått någon att jag älskar hjärtan. Till och med som tecken på kaffe.

Före njutningen...

...och efter!

Minsta rummet på Breidagård, Lillkammaren! Ett härligt rum med fönster mot två väderstreck och utsikt ner mot sjön!

Ja, inte är det tal om någon stress när bloggaren inte har något bättre för sig än att knäppa kort på fötterna. Jag tyckte att strumporna matchade resten av inredningen...

Det här kortet har jag fått kämpa lite för att få till. Byggde ett primitivt stativ i form av min klocka och min byst. Gjorde en bakgrund av min scarfs och vips... händer som formas till ett hjärta. Tänk vad mycket jag hinner och så kreativt uppfinningsrik jag blir när jag får tid.

Kan inte låta bli att visa min världsliga sida med fåfängligt inslag. Min kära kollega och jag hängde på låset till Flashbutiken i Uppsala och mycket shoppinglyckliga trippade vi iväg till fiket med hjärtkaffet. Budskapet på påsen var fint: Skratt är vackert. Du är vacker. Vackrast är du när du skrattar. Jag köpte bland annat en svart långärmad t-shirt med latinsk text som du ser på bilden: OMNIA VINCIT AMOR (kärleken övervinner allt). Jag skriver bland annat. Behöver ju inte avslöja hela min fåfänga på en gång.

Vad är det här för bild? Den översta tingesten är mascara från Max Factor. Svart. Vattenfast.

Den undre tingesten är rött läppglans från en tillverkare som jag inte minns just nu.

Sista morgonen på Breidagård och jag står framför den lilla spegeln i Lillkammaren i färd med att sätta mascara på fransarna. Med den undre tingesten. Det vill säga läppglans. Jag upptäcker det försent, men genast när pensel har kontakt med fransar. Det är sådana morgnar jag inte önskar att jag bor i ett hus med toalett och duschrum i korridor och med inneboende i rummen bredvid. Med blodiga ögonfransar smyger jag mig ut och håller utkik med ena ögat. Det som inte teaterblöder av rött läppglans. Att tillåta kroppen vila får sina konsekvenser. Nästa gång åker jag hem utan smink. Möter civilisationen så avskalad det bara går. På återseende med ett leende!

PS. Imorgon bitti tillkännages omorganisationsplanen för sammanslagningen av Heliga trefaldighets församling och Tomas församling, som blir en verklighet 1 januari 2010. Jag och min Breidagårdskollega kommer säkert att sitta där med våra fånigt utvilade leenden och jag vet att vi kommer att möta varandras blickar och lika fånigt leende tänka tillbaka på något som sagts, gjorts eller skrivits under dessa helt underbara novemberdagar. Kom an livet, jag är redo!

Fast egentligen... 3S: Sol, Scones, SSK!

Söndag morgon och det är nu över en vecka sedan som jag bloggade. Jag har start upp några bloggar under veckans gång, men ingen av dem har blivit färdigskrivna. Jag har nu raderat dem och bestämt mig för att skriva en ny, istället för tre gamla. Det är inte bara söndag morgon utan det är tidig söndag morgon. Jag behöver väl inte skriva att det är mörkt ute. Eller förresten, det kanske blir som en aha-upplevelse för alla de människor som inte går upp förrän någon gång på förmiddagen. Fast de flesta dagar just nu blir det aldrig dagsljus i den bemärkelsen som jag kallar dagsljus med betoning på ljus.

Det som hände igår var alltså att betrakta som ett underverk. Solen sken. SMHI hade förvarnat, så det kom inte som någon chock. Men eftersom de brukar ha fel tio gånger av tio, så hade jag inte satsat några större summor på väderoddset. Tur att min mamma antagligen inte kommer att läsa det här. Hon skulle begära ett moderskapstest. Jag har inte ärvt hennes lojalitet till Pohlman och hans kollegor. Hur som helst, igår hade de gissat rätt och solen strålade från klarblå himmel. Jag skänkte en tanke till alla de som är sjuka. Det måste kännas dubbelt så kravfyllt när det väl blir solsken och när de inte orkar ut.

Mr T och jag stannade inne så länge som melodikrysset pågick. Vi gräddade våfflor och drack kaffe under tiden. Igår var melodikrysset så enormt lätt. Jag funderade på om det var någon slags nybörjarvariant, precis så där som det är i sudoku. Lätt, medel, svår och supersvår. Igår var det superlätt melodikryss och det var inskickat på nätet före snabbgenomgången. Tanken slog mig för ett ögonblick att vi kanske har börjat få rutin. Men jag vågar inte dra några högre växlar på det. Redan nästa lördag kan det vara supersupersvårt.

Direkt efter melodikrysset, så drog vi på oss promenadkläder och promenadskor och gav oss ut i solbadet. Jag funderade på att sätta på mig ett par flashiga solglasögon, men kom fram till att det nu är viktigare att få in ljuset i ögonen än att se cool ut. En huvudvärk orsakad av solljus kan jag kosta på mig. Likaså en huvudvärk orsakad av vin. Det är värre med den huvudvärk som kommer av stress och slarv med maten. Sol och vin visar ju i alla fall att jag har ett huvud. Stress och slarv med matintaget visar ju att jag är dum i det också.

Vi drog oss bort mot golfbanan och mycket riktigt, det var golfare ute. Vi konstaterade ganska snabbt att det var härligt att komma ut i friska luften utan att behöva bli blöta. Antingen av regn eller den kompakta fuktighet som har legat som ett lock över Gävle den senaste tiden. Vi drog oss upp mot Skidstavallen och skogen. Det är märkvärdigt med vilken läkande kraft det finns i skogen. Om det nu är så att jag vill skriva vid havet (håll utkik efter femkvadratstomten), så vill jag fika i skogen. Så om det är någon skogsägare som inte behöver en kvadratmeter, så sälj den till mig. Jag köper skogsplätten om det finns en sten på den. Där ska jag sedan sätta mig och känna att detta är MIN plats på jorden. Både bildligt och bokstavligt.

Det hade varit på sin plats med skogsfika igår, men vi hade magarna fulla av våfflor, grädde och sylt och så var promenadtiden något begränsad. Jag skulle iväg efter lunch på teckenträff i Olofsgården. Sådana dagar känns det inte speciellt tungt att gå till jobbet. Inte då heller alltså. Den här gången behövde jag inte vara rädd för våldtäktsmän och rånare i den mörka gränden, för solen hade sina duschstrålar även där. Jag var tvungen att sticka upp på jobbet och hämta lite grejer och när jag öppnade dörren så tänkte jag att: Oj, här står lyset på över helgen. Men det var solens inverkan på lokalerna. Jag fick en enorm lust att ringa in alla arbetskamrater och be dem komma dit. Jag vet att de skulle ha behövt se arbetsplatsen i detta ljus. Det var en föraning om vår och om sommar. Det unnar jag dem. Jag lät bli att ringa. Mina kollegor kan få leva i tron om att jag är normal en tid till. Förr eller senare kommer de på andra tankar av sig själva.

Vi hade engelskt tema igår eftermiddag på Olofsgården. English Afternoon Tea. Jag bakade scones så det stod härliga till och det spred sig en välkomnande doft i huset. Sol och scones. 2S. Nästan i klass med 2H. Kombinationsformeln är oslagbar. 2S2H. Jag kanske får Nobelpris om några år för min upptäckt i livets stora gåta. Om formeln sedan upphöjs i tio så får vi hela eftermiddagen och inledningen av kvällen i ett nötskal. Alla var så glada och uppiggade när vi vandrade hemåt i det mörker vi har vant oss att vandra i. Det är en enorm skillnad att vänja sig och på att acceptera. Jag kommer aldrig att acceptera mörker. Inte på något livsplan. Inte nu när jag vet att det finns ett alternativ. Ljuset. Det är därför jag väljer Jesus. Han som är livets ljus. Det är ungefär lika givet som att jag skulle hellre välja maj än november. Var inte orolig. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i valdilemmat.

Jag drog på Tomas Ledins senaste skiva på bilstereon på hemvägen. Vid rödljusen tänkte jag att det måste höras ut till gångtrafikanterna. Ett sådant där rullande tonårsdisco. Musikvalet avslöjade säkert mig. Det var nära att jag drog ner rutan också. Jag lät bli. Det var lite kvällskyligt. Tomas Ledin hade Gävle mått bra av annars. I en biltom rondell på Näringen tog jag ett extra busvarv. Det fanns säkert någon som såg, men det var ju bara bra. Det är aldrig roligt att busa osedd. Jag tutade dessutom tre gånger. Någon from person kanske tror att det är förknippat med treenigheten, men herregud, det finns så många andra symboler för den. Mina tutningar gällde SSK. En tut för varje bokstav. Igår tog de nämligen poäng mot självaste Brynäs i Läkerol Arena. Som du redan vet var jag förhindrad att närvara. Men som jag tolkar matchbeskrivningen, så var det SSK:s match. Oavgjort känns inte okej, jag hade gärna tutat en extra gång för seger, men jag gör ingen stor sak av detta.

Jag kom alltså hem glad och nöjd till Mr T och vi höjde ett glas rött till maten, som vi avnjöt framför säsongspremiären av Robinson. Våra ungdomar hade lämnat barndomshemmet för kvällen och hade förmodligen trevligt på sina håll. Vi har nu kommit in i ytterligare en fas av livets naturliga gång. Visst, det känns tomt, men naturligt. Just detta är en fas som jag tror att jag både kan vänja mig vid och acceptera. Det går inte heller någon nöd på Mr T och mig. Lite senare avnjöt vi en whiskeypinne i medicinskt syfte. Vi började båda känna oss lite krassliga. Vilken tur att detta skedde en lördagskväll på bästa sofflägetid. Ja, du märker... det är inte synd om oss.

Idag ska jag iväg till kyrkan. Har en hel del uppdrag i gudstjänstfirandet. Resten av dagen ska ägnas åt avkoppling och packning. Imorgon bär det iväg några dagar till stiftsgården Breidagård. Jag får förmånen att åka tillsammans med en fantastisk arbetskamrat och när jag nu skriver varmt tack till henne, så vet hon varför. Det hon har gjort är stort. Så stort att jag gömmer det i mitt hjärta och begrundar det. Så blir det blogguppehåll igen, så vet du vad det beror på.

Innan jag avslutar och sätter igång med dagens frukost, så tänkte jag bara göra en veckosummering. Litegrann om det som kunde ha stått i de raderade bloggarna. I onsdags var det dags för veckomässa igen. Då hade vi besök från Uppsala stift. Informatören, tillika redaktören som skriver på stiftssidan i Kyrkans Tidning, var här för att göra ett reportage om teckenspråksverksamheten. I torsdags föll en stor sten från mitt hjärta när jag kunde lämna tillbaka proven till eleverna. Rättade. Känns som om jag höll på att bli ett med de där A4-arken och jag unnar mig ett bättre liv. Det är medaljens baksida med att vara lärare. Provrättningen. Det borde vara något minustillägg på min Nobelprisformel. -2S-2H. Den kan användas i skolvärlden när det är dags för stora R och stora streck. På återseende med ett leende!

PS. Idag känns mitt PS extra viktigt. Kan ju inte avsluta en 2S2Hblogg med stora minustecken. Så en liten notering om en fantastisk konsert på Konserthuset i fredagskväll. Ni som inte var där, vet ju ingenting om vad ni missade. Jag har kanske inte sagt det förut, men Doobidoo går att spela in eller se repriserna. Skavlan likaså. En sådan här konsert går inte i repris och det är det som är finessen. Det är ögonblicket här och nu. Sådana du inte får av en CD. Det borde ha varit fullsatt. Det var mycket folk, men det borde ha satts in extrastolar. Violinsolisten spelade som en gudinna och klänningen var lila och läcker. 2S2H2L. Om det blir Nobelmiddag så lovar jag att du ska få följa med.

Hellre en LAPPTOPP åt alla än en LAPTOP

Kan det vara så att detta är veckans skönaste stund? Klockan är före sex och det är flera timmar kvar tills resten av min närmaste omvärld vaknar till liv. Ute är det kompakt mörker. Det är så svart, så svart. En utmärkt kulör till min korrekta tolkningsklädsel. Skulle gärna ha en långärmad skjorta eller tröja i samma färgskala som finns utanför fönstret nu. Tanken slog mig igår att nu mäktar inte solcellslamporna med att lysa längre. När mörkret sänker sig på eftermiddagen, så har de inte fått chans att ladda tidigare under dagen. Hur mycket det tar emot att säga det, så är det snart dags för några elektriska ljusslingor. Jag behöver säkert inte vänta så länge. En del människor i vår stad tänker på egen hand suga ur all energi ur kärnkraft, vindkraftverk och älvar, bara för att få deras tomt att se ut som Dallasranchen under decemberveckorna.

Jag är nog ganska sansad på det området - också. Vill inte ha det för krimskramsigt omkring mig, men jag kan erkänna att något behövs göras åt detta mörker. Hela min kropp säger detsamma. Visst, idag hade jag kunnat ligga kvar i sängen och obehindrat vänta in dagsljuset. Problemet är ju bara att det blir aldrig dagsljus nuförtiden. Det blir bara grått och tungt. Det känns också helt osannolikt att vi nu bara har två veckor kvar till advent. Jo, jag har sett julpyntet på IKEA sedan i september, men jag har inte brytt mig om det. Jag vet att det finns platser som har julmarknader före Fars Dag, men för min skull göre sig sådant icke besvär. Jag går fortfarande barfota på en badstrand och hänger upp min blöta bikini i en trädgren. Jag dricker mitt heta kaffe, medan jag borrar ner fötterna i den heta sanden.

Jag tar upp min bok, fäller ner solglasögonen och läser några sidor. Jag dåsar till, ackompanjerad av lekande barn och vågskvalp. Jag räcker ut handen, utan att titta, för att ge Mr T en sommarsmekning och konstaterar att livet är härligt. Jag älskar havet och jag vet inte riktigt hur det har gått till. Är visserligen född på Västerviks BB och det ligger vid havet, men bara några dagar gammal flyttade jag inåt landet, till en insjö, Virserumssjön. En insjö som jag inte fick bada i under min barndom på grund av hälsoskäl. Jag lärde mig simma torrskodd på land. Det där har jag tagit igen med full styrka. Jag tror säkert att folk på badstranden kan tänka att "vad håller hon på med? Nu har hon varit i väääldigt lääänge". Tänk, det bekommer mig inte det minsta och rent ut sagt så skiter jag i vad folk tänker på badstranden. Är det någonstans där jag njuter av den svenska allemansrätten, så är det vid havet.

Jag har fortfarande inte gett upp den stora, stora drömmen om den lilla, lilla skrivarhytten med fönster ut mot havet och vågorna. Vad kostar en fem kvadratmeter stor tomt med havsutsikt? Ser du en till salu-skylt på dessa fem kvadratmeter kan du väl höra av dig? För mig är en sådan dröm det som får mig att repa mod och kraft att möta ännu en grå novemberdag. Eller möjligheten att drömma mig tillbaka till sommarstranden. Eller ännu hellre att drömma mig framåt. Jag är faktiskt ganska förvånad över mig själv, för jag brukar tillhöra dem som finner tjusning i varje årstid, men det jag nu vurmar för är till etthundra procent sommaren. Finns det inget sommarhav, så går det nästan lika bra med en sommarekhage. Det har jag haft förmånen att få växa upp vid och med hasselträd med de finurligt skapade hasselnötterna.

I dagens GD står det att en kommunpolitiker vill motionera om att alla som börjar gymnasiet ska få en egen dator. Det står så idylliskt att då tror politikern att eleven kommer att krypa upp i soffan därhemma, med datorn i sitt knä och läsa läxor. Jag har etthundraarton följdfrågor till denna politiker och de frågorna rör bara ungdomskulturen. Den första frågan skulle vara: Har du tonåringar själv? Alltså, någon slags verklighetsförankring är bra att ha om man ska vara politiker. Jag kan föreslå lika många saker som frågor, som en tonåring skulle göra med en dator innan tonåringen fick för sig att läsa läxor med hjälp av den.

Jag undrar om politikern har varit i ett klassrum någon gång? Suttit på de hårda stolarna som då och då avger små stickor som fastnar i byxor, strumpor och händer? Har politikern sett de trasiga borden, där bordsskivorna då och då faller till golvet med en smäll? Har politikern suttit en hel arbetsdag i dessa ljusrörsupplysta klassrum med dålig ventilering och en illa inställd värmetillförsel eller värmestrypning? Det finns inte ens datorer i klassrummen. Det finns inte pengar att köpa in böcker och övrigt material. Krukväxter köper lärare själva in för att bryta tristessen. Det kommer väl snart upphöra med krukväxter också, eftersom det snart inte finns lärare kvar i klassrummen. De avskedas eller om de inte gör som jag har valt att göra. Säga upp mig. Synd att glädjen i att få möta elever och att få undervisa inte längre är tillräckligt för att få vara lärare.

Nu måste en lärare också vara beredd att få strida för förnuftet och finna sig i en omänsklig arbetsbörda utan att det finns någon som helst uppbackning från ledarhåll. Det måste smörjas och krusas för att få köpa in nytt material och som tack beviljas inte en endaste ledig dag utanför redan lagda lovdagar. Det går inte att göra studiebesök och att förbereda elever så att de efter gymnasiet kan vara berättigade att söka in på vidareutbildning. Det finns det inte heller pengar till.

Du tänker kanske att det var värst så muntert den här helgen börjar. Förlåt. Jag vill absolut inte vara någon bakåtsträvare och som den bloggare jag är så är jag mycket glad i min egen laptop. Saken är bara den att jag tror faktiskt inte att en laptop helt fritt och för intet gör tonåringen lyckligare. Det är en viss tjusning att få göra rätt för sig och få tjäna ihop till sin egen laptop. Jag tror inte heller att skolan måste bidra till möjligheten till spelberoende på nätet och lan-dygn med polarna. När det gäller läxläsning så tror jag att en inspirerad lärare är minst lika bra i konkurrensen som trettio datorer utspridda på trettio elever.

Kalaset ska kosta max fyra miljoner per år. Hur kan en sådan budget godkännas? Det måste väl ändå bero på hur många elever som börjar och vad en dator kostar? Sedan är det inte lätt att beräkna vad support och reparationer kommer att kosta. För mig finns det så många frågetecken som måste rätas ut till utropstecken innan jag säger ja och amen till det här förslaget. Det känns som om detta är ett ogenomtänkt röstfiskarknep innan nästa val och Gud bevare oss från sådant. Jag sitter alltså inte och är bloggavundsjuk. Jag försöker att sitta och vara bloggrealist.

I det försöket ingår också att inse att nu är jag långt ifrån sandstranden. Bikinin ligger väl inpackad i skåpet. Ute är termometern på nollan och det ligger ett litet tunt snötäcke på gräsmattan och himlen är grå. Två bokstäver ifrån blå. Ibland är det lite som gör skillnad. Ibland är det så fjuttigt som två bokstäver. Ibland behövs det ännu mindre. Se bara på död och röd. Där är det bara en bokstavs skillnad. Om det röda får symbolisera kärlek och liv, som jag nu har förmånen att få leva i, så är det stor skillnad på det motsatsordet, död. Nu börjar det bli djupt novemberfilosofiskt och det tror jag ingen av oss orkar idag. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag trotsa mörkret och tända en massa ljus, så att kök och vardagsrum ser ut som kyrkan på julottan. Sedan ska jag sätta fram en ljuvlig lördagsfrukost och när det är klart så ska jag väcka Mr T. Det får bli min kärleksförklaring, för jag tror faktiskt att det kan vara så enkelt. Just ordet frukost är mitt enda rättstavningsfel på lågstadiet. Fruktost skrev jag och kom inte sedan och säg att det inte spelar någon roll med en bokstavs skillnad. Jag har tänkt på det hela livet. Jag har nu några månader på mig att lära mina elever att skriva de istället för dem. Dem har inte kommit än när det ska vara DE har inte kommit än. Jag hoppas fixa det utan laptop. Ser det som en utmaning i livet att spara fyra miljoner åt Gävle kommun.

Detta handlar inte om nyhetens behag

Jag vet inte om du har uppmärksammat att runt omkring den här bloggplatsen så finns det små annonser. De kopplas till det jag skriver. Så skriver jag om min vinterfavoritsysselsättning långfärdsskridskor, så kan vi nästan räkna med att annonserna kommer att handla om isdobbar och flytryggsäckar som är förberedda för vätsketillförsel. Skriver jag om hockeylaget i mitt hjärta, alltså SSK från Kringelstaden Södertälje, så får jag räkna med att det kan komma annonser om vetemjöl från en ekologisk kvarn, kanske till och med från Nykvarn, strax utanför Södertälje. Jag kan alltså inte styra reklamutbudet.

Jag får inte uppmana dig att trycka på annonserna, hur gärna jag än vill att du gör det. Jag får inte ens berätta att jag får intäkter om du gör det. Jag får inte heller sitta och trycka på annonserna själv. Det kallas fusk och jag skulle kunna ta ledigt en dag från jobbet och bara sitta och skopa hem guldklöver. Jag måste se till att min familj som lever under samma IPadresser och nätverk som jag själv inte sitter och klickar på annonserna och på så sätt drar in en massa kosing till hushållskassan. Du ska veta att det inte bara är att sitta med fötterna på fotpallen, bekvämt bakåtlutad i bästa skrivarfåtöljen och låta fingrarna dansa ut på tangentbordet i en ny blogg. Det är så mycket att tänka på.

Jag vet faktiskt inte hur mycket varje klick inbringar och jag vet faktiskt inte hur mycket pengar som har bunkrats upp av klickandet heller. Jag har noll koll på hur vanligt det är att bloggläsande människor ser annonserna som omger bloggtexten och som dessutom länkar sig vidare på dem genom ett klick. Jag har alltså ingen statistik som visar det. Jag får kanske inte ens nämna att det finns annonser vid sidan om min blogg. Hur många övertramp som är begångna i dagens blogg vet bara annonsadministratören och vem det är har jag ingen aning om. Jag vet bara att så fort jag skriver ett ord som övertramp kan en annons handla om en ny mojäng på marknaden som är perfekt vid längdhopp på friidrottsarenan. Det kanske är en sådan där makalös manick som flyttar själva avstampsbrädan i rätt riktning för hopparen. Alltså, som undanröjer risken för röd flagg och övertramp. Hur en sådan manick skulle fungera på riktigt har jag ingen som helst aning om. Den måste på något sätt läsa av fotens närmande i luften. Verkar riskabelt. Tänk om en fågel kommer flygande och svisch så flyttas plankan en decimeter åt helt galet håll?

Nu har jag skrivit om fåglar också och då kan tänkas att det kommer en liten annonsruta om ornitologens bästa vän, en ny kikare på marknaden. Med inbyggda bilder av ovanliga fåglar, som ornitologen kan knäppa fram när inte ens den minsta gråsparv behagar visa sig. Det kan bli problem för annonsörerna idag, när jag till och med skriver om annonsering. Hur ska de nu styra upp detta? Går det att annonsera om annonser? Det kanske inte blir något problem eftersom jag nu har bloggat om annonserna vid sidan om, så det är risk för att det blir annonstillbakadragning och då är det som det är med det.

Jag kan nämligen inte låta bli att blogga om en alldeles speciell annons. Den handlar om den nya bibeln. Jag vill förtydliga att det handlar inte om någon ny utgåva från Verbum nu till jul, utan det handlar verkligen om en ny bibel. Eller rättare sagt om ett tillägg till den nuvarande boken som vi i kyrkan kallar bibeln. Den boken känner nog de flesta människor till oavsett hur mycket de vågar eller vill erkänna att de tro eller inte tror på Gud. Jag vet att till och med Djävulen håller sig uppdaterad i bibelkunskaperna. Så gör ju varje fiende, försöker sätta sig in i motpartens strategier och planer. De flesta av oss vet att det finns spioner som försöker komma åt andra länders statshemligheter. I det fallet tror jag inte vi ska skönmåla Mr Devil himself. Han är slug och han är revanschsugen. Kan ingen säga till honom att det är redan kört? Han kämpar totalt i onödan. Det är som med cigaretter. Det är bara att kasta pengarna i sjön och det finns egentligen inga fördelar. Mr Devil kastar all sin kraft i sjön och det finns inga fördelar med detta.

Nu har det alltså kommit ett tillägg och det lyser humbug lång väg över den annonsen. Om jag nu inte kan påverka annonserna som kommer, så kan jag åtminstone kommentera dem. Om det sedan skulle visa sig att det innebär att annonserna dras tillbaka, så må det vara hänt. Dumhet kan inte slinka undan utan att motsägas eller åtgärdas. Annonsören är för det första väldigt gömd och oåtkomlig. Så han eller hon ska egentligen vara mycket tacksam för att jag lyfter fram detta på en bättre annonsplats. Jag drar öronen åt mig när jag inte kan finna en huvudman eller tydliga kontaktuppgifter. Fattar inte hur folk kan lägga ut vad skit som helst utan att ge sig till känna. Sådant är feghet.

Det är också beklämmande att någon tror att det behövs ett tillägg till bibeln. Visst, jag kan hålla med om att den kräver förklaringar och diskussioner. Men ett tillägg? Fråga varenda person på gatan i stan: Tycker du att bibeln är för kort? Saknar du ett tillägg? Lova mig att du inte ställer den frågan. Folk kan tro att du är helt dum i huvudet. Precis som jag vid första anblick av den här annonsen vill tro att annonsören är. När jag har stillat min första fördömelse, så undrar jag vad är det som finns bakom. Varför gör man sig besvär med att göra ett tillägg på en skrift som är det mest kompletta verk som finns? Jag kan hålla med om att vissa deckare skulle ha behövt några sidor till. Det kan ibland verka som om författaren har fått slut på blyerts eller datorhaveri.

Du som bloggläsare kan göra vad du vill med annonsen och med mina funderingar kring den. Jag får inte uppmana dig att klicka på annonserna. Den här annonsen vill jag uppmana dig att inte klicka på. Om du ändå väljer att göra det, så vill jag att du gör samma reflektion som jag. Behövs det verkligen ett tillägg? Allt var inte bättre förr. Men i det här fallet kallar jag mig gärna gammalmodig och anti-nymodigheter. I det här fallet alltså. Jag läser gärna min gamla bibel med nytt liv i för varje dag, än en ny bibel med blajblaj-gamla-efterapningar-i-misslyckat-koncept. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara förtydliga att annonsklickandet inbringar inte något extra klirr i bloggarens hushållskassa, utan går till Svenska kyrkans arbete i Zimbabwe. Där behövs det nya brunnar, mat och sjukvårdsartiklar. Skolmaterial och förebyggande AIDS-undervisning. Ett klick kanske räcker till en kondom. Vad vet jag? Har noll koll tydligen på både klickande och kondompriser. Nu när jag har skrivit ordet kondom, så kan jag tänka mig vilka annonser som kommer att ploppa upp. Det kommer nog inte att stå en enda annons som handlar om Svenska kyrkans mission i utlandet. Så ser världen ut idag. På nätet och i verkliga livet. Med bibeln med stort B och med tillägget med stort T. T som i trams.

Förklädd Gud

Nu ska du inte tro att jag inte vet skillnad på min far och på Gud. När jag idag bloggar på självaste Fars Dag, så vill jag göra detta till en blogghyllning till min egen pappa. Han har hjälpt mig att skapa en Gudsbild. När vi i kyrkan och i den kristna tron beskriver Gud som en Far, så behöver jag inte gå så långt. Jag behöver inte irra och leta runtom i den stora världen. Jag öppnar bara mitt eget minnesarkiv och stannar upp i mitt eget nuläge och där är min pappa. Jag tänker efter och försöker minnas, jag funderar grundligt, men nej, jag har aldrig hört min pappa säga: Nej, jag har inte tid. Du får vänta lite. Vi tar det sen.

Alltid när jag har kommit med något problem eller har velat ta upp något, så har han istället stannat upp och sagt: Ja, vad är det? Det har också hänt att han redan innan har ordnat saker, så att när jag väl skulle behövt ordna något, har jag funnit att det redan har gjorts. Som av en osynlig hand. Så tror jag att Gud också fungerar. När jag vänder mig till honom, så ber han mig inte vänta till senare, utan han säger: Ja, vad är det du vill? Eller jag märker att allt har lagt sig tillrätta och hans osynliga hand har styrt och ställt.

Jag har inget behov av att ändra vissa psalmtexter från Fader till Moder, när det gäller kärlek och omsorg. Jag har haft förmånen att växa upp med föräldrar där båda har varit närvarande. Inte bara när det gäller kärlek och ömhet. Utan också när det gäller modet att vara vuxen. Det har funnits regler och gränser. Inte så att jag har känt mig bunden. Jag har fått prova på, men de har samtidigt talat om vad de tycker. I vissa saker har vi inte tyckt lika, men då har kärleken alltid varit större. Den har byggt broar, då orden inte har klarat det.

Detta är också en vacker Gudsbild för mig. För jag vet att jag inte alltid är i Guds vilja. Jag får för mig att testa min egen kapacitet och vill prova-på-något-som-visar-sig-vara-en-katastrof-grej och det jag möts av är en oceandjup kärlek och förlåtelse. Jag förstår egentligen inte hur kyrkan har hamnat så snett när det gäller fördömande och synd-snack, när bibelordet talar om nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.

Jag kan säga till min pappa att jag älskar honom. Han är bättre på att visa det än jag. Han ringer oftare än jag ringer till honom. Han ber oftare för mig än jag ber för honom. Han hjälper mig oftare än jag hjälper honom. Han är verkligen en pappa som fortfarande visar tydligt föräldraskap trots att jag är vuxen och mamma till egna barn. Han har låtit sitt ansvar sprida sig ner ytterligare ett par generationer och hans omsorg sträcker sig nu till barnbarn och till barnbarnsbarn. Pappa börjar bli till åren och sjukdom och trafiksskada sätter sin tydliga prägel på honom. Ändå har detta inte låtit påverka hans fadersgestalt.

Så är det också med Gud. Hans kärlek fortsätter att omsluta generation efter generation. Därför gäller inte bibelordet släktlängderna i gamla testamentet och inte heller enbart de första lärjungarna. Utan den ges vidare och vidare till alla förgreningar, ner till senast födda baby. Det är inte helt lätt att förstå vidden av en sådan kärlek och jag kan bara ana dess storlek. Åter till min pappa som genom åren har visat faderskärlek till fler än oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag tänker på alla hans fadderbarn och till alla flyktingbarn. Till de som kanske har mist sin morfar eller farfar i hemlandet eller som har dem kvar långt borta. Omöjliga att nå per telefon eller brev. Där har min pappas kärlek räckt även till dem.

Så ser jag på min bild av Gud som en far. Han har tack och lov inte så stora problem med människor från andra länder och kulturer som vissa av oss verkar ha. Han har ett tvärtom-tänk som jag gillar. Den siste ska bli den förste. Tänk när den stackars fattige förföljde kurden ropas fram före den stackars rike respektable svensken. Så snopet det måste kännas för dem båda. Men ändå lite värre för främlingshataren och tillika nynazisten. Just nu kan jag tycka synd om dem båda. Jag vill å mångas vägnar be om ursäkt till alla som känner sig förföljda och orättvist behandlade, men jag tycker också synd om dem som inte vet bättre än att helt egoistiskt gå igenom livet och tro att de är mer värda än andra. Ingen av dessa situationer är eftersträvansvärda.

Idag är det min pappas speciella dag och avståndet rent geografiskt är för långt för att åka dit. Jobb senast igår och jobb imorgon igen, gör att det får bli telefonsamtal och så har brevbäraren gjort sitt tidigare i veckan. Jag tycker ändå att jag har en nära relation med min pappa. Han är i mitt hjärta och jag känner mig buren av hans kärlek, omsorg och förböner. Det kanske det som människor i allmänhet som känner att det är svårt att söka Gud har som sitt största problem. Att de placerar Gud så långt borta. De gör honom ouppnåelig. När han i själva verket står vid deras hjärtans port och knackar. De gånger i livet då Gud verkar extra långt borta är kanske de gånger då vi rusar igenom livet i jakt på honom och då är han egentligen precis där vi befinner oss.

Precis som en pappa som finns som stöd, uppmuntrare, tröstare, hjälpare, kärleksgivare, vägvisare, förmanare och från allra första början dessutom livgivare. Så varför inte så här på Fars Dag göra detta till en Guds dag? En dag då vi återigen tackar vår Far för all kärlek som han slösar på oss. En dag då vi ber honom att stanna kvar i vårt liv. En dag då vi talar om hur mycket vi älskar honom. Pappa, jag älskar dig! Gud, jag älskar dig! En fråga till er båda: varför måste det vara så himla grått väder ute? På återseende med ett leende!

PS. Igår fick jag förmånen att teckentolka ett dop, då världens sötaste lilla Emma skulle döpas i Staffans kyrka i Gävle. När prästen hade sagt amen och alla fotoblixtar var avfyrade så åkte jag vidare på tubakonsert på Gävle konserthus. Det var perfekt avkoppling efter tolkningen. Tubaisten var kanonduktig. Jag gillade hans extranummer bättre än själva huvudnumret. Han hade dock en sidenkostym som såg ut som en pyjamas. Det får han minus för. Efter paus var det Bruckners 4:e symfoni. Otroligt bra musik, men även sådan musik kan kännas fööör lååång. Precis som med predikningar blir inte symfonier bättre för att de tjatas om och om igen. Det får Bruckner minus för. Kanske var jag i grund och botten för trött? Eller så längtade jag ut på eftersittningen. Vi skulle ut och käka med släkten från Borlänge. Tyvärr verkade hela Gävles befolkning tänkt detsamma. Vi hittade till sist plats på Bishops Arms. Mat, dryck och trevligt samtal. Inte helt fel avslutning på en lördag. Idag var jag inte direkt upp med tuppen... men när jag väl gick upp, så beordrade jag Mr T att ligga kvar. Jag ville fixa frukosten åt honom. Han är ju också världens bästa pappa till våra barn. I hans paket från mig låg doften Lagerfeldt. Den är mumma. Vilken egoistisk uppvaktning!

Teckenspråket som motvikt en geggig novemberkväll

Det hade inte varit alls svårt att dra på sig värsta mysbyxorna och slapp-Tshirten och sedan fixa fredagsmys med Mr T. Stackars Mr T. Efter en arbetsvecka skulle han väl ha varit värd något annat än ett par mysbyxor och en slapp-Tshirt? Nu skulle det egentligen inte handla om Mr T i denna blogg, även om jag tyckte lite synd om honom att han skulle få tillbringa fredagskvällen i ensamhet. En efter en lämnade vi hemmets trygga borg. Äldstingen drog iväg på träning och därefter en liten kompisträff. Tonårsdottern hade ordnat spelkväll med tilltugg och bastubad i kvarterslokalen. Jag skulle iväg på jobb. Nu tror jag inte att det gick någon större nöd på Mr T. Någon gång ibland kan en stunds ensamhet vara guld värd. Han behöver verkligen vila efter att ha kombinerat jobb med renoveringsjobb i flera veckor nu. Han börjar se ljuset i tunneln. Alltså, förhoppningsvis inte en nära-döden-upplevelse, utan ut ur renoveringstunneln.

Jag åkte i god tid eftersom jag skulle hämta smörgåstårtor som jag hade beställt några dagar i förväg. Jag körde fram bilen till entrén på Olofsgården som ligger vid Lilla Vattugränd i Gävle. Ikväll var det nämligen dags för teckenspråklig gemenskapsträff igen. Det var redan mörkt och i den lilla gränden var ljuset nästan obefintligt. Jag gillar inte sådant. Inte ens tidig kväll. En hundägare förvandlades till en våldtäktsman för några sekunder och en cyklist blev en rånare. Jag borde skriva en deckare istället för att blogga. Det är nästan slöseri med tid att sitta och uppdatera bloggen. Jag låste upp Olofsgårdsdörren och stängde den snabbt. Låste ännu snabbare. Tände överallt. Fullt ljus-sprutt! Jag går gärna i mörker här hemma. Men inte själv på Olofsgården en fredagskväll i november. Drog bord och stolar till rätta. Fixade med ljuslyktor. Vädrade genom att öppna fönstret ut mot prästens trädgård. Kollade om han tittade ut genom något fönster och vinkade. Nej, ingen prälle inom synhåll. Han låg säkert med fötterna på soffbordet och sov. Det borde han göra halv sex en fredagskväll. Med det schemat.

Jag fortsatte in i köket. Laddade dubbla kaffekokaren och tryckte igång. Fram med termosar och fyllde upp med hett vatten. Det började arta sig. Till något som skulle visa sig bli en av de bästa kvällarna i min Svenska-kyrka-tjänst hittills. Frivilligarbetarna drog in efterhand. Jag flyttade min bil till en vettigare P-plats och sprang över till mitt jobb för att hämta några prylar. Bland annat en hel mängd småtavlor som dövgruppen målat tidigare. Klockan sju slogs portarna upp och då hade det redan kommit många innan. Om jag ska försöka hitta några nyckelord för kvällen så väljer jag dessa: Värme, innerlighet, förtroende, glädje och förväntan. Det sista ordet lägger jag till för att det är vad jag känner nu efteråt. Det är vad som byggdes upp under kvällen. I framtiden inom min tjänst inom Svenska kyrkans teckenspråksverksamhet ligger förväntan. På vad Gud ska göra, på vad som ska hända, på vilka möten jag kommer att få göra, på vilka relationer som kommer att byggas.

Jag kan inte låta bli att glädjerapportera. Det har uppstått kärlek på Olofsgården. Hurra! En tjej från en annan ort har hittat en kille från Gävle. Alltså en kille från Gävle har hittat en tjej från en annan ort. De tillkännagav sitt förhållande ikväll och det värmde mitt hjärta. Jag är så glad för deras skull och tänk vad som kan hända när vi öppnar våra dörrar och låter människor få vistas i ljus och god gemenskap. Det blir så goda förutsättningar för liv och växtlighet. Vem vet, snart kanske en präst får träda in och göra sitt förnämliga jobb? Ja, jag vet att jag inte ska rusa händelserna i förväg, men det är ju så ljuvligt underbart att det får hända så positiva saker.

Trodde du att det var allt? Att det är färdigrapporterat i ämnet glädje? Inte alls! Här kommer det mer. Var beredd på att glädjeduscha! En ung tjej kom med strålande ansikte och ville överlämna ett papper. Det kunde ha varit ett recept. Hon är nämligen en pärla på att baka. Men, i dessa tider av medlemsflykt från Svenska kyrkan, så var det en ansökan om inträde. Fattar du, hur stort det var att hålla detta papper i mina händer? Hon kunde lika gärna ha lagt ett ton guld i min famn. Jag hade inte kunnat bli lyckligare. Jag kramade om henne. Tecknade med ett stort leende: Välkommen in i kyrkan. Jag är helt övertygad att hon såg i mina ögon att det var ett hjärtligt välkommen. Nu blir det säkert till att träffa en präst. Vad vet jag? Det ska bli mig ett sant nöje. Hurra och halleluja börjar på H båda två! Läge för 2H alltså.

Det blev en smärre invasion på Olofsgården och jag satt en stund och funderade helt världsligt på smörgåstårtor och bordsplaceringar. Skulle tårtorna räcka? Var finns det fler bord? Ibland skäms jag för hur liten min tro kan vara. Eller att jag inte har fattat allt snack i kyrkan om hur mäktig Gud är. Det är Han som skall ha all ära för det som har skett i teckenspråksverksamheten i Gävle och förhoppningsvis snart i hela Uppsala stift. Ikväll kom det människor ifrån Gävle, Valbo, Österfärnebo, Uppsala, Stockholm, Kumla, Färila. Har jag glömt någon plats? Förlåt mig i så fall. En härlig blandning av tjejer och killar, män och kvinnor. En otrolig gemenskap där det inte finns några gränser på vad det samtalas om.

Många tog Dövas kyrkoblad och en specialtidning om ett teckenspråksprojekt i Strängnäs stift samt en nytryckt broschyr om Diakoni i Gävle, där Dövkyrkan faktiskt står omnämnd först. Bara en sådan sak. Jag vill bara förtydliga att det är INTE jag som har gjort den broschyren. I så fall hade det kanske smygit med lite reklam om SSK och Öster också och det hade verkat märkligt. Jag fick under kvällen förmånen att få samtala om framtidsdrömmar och kallelse. Jag fick vara nära i ett sorgearbete. Jag fick prata pågående älgjakt. Vi samtalade om svininfluensan och brist av samhällsinformation på teckenspråk. Det är en spännvidd som heter duga.

Det värmer mitt hjärta att så många frågar och försäkrar sig om när nästa teckenspråkliga träff på Olofsgården eller i kyrkan blir av. Att jag älskar mitt jobb är ingen hemlighet. Att jag känner stor kärlek och respekt för de människor jag möter är heller ingen konstighet. Det är bara som det är och jag känner förväntan inför framtiden. Jag har hamnat så rätt och tackar Gud för detta. Må inget eller ingen kunna utsläcka den nöd jag känner för att den här gruppen av människor ska få möjlighet att göra samma val i livet som hörande. Vill jag eller vill jag inte? Kyrkan har en fantastisk arbetsuppgift här, där självaste Jesus är uppdragsgivaren. "Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske". Detta är så tydligt en fredagskväll på Olofsgården.

Ikväll så fick jag det bevisat för mig än en gång vad som kan hända när bön och arbete får gå hand i hand. Det är nämligen inte slut på glädjerapporterandet. Hade du trott det? Gud har lyft en tung sten från mitt hjärta i ett asylärende genom att knäppa svensk byråkrati på näsan och ge en liten vink om att det finns gränser för dumheter. Återigen dags för 2H:n. Hurra och Halleluja. Det har tagit tid och det har tagit kraft. Det har skapat frustration och det har lett mig in i återvändsgränd av oro. Jag kan bara säga att det var värt alltihop, för ikväll kom svar och det var värmande.

Tack till alla som ställer upp och jobbar så fantastiskt för dessa träffar. Till er fyra döva tjejer som är så enormt duktiga. Var och en med fantastiska gåvor och talanger. Ni kan utföra stordåd och det är en förmån att få dela detta med er. Jag fick den vackraste komplimang jag kan få ikväll... funderingen på om jag var döv eller hörselskadad. Hörande fanns inte med på skalan. Du, det är länge sedan jag blev så glad och uppmuntrad. Till dig som tecknade detta, tack för att du gjorde mig så glad. Du anar inte djupet hur tacksam jag är. Det blir inte svårt att skriva: På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att alla skulle ha fått se en döv tjej lyfta fram sina tecken för att beskriva de tavlor som fanns utställda på vår lilla vernissage. Hur vackert kan ett språk egentligen bli? TECKENSPRÅKET ÄR DET ABSOLUT VACKRASTE SPRÅKET I VÄRLDEN. Där sätter jag punkt, har nämligen inte mer att tillägga. Har du? Kommentera gärna i så fall!

Har jag bara ont i huvudet eller är jag dum i det också?

Sådan mor, sådan dotter. Vi är utseendemässigt ganska lika. Kanske inte bara ganska, utan folk brukar reagera på den slående likheten. Jag vill inte börja dagens blogg med att göra min dotter mer ledsen än vad hon kanske redan är för alla dessa kommentarer. Hon överlever förhoppningsvis alla kommentarer. Det är värre med huvudvärken. Det är ett gissel. Jag vaknade med huvudvärksvarning i morse. Den var dock hanterbar. Det finns huvudvärk och så finns det huvudvärk. Sedan finns det HUVUDVÄRK också. Jag kunde ta mig till jobbet, även om jag inte hade blivit ledsen om det hade stått en skylt på dörren att det här en en huvudvärksfri zon. Den person som känner att han eller hon inte med gott samvete kan intyga att huvudet är fritt från huvudvärk göre sig inte besvär med att träda innanför dessa jobbdörrar. Givetvis så stod det inte någon sådan skylt på dörren. Jag tror innerst inne att det är var och ens eget ansvar att känna efter. Går detta? Kan jag jobba trots lite huvudvärk? Jag hör nog till dem som kan jobba med ganska mycket huvudvärk.

Allt går ju till en viss gräns. Tyvärr är steget över till en annan dimension inte så långt. Det går att förhala det. Precis som med allt som vi helst vill undvika. Rätta prov till exempel för en lärare är väl inte speciellt positivt upphetsande. Så det finns risk att läraren skjuter på det så mycket som möjligt. Tills det inte går längre. Då förflyttas man som lärare in i en annan dimension. Stressdimensionen. För en del fungerar det alldeles utmärkt att jobba under stress. För andra blir det bara som det låter. Stressigt. För någon kanske det gäller ett telefonsamtal eller ett besök som skjuts upp. Allt för att det gäller något som är svårt att framföra. Men det går inte att skjuta upp det hur länge som helst. Det pockar på att bli sagt och plötsligt en dag konfronteras man inne i en ny dimension. Då det är dags att bara säga det och det blir kanske en total explosion.

Så även med huvudvärk. När jag länge och väl har skjutit det framför mig, så gör huvudvärken entré med buller och bång. Sett med huvudvärkens perspektiv, så kan jag tänka mig att den har suttit lugn och tyst bra länge och inväntat sin tur. Eller inväntat sin uppmärksamhet. Att få bli lite sedd och ompysslad. När detta inte sker, så reagerar den med att bli riktigt asförbannad och reagerar som de flesta av oss skulle ha gjort. Den ställer till med ett himla liv. Skyll dig själv, för helvete, säger den. När jag och huvudvärken har flyttat in i den dimensionen, då är det försent att egentligen åtgärda den. Det blir bara en önskan om att få dö så snabbt som möjligt. Medicinen verkar göra noll verkan. Ett tyst rum blir aldrig tyst. Ett sus från elementet är som hammarslag. Behöver egentligen inte gå så långt som till elementet. Räcker med min egen puls som formligen spränger och susar sönder tinningen.

Jag gör vad som kan göras i detta läge. Jag skjuter i mig stark medicin. Jag lägger mig bekvämt och blixt stilla. Rummet är mörkt, rummet är så gott som tyst. Jag lindar en halsduk om halsen för att känna att huvudet hålls på plats. Jag försöker att så gott det går låta bli att andas. Det går givetvis inte att låta bli det helt, men så mycket som möjligt för att inte reta igång pulsen. Sedan ligger jag där och försöker inte reta hjärnan med en massa tankar. Men det går omöjligt att låta bli att tänka tanken: Varför är du så jäkla korkad? Du lär dig aldrig! Vad är det du vill bevisa? Vem kommer att tacka dig? Åh, låt mig få dö. Här och nu passar bra. Mitt i min ynklighet. Jag står inte ut en stund till med denna förbankade värk.

Förhoppningsvis somnar jag till och upptäcker att det värsta har lagt sig. Det är långt ifrån bra, men attacken som driver mig till dödslängtan har klingat av. Den lurar hela tiden och det kan sitta i flera dagar. Jag har kommit på att det är inte speciellt smart att göra som jag ofta gör i det läget, men jag ursäktar beteendet med att jag är halvdrogad eller att jag är så himla befriad att livet känns som helt underbart. Jag mår egentligen inte alls bra. Fortfarande medicinpåverkad och fortfarande med en ömhet som efter ett stort slagsmål. Men jag har fått sådana krafter att jag kan börja putsa fönster. Stryka en stor tvätthög. Räfsa löv. Ja, jag vet. Det låter helt galet och är det också. Jag behöver egentligen inga bloggkommentarer på den dumheten. Jag får tillräckligt som det är av Mr T. Jag håller med honom. Det är sååå dumt.

Denna lilla dumhet önskar jag inte föra över till min tonårsdotter, som idag på förmiddagen ringde och berättade att hon hade fått en sådan hemsk huvudvärk. Det hade gnistrat till i ena ögat och sedan dundrade det igång. Sådana gånger hade jag velat vara hemma. Jag glömmer aldrig när det hände en gång på mellanstadiet och hon ringde hem och berättade att hon var så dålig. Så skickade läraren hem henne själv och lika dum som sin mor började hon gå. Jag kom och mötte henne när hon redan var halvvägs och då såg hon knappt att det var jag. Jag hade ingen bil utan fick upp henne på cykelpakethållaren och jag kände hur hennes huvud hängde tungt mot min ländrygg. Jag fick knappt in henne i sängen så hårt var det anfallet.

Så det fick bli medicinsk rådgivning på telefon och ständiga kontroller hur läget var. Svår avvägning att hålla på och ringa också, eftersom med den huvudvärken vill man egentligen bara be omgivningen hålla käften. Den här dagens huvudvärk hos mor och dotter kan säkerligen bero litegrann på det tunga novembervädret. Det verkar som någon har glömt en grå säck med fuktiga handdukar i och lagt den över hela Gävle. Orkar inte lyfta blicken ens, så hänger allt det grå tungt över våra huvuden. Nej, jag måste helt enkelt skifta ämne snabbt, så jag inte drar ner hela mänskligheten i denna huvudvärkskaskad och vädertristess.

Snabbt till i måndags. Då mor och dotter hade en riktigt rå-om-varandra-dag. Båda två skolkade vi från förpliktelser. Nåja, skolk vet jag inte. Jag hade tagit ledigt och dottern hade begärt ledigt. Det var inga problem. Så vi gjorde en skapligt tidig start med dottern vid ratten. Inte så mycket trafik på E4:an söderut och vi gjorde första stoppet vid IKEA i Uppsala. Åt frukost där för tio kronor för 2 personer. Ingvar Kamprad är smålänning, ingen tvekan om det. Han vet hur man gör en smålänning ute i periferin nöjd. Hutlöst billigt. Vi stoppade bilen full med IKEAprylar till dotterns rum. Det verkar som om IKEA i Valbo har upplösts, men detta gällde prylar som de inte har i sitt lager. Vi fick åka till den stora IKEA-staden Uppsala. Efter cirka en timmes effektivitet med frukost, toabesök och handling, så bytte vi chaufför och jag körde till Stockholmia.

Nu väntade en dag full av nöjen. Shopping efter en hel lista, restaurangbesök och som kronan på verket, hyllningsshowen till Michael Jackson på Cirkus. Den började halv åtta och nästan tre timmar senare satte vi oss i bilen som stod parkerad nära Grönan. Showen var kanonbra. Går nästan inte att misslyckas med den musiken. Trist bara att det inte var Michael själv som höll i trådarna. DET hade verkligen varit en upplevelse och vi var ganska nära i somras. Vi planerade en Londonresa med biljetter till hans show: This is it. Nu blev det bara en blek föreställning i jämförelse och ändå var den värd varenda öre. Det blev Michael Jackson-musik i bilstereon hela vägen hem. Så på natten till tisdag hade jag låtar i huvudet och vaknar nästan av att jag nynnar en av sångerna. Kan det verkligen bli för mycket av det goda?

Med denna rivstart på veckan så antar jag att jag kommer inte att kunna hämta ikapp någon sömn. Det saknades sovtid på redan tidigt stadium och med en blick i kalendern, så ser jag att det kommer inte att bli någon ändring. En ledig dag verkar ge eftersläntring och en känsla av att hinna ikapp. Är det någon som har hittat luckor och som fått över? Jag skulle behöva några. Jag tror det är söndag, Fars Dag som det kanske kan bli en tårtluckeätning. Annars får jag helt enkelt vänta till adventskalenderluckorna. Det står inte på förrän det är dags att plocka fram dem. Är det någon som har koll på vad det är för julkalender på TV i år? För vi har väl inte sådan tur att de kör repris på Teskedsgumman eller Mysteriet på Greveholm? Nej, just det. Repriser tillhör ju sommaren och då sänder väl inte ens SVT julkalendrar? På återseende med ett leende!

PS. Jag känner på mig att jag kommer inte att ha tid att blogga imorgon, så jag säger GRATTIS i förskott till Mr T:s och min älskade guddotter Elisabeth. Hoppas att du får en bra födelsedag. Du är verkligen värd det! Så hoppas jag att brevbäraren sköter sitt uppdrag. Med fyra frimärken borde han kunna det och även sjunga en hyllningssång. Varm kram Elisabeth!