Vem har skitit i ditt torra hö?

Frågan i dagens bloggrubrik är ett talesätt från Småland, där jag är född och uppvuxen. Jag vet inte hur pass utspritt det är, men jag har i alla fall hört det ett oräkneligt antal gånger under min uppväxt. Om någon gick omkring och var sur och vresig, så ställde man inte frågan: Varför är du sur? Inte heller: Vad är det som har hänt? Utan ofta kom istället frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Även fast ingen bokstavligt hade skitit och man behövde heller inte bokstavligen ha något torrt hö. Man behövde faktiskt inte ha något hö alls.

Om någon hade frågat den helt normala frågan: Varför är du sur? Så hade kanske svaret blivit: Jag är inte sur! Eller: Skit i det du! Men efter att frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? hade ställts, så kom ofta ett litet leende på den sures läppar och surheten ändrade riktning till det lite mindre sura. När jag förflyttade mig över Smålands gränser efter avslutat gymnasium, så tog jag med mig mycket gott och användbart därifrån.

Så även frasen: Vem har skitit i ditt torra hö? De gånger jag har använt den och ställt den till någon som inte är så van vid sådana formuleringar, så har reaktionen oftast blivit: Vad sa du? Eller: Vad sa du egentligen? De flesta har tyckt att det har varit ett mycket bra och användbart uttryck. Så det har spridit sig, utanför Smålandsgränsen. Jag tror någon säger det då och då i Dalarötrakten, i Södertälje-området, i Stockholm, i Göteborg och till och med utanför Sveriges rikes gränser, närmare bestämt i Oslo. Där är det omöjligt att hålla sig för skratt när man hör meningen på norska.

Nu ska dyngan även bloggspridas. Användbara och bra saker ska man inte hålla för sig själv. Varsågoda, ett uttryck som säkert kommer till användning någon gång. Vem har skitit i ditt torra hö? Idag kan jag faktiskt inte komma på någon som har skitit i mitt torra hö. Hade någon gjort det, så hade det säkert visat sig i bloggen. Förhoppningsvis har inte jag heller bidragit med någon skit i någon annan människas torra hö. Det är också värt en blogg.

När jag ändå håller på med att sprida det goda med Småland, så ska det nämnas att jag såg något så fint på en ölburk för en tid sedan. Det var givetvis ett öl från Småland med det vackra och tydliga namnet "Småland" från Åbro bryggeri. Orden som var tryckta på ölburken var följande: Man kan ta smålänningen ur Småland, men man kan aldrig ta Småland ur smålänningen. Så sant som det stod tryckt på ölburken. Ingen annanstans är ekhagarna så vackra som i Småland. Ingen annanstans är stenmurarna så stadiga som i Småland. Ingen annanstans är gärdesgårdarna så bra gjorda som i Småland. Ingen annanstans är enebackarna så mäktiga som i Småland. Ingen annanstans är skogen och sjöarna så påtagligt ljuvliga som i Småland.

Med handen på hjärtat: jag erkänner att saknaden efter Småland är ibland mycket påtaglig. Idag blev jag lite påmind om detta när det kom ett stort brev från det djupaste och mest genuina med Småland, nämligen från mor och far. Brevet var så stort att det var tvunget att hämtas på postens utlämningsställe. Att det var från mor och far gick inte att ta miste på. Ingen kan tejpa igen stora brev/paket som de kan. Brunt omslagspapper och packtejp. Det kan vårdas vårdslöst av posthanteringen och ändå komma heltejpat fram.

Det är lite av julafton när ett sådant paket anländer. Det innehåller det som ska skickas, sådant som vi har kommit överens om. Men så innehåller det alltid överraskningar. Inte bara en, utan flera. Sådant som man blir glad av. Sådant som får en att dra på mungiporna. I det läget behöver ingen ställa frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Tog telefonen och ringde direkt till Smålandshemmet, men inget svar. Får försöka igen. Vill tala om att det har kommit fram, men också säga tack för alla överraskningar.

Paketet innehöll också ett fint kort med en vacker blomma på framsidan. Baksidan var fullklottrad med småländska nyheter. En blogg i vykortsform. Det är skönheten med att mor och far inte har anskaffat sig någon dator. Det kommer fortfarande handskrivna brev och kort. Telefonen ringer då och då med förfrågan om vi kan gå in och kolla upp något på nätet. Skulle ni vilja ha besväret? Är det mycket besvär? Nej, det är inget besvär. I så fall ett kärt besvär.

Idag innehöll paketet bland annat ett par hemstickade lovikavantar i grått svenskt ullgarn. Jättevackra och varma. De kommer snart till användning. Vi närmar oss den årstiden, då lovikavantar kommer väl till pass. I söndags talade till och med almanackan om det svart på vitt. Sommartid slutar. Nu är det vinter snart. Väderleksrapporten meddelade idag på morgonen att det skulle bli regn, snöblandat regn, längre fram på dagen. Mycket riktigt. När mörkret infunnits sig på oktobers sista dag, så kom det isande spikar ovanifrån uppblandat med blaskiga flingor. Rapporten meddelade också att det kunde bli blixthalka. Jag är av den åsikten att varje årstid har sin tjusning. Så även vintern, bortsett från det här med blixthalka. Den kunde vi klara oss utan. Men jag tänker inte låta den skita i mitt torra hö. På återseende med ett leende!

PS. Anledning att fira. Idag fyller en smålänning i förskingringen 46 år. Hillebo och väninna. Det blev inget kalas och paketöverlämnande idag. Den som spar hon har. Ibland går inte pusslet ihop med tider, platser och baskelusker. Ibland får man skjuta upp firandet. Men jag höjer tekoppen och utbringar ett fyrtiosexfaldigt leve. Det är hon värd! Grattis GO!

Marta vs Maria i vardagsdramatiken

Det är en viss skillnad mellan att tvätta när man är ledig och att tvätta i kombination med en lång arbetsdag. Att tvätta under ett höstlov innebär att man kan välja och vraka bland dagar och tider på bokningstavlan. Det är också en typ av frihet. I vanliga fall, då jag är mitt uppe i vanliga arbetsveckor, då är tvättningen något som bara måste göras. Någon dag. Någonstans. Nu när jag är ledig så måste det också göras. Ingen av oss i familjen går nakna bara för att vi är lediga. Tvättmängden är ungefär densamma. Svettiga och smutsiga träningskläder utgör som vanligt den största delen av tvättmängden. Två träningsflitiga tonåringar sätter sina spår i tvättmängdsnivån. Mr T och jag tillför vår beskärda del.

Idag var tvättpåsarna sorterade och klara i god tid. En lugn promenad till tvättstugan. Vi har tvättmaskin och torkmöjligheter inne i vårt hus. Men i kvarterets gemensamma tvättstuga finns tre maskiner, torktumlare, dubbelt torkskåp och mangel. Att tvätta där är enormt smidigt. Tvättningen blir också avklarad på den begränsade bokade tiden. Det finns för- och nackdelar med allt. Den glänsande medaljen har också en baksida. Nackdelen med att tvätta i en tvättstuga som används av kvarterets andra hushåll är att man ganska snabbt kan sortera upp andra hushålls krav på städning av tvättstuga i flera olika kategorier. Jag vet att man inte ska lägga näsan i blöt i andras byk, men jag måste få ägna en blogg åt detta smutsiga ämne. Det är inte mycket begärt, efter att återigen ha fått börja tvättningen med att rengöra efter föregående tvättare.

Det är alltså inte första gången. Ibland vet man exakt vem det är som har haft tvättstugan före vårt hushåll. Ibland vet man det inte. Jag har lärt mig att ana. Jag har även lärt mig att gallra och sortera upp hushållen i följande tvättpåsar... 90 grader vittvätt: De som alltid städar exemplariskt efter sig. 60 grader kulörtvätt: De som gör en normalstädning efter sig. 40 grader fintvätt: De som tvättar och drar ett snabbt städtag efter sig. 30 grader ylletvätt: De som rengör filter i torktumlaren och inget mer. Kalltvätt: De som tvättar och därefter stänger dörren till tvättstugan.

Någon från den sistnämnda kategorin hade tvättat före mig idag. Tagit sin tvätt, sitt pick och pack och vänt hemåt. Stängt dörren och lämnat kvar dammiga ytor. Dammiga och skräpiga golv. Tvättmedelspill och sköljmedelsfläckar. Damm som svävar ut i fria luften då man öppnar luckan till torktumlaren. Vad har hänt? Har personen helt plötsligt ryckts upp från jordelivet? Lyckligtvis fick personen sin rena tvätt med sig.

Trots att det står på förtryckta instruktioner för skötsel av tvättstugan att det ska städas och rengöras efter varje tvättningstid, så är det någon som bara har struntat blankt i detta. Hur tänker man då? Trots att det tydligt står att man inte får slänga förpackningar och annat som ska till återvinningen i papperskorgen, så låg det en sköljmedelsflaska i plast och flera tvättmedelskartonger i papp i korgen idag. Tillåt mig att fråga: varför?

När sådana här problem tas upp i allmänna ordalag på till exempel städdagar, föreningsmöten, kvartersfester, så finns det alltid någon som är av den åsikten att alla har inte samma kriterier på vad som är städat. Helt sant och det är många gånger väldigt tydligt. Men någon form av samvete borde väl alla brukare av den gemensamma tvättstugan ha? Eller är det så enkelt att de lämnar tvättstugan som de själva vill möta den? Tänkte faktiskt i ett svagt ögonblick att jag skulle testa den varianten. Men mitt samvete förbjöd mig.

Istället gick tankarna till Marta och Maria, två systrar som kom i luven på varandra. Marta blev lite syrak på Maria, för att Maria lät Marta styra och ställa med allt det praktiska i hushållet, medan Maria satt i lugn och ro och lyssnade på Jesus som var på besök i deras hem.

Ja, Marta stod där med allt jobb. Kanske var det med sortering av tvätt, tvättning, hängning av tvätt, sortering och hopvikning. Irriterande. Ändå försvarade Jesus Maria, som satt och lyssnade på honom. Han tyckte att hon hade gjort det som var rätt för henne. Kanske hade han sett annorlunda på det hela om det gällde en förbokad tvättningstid i en gemensam tvättstuga i Betania?

Jag blev lite Marta-aktig idag. Jag röjde i tvättstugan före tvättningen och direkt efter tvättningen. Det var lite irriterande. Jag vet inte riktigt vem som var föremål för min irritation. Vem var kvarterets Maria som hade stuckit ifrån sitt ansvar? Det spelar inte så stor roll. Det är enklare att vara en Marta-figur när det är tvättning under höstlov. Men skärpning tack, nästa vecka är det vanlig arbetsvecka igen, som ska kombineras med tvättning. Hoppas att alla har hunnit sortera in sig under kategori 90 eller 60 grader då. På återseende med ett leende!

PS. Oktobers sista strykning är avklarad. Känns rätt skönt att vara en Marta också. Speciellt när kaffekopp och blogg är belöningen. Idag har Mr T uträttat storverk. Jag är honom ett stort tack skyldig. Nu är jag bara millimeter från ett förverkligande av en lång och innerlig dröm. I jämförelse med det är lite damm i tvättstugan ingenting. I jämförelse med allt jobb Mr T lagt ner för att hjälpa mig, så är det jag som är Maria i sammanhanget. Det handlar nog om att ge och ta emot. Att vara både och. Det är faktiskt bara en bokstav som skiljer namnen åt. Fyra bokstäver som förenar.

Boork, ta på dig en vacker halsduk

IFK Göteborg blev igår svenska mästare i fotboll. Det är värt ett omnämnande i bloggen. En gratulation till Göteborg, till laget, till ledningen, till föreningen, till alla fans och till alla sponsorer. Inför 41 471 åskådare gjorde laget det som behövdes och klockan 16.53 ljöd slutsignalen och fotbollsplanen invaderades av glädje och segeryra. En förstaplats innebär att få stå i solen ett tag. I media, på alla löpsedlar och så noteras det i sportens alla årsböcker. Ett guld glänser och glädjen är stor. En liten tid av njutning, innan segern läggs till handlingarna och en ny kamp börjar. Fokus på nästa säsong. Försvarandet av SM-guldet. Träningar, petningar, avbytarbänk, målgörandet, segrar och förluster.

Östers IF åkte förra året ur Allsvenskan. Det kändes hårt. Det har varit fotbollslaget i mitt hjärta sedan i mitten på 1970-talet. Oavsett om jag har bott 8 mil, 25 mil eller 60 mil ifrån Växjö, så har lojaliteten funnits kvar. Jag har småhejat på lokala fotbollsklubbar vid sidan om, men det har alltid varit ett andrahandsalternativ. Mest för att stötta familjens tonåringar och inte verka alltför avvikande i största allmänhet. Hjärtat klappar för Östers IF. Som gammal göteborgsbo, kan jag glädjas med IFK Göteborg. Men hjärtat gråter kalla isande tårar eftersom Östers IF trillar ur Superettan.

Sådant är tungt. Inte en enda solstråle letar sig fram och belyser sådana resultat. Helt nyligen fick Leif Boork lämna hockeyarenans rampljus. Brynäs IF sa tack och adjö. Eller så sa de inte ens det. Det har inte gått så lång tid sedan Boorken ansågs vara en hockeyspelets frälsare och han skulle kunna uträtta stordåd med Brynäslaget. Därefter kom förlusterna. Inte ett par, utan många. Strålkastarna riktades mot tränaren. Han stod stadigt kvar i sina åsikter. Han stod stadigt kvar i sina beslut. Han tänkte inte lämna spelarna i sticket. Han menade att de bäst behövde en tydlig ledare i svårigheternas stund.

Hade Boork fått sista ordet i denna turbulens, så hade han säkert fortfarande stått och coachat laget. Både till segrar och till förluster. Det fanns dock en annan sida, om det är spelarna eller Brynäsledningen eller vilka det är, kan jag inte uttala mig om, men den andra sidan såg till att Leif Boork var färdig med Brynäs. Det är fantastiskt vad flaggor eller kappor kan vända med vinden. Det behövs inte mycket vind förrän åsikter och beslut ändras. Ena dagen en hjälte och frälsare, den andra dagen en förlorare och utsparkad stackare. Det har kommit ett par segrar efteråt. Utan Boorken. Självklart samlar truppen ihop sig och bevisar att de kan vinna. De har fått något att stå upp för. Det har även blivit förlust. Utan Boork. Vad beror det på?

Detta är sportens små marginaler. Det finns inte mycket utrymme och acceptans för nedgång och motstånd. Det ska hela tiden presteras och uppvisas plusstatistik. Annars börjar jakten på syndabockarna. Detta är inte specifikt för sportens värld. Denna tanke har planterat sig på de flesta områden. Långsiktiga visioner och att göra något med bestående värde har inte någon guldglans över sig. Det snabba, föränderliga och pengagivande paketet premieras.

Ansvar. Sex bokstäver som bildar ett ord. Ansvar är ett ord som ligger många av de riktigt stora ledarna närmast hjärtat. Att se sitt ansvar i det hela. Att ge ansvar till andra människor runt omkring sig. Att ta ansvar då det bara visar minus, motgång, förluster och negativa trender. Att stå upp och säga rakt och tydligt: jag tar detta på mitt ansvar. Det är en verklig ledare. Tyvärr finns det för få sådana ledare idag. Politiker, företagsledare, församlingsledare, skolledare, sportledare och andra typer av ledare försvinner ofta i sin otydlighet och lägger tydligheten i skulden hos andra.

Ansvar är inte längre något hedersord. Vi börjar se resultatet av oansvariga ledare. Rikta blicken mot politikens arenor. Är du nöjd? Rikta blicken mot företagens hantering av anställda? Är du nöjd? Rikta blicken mot våra kyrkor och frikyrkor? Är du nöjd? Rikta blicken mot skolvärlden. Är du nöjd? Rikta blicken mot sportarenorna. Är du nöjd? Se dig omkring och gör en sökning på ordet ansvar. Hur många träffar får du?

OK, vi kan göra det lätt för oss och precis som på sportens område vara åskådare och från läktarhåll stå och skrika ut vår vrede mot spelare, tränare och domare. Om vi är 250, 7000 eller 40 000 i publiken spelar ingen roll. Vi har alla bättre kunskap, än alla de som har tränat i åratal, på det som vi bara har tittat på. Vi kan gå med plakat i protestmarscher och skrika: Anders Borg vår stora sorg! Visst, det rimmar käckt, men förändrar det något? Vi kan stå i foajén i våra kyrkor och oja oss över både det ena och det andra med orden: så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Hjälper det oss att nå himlen? Förändrar det något?

Är det bara ledare som ska ha ansvar? Eller är det så att ansvaret ligger nedlagt hos oss var och en? När vi vet att något är fel, när något är orättvist, när någon blir felbehandlad, kan vi då bara ställa oss platt mot en vägg? Göra allt vi kan för att hålla i oss när vinden börjar ryta och försöka rädda det som räddas kan av oss själva? Är det ansvar? Eller är det feghet?

Jag har sett dåligt ledarskap på nära håll. Det kunde bara sluta på ett sätt. Enkel biljett åt helvete. Det fanns inte tillstymmelse till ansvar. Det hade vinden för längesedan blåst bort. Regeln kvinnor och barn först, när skeppet höll på att gå under gällde inte, utan ledarna tog alla livbåtar som fanns att tillgå. Detta är ynklighet. Det jag bevisar genom denna blogg är att det går att överleva dåligt ledarskap. Det går att överleva oansvariga och otydliga ledare. Även om det är hett och djävligt i helvetet. Se bara till att hoppa av tåget innan det når slutdestinationen.

Den ansvarsfulla avskedshälsningen från den inkompetente ledaren var: vilken fin halsduk du har förresten! Ja, faktiskt. Jättefin! Med den fina halsduken knuten om halsen stod jag kvar en stund på perrongen och hörde tåget köra vidare. Själv började jag axla det tunga ansvaret att vandra tillbaka. Till solskenet. Till segerarenan. Till guldmedaljsutdelningen. Till visioner och till de sex bokstäverna: ANSVAR! Då och då har jag slängt ett öga i backspegeln, bara för att konstatera att jag varken har hört eller sett en skymt av den inkompetente ledaren. Ledaren som inte hade stake nog att säga tack och adjö. Boork, bra att du klev av tåget. Gå tillbaka. Till den du vill vara!

PS. Första dagen på det riktiga höstlovet är grå, grå, grå. I huset luktar det nybakat bröd, tre olika sorter. Tvätten är struken och middagen förberedd. Återstår lite handling och tonårstaxirörelse. Vi har alla våra olika ansvarsområden. På återseende med ett leende!

Jag vill inte ha min datorskärm nerkladdad av bloggträsket

Mr T ropade upp till mig idag på förmiddagen. Han hade gått ner och satt sig vid datorn för att läsa gårdagens inlägg i min blogg. Du har fått en kommentar i din blogg, ropade Mr T. Jag tog för givet att det var Mr T själv som kommenterat skriftligt och ropade glatt tillbaka: Det är du, va? Mr T ropade tillbaka och intygade att det inte var han som hade kommenterat bloggen. Jag släppte ögonblickligen det jag hade för händer och aktiverade datorn på övervåningen. Fortfarande hade jag tanken kvar i bakhuvudet att det kunde vara Mr T som skojade lite med mig. Vilken hade han valt att kommentera i så fall?

Jag kunde inte tåla mig, datorn verkade ta evigheter på sig för att starta upp och jag ropade än en gång till Mr T. Vilken av bloggarna är kommenterad? Svar från Mr T: Den från i förrgår, under ämnet skola. OK, kan det vara så att kollegan varit inne och läst… Mycket riktigt, där fanns den. Min första skriftliga bloggkommentar! Det är stort. Jag har under cirka två veckor fått muntliga kommentarer av Mr T och två tonåringar. Nu kom det en svart på vitt, utifrån allt det stora som många kallar cyberrymden.

Det kändes enormt häftigt och jag läste den flera gånger. Första gången så där hastigt, bara för att ögna igenom den på ett ungefär. Jag fick inte med mig mer än att det verkligen var en riktig bloggkommentar. Läste den en gång till och kunde konstatera att det var en positiv bloggkommentar, en kommentar som gladde mig. En genomläsning till och jag kände mig stolt. Nu är det på gång. Bloggtåget har börjat rulla. Kul att jag hoppade på tåget. Ser med spänning fram mot destinationen.

Idag passerade tyvärr bloggtåget det äckliga bloggträsket. Det var illaluktande och spyframkallande. Jag roade mig en stund idag med att titta på andra bloggsidor, för att se hur andra människor bloggar. Döm om min förvåning när jag hamnade på värsta porrbloggsidan. Fem bilder på rad med lättklädda och avklädda damer. En av damerna hade bröst som såg ut att lida av flera månaders lång mjölkstockning. Jag blev nästan rädd att dessa konstgjorda bomber skulle explodera och kladda ner hela min datorskärm. Vad får en kvinna att göra sådana ingrepp på sin kropp, så att brösten ser ut som två kamouflerade vattenmeloner? För vem gör hon det? Varför?

En annan kvinna stod med en trädstam inkilad mellan tuttarna. Var det varmt den dagen när bilden togs? Är vi tillbaka till Eva-i-lustgården-modet? Eller vad är meningen med att slingra brösten kring en kal trädstam? En kvinna låg på mage i sängen och var i jämförelse med de övriga välklädd, förutom på skinkorna som stack upp som ett par kamelpucklar ur de baktill håliga byxorna. På fjärde bilden satt en kvinna uppflugen på en stolsrygg och det såg riktigt vågat ut. Tänk om stolen skulle falla omkull? Hon borde vara försedd med mer skydd om hon ska sitta och göra sådana där balanskonster. Ett par tunna stay-ups i nylon är inte mycket till skydd.

En bild kvar för kommentar. Kvinnan på den bilden står och håller med ett stadigt tag om sina bröst, för att hålla upp dem. Släpper hon taget, så sätter jag en femma på att de ramlar ner på magen. Typiskt för en gång i tiden ammande kvinnor. Åldern tar ut sin rätt. Tuttarna ramlar ner precis som skinkorna gör det. Det går till en viss gräns att förhindra genom träning, men kroppen vill ha sin naturliga förändring. Det går inte att göra något åt. Mitt budskap till kvinnan på bilden är att det finns push-up-bh: s att köpa på vilken välsorterad underklädesbutik som helst. Då slipper du att stå och hålla upp bysten och kan använda dina händer till något vettigare.

Det finns fler bloggar liknande denna, med kvinnor som har valt att visa sig mer eller mindre avklädda, som har valt att kalla sig Sexygirl, Sugarbabe, Hotgirl, Bigbreast med mera. Jag antar att detta inte är deras dopnamn. Kvinnor världen över ropar för jämlikhet. Mer eller mindre starka rop. I många delar av världen vågar inte kvinnor ropa särskilt starkt. Det skulle vara förenat med fara för deras liv. I vår del av världen, där vi lever i frihet, så använder en del av oss fortfarande våra kroppar för att föra vår talan. Inte alltid med den kropp vi är skapade med, utan många gånger en kropp som är full av implantat av olika slag.

Kvar finns min fråga... Varför finns detta kvar? Varför? Är det för att behaga männen? Är det för att det finns stora pengar i denna industri? Är det värt priset? Denna förnedring? Vi har fått ett liv och en kropp. Vi lever en kort tid här på jorden. Varför tar vi inte hand om det viktigaste vi har? Varför duger vi inte som vi är skapade? Varför kan vi inte kalla oss vid vårt rätta namn? Vem har satt sig över allt detta vackra som finns nedlagt i varje människa? Varför gör vi inte en markering här och nu att detta är fel?

Det finns en liten hjälpfunktion på bloggsidan. Det är att man kan flagga för bloggar med tvivelaktigt innehåll. Känns inte rätt att använda just ordet flagga när det är förknippat med något som är fel och tvivelaktigt. Flagga borde man göra för de bloggar som är vackra, intressanta och bra. Hur som helst, jag har dock flaggat för de sidor som jag fann tvivelaktiga. Jag ber om din hjälp. Hjälp mig att markera. Hjälp mig att flagga. Hjälp mig att rensa i bloggträsket. Om jag ska göra det själv, kommer jag inte att hinna med att blogga för min egen del. Förhoppningsvis kommer de som tar hand om alla flaggor finna att dessa sidor är mycket, mycket tvivelaktiga. För inte har väl bloggträsket nått ända upp i bloggansvarigas regioner?

PS. En flagga som ska upp idag är den för min morfar som idag har sin riktiga födelsedag. Grattis morfar på 109-årsdagen! Vi firade med äppelpaj och vaniljsås efter middagen. Jag antar att det var färska jordgubbar och grädde som gällde för dig. Det går väl att fixa i oktober om man har den äran att fira i himmelen? Hoppas att du hör hur mitt hjärta hurrar för dig idag. På återseende med ett leende!

Alltid retar det någon, sa morfar och lät skägget växa

Idag är det en av min morfars födelsedagar. Han skulle ha fyllt 109 år om han hade levt. Det hade inte varit en omöjlighet. I maj fyllde en dam i Småland 112 år. Det ska kanske vara en smålänning till det. Sveriges äldsta människa bor i Holsbybrunn. Min morfar var smålänning, men han dog innan han hunnit fylla 81 år. Eller så kan vi vänta med att fira morfars födelsedag imorgon. Då skulle han också ha fyllt 109 år nämligen. Det är ingen som riktigt vet när han var född. 27 oktober eller 28 oktober 1898. Därom tvistar både de lärde och de olärde.

Prästen skrev den 28 oktober i kyrkboken. Morfars mamma skrev den 27 oktober. Morfars syskon valde att lita på mammans anteckningar och det som stod inne i pärmen på familjebibeln. Därför kom de alltid på besök för födelsedagsfirande den 27 oktober. Morfar däremot, han tog fasta på prästens anteckningar i födelseboken och firade den 28 oktober. På så sätt firade morfar alltid födelsedag två dagar i rad. År efter år. Det ligger nästan något kungligt över detta. Fira flera dagar i rad. Ändå var min morfar så långt ifrån kunglig glans och yta som man kan tänka sig.

Morfar föddes alltså någon av dagarna 27 eller 28, i oktober 1898. Han står som barn nr 61 i födelseboken och prästen håller sig till den 28 oktober. Föräldrarna var hemmansägare Frans Oskar Karlsson och hans hustru Emma Sofia Andersdotter. Familjen bodde, när morfar föddes, på torpet Massamåla i Ässhult i Virserums socken. Emma Sofia hade fött 5 barn före det att min morfar föddes. En liten gosse, med nästan samma namn som min morfar fick, hade dock dött endast ett halvår gammal, fem år före det att min morfar föddes. Emma Sofia skulle komma att föda ytterligare 2 gossebarn.

Familjen flyttade så småningom till Västerarp och bodde där en tid innan de köpte ett lantbruk i Blackelid 1913. Då var morfar 15 år och konfirmerad och redan ute i arbetslivet. Han tjänade som dräng i många år innan han lärde sig till murare 1923. Då hade han redan gift sig med mormor 1922 och de hade nu en dotter. Morfar och mormor fick sex barn, 5 flickor och en son. Sonen och hans tvillingsyster är yngsta barnen.

Morfar blev änkeman när han var 58 år gammal. Chockartat tidigt och oväntat. Något som tog honom mycket hårt. Han levde sedan ensam. Det var ingen som ens fick chansen att ersätta mormors plats. Även om det var många som så önskade. Det enda han skaffade sig som damsällskap var aktuell bloggare. Morfar var barnvakt åt mig och det var ett äventyr. Det var aldrig några ledsamma dagar. Roligare barnvakt får man leta efter och jag är inte säker på att vi hittar någon. Morfar var ett föredöme för mig och trots att det är många år sedan han dog, så lever han i allra högsta grad i mitt hjärta och i mina tankar.

Han var en tydlig och rak människa. Ärlig som få. Han hade åsikter och klarade dessutom av att stå för dem. Han hade en stor famn som räckte för alla. När jag skriver alla, så menar jag alla. Till morfar kom människor från alla samhällsskikt. Det fanns alltid en plats. Ett helt samhälle sörjde då han dog. Det blev tomt. Morfars lilla grebba var då 14 år. Inne i tonåren och död, sorg och begravning var något som jag inte var van vid. Minns att jag tyckte det var sämsta tänkbara val av Gud att plocka upp morfar. Jag hade gärna velat ha kvar honom ett tag till.

Jag tror att han hade varit intresserad av mitt och därmed även hans släktforskande. Jag är säker på att han skulle ha älskat att åka runt i byarna och titta på torp och gårdar. Han skulle ha pekat och berättat och jag kan faktiskt fortfarande höra hans småländska dialekt och hans skratt. Fikakorgen skulle vi ha avnjutit sittandes på varsin skogssten och så skulle vi diskutera livets stora frågor. Även de små. Nu är det inte så, men diskussionen och gemenskapen med morfar bär jag ändå med mig och jag tror att han håller kontakten uppe från himlen också. Han har nog koll på jäntan. Undrar vad han skulle tycka om bloggandet? Är det kanske en nymodighet han inte skulle lägga så mycket krut på? Eller är det just det han skulle? Lite svårt att veta med morfar. Han var lite av en överraskningarnas man.

Han gick till exempel till fotografen när han skulle fylla 80 år. Iklädd kostym, skjorta, slips och välansat skägg. Oj, vad många tjatade på honom om att raka av sig skägget. Alla hans fem döttrar var på honom. Men det skulle inte rakas bort. Alltid retar det någon, sa morfar och det hade han så rätt i. Alla fem döttrarna var uppretade. Fotografen knäppte kort på en leende morfar och det blev så fint att fotografen satte ut det mitt i skyltfönstret. Där satt sedan morfar och log mot alla som gick förbi och som stannade till. Han ler fortfarande uppe på vårt ekskåp. Även ögonen ler! Det är så vackert! På återseende med ett leende!

PS. Grattis på födelsedagen, morfar! Kanske har du hela syskonskaran samlad. De brukade ju komma den här dagen. Du sitter väl som bäst och festar loss på himmelska konditorns tårta. Här nere på jorden glappade det i löständerna när du åt och pratade. Jag antar att det är fixat hos den himmelska tandläkaren. Festa vidare, så återkommer jag med gratulationerna imorgon. På den riktiga födelsedagen! Du om någon är värd att firas med dubbla födelsedagar. Det var nog någon mening med detta felskrivande i böckerna.

Jag flyter på frihetens vågor nu

Höstlov. Smaka på den blogginledningen. Lägger sig som en mjuk marshmallow i gommen. Om någon undrar hur det känns sista dagen före ett höstlov, så är det bara att ställa frågan. Jag sitter inne med svaret. Jag har glidit med den känslan hela dagen. Sista dagen före höstlovet. Väl hemma i slapparsoffan, så kan jag intyga att ett höstlov aldrig kommer olägligt. Det är en blandad känsla av öken och fri-ute-på-havet. Alltså ytterligheternas perspektiv på tillvaron. Jag håller som bäst på att damma av mig ökensanden och byta om till något mer passande för att slänga mig ut i ledighetens svalkande vågor.

På tal om öken, så var det en liknande värme på jobbet idag. Inneklimattermostatens sensor måste sitta placerad på utsidan av byggnaden. På någon kall, skuggig och dragig plats. Därifrån gick larmet in till alla värmepannor och element: Varning! Kyla i antågande, var beredda, kyla i antågande. Lystring! Kyla i antågande. Allt verkar ha gått igång samtidigt. Det var hett som i en ugn. Kvalmigt. Eller var det bara min längtan efter höstlov som spelade mig ett spratt? Gick resten av lärarkåren runt och frös?

Solen låg på mot de stora fönstren i vårt arbetsrum och att kliva in i det rummet var som att sitta på en inglasad balkong mitt i stekheta sommaren. Har aldrig förstått det där med inglasad altan eller balkong. När sommaren kommer och vi bleka svenskar längtar ut, då ska vi väl vara ute? Många argumenterar för hur bra det är med ett extra rum, men varför köper man inte större lägenhet eller hus redan från början? Om det är ett extra rum man vill ha alltså. Jag kan återkomma till bloggämnet under sommaren 2008. Idag är det faktiskt starten på ett nytt oskrivet blad, höstlovsbladet.

Kroppen och huvudet är inställda på höstlov. Den processen börjar redan vid sommarlovets slut. Det gäller att ta sig levande fram till höstlovet. Återhämta krafter och sedan ta nya rejäla tag fram till jullovet. Detta är en rytm som gäller både elever och personal. Det handlar om överlevnadsstrategi. Det har ingenting att göra med om man tycker det är kul med skolan eller inte. Då och då behöver man bryta de vanliga rutinerna och skaka loss lite. Tänka på något annat.

Jag tillhör den kategori av lärare som tycker om mitt jobb. Jag är ganska säker på att det finns fler kategorier. Jag ser det som en förmån att få stiga in i ett klassrum och möta ungdomar. De som har det närmre till förskolan än till ålderdomshemmet. För många av oss lärare är det tvärtom. Förskolan ligger så långt bakom oss i tiden att den är knappt skönjbar. Ålderdomshemmet ligger dock inom räckhåll. Ett klassrum utan elever är ingenting. Ett klassrum med elever är en enda stor möjlighet. En möjlighet att förändra världen och göra den bättre än vad den var stunden innan.

Idag gjorde ett politiskt ungdomsparti ett besök på skolan. Partiets vuxenavdelning har stämma i stadens Konserthus och ungdomsavdelningen gav sig ut på missionsuppdrag eller medlemsrekrytering. Jag vet inte riktigt vad de kallar det. Det enda som gjorde mig uppmärksam på att de var där, var att en vit bergsprängare, ungefär en meter bred, gav ifrån sig skrällande ljud. Det förvånade mig lite att skolledningen inte ryckte ut och bad dem sänka ljudet eller till och med stänga av det. I denna sten- och betongbeklädda ljusgård ekade det något våldsamt. Det hördes in till klassrummen, det hördes in till arbetsrummen och eleverna som besökte matsalen under lunchen, satt mitt i ljudvågornas centrum.

I vanliga fall får man knappt släppa en nål i detta utrymme eller på något sätt föra oväsen runt omkring sig. Idag var det skränigt och ihåligt disco. Vad var ungdomspartiets budskap? Gör- så-mycket-hallaballoo-som-du-kan-för-det-är-ändå-ingen-som-vill-lyssna-på-vad-du-har-att-säga-budskapet. Eller var det kanske att: här-finns-ingen-ledning-som-sätter-gränser-för-vad-vi-får-göra-så-vi-kör-den-balla-stilen-och-verkar-coola-budskapet. Hur som helst, vad de egentligen gjorde där är det säkert ingen som vet. Hur ska ett budskap nå fram när man redan innan har sett till att det överröstas av en bergsprängare i kolossalformat? Var de medvetna om att budskapet inte skulle hålla måttet och förväntningarna, så att de dolde det med rassligt oljud? Det är just sådana saker som gör att höstloven måste finnas. Give me a break, man!

När nu höstlovet ligger helt oanvänt framför mig, så infinner sig stillheten. Friheten i att själv få bestämma över sin tid. Även om höstlovet ska användas till att rätta skrivningar, så ligger det en frihet i att få bestämma när rättandet ska göras. Jag tror att det kan bli när höstmörkret har sänkt sig och ljuslyktorna är tända. Lite soft musik i musikspelaren och något gott i glaset. Det enda som jag önskar av lovet är att jag ska kunna avsluta det utan förkylning i kroppen. Är det för mycket begärt? Ja, kanske det. Det är väl under höstlovet som alla förkylningar eskalerar och däckar alla elever och skolpersonal? Sjukdom och lov är ett så tätt sammanslingrat fenomen att det är omöjligt att blogga bort. Vi får trösta oss med att snart är höstlovet över och vi är tillbaka och får kämpa oss igenom höstkrämporna tillsammans.

PS. Idag diskuterade jag blogg med en kollega. Jag konstaterade att våra bloggbehov såg lite olika ut. Rätt intressant egentligen. Ska med glädje följa kollegans framtida blogginsatser. Bra också att veta att det finns någon därute som har koll på mig och mitt bloggande. Lite blogg-feedback kan aldrig skada. Då vill det till att jag är bloggskärpt. Vill inte komma tillbaka efter höstlovet och bli totalt bloggsågad. Då blir det en tuff räcka fram till jullovet. Nu när jag ändå har loggat in, så undrar jag om det går bra att skicka en hälsning? Vad bra. I så fall vill jag blogg-hälsa till skrivbordsgrannen. Jag önskar dig ett skönt höstlov! På återseende med ett leende!

När änglar tvättar kalasbyxor

Jag har under min uppväxttid tillbringat mycket tid på sjukhus. Så i vuxen ålder nöter jag gärna inte ut tyget på stolarna i väntrummet hos doktorn. Det är en kombination av, tror jag, att jag helt enkelt har fått min dos och överdos av sjukhusmiljön och att jag tycker att svensk sjukvård har blivit så kolossalt mycket sämre. Inte när det gäller nya mediciner, nya tekniker, bättre lokaler och så vidare. Men när det gäller tillgängligheten och bemötande av människor, både sjuka och friska, så har det öppnat sig en förfärlig avgrund. Det har fått stryka på foten när kunskapen om sjukdomar har växt.

Jag träffade för en tid sedan en läkare som var mycket välutbildad. Hans kroppshållning var sådan att han nästan såg ut som han fortfarande satt böjd över studentlitteratur och studerade inför ännu en ny tentamen. Jag tvivlar inte på att han tagit sin examen med bästa tänkbara betyg. Det hade säkert inte varit svårt för honom att få en tjänst. Nu möttes vi inne på ett undersökningsrum på barnmottagningen på sjukhuset. Det behövdes inte många minuter för mig att ställa en diagnos på honom. Förläst. Jag tror att han skulle kunna rabbla alla läkarböcker i sömnen. Han skulle säkert kunna redogöra för innehållet i alla mediciner i FASS. Jag tvivlar inte på att han är en mycket skicklig läkare. Som medmänniska var han katastrofal.

Jag tror inte att han var medveten om att det kom in två levande människor i undersökningsrummet. Med en hel massa symptom som kunde vara tecken på en sjukdomsbild. Han tog in informationen, han bläddrade frenetiskt i hjärnarkivet, han la pannan i djupa veck och funderade och kom fram till att han inte kunde göra något. Någon medicin behövdes inte. Några prover skulle inte tas. Ingenting stämde överens med det han hade läst. Alla år på universitetet och inte en rad om sjuka människor. Bara sjukdomar.

Jag önskar så att denna förlästa doktor skulle få träffa min mamma. Mamma som föddes nittonhundratrettiofem. Före andra världskriget. Dotter till en murare och hans hustru som gick och hjälpte folk i deras hem. Sex barn i syskonskaran. Tre äldre systrar och ett yngre tvillingpar. Mammas lärare kom hem och vädjade till mina morföräldrar att de skulle låta mamma läsa vidare. Hon hade läshuvud. Hon var duktig i skolan. Född vänsterhänt. Fick lära om och bli högerhänt. Det var på den tiden då det inte skulle dras några händer i bläcket. Det var inte tal om att mamma skulle läsa vidare. Det fanns ingen ekonomisk möjlighet till det.

I stället fick hon börja arbeta när hon var elva år. Kriget var över och hon fick tjänst hos en färghandlare. Hon fick sköta om deras lille pojke som hade svår eksem och som var tvungen att bäras omkring och såren skulle läggas om. Dessutom skulle gröten stå på bordet när personalen i färghandeln kom upp i bostaden för frukost. Det var inte tal om att läsa vidare. Mamma skulle ha blivit en underbar läkare. Eller sjuksköterska. Det hade varit en dröm att vara sjuk och möta henne i undersökningsrummet. Eller att få bli vårdad av henne i sjukhussalen.

Detta var inte hennes dröm. Mamma ville bli inredningsarkitekt. Jag är säker på att det hade hon klarat galant. Hon har alltid haft känsla för att göra det fint omkring sig. I hemmet, i husvagnen, på arbetsplatsen eller med fikakorgen på en rastplats. Hon har alltid försökt att göra det bästa av situationen när jag har legat på sjukhus. Det hade varit guld värt om den här läkaren, den förlästa läkaren på barnmottagningen på sjukhuset, hade kunnat göra praktik hos min mamma. Jag vet inte hur lång praktiktid han skulle behöva. Det beror nog på läkaren, hur djupt sjunken han var i böckerna och hur verklighetsfrånvänd han hunnit bli.

Jag vet bara att min mamma har varit, är och kommer att vara mitt i verkligheten. Den riktiga verkligheten. Den verklighet som verkligen betyder något för människor. Det rör sig inte om några underverk, det får inga löpsedlar på kvällstidningarna. Det är bara små saker, i mångas ögon triviala saker, men som jag och många av mina medmänniskor minns. När jag nämner detta för min mamma, så säger hon bara: ”Äsch, så du pratar. Det var väl inte så märkvärdigt.” Men äkthet och att göra saker i det tysta, det är märkvärdigt. Det är stort.

På Karolinska sjukhuset i Solna mötte vi många människor. Jag minns många av dem än idag. Några av barnen på avdelningen dog under tiden vi var där. Några åkte hem och vi sågs aldrig mer. Päivi är en av dem som jag inte har träffat igen, men som jag ofta tänker på och undrar vart hon har tagit vägen. Päivi var en liten finsk flicka i rödrutig bomullshängselklänning med vit långärmad tröja under. Päivi pratade på finlandssvenska och jag kommer ihåg att jag tyckte det lät precis som taget ur Mumintrollen. Päivi hade två små blonda hårtofsar, uppsatta med gummiband över vardera örat och med en rak bena mitt bak på huvudet.

Päivi satt i rullstol och hon kom åkandes runt på avdelningen, ibland hasandes med fötterna i backen. Hon hade inga tofflor eller skor på sig. Bara ett par vita kalasbyxor, vars undersida på fötterna var alldeles gråsvarta efter en dags rullstolsrally på avdelningen. Päivi fick sällan besök. Vi tyckte synd om henne. En ensam liten flicka på ett stort sjukhus. Så vi delade vår tillvaro med Päivi. Hon fick av mitt godis när jag fick paket till sjukhuset. Hon fick låna mina böcker och vi gjorde sällskap till lekterapin. Mamma hade under dessa sjukhusvistelser två flickor att ta hand om. Päivi och mig.

Ibland hände det att mamma frågade personalen om Päivis situation. Det kändes konstigt att Päivi var där ensam och så sällan hade någon som besökte henne. Det var mystiskt på något vis. Kanske tyckte personalen att det var mystiskt också att Päivi varje morgon hade rena kalasbyxor på sig. De hängde där på tork och luktade gott. Jag bär fortfarande på hemligheten hur det kom sig att dessa svarta fötter varje kväll kunde vara rena och vita följande morgon. När Päivi gått och lagt sig och somnat, så tog mamma hand om hennes kalasbyxor och tvättade upp dem i handfatet med lite tvättmedel och sköljmedel, så att det skulle lukta gott.

Jag kan se hennes ryggtavla framför mig fortfarande och jag minns hur hon gned och gnuggade strumpfötterna för att få dem rena. Hon sa aldrig något speciellt om det. Hon beklagade sig aldrig för personalen att ingen annan tvättade Päivis strumpor. Hon gjorde det i det tysta. I skenet från en svag nattbelysning i sjukhussalen. Det skulle vara enkelt att som barn känna att mamma gav för mycket tid åt någon annan. Jag behövde aldrig känna så. Mamma gav mig all den tid jag behövde och hon visade också sin styrka att kunna tänka på andra mitt i sin egen oro och vånda.

Det du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Jag har nog aldrig hört mamma säga de orden. Jag vet att hon har läst dem många gånger, men hon har aldrig sagt dem till mig. Hon har däremot visat mig dem i verkligheten så många gånger att jag kan omöjligt räkna dem alla. Det är något Jesuslikt över mamma och hennes handlande. Det vet många barn, flyktingar, äldre, ensamma, sörjande, sjuka, fattiga och andra människor som av någon anledning inte står stadigt på jorden. Vi som har mött henne vet och vi är tacksamma. Du som inte tror på änglar, du har inte mött min mamma. På återseende med ett leende!

PS. Idag efter jobbet så köpte jag en orkidé. Jag föll pladask för en Zygopetalum med ett vackert grönt spretigt bladverk och en raktuppväxande stängel med spräckliga blommor i grönt och rostbrunt och med en lila och vit tunga eller krage. Den är så otroligt vacker att det finns inte ord för att beskriva dess skönhet. Därför blir det premiär för bildbloggande. Det blev möjligt genom Mr T. Hade inte han ryckt in hade det inte blivit premiär för mitt bildbloggande idag. Jag behöver en kurs till i bildöverföring från mobil till dator. För vilken gång i ordningen? Sscchh! Blir det fler stänglar kan det bli fler bloggbilder. Du är värd en orkidé, Mr T. Mamma också!

Var gömmer vi all sparad tid?

Två månader kvar till jul. Varuhus som IKEA och liknande har med största säkerhet haft framme julgranskulor och elljusstakar i en månad redan. Det är helt galet. Konstigt att allt måste genomlevas i förväg hela tiden. Vad är det för fel med att ta fram advents- och julsaker till advent och jul? Var sak har sin tid. Nu är det kastanjernas tid att få dekorera ljusbrickan. De höstfärgade bordlöparnas tid. Tid för ljuslyktor i fönster och på bord. Idag blev det även tid för att plocka undan sommarmöblerna. Upp med dem på loftet i garaget. Grillen, vattenslangsställningarna, vattenkannorna och alla tömda urnor. Även den gamla brandsläckaren, av sådan modell som Emil köpte på auktion, tömdes och gjordes ren. Den har stått så grann på altanen hela sommaren med vita pelargoner. Allt åkte in för vinterförvaring. Det är sådan tid nu. Även pelargoniorna. Ska försöka övervintra dem. Kärleksörten som stått i vaser och fått nya rötter planterades ner i jorden. Det var hög tid för det. Det blev förhoppningsvis det sista röjet i trädgården för den här säsongen. Det är sådant som hösten är till för. Inte för att inhandla julgranskulor och elljusstakar.

Idag har jag även planerat en personalfest som ska bli av en fredag i november. Jag tänker inte avslöja några detaljer. Tänker inte göra denna blogg till någon smaskig avslöjarsida. Festinnehållet är än så länge hemligt, men ska något sägas, så kan det vara följande: blir festen en promille lika rolig av allt det roliga vi har i festkommittén vid planerandet… då blir det en kanonfest! Många trådar återstår att väva samman innan allt förberedande är klart. Det gör sig inte självt att fixa en höjdarkväll. Förhoppningsvis blir alla kollegor nöjda och glada. De är värda all uppmuntran, så vi vill försöka ge dem det bästa. En kväll att komma ihåg och se tillbaka till över hela den långa vintern. Det kan behövas lite fest i höstmörkret. Det är på något sätt helt rätt i tiden. Tid för fest!

Idag när jag åkte hem från jobbet, så uppmärksammade jag att svenska flaggan var hissad på var och varannan flaggstång. I morse åkte jag så tidigt så då hade inte alla flagghissarna kommit ut och dragit i linorna ännu. På eftermiddagen, i oktobersolen, så vajade flaggorna så vackert i vinden. Festligt! Heder åt alla dem som har flaggstång och som bryr sig om att se till att flaggorna kommer upp på de officiella flaggdagarna. Vi borde bli flitigare med att visa vår vackra flagga. Jag hörde ett så dumt påstående för en tid sedan om att det är så lätt att bli förknippad med högerextremistiska grupper om vi använder den svenska flaggan i olika sammanhang. Sådana gånger ser jag säkert ut som en fågelholk. Jag ber om ursäkt för det, men jag förstår faktiskt inte vart vi är på väg, när vi tänker så.

Det är FN-dagen idag. En minnesdag för att FN: s permanenta medlemsstater godkände FN-stadgan just det här datumet år 1945. Dagen har firats sedan år 1948. Nästa år är det alltså 60-årsjubileum om FN lever och har hälsan då. Det är så många som 192 länder som är sammanslutna i FN. Det är nästan alla världens länder. Med tanke på FN: s syften och målsättningar, så borde världen se annorlunda ut efter 60 år. Det borde råda fred, för hur kan något lands ledare ens tänka tanken på att starta upp något otyg mot någon eller några i sammanslutningen. Eller mot någon utanför. Det borde finnas mat och vatten till alla människor på jorden, oavsett var vi än bor på jordklotet. Det borde finnas sjukvårdshjälp till alla sjuka människor. Vi har flugit till månen i nästan 40 år nu, men vi kan inte hjälpa varandra här på jorden. Vi bygger snabbare tåg, snabbare flygplan, snabbare vägar och bilar. Vi utvecklar våra datorer så att vi snabbare kan uträtta det vi vill framför datorn.

Tänk så mycket tid vi borde få över till varandra. Vi har hjälpmedel till att göra vårt liv till en racerbana, där tiderna pressas ner hela tiden. Konstant bättre resultat tidsmässigt. Vad tar all tid vägen som vi hela tiden sparar? Vi köper julpynt i september och semlor i december. Tulpaner i januari och sommarplantor i april. Vi köper vinterkläder i juli och sommarkläder i februari. Oljar altandäcket i mars och planerar sommarsemestern i november. Vi tycker att sommaren är över vid midsommar i juni och hoppas på en bättre sommar nästa år i oktober. Vi slänger de prunkande sommarblomstren i augusti och planerar var vi ska vara över jul i maj. Det är oordning i tiden. Varför vill vi ha det så? När kom vi i otakt med tiden? Kan vi på något sätt korrigera och rätta till tidsskillnaderna? Vi har vissa fasta hållpunkter som t.ex. påskdagen, första maj, midsommarafton, julafton och som dagen idag, FN-dagen. De kommer i rätt tid, sedan är det bara upp till oss att ställa in tiden däremellan.

FN-dagen ja. Nästa år firar den alltså 60-årsjubileum. Av all sparad tid vi har så skulle vi kunna hissa flaggorna på alla flaggstänger i hela Sverige. Både FN-flaggor och svenska flaggor. Vi skulle kunna hålla fred i familjer och släkter, hålla fred med grannar, hålla fred med arbetskamrater och skolkamrater. Vi skulle kunna bjuda några ensamma och ledsna människor på lite god mat och trevlig gemenskap. Vi skulle kunna skänka av vårt överflöd så att lidandet i världen åtminstone kunde börja gå mot sitt slut. FN står för förenade nationerna. En uppmaning till alla ledare inom FN: förena nationerna. Det är tid för det nu. Hög tid. I jämförelse med det, så är det inte mycket som brådskar.

PS. Smålänningen tipsar: det finns julgranskulor efter jul. Det är ingen brådska. Det är lugnt. Du har väl hört talas om mellandagsrea? Fast egentligen borde den kallas juldagsrea. På återseende med ett leende!

Alla dessa otäcka påsar

Jag är inte rädd för att dö. Jag känner å andra sidan en stor tacksamhet för att jag inte behövde dö på Karolinska sjukhuset i oktober 1975. Jag minns inte så mycket från onsdagen den 1 oktober. Minns att mamma var hos mig när jag vaknade. På den tiden fick föräldrar inte bo i samma rum som sina sjuka barn, utan hänvisades till ett speciellt våningsplan. Det såg ungefär ut som en vårdavdelning, med flera sängar på samma sal, en samlingssal med TV och ett litet pentry.

Det var inte så ofta som jag åkte upp till tionde våningen där mamma hade sin säng under tiden jag låg på Karolinska. Mamma tyckte nog att det kunde vara skönt för andra föräldrar att få vara i lugn och ro. Kanske hade de genomlidit en vaknatt nere på en vårdavdelning, kanske hade deras barn dött, kanske låg deras barn på operationsbordet, det fanns kanske fler anledningar till att jag inte var däruppe så ofta. Vissa dagar orkade jag nog inte med så mycket mer än alla undersökningar. Andra dagar när det fanns tid och krafter över, så fanns det säkert roligare saker att förströ sig med.

Hur som helst så var det en enorm trygghet att veta att mamma fanns nära mig hela tiden. En klar förbättring mot sjukhuset hemma i Småland, där föräldrarna inte fick tillåtelse att stanna kvar över natten. Vi hade tolv mil till närmsta och aktuellt sjukhus och det var en fruktansvärd upplevelse att bli lämnad ensam, utan mamma eller pappa. Det måste ha känts hemskt för föräldrarna också, att släppa taget om ett gråtande barn.

Den 1 oktober 1975 fanns mamma vid min sida. Efter avklarat vattenlavemang var det skönt att få krypa ner under täcket i sjukhussängen igen. Konstigt att det kan bli en vana för en tioåring att ta vattenlavemang. Att ännu en gång tömma en redan tom mage, att försöka knipa ihop ändan, när innehållet i den avlånga påsen med blå markeringar runnit in bakifrån i kroppen. Den kylan och den obehagliga uppsvällningen som gjorde att jag ville gråta, men det är nästan omöjligt att storgråta och samtidigt knipa igen ändan.

Jag fick ligga på en brits i tvättrummet. Det var kalt och kallt. Vitt kakel på väggarna. Rostfria bänkar med rostfria hyllor, med rostfria bäcken. En doft av urin, avföring och rengöringsmedel. Det är lätt att känna sig ynklig. Jag hade gjort det så ofta under mina tio levnadsår att jag blivit van. Så tillåtelsen av sköterskan att stiga upp och rusa in på toa och bara låta det forsa. Ingen fast massa, utan smutsigt vatten. Att det kan göra så ont. Det slet i hela kroppen. Jag kände mig nästan illamående och därinne, med stängd olåst dörr, kom tårarna. Tysta tårar.

Tillbaka i sängen så fick jag något lugnande medel. Både en spruta och en tablett. Kände mig sömnig igen. Konstig känsla efter att ha sovit hela natten. Så började sängen rulla och jag visste att min mamma följde med mig och sköterskorna. Till hissarna, in i hissen, i hissen och ut ur hissen. Visste inte riktigt vart vi var. Visste förstås att jag skulle opereras och var fortfarande bekymrad för det här med naglarna.

Hörde mamma säga att jag liknade en ängel, med nykammat hår liggande på kudden. Vit sjukhusrock, vita sängkläder. Nere vid fotändan låg en A4-skiva av hård kartong med journalanteckningar. Anteckningar om temperatur, blodtryck och puls från undersökningen på morgonen. Säkert också hur mycket medicin jag hade fått. Där låg också några påsar blod. Vinröda påsar mot allt det vita. De skulle komma att behövas och fler därtill. Mamma var tvungen att göra sitt avsked utanför dörrarna och jag var så pass omtöcknad att jag inte såg hennes tårar. Jag vet bara att de fanns där. En sköterska fångade upp henne innan hon föll i golvet. Jag förstår att världen vacklar en sådan gång.

Operationen drog ut på tiden. Den tog hela dagen och jag minns självklart nästan ingenting från uppvaket. Hade någon informerat mig om hur de kommande veckorna skulle bli, så hade jag haft något annat att oroa mig för än naglarna. Fem påsar hängde vi sidan av sängen. Från påsarna gick slangar och de slangarna gick in i min kropp. De första dagarna efter operationen hade jag inte någon som helst koll på hur det såg ut eller hur doktorn hade löst virrvarret med slangarna och påsarna. Såren skulle läggas om varje dag och slangarna skulle spolas igenom och det var en fruktansvärd process. Obehagligt att känna kyla komma in i och gå ut från kroppen och under tiden spänna och göra ont.

Det fanns en vilja att bara tag i alla slangar och påsar och befria mig från alltihop, men jag orkade inte det. Efter några dagar kunde jag lyfta huvudet och titta på sängkanten och se de fem påsarna, de flesta fyllda med blod. Det spände och värkte nere i magen. Jag fick smärtstillande. Det var en lång och utdragen trötthet och hela tiden gjorde det ont, men på olika sätt. Ingen sa något om naglarna och det var skönt. Det räckte så väl med det som var.

När jag fick lämna sjukhuset efter operationen, så hade sommaren definitivt släppt greppet och det var höst. Träden var inte längre gröna utan skiftade i gult, orange, rött, beige och brunt. Dagen då jag lämnade sjukhuset sken solen från en klarblå himmel. Luften var kylig. Jag kunde inte röra mig så snabbt, utan var tvungen att ta små korta steg och fick stanna och göra en del pauser. Allt kändes så nytt. Jag hade fått en ny kort täckjacka. Brun med resår i midjan och kring handlederna. Bruna fiskbensmönstrade byxor, en vit flätstickad luvtröja med fickor och dragkedja. Nya promenadskor. Årstiden var ny.

För några veckor sedan, då jag senast var ute, höll sommaren kvar sitt grepp, men nu var det nya färger på träden. Men det mest markanta som kändes nytt var min kropp. Det betedde sig annorlunda och jag hade blivit av med den gamla tröttheten. Nu var jag bara trött av operationen och sjukhusmiljön. Jag längtade tillbaka till skolan, till alla kompisar. Jag längtade hem, till mitt rum. Jag längtade efter pappa och min storebror. Jag längtade efter att få mumsa på allt det godis som snälla människor skickat till mig under min sjukhusvistelse. Det var en fin omtanke. Ett kort och lite godis. Mamma hade stoppat undan det i lådorna i nattduksbordet på sjukhussalen. Gelébåtar, punschpraliner, Ahlgrens bilar, engelsk lakritskonfekt, ett öres kolor. Den som spar den har och nu hade jag allt godis samlat i en påse. Säkert flera kilo karameller. Det skulle bli någonting att visa upp därhemma. Detta var en stund, så långt ifrån död och sorg. Dessutom hade jag fått nya naglar. Med vita ränder längst ut. Tänk vad en sjukhusvistelse kan åstadkomma.

Based on a true story brukar det stå i eftertexten i slutet på filmen. Så även i denna blogg. Baserat på en sann historia. Det har gått lite drygt 32 år. Jag är fortfarande tacksam för livet. Denna fantastiska gåva, som vi varje dag får förvalta. En del filmer slutar lyckligt och andra slutar olyckligt. Så är det i verkligheten också. Ibland får episoder lyckliga slut och ibland inte. Vi förstår inte alltid varför saker och ting sker. Speciellt inte när vi är mitt i ett pågående drama. Det kanske först är när vi står med hela resultatet i handen, som vi kan se helheten och vårt varför klarnar. En del saker som händer tror jag inte vi får svar på medan vi lever här på jorden. Resultatet finns kanske klart först när vi når himlen. Där uppe kommer det säkert att rätas ut en hel mängd med frågetecken. Frågan är bara om det är det första vi kommer att ha behov av då? Jag vill påminna mig om att säga tack. Tack för allt!

PS. Imorgon är det två månader kvar till julafton. Idag är det två månader kvar till drottningens födelsedag. Om jag inte är helt felunderrättad så fyller hon då 64 år. Ett år kvar till pension med andra ord. Hur blir det med det? Går kungligheter i pension? Har de möjlighet att få uppleva gemenskapen i PRO, åka på utflykter, spela boule, gå gemensamma promenader och sedan slinka in på ett fik, släktforska och allt annat som de inte har haft tid till förut under det yrkesverksamma livet? Självklart måste de få gå i pension. Vi lever på 2000-talet. Någonstans har vi väl kommit i jämställdhetsfrågan? På återseende med ett leende!

Jag beställer in lite mer crema

Idag var det dags för att serva bilen. Vi hade bokat tid på verkstaden. Det föll på min lott att lämna in den på morgonen. Jag hängde på min cykel på cykelstället och tänkte på så sätt förflytta mig från verkstaden till jobbet. Det visade sig bli en cykeltur i ösregn. Inte den bästa tänkbara kureringen av den pågående förkylningen, att cykla i kallt oktoberösregn. Jag tog mig dock till jobbet och där väntade kaffeautomaten med hela kaffemenyn.

Det är en hel vetenskap vad den kan åstadkomma. Ett knapptryck och styrkan på kaffet ändras. Ett tryck på en annan knapp och mängden ändras. Socker eller utan socker. Kaffe, cappuccino, café au lait, espresso, macchiato med flera. Det är bara att välja. En möjlighet är att göra ett kaffedrickarschema. Vanligt kaffe på måndagar, espresso på tisdagar och så vidare. Jag unnar mig lyxen att välja för stunden vad jag är sugen på. Kaffemaskinen klarar även av varm choklad med eller utan mjölk och hör och häpna, även varmt vatten. Till alla teälskare.

Efter lunchen tog jag en dubbel espresso. En liten mängd starkt och fylligt kaffe. Dubblar man dosen i automaten är mängden fortfarande liten. Kaffet är täckt av ett fast skum, som består av cellulosa och fetter, som kallas crema. Creman som fastnar på kanten, är godast av alltihop. Hemma i sin ensamhet kan man dra med fingret och samla upp hela creman. På jobbet kan detta uppfattas som ohyfsat och jag låter bli. Vill inte bli ihågkommen som ohyfsad och okultiverad. Kaffet ska pressas under högt tryck, optimalt är 9 bar. Jag tror inte kaffeautomaten är optimal. Men det låter vardagslyxigt att trycka fram en espresso efter måndagslunchen.

Det ringde ett telefonsamtal under min lunch och det samtalet kostade mig tretusentvåhundra kronor. Det var verkstaden som ringde och berättade att bromsbeläggen och skivorna bak behövde bytas. Okej, förutom sextusen för själva servicen av bilen, så fladdrade det till lite extra i pengahanteringen. Jag kände mig manad att låta mitt småländska påbrå träda fram och jag förhandlade lite i telefonen. Verkstadskillen verkade utvilad och på gott humör och sa att han skulle titta på det. Kanske blev han förvånad över att träffa på en prutande smålänning? Hur som helst, det gav resultat. Han hade dragit av tio procent på hela notan.

Det hade slutat regna när jag hämtade bilen, men det var fortfarande en tung och grå dag. Att lämna in bilen på verkstad och hämta ut den är ungefär som när vi människor går till tandläkaren. Man behöver bara närma sig lokalerna så kostar minsta lilla undersökning. Ibland blir det extra otrevliga överraskningar som rotfyllningar i tänderna eller som idag, byte av bromsbelägg och skivor bak. På bilen.

Ikväll gav mig min Herre en motvikt till allt detta som jag räknar som vardag och som jag ibland målar upp som problem. Jag fick förmånen att träffa två män från Zimbabwe. Att höra deras berättelse om deras liv och om alla aktuella händelser runt omkring dem i deras hemland, gav mig nya infallsvinklar. För dem handlar det om att ha mat och vatten för dagen. För dem och deras lands befolkning är medellivslängden 27-35 år på grund av sjukdomar som sprider sig, inte minst HIV och aids. För dem töms skolorna på lärare och sjukhusen på läkare, för att all välutbildad personal flyr landet. För dem handlar det många dagar bara om att överleva.

Mina vardagsproblem ter sig väldigt ynkliga då jag jämför mitt och deras liv. Inte bara materiellt, utan även andligt. Deras vittnesbörd om deras tro på Gud får mig att gråta. Inte för att jag tycker synd om dem eller för att jag tycker att de är två stackars män från Zimbabwe. Nej, tvärtom. De bär på en sådan fantastisk rikedom som vi här i Sverige håller på att förlora. Tack gode Gud för dessa två män från Zimbabwe som jag tror är hitsända för att evangelisera om sin tro och sin styrka i Gud. De vet till vem de ska vända sig. Till vem, om inte till Gud? De vet att Gud kommer att hjälpa dem igenom dessa svårigheter. De vet att det kommer att sluta väl. De vet att Gud redan har segrat. Det är inte segern i världen som räknas, utan segern över världen.

Jag gråter över min egen svaghet. Över min svaga tro på Gud. Förlåt mig Herre. Jag klagar över regn, för att jag blir blöt. När det finns människor i Zimbabwe som är beroende av regnet för att få skörd på sina magra jordar. Jag åker bil till verkstaden och klagar för att det blir för dyrt. Mina svenska pengar har fortfarande ett värde. I Zimbabwe är ekonomin totalt raserad. Jag ojar mig över tandläkare, där jag kan få hjälp att hålla min kropp hel och frisk. I Zimbabwe finns det bara ett fåtal läkarutbildade människor kvar. Jag väljer och vrakar bland alla kaffemöjligheter på jobbet och ibland klagar vi på att det blir några kaffestänk i tevattnet, medan många människor i Zimbabwe inte har tillgång till rent vatten. Jag bloggar om en förkylning, då människor dör varje timme i aids och andra sjukdomar.

Jag låter det börja med mig. Vill sedan sända utmaningen vidare till dig. Utmaningen att se Gud och evigheten mitt i vår vardag. Utmaningen att tänka att allt inte kretsar kring svårigheter, nöd, problem, fattigdom i materiella värden. Det finns något som är mycket viktigare, vårt liv. Det liv som vi har fått av vår Skapare. Det liv som vi just nu håller på att förstöra för oss själva genom girighet, avundsjuka, lättja, frosseri, storhetsvansinne. Listan kan göras lång. En lista som inte borde göra någon stolt. Ändå är det detta som vi ägnar oss åt. Istället för att bry oss om varandra.

Männen från Zimbabwe berättade om hur det är att vara i en het ugn. De sa att vi är också i samma ugn om vi säger att vi bryr oss om dem. Du och jag befinner oss i en het ugn och där är det svårt att överleva. Så småningom tar syret slut. Utmaningen ligger i att stå upp för dem som lider. Jag låter det börja med mig. Vill du slå följe? Ensam är inte stark. Det är en myt. Något vi har hört och levt efter i lång tid. Alltför lång tid. Ensam är inte stark. Vi blir som svagt kaffe. Sådant som man bjuds på i England och i USA. Blaskigt och svårdefinierbart. Lätt att ta miste på. Är det kaffe eller te? Vi kan inte fortsätta att gå omkring och vara som en kopp kaffeblask. Visa lite mer crema. Tack!

PS. Det märktes att bilen var nyservad. Den gled fint igenom stan, som en spinnande katt. På återseende med ett leende!

En snusförnuftig predikan

Idag hade jag tänkt gå till gudstjänsten. Det var riktigt planerat, men så ville förkylningen något helt annat. Jag intygar att det inte var latmasken som talade, det var baskeluskerna. När hjärtat dunkar så hårt och svetten pärlar sig över hela kroppen direkt efter en dusch, då är det ett tydligt meddelande till hjärnan: kroppen behöver vila och stillhet. Så fick det bli. Det är inte helt fel med en stilla förmiddag i en skön fåtölj och då sällskapet är Mr T. En mugg starkt kaffe och lite tilltugg och livet känns riktigt härligt, om jag försöker tänka bort hjärtklappningen och värken som sliter i kroppens leder, muskler och senor.

Istället försökte jag tänka på gudstjänsten som jag missade och då kom jag osökt att tänka på prästen som skulle predika och jag blev medveten om att jag i den stunden missade en riktigt bra predikan. Just den prästen är ett säkert kort om man vill höra en bra, aktuell och mitt-i-prick-i-mitt-hjärta-predikan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen. Ibland snurrar tankarna iväg, vare sig jag är på gudstjänst eller hemma i fåtöljen. Från präst till predikan vidare till snus var inte steget så långt i tankevärlden. Inte i min tankevärld i alla fall. Jag har gjort en upptäckt under den senaste tiden och det är att var och varannan präst av det manliga könet snusar.

Just det, snusar. Det har blivit en riktig aha-upplevelse för mig. Jag känner inte så många präster, men de flesta av dem som jag träffar regelbundet, snusar. De flesta med portionssnus, någon enstaka med riktig gammaldags prilla. Eftersom så många av de präster som jag har runt omkring mig snusar, så kanske det är mer utbrett än vad jag tidigare trodde. Detta ämne sorterar säkert in under fliken värdelöst vetande, men det hjälps inte. Min nyfikenhet har gått igång och den bör på något sätt stillas.

Enklast vore det att fråga rakt på sak: Varför snusar du? Men det verkar kanske närgånget och burdust. Precis som om jag vore en åklagare som trycker upp prästen mot väggen. Jag vill absolut inte komma med någon som helst anklagelse eller moralpredikning. Jag vill bara stilla min nyfikenhet. Undrar om prästen förstår det? Det är kanske enklare att fråga om jag lutar mig mot en statistisk undersökning? Jag startar en forskning i ämnet präster och snusvanor. Jag har tidigare forskat och skrivit uppsatser, men då har nyckelorden varit kvinnor, brott, straff, fångar, fängelser och 1800-tal. Präster och snus har inte funnits med. Jag bör kanske fråga mig vad syftet med undersökningen är? Det känns som ett litet vagt syfte att jag är nyfiken.

Jag har i nuläget inte koll på forskningsläge, källor, källkritik och undersökningsmetod. Är inte heller helt klar med frågeställningen eller frågeställningarna. En liten teori som jag har är att snusanvändandet är också ganska utbrett bland ishockeyspelare. Jag kan vara ute på hal is nu, men det känns som om hockeyspelarna är överrepresenterade i snusandets regioner jämfört med andra idrottare. Finns det något samband mellan präster och ishockeyspelare? Har jag hittat en osynlig länk mellan hockeyarenorna och predikstolarna? Detta blir mer och mer intressant.

Hur bred ska min uppsats bli? Ska den täcka hela Sverige? Alla präster och alla hockeyspelare? Ska jag inrikta mig på en lokal undersökning? Eller blir det mer intressant att åtminstone undersöka alla spelare i hela Elitserien och kanske då jämföra med alla präster som bor och verkar i samma stad som elitlagen finns i? Det blev mycket att fundera på. Det blir lätt så när tankarna får skena iväg fritt utan tyglar. Det blir lätt så när nyfikenheten växer och sväller upp över kanten. Har jag verkligen tid med en helt ny forskning? Hur blir det med kvinnorna, brotten och straffen? Hur blir det med bloggandet? Kommer jag att hinna arbeta? Är det värt all möda och tid att utreda varför prästerna snusar? Eller hockeyspelarna?

Det är kanske helt enkelt bäst och smidigast att bara fråga prästen nästa gång: Hur kommer det sig att du snusar? Jag är så nyfiken. Jag ska försöka att hålla inne med mina innersta åsikter och min egen erfarenhet av snus. Jag testade en gång när jag gick i högstadiet. Resultatet var att jag höll på att kräkas och jag kände mig helt svimfärdig. Det avgjorde saken. Jag gav mig själv ett löfte att aldrig börja snusa. Ett löfte som jag därefter har hållit. När jag blev vuxen och förståndig nog att inte falla för kompistrycket att prova, så räcker det med alla fakta om snus för att låta bli.

Snus innehåller nikotin. En prilla som är inne i 30 minuter motsvarar cirka 4 cigaretter i nikotinhalt. Nikotin är ett njutningsmedel som framkallar åderförkalkning. Nyligen gjorda studier påvisar muncancer och även cancer i bukspottkörteln. Långvarigt snusbruk ger dessutom missfärgade tänder. I Sverige finns drygt en miljon snusare. Ett försvar från deras sida kan säkert vara att så många kan inte ha fel. Som sagt, jag skulle inte lägga ner en massa moral i min fråga. Jag har dock svårt för att släppa tanken på hur så sunda människor som präster och hockeyspelare, kan bidra att förstöra sin skapelse, sin kropp, sitt redskap i tjänsten, för innehållet i en liten dosa. Dyrt är det också, men det är kanske inte det största problemet för en präst eller för en hockeyspelare.

Kanske det största problemet för dem är att vara utan snus. Precis som Pippi Långstrump och hennes vänner skrev i ett nödrop: Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö. Tommy protesterade. Så kan jag inte skriva, det är ju inte sant. Jasså inte, sa Pippi. Har du något snus? Har Annika något snus? Har jag något snus? Nä, det kan väl hända, svarade Tommy lite förbryllat. Fördelen för prästerna och för hockeyspelarna är att de flesta runt omkring dem har snus, så de behöver inte bli utan och försmäkta. På så sätt kan de fortsätta att gå in för det de är bra på, rädda människor och vinna matcher. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska det sitta fint med blåbärspaj och vaniljglass. Vad vi firar? Inget speciellt. Blåbärspaj kan man äta utan att fira något. Det brukar alltid sitta fint. Fint som snus!

Jag återkommer någon gång till dig, Gudrun!

Mörkret har sänkt sig över denna lördagskväll i oktober och jag sitter i ljuset av min dataskärm och med tända ljuslyktor. Har i skrivandets stund inte en susning om vad dagens blogg ska innehålla, men om fingrarna får spela litegrann över tangentbordet, så flödar det kanske på av sig själv? Eller så gör det inte det och då får det väl vara så. Det är inte till att räkna med att det kan uppstå blogg-lycka vid varje försök. Det finns också en risk att bli recenserad och kanske till och med refuserad. Då är jag i gott sällskap, även Astrid Lindgren har fått suga på den karamellen. I det goda sällskapet kan jag stanna länge. Speciellt om det finns karameller.

Just nu hörs bara suset från batteriladdaren som laddar fyra batterier. Rechargeable. Laddningsbar. Önskar att jag hade en sådan stämpel på mig just nu. Det skulle inte vara dumt att lägga sig raklång i en sådan där manick i cirka 15 minuter och därefter tas upp och vara till 100 % laddad med nya krafter. En av två återhämtningsdagar är snart till ända och just nu känner jag hur jag håller på och laddar för en förkylning.

Det började med lite spänningshuvudvärk i pannan. Så mycket sakta, men säkert, började halsen signalera och just nu är det rena rama SOS-larmet i halsregionen. Det Svider-Och-Spränger-larmet. Jag har börjat frysa också. Jag har tänt värmeljuslyktor runt om i huset och mysfaktorn är total, men det hjälper inte, ryggraden fryser.

Det värker i knäna, fotlederna, handlederna, ljumskarna, i njurtrakten, i axlarna. Det känns som om jag sitter i en skenande förkylningskälke och det säger bara svisch nerför backen och jag väntar på att det ska ta stopp med förskräckelse. Har förflyttat mig till medicinskåpet för att stoppa i mig någon typ av febernedsättande och smärtstillande tablett. Det märks att både Mr T och en av våra tonåringar har haft ett par veckor bakom sig av långdragen förkylning. De är inte helt återställda ännu. Tablettförrådet är nästan tömt. Det finns kanske en reserv att tillgå i våra necessärer och i någon utav mina handväskor?

Jag har läst annonser i lokaltidningen om vaccinering mot årets influensa. De som har koll på hur influensan sprider sig över jordklotet säger att den är extremt hård och elak i år. För en tid sedan var den i Australien och däckade tydligen en stor del av befolkningen. Nu är den på intågande mot vår del av jordklotet. Trist att forskarna inte har kommit på något sätt att sätta influensan i karatän. Där kunde den stanna kvar tills den var ofarlig och smittfri. Det är verkligen trist.

En förkylning kommer sällan lägligt. Jag vet inte vid vilket tillfälle som jag skulle kunna planera in i min almanacka att här skulle det passa att ta emot förkylningen. Tisdagen i vecka 45. Ja, då säger vi det. Vilken tid? Klockan tre på eftermiddagen? Ja, det passar bra. Då kan vi ta en fika samtidigt och planera hur vi ska lägga upp resten av tiden. Skapa lite ramar och handlingsplaner. Vad fint, då säger vi det så länge. Skulle det bli något förhinder så hör vi av oss, så får vi försöka hitta en ny tid.

Verkligheten är en helt annan. Då bara kommer förkylningen, oftast utan förvarning. Trodde jag skulle klara mig denna gång, eftersom det har funnits förkylningsbaskelusker i huset i flera veckor nu. Trodde att jag kunde stå emot denna gång. Det här är kanske inte en smitta à la huset, utan den kan komma från vilket håll som helst. Tänk om vi var lika frikostiga med kärlek, glädje och omsorg, som vi är med att sprida bakterier, virus och annat elände. En feberrusig tankeställare. Men det verkar som om det just nu får bli både och. Mr T visade kärlek, glädje och omsorg och erbjöd mig en liten hutt med whiskey. Den rev gott i halsen och värmde bröstet. Jag tackade för gesten med harklingar, hosta och snörvlande.

På någon timme blev det ombytta roller. Förhoppningsvis är min förkylning av något lindrigare art än den som Mr T har burit runt på i flera veckor nu. Jag kan bara hoppas. Såg en skymt av Gudrun Schyman ikväll på TV. Hon talar om jämlikhet och jag antar att hon menar att den ska råda mellan män och kvinnor på alla områden. Så då får jag väl ta min beskärda del av det förkylda tillståndet och hålla balansbrädan i ett plant läge. Idag är jag inte i mitt livs form, så jag väntar med att göra en djupare analys av jämlikhetstugget till en annan gång. På återseende, Gudrun. På återseende med ett leende!

PS. Hur kunde vi missa att alla Sveriges kungliga korvmojar firar namnsdag idag? Sibylla! Vi har säkert svischat förbi ett flertal och levt i okunskap om alla firande-erbjudanden. Extra mos, extra korv, extra räksallad, extra av allt. Det har vi missat. Den medhavda matsäcken smakade underbart och vilka utsikter. Rött, orange, gult, brunt i trädkronorna som speglade sig i alla sjöar. För missade Sibylla-erbjudanden tröstade vi oss ikväll med räkmackor, Mr T och jag. Livet går vidare trots allt.

Hitta en sten att vila på

Tisdagskvällen den 30 september 1975 promenerar två smålänningar i området runt Karolinska sjukhuset i Solna. Den ena smålänningen är min mamma, den andra är jag själv. Det verkar nästan som om sommaren har dröjt sig kvar ända fram tills nu, sista kvällen i september. Vinden är ljummen och jag minns att det var mer sommardoft än höstdoft i luften. På det hela taget skulle det vara en härlig stund för kvällspromenad, om det inte vore för morgondagen. Alla tankar, allt som är själva livet kretsar kring morgondagen. Det har det gjort i stort sett hela mitt tioåriga liv och denna kväll har det bara intensifierats. Kvällen före den viktiga dagen, den avgörande dagen. Dagen som äntligen verkar bli av och samtidigt som vi alla önskar aldrig skulle behöva komma.

Imorgon ska jag opereras. En operation som måste göras för att jag ska överleva och en operation som jag kanske inte överlever. Jag är själv mamma till två barn nu och bara jag tänker tanken kan jag skapa mig en bild och en känsla av hur mamma upplevde denna kväll. Jag kan nästan känna värken i bröstet. Det är som om det vore jag själv, men det är min mamma, som denna tisdagskväll i september 1975, tar ut sin svårt sjuka dotter på en promenad för att få andas in annan luft än sjukhusluften i lungorna. Mamma som detta år har fyllt fyrtio år.

Alldeles i närheten av Karolinska sjukhuset ligger en stor kyrkogård. Inte alls som den jag är van att se hemma i Småland. Denna kyrkogård är enorm. Med ett högt svart järnstaket och innanför staketet är gravstenar och gravkors mycket större än på vår småländska kyrkogård. Inte så konstigt egentligen, allting är mycket större här i huvudstaden. Husen, affärerna, sjukhuset, så självklart är kyrkogården också större. Grinden till kyrkogården är pampig, den är mycket högre än staketet. Jag stannar till på trottoaren utanför och mamma undrar om jag börjar bli trött. Jag känner mig inte tröttare än vanligt, men jag funderar över en mycket viktig fråga och den måste jag få svar på direkt.

– Mamma, kan man beställa en gravsten innan man dör?
”Hur menar du?”
– Jo, när jag dör, så vill jag bestämma vilken gravsten jag ska ha på min grav.
”Ingen människa vet exakt när hon ska dö.”
– Just därför så vill jag att jag ska kunna beställa den i förväg, så att jag vet att den blir rätt.
”Hur vill du att din gravsten ska se ut?”
– Den ska inte vara som någon utav de som finns här innanför. De är alldeles för stora. Ganska fula faktiskt. En del lutar också.
”Det har du rätt i.”
– Jag vill ha en vanlig sten, en stor sten som finns i skogen.
”Ingen sådan här fyrkantig platt sten som står upp? Eller en som ser ut som ett kors?”
– Nej, en vanlig sten, en rund, som man kan sitta på.
”Sitta på?”
– Ja, om någon kommer och hälsar på mig och som kanske är lite trött, så kan han eller hon sätta sig där och vila en stund.
”Bara en sten, utan text?”
-Jag vill ha mitt namn, så att de hittar rätt.
”Javisst, det kan vara bra.”
-Kom ihåg allt det här, mamma.
”Jag glömmer det aldrig.”

Mamma höll vad hon lovade den här kvällen. Hon har aldrig glömt. Många gånger efteråt har hon berättat hur hon kände sig svimfärdig och hur skräcken grep tag i henne. Ända sedan jag föddes, i tider av sjukdom, sjukhusresor, undersökningar, provtagningar, febertoppar, feberkramper, ständiga röntgentagningar, lavemang, katetrar, medicinering, allt som hör ihop med medfött njurfel, så har molnet hängt där över alltihop. Molnet som innehöll döden.

Frågestunden och dialogen utanför kyrkogården i Solna kvällen före operationen var bara ytterligare en länk i kedjan som förenade liv och död. Själv minns jag att jag kände mig nöjd och tillfreds med att jag hade fått säga hur jag ville ha det. En stor rund sten med mitt namn på. En sten som det gick att sitta på. En sten för vila. Kvällspromenaden rörde om känslorna ännu mer för min mamma, men hon lyckades dölja det väl. Eller så var jag upptagen med ett mycket större problem att jag inte märkte hur dåligt hon mådde av vårt samtal. Det fanns faktiskt ett mycket större problem än döden denna tisdagskväll i september och det problemet gav mig fjärilar i magen.

Jag var vid den här tiden i livet en nagelbitare av rang. Naglarna på fingrarna hann inte växa till sig så att det gick att klippa dem, men det gick att bita eller gnaga bort lite ytterligare. Allt som oftast bet jag bort för mycket, så att det orsakade ilande smärta och ibland började det till och med blöda. Det höll mig inte borta från bitandet. Jag var inte stolt över att vara en nagelbitare, men jag visste att jag inte var ensam. Min bästa kompis bet också på naglarna. Hennes mamma hade köpt en liten flaska med medlet Stopp å' Väx. Det skulle avhålla henne från att bita på naglarna och det lyckades faktiskt för en tid. Stolt visade hon upp sina fingrar med tio naglar som hunnit få en vit rand längst ut. Jag minns knappt hur den vita randen sett ut på mina egna naglar. Det var så länge sedan jag hade haft sådana naglar. Jag skämdes ännu mer och antog erbjudandet från min kompis att pröva hennes medel. Hon tyckte att jag därefter skulle köpa en egen flaska Stopp å' Väx.

Det blev aldrig aktuellt. Jag kunde inte avstå från att bita på naglarna, trots att medlet smakade pyton. Jag tyckte det inte fanns anledning att göra det hela värre genom att smörja på sådant äckligt smakande klet. Nästa gång jag träffade min kompis var hennes vita nagelränder borta och vi var eniga att vi skulle klara oss bra i livet utan Stopp å' Väx. Fast min situation var lite värre än för min kompis, för hon skulle inte opereras imorgon. Jag däremot skulle bli avslöjad som nagelbitare, då doktorn skulle öppna kroppen och fixa njurarna. Att bli avslöjad som nagelbitare var i det läget värre än självaste döden.

Jag önskar att jag då hade sagt något till mamma om mina nagelfunderingar. Hon hade säkert fått sig ett gott skratt och kanske kunnat släppa tankarna en stund, tankarna på att mista sin lilla dotter. Hon hade säkert kunnat förklara och lugna mig. Njurarna sitter inte så nära magen och förresten vad det gäller magen, så var den kliniskt tömd efter pipettlavemang och vattenlavemang. Mina nagelrester var bortspolade i toaletten på Karolinska sjukhuset. Men det visste jag inte då, så jag var verkligen orolig inför operationen. Inte orolig för att dö, utan för att min professor skulle komma på att jag hade bitit på naglarna. På återseende med ett leende!

To be continued...

PS. Idag har jag minst två anledningar till firande. Jag höjer glaset för min svägerska som firar sin sista födelsedag med siffran 3 först i åldern. Den börjar bli lite utnött, så nästa år får hon en fräsch och blankpolerad 4 istället. Det ser hon säkert fram emot. Det andra glaset höjer jag för mig själv som har en-veckas-jubileum i mitt, en vecka gamla, blogg-liv. Dubbeljubileum med andra ord. Mr T kan få vara med på ett hörn också, eftersom han har halv namnsdag idag. Hur man nu kan ha halv namnsdag? Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här på Valhall i natt. Ulf Peder Olrogs Schottis på Valhall. Opp och hoppa Mr T, jag slår takten här breve'. Det är fredag och frugan har fnatt...

Från knuten näve till porlande fingrar

Sorg. På teckenspråk visas det tecknet som en knuten hand som förs i cirkel mot bröstet. Det ser nästan ut som en sten som maler inombords. Sorg. En knuten hand som visar att det är tungt och krampaktigt. Sorg som med ansiktets mimik förstärks och ger det djup och allvar som sorgen verkligen innebär.

Sorgen kommer så oväntat. Sorgen känns plötslig och ofattbar. Livet före sorgen ser olika ut för var och en av oss. Det som har orsakat vår sorg kan också te sig väldigt annorlunda för oss människor. Vi reagerar olika i beskedets stund. Tiden efter beskedet genomlever vi på olika sätt. Bearbetningsfaserna kommer vid olika tidpunkter, olika intensivt och på många olika sätt.

Sorgligt nog så reagerar omgivningen mycket olika på sorgearbete. En del drar sig undan och håller sig på sin kant. Kanske är de rädda för att störa, kanske är de rädda för att göra fel. En del blir överdrivet måna om den sörjande och ska närgånget och intensivt trösta med orden: jag vet precis hur du har det. Kan någon verkligen nå så långt in i en annan människas inre att det går att veta precis hur den sörjande människan har det?

Jag kan använda min egen erfarenhet av sorg och komma ihåg hur jag har haft det och hur jag har känt det i min sorg. Det är dock omöjligt att kopiera det och bara klistra in det i någon annans liv. Sorgen är individuell. Sorgen finns och sorgen är idag en verklighet för många av våra medmänniskor.

Bloggsorg är något nytt för mig. Jag har tänkt använda min blogg till att skriva om livet. Om smått och om stort. Jag kommer inte undan sorgen. Även om sorgen alltid finns med som en bit av livet, så kan den verka mycket långt borta en underbart vacker höstdag. En dag då träden gnistrar som guld i det bleka, men mycket intensiva solskenet. En dag då luften är hög och klar, då molnen svävar som lätta bomullstussar på en klarblå himmel. Då är sorgen avlägsen.

Då, mitt i allt det fantastiskt vackra och gnistrande, så kommer beskedet och vetskapen, som ersätter allt det vackra med ett stort tomrum. Innan var man en del av livet, men så slår allting runt och plötsligt befinner man sig utanför livet. Allt existerar men det känns konstigt att det fortfarande kan existera. Hur är det möjligt att livet fortsätter då det har stannat? Hur kan klockan slå, då inget slår längre? Hur kan livet andas in och ut höstluft, när det känns som om luften har tagit slut?

I sorg finns inte några svar. Ibland inte ens några frågor. Ändå ringer världens alla klockor ut ett stort varför? Sorg över en förlorad livskamrat. Sorg över ett förlorat arbete. Sorg över en otrohet. Sorg över en relation som har gått snett. Sorg i olika skepnader. Vem känner och förstår den innersta sorgen?

Så kom budet om en människas död. Eller som man vackert kan uttrycka det: Befordrad till härligheten. Ingen hade tänkt tanken, för det kom oväntat och utan förvarning. En människa som jag enbart förknippar med en stor famn, men en skön humor och samtidigt en stark vilja och önskan om att förbättra världen. Precis som vanligt när en människa tas ifrån oss, så blir platsen tom. Sorg och tomhet.

Det var inte så länge sedan som vi mötte varandra vid frukt- och grönsaksdisken i livsmedelsaffären. När vi såg varandra så släppte vi plastpåsarna, din innehöll tomater och min vindruvor. Vi öppnade famnen för varandra och gav varandra en innerlig kram. Vi konstaterade att det var trevligt att ses. Vi småpratade en stund. Så avslutade vi det hela med att hälsa hem till varandras familjer och vi skiljdes åt med det förhoppningsfulla orden: vi måste ses snart.

Snart har inte kommit ännu och snart kommer inte att komma. Det är för sent för snart. Livet har gett mig en ny påminnelse om att gör inte saker snart eller sedan. När du får tid. Det du gärna vill göra, gör det nu medan du har möjlighet. Det som har någon betydelse, vänta inte med det. Det som känns viktigt, skjut det inte på framtiden. Snart, plötsligt, när som helst, så kan livet vara slut. Vi vet inte när eller hur.

Min dag och min blogg har sorgkant idag. En känsla av tomhet och saknad har konstigt nog fyllt mitt inre. Hur nu tomhet och saknad kan fylla något? Ändå finns det en stor rikedom i mitt inre. Jag har förmånen att få känna en stor tacksamhet och lycka för mitt liv. Mr T kom med en liten vardaglig kärleksförklaring idag. Förutom orden jag älskar dig, så hade han slunkit in på biblioteket och lånat ett litet gult häfte med titeln En första blogg för den orädda nybörjaren av Olle Vejde och Björn Gustafsson.

Det måste betyda att han verkligen bryr sig om mitt nyvunna intresse och tycker att jag ska lära mig mer. Hans förhoppning är också att jag ska lära mig lite HTML-kod. Vad är det? Hur Tänker Man Litegrann - kod? Får kolla i gula häftet. Eller så gör jag som vanligt… frågar Mr T. Det ordnar sig säkert. Jag är inte säker på att det går lika enkelt och lättvindigt med sorgen som breder ut sig över dataskärm, tangentbord och resten av tillvaron.

Med tiden kommer säkert den knutna handen i teckenspråket öppnas. Med hela handen i cirkelrörelse över bröstet formas tecknet för ledsen. Det kommer att fortsätta att mala inombords, men nu också med en mjukare rörelse. Så småningom kommer säkert handen ändras till tecknet för glad och för glädje. Jag önskar verkligen att människor som har drabbats av sorg av något slag ska få uppleva att livet förändras och får en guldkant på tillvaron. Det är ni värda allihop. Till dess får vi hjälpas åt. Så möter du en människa idag utan ett leende, så låt henne få ditt! Det känns svårt att skriva på återseende med ett leende, men jag gör ett försök. På återseende med ett leende!

PS. HTML är en förkortning av Hyper Text Markup Language. Sidan 32 i Mr T: s lånebok.

Vad är det för idioter som tutar?

Nu har tankarna och funderingarna börjat komma. Det känns som om någon har gjort en snitslad tipspromenad uppe i min hjärna och det skulle vara skönt att ha tillgång till facit. Jag skulle gärna vilja tjuvkika lite. Kanske är det bloggandet som ställer till det för mig och stör min nattro? Idag på morgonen vaknade jag med en enda fråga: vart tog natten vägen? Huvudet kändes tungt och snurrigt. Sängen kändes omslutande och skön. Ingen bra kombination med klockradio som gick på med radions kanal P4 och en stund senare med alarm. Budskapet var tydligt: dags att kliva upp!

Lite motsträvigt mötte jag den nya dagen och trots att solen har skinit från klarblå himmel och naturen bara har exploderat ut i de mest fantastiska färgfyrverkerier, så gläds jag åt att dagen går mot kväll. Det var en välsignelse att komma hem från jobbet, även om jag återigen har haft en trevlig arbetsdag. Stunden från det att jag sätter nyckel i dörren, tills jag har fått på mig hemmamyskläder, är den bästa stunden på dagen för mig. I dessa ögonblick känner jag mig fri. Det spelar ingen roll att det en stund senare finns matlagning, dukning, diskning, tvättning, strykning, dammsugning och en massa andra sluta-på-ning-saker att göra. Denna lilla stund hinner jag känna frihet.

I denna frihetsstund hann jag tänka på bloggandet. Vad ska jag blogga om idag? Hur ofta ska jag blogga egentligen? Hur långa ska mina bloggar vara? Är det normalt att känna ett sådant behov av att blogga? Kommer någon att någonsin ägna en tanke åt mina bloggar? Det skulle underlätta med några svarsalternativ. Det brukar finnas på tipspromenader. Jag har redan nu en känsla av att detta kommer med säkerhet inte bli en av mina bästa bloggar hittills. Jämförelsematerialet är inte svindlande stort, detta blir i ordningen min sjätte blogg. Min intuition säger mig att om förutsättningarna hade varit optimala, så hade jag kanske kunnat ta upp konkurrensen med de övriga fem. Nu får jag stilla min häftiga blogg-själ och nöja mig med att det blir en blogg.

Ämnet för dagen verkar bli själva bloggandet. Hittills har jag bloggat en gång om dagen och det känns för närvarande helt rätt. Har inte lagt in om någon bloggsemester ännu. Vem tar emot den ansökan och beviljar eller avslår? Längden på mina bloggar påverkas av att jag tycker det är så roligt att skriva. Jag tror inte att jag har utvecklat någon bloggomani, men jag har full förståelse för dem som gör det. Det har tydligen blivit ett begrepp. Av många olika manier att välja på, så tycker jag nog att bloggomani verkar vara en ganska bra sådan. Eller varför inte ha bloggofrenesi? Det låter underbart, tänk att blogga med stor iver och med stor handlingskraft. Fast vissa dagar vill jag nog hellre ha bloggoterapi. Idag är en sådan viss dag.

Jag sitter med handen på hjärtat och erkänner att jag har längtat efter bloggen idag. På väg hem från jobbet till exempel. Vid en bro över en å, så är ena halvan av vägbanan avstängd för reparation. Jag har en gång för länge sedan fått lära mig att den förare som har hindret på sin sida ska stanna och släppa fram dem som inte har hindret på sin sida. Detta gäller vid vägarbeten, parkerade bilar, cyklister och annat eller andra som hindrar framfart. Så idag på vägen hem så kör jag bakom en lastbil. Mitt på bron så möter lastbilen en bil och givetvis måste lastbilen vänta och släppa fram den.

Därefter följer en strid ström av bilar, alla med hindret på sin sida, som bara fortsätter att köra som om lastbilen är helt osynlig. Det fanns hur många möjligheter som helst att vänta på andra sidan. Då lägger jag mig på signalhornet. Först en liten enkel läggning, som betyder till framförvarande lastbilschaufför: det är du som ska köra nu. När inget händer, mer än att det kommer en strid ström av bilar från andra sidan, fortfarande med hindret på sin sida, så gör jag en något längre läggning på signalhornet. Den signalen betydde: men för tusan kör nu då! Jag vet att man endast ska använda signalhornet vid nödvändiga situationer. Inte hjälpte det heller, utan alla egoister från andra hållet fortsatte att köra, precis som om det regnade mitt i det strålande solskenet!

Jag gav signalhornet ytterligare en chans och min förhoppning var väl att ljudet skulle tränga sig över bron och nå någon vettig bilförare på andra sidan. Den som reagerade var lastbilschauffören framför mig. Intressant scenario följer. Vips, där skapas ett bloggämne! Så här i efterhand så kan jag medge att jag var inte något lysande praktexempel för min övningskörande dotter. Jag tror dock att hon kommer ihåg den viktiga regeln att den som har hindret på sin sida stannar för mötande trafik. Mr T satt i baksätet och jag tror att han drog på mungiporna åt sin exalterade hustru. Jag tror ändå att det roar honom att det ännu finns krut kvar i hans, i vanliga fall, så väna och timida livskamrat.

En fråga är fortfarande obesvarad. Kommer någon att ägna en tanke åt mina bloggar? Jag fick alldeles nyss en förfrågan från Mr T en trappa ner, där han sitter vid sin dator och ägnar sig åt så viktiga saker som intranät och musikarrangering. Så länge han efterfrågar min bloggar är det värt att hålla på. Han läser dem och uppmuntrar mig. Han förkastar några av mina galnaste bloggidéer och ber ödmjukt om lite privat area. Någon bloggare blir han nog aldrig, Mr T alltså. Inte om jag ska tro honom på hans ord och det brukar jag göra. Det är en vana jag har sedan 21 år tillbaka. Jag undrar när mitt bloggande blir en vana och om den är lika hållbar? Bloggar vi om 21 år? Den som lever får se. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll blir det fotboll på TV, Sverige-Nordirland. För ett år sedan idag opererades vår yngsta tonåring för ett, i en fotbollsmatch, söndertrasat knä. Skulle sitta fint med en seger ikväll och så lovar jag att i fortsättningen lägga min överskottsenergi på att heja fram idrotten istället för att jaga livet ur lastbilschaufförer med signalhornet. Det var dumt, så förlåt! Kör försiktigt i trafiken! Om det är någon som tutar ilsket, så är det inte jag!

Leif GW Persson å' jag, det vet du!

I söndags kväll gjorde jag något så ovanligt som att slöa. Slösatt i en fåtölj, slötittade på TV, slöpratade med Mr T och jag är medveten om att jag även slötänkte. Min mamma brukar varna mig för att ”bränna ljuset i båda ändarna” och med det menar hon att jag borde ta det lugnt och vila då och då. Jag är medveten om att jag är en aktiv person, som vill ha mycket på gång. Mycket rättvist fördelat har vi alla fått 24 timmar per dygn att förvalta och det kan jag inte göra något åt. I söndags kväll ägnade jag några av dessa timmar åt att, som sagt, slöa.

Att slözappa mellan TV-kanalerna är inte något jag är van vid att göra. Jag brukar använda reklaminslag till toabesök, kaffebryggning, telefonsamtal eller inloggning på datorn. Men i söndags var jag slö och satt slött kvar och tur var väl det. Hamnade mitt i ”Videokväll hos Luuk” där gästen var kriminologen Leif GW Persson. Jag har väl mest sett honom i aktion i TV3 och i programmet ”Efterlyst”. Han har en cool stil, ett skönt sätt att uttrycka sig eller som mina och Mr T: s tonåringar brukar beskriva honom: Han är ju kung ju. Vilken chef! Skön ju! Jag kan inte annat än hålla med.

Det blev en bra kombination av slöande och vettigt programinnehåll. Jag imponeras av Leif GW Persson och hans ärlighet. I ett program på bästa slötittartid, så står han upp för sin tro på Gud, sina vänskapliga relationer, sin relation med frun. Han vågar även ta upp orättvisor som han har upplevt i sitt arbetsliv. Hur han sparkades från Polishuset i Stockholm för cirka 30 år sedan. Hur han var nära att ta livet av sig, men valde att överleva och på något sätt komma tillbaka.

Så här med facit i hand, så har han lyckats! För mig är han idag ett namn, en person som jag uppskattar. Vem cheferna var som sparkade honom, har jag ingen aning om. Han har blivit en välkänd författare med många härliga bästsäljare och han är omtyckt för sitt kunnande inom kriminologi. Han är inbjuden till fåtöljen i Luuks program: ”Videokväll hos Luuk.” Tror inte att någon av hans tidigare chefer har varit eller kommer att vara gäst där.

Liten hämnd är också en hämnd, säger Leif GW Persson, men talar också om förlåtelsens betydelse i sin kristna tro. Han tar orden ifrån mig. Orden som lika gärna skulle kunna komma ifrån min egen mun och mitt eget hjärta. Jag känner igen mig i Leif GW Persson. Inte på ytan, men inombords. Jag har också fått uppleva orättvisor i arbetslivet. Inom en annan uniformerad organisation. Där fel och brister doldes med ännu större fel och brister. Där budskapet om sanning predikades, men där falskhet visades i handling. Där budskapet om ljus och renhet blev till mörker och äcklig smuts. Där budskapet om kärlek visade sig i former som avundsjuka, hat, förnekelse och orättfärdighet.

Leif GW Persson ville ta livet av sig för 30 år sedan. Jag förstår honom, även om det aldrig var ett alternativ för mig för 3 år sedan. Mr T och mina tonåringar var viktigare än en uniformerad organisation. Framför allt var Gud mycket, mycket större än denna uniformerade organisation. Det borde även den uniformerade organisationen veta om, eftersom Gud är grunden till att organisationen överhuvudtaget existerar.

Jag hatar orättvisor. Jag kommer aldrig att acceptera den orättvisa som jag har utsatts för. Vi människor faller, det gör alla. Med Guds hjälp har vi en möjlighet att resa på oss. Jag tackar Gud för att Han räddade Leif GW Persson. Jag tackar Gud för att Han har räddat mig. Jag tackar Gud för att Han har befriat mig från tanken på hämnd. Jag tackar Gud för förlåtelsens sköna känsla. Jag tackar Gud för att Han har all makt i sina händer. Det känns tryggt. Då överlåter jag åt Honom att döma handlingarna som har begåtts för 30 år sedan, för 3 år sedan och som fortfarande begås. Handlingar som är orättvisa.

Vill passa på att tacka Leif GW Persson också. Önskar att vi kunde hitta några trappsteg någonstans och säga som Emil och Alfred i Lönneberga. Du och jag Alfred. Du och jag Emil, det vet du! Vi kanske kan lira ihop i den himmelska orkestern. Du funderade på en 3-strängad harpa. Själv vill jag nog lira banjo vid den himmelska lägerelden. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Finn namnsdag! Vilket underbart namn! Finn! Ah, det är värt en glass till eftermiddagskaffet. Förmiddagen var grå och tung. Fikat blev kaffe, äpple och ett-allmänhetens-varsågod-och-förbarma-dig-och-ät-upp-mig-gamla-Marie-kex. Nu skiner solen och det är värt en glass. För ett så underbart namn. Finn! Finn dig själv! Finn alla andra! Undrar när Vinn har namnsdag?