Konsulter kostar, förnuft är gratis

Jag måste ta tillbaka det jag skrev igår. Det där med att det kvittar om det kommer snö eller inte. Det var inte alls sant. Titta på bilden här bredvid så förstår du varför. Den tog jag med mobilkameran på väg till jobbet idag på morgonen. Jag fick svar på tal av kung Bore själv.

Januarisolen sken från den mest klarblåa himmel och de snötäckta träden svarade med ett så vackert gnistrande ljus att det klickade till inne i själen. Idag blev det så tydligt att det hade gått på lågvarv inombords den senaste tiden. Det grå vädret har trängt igenom huden och bott in sig inombords. Idag trängde snökristallerna in och lyste upp. Solen förser jorden med all den energi som behövs för liv, väder och uppvärmning. Iskristallerna som vi i vardagligt tal kallar för snöflingor bildar ett rent, fräscht och glittrande täcke. Sådant rynkar man inte på näsan åt. Jag ber om ursäkt för gårdagens blogg. Jag vet faktiskt inte vad det tog åt mig. Så oförskämt att skriva att det kvittar om det kommer snö eller inte. Det minsta jag kan göra är att bloggursäkta mig och tillägga bevis på hur underbart vackert dagen började.

Jag sörjde en stund över att jag inte hann hem och packa ryggsäcken med en termos med varm choklad eller kaffe samt ostmackor och frukt. När sådana här underbara vinterdagar inträffar, så önskar man att alla världens chefer bara skickade ut ett brådskande meddelande till sina undersåtar. Ett meddelande med uppmaningen att ge sig ut i det fria. Jag fattar att det inte är så enkelt och att det skulle på många håll få förödande konsekvenser. Jag tog i alla fall tillfället i akt att ta mig en rask promenad mellan två uppdrag och vinterkylan nöp bra. Det gav små röda rosor på kinderna som har varit kvar hela dagen. Kindrosorna var alltså kvar längre än den blå himlen. Allt som verkade så stabilt och härligt förändrades i ett huj och resultatet ser du här bredvid.

Bilden är också tagen idag. Samma dag som den första bilden med klarblå himmel. Med samma mobilkamera. Återigen blev himlen grå, men snön hjälpte till att mota undan den grå vardagstristessen. Inte vet jag, men kanske hade vi överdoserat solsken om det vackra vädret hållit i sig? Kanske tur att det blev lite grått frampå dagen, så att vi inte grämde ihjäl oss för att vi inte kunde gå på skidtur just idag. Vad kan den snabba förändringen i väderleken säga oss, som kan vara användbart i våra egna liv? Jag kom på mig själv med slutsatsen att njut här och nu.

Gör det du vill medan du kan. Skjut inte upp något som känns viktigt för dig idag. Imorgon kan det vara annorlunda och läget är förändrat.

I tandläkarstolen igår frågade tandläkaren mig om jag hade hört vad som hänt på radio Rix FM någon dag tidigare. Det är inte lätt att svara med spegel och andra undersökningsredskap, så med ett något gurglande ljud och med en skakning på huvudet, försökte jag säga nej. Tydligen hade Gert Fylking sagt att Carola Häggkvist var dum i huvudet. Att hon sjunger bra men ska ägna sig åt det och inte öppna munnen för att säga något. Det blir bara dumt. Jag tycker faktiskt att Gert Fylking är helt fel ute. Att säga att Carola sjunger bra är så totalt överdrivet. Han borde verkligen skämmas och förhoppningsvis tar hans chef sitt förnuft till fånga och ger honom en reprimand. Hon har skrikit sönder sin röst och när hon lägger på sin vibrerande haka, så ligger hon och balanserar mellan flera toner samtidigt. Lite sångövningar vore verkligen på sin plats.

Nu kastar jag sten i glashus och det här kanske jag får äta upp när det är dags för melodifestival, där Carola ställer upp som en joker tillsammans med Andreas Johnson. Så jag ger henne en chans att överbevisa min åsikt och om hon lyckas så lovar jag att göra en offentlig bloggursäkt. Är det en reko deal? Vad vet jag? I bloggandets stund är kanske Carola i full gång med att öva skalor och ljuda minne-manne, minne-manne, minne-manne, minne-manne. Om så är fallet, så önskar jag lycka till i festivalandet. Hoppas hon skippar botox den här gången. Drottning Silvia borde vara ett avskräckande exempel.

Jag känner att min blogg är otäckt nära att förvandlas till ett plagiat på Hänt i veckan, så jag stannar där och tar upp något som verkligen har hänt i veckan. Socialtjänsten där jag bor håller på att göra indragningar i många olika instanser. Precis som väntat, så gör de det i den ända där det drabbar de personer som redan är drabbade på ett eller annat sätt. De planerar att lägga ner ett beroendecenter som tar hand om de människor som är beroende av droger av olika slag. I samma veva anställer de en socialchef som verka som konsult under två och en halv dag i veckan. Varje dag utbetalas en lön på 12200 svenska kronor. Han kommer alltså att varje vecka inkassera 30 tusenlappar och en femhundralapp för två och en halv dags arbete. När ansvarig uppdragsgivare får kommentera saken, så säger han bara att det kostar att ha konsulter.

Jag undrar vad beroendecentret kan göra för 30500 på två och en halv dag? Vad kan de göra för 122000 på 10 dagar under en månad? Vad kan de göra för sådana summor varje månad under ett år? I samma veva som kommunen ger detta uppdrag till en person, så måste man göra indragningar för cirka trettiofyra tjänstemän inom socialtjänsten. Det behövs ingen Einstein för att tänka sig hur stämningen är på den arbetsplatsen nu. De personer som är tänkta att göra en tjänst i det sociala, hur mycket ork kan de lägga på detta vid sidan om alla arbetsplatsproblem. Den nya socialchefskonsulten ska komma med sin kompetens och tidigare verksamhetserfarenhet. För 12200 kronor per dag önskar man nästan att han kommer med lite förnuft också. I nuläget är det total avsaknad av detta inom socialtjänsten.

Om det hade funnits förnuft, en liten gnutta, då tänker man inte ens tanken på att anställa en socialchefskonsult i samma veva som man lägger ner beroendecentret. Jag skräms över deras plan B på frågan om vad som händer med dessa drogberoende människor: Det måste ordna sig på något sätt. Kunde de inte lika gärna ge en rak höger mitt i fejjan på de drabbade människor och deras familjer. Det skulle på sätt och vis vara mer rakryggat och ärligt. Den handlingen skulle säkert inte göra lika ont, som dessa ord gör, som går rakt in i hjärtat. Det måste ordna sig på något sätt. För 12200 kronor om dagen så kräver jag att socialchefen har en något mer utarbetad strategi. Härmed blogguppmanar jag socialtjänsten att ta en titt på bilderna av dagens snölandskap.

Kanske kan de säga socialtjänsten något om läget för de beroende som behandlas på beroendecenter. Kanske kan de säga något om läget för alla dessa familjer som berörs. Idag kan socialtjänsten göra något. Imorgon kan det vara försent. Detta kan inte ordnas på något annat sätt än att socialtjänsten tar sitt sociala ansvar och fortsätter med sitt ekonomiska och uppmuntrande stöd. Som en påminnelse om hur livet ska vara en solig vinterdag, så kommer ännu en bild. Från mig till socialtjänsten. Hjälper inte det, så skickar jag Robin Hood nästa gång.

PS. Jag tackar Mr T för all teknisk support. Att överföra bilder är inte alltid min grej. Med Mr T:s hjälp ordnar det sig alltid på något sätt för att citera socialtjänsten. Så mitt varmaste bloggtack till Mr T. På återseende med ett leende!

Pinets dag för mitt lilla fejs och jag

Mr T och jag var förvarnade om snön, eftersom klockradion hade meddelat det lokala väderläget. Med lite sömn kvar i ögonen konstaterade vi att det stämde. Det var så pass mycket att snöskoveln behövde plockas fram igen. Ah, det nästan känns som om det kvittar om det kommer snö eller inte nu. Jag har precis vant mig vid en snöfri vinter och har gett upp tanken på snögrottor, lyktor och gubbar. Har inte ens haft framme ett par rejäla stövlar eller kängor ännu.

Igår anade jag vår och fröjdades över att solen orkade ladda upp solcellslamporna. Idag ligger det ett kompakt snötäcke över både lampor och trädgård. Mr T tvättade av bilen på garageuppfarten igår. Idag sladdar samma bil omkring i snömodden. Vi har inte sett en plog i stan på hela dagen. De hade kanske satt undan alla plogmaskiner och börjat förkultivera alla vårblommor på kommunen.

Nu när snön ändå har kommit så gläds jag med alla barn som fick pulkor, snowracers och skidor av den snälla och omtänksamma tomten. Kul att dessa grejer kommer till användning någon gång under säsongen. Utan snö är sådana klappar lika trista som en simbassäng utan vatten. Känner jag mig rätt kommer jag att ligga i en snödriva någon dag och göra snöänglar. Det blir så himla fint. Himlafint! Nu gör jag ett snabbt kast över till något som jag burit länge nog och våndats över. För några veckor sedan fick jag ett vykort, modell större, från min tandläkare. Nu hade de varit så vänliga och bokat en tid åt mig för undersökning. Under dessa veckor har tandläkartiden legat och nött någonstans i bakhuvudet. Nötningen har inte gett mig några lustkänslor direkt.

Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Det är bland det värsta jag vet. Det finns ingenting som har att göra med tandläkarbesöket som jag kan sätta upp på positiva listan. Jag har mina teorier om varför det är så. Jag är inte rädd för smärta, så jag bangar inte ut på borrning och andra åtgärder. Jag är medveten om att taxametern hos tandläkaren tickar snabbare än i en taxibil och det tycker man borde kunna påverka en smålänning så att det nästan gör fysiskt ont. Jag är mentalt förberedd på att det kostar pengar så fort man stiger in i entrén hos tandläkaren. Så vad har jag kommit fram till i min analys av mig själv i tandläkarstolen? Jag tror det handlar om utsatthet. Att inte ha kontroll över mig själv. Det känns inte som den mest naturliga pose att ligga där med munnen på vid gavel.

Givetvis är det oroväckande att inte ha koll på om det är karies, små eller stora hål. Tandköttsskador eller begynnande tandlossning. Efter fyra röntgenplåtar, lite petande med det lilla spjutet (som säkert heter något annat än spjut), tittande med den lilla runda spegeln och koll av gom, slemhinnor och utanpå halsen, så var det klart för dagen. Ingenting om distalt, buccalt, mesialt eller ocklusalt. Jag frågade om det inte fanns någon tandsten att ta bort, men inte ens det. Jag hade tydligen skött mig och min tandhygien. Så mycket oro i onödan.

Nu är det cirka ett år kvar till nästa gång och jag hoppas att ingenting oförväntat ska inträffa innan dess. Det gäller att undvika sega kolor och hårda klubbor. Femhundratjugofyra kronor kostade kalaset. Utan en endaste lagning. Att det kostar så mycket tror jag beror på att tandläkaren och tandhygienisten tar ut lite för sveda och värk. Det kan inte vara kul att tillhöra en så oomtyckt yrkeskategori. Jag säger, tur att de finns när de behövs, bara jag slipper gå dit.

Vem bryr sig om att det snöar, när jag lämnade tandläkaren utan ett endaste tandtroll? Jag var den lyckligaste flanören på gågatan idag. Pricken över i satte jag hos frissan på lunchen. Bara lite putsning och urtunning samt en rejäl omgång i tortyrkammaren. Plockning av ögonbryn och annat ansiktshår. Det passar sig inte att i skrift använda de ord som bäst skulle kunna beskriva hur ofattbart ont det gör. Med sytråd och pincett. Min frisörska är en stor talang på detta hantverk och det går lätt och smidigt. Ingen onödigt ojande, bara pang på och så är det snabbt över. Resultatet blir en babystjärtskänsla i fejset. Alltså utan bajs och blöja. Bara den rena, lena och talkdoftande stjärten. Den som myntade uttrycket: vill man vara fin får man lida pin, hade säkert genomgått samma behandling. På med läppstift säger frissan och ler. Efter jobbet investerade jag i ett nytt. Med nummer 54/186. Det ser vårfint ut när rabatten är rensad från ogräs och då vårkulören skymtar.

På något sätt ger en lunch hos frissan lite extra energi. Det kändes till och med roligt att laga tredubbel sats med pannbiffar vid hemkomsten. Så där riktigt roligt. Jag grät inte ens av löken. Tårarna kanske tog slut i tortyrstolen hos frissan. Kokt potatis, rivna morötter, lingonsylt, lök, sås och pannbiffar förstås. Onödigt gott. Flera matlådor dessutom. Så nöjd man kan vara ibland. Under kvällsmaten började vi diskutera Du-blir-vad-du-äter-programmen på TV. Yngsta tonåringen konstaterade att hon blir hellre en pannbiff än en böna. Hon har inte förlikat sig med Mr T:s och mina intag av bönor av olika utseende och storlekar. Proteinrika och enligt de senaste rönen nyttiga. Det kan man inte vara säker på. Det kan vara ändrat imorgon. Den som lever får se. På återseende med ett leende!

PS. Grattis G på namnsdagen! Hoppas du har fått något riktigt smaskigt till fikat idag. Det är du värd. Själv har jag legat lågt med fikaintaget. Det brukar bli så direkt efter avklarat tandläkarbesök. Imorgon är en annan dag. Får se om jag tänker annorlunda då. Hoppas det! Fika är en av livets höjdpunkter och snart är det Fettisdag! Jag har ätit två stycken redan den här semlesäsongen. En köpt och en hemmagjord. Äldsta tonåringen gav högre betyg åt den hemmagjorda. Sådant värmer en moders hjärta.

Bankens tid är tankens tid

Jag är inte klar med bankärendet, så övriga bloggidéer får stå tillbaka. Efter avklarade insättningar igår, så hade jag en utbetalning på trehundraåttiosex kronor att hämta. Jag hade sänt tillbaka ett plagg från Gudrun Sjödéns postorder och fått mina pengar på en avi. Nu var den avin stämplad med en annans banks namn än där jag har mina pengar och jag var alltså tvungen att göra bankbesök nummer två. Den andra banken ligger snett rakt över vägen, så det var inte alls betungande att ta sig dit. Det är bankkön nummer två som jag mer oroade mig för.

Med ett tryck på kundtjänstknappen så fick jag min nummerlapp som talade om för mig att jag hade drygt trettio nummer före mig i kön. Trettio personer, trettio olika ärenden. Jag tittade mig omkring och gjorde en snabb räkning och blev tveksam till om kölapparna talade sanning. Det fanns inte trettio personer i väntområdet. Någon hade kanske gått ut för att vänta. Passat på att ta en rökpaus. Någon kanske hade gått på toaletten. Någon eller några hade kanske gett upp och lämnat banken utan att ens ge köordningen en chans. Det senaste alternativet ingav mig en liten smula hopp.

Jag satte mig ner för att invänta nummer 061. Mitt nummer i kön. Jag tror mig inte ha några speciella bankfobier utan det tankeskede som nu följer, har nog att göra med en livfull fantasi och ovanligt gott om tid. Tid att tänka. Jag såg mig omkring i lokalen och konstaterade vilka människor jag skulle få tillbringa åtskilliga timmar med under press om det plötsligt blev ett bankrån inkluderande ett gisslandrama. Min hjärna gick igång och jag har sett för många filmer och TV-serier på temat och jag bör kanske se mer naturprogram i fortsättningen.

När jag väl hade släppt tankarna på bankrån, så började jag fundera på arbetssättet på den här banken. Det fanns inga frontade diskar numrerade med kassa ett, två, tre och så vidare. Alla banktjänstemän och kvinnor reste sig från sina bås och gick fram till en gemensam pulpet och tryckte fram ett nummer. Därefter väntade de in kunden och kunden fick följa efter till respektive bås. Jag kunde inte låta bli att fundera på anledningen till detta system. Var det möjligen för att försvåra ett bankrån? Det skulle behövas en hel insatsstyrka av rånare för att kontrollera detta stora kontorslandskap.

En annan fin tanke som jag tänkte att kanske bankdirektören tänkt var att låta de bankanställda få lite rörelse och inte bli så stillasittande. Fast jag undrar om det inte vore bättre med en förlängd lunchrast med en snabb långpromenad än dessa små utflykter på någon enstaka minut. Jag tror i alla fall inte att systemet var till för att främja oss som bankkunder. Inte nog med att vi själva skulle ta oss fram till disken. Vi skulle också sitta av den tid som banktjänstemännen och kvinnorna kom fram till disken. Sedan skulle vi gemensamt ta oss till rätt bås.

Jag fick tråckla mig in i kontorslandskapet för mitt nummer drogs av en banktjänstekvinna som satt lite längre in, bort från väntområdet. Hon sa mitt nummer, sedan sa hon inte mer än: så var det trehundraåttiosex kronor, när hon räknade upp dem. Hon la inte pengarna i min framsträckta hand, utan la ner dem på bordet bredvid. Hon hade förvisso vaknat, men på vilken sida, är svårare att säga. Inte på den alerta och trevliga, det är helt klart. Hon var inte så där oalert otrevlig heller. Hon bara fanns. Hon gjorde det hon skulle. Hon sa det allra nödvändigaste. Punkt. Promenaderna från skrivbordet till pulpeten tillbaka till skrivbordet hade ingen lyckorushöjande effekt på henne.

Jag stoppade ner mina pengar i plånboken och tackade så mycket och när jag reste mig från stolen, så skulle jag vilja säga två ord. Byt jobb. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag sa fyra. Byt jobb för tusan. Nej, nej, jag skojar bara. Jag sa fyra vänliga ord: ha en bra dag. Det gav resultat, för hon svarade: detsamma. Det är inte så dumt att gå in i en banklokal då och då. Numera sköts det mesta på internet och där finns det inte numrerade köer. Att gå in på en bank kan fungera som terapi. Man hinner ikapp sig själv. Jag rusar in på banken, trycker fram en lapp, konstaterar suckande att det här kommer att ta lååååååång tid, jag sätter mig på bankmässigt korrekt sätt inte för nära någon annan kund och så svävar tankemaskineriet igång. Bankterapin är igång. Omärkbart hinner jag komma ikapp och återfinna balansen mellan kropp och själ. Tänk på det nästa gång du trycker på köautomaten och säger en mindre lämplig ramsa för dig själv. Nu när du inte kan tacka banken för höga sparräntor och välplacerade fondpengar, så kan du åtminstone känna tacksamhet för gratis terapisittning. En spargris så god som någon. På återseende med ett leende!

PS. Underbara nyheter. Nu är dagarna så långa att solljuset orkar ladda solcellslamporna i trädgården. Detta upptäckte jag redan igår kväll. På Karls namnsdag. En del svenska flaggor vajade i vinden. Konungens namnsdag. Han går som en Karl. Han ser ut som en Karl. Med en kropp som en Karl och han kysser som en Karl ska. På tal om konung Carl den sextonde Gustaf så är han fullt upptagen med att dela ut medaljer på slottet idag. I olika storlekar och valörer. Grattis i efterskott till konungen och grattis alla stolta medaljörer. Det där med hur kungen kysser har jag givetvis ingen aning om. Jag bara kunde den textstrofen också och lät den hänga med. Ledsen om jag förstörde några smaskiga tankar och nyhetsrubriker.

Småspararnas efterlysning

Vad tänker du på när du ser ordet bank? En uppsamlingsplats för pengar? Dina och mina pengar. Jag tror att det är ganska naturligt att tänka pengar i samband med ordet bank. De orden hör liksom ihop. Då vill jag bara komma med ett bloggförtydligande angående denna kombination av ord. En bank tar gärna emot dina och mina pengar. Men inte vilka pengar som helst. Det ska helst vara stora pengar. Sådana valörer som räknas är de som är tryckta på papper. Det blir genast något besvärligare om pengarna är i myntform. Då ska de helst vara räknade och stoppade i små myntrör.

Nu ger jag alla bloggläsare en snabb grundkurs i myntrörsfyllande. Detta gör jag utan någon tanke på arvode, avgift eller ränta. Vi börjar med lägsta valör, det vill säga femtioöringarna. Rören till dessa små kopparfärgade mynt är vita och marinblå. Ett fyllt sådant rör får en summa av tjugofem kronor. Det innehåller alltså femtio stycken femtioöringar. Vi dubblar på nästa nivå i denna grundkurs och nu handlar det om enkronor. Dessa rör är vita och kirurgklädselgröna och ett proppat sådant rör får en summa av femtio kronor. Det innehåller alltså femtio enkronor.

Ni märker att detta är verkligen en grundkurs. Än så länge är det inte speciellt svårt att hänga med antar jag. Därför raskt över till femkronorna. Alla som har tittat och känt på svenska mynt, vet att femkronan har den största diametern av alla mynt. Därmed är röret också störst med tanke på diametern. Summan ska vara tvåhundra kronor och nu behövs lite matematiska uträkningar och jag hamnar på fyrtio femkronor för att fylla röret ända upp. Färgen på dessa rör är orange och vita. Som apelsinklyftor med vaniljglass om vi ska försöka piffa till den annars ganska tråkiga grundkursen.

Ett rör kvar. De guldiga tiokronorna. Tänk om vi hade varsin Pippis kappsäck fyllda med blanka tiokronor. Tjugofem stycken av dessa kan vi stoppa i bankens rör för tiokronor. Det smala, cerise- och vitfärgade röret. Vik ner kanten för att tillsluta och du har tvåhundrafemtio kronor i en liten förpackning. Så nu är grundkursen avslutad och jag antar att allt är fullkomligen glasklart. Så långt är jag själv med. Det är nu mina funderingar över bankväsendet börjar. Här och nu måste jag börja ifrågasätta.

Jag har en efterlysning att göra. Jag är bara osäker på till vilken instans jag ska vända mig med efterlysningen. Är det till självaste riksbanken? Jag antar att de har fullt upp med att bestämma rörliga räntor och deflationer. De har säkert inte tid med myntapparater. Vad ska de med en sådan till? De har väl inte ens användning av en sedeluppräknare. På riksbanken kommer säkert pengar in och pengar går ut och ingen har ens sett till ett bankvalv. Det måste finnas någon bank emellan min lokala och självaste riksbanken. Regionbanken? Landskapsbanken? Någon som vet var den fantastiskt användbara myntmaskinen tog vägen? Den som jag minns från min barndom.

Tänk när spargrisen var full och det var dags att gå till banken, den småländska banken, för att sätta in pengarna på bankboken. Då tömde kassörskan pengarna i den stora maskinen och så rasslade det till som på ett stort flipperspel och pengarna gick in i rätt bana. Allt efter storlek och valör. Ettöringar, femöringar, tioöringar och tjugofemöringar. Detta var alltså inte igår. Bloggaren har nu avslöjat sig rejält. Jag är närmre ålderdomshemmet än förskolan. Något åt det hållet i alla fall. Det var mycket fascinerande hur snabbt maskinen kunde sortera mina sparade pengar.

Idag skulle pengar sättas in. Jag hade inte tömt spargrisen, men summan som skulle sättas in innehöll en del mynt. Några valörer var ordentligt uppräknade och låg prydligt stoppade i rör. Så långt var allt väl. Katastrofalt nog hade jag inga enkronorsrör kvar hemma, så enkronorna låg ordentligt uppräknade och prydligt lagda i en plastpåse. Stopp och belägg. Detta var lika opassande som att göra ett bankrån. Kassören i bankdisken pekade surt mot korgen med myntrör och påtalade vikten av att räkna och lägga mynten i rör. Före insättning. Så visade han mycket tydligt med ansiktsmin och kroppsspråk att jag borde ta insättningsblankett, pengar, väska, legitimation och mig själv till en annan disk för att iordningställa rören.

Efter att ha nyttjat min lunch till att sitta och stå i bankkö, så var jag inte alls intresserad av att börja om. Utan att banktjänstemannen ens hann blinka hade jag hämtat rör, öppnat plastpåsen och börjat stoppa i enkronor. Det är fantastiskt hur snabbt jag kan reagera och agera under en viss påverkan av irritation. Eftersom jag visste exakt summa i plastpåsen delade jag bara upp innehållet i rätt antal rör. Det finns en vit markering på rören som visar när det är fullt. Då kom nästa upplysning från banktjänstemannen. Du måste räkna mynten en gång till. Det är inte alls säkert att strecket markerar rätt. Det kan sitta på olika höjd. Det kan vara fyrtioåtta, fyrtionio eller femtioen eller femtiotvå kronor, istället för femtio som är rätt antal.

Varför överhuvudtaget ha en markering som inte är säker? Varför inte använda sig av en mynträknare, så att både kund och bankpersonal slipper bry sig om rätt fyllda rör och kontrollräkningar? Jag vet att detta är ett steg närmre avskaffande av mynt och ett, tu, tre även sedlar. Snart är det ett kort som gäller överallt. Då blir det inte lika roligt att tömma spargrisen. Så jag är ledsen om jag genom denna blogg har förstört förvissningen om att bank och pengar hör ihop. Det är siffror. Helst stora siffror. Fonder, pensionsförsäkringar och lån. Jag kommer med pengar till banken och de borde bli glada att jag ger dem förtroendet. De får ha dem utan att jag får någonting som helst i gengäld. Någon ränta är det inte att tala om. Inte ens en liten tack-för-hjälpen-att-du-gör-vårt-jobb-ersättning. Fortsättning följer. På återseende med ett leende!

PS. Idag kom jag hem medan solen ännu sken. Jag fick nästan nypa mig själv för att se att det verkligen stämde. Mycket riktigt. Det var ljust ute och inga lampor var tända i fönstren. Jag kunde inte hejda känslorna. De vällde fram och bara ropade ut våryra. Jag tittar i almanackan och ser helt krasst att det är långt kvar till vår. Det hjälps inte. Jag har vårkänslor och ser hoppfullt på framtiden. Det firades omedelbart med en kvarbliven upptinad lussekatt och kaffe. För jag vet att det är långt kvar till baddräktssäsongen. På tok för långt.

När startar rean på semlor?

Borta bra men hemma bäst. Det verkar inte bli några fantastiska världsomvälvande nyheter i dagens blogg. Visst kan det vara skönt med miljöombyte någon gång då och då, men det är ännu skönare att komma hem. Hur lyxigt det än kan verka att bo på hotell, äta god frukost, bara rå om sig själv och inte ha en massa vardagssysslor att ta itu med, så blir det snabbt en slags vardag även på hotellet. Ska jag välja mellan dessa två vardagar, så väljer jag utan tvekan vardagen här hemma. Om jag mot förmodan skulle längta tillbaka till hotellkänslan, så kan jag faktiskt vika yttersta toalettpappersbiten till en snygg snibb och kasta badlakanet på golvet för att på så sätt påminna mig själv att nu ska den tvättas.

Idag på morgonen stod det nästan en hotellfrukost på bordet. Ägg, kaviar, grönsaker, olika sorters pålägg, frukt, bröd, te, kaffe, yoghurt, müsli, russin, apelsinjuice och äppeljuice. Det kändes lyxigt och extra lyxigt var det att kunna sitta i myskläder med uppdragna ben i kökssoffan och läsa morgontidningen. Länge. Så länge att melodikrysset både hann börja och sluta. Det var vår första lördagsfrukost i vårt kök, modell större. Tänk vad några extra kvadratmeter kan åstadkomma. Känns nästan som frukostmatsalen på hotellet.

Nu är vi igång med projekt köksrenovering. Det är en blandning av förtvivlan och glädjerus. Ena stunden är det så mycket jobb som ligger framför, så det skulle knäcka vilka nackar som helst. Andra stunden så glimmar det till i fantasin och i de tankarna står köket nyrustat och himmel så snyggt det är. Just nu har köket två olika tapeter. Den gamla kökstapeten i kombination med den gamla halltapeten. De båda tapeternas grundfärg stämmer inte överens, mönstren gör det definitivt inte. Kanske blir vi lätt hemmablinda, men vi störs inte så mycket som vi kanske borde. Vi njuter mest av rymden i köket och så vet vi att det är en övergående period.

Kommer det någon på besök, så blir det självklart pinsamt att visa upp vår något originella smak, men vi får väl förklara vad projektet går ut på. Så småningom ska vi ha ett stort härligt kök, där många kan komma och umgås. Det nya köket kommer att ha två typer av tapeter också, men då är det en fondtapet som matchas med en annan med ett något lugnare mönster. Just nu har vi inte bara tapeterna med ett lite uddat utseende, utan även de nya eldragningarna drar blickarna till sig och de nya omålade plattorna i taket. Vi lurar ögat så länge med nya fräscha tulpaner på köksbordet. Samtidigt som vi väntar på nästa moment i renoveringsordningen, så väntar vi på att det ska slå ut vita krokus på fönsterbrädan. Den vita orkidén blommar för fullt. Det går ingen nöd på oss.

Medan Mr T tog några toner idag och äldsta tonåringen äntrade tablettarenan med skridskor, så tog yngsta tonåringen och jag en sväng i stadens gallerior. Så sällan det sker. Jag upptäckte chockat att det verkar vara ett utbrett nöje bland stadens invånare. Det var så mycket folk. Jag fick inte ihop det med radions morgonnyheter att januari har varit en tuff månad på det ekonomiska planet för sexhundratusen människor. För detta stora antal människor har ärenden slutat hos kronofogden. Så antagligen finns det ett större antal människor som har det tufft ekonomiskt utan att det har gått så långt som till kronofogden. Om jag inte minns helt fel, så tog jag upp ämnet i min blogg före jul. Det som göms i julklappar kommer fram i kravbrev från kronofogden. I år har det inte gått att gömma något i snö, som sedan kommer fram vid tö.

Handlarna log säkert idag, första dagen efter lön. Affärsinnehavarna har tydligen haft en tuff månad också. Nu var folket tillbaka i pengasvängen. Handlarna skyndar sig att hänga fram allt de kan uppbåda. Hennes & Mauritz tar priset i lagerrensning. De i vanliga fall fulla hyllorna och ställningarna, var nu så totalt proppade av plagg från de senaste årens kollektioner, att det gick nästan inte att ta ner en galge, utan att tio andra intrasslade galgar följde med. En blus från 1997, en slipover från 2001, en tröja från 1999, ett par byxor från 2007, tights från 2006, en t-shirt från 2004. Käre VD för H&M-koncernen, detta är inte roligt. Vi har avslöjat er. Om vi ville handla loppis är priserna bättre på Ria, UFF och Emmaus.

Jag har en passion för inköp av väskor, skor, klockor och halsband. Relativt regelbundet gör jag inköp inom dessa fack. Jag kan kalla det lyckorus om jag har hittat ett par läckra skor eller en tuff klocka. Jag är fullt medveten om att detta är ett mycket ytligt beteende och det är egentligen inte denna ytliga sida jag vill visa upp av mig själv. Ändå så skulle jag ljuga för mig själv och för hela bloggvärlden om jag påstod att jag inte bryr mig ett dugg om väskor, skor, klockor och halsband. Jag väljer att öppet och osminkat stå mitt kast och bekänna min ytlighet. Förhoppningsvis så får intresserade människor möjlighet att lära känna mig bortom halsband och klockor. Jag har dock valt ganska synliga laster. Gärna tuffa, färgglada, stiliga och charmiga laster.

Jag kom hem en aning glad idag. Ett halsband och en klocka. Dubbelt glad var smålänningen som jag har inneboende inom mig, eftersom det var femtio procent rabatt på både klocka och halsband. Undrar vad den lilla gen kallas som skänker större glädje hur billigare det blir? Först ser jag något snyggt som jag verkligen gillar och om det sedan visar sig att det är 30-70% rabatt på varan, så klickar det till än mer. Bättre upp, då jag hittade en överdel som skulle göra sig bra till både klocka och halsband. Överdelen var dock inte på rea, så jag är tydligen inte totalt insnöad på procentsatsen.

Tillbaka till bloggstarten. Borta bra men hemma bäst. Jag skriver under detta med min vackraste penna. Jag sitter och bloggar i värmeljuslyktornas sken. Nöjd med dagen. Nöjd med att ha fått lite återhämtning. Glad över klocka, halsband, tröja och sällskapet av dem som står mig närmast. Det bästa med att åka bort, och då räknar jag bort all god mat och intressanta seminarium som jag deltagit i, är att komma på att det som jag i vanliga fall kan uppleva tradigt är det som jag nu sätter på högsta prioritet igen. Livet som maka, mamma och livet som mig själv. Oavsett med eller utan nyinköpta laster. På återseende med ett leende!

PS. Året första semla är uppäten och avnjuten. Det finns många sätt att fira nerrivna väggar och hemkomst på och semla är ett av de bättre sätten. Ett av de dyrare sätten. En hemlagad äppelpaj eller morotskaka hade varit billigare. För att inte tala om en hembakad semla. Jag ska ta fram bunken någon dag då lusten faller på. Bäst att passa på medan ugnen fortfarande står kvar på sin vanliga invanda plats. Snart kanske det är kokplatta och vattenkokare som gäller.

Stadsorientering med trasig kompass

Jag hade tryckt ut en karta över staden Sundsvall från eniro.se och kände mig mer utrustad än vad jag brukar vara. Ändå var det det invanda intrycket från staden baserat på ankomst i bil som fick styra. Så när jag väl klev av tåget var jag vilse. Det börjar verkligen bra, efter knappt hundra meter på Sundsvallsmarken, så hade jag noll koll på öster, väster, norr, söder. Min inbyggda kompassnål uppe i skallen snurrade runt, runt. Kan den ha varit påverkad av resan på X2000-tåget? Jag tillhör dem som har tendens att bli lätt åksjuk på de resorna.

Kartan i svartvitt gjorde min ansiktsfärg lite gråaktig och jag fick snabbt dra fram en reservplan. Hade en förhoppning om att behålla färgen, hedern, lokalsinnet och fattningen. Men ridån var nere och jag fick fråga en taxichaufför som stod och höll en skylt i handen med texten: ledig taxi. Han sken upp och trodde säkert att han skulle få en körning, istället fick han en fråga om närmaste vägen till Kyrkans Hus. Det var ett smart drag att fråga taxichauffören. Han har ju full koll på alla adresser och kunde direkt förklara och snitsla upp bästa vägen.

Jag skämdes lite efteråt, för jag kanske orsakade att han blev utan körning medan hans konkurrenter slog på taxametrarna och kosingen klirrade in. Förhoppningsvis kände han min tacksamhet strömma emot honom och att det för en stund kunde ersätta eventuell utebliven körning. Det var många som startade en promenad med sina dragväskor. Jag följde strömmen och tänkte att dessa människor ska kanske till Kyrkans Hus. Jag höll mig strategiskt bakom strömmen. Fortfarande rätt nöjd med mitt smarta drag att fråga just taxichauffören.

Oron började komma när en efter en av väskorna vek av. Till slut var det bara jag och min väska kvar. Funderade en stund om jag skulle plocka fram kartan, men till vilken nytta? Staden såg inte alls ut som jag mindes den från tidigare besök. Fast det är klart att den gången kom familjen i bil. På väg till hockeycup. Då hade vi sikte på sportarenan, McDonalds, familjehotell och eventuellt IKEA. Den gången körde säkert Mr T alias Mr Lokalsinne själv, så det stod UPA framför min insats i orienteringen. Utan personligt ansvar. Nu gällde det MPA. Med personligt ansvar.

Jag är inte född i farstun, utan på Västerviks BB, så jag borde klara uppgiften. Jag har dessutom orienterat i min ungdom. Jag är med andra ord van att hitta kontroller och att ha kontroll. Även att ta kontrollen. Dessutom är jag envis. Vägen kändes rätt lång. Jag är van att promenera långt. Men då utan resväska på släp. Sundsvall är täckt av småsten på grund av halkan, så det var extra hårt motstånd. Stenar fastnade lätt i de små utrymmena som är avsedda för att hjulen på väskan ska snurra.

Efter en liten stunds fönstershopping och gatuskyltsläsande, fastnade min blick på två personer lite längre fram. Den ene personen drog en väska. Ett nytt hopp tändes. Vid ett rödljus vid övergångsstället, så kom jag ikapp. På väskan hängde en liten reflex i form av ett kors. Jag måste ha skickat iväg en bön till vår Herre helt omedvetet. Kanske sådär som vi bara brister ut ibland: O Herre Gud. Eller så var det helt enkelt så att han hade god utsikt däruppe ifrån himlen och såg den lilla lokalförvirrade människa och så tog han saken i egna händer.

Mycket riktig, det var ett kors och jag tänkte att följa korset är inte fel, så jag återupptog min gamla strategi och höll mig bakom. Paret märkte att de fått sällskap och utan några krusiduller så var vi snart presenterade och mycket riktigt, vi skulle alla tre till Kyrkans Hus. Eftersom jag i min tro tycker det är viktigt att fästa blicken på korset och ha det i fräscht förvarat minne vad det står för, så var det en häftig känsla att det funkar i vardagens dilemma. Sundsvalls bästa vägvisare den dagen. Taxichauffören la dessutom en bra grund. Vilket också är något att tänka på. Vilken grund vi har i våra liv. Bibeln kan säkert kännas som en svårläst karta ibland och då är det skönt att få lite förklaringar och tolkningar. Så envist fortsätter jag att fundera, ifrågasätta och uppleva i min tro på Gud.

Jag har inte tagit alla kontroller i livsorienteringen. Men den här veckan har jag befunnit mig i Sundsvall och det har varit inspirerande. Nya funderingar och många diskussioner med kollegor. Flera spännande föreläsningar. Överallt detta har synen av sprutande snökanoner lagt sig som en alpin hinna. Imorgon bär det hemåt igen och nu har jag vänt på kroppen och går dit näsan pekar. Jag är inte grå i ansiktet längre. Kölden har bitit sig fast och rosat upp det hela. På återseende med ett leende!

PS. Nu har det hettat till mellan fru Clinton och herr Obama. De är som politker är mest. Fokuserar på att smutskasta varandra och till och med anklagar varandra för att hålla inne med sanningen. Känns det igen? Hur skulle det vara om de talade om vad de tror på? Vad de vill. Vad de önskar göra. Vad de kan förbättra. God bless America... Sverige behöver det också.

Mörkertal mellan ett och fem

Jag kom underfund med vilket underverk det är att jag lever och har hälsan. Hur jag har kunnat passera fyrtioårsgränsen är helt ofattbart egentligen. Medfött njurfel och penicillinchock är ingenting jämfört med att jag är uppväxt i den svåra tid då ingen behövde bli nådd jämt. Hur klarar man sådant? Detta som är ett så tydligt tecken på att man finns och lever ett anständigt liv. Mobilen är en symbol för nåbarhet. När den ger ljud och vibrationer ifrån sig, då finns man plötsligt. Då är man någon. Man är behövd.

Extra tydligt blev det från fönsterplats 18 i vagn 4 igår. På andra sidan tågvagnsgången satt en kille som fick ett samtal på mobilen. Det var tydligen från en marknadsundersökning. Nuförtiden är det en ganska stor procentuell chans att det just är en marknadsundersökning som ringer. De ringer flera gånger om dagen ibland. De har de mest fantastiska undersökningar. Alla undersökningar tar bara någon minut innan själva undersökningen verkligen har kommit igång. När den väl är genomförd så har det går mer än tio minuter. Minst. Upp mot 20-25 är inte ovanligt. Har varit med om trettiofem också. Det är Gud, jag och marknadsundersökningsnissarna som inte har samma sorts tideräkning. Jag har kommit underfund med nissarna i telefonluren och deras tid. Det var inte så svårt.

Tågresenären med mobilen vid örat på andra sidan gången, svarade att jag sitter på tåget. Det visste alla vi andra, men inte marknadsundersökaren. Efter lite information eller var det kanske övertalning, så satte frågandet igång och tågresenären skulle svara med en siffra. Jag antar att skalan var 1-5. Killen la sig de flesta gånger på en trea. Någon enstaka gång på en fyra. Aldrig på 1 eller 5. Alltså aldrig i topp eller i botten. Kommer inte ihåg om han sa 2 någon gång. Jag tror inte det. I så fall en gång kanske. Genomsnittet blev en trea. Svensk lagom nivå. Inte för mycket, inte för litet. Lagom. Hoppas marknadsundersökaren fick besked och användning av något vi andra redan vet. Lagom är bäst.

Jag tror att killen på andra sidan gången i vagn fyra gick in lika inspirerat i marknadsundersökningssvaren som jag själv brukar göra. Alltså på nivå noll. Nu fanns inte det alternativet med i den här undersökningen, så jag ger undersökningarna med sådana här skalor en etta. Ett onödigt högt betyg. Killen försökte komma med några inflikningar mellan treorna och fyrorna med ett uppgivet: det är omöjligt att gradera en sådan fråga. Eller med orden: hur ska jag kunna sätta en siffra på det? Rösten i andra änden på linjen kom säkerligen med uppmaningen: försök. Killen svarade med: tre.

Under pågående undersökning kommer en annan mobilförsedd man gående i tåggången. Han kom från Bistro-vagnen. Han frågade rakt in i mobilen: Är Roffe hemma? Vi övriga lyssnade vare sig vi ville det eller inte. Vi förstod snart att Roffe inte var hemma. Fyra. En viss lyssnarschizofreni börjar komma krypande. Vem ska vi koncentrera oss på? När kommer Roffe hem då? Tre. Nytt svar från killen med marknadsundersökningen. Ny mobilsignal. Från en mobil som inte är lätthittad. Det ringer och ringer. Sedan ringer det en liten stund till och jag hinner slå vad med mig själv att det är en kvinnas mobil som ringer.

Den ligger säkerligen i en väska utan fack. Den har trillat längst ner i botten av väsksäcken. Under plånbok, almanacka, vattenflaska, äpple, tuggummi, cerat, borste, spegel, näsdukar, tamponger, paraply, MP3, deo, tandborste, tandkräm, sytrådskit, nagelfil, biljetter, kvitton, gem, pennor, hårsnodd och där långt nere i mörkret vibrerar och ringer det. Hej gumman! Hur mår du? Tre. Då ringer jag Roffe i eftermiddag. Nu hörs det dåligt. Nu försvinner du. Det är dålig täckning här. Tunnel. Hör du mig?

Var inte oroliga. Klart jag hör er. Jag sitter ju här. Utan möjligheter att fly. Kan inte hoppa av tåget. Hur kul är det att sitta på en skakig SJ-toalett? Tror inte ens att de är ljudisolerade. Helt plötsligt står det väl en mobilpratandes varelse i toakö? Det hörs på namnet mobil. Den ska vara flyttbar. En flyttbar talande varelse. Hur överlevde vi förut? Då marknadsundersökningar inte kunde göras på tåg? När vi inte visste om Roffe var hemma eller inte? Då vi inte från tåget kunde fråga lilla gumman hur hon mår? Visst är det ett under att vi har överlevt den tiden? Nu är det viktigt att vara nåbar. Är vi nåbara då finns vi. Ingen vill väl inte finnas? Alla vill väl vara behövda och viktiga? Varje sekund. Att det blir till priset av att gå omkring och trycka en manick mot huvudet eller än kufigare sätta en krok i örat. Blåtanden.

Säga vad man vill om den danske kungen, Harald Gormson Blåtand, men han var före sin tid. Redan på niohundratalet skaffade han sig ett namn som gör både Nokia, Siemens och Ericssons fulla av avund. Han var tydligen prototypen för dagens IT-utveckling. Nu gormar vi med hjälp av blåtänder. Överallt, närsomhelst, hursomhelst. Jag satsar på att nästa gör-mig-alltid-nåbar-pryl kommer att heta Harald. Blåtand och gorma är redan upptaget. Så snabbt som den världen utvecklar sig kanske det redan finns en Harald i bruk på min väg hem. Då sitter jag återigen i vagn fyra. På plats 2 denna gång. Vid fönstret. Ser med spänning fram emot alla mobila scenarion jag ska få del av. Har jag behov av att synas, att vara någon, att överhuvudtaget ha ett liv, så kanske det är bäst att ta fram den lilla mobil jag ändå har. Att läsa Arne Dahls Mörkertal är i koncentrationshänseende inte att tänka på. Vem behöver läsa spänning på ett tåg, när det bara är att spänt följa den mobila verkligheten? På återseende med ett leende

PS. Hurra för den utvecklade tekniken! Från mitt hotellrum kan jag ta del av resultatet efter den avklarade rivningen av väggen därhemma. Trådlöst internet på hotellet och bilderna bara kommer svischande. Då behövs inte ens tåget! Ett än större hurra för väggrivarna! Vid hemkomst ska det dansas i den nya kökssalongen. Det är värt att firas! Innan resterande renovering påbörjas och nästa tågresa.

Nu går jag på knock-out!

Biostatistiken har ovanligt höga siffror på det nya året vad det gäller Mr T och mig. För inte alltför länge sedan såg vi filmen Arn. Idag var det dags för en annan film på önskelistan: Försoning. Mr T och jag såg den tillsammans med ett par av våra goda vänner. Det är kanske inte den mest sociala formen av umgänge att slå sig ner i biosalongens blå fåtöljer, men jag ser det så här: vi har nu ännu mer gemensamt. Tankarna på innehållet i filmen Försoning. Minnet av denna januarisöndag, då vi såg den tillsammans.

Det var en film som inte lämnade någon av oss oberörda. Själv kom jag ut från salongen en aning sorgsen och det berodde absolut inte på sällskapet, det berodde på temat i filmen. Tänk vad lögner kan ställa till med. En lögn kan få livsavgörande konsekvenser. En lögn kan vända vacker kärlek till evig skam. Så jag kom även ut påmind på nytt. Uppmanad i mitt inre att fortsätta försöka hålla mig till sanningen. Det skadar inte att bli påmind.

Ibland är det ett knepigt uppdrag. Ibland skulle det vara lättare att dra en vit, svart eller någon av regnbågens alla färgers lögn, för att slippa säga just det som gnager: sanningen. Fast det tar emot inne i mitt innersta. Jag vill så gärna säga som det är. Jag vill så gärna att sanningen ska råda. Det kostar på. Ibland kostar det så mycket att för en liten stund kan jag fundera om det verkligen är värt det.

Ärlighet varar längst är ett uttryck som vi svänger oss med. Ibland finns det anledning att fundera på hur länge ska vi behöva vänta på att sanningen verkligen visar sitt rätta jag. Jag är kanske för hoppfull, men jag tror helt och fullt på att det kommer en dag, då allt kommer att visa sig som det verkligen är. En dag då det inte finns plats för lögner, svek och förtal. Om nu ärlighet varar längst, så borde motsatsen snart ha haft sin tid och snart borde väl gong-gongen ljuda och det är slut på alla skitlögner.

Okej, tillbaka till verkligheten. Nu är det inte på någon filmduk. Vi vet att många far med osanningar. Vi har alla på ett eller annat sätt blivit varse att så är det faktiskt. Vidderna av andras eller vårt eget handlande är vi kanske inte lika medvetna om. Om vi nu bara försöker acceptera att det finns lögner, osanningar och orättfärdiga saker, så ska jag dra den här valsen ännu längre. Ut till yttersta punkten på udden.

Med acceptera menar jag inte att vi tycker det är rätt med osanningar. Konstaterar är säkert ett bättre ordval. Vi konstaterar att världen är full av lögner. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ännu värre att vara medveten om att saker inte är sanna, men låtsas som om det inte spelar någon roll. Bara skjuta det åt sidan, gömma det under mattan. Hyscha och inte prata mer om det. Låta bli att svara eller än värre, bygga in lögnen i ännu större lögner.

Vi närmar oss våren. Det är tämligen säkert. Det vore riktigt skönt att ta ut den där mattan som länge nog har döljt alla osanningar. Varje gång vi har gått över mattan har vi snubblat på bulan som har bildats. Nu tar vi ut mattan på vårvädring och piskar den ordentligt på mattstället. Vi dammsuger golvet ordentligt. Vi knätorkar. Vi bonar golvet och får det blankt och vårfriskt. Vi inte bara piskar mattan, vi tvättar den så att den luktar gott och är ren.

Borta är all smuts. Ut med det gamla, in med det nya. Ut med lögnerna, in med sanningen. Det kan bli kännbart. Precis som det kan kännas i axlar och nacke efter en rejäl vårstädning. Den nöjda känslan är obetalbar. Räkna med att precis som du har gallrat bland prylar i vårstädningens röj, så kan det hända att det gallras ut bland vänner också. Det du kan vara säker på är att kvar är de vänner som du verkligen behöver och har utbyte av. De som tål sanningen och de som är värda att kämpa för. Lite tulpaner till dem och deras köksbord. Ser fräscht ut tillsammans med nytvättade mattor.

Filmen Försoning. Tänk vad en film kan dra igång. Känslan av sorg sitter kvar i bröstet. Sorg för vad huvudrollsinnehavarna gick miste om. Det som hade kunnat vara så vackert och ömt, blev av en enkel lögn omvänt till något hårt och skamset. Kan vi här och nu blogg-enas om att vi försöker skärpa till oss? Vi måste börja någonstans och då är det väl lättast att börja med oss själva? In med gong-gongen. Lögn-ronden är över. Förlorade på knock-out. För när vi slår till mot lögnerna, så visar de sig var lätta flugviktare och sanningen väger faktiskt som en supertungviktare. Låt oss inte kasta in handduken i kampen för sanningen. Ut med mattorna istället. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll ska det packas. Ska ut på resande fot några dagar. Om jag lyckas logga in någonstans så ska det kanske kunna bli premiär för resebloggandet. Om inte, så gör jag en av mina vanliga bloggpauser. Bloggläsare kommer kanske inte ens att märka någon skillnad. Förhoppningsvis återkommer jag med nya spännande upptäckter eller bara nya reflektioner över gamla invanda levnadsmönster. Håller bara SJ tidtabellen, så ska jag försöka fixa resten.

Det luktar gott om mammas bak!

Här sitter jag i mitt hem och har hemlängtan. Hur förvirrad låter jag egentligen där ute i det stora bloggfältet? Jag konstaterar att jag har inte till etthundra procent klippt den småländska navelsträngen och när jag pratade med min kära pappa i telefon idag på förmiddagen, så sa han ett av dessa magiska lösenord som kickar igång min småländska hemlängtan. Kroppkakor.

Vet du vad mamma gör nu? frågade pappa och jag som inte visste det genom telefontråden, svarade nej. Mamma gör kroppkakor. Åhhhhhhhhhh, mammas kroppkakor. Magen skriker: för mig till Småland. Mungiporna rinner, smaklökarna smackar och uppmanar: bege dig till Småland. Hjärtat bankar av hemlängtan och dunkar igång mitt dåliga samvete. Hjärtats röst säger nämligen: det var länge sedan du lät kroppen njuta av din mammas kroppkakor.

Det är sant. Det var länge sedan jag åt mammas kroppkakor. Det var i början av september förra året. Det känns som en evighet. Idag på förmiddagen kändes dessutom avståndet på femtio mil som om vi befann oss på olika planeter. Tänk vad ont, både psykiskt och fysiskt, längtan kan göra. Längtan efter mammas kroppkakor, längtan efter mamma och pappa, längtan efter de småländska bygderna.

Jag har receptet. Receptet på mammas kroppkakor. Så blir längtan alltför svårhanterlig efter dessa runda, bleka godbitar, så kan jag dra igång projektet. Det är verkligen ett projekt. Jag vet att jag klarar det, men frågan är om det inte är den yttersta touchen av just mammas vana hand, som gör det hela gott. Om jag gör kroppkakor, så blir det inte mammas kroppkakor. Det blir något som liknar kroppkakor, men skulle också kunna vara ett misslyckat försök. Det finns mycket som kan gå fel.

Mamma har en fenomenal förmåga att laga mat. Genuin, välsmakande och sevärd husmanskost. Något för ögat, något för gommen. Så länge jag kan minnas så har mamma lagat underbar mat. Hos henne blir till och med spenat en läckerhet, isterband likaså. För att inte tala om hennes raggor. Vi kallar dem för raggor i Småland. Kan det vara en dialektal översättning från svenskans raggmunk? Det är i alla fall potatis i dem, precis som i kroppkakorna.

För ganska många år sedan så miste mamma både lukt och smak efter en kraftig och långvarig bihåleinflammation. Läkarvetenskapen gick bet och efter många och långa penicillinkurer, så försvann bihåleinflammationsbesvären och med dem försvann även lukt och smak. I vissa sammanhang kan det vara en positiv egenskap. Till exempel när bönderna har gödslat åkrarna inför vårbruket, så kan mamma fortsätta att njuta av fågelsång och vitsippeängarna utan den minsta lilla rynkning av näsan. Likaså vid besök på någon allmän bajamaja, där någon tidigare besökare frikostigt delat med sig av egenproducerad gödsel, så bekommer det inte mamma det minsta.

Så då och då är mamma en mycket lycklig och obesvärad person. Vad det gäller matlagning, så är det en katastrof. Tänk att alltid ha lagat så exceptionellt god mat och nu kan hon inte känna om något luktar konstigt och inte heller smaka av såsen. När vi väl sitter vid bordet och vi övriga säger: oj, vad det här är gott, så säger hon: var det verkligen det? Inte på ett sådant där vanligt svenskt sätt som vi lite till mans kan uttrycka oss: äsch då, det var inte så märkvärdigt. För mammas del handlar det helt enkelt om att inte känna smak och lukt.

Jag vet inte hur det kommer sig att hon bibehåller sin förstaplats när det gäller matlagning. Hon skulle klå vilka landslagskockar som helst. Det skulle dock aldrig ske. Hon skulle aldrig för sitt liv ställa upp i en tävling i matlagning. Jag tror faktiskt inte att hon skulle ställa upp i någon tävling alls där det handlar om att visa sin duktighet och sitt kunnande. Mamma ställer upp på ett parti Fia med knuff på sin höjd, men då knuffas hon så det står härliga till. Hon har gett oss barn och barnbarn, mågar och svärdöttrar en omgång. Ingen klår mamma på matlagning och inte heller i Fia med knuff.

När jag vill någon annan människa riktigt väl, så önskar jag denna människa att få sitta till bords hemma hos mamma och pappa för att avsmaka en god middag. Tillagad med mycket erfarenhet, kärlek och höftande. Mammas uttryck på en höft är hennes hemliga vapen. Mjöl tas på en höft, salt tas på en höft. Syltande, saftande, geléande, konserverande och kroppkakor höftas fram. Kubb-baket är också en höftgrej, bullsnurrorna likaså.

Mamma bjuder rörmokare, takläggare, sotare, elektriker, grannar, släktingar och invandrare på mat och fika. Det finns alltid möjligheter i mammas kök. Aldrig omöjligheter. En gång bjöd hon en muslimsk asylsökande familj från Tjetjenien på fläskkött, ris och sallad. Hemlagad äppelpaj och vaniljsås till efterrätt. Chockad blev hon påmind om att muslimer inte äter fläskkött och jag tror att hennes kinder blossade av matlagning och pinsamhet. Den muslimska familjen hade den lyckligaste dagen på mycket länge. De satt och umgicks med svenskar i ett svenskt hem, vid ett svenskt köksbord. Det var det godaste ris, den godaste sallad och den godaste efterrätt de någonsin ätit. Nästa gång bjöd mamma på kyckling.

Så kombinationen höft och generositet är den viktigaste ingrediensen i mammas kokbok. Jag har under många år uppmanat mamma att starta eget. En restaurang, ett fik eller något liknande, där andra människor får uppleva lite gastronomisk småländsk njutning. Hennes svar har alltid varit: Du är tokig. Ibland alternerat med: Du är galen. Jag tycker inte ens om att laga mat! Tänk då vilken underbar mamma jag har och hur duktig hon måste vara på det hon verkligen tycker om: att älska oss som står henne nära! På återseende med ett leende!

PS. Stadens konserthus firar tio år i dagarna fyra. Värre än kungligt firande med andra ord. Jag var på konsert igår kväll. Uruppförande av helt färska noter blandat med lite Benjamin Britten och även lokalanknuten musik av Bo Linde. Alla stycken var för sig krävde uppmärksamhet och för att fortsätta med matlagningsterminologin, så kändes det lite svårsmält. Skulle gärna lyssna på det en gång till och ta in det på nytt. Lite idissling av toner kan man säga. En fanfar hade varit på sin plats. Tio år är ändå tio år. Ett jubileumstal med ett hipp hipp hurra. Bloggandet reparerar denna fadäs med att trudelutta en bloggfanfar: Tut, tut, i-tut, tut, tut, i-tut, tuuut, tuuuuut! Samt ett fyrfaldigt leve för ett mycket blått konserthus på tio-årsdagen, det leve: Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Kära bloggläsare, kom gärna dit någon gång på en kul tur, så vi får njuta tillsammans!

Nu ska jag fixa manikyren så det gnistrar till i ögat!

Dagens blogg ska få handla om bemötande. Det finns säkert lika många bemötningstaktiker som det finns människor på jorden. Jag väljer att använda två taktiker i min blogg. Den dåliga och den bra. Det återstår alltså en hel del miljarder bemötningstaktiker att välja på. Finns det inte trevligare ämnen att blogga om en fredagseftermiddag när hela helgen ligger framför? Svaret blir självklart ja. Det finns säkert fler trevligare bloggämnen att koncentrera sig på än det finns människor på jorden. Jag kan komma på flera stycken utan att anstränga mig speciellt mycket. Arraksbollarna till fredagseftermiddagsfikat. Konsert i ett tioårsjubilerande konserthus ikväll. Fondtapet- och kakelval till kommande köksrenovering. Bloggidéerna har inte sinat. Innehållet i bemötande känns bara mer angeläget just nu.

Jag har i mycket tidig ålder fått lära mig en fantastisk lätt regel i konsten att bemöta andra. Som du själv vill bli bemött så ska du bemöta andra. Mina föräldrar kan enbart ta åt sig äran för att ha lärt ut det rättesnöret till mig. Hade de kommit på något så världssensationellt, så hade de varit nominerade till Nobels fredspris eller åtminstone suttit i panelen för Fråga Lund. Nu är de ingetdera, utan som tur är kvar i den småländska hembygden fullt ut praktiserande: Som du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Orden och tanken är hämtade ur Bibeln, som inte heller har fått Nobelpris i litteratur och som är en ganska bortglömd och undangömd bästsäljare i många hem. Ännu ett ämne för kommande bloggar.

Bemötande. Låt oss tänka en påhittad situation någonstans i vårt avlånga land som mycket lätt skulle kunna vara en sann historia hämtad från vår egen stad. I en skola i vår egen stad eller någonstans i Sverige, så finns det elever och så finns det skolledning. Några elever önskar ett samtal med rektorn och går in till rektorns rum. Rektorn är upptagen med ett samtal med en annan person som redan sitter i rektorns rum. Lärare eller elev förtäljer inte denna påhittade eller rent av sanna historia. Eleverna som önskar ett samtal frågar om det går bra att bestämma en tid för samtal. Enligt rektorn är inte detta nödvändigt, utan frågar vad saken gäller och säger att någon tid inte behöver bestämmas. Det räcker med de sex minuter som återstår för eleverna före lektionen och är också den tid som rektorn kan avvara.

Vad säger detta till eleverna? Vårt viktiga ärende som gäller mycket av vår framtid är värt att lyssna på i sex minuter. Visst är det hårt att meddela att jag inte har tid nu. Jag är upptagen. Men är det ändå inte ett mer hoppingivande intryck att få beskedet: Vi bestämmer en tid en annan gång, så att jag verkligen får sitta ner och lyssna på vad ni vill. Nu stod eleverna och trampade i den påhittade eller rent av verkliga dörröppningen under tiden som en tredje helt oviktig part i sammanhanget, satt och lyssnade till samtalet. Samtalet som gällde elevernas framtid.

Jag vill höja ett varningens finger för utvecklingen i skolvärlden. Det investeras i IT-produkter för flera miljoner på en och samma skola. Lärarrum och lärares arbetsplatser rustas upp med nya möbler, nya gardiner, nya datorer. Samtidigt är skolans matsal för liten, så många elever sitter utanför på en stor öppen yta. Personalens tid går åt till att skapa den mest flashiga sidan på den under uppbyggande nätverksportalen och det till och med utlyses priser till den som lyckas bäst. Så är det i den påhittade skolan eller är det möjligen helt verkligt? Vi skapar datornätverk för att kommunicera med varandra. Hurra. Vi når alla och ändå når vi ingen. Inte ända fram. Vi når inte fram! När börjar tävlingen för den lärare som orkar och vill nå ända fram? Nå eleverna.

I denna påhittade skola någonstans i Sverige eller i den verkliga skolan här i vår stad, så sitter vi lärare bakom skärmar, både bakom avskärmningsskärmar i arbetsrummet och bakom datorskärmar. Vi avskärmar oss från verkligheten. Vi skapar ett avstånd mellan människor, i detta fall mellan lärare och elever. Det vi nu håller på att bygga upp är ett verk, en mur, långt svårare att riva ner än Berlinmuren. Vi glömmer bort att elever är fortfarande människor. Människor med behov av att ses. Att älskas. Att respekteras. Människor av kött och blod. Människor med känslor. Med viljor. Med längtan. Med rädslor. Med problem. Vi har sex minuter för att ta hand om deras tankar. Resten måste användas till skärmbyggandet. Så att vi på sikt kommer att nå varandra. När som helst. Var som helst.

Skolan är beroende av elever. Tror till och med att jag har bloggat om det tidigare. I en skola utan elever behövs det inte lärare och inte någon skolledning. I denna påhittade skola och även i den verkliga skolan finns det hopp. Det finns elever. Så även lärare och skolledning. Det satsas på att bygga nätverk i konstgjord form, men det i längden mest användbara och behövliga nätverket i form av ett personligt nätverk skärmas av. Ingen behöver ha MVG i matte för att lista ut den ekvationen. Det kan bara sluta på ett sätt. I kaos. I katastrof. I våld. I massaker. I ett djupt misslyckande. Gud förbjude att det händer i någon skola i Sverige. Låt det inte hända i någon skola här i vår stad.

Jag ställer mig gärna till förfogande i min roll som lärare att vara en nagel i ögat på alla dem som har slutat bry sig om människor vi bemöter i skolans värld. Vilken lärare eller vuxen person skulle vilja bli bemött som elever bli bemötta många gånger? Vi vuxna var födda först och det är alltså vi som på något sätt har fostrat och visat vägen till dessa unga människor. Vi är alltså tvungna att se på och agera nu när vi ser frukten av detta. Det finns alltid en anledning till att saker blir som det blir. Det vi nu ser dagligen är långt ifrån orden: Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Vi har byggt upp en skärm emellan oss. En skärm som inte kan känna dina känslor. När frågade vi varandra senast hur vi har det? När hade vi mer än sex minuter senast att lyssna till svaret? I skolan, både i den påhittade bloggskolan och i den verkliga skolan har tappat mycket av vår värdegrund. Men så får vi inte heller sjunga nationalsången på avslutningar eller vara i kyrkan och fira in sommarlovet. Tänk om prällen skulle påminna oss om att göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Kan det bli värre?

PS. Nu håller vi tummarna för att SMHI har fel och att ovädret som befaras dra in med start ikväll, har hunnit avta innan det når landets gränser. Tjugoåtta sekundmeter, då behöver vi binda fast takpannor och sopborstar. Tankarna går till alla smålänningar som genomled stormen Gudrun för några år sedan och som inte har hunnit återhämta sig ännu. I skogarna ligger fortfarande ofantligt mycket träd kvar. Hela livsverk är förstörda i ett nafs. Det finns mycket som vi människor inte kan rå på. Så låt oss bättra oss på sådant vi verkligen kan göra något åt idag. Varför inte göra något mot andra som vi vill att de gör mot oss. Ska jag gå in till grannen och riva ner en vägg? Hoppas att han fattar vinken! På återseende med ett leende!

Kök, lök och brev får tårarna att rinna

Nu ska det rivas vägg. Första steget i kommande förändring av husets köksavdelning. Köksväggen ansluter till ett litet prång som egentligen inte fyller någon funktion alls. När väggen väl försvinner, så kommer vi att ha ett flera kvadratmeter större kök och det ska bli fantastiskt skönt. Jag kan för min inre syn se hur det ska bli och tankarna på invigningsfesten lockar. Vi är inte där än. Vägen dit är lång, snårig, dammig, målarfläckig, rörig, knepig och ordet provisorisk kommer att vara vårt ledord en lång tid framöver.

Det vore ett underverk att bara ringa in Äntligen hemma, Roomservice, Bygglov eller något annat programgäng och hålla sig undan några dagar. Fast jag vill nog inte ha in hela Sverige i mitt kök och vem vet hur många som ser svensk TV i Danmark, Norge och Finland? Det känns ändå på något sätt som vi bygger berg istället för kök. Det är inte själva planerandet, väljandet, tänkandet som känns oöverkomligt. Inte heller det praktiska, varken rivandet eller uppbyggandet. Så var klämmer skon? Är det rörigheten och det provisoriska som avskräcker?

Natten till idag så hade jag en tuff dröm. Jag är ingen drömtydare, men jag tror att våra vardagliga köksplaner hade ett finger med i drömscenariot. Jag befann mig i någon slags källare eller i någon slags ladugårdsmiljö. Jag var fullt upptagen med ett frenetiskt diskande. Mycket primitivt i något slags kar som hästar dricker vatten ur. Jag skötte markservicen åt ett helt gäng människor som hjälptes åt att bygga. I min dröms rollista fanns en mycket duktig kille som finns på mitt jobb. Jag har förstått att han vet hur man svingar en hammare och imponerad följer jag hans sommarhusbygge. Från grund till skorsten hans eget projekt. Till och med ritningen är hans egen och visst är det värt en vördnadsfull bloggbockning? Vilka duktiga människor det finns.

I drömmen var han där och det byggdes så det stod härliga till. Jag fixade mat, diskade och efter bästa förmåga försökte jag hålla alla på gott humör. Jag kan erkänna att den som behövde hållas på gott humör var jag själv där jag stod och diskade i kallt vatten i en vattenho för hästar. Det som höll mig vid liv var tanken på kvällens fest. Alltså drömmens kväll. Drömmens fest. Till kvällen skulle allt byggande vara klart och då skulle vi festa och ha roligt. När jag vaknade var jag i verkligheten öm i hela kroppen. Undra på det när jag varit i servicetagen hela natten. Någon drömfest hann jag inte med. Väckarklockan hann före.

Att det var en dröm förstod jag snabbt. Ingen bygger klart sina projekt på en och samma dag. Det finns alltid någon liten list som saknas eller någon liten skruv som ska dras. Någon gång, någon dag. Någon annan tid. Så vi har med i beräkningen att det kommer att ta tid. Vi har med i beräkningen att det kommer att bli rörigt. Vi har med i beräkningen att det kommer att skapa irritation. Vi har med i beräkningen att det kommer att uppstå situationer och saker som vi inte har kunnat ha med i beräkningen. Att bygga ett nytt kök är nästan som att leva ett liv. Fast jag orkar inte gå in på något mer djupt filosofiskt område ikväll. Jag ursäktar mig med att jag har diskat i kallvatten hela natten.

Det ramlade ner en möjlighet för oss idag. En yrkeskunnig och glad pensionär som längtade efter att få något att sätta i händerna. Så på måndag kommer Mr T, min svärfar och hans granne, den nyblivne pensionären, att utrusta sig med kofötter, sågar och spänningsmätare för att riva vägg och dra om elledningarna. Så hör ni en knall i närområdet så är det bara vi som står med startpistolen för årets projekt. Förhoppningsvis är det inte proppskåpet som exploderar. I så fall blir det diskning i badkaret med stearinljusbelysning. Så pittoreskt och mysigt. Den sista meningen menar jag inte. Det vore att kasta sig drygt etthundrafemtio år tillbaka i tiden och det gör jag gärna i släktforskningssyfte, inte i elektricitetssyfte.

Tänk att vi ojar oss över berget köksbygge. Det märks att vi lever i västvärldens problematik. Det vore kanske nyttigt att åka på studiebesök till kåkstäderna i Afrika och titta på deras matlagningskonst. Det finns platser som ännu inte har tagit del av uppfinningen från år 1854. Då uppfann urmakaren Johann Heinrich Goebel glödlampan. Han använde en parfymflaska som lampkolv. 1879 tog Thomas Alva Edison patent på sin idé, som var en utveckling av en fungerande glödlampa. Undrar hur många som sa till dessa båda herrar att de var skeptiska? Kan det verkligen fungera? Med en parfymflaska?

Jag hoppas att jag hade tillhört den skara som uppmuntrat och kommit med hejarop. Som intresserat följt hela uppfinnarprocessen och imponerats av framåtandan. Precis som jag hoppas göra genom hela ombyggnadsprocessen. Vid väggrivning, eldragning, golvläggning, målning, tapetsering, skåpsmontering, kakelsättning och vitvaruinstallationer. Uppmuntran, hejarop och provisorisk matlagning. Varma koppen och knäckebröd. Förhoppningsvis blir verklighetskaoset rena drömmen till slut. Ett stort gemytligt kök för långa härliga middagar i goda vänners sällskap.

PS. Att bygga om kök innebär en hel del förberedelser och omändringar. I linje med mina utsorteringslustar. Ibland uppstår det njutningsbara ögonblick. Igår drog jag ut lådan där mina och Mr T:s brev låg bevarade. Det borde ha varit ett rött sidenband om dessa högar. Våra brevväxlings-som-kompisar-brev. Våra förälskelsebrev. Våra giftastankarsbrev. Våra kärleksbrev. Våra fyllda-av-längtan-brev då avståndet kändes outhärdligt långt. Jag är lycklig över att jag har fått uppleva brevväxlingstiden. Det är ett underbart sätt att älska på. Ett kärt återseende och sådant som gör det värt mödan att sortera. Nu har högarna dessutom försetts med röda sidenband. Precis som det ska vara. Hur gör man nu för tiden? Sätter sidenband på datorn? Hur gammal är jag egentligen? För nu måste jag bara få säga... kan inte stoppa det... håll för ögonen om du inte tål det... DET VAR BÄTTRE FÖRR! I alla fall på brevfronten. På återseende med ett leende!

Har lust att klappa till

Så är julen utdansad ordentligt. Pynt, gran, julblommor har försvunnit från sina juliga platser för en tid sedan. Igår hade Knut namnsdag och då ska julen ut ordentligt. Vi knäckte den sista folieinslagna chokladtomten och även nötterna, för nu är det tulpanernas och krokusarnas tid. Yngsta dottern och jag kom överens om ett filipin-datum och jag trillar säkert dit. Jag har till och med glömt vad filipin-vadet innebar. Den som ger sig in i leken får leken tåla och är jag så dum att jag frivilligt ställer upp och tävlar mot en alert tonårshjärna, så får jag skylla mig själv.

Jag vill inte heller fråga yngsta tonåringen om vad vi bestämde för vinst, eftersom då ger jag en gratis påminnelse om att vi överhuvudtaget har slagit vad. Jag kan tänka mig att det rör sig om en valfri glass eller en bio-biljett. Yngsta tonåringen är världens största glassälskare och jag är motsvarigheten vad det gäller bio. Så igår kväll var det dags för bionjutning för mig och Mr T. Vi har pratat en liten tid om att se filmen Arn och på självaste julplundringsdagen blev det av. Vi såg sjutton och trettio-föreställningen på Filmstaden. Platserna 103 och 104 på åttonde bänk. Biljetterna kostade etthundra kronor styck.

I det priset ingick självklart filmen Arn, men i sällskap av alla deltagarna i tävlingen "Vem kan knastra ljudligast med munnen full av popcorn"? Jag tror också att några av biobesökarna var anmälda till tävlingen "Vem kan öppna godispåsen under längsta möjliga tid med den största prasslande effekten"? Deltagarlistan i den senare tävlingen var inte särskilt lång, men de hade fått tävlingsplatserna på bänk nio, snett bakom Mr T och mig.

Kvinnan till höger om mig, alltså hon som satt på nr 102, bänk åtta, skulle göra sig bra som biotolk åt en blind person. Jag kunde sluta mina ögon och lyssna till filmen. Inte bara till ljudet från högtalarna utan även från grannstolen. Stackars liten, han är inte gammal. Usch, så hemskt. Oj, hans hand följde med. Vilken elak kvinna. När Sven-Bertil Taube kom in i bild för tredje gången i filmen, så säger bioblindtolken bredvid mig: Men är det inte Sven-Bertil Taube som är med?

Ibland blev kvinnan lite osäker i sin bioblindtolkning och var tvungen att fråga sitt sällskap på plats 101. Vad pratar de för språk nu då? Svaret: Jag tror det är latin. Så fortsatte det filmen igenom. Det är underbart med bio, eller hur? Stor bild, häftigt ljud, förhoppningsvis en sevärd film och så allt det andra som är rena bedrövelsebonusen. Klibbiga skor av utslagen cola, knaster i öronen av popcorn och tjockchipsen, deltagare i julgransplundringslekarna och så speaker-rösten på plats 102.

OK, jag är medveten om att alla andra också har betalat etthundra kronor för sin entré, men var någonstans på deras biljett står det att de gärna får snacka sig igenom filmen, då de inte hellre väljer att sprätta en godisplastpåse av segaste kvalité eller tömma hinkvis med popcorn så att hela salongen hör. Jag är också medveten om att det är ingen idé att sitta här och klaga. Skulle det vara någon nytta med mina piss-off-tankar, så borde jag har ställt mig upp i biomörkret och hyschat Sscchh! Men hur störande skulle inte det vara? Dessutom stod det inte på biobiljetten att det ingick i priset.

Därför ställde jag allt fokus på filmen. Jag uppbådade en koncentration som nästan förvånar mig själv. Om jag gjorde något liknande i filipin-tävlingen så skulle jag säkert minnas både tävlingsdatum och vinst. Filmen Arn var helt klart värd min möda. Intressant historia. Den är en del av mig och oss alla. Vackra bilder som bara fick mig att längta efter sommar, gullvivor, sjöar och ekar. Ett gott betyg måste vara att jag redan ser fram emot fortsättningen. Helt klart sevärd och intressant, trots att namnet påminner om AllmännaReklamationsNämnden mer än Tempelriddarna.

Ju mer filmen gick så riktades irritationen från speakerröst och popcorn, till allt elände som människor med makt och ibland så dumt som i Guds namn ställt till med. Detta är inte något som vi har lärt oss något av och satt stopp för, utan det fortsätter ännu idag. Det går att lära sig något i biomörkret. Fokusera på rätt saker. Jag överlever popcornknaster och godisprassel, men idiotiska handlingar i Guds namn kan vara dödande. Så vem vet, någon gång reser jag kanske på mig i mörkret och då blir det inte en enkel liten hyschning. Då blir det förhoppningsvis ett rop som ekar, provocerar och stör.

Till dess ska jag ta mig en funderare på filipin-vadslagningen. Kanske kan jag ta Mr T till hjälp. Kanske han hörde vår Tjugondedag Knut-tävling? Nötallergiker som han är så kunde han inte delta. Frågan är om han engagerade sig eller om han var fullt upptagen med att tömma pepparkaksburken under tiden han la pannan i djupa veck på söndagskrysset? Med eller utan pepparkakor, han är en hejare på söndagskryss numera. På återseende med ett leende!

PS. Hörde på radion att Växjö haft tjugo minuter solsken under december månad. Tror att vår stad ligger någonstans på samma nivå i statistiken. Det innebar ca 39 sekunder sol per dag. Det måste vara någon slags miniminivå för vad man överlever. Inte konstigt att jag har så dåligt tålamod i biomörkret. Jag har underskott på solsken. Jag led antagligen av någon överdoseringschock igår, för vilken solskensdag det var! Tog fram mina slipade solglasögon och tog en promenad med Mr T. Jämfört med decembermånaden à la Växjö, så var vi ute och gick i hela fyra månader på en enda dag och det var ljuvligt. Åttio minuter i gassande sol från klarblå himmel. Då är livet så härligt det kan bli och dessutom helt gratis. Förresten Arn-omdömet blir fem klappor av fem möjliga. Svärd, kors, munkkåpor och vacker natur. Med eller utan popcorn.

Gävle trånar efter Tigerskogarna

Dags att presentera fredagens blogg trots att det är lördag idag. Ibland fungerar inte nätet som det ska. Trots att skrivandet rinner på, så blir det bloggtomt ändå. Den som spar han har. Så håll till godo med ett dygns försenade bloggtankar. Jag tror inte det har hänt så mycket på ämnesfronten sedan igår. Det är fokus på golf, kön och slott även idag. Här börjar fredagens bloggande: Vi i vårt län har fått en ny landshövding. Det kungjordes i media igår. Kungörelsen fortsätter i media idag. Hon heter Barbro Holmberg. Hon är kvinna och det har nog gjort sitt till för att hon få gå in i rollen som landshövding. Det är nämligen den första kvinnliga landshövdingen i vårt län och det är på något sätt dags för en kvinna nu. Vilken tur för Barbro att hon föddes till kvinna. Annars hade hon kanske inte varit aktuell för posten som på namnet klingar väldigt manligt. Hövding. I min tankesfär ilar det inte igenom några kvinnliga attribut, men det får jag jobba på. Förhoppningsvis jobbar Svenska Akademien fram en mer kvinnlig klingande titel.

Det verkar på media som Barbro Holmberg har fått tjänsten för att hon är en superproffsig svärmor till golfsuperproffset Tiger Woods. Det är detta faktum som har gett de stora rubriker och som har dragit igång vilt flygande drömmar hos golfklubbar i området. Då har jag inte sett löpsedlarna för kvällspressen ännu, men jag kan tänka mig något i stil med: Tiger Woods flyttar in på Gävle Slott. Självklart behöver herr Woods inte betala in sig på Pay and Play, utan får direkt hedersmedlemsskap i den av klubbdirektören bästa golfklubben i området. I landshövding Barbro Holmbergs område.

Om inte jag tar helt fel så finns det människor i ovan nämnda område som inte spelar golf. Mr T och jag har goda vänner som brinner för golfen. De golfar året runt. Med röd boll på snötäcket. De åker på resor runt om i Sverige och övriga världen och tar ofta en klubba med sig på promenaden. De har till och med flyttat närmare golfbanan. Nu bor de bara fyrahundra meter från ett utslag. Jag gläds med dem att de har hittat ett intresse som gör dem så lyckliga. De får dessutom vara utomhus och röra på sig. I ur och skur. Så jag förstår att människor verkligen blir bitna av detta. Jag låter dem hållas. Jag jämför dem med min släktforskning. Med den skillnaden att jag är inomhus och sitter ganska stilla. I ur och skur. Så i den jämförelsen är mina golfande vänner mycket sundare. Det syns tydligt.

Jag antar dock att en landshövdings uppgift innehåller mer än att skicka VIP-inbjudningar till Tiger Woods som gäller golfturneringar. Ändå är det golfen som har synts och hörts i samband med tillkännagivandet av ny landshövding. Innan fru Holmberg ens har flyttat in och packat upp och inte ens tillträtt officiellt så är det klubba, boll och hål som gäller. Nästan så att det är synd om Holmberg. Om hon nu inte blev landshövding för att hon är kvinna och svärmor till Tiger Woods. Vad var det som gjorde att vågskålen slog över till hennes fördel? Det kan absolut inte vara hennes tid som generaldirektör för Migrationsverket eller då hon var migrationsminister. Hennes kommentarer angående flyktingbarn med uppgivenhetssymtom har varit så plumpa många gånger att sådan inte borde generera i ett landshövdingsuppdrag. Eller är världen så upp- och nervänd att det är just det som sker? Gör något dumt, så får du ett hedersuppdrag med goda rådgivare runt omkring, så går det kanske vägen denna gång. Det ser vi både i stat, kommun, landsting, näringsliv och idrottsföreningar.

Jag medger att det inte är lätt att vara migrationsminister. Vem blir populär som sådan? Det är inte lätt att vara landshövding heller antagligen. Det finns alltid lika många åsikter och viljor som det finns människor i länet. Att tillgodose alla är helt omöjligt. Så det behövs säkert en annan typ av kompetens för att behålla balansen i uppdraget. Måndagen den tjugoförsta januari tillträder Barbro Holmberg tjänsten som landshövding. Då är allt helt nytt och det finns bara möjligheter för framtiden. Så jag ger henne verkligen en chans. Nu har hon prövat sina uttalanden som migrationsminister och har förhoppningsvis lärt sig något av det. Förhoppningsvis kommer hon att verka för att detta blir ett område där alla människor är välkomna. Där vi tar hjälp av erfarenheter från det förflutna, är rädda om varandra idag och vågar ta friska steg framåt. Välkommen till länet Barbro Holmberg. På återseende med ett leende!

PS. Det blåser friskt ute idag. Känns gott att kura ihop sig inomhus. För nu har baskeluskerna övertaget i kampen mellan friskt och sjukt. Huvudet dunkar, ryggraden fryser och i nacken sitter en uppsvullen lymfkörtel som spänner, svider och värker på samma gång. Jag är dock inte så däckad att jag måste bloggsjukskriva mig. Jag tänker bara ge mig lite vila och kurerande dryck i helgen. Så någon tur på golfbanan blir det inte! Slut på fredagens bloggande. Här börjar lördagens PS: Det snöar ute och det varnas för en isråk på Mr T och min långfärdsskridskobana. Så jag kan med gott samvete kurera den nu helt galopperande förkylningen. Tänk vilken tur man har ibland.

En liten fnykförkylning kan jag klara av

Jag har en hel att-göra-lista att ta itu med. Istället loggar jag in och sätter mig för att blogga. Jag har inte ens ett förutbestämt ämne att blogga om. Vissa dagar får jag idéer till bloggningar vare sig jag vill det eller inte. Andra dagar då verkar hjärnkapacitetens mätare stå på noll och hur jag än försöker så står det still. Antingen har jag inte lust att skriva eller så tänker jag att det kan väl inte vara intressant att läsa om och så går det som det går. Det blir blogguppehåll. Idag har jag om möjligt hamnat någonstans mitt emellan. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om och ändå så vill jag sätta mig ner och spela tangentfingervalsen. Jag kanske blir inspirerad av Mr T som skapar genom att arrangera musik nere i sin musikskaparstudio. Några vackra ackord slingrar sig upp på övervåningen och omsluter mig.

Själv väljer jag alltså att bloggblotta min dåliga karaktär med att smita undan min att-göra-lista. Detta med att smita undan känner jag inte igen som beskrivning av mig själv. Jag har kanske inte smitit, bara omfördelat tiden litegrann. Innehållet på listan finns säkert kvar och då kan jag ta itu med det när lusten infinner sig på nytt. Idag har jag funderat på om det är min tur att bli lite sjuk. Nästan alla andra i min omgivning är det. Jag behöver inte gå många meter förrän någon är dålig i de mest konstiga baskelusk- och virusangrepp. Tillbaka på jobbet så får jag höra de mest ruskiga sjukdomshistorier som ägt rum under jul- och nyår. Visst är jag tacksam för min familjs ovanligt goda hälsa under de föregående veckorna, men samtidigt känns det nästan förmätet att tala om hur bra vi har haft det under jullovet. Istället lider jag med dem som knappt har märkt att det varit storhelg och där skinkan blev uppskuren endast för att frysas in.

Det blir många julskinkor som får ligga och frysvila till påsk. Julmusten är kanske uppdrucken, annars går den också bra att återuppliva till påskbordet. Har man extra gott om tid och kraft när man piggnat till, så kan man måla korkarna med gul metallfärg och rita en ny kycklingetikett och flaskan är som ny. Innehållet är dock detsamma. Jag har inte koll på hur länge julmust håller sig. Det känns som om detta är något som skulle kunna hända inne på något ICA-lager. Gammal julmust förvandlas till ny påskmust. Precis som gammal köttfärs blir nypackad köttfärs. Den debatten har väl ingen nu levande varelse missat? I så fall var den personen långtidsdäckad av vinterkräksjukan. Kanske ätit nymalen ICA-köttfärs?

En del julmustsorter borde aldrig ha lämnat tillverkaren. Vi fick tag i en sort av en ganska stor och välkänd leverantör av drycker där också flaskan såg lovande ut. Jag tror att jag hade kunnat tillverka bättre julmust själv genom att vrida ur disktrasan och sedan tillsätta lite mörk soya för färgens skull. Vi tog varsin klunk, tittade på varandra och tog en klunk till för att verkligen känna efter att vi hade känt det vi hade känt. Jo, första smaklöken hade alarmerat rätt. Drick inte det här. Vi hade dessutom en flaska till som vi genast var tvungna att öppna för att kolla om det var årets smak från detta bryggeri. Andra flaskan smakade likadant. Istället för en gammaldags tomte på etiketten borde de har smäckat dit en döskalle. Istället för texten Julmust skulle de ha kunnat skriva Odefinierbar dryck med disktrasesmak. Då hade vi inte behövt bli besvikna. Nu fick julsnapsen desinficera munnen och så dit med ny dryck. Jag kan inte för mitt liv förstå hur sådan där smörja får lämna fabriken. Har de ingen typ av provsmakning av tillverkningen?

Nog om detta. Nu är glada julen slut, slut, slut. Även den ledsamma julen är slut, slut, slut och även den sjuka julen är slut, slut, slut. Det enda som inte är slut är vinterkräksjukans härjningar och vinterinfluensans drabbningar. Det är inte ens vinter, men ändå ska vi behöva stå ut med tillhörande sjukdomar. Det är sjukt. Så idag funderade jag på om det var min tur att axla en del av bördan. Jag funderar fortfarande. Något är fel. Kan bara inte sätta fingret på det. Fryser i minsta lilla cell, alltså inte finkan, utan inne i kroppastollen. Jag sänder signaler tillbaka. Har ingen lust att bli sjuk. Får se vem som är mest bestämd. Min vilja eller min kropp. I värsta fall får vi mötas halvvägs och jag tar en liten lagom förkylning. Finns det sådana? I dessa tider av totala utslagningar och sängliggande veckovis? Jag lever fortfarande på det hoppet.

Idag var det ett kärt återseende när lektionerna drog igång igen. Eleverna såg så där lagom trötta ut och de hade den där speciella det-är-långt-till-sommarlovet-blicken. Min uppgift som lärare är att lära dem tecken, men i ett sådant läge är det också läge att tala om att det kommer snart ett sportlov och därefter ett påsklov och studiedagar och några extra lovdagar. Jag kände mig i alla fall något piggare efter avslutad lektion, trots att jag egentligen var mycket tröttare. Det är något av en vitamininjektion att träffa eleverna igen. I kombination med teckenspråk som är ett underbart ämne, visuellt och vackert, så är jag övertygad om att vi kommer att få uppleva sommarlov fortare än vi anar. Tiden går fort då man har roligt brukar man säga.

Tiden går tydligen fort även när man har lätt att hålla sig för skratt verkar det som och nu är det bäst att jag tar itu med listan innan det är dags att göra kväll ordentligt. Lite förberedelser inför lektionen imorgon, byxuppläggning, brevskrivning eller varför inte skriva dit en viktig punkt på listan? Lägg en filt omkring kroppen och drick något stärkande så att uskenheten ger vika. Då blir listan något enklare och trevligare att göra. Det gäller att klä något trist och tråkigt i roligare förpackning. Återigen lite av ICA-filosofin. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte troligt att bloggläsare sitter med ett svenskt-småländskt lexikon vid bloggläsningen och jag är medveten om att det kan lätt bli irritation när språkförbistring uppstår. Usken kan säkert vara ett sådant småländskt uttryck där en och annan sätter pannan i djupa veck. Usken är frusen, fast på ett otäckt sjukligt sätt. Men så fnyker det i luften i Småland också, när det snöar små flingor. Ni får ta oss som vi är, för vi kommer inte att förändra oss. Det är lättare att måla kapsylkorkar och ompaketera köttfärs. Smålänningar får man dras med i den vetskapen att man vet vad man får. En ärlig, generös och svårförstådd svensk som älskar sten, sjöar, ekar, enar samt julmust från Åbrobryggeriet.

Själsprickningstid

Idag var det som om hela tillvaron kastades tillbaka till någon gång på hösten. Vädermässigt liknade det mer en ruskdag i oktober än en januaridag i början av året. Så här års borde det vara en meter snö, kyla, solsken, turer på långfärdsskridskor med varm choklad i ryggsäcken. Istället regnar det så att vindrutetorkarna får arbeta på högvarv och jag fryser då jag snabbt kastar mig ur bilen in till platsen som jag är på väg att besöka. Trots att termometern i bilen inte visar några minusgrader alls, så känns bilen otäckt kylig när jag kommer tillbaka en stund senare. Några sådana där ut ur bilen och in i bilen och kroppen börjar längta hem till en lugn fikastund med mysiga värmeljuslyktor.

Innan jag åkte hem så inköptes en ny vattenkokare. Ganska lik den vi haft tidigare, men utan de otäcka stötar som den gamla börjat ge ifrån sig, utan den konstiga doften av bränt men med automatisk avstängning av kokandet, som den gamla modellen helt plötsligt vägrade. Sådana elapparater är det mycket dumt att ha kvar och därför hamnade den illa kvickt på återvinningscentralen. Tillsammans med granen som vi hade klippt ner och hivat i en svart plastsäck. Det doftade grankåda i bilen hela dagen och sämre dofter finns det. Till exempel den av trasiga vattenkokare.

När jag kom in i köpcentret så mötte jag våren. I form av blommor i vackraste färger. Begonior, våreldar, orkidéer, tulpaner, krokus, vårvivor. Jag föll som en småländsk fura i Gudrunstormen och fyllde snabbt vagnen med fröjd för öga och näsa. För att inte tala om själen. Det är så friskt och så fräscht och höjer levnadslusten. Jag skuttade ut mot bilen i rask takt. Denna gång lite piggare och så ville jag inte att vårblomstren skulle hinna frysa. Vattenkokaren är genomkokad tre gånger före användandet precis som beskrivningen påtalade och vi fick vårt thévatten Mr T och jag.

Eller idag ska jag kanske säga Mr G? Mr T har nämligen namnsdag idag. Den enda dagen som han får ha riktigt för sig själv. Sin födelsedag får han dela med sin yngsta tonåring. Sin T-namnsdag får han dela med sin kära hustrus födelsedag och sin tredje namnsdag får han dela med den äldste tonåringen. Den här dagen är bara Mr T:s. Värt att fira lite extra. Vi övriga hänger gärna på. Så om någon av oss nu gav några nyårslöften åt det dietiga hållet, så har de definitivt brytits idag. Mr T alias Mr G bjöd både på pistagelängd och punschrulle. Vårgrönt på bullfatet med andra ord. Ska det brytas så ska det göras ordentligt.

Lite uppmuntran på namnsdagen fick han med fyra pocket i ett paket. Strindbergs Röda rummet, Torgny Lindgrens Berättelserna, en bok om grundaren till Felix med titeln Konservkungen och så en bok av Kallifatides. En bokhylla hade varit perfekt, men det fick han inte. Han fick fyra goda chokladbitar istället. En med lingonsmak, en med havtorn, en med irish coffee och en som heter Tiramisu, vilket betyder "Pigga upp mig". Kanske skulle ha köpt en hel säck med sådana. Vem vill inte bli lite uppiggad?

Fast sådana här dagar då bullfatet dignar, vårblommorna besegrar julstjärnorna och Vetlanda bandylag vinner dagens match och går om Broberg i tabellen så känns det småttigt att klaga. Så jag satsar mina nyvunna krafter på att återigen gratulera Mr G, min morbror i Jönköping, min svärfar och övriga som lystrar till dagens namn. Ni som aldrig har hört Gunnar Bunker sjunga måste göra det. Låt mig rekommendera sången "Till havs" med Gunnar Bunker. Jussi Björling vrider sig i sin grav och vi ovan jord vrider oss av skratt. Risken är väl att de nyinköpta vårblommorna vissnar och att det går en säkring i elskåpet. För så illa är det. Det kan inte bli sämre och där hjälper inga vi-som-inte-kan-sjunga-körer i hela världen. Gunnar Bunker rules på de falsksjungande stjärnornas himmel. Vi övriga ler oss igenom även ösregniga januaridagar och gratulerar även Gunnar Bunker på namnsdagen. På återseende med ett leende!

PS. Typiskt för årstiden är de små sprickorna på händerna. Hur jag än smörjer, så dyker de upp. Nu en på höger tumme. Ruskigt ont med en liten självspricka eller som jag sa när jag var liten: själspricka. Tur att jag vet bättre nu. Vore hemskt med en själspricka. Hur ont skulle inte det göra? Då hjälper inte feta salvor heller. Tur också att tumsprickan bara är en millimeter eller två. Trots sin litenhet tar den all uppmärksamhet. Huvudvärk och ryggont göre sig icke besvär att gnälla, nu är det behandling av självspricka som gäller, annars kanske den övergår till själspricka.