Ordentligt golvad

Kan du se det framför dig? Bilderna på TV från brandkatastroferna i Australien och från Kalifornien i USA. Eldhavet som sveper fram. Lågorna som får hjälp av vinden och som hittar sitt fäste i trädtopparna. Människor som intervjuas i TV-rutan, som gråtande har fått lämna sina hem. Oron hos dem som fortfarande finns kvar i sina hem, men som spänt följer eldens spridning och utveckling. Brandmännen som kämpar. Helikoptrarna som snurrar i luften. Dels för att bevaka och rapportera, men också för att släppa vattenbomberna. Vi kan ana skräcken och vi kan dela dramatiken. Elden är så obarmhärtig. Den slukar allt som den kommer åt.

Kan du se trädgårdslandet framför dig? En plätt av jordens yta som är full av grön persilja. Studera växtligheten noga. Titta på hur bladen flikar och krusar sig. Om du någon gång har smakat nyskördad persilja, så kan du säkert förnimma smaken nu också, genom att bara tänka på den. Jag har ett speciellt förhållande till persilja. Dess rötter är bra att koka i vatten och så sila bort växtligheten och dricka avkoket. Bra för urinvägarna. Ett gammalt, väl beprövat, knep. Men för detta blogginlägg räcker det om du knipsar av ett litet krusigt blad. Håll det mellan fingertopparna och titta på det. Liksom sug in det med blicken.

Kan du se ett öga framför dig? Ögonfärg spelar ingen roll. Blått, grått, grönt, brunt. Det kvittar. Tänk bara på att koncentrera dig på pupill, regnbågshinnan och vitan. Resten av ögats anatomi kan vi ta en annan gång. Ingen av oss har kanske för avsikt att bli ögonläkare eller optiker och för att följa min blogg behöver du absolut inte har några större ögonkunskaper. Jag vill egentligen bara att du pusslar ihop elden som härjar med persiljan och så sätta in det innanför ditt stängda ögonlock. Simsalabim så tror jag att vi har startskottet för en migränblogg. Det är oundvikligt. Idag kretsar min tillvaro kring nattens helvete. Jag plockar upp spillrorna av det som i vanliga fall kallas min kropp. Det känns som om delarna ligger utspridda över halva Gästrikland och hur jag än försöker få upp allt, så är det något som saknas. Är det någon som hittar lite ork som ni inte vet vart den hör hemma, så är den säkert min. Sätt en adresslapp på den och skicka den snarast till Hille. Jag vill så gärna ha tillbaka den så fort som möjligt.

Det har nog inte framgått så tydligt i mina femhundrade tidigare blogginlägg att jag har en svår typ av migrän. För mig finns det huvudvärk, migrän och så Djävulens hammarslag rakt mot min sköra hjärnbalk. Jag vet inte varför Mr Devil skulle in och hamra i natt och eftersom orken är spårlöst borta, så vet jag inte om jag klarar av några djupare analyser just nu. Jag testar, så får vi se vart det leder. Jag har haft ont i vänster axel ett tag. Jag som försöker att hålla en positiv inställning till livet har tyckt att det har varit bra att det inte har varit höger axel. För då skulle det ha påverkat mitt teckenspråksbaserade jobb på ett helt annat sätt. Visst, det är inte skönt att ha ont i vänster heller och det känns när jag tecknar, men det har varit överkomligt. Med hjälp av zon-salva, inflammationshämmande tabletter, värme kontra kyla och då och då lite vila, så har det gått en dag i taget. Igår var det tydligen stopplägesdagen.

När arbetsdagen var slut strax efter nio på kvällen, så fanns det en förvarning i huvudet. Fast det budskapet gick mest ut på att: Nu ska det bli skönt att komma hem. Trötthet blandades med förnöjsamhet över att den teckentolkade påskvandringen kändes så fin. Smörgåsfikat längst ner i kyrkan och en stund av gemenskap i stilla veckan. Hur stilla den kunde bli visste jag inte då. Det vet jag nu. Migrän fungerar oftast så att den kan hållas i schack som vanlig huvudvärk tills jag slappnar av. Då exploderar den och det finns ingen återvändo. Det är medicinering och horisontalläge som gäller. Helst mörkt. Helt tyst. Med en skön sjal omvirad om halsen. Det känns nämligen som om huvudet sitter uppfäst på en skör tråd och att den tråden hur lätt som helst kan vicka och tippa omkull huvudet. Samtidigt som skörheten, så känns det som om hals och nacke är svullna som en stubbe. Jag vet, det låter konstigt. Det är inget emot hur det känns. Det inte bara låter konstigt, det är konstigt.

Jag följde den vanliga proceduren igår kväll. Ingen i familjen tog så stor notis om det, mer än att de tyckte synd om mig förstås och ville vara mig behjälplig om det var något jag behövde. För övrigt är de vana vid att det blir så här med jämna mellanrum. Ibland alltför jämna och ofta återkommande. Ibland med lite större luckor i tiden. Skillnaden igår kväll var att huvudvärken klingade aldrig av, utan den klingande tvärtom på. Till slut var den helt outhärdlig och jag fick skicka in en ny omgång stark medicinering. Nu skulle det väl ändå bita tag i eländet? Jag la mig och inväntade vändningen. Den kom inte. Istället blev jag så småningom varse att detta skulle bli den helvetiska sorten som utlöser sig i nacken. Symtomen blir otäckt lika hjärnblödningens och jag har sökt tidigare. Detta vill jag tydligt understryka.

För självklart blir symtom som ensidesförlamning, hängande ansiktshalva, talsvårigheter, rinnande öga med mera, en väldigt otäck upplevelse. Jag blir rädd och orolig, även om det inte går att hetsa upp sig i det läget. För då ökar pulsen och med ökad puls kommer ökad djävulsk huvudvärk. Självklart ville tre fjärdedelar av familjen att jag skulle åka iväg i ambulans och komma under läkarvård. Trots nedsatt funktion fungerade min envishet. Jag säger bara: aldrig mer ambulansfärd med sådan huvudvärk. Aldrig mer Gävle akutmottagning med sådan huvudvärk. Jag trodde att dessa båda moment skulle ta död på mig. Då ligger jag hellre i min egen säng. Mörkt, tyst, stilla. Vet du, det går aldrig att få det mörkt på en akutmottagning. Personalen famlar sig inte in i undersökningsrummet.

Det här med mörker är intressant. Familjen fick famla sig fram och ibland snubblades det. Ibland stöttes det i. Medan jag själv inte kunde få helt mörk, trots att alla lampor var släckta och trots att jag hade en kall och blöt handduk över panna och ögon. Jag tyckte ändå att ljuset stack rakt in i hjärnan. Mest obehagligt är det att vara klar i huvudet och ändå inte lyckas få fram något tal som de övriga kunde förstå. En sorts tillfällig afasi, men tillräcklig lång för att skrämma upp familjen och faktiskt var jag själv inte helt bekväm med situationen.

Mr T höll kontakt med sjukvården. Mest för att kolla hur mycket medicin som jag kunde nyttja. Jag hade fått dygnsdosen och nu var det bara att rida ut stormen. Det är på sin plats med ett offentligt bloggtack. Jag har äran att dela hus med tre hjältar. På var sitt sätt bistod de med allt från omtanke, massage, liniment, vatten, kudduppallring och nyblötning av handduk. Jag kan ju faktiskt inte ha varit världens trevligaste sällskap. Ändå avvek inte dottern från min sida på flera timmar. Mr T kom och gick. Han lät mig slippa höra samtalet till sjukvården. Jag antar att han förstod hur upprörd jag skulle bli av att höra orden ambulans, akut, neurologisk undersökning. Om jag hade kunnat få fram budskapet så hade det låtit: Låt mig bara ligga här och dö ifred.

För det är så det känns, när det är som värst. När elden härjar inne i huvudet. När eldslågorna ändrar utseende och rörelsemönster innanför ögonlocken och när persiljebladet växer och minskar i blodpulseringsrytmen och när kroppen bara känns som en tunn liten gardin samtidigt som den känns som en hundrakilos potatissäck. En vetenskaplig omöjlighet. Jag vet. Men jag kan inte beskriva det bättre. Jag fascineras över hur jag som är en av jordens största livsälskare helt öppet kan ligga och önska att få dö, men jag tänker faktiskt den tanken och ser det bara som något naturligt. Jag kan inte önska annat. Jo visst, att huvudvärken ska släppa, men när den inte gör det. Vad ska jag önska då?

Idag fick jag reda på att det var fullmåne i natt också. Herrparfym, muskelinflammation, trötthet, hektisk arbetsdag och så månens dragningskraft på det. Som gjort för dunder och brak innanför skallbenet. Om det åtminstone hade varit för vin, ost, vindruvor och choklad som jag led. För det kan också utlösa en persiljekryddad storbrand i skallen. När branden blir till glöd och persiljan försvinner ifrån synfältet, så förstår jag att nu är det över för den här gången. Alltså helvetet. Nu återstår bara efterdyningarna. De kan sitta i länge. Ömhetskänsla i huvudet. Skinnet som svider. Ögat som värker. Balansen som är satt ur spel. En rinnande känsla i örat. Svaghet i benen. Saker som tappas eftersom hand och nervbanorna upp till hjärnan i tjurskallighet inte vill samarbeta. Så är det idag.

Mitt största uppdrag har varit och är fortfarande att hålla nere pulsen. Att böja sig framåt räcker för att slå igång hammaren i tinningen. Sträckan mellan fåtölj och toalett är tillräcklig för att få högsta ansträngningspuls. Träningen inför Vårruset ligger, av förklarliga skäl, nedlagd en sådan här dag. Som så mycket annat och jag vet inte vad som är värst. Efterdyningarna eller känslan av att jag har så mycket som jag vill göra? Jag har tillåtit mig att bli förbannad idag. Inte på mig eller på någon annan. Utan på migränen, som så totalt slår undan benen för mig. Den stjäl min tid. Jag vet, jag kan behöva dra ner på tempot. Så visst, detta kan vara behövligt. Men att inte kunna göra någonting och dessutom ha ont är väl att ta i? Ska jag se någon som helst fördel av denna skitpisshuvudvärk så är det bekantskapen med min neurolog. Han är bra. Mycket bra. Ovanligt bra. Tyvärr jobbar han inte nattetid på akutmottagningen i Gävle. Då kunde jag ha övervägt en liten kontroll. För det viktigaste i den sämsta stunden är att ha vettiga människor runt omkring sig. Som du märker är det ingen större skillnad på livet utan migrän och livet med migrän. På återseende med ett för dagen något snett leende!

PS. På tal om horisontalläge, så finns det en grupp på Facebook som heter: Golv? Jag kallar det horisontell garderob. Den gruppen ska jag överväga att gå med i. Det är spännande det här med Facebookgrupper. Jag gick med i gruppen: Alla vi som gillar att sitta i solen och dricka en kall öl! Den har utvecklat sig till medlemsskap i en alldeles underbar styrÖLse. Nästa möte är på måndag, Annandag Påsk. Undrar vad det kan bära med sig om jag går med i Golvgruppen? Hur som helst så har jag som tvåbarnsmor fått lära mig ett och annat om golv de senaste åtta åren. Jag lärde mig ganska snabbt att på den punkten ta sikte på de stora flytta-hemifrån-dagarna och inte hetsa upp mig i onödan. Vid akutläge har jag lärt mig att stänga dörrarna istället för att skrika mig hes och jag måste erkänna... jag tycker att den här Facebookgruppen innehåller en stor portion humor. Så migränen är inte framkallad av hemmets golvsituation. Där det i tvåårsåldern låg leksaker i en enda oordning och som skulle städas upp vid lekens slut, ligger i dagsläget kläder, skor, handduk, papper, skolböcker, tidningar och påsar. Det verkar som livet bara har utvecklats.

Men det finns verkligen en stor skillnad. Idag handlar det inte om oordning. Ungdomarna har full koll på högarna. Jag menar verkligen full koll. Det är när mamma någon gång går emot sina egna principer och röjer, som ungdomarna märker att det har dragit fram något som liknar de stora bränderna i Australien och i Kalifornien och efter detta hittar de ingenting. Det är som att lämna rummet i aska och det förstår du ju själv. Så kan vi inte ha det. Jag går med som stödjande förälder istället i Facebookgruppen och vet att precis som med migränen så kommer det nya dagar. Med nya möjligheter och jag är helt övertygad att det inom kort skulle kännas fint att ha ungdomar i huset som utnyttjar alla kvadratmeter av golvytan.

Vem bryr sig?

Helt plötsligt händer det! Har inte haft en tanke på det, förrän alldeles nyss, då jag upptäckte att detta är mitt femhundrade blogginlägg. Nu är det lite försent att kalla in trumpetfanfar och rulla ut den röda bloggmattan. Jag har inte skickat ut några guldkantade inbjudningskort till mina trogna bloggläsare. Inga blommor, inga små spännande snittar, ingen champagne. Jag får skippa trumvirvlarna och bara göra som vanligt. Luta mig skönt tillbaka mot fårskinnet i vilfåtöljen. Sätta upp fötterna på fotpallen och ta laptopen i mitt knä. Låta fingrarna få leka över tangenterna en stund. Detta är förvisso mitt femhundrade inlägg, men det kanske inte blir det viktigaste inlägget. Det blir kanske inte det bästa. Jag borde kanske skjuta upp det till någon annan dag. Då inte lämnadet av Småland och femtio mils bilresa sitter i kroppen. Jag är inte på topp just nu kan jag säga. Tröttheten finns i alla kroppens delar, men den del som gnäller mest är min vänstra axel. Den har protesterat till och från under en ganska lång tid. När den gnäller som mest sköter jag om den med Zon-salva och inflammationshämmande tabletter och då backar den tillbaka. Jag vet inte om det är våren som värker i axeln.

Det var svårt att lämna Småland idag. Eller rättare sagt Virserum, eller ännu rättare mina föräldrar. Avståndet känns svårt och än mer påtagligt nu när de blir äldre och med tydliga krämpor. Det är något som jag måste försöka lära mig att leva med och en verklighet som jag får anpassa mig in i och göra det bästa av. På vägen in i den verkligheten och anpassningen så följde det många tårar. Jag kan inte säga att jag har gråtit i femtio mil, men jag har känt tårarna i kindknotorna hela dagen och det muntra femhundrade blogginlägget kommer nog att utebli. Jag vill bara förtydliga att jag inte kan skylla alla tårarna och den inneboende gråten på avståndet till hembygden. Det finns mycket som har samlats inom ett och samma skal, det vill säga min kropp, under en tid. Det går till en viss gräns. Sedan måste vissa saker sköljas bort. Det fungerar med tårar som sköljmedel ibland. Då och då händer det kanske att det inte går att förklara, men måste allt ha en förklaring?

Zon-salva och tårar. Finns det något mer elände att skriva om när jag har lagt nivån på en ganska låg position? Jag borde kanske balansera upp detta med något positivt? Då går det inte att skriva om väderläget. Vi anlände till Hilledenne i nollgradigt och snöblandat regn. Snötäcket på gräsmattan var högt och alla krokusar och snödroppar lyste bara med sin frånvaro. Det finns två sätt att se på denna vårupplevelse som vi fick i Småland. Antingen är jag tacksam över att jag fick en gnutta känsla för att något är på gång eller så ilsknar jag till för lurendrejeriet över att ge mig en försmak och så pang, dra undan mattan för mig. Jag väljer att ta första alternativet. Det räcker med zon-salvan och tårarna. Behöver inte ilskan också.

Ska jag kunna rädda det här femhundrade blogginlägget och få tröknivån att balansera över i jubileums- och glädjekänsla så är det kanske läge att berätta om Mr T:s hjälteinsats på hemvägen. Det är konstigt det här med långresor, men på ditvägen så känns det som om vi har all tid i världen. Visserligen vill vi komma fram så fort som möjligt. Men vi ger oss ändå tid att stanna och pausa för mat och fika. Lite shopping kanske, i alla fall lite blombestyr och sådant. På hemvägen däremot är siktet inställt på att komma hem så fort som möjligt. Hem, det är allt som gäller. Vi kör snabbaste, närmaste vägen och fikapauserna tas nästan i farten. Vi hade meddelat våra ungdomar destinationen med jämna mellanrum per sms, telefon och faktiskt också på msn-chatten. My iPhone is fantastic.

Så på E4:an, någonstans mellan Uppsala och Gävle, så vinkar två tjejer med båda sina armar uppe i luften. Vi ser dem på ganska långt håll. Mr T saktar in. Det står en mörkblå kombi vid vägkanten. Tusen tankar far genom huvudet. Vad gäller det? Är det något lurt? Eller är det så enkelt att det är två unga tjejer som behöver hjälp? Där i det nollgradiga snöblaskiga regnandet? Kan det vara så otäckt att det ligger ett helt rövargäng och trycker i diket och som kommer att sno vår Audi och skicka över den till Ryssland? Som du förstår så måste jag genast upphöra med att se Wallander- och Beckfilmer. Det räcker kanske med att sluta se på Rapport och Aktuellt?

Så här såg scenariot ut. Två Stockholmstjejer på väg till Sundsvall hade fått punktering. De hade lyckats byta däck, men varningsblinkandet hade dragit ur bilbatteriet och när de skulle åka vidare så startade inte bilen. Vad de behövde hjälp med var alltså startkablar från vår motorhuv till deras motorhuv. Något rövargäng i diket såg vi aldrig till. Bara två blöta och genomfrusna tjejer. Som utan resultat hade vinkat på hjälp och enligt dem hade hade över tjugo bilar bara svischat förbi. Trafiken fortsatte att svischa förbi och att vända en bil mot körriktningen utan att ställa till en katastrof är inte det enklaste. I alla fall inte i det grådask som rådde i väderleken. Mr T iakttog försiktighet och körde nära. Kofångare mot kofångare och vi kopplade gemensamt ihop den svart och röda sladden med respektive rätt klämställe. Mr T är den tekniska personen i vårt äktenskapsgäng, men jag klarar att läsa instruktioner och att agera efter dem. Så skönt att höra den blå bilen starta på första försöket.

Tjejernas tacksamhet värmde och det gjorde även stolsvärmen som fick jobba för fullt direkt när vi försiktigt vände bilen i rätt färdriktning och drog hemåt. Det blev ett verklighetsdrama mitt i sommartidsvardagen baserat på den bibliska berättelsen om den barmhärtige samariten. Den har du säkert hört talas om oavsett om du har gått i söndagsskola eller inte. Det var många som bara gick förbi den slagne mannen. De såg säkert att han var i dåligt skick, men av olika anledningar valde de att vända på huvudet och försvinna ifrån platsen så fort som möjligt. I etthundratio kilometer i timmen hade vi nästan inte behövt vända på huvudet. Det hade gått fort att nonchalera de två genomfrusna tjejerna. Vad fick oss att inte bli den bil som hjälpte upp siffran mot trettio förbipasserande? I grund och botten handlar det om att göra det som jag vet att jag skulle vilja att andra gjorde mot mig. Vad är det första som jag skulle vilja hände om mitt bilbatteri la av på E4:an mellan Uppsala och Gävle? Speciellt om jag hade bytt däck och blivit kall och blöt? Ja, inte längtar jag efter att drygt tjugo bilar kör förbi, i allt från etthundratio till etthundraåttio. Det är när vi slutar bry oss som det är kört för världen. Vet du vad, när det inte räcker med zon-salva och tårar, så är det inte dumt att testa välgörenhet och barmhärtighet. Livet blev i alla fall något lättare. Känns bra att det femhundrade blogginlägget fick en ljusare klang. Inte så vanligt att fira i svart, moll, tristess och världens undergång. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller bästisen från gymnasiet den angenäma åldern av fyrtiofem år. Skulle jag skriva om allt tok som hände under vår gemensamma gymnasietid, så skulle för det första ingen tro mig och för det andra så skulle det behövas femhundra nya blogginlägg om allt det skulle rymmas. Den ena grejen tokigare än den andra. Tre år som absolut hör till de bästa i mitt liv. Jag vill inte göra om dem med tanke på matten och rädslan för engelskalärarens hormonsvängningar, men om det vore för den otroliga vänskapen med Mia, så absolut, jag går gärna om gymnasiet. Nu hoppas jag att du har en underbar födelsedag min kära vän! Grattis!

Sov du lilla videung, än så är det vinter

Det rådde en tystnad i mitt föräldrarhem igår förmiddag som nästan kunde ha hört hemma i en Ingmar Bergman film. Rullen kunde ha arbetsnamnet: "Den stilla tystnaden". Det var inte på något sätt obehagligt eller märkligt, utan det var bara så det var. Tyst och stilla. Det berodde inte på ett storbråk, det berodde inte på tjurighet, det berodde inte på trötthet. Tystnaden och stillheten kom smygande och vi alla var medvetna om dess anledning. Vi förberedde oss för begravning och det kändes bara helt naturligt att varva ner tillvaron från hysteriska etthundratjugo kilometer i timmen till maximalt tio kilometer i timmen. Vi åt frukost i lugn och ro. Min pappa tog fram sin årsandaktsbok och läste några bibelord och väl valda tankar. Jag förundrades återigen över hur förunderligt lämpliga ord kommer seglande in i köksmiljön. Så bad pappa en innerlig bön och där någonstans mellan frukostmättnaden och kaffebryggsdroppandet la sig friden över oss alla.

Våren har kommit mycket längre här nere än hemmavid. Alltså i Hille, det jag i vanliga fall kallar hemma. Nu är jag i Virserum och det känns också som hemma. Mitt hem är kanske där jag ställer av mig skorna, vad vet jag? Lite av den vandringsfilosofin försöker jag eftersträvar och speciellt sådana här dagar då vi ställs inför ett definitivt jordefarväl, så känns det hoppfullt att veta att vi inte bara är borta, som om vi aldrig har funnits till. Jag gjorde mig fin från grunden, med snygga underkläder, fina nylonstrumpor, vit blus, svart kjol och svart kofta av det lite stiligare slaget. Snygga svarta stövlar. Skön svart scarfes och kappa. För med tystnaden och stillheten kommer en slags frusenhet. Trots att våren är långt kommen här.

Vi kom till kyrkan och parkerade. Det var torgförsäljning på det lilla torget vid gamla församlingshemmet eller sockenstugan, som jag minns att vi sa förr. Förr... när jag bodde hemma. Det annonserades i lokaltidningen att det var blomförsäljarens trettiofemte säsong på platsen. Detta innebär att jag har upplevt ruljangsen på plats. Förr... när jag bodde hemma. Rörigheten kring torgförsäljningen gjorde att vi valde att parkera nere vid busstorget. Det som i en storstad tar kvartar och halvtimmar, tar enbart sekunder eller minuter här. När vi klev ur bilen så såg vi fler som skulle på begravningen. Det finns vissa yttre kännetecken som klädval och handbuketter. När hjärnan och dess minne ställde in sig och kommunicerade med ögonen, så insåg jag att där var släkten. En del har jag inte sett på över tjugofem år. En del har tillkommit på senare tid. Ingifta och barn. Självklart var det trevligt att träffas, men som alla vet så är det en speciell förstämning vid begravning. Jag lät ändå de närmaste veta att jag tyckte det var fint att se dem. För vad skulle jag säga? Det var ju vad jag kände.

Virserums kyrka är en stor, ganska stilren kyrka. Den har blivit mindre med åren. Förhållanden förändras. Jag hälsade igenkännande på kyrkvaktmästaren. Funderade lite på barndomen och tonårstiden då jag och min bästa kompis var med och sjöng i Mariakören. Vi hade vita kåpor med röda ok. Mitt tydligaste minne därifrån var Alla helgons dag, då vi varje år sjöng "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor". Det var det städade minnet, det finns ostädade också. Preskriberingstiden har säkerligen gått ut, så jag kan avslöja att jag och min bästa kompis tryckte våra favoritkillars namn i fållen på kåporna. Inte med tygfärg utan med hjälp av svarta fyrkantiga lakritsbitar med utstansade bokstäver på. Vi köpte dessa i kiosken vid Stora torget och samlade och bytte med varandra, tills vi hade fått ihop till namnen. Alla som inte behövdes åt vi upp. De var goda. Förstår egentligen inte varför inte de finns kvar. Det vore bra om de kunde kosta fem öre styck också, så att jag fick tjugo stycken för en krona.

Jag gör inte något bloggreferat om begravningen utan väljer att behålla mina tankar och känslor om den för mig själv. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när döden kommer lägligt och det tror jag på något vis kan ha att göra med att livet är så uppvridet i sitt tempo att det blir nästan besvärligt när vi måste stanna upp för självaste döden. Den känslan hade jag inte för den här begravningen. Visserligen var det inte ett tillfälle som var väntat, utan tvärtom. Det kom plötsligt, tragiskt, oväntat och väldigt dramatiskt. Ändå infann sig mitt bland alla tårar, alla varför och all sorg en frid om att detta var en fin tid att dö på. Inte vid jul när alla människor jagar livet ur sig i julklappshysterin och i julstöket. Inte vid nyår när det nya året ska firas in och blomsteruppsättningarna mest känns som om blomsterhandlarna gör sig av med alla julstjärnor, hyacinter och amaryllisar. Inte under sommarsemestern när det är svårt att samla alla släktingar, vänner och bekanta. Döden kommer aldrig lägligt, men jag tycker att min moster fick en av de bästa tiderna på året att avsluta sitt jordeliv på.

Kransarna och blommorna vid kistan bildade ett färgglatt hav av de fräschaste blommor. Tulpaner, gerberor, påskliljor, rosor, nejlikor, liljor och många andra sorter. Det var så otroligt vackert. När vi kom ut från kyrkan så badade kyrkbacken i solljus och det var en helt annan värme i luften, än den vi har vant oss vid det senaste halvåret. När vi kom hem och såg på termometern, så var det sjutton grader i skuggan. Våren kom på mosters begravningsdag och allt som kändes svårt, kändes i alla fall lite lättare än om det hade varit nollgradigt och snöblandat regn. Vi bytte om och gjorde oss färdiga för en skogspromenad. Min mamma stannade hemma, eftersom hon fortfarande dealar med sviterna efter en höftoperation. Vi övriga njöt av vårluften och fågelsången. Vi tog oss ner till sjön och jag bar hem lite av vårtecknen, för att även mamma skulle få njuta. En blåsippeplanta, lite vide och mossa ordnades till en miniblomstergrupp vid hemkomsten. Naturen är oslagbar när det gäller att skaffa fram livstecken. Den signalerar tydligt från död till liv och ett sådant budskap är tröstens ord på en begravningsdag. Om en vecka får vi ytterligare ett bevis på detta i påskens glada budskap. Döden och farvälet är inte sista anhalten för en människa. I min enkla tro, så tror jag att moster är den i släkten som mår bäst av oss alla just nu.

Min bror och hans fru lämnade Smålandsbygden efter frukost i morse. Jag och Mr T bibehöll vår lördagstradition med melodikryss och fick förstärkning av mina kära parenteser. Det var riktigt mysigt att soffa ihop sig med förmiddagsfika och kryssplan. Hade lokaltidningen kommit på besök så hade de fått en förstasidesbild på fyra livsnjutare. Den enda tråkigheten var min mammas höft som inte hade något bättre för sig än att värka konstant. Vi funderade en del på vad som kan ha tillstött. Inflammation, avstötning, felläge, ovant muskelläge? Helt klart är att något inte är som det ska, för min mamma är en av de mest smärttåligaste och envisaste personer som jag känner. Till och med bloggaren ligger i lä.

Under eftermiddagen har vi ägnat oss åt tradition också. En utflykt i Smålandsbygden. Jag åker gärna en sväng till Emmaus Björkå i hopp om att göra ett riktigt brakfynd i småländsk anda. Jag är ingen prylmänniska och absolut ingen prydnadssaksmänniska, så det är inte det som jag i första hand letar efter. Fast när vi förra gången hittade en Skultuna skeppsljusstake i mässing för trettio kronor, som på Skultuna visade sig kosta långt över tusen kronor, då kittlade det till i smålänningen. Idag blev det kanske inte samma antikfynd, men dock ett fynd. Eller vad sägs om en Tomas Ledin-LP och tio böcker för tjugo kronor? Ledin är Ledin och böckerna var i superfint skick. Badstranden i sommar är räddad. Nu slår det mig att jag fyndade en bok förra gången också. En röd-blå bok om Östers IF. För endast tre kronor. Jag vet att det finns några i min läsarkrets som tycker att det är alldeles för dyrt för en sådan bok. Men som hade kunnat ge hundratals kronor för en liknande om nästan vilket lag som helst från Allsvenskan och neråt i divisionerna. Märkligt? Ja, jag håller med.

Det finns ett uttryck i vår familj som min mamma har myntat på en semester i Skåne i min barndom. Vinden tar. Det ligger mycket i det och det var väl lite åt det hållet när vi avnjöt en underbar kaffekorg i det fria vid sjön i Fagerhult. I kombination med plockandet av vackra videkvistar från sälgen, så blev det en skön stund. Sådana stunder då jag mår som bäst. Det kändes skönt att sätta på Audistjärtvärmen på sexan under hemfärden. Det kan jag inte sticka under stol med. Våren tog några steg tillbaka idag. Det gjorde väl för ont för knopparna att brista. Allting har sin tid. Nu har i alla fall vintertiden haft sin. För i natt kommer sommartidens tid. Jag vet egentligen inte vad det ska vara bra för att hålla på att sätta fram och sätta tillbaka utemöblerna med klockvisarna två gånger om året. Men ordet sommartid gillar jag. Undrar om jag inte ska försöka få liv i den granlidskna skivspelaren och dra igång LP:n från nittonhundraåttioåtta med låten Another summernight. På återseende med ett leende!

PS. Lyd mitt råd. Åk inte till Småland om du håller på och fastar. Du kommer nästan aldrig att hamna i större knipa i ditt liv. Ni som envisas med att kalla smålänningar för snåla måste genast tänka om. Här flödar generositeten. Helt omöjligt uppdrag, när de kombinerar det med envishet och bjudningslusta. Här är fasta synonymt med otrevlighet.

Å blågga, vau skau dä vau brau fö?

Jag har svaret på frågan, så jag behöver egentligen inte alls ställa den rakt ut i blogginlägget. Jag vet varför jag flyttade ifrån Småland. Det berodde på utbildningsmöjligheter och igångsättandet med de framtidsplaner som jag hade som tonåring. Det ska erkännas att jag vid den tiden var ganska mätt på tillvaron i det lilla samhället Virserum. Jag ville iväg, sätta ner fötterna på en annan typ av mark. Om jag hade haft vingar, så hade det passat att säga att jag ville lufta mina vingar litegrann. Jag ville se och göra något annat. Det fanns aldrig en tanke på att komma tillbaka, utan flytten var definitiv. Därefter har det givetvis blivit återbesök i form av semester, ledigheter, högtidsfirande av storhelger, födelsedagar och så kyrkliga förrättningar. Det är av den sistnämnda anledningen som Mr T och jag har tagit oss de femtio milen från Gevaliastaden till Nils Dacke-byn. Vi kommer för att hedra minnet av min moster Anna-Greta och följa henne till den sista vilan. Vi får några dagar tillsammans med mina föräldrar på köpet och det känns så gott. Vi hinner även snabbumgås med min bror och svägerska och det ser jag som en underbar bonus. På det hela taget känns det alltså bra att vara framme.

Det är nu ganska många år sedan som jag lämnade den småländska hembygden och en del är sig skrämmande likt samtidigt som mycket har förändrats. Med lite perspektiv och med facit i bagaget, nu när jag har gjort allt det där som jag planerade vad det gäller utbildning och familjebildning, så kommer frågan tillbaka. Den blev intensivare ju närmare vi kom målet för vår färd. Tio mil bortanför Gävle, någonstans i Salatrakten, så fanns inte frågan alls. Inte efter tjugo mil heller. Det var väl egentligen någonstans efter Linköping, kanske mellan Rimforsa och Kisa, som det började frågeteckna sig. Då var vi fortfarande kvar i Östergötland och det är inte alls samma sak som Småland. Jag vet inte vad östgötarna tycker om Småland, men tvärtomläget har jag full koll på. Jag tror att syndromet finns, uppe norr om Dalälven också, mellan Gästrikland och Hälsingland. Det känns som om det är gästrikarna som får agera östgötar då och hälsingarna är som smålänningarna. Det här inlägget blir krångligare än vad jag hade tänkt mig. Jag tror att hälsingarna har en speciell stolthet över sin hembygd med hälsingegårdarna och naturen. Gästrikarna kan bara avundsjukt sukta. Vad suktar östgötarna efter när de tänker på Småland? Ostkakan?

Sverige är fantastiskt. Varje landskap har sina fördelar och tjusningar. Jag reser gärna i Sverige, för det finns så mycket vackert att vila ögonen på. Jag tror, utan att tänka efter speciellt länge, att jag har varit i Sveriges alla landskap och har alltid fått något nytt att glädjas åt. När det gäller Småland, så handlar det inte bara om att vila ögonen på det vackra, utan jag tror att det handlar ganska mycket om tillhörighet. Jag har växt upp där och fick förmånen att få en trygg och fin barndom. Jag tycker att bilden av ett träd passar bra. Helst ett ekträd, för jag älskar ekar. Mina rötter står stadigt i den småländska marken. Hur jag än beskär och förändrar utseendet på trädet, så är rötterna kvar. Även om trädet huggs av, så återstår ett omfattande jobb att få upp hela rotsystemet. Hur du än försöker, så är det ingen garanti för att du får upp allt och kanske skjuter ett sidoskott upp, som på nytt växer till sig.

Du kan ta smålänningen ur Småland, men aldrig Småland ur smålänningen. Det är bland det vettigaste uttryck som någonsin har tryckts på en ölburk. Självklart är det på en småländsk ölburk. Så är det för mig. Hur långt bort jag än reser, så bär jag ändå Småland med mig. De här dagarna vet jag att jag kommer att ramla in i småländskan igen och jag låter det ske med glädje. Jag kommer att vandra ner genom skogsgläntan till Länsmansängen vid sjön och jag kommer att pilla i den småländska myllan för att leta fram blåsipporna under eklövsförmultningen. Jag kommer att tjata ut gänget på utflykt och läsa alla bynamnen på skyltarna som jag känner igen från min släktforskning och det är till etthundra procent äkta njutning. Jag kommer att fundera på att stanna och strunta i allt vad Hille, jobb och vad för övrigt som väntar utanför Smålandsgränsen och seriöst under några dagar fundera på: Varför lämnar någon överhuvudtaget denna metropol av ljuvlighet? Om några dagar har jag förnuftiga svar att ge på den frågan. Fram till dess ska jag vara så småländsk jag kan, så jag ska.

Att jag hyllar Virserum som en idyll, handlar mycket om nostalgi. Jag har bra minnen härifrån och det är en otroligt vacker plats på jorden. Sedan finns de bästa föräldrarna till mig kvar här, så det är mycket som överväger till fördel Virserum i vågskålen. Det är dock en liten plats, kanske liknande den i Bjästa, söder om Örnsköldsvik. Jag hade faktiskt inte hört talas om Bjästa, förrän jag läste uppdateringarna på Facebook. Jag tillhörde dem som missade TV-programmet Uppdrag Granskning igår, som handlade om våldtäkten på en fjortonårig flicka och vuxenvärldens agerande kring detta. Jag blir inte imponerad av oss vuxna kan jag säga. Jag ska så fort som det är möjligt försöka att se en repris eller titta på programmet genom SVT Play. Jag vill gärna se och bilda mig en uppfattning. I det här fallet verkar allt så solklart galet. Jag har läst i tidningen, hört på radion och sett små snuttar av det på TV:n och även tagit del av avskyn på Facebook och i några blogginlägg. Vuxenvärlden verkar ha missat målet och tappat greppet. Det gäller alltså att ta tag i kartan och fatta tag i verkligheten igen. Så fort som möjligt.

Hur idylliskt än Virserum verkar, så tror jag att det med lätthet skulle kunna göras ett Uppdrag Granskningsprogram här också. På samma tema. Jag vill inte sitta och blogga om att Bjästa och Virserum är Sveriges sämsta vuxenplatser, inte alls. Jag försöker bara säga att en sådan fruktansvärd händelse som tjejerna i Bjästa råkat ut för, kan hända varsomhelst. Därefter kan människors reaktioner bli desamma. Hur vettiga och förnuftiga vi än vill påskina att vi är, så agerar vi ynkryggigt och staklöst många gånger. Vi förvaltar vårt ansvar riktigt uselt. Jag blir så upprörd över sådant att det kan få mig att verka som om det är jag som är ur balans. Låt gå för det. Jag bjuder på den uppvisningen i så fall och då får skitsnackarna i alla fall något annat att snacka om en stund.

Ibland tycker jag att vi kristna har missuppfattat kärleksbudskapet. Vi lutar oss mot det för att slippa komma i konflikter. Jag menar absolut inte att vi ska sträva efter att hamna i konflikter och sammandrabbningar, men vi måste våga stå raka och ta itu med dem när de uppstår. Annars uppfattas vi som flata och det är när sådana här program som Uppdrag Granskning tar upp problematiken som vi får stå till svars och det som då alltför ofta händer är att vi rullar in oss i ett tjockt täcke av försvar. För att skydda oss själva. Inte för att hjälpa den skadade människan. Jag blir uppriktigt ledsen över detta. Jag önskar att vi människor, speciellt vi vuxna, kunde jobba på att försöka höra efter vad det är som verkligen har hänt och bilda oss en egen uppfattning. Då måste vi gå till källan. Vi kan omöjligt gå till dem som har andrahandsversionen eller tredjehandsversion eller till dem som har etthundradehandsversionen. Alla dessa versioner är oftast uppbygda på skitsnack och elakt förtal. Allt detta ojande och stojande är bara dumheter och gör inte världen ett dugg vackrare.

Nästa gång kan det vara din dotter som blir våldtagen på skolans toalett. Nästa gång kan det vara du som råkar stå ensam och få ta skulden för all skit, när andra passar på att skydda sig själva och svära sig fria från ansvar. Du anar inte hur ensamt det kan kännas och hur lång tid det tar att överhuvudtaget fundera på att vilja eller orka ta nästa steg. Du anar inte hur många gånger du kommer att konfronteras med smärtsamma minnen. Du anar inte hur utanförskapet växer med åren och hur tystnaden bara blir större och större. Du anar inte hur ont det gör när människor som vet hur det verkligen ligger till väljer att skylla på att det nu har gått så lång tid att det är inget att dra upp till ytan igen. Jag uppmanar dig att försöka ana hur det idag och om tio år kommer att kännas för den fjortonåriga flickan. Hon blev inte bara våldtagen av en ung pojkvasker som borde ha fått en ordentlig tillrättavisning av alla, utan vi andra, som valde att gå omkring henne har också våldfört oss på henne. Jag är helt övertygad om att Jesus hade gått rakt fram till henne. Varför är det bara snack om att ha honom som föredöme och att i sångerna sjunga om viljan att vara lik honom, men sedan falla för människohopens påtryckningar? Vi kan höra ropen om korsfästningen lite överallt. I Bjästa, i Virserum, i Vellinge, i Gävle. Korsfäst honom! Korsfäst henne! Pontius Pilatus tvättar sina händer och avsäger sig med den gesten allt ansvar. Vi sjunger kören: Jesus älskar alla barnen med tillägget: Inte de homosexuella, inte de våldtagna, inte de som sagt sanningen, inte hustrumisshandlarna, inte alkoholisterna och med de och alla övriga tillägg så avsäger vi oss ansvaret. Jag tror att vi kommer att häpna över Jesus när vi får se honom live någon gång framöver. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag har suttit i en bil i femtio mil idag. Vi har pratat en hel del. Skrattat en hel del. Lallat med i Tomas Ledins refränger och lyssnat en del på radio. På tal om vuxenvärlden så måste jag få kommentera Beatrice Ask, du vet, justitieministern. En av de få justitieministrar som inte har någon som helst juristbakgrund. Jag är medveten om att hon säkerligen är mediatränad, men idag lät det mest som om hon är dum-i-huvudet-tränad, då hon skulle förklara sitt plumpa uttalande om att skicka ut färgglada kuvert till sexköpare. Journalisten frågade samma enkla fråga gång på gång och Asken svarade lika dumt på något helt annat gång på gång. Det där med att hänga ut människor med hjälp av färg känner jag tydligt igen från något annat sammanhang. Judar med gula stjärnor, röda trianglar för politiska fångar, grön triangel för kriminella, ljusblå triangel för emigranter, mörkblå triangel för religiösa avvikare som till exempel Jehovas Vittnen, rosa triangel för homosexuella och svart triangel för asociala. Så nu är det alltså dags för gredelina kuvert till sexköpare, om Beatrice Ask får sin dumhet igenom. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad, men det hade kanske varit bra om hon hade plockat ut sin examen ändå. Innan hon blev minister. Jag vaknade upp i morse och upptäckte att mitt huvud inte fungerade. Jag tänkte genast att jag måste ju sjukskriva mig. Det finns inga jobb där jag kan fungera utan huvud. Men Försäkringskassan sa genast ifrån på skarpen. Sjukskrivning beviljades inte. Avslag. Jag kunde gott söka jobb som justitieminister eller som handläggare på Försäkringskassan. Så var det med det.

Blockera inte mera

Det är nog bäst att klargöra så här i inledningen att jag inte lider av någon åldersnoja. Det känns viktigt att påpeka det eftersom jag tänker blogga om rynkor. Jag vet egentligen inte varifrån den tanken kommer, men nu är den i huvudet och då får det bli rynkat i bloggen idag. Jag fick alldeles nyss vatten på min kvarn när jag googlade på ordet rynkor och fick upp etthundratjugotretusen träffar på endast noll komma tjugotre sekunder. För att få något att jämföra med så googlade jag också på naturlig skönhet och då fick jag upp sjuttiosjutusen träffar på noll komma trettiofyra sekunder. Jag förstår att jag kan inte göra någon vetenskaplig avhandling på detta material, men det är ändå intressant att se att rynkor är något som är väldigt omskrivet. Naturlig skönhet är också relativt mycket omskrivet, men ungefär på samma sätt som på rynksidorna.

På de flesta sidorna handlar det om att sträva efter att vara rynkfri. Det erbjuds en mängd behandlingar som utplånar alla spår av åldersförändringar. Jag är inte ett dugg intresserad av de olika metoderna och jag är egentligen så till den milda grad ointresserad att jag orkar inte läsa igenom en promille av träffarna. Etthundratjugotre stycken olika länkar. Inte ens för din skull kära bloggläsare är jag beredd att bli så påläst. Däremot har jag snabbt ögnat igenom några stycken. Ämnet Botox är ett nervgift som sprutas in i huden och det verkar på så sätt att de nervimpulser som i vanliga fall skickas till ansiktsmusklerna blockeras och följden blir att rynkor slätas ut. Effekten försvinner efter några månader och då måste en ny behandling göras. Om man inte vill skifta mellan blockerat och oblockerat ansikte förstås. Ombyte förnöjer kanske inte i detta sammanhang?

Restylande och Perlane är två utfyllnadsmaterial som sprutas in i rynkorna och fyller ut dem. Jag vet inte om kroppen bryter ner dem efter hand, men hur som helst så varar inte den effekten heller så länge. Utan det måste också återupprepas. Redan vid den här påläsningen känner jag hur matt jag blir, men jag fortsätter läsningen och då handlar det om kemisk peeling. Till detta används ett ämne som fräter bort gamla hudceller och då bildas förhoppningsvis nya orynkade hudceller. Fungerar inte detta kanske det är dags för laserbehandling? Det verkar föryngrande på huden. I ett rynkblogginlägg ska väl också nämnas den uppsjö av oljor, krämer, salvor och syror som finns att lägga sina skattade pengar på?

Detta är en industri som årligen omsätter miljonbelopp och försöken att behålla ungdomen kan tydligen gå hur långt som helst. Eller vad sägs om den forskning genom vilken norrmännen har kommit fram till att sperma är en mirakelkur mot rynkor? Du höjer kanske på ögonbrynen när du läser detta. Om du nu inte har sprutat området runt pannan fullt med botox, för då är säkert den ansiktsfunktionen blockerad vid det här laget. Jag skakade lite på huvudet måste jag säga. Som om inte norrmännen har så det räcker med oljan och valfisket, utan nu ska de norska männen bidra med sina utlösningar.

Är det ungefär samma system som vi har i Sverige med blodgivning? http://www.geblod.nu/ kanske ser ut så här i vårt grannland i väster: http://www.gisemen.no/ Den första länken fungerar, men den andra behöver du inte ta någon notis om. Jag vet inte hur den norska antirynkspermaindustrin är uppbyggd och hur de får den så kallade råvaran. Ett är då säkert att det kommer att dröja länge innan jag ger någon positiv kommentar om någons ansiktshud framöver. Jag kan nämligen inte garantera hur jag reagerar om personen kontrar med svaret: Ja, du förstår det är helt fantastiskt, men jag köpte den nya norska spermasalvan när vi var på semester i Lofoten i somras. Vad är det för fel på LdB, Nivea, Idomin, HTH och andra hudkrämer?

Det är oundvikligt att inte blogga om drottning Silvia när jag nu ägnar dagens blogginlägg åt rynkor. I hennes feja handlar det nog inte om Botox, laser eller sperma utan det handlar om kirurgi. Jag är inte säker, men jag antar det. Jag minns tydligt en Nobeldag för några år sedan, när hon hade varit borta från rampljuset en tid och så gled hon in på konserthusscenen den tionde december och min första tanke var: Milda moster, hon måste ha tagit fel på alla inbjudningskort. Hon trodde att detta var prinsessan Christinas maskeradbjudning på Ulriksdal. Kära nån, den är ju inte förrän den 10 februari. Det är inte idag som hon skulle ha mask framför ansiktet. Sååå piiinsamt och nästan hela världen tittar. Tills jag förstod att det är så här Sveriges drottning ser ut nuförtiden och jag började leta efter de osynliga marionettrådar som måste finnas fästade någonstans från hennes haka, kindben, öron, ögonbryn, näsvingar och käkben. Men hur nära jag än gick TV:n, så såg jag inga fisklinor. Hon måste helt enkelt ha lyft sig.

Ansiktet blir yngre och yngre och kroppen blir äldre och äldre. Det måste bli stora problem när hon ska åka kommunalt i Stockholm, för personen i spärren ser ett bebisansikte och letar febrilt efter målsman, men när spärrvakten inte hittar någon vuxen person i närheten, så finner han att bebisen sitter på målsmans axlar. Ungefär som i Snövitfilmen på julafton, när en av dvärgarna sitter på Prosits axlar för att uppnå samma längd som Snövit i dansen. Jag kan ana det tumult som uppstår när SL skickar sina säkerhetsvakter för att förhindra smitningsåkandet och hovet kontrar med drottningens livvakter som utropar leve monarkin och åberopar de diplomatiska undantagsreglerna för de kungliga. Jag tror det är därför som hovet envisas med att köra limousiner mellan slotten och alla åtaganden. SL har haft nog problem med snö och kyla. De orkar helt enkelt inte med trafikkaos orsakat av en ommöblerad drottningnuna.

Det var egentligen inte min mening att gnälla på drottningen så här åttiosju dagar före hennes förstföddas bröllop. Men jag tycker det är beklagligt att drottningen som jobbar så mycket med utsatta människors behov i världen, inte kan föregå med gott exempel och låta bli att vara så utseendefixerad. Att åldras med värdighet är en konst och det är synd att drottningen inte vågar behärska den. Jag tillhör dem som tycker att rynkor har en charm och att speciellt rynkor som är orsakade av skratt är något bland det vackraste som finns. Sedan är det tråkigt att det finns rynkor orsakade av frustration och sorg, men det är ändå tecken på att en människa har levt. Att hänga och dra i ansiktsdragen är ju nästan som att fila bort alla årsringarna på ett träd. Vi får fila och fila tills det inte finns några som helst tecken kvar som visar på trädets ålder. Det känns som om vi utplånar personligheten. Att vi manipulerar med de tecken som livet ger oss.

Jag har full förståelse för att många människor vill använda behandling för att utplåna ärr eller skador, men det är inte det jag reagerar emot i mitt inlägg. Det är just hetsen om att vara evigt ung, när det är emot livet självt. Vi åldras. Så är det. Kanske vore det idé att satsa alla pengar som går till skönhetsindustrin på ett vettigare projekt? På något som får dig att må bra inombords och som ger dig anledning att få glädjerynkor. Just nu pågår Svenska kyrkans fasteinsamling som i år handlar om att förse världens befokning med rent vatten. Varje minut dör fyra barn på grund av att de inte har tillgång till rent vatten. På en timma har alltså tvåhundrafyrtio barn fått sätta livet till. På ett dygn dör femtusensjuhundrasextio barn. De får aldrig en möjlighet att växa upp och bekymra sig om sina rynkor. De saknade barnen ger föräldrarna sorgens och smärtans rynkor. Skönhetsindustrin använder det rena vattnet till skönhetsprodukterna medan världens ledare samlas och lägger pannorna i djupa veck utan att komma till något resultat. För varje vecka som går har över fyrtiotusen barn dött, därför att jordens resurser är så snett fördelade.

Det finns säkert mycket som vi skulle behöva ändra på i vårt liv, men frågan är om alla våra problem handlar om liv eller död, som det har gjort för fyra små barn i detta nu? Jag fick en komplimang för min skrattgrop i kinden idag. Tack gode Gud för att du skapade oss människor Botoxfria från början, så att inte skrattgropsfunktionen är blockerad hos mig. Vem vet? Med tiden kanske det planteras in små skrattrynkor i min hud också? Som smålänning ser jag fram emot den dag då jag kan tjuvåka som pensionär på lokaltrafiken. Helst tio-femton år före ålderspensionsdagen. Jag vill absolut inte råka ut för spärrvakterna på egen hand. Jag är ju inte utrustad med livvakter som drottningen. Jag förstår nu varför ABBA-texten lyder: You are the dancing queen, young and sweet, only seventeen. Synd bara att drottningen har tolkat det så bokstavligt. På återseende med ett leende!

PS. Vi har två killar i släkten som lystrar till namnet Gabriel och då är det namnsdag idag. Det är ett hebreiskt namn och det betyder Guds kämpe eller den som kämpar för Gud. Jag tror det är dags att vi lite till mans tar på oss Gabrielsskjortan och kavlar upp ärmarna, för det finns att kämpa för. Rent vatten till alla till exempel. Det är en rättighet, som vi länge nog har tagit oss rätten att strunta i. Är vi Botoxblockerade i våra hjärtan och hjärnor?

Jag tar mig tiden som blir över, den som jag behöver

Det är inte optimal tid för blogginlägg, men jag börjar väl så får vi se hur det går. Jag borde egentligen uppsöka sängen och försöka stänga ögonlocken och vagga mig in i sömn, men hjärnan är på språng. Den är full av intryck och behöver några minuter till för att komma till ro. Nu närmast har den koncentrerat sig på bilkörning i cirka femton mil och det var inte vilken bilkörning som helst. Vi hade tydligen förirrat oss in i vårdagsjämningtankarna och inte alls funderat på att det kunde bli fullt snökaos igen. Inte efter flera dagars strålande solsken och snösmältningsfloder på gatan. Men tidigt i morse tittade jag ut genom rutan och såg att allt utanför dörren hade ett tunt vitt täcke på sig. Det var inte florsocker. Det var snö. Snön yrde och allt var så där obehagligt grått och kyligt, precis som det blir när kroppen ropar efter vårvärmen.

Hur som helst, Mr T och jag gav oss iväg på morgonen. Vi ställde färden söderut. Mot Västerås. Jag levde en stund på hoppet om att få se en utslagen krokus eller snödroppe i en rabatt mot en husvägg i gurkstaden, men förhoppningen slog inte in. Idag har det varit vinter. Till etthundra procent vinter och därmed krokusfritt. Idag skulle vi besöka min älskade bror Tjabo och hans fru, som sedan några månader bor i Västerås. De har alltså kommit närmare världsmetropolen Gävle och det känns bra. De bor fint med utsikt över Mälaren och det här har jag inte avslöjat för min bror, men det kanske är så att skrivarlyan är närmare än jag anar. Deras fem veckors sommarsemester... förstår du vart jag vill komma? Sjöutsikt, kaffebryggare, papper och penna. I gengäld vattnar jag blommor och håller koll på posten. Fast häromdagen efterlyste jag fem till tio kvadrat. Ska jag plombera vissa rum eller hur gör jag med det?

Vi har haft en superrolig dag tillsammans. Vuxengänget, utan några barn inom synhåll. Det var alltså ingen kusin vitamin-träff. Det märks att våra barn börjar skaffa sig liv på egen hand och jag måste erkänna att det hade sin tjusning det också. Vi hann till och med öva stämsång. Vi ska inte ut på någon evangelisationsturné men vi har blivit ombedda att sjunga på begravning till veckan och vi kommer alltså inte oövade. Vi tog till och med en promenad i ovädret, men det var nog den kortaste promenaden i världshistorien, undantaget de små promenadförsök jag och Mr T gjorde när jag vaknade till liv efter sorkfebern. Idag hade vi strandpromenaden för oss själva. Men ute på Mälaren åkte de skridskor med segelduk. Det finns alltid extrema hurtbullar som antagligen inte ens märker att det råder snöstorm.

Jag har världens bästa bror. Jag skrev på min FB-status idag att jag skulle besöka Tjabo och då var det en tokrojalist i vänskapskretsen som trodde att jag skulle till Hans Majestät Konungen. Förvisso vet jag att knugen kallas för Tjabo, men Tjabo nummer ett är min bror. Kalla honom inte för det bara, för han kommer inte att lystra till det namnet. Det är ett internt familjenamn och så passar det i detta blogginlägg. Annars är det inte gångbart dagligdags. Epitetet världens bästa bror kan användas när som helst däremot. Jag vill bara förtydliga att hur mycket rojalist jag än är så skulle jag inte tillbringa en ledig dag på Drottningholm. Det skulle i så fall vara om knugen hörde av sig därför att han hade sett min skrivarlya-annons här på bloggen och ville meddela att hans omklädningsrum vid bryggan står tomt hela sommaren. Alltså, då när han och övriga kungagänget är på Solliden på Öland. Lite coolt va att dedikera min bok till Calle den sextonde Gusten. Den boken behöver jag inte ens bemöda mig med att stavningskontrollera.

Mr T rattade säkert ner till Västerås, trots att det nästan inte gick att se en armslängd framför bilen på grund av all snörök. Snömodden låg tjock på vägbanan och någon plog såg vi aldrig till. Det snöade från alla håll, även om jag tycker att det borde komma uppifrån. På hemvägen hade det slutat snöa, men fortfarande låg mycket snö kvar på vägbanan och det gällde att hitta rätt i de uppkörda spåren. Det verkade som en del av bilisterna hade skiftat till sommardäck. Några körde fyrtio kilometer på hundraväg och bromsade ändå in vid varenda möte. Den tjocka moddsträngen vid mittlinjen gjorde att många drog sig för att köra om. Långa köer bildades och jag förstår varför det händer seriekrockar.

På bilradion hem hörde jag att SSK vann över Rögle i första kvalmatchen och det gjorde mig alert och glad. Efter sportradion gick något slags dansbandsprogram igång och jag var på väg att skifta till en CD-skiva. Josh Groban, Tomas Ledin, Magnus Uggla eller vad som helst, men så upptäckte jag att i irritationen över vissa bilister, så var det ganska befriande att sitta och fnissa åt banala dansbandstexter. Kolla in den här med Lasse Stefanz: Ta den tid du behöver. En förälskelse går över. Men den kräver lite tid. Vad menas egentligen? Är det någon som fattar det? Det känns som om det är viktigare med rimmen behöver och över än att det ska vara något vettigt sammanhang. I dansbandssammanhang är det de här klassiska rimmen som hjärta-smärta, ord-jord. Ett dansband, jag la inte namnet på minnet eftersom jag så gärna vill förtränga dem så snabbt som möjligt, hade en sångare som tydligen inte bestämt melodin på sången när han gick upp på scenen. Det formligen slet både mig och Mr T in i märgen. Vi skrattade gott och sjöng med utan att ens ha hört sångerna förut. Otroligt simpla texter och melodier och när inte ens sångaren kan melodin, så behöver ju inte vi dansbandshatare heller kunna den.

Helt plötsligt var vi ute på riksväg åttio och vi skulle strax vara hemma. Tiden går fort när vi har roligt och dansbandsprogram på radion är något av det roligaste jag har varit med om på länge. Jag skrattade lika gott åt det som åt "På Minuten" som är mitt favoritskrattradioprogram. Nu går den här veckan mot sitt slut, precis som jag har längtat efter nästan sedan den började. Det har dock funnits höjdpunkter som jag inte har hunnit blogga om och jag gör en liten sammanfattning innan jag stänger datorn.

I vanlig ordning var det melodikryssnjutning igår förmiddag. En kaffekopp och Mr T. Anders Eldemann som ställer musikaliska funderingar. Det kändes som min stund på jorden. Alla bekymmer, tråkigheter och annat var som bortblåst. Från klockan tio noll tre fram till elvaslaget. Sedan tog vi oss till stan. Mr T skulle vara musikaliskt bollplank åt en gammal elev och jag visste om att det var släktforskardag på biblioteket. Vi förenades lite senare med dottern och avnjöt en gemensam lunch.

Jobbmässigt har jag haft två lite extra speciella jobbdagar den gångna veckan. I onsdags morse var jag på ett personalmöte i samfälligheten. Tanken var att jag skulle informera om dövkyrkan och fortsätta bygga upp kontaktnätet med personal inom kyrkan. Jag fick också med mig en intressant redovisning om en föreläsning som en av prästerna hade varit på. En föreläsning som handlade om "Safety & Healthy". En liten gråhårig dam från USA, som inte såg så mycket ut för världen, hade helt tagit luften ur kyrkans personal som hade tagit del av det hon hade att säga. Hon talade om trygghet. Att skapa platser inom kyrkan så att människor kan känna sig trygga i en otrygg och rörig värld. Hon talade om hälsa. Hon som själv inte ens orkade stå och föreläsa och som gick lite skraltigt med en käpp, valde att tala om hälsa. Att ha en så pass sund miljö i kyrkan att alla människor får plats. Oavsett hur friska eller sjuka vi är. När jag tänker tillbaka på budskapet så kan jag inte låta bli att tänka på mina vårblomsknoppar igår. Den här damen, Norma, var kanske den här lilla knoppen som med sitt inre fick blomma ut och sprida så mycket glädje.

Resten av onsdagen användes åt att teckentolka mässan i kyrkan och avnjuta sopplunchen tillsammans med döva. Återigen fick jag en påminnelse om hur gott det är att vara i denna tjänst, med dessa underbara människor. Efter att kaffetåren var uppslurkad så bänkade vi oss framför storbildsskärmen och fick se en ung tjej berätta om och visa bilder från sitt besök på en dövskola i Tanzania. Många frågor och funderingar kring detta tema och hela föreläsningen avslutades med att vi fick titta på, känna på och till och med prova att drapera oss i afrikanska tyger. En massa härliga mönster och färger. Det var riktigt roligt. Tack Anna-Kajsa!

Så till den andra speciella jobbdagen. I fredags. Jag var på besök i Tunabergskyrkan i Uppsala och träffade en stor grupp döva människor. Det kom människor från Uppsala-området, men även från Västerås, Köping och Gävle. Det kändes riktigt härligt att få dela den gråregniga dagen tillsammans med så många härliga människor. På hemvägen fick jag återigen anledning att tacka Gud för ännu en fantastisk arbetsdag. Jag hann precis hem så att jag hann parkera bilen vid Konserthuset och hinna in till symfoniorkesterns konsert. De inledde med en Regndans av Brita Byström. Ett småtrevligt stycke men behållningen före paus var ändå pianosolisten Martin Sturfält som brakade loss i Adolf Wiklunds Pianokonsert nr 2. Jag satt och oroade mig en stund över att solisten skulle trilla av pianopallen tills jag kom på att han har säkert suttit ett antal timmar på en sådan genom sitt liv. Han spelade bra, eller faktiskt superbra, men med sådana där yviga rörelser utanför tangenterna. Jag kan inte låta bli att fnissa. Det blir så konstnärligt att det blir som en serieteckning.

Efter paus tog dirigenten Andrew Manze tag i mikrofonen och ledde oss in på den spännande historien om Johannes Brahms och då speciellt hans Symfoni nr 3, som orkestern skulle spela. Jag blev lite småkär i dirigenten. Inte i honom som person, men i honom som presentatör och som dirigent. Jag har en känsla av att han kunde hitta lite annan typ av musik i samma noter som så många andra dirigenter har nött sig igenom. Det var verkligen spännande. Andra satsen kändes lite onödigt lång, kanske beroende på att tempot i den gjordes onödigt lågt. Men allt förläts i den tredje satsen. Då var jag lite småkär även i Johannes Brahms. Hur skönt det var att komma hem och få sätta på sig myskläder behöver jag väl knappast uppta något större blogginläggsutrymme för att tala om. En lång och innehållsrik dag var över och nu var det etthundra procent avkoppling som gällde. Nu är det faktiskt etthundra procent säng som gäller. På återseende med ett utvilat leende!

PS. Idag fyller Norges skiddrottning Marit Bjørgen trettio år. Nu med lite distans till OS, så kan vi väl vara så pass ödmjuka i vårt svenska sinnelag att vi skickar över lite gratulationer? Gratulerer med dagen Marit!

Är det herr eller fru Tussilago?

Dag och natt är inte exakt lika långa idag på vårdagjämningen! Det är bara vad vi vill tro när vi ser ordet i almanackan. Tillståndet med utjämningen sker egentligen något dygn senare. Det är en hel vetenskap med solljuset, så det är klart att det inte bara är som att svitcha en elströmbrytare. On/Off. Ljusets böjning skiftar och det kan lysa på mer än halva jordytan på en gång och solen är kanske inte så nogräknad med vad som råkar stå i våra almanackor just idag. Det där sköts av något som är större än tryckpressen på Almanacksförlaget. Men vi kan ändå kosta på oss att glädja oss åt att vi nu är i slutfasen av den extremt långa och tuffa vinterperioden. Jag ropar absolut inte hej ännu åt våren och sommaren, för det ryktas om att det kan bli ett bakslag redan imorgon. SMHI varnar för snöbyar och kyla. Förlåt om jag är glädjedödare så här i inledningen av dagens blogginlägg. Någon kanske redan har utropat: Vadfalls? Är inte dag och natt lika långa idag? Vad är det du säger? Ska det bli snökaos imorgon igen?

Hur det än är med solljusets böjning och vad som fortfarande är längst, dag eller natt, så går det inte att komma ifrån att den här dagen har varit en dag full av takdropp, blaskiga vägar och strålande, värmande solsken. Något inom mig har startat upp längtan efter den första tussilagon. Jag vet var jag ska titta först. Alltså, jag har mitt speciella börja-leta-här-ställe, med de bästa förhållandena för de små oansenliga knopparna. Därefter står det inte på förrän det är dags att titta efter, de än mindre i utseendet tilltalande, blåsippeknopparna. Tiden rullar på och snart är det vitsippeknopparnas tur och de har inget att säga till om i yttre utstrålning heller.

Tussilago, blåsippor, vitsippor, så efterlängtade naturfenomen, men så enkla och obetydliga i sin knoppning. Det händer verkligen ett underverk i solens omfamnande ljusstrålar. Värmen får knopparna att öppna upp sig och du som har sett någon av dessa blommor vet vad jag pratar om. Om du inte har en aning, måste du lova mig att du försöker gå ner på knä och noggrannt studerar blommorna på nära håll. Det är något magiskt över denna lilla del av tillvaron. Så finurligt i sin skapelse och så vacker i sin enkelhet.

Jag har nu kommit upp i den ålder då jag kan bli nostalgisk över barndomen och när jag nu bloggar om blåsippor, så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på förskolan och på en liten vårsoaré som vi hade. Det måste nästan ha varit sången "Blåsippan ute i backarna står" som skulle framföras, men jag minns egentligen bara att vi hade blåsippeblad hängande om halsen och blåsippsblommor på huvudena. Allt tillverkat av någon slags grön- och blåfärgad crepepapp. Vi såg säkert ganska gulliga ut inför våra föräldrars ögon. Sedan kom en tid i mitt liv, liksom i alla andra tonåringars liv, då sådant där gulligull bara är supertöntigt och piiiiinsamt. Jag har överlevt tonårstidens puppa och kommit ur levande och kan återigen se det som lite förnöjsamt tårframkallande. Så sött, så vackert, så vårigt.

Går det att hitta ett budskap i naturens vintervila och i det som solens värmande strålar gör för knoppbristandet nu kring vårdagsjämningen? Ja, det är jag övertygad om. Jag tror inte att det är alls speciellt svårt att dra en koppling mellan oss människor och blommorna. Jag behöver bara gå till mig själv och jag erkänner på stört att det finns dagar då jag känner mig som en fet tussilagoknopp. Grusig och med en massa visset skräp runt omkring mig. Jodå, säkerligen har någon jycke varit där och uträttat sina behov också. Jag är inte mycket att ha för världen. Så viktigt det då är att någon ler sitt bländande leende mot mig och likt solen slår sina värmande armar om mig. Vad jag behöver är att få vara i detta lilla trivsamma växthus med goda förutsättningar för att våga slå ut och komma i blomning. Alltför många människor vandrar idag omkring inneslutna i sin egen knopp och får aldrig möjlighet att blomma ut.

Tänk så mycket skönhet vi går miste om. Alla människor har med rätt näring och med rätt förhållanden så mycket att visa upp. Jag vet inte vad det är som gör att vi trycker undan dem. Är det rädsla för att vår egen blomning inte ska bli lika viktig och framträdande? Eller är det så illa att vi inte ens är medvetna om att andra människor har en skönhetsblomning? Har de fastnat i ett oansenligt knoppningsläge för oss? Tror vi dem inte om mer? Om det är så att vi är rädda för konkurrens, så vill jag bara påminna om den fantastiska effekt som finns i en dikesren när många tussilago slår ut i full blom. De tar tillsammans upp konkurrensen med solen. De skiner ikapp och vi bländas av mångfaldens effekt. Jag blir alldeles tagen. Ett skitigt, skräpigt och trist nonsensdike förvandlas till den vackraste platsen på jorden. För att tussilago har förstått vitsen med att jobba ihop sig. Vi människor har mycket att lära i tussilagoläroboken.

Jag hoppas verkligen inte att vi har hamnat så långt ner på intelligensnivån att vi inte förstår människors lika värde. Då är det dags att jag påminner om att vi människor är skapta till att se det himlen ser, alltså att titta på våra medmänniskor med Guds ögon och bibelordet är tydligt på den punkten. Vi är som ädelstenar i hans ögon. Vi är som de vackraste pärlor. Vi skulle säkert kunna använda bilden för oss som den tjusigaste blåsippan också om det känns enklare att förstå. Det är inte alla av oss som vet hur ädelstenar eller äkta pärlor ser ut. Ta det vackraste du vet och så lägg på lite bonus, så har du endast en aning om hur Gud tänker om dig och mig. Vi är sååå mycket mer i hans ögon än våra hjärnor någonsin kan tänka ut. Vi speglar oss nämligen i honom eller i henne. Eller i det eller i den. För mig är det inte så viktigt att könsbestämma eller pronomenbestämma Gud. Det är sjukt viktigt för vissa människor. För mig är det istället viktigt att bestämma om Gud finns i mitt liv eller inte. Gud har många namn, men hur stor roll spelar det egentligen? Är det inte viktigare om han är en verklighet i mitt liv? Om jag sedan kallar honom Herre, Pappa, Gud eller min skapare... eller henne Föreståndarinna, Mamma, Gudinna eller Feministiska Härskarinnans Gestalt... Jag är ledsen, det har aldrig upptagit någon stor del av min känsloverksamhet.

Däremot är det otroligt viktigt för mig att andra människor får växa till och komma ut i full blom. Jag tror nämligen att det är Guds vilja. Eftersom alla människor är skapade till hans avbild, så vore det väl märkligt om vissa människor skulle gå igenom hela livet som inneslutna och ihoppressade vårblomsknoppar? Omgärdade av förruttnelse och hundbajs? Jag tänker mig Guds avbild som något helt annat. Som en solvarm, gul tussilago, som en härligt vilsamt blå blåsippa eller som den renaste vita vitsippan. Så vackra som vårblommorna, så efterlängtade som de är, lika vackra är vi och så mycket längtar Gud efter oss. Vårdagjämningen och dag och natt är inte exakt lika långa. Men vi har som vanligt tjugofyra timmar på dygnet då vi kan slå ut i full blom och bli de som vi är tänkta att vara och vi kan också använda tiden till att låta andra få blomma i livsrabatten. Jag tillåter mig att tänka lite egoistiskt. Om andra människor blommar, så får jag del av den vackra utsikten och av glädjen. På återseende med ett leende!

PS. På självaste vårdagsjämningen är det också FN:s internationella dag mot rasism. Orden rasism och rasister känns som det där ruttna, tråkiga och smutsiga som döljer blomknopparna ute i naturen. Men ett är då säkert. Växtkraften och viljan att ge friskt liv till naturen gör att vi snart har full grönska och härliga sommarängar. Växtkraften och viljan att visa civilkurage och ge friska idéer till vårt samhälle gör att rasister och rasismen snart är totalt förmultnade i sin ideologi. Jag är fullt övertygad om detta. På den punkten står jag i full blom.

Lattjo Lajban Banjostämning i G-dur

Vet du hur långt trettio år är? Om du är arton år när du läser detta, så kan det bli problem att bilda dig en riktig uppfattning om trettioårslängden. Du får tänka dig tiden från det att du var sex år och tänka dig att lägga på alla dessa år på din nuvarande ålder. Lättast kanske är det för dig som är precis trettio år? Det är precis hela ditt liv, även om du kanske inte har full koll på alla de åren. Vi som har nått en bra bit över trettioårsmarkeringen kan ju välja en tid på trettio år mellan alla milstolpar som vi har passerat på vår livsvandring. Jag väljer den från då jag var femton tills nu. Femton plus trettio, ja nu vet du att jag är fyrtiofem. Under alla dessa år har jag haft en dröm. Drömmen om banjon.

När jag fyllde tjugo så var jag ganska säker på att jag skulle få en i present, men så var inte fallet. Jag fick säkert en massa andra fina saker, men ingen banjo. Drömmen och önskan har funnits där hela tiden. Med åren så har det kanske blivit mer en ploj än en verkligt uppfattad önskan, men nej, för mig har det inte varit någon ploj. Jag har verkligen suktat efter en banjo. När det inte infann sig någon på fyrtioårsdagen, så började tankarna segla upp i närheten av mitt medvetande att jag måste nog göra slag i saken på egen hand. Idag var det dags. Trettio år är en lång tid. Jag tror inte att någon kan komma med invändningen att det är förhastat eller en nyck.

Varför just en banjo undrar någon? Det är säkert någon cowboyfilm eller några westernserier från barndomen som sådde det första fröet. Det var ju höjdpunkter när jag fick lov att sitta uppe och se Bröderna Cartwright, Diligensen och Familjen Macahan. Det är stämningen vid lägerelden och ett annorlunda sound som tilltalar mig. Den lilla filmsnutten i Den sista färden, där det duelleras med gitarr- och banjospel, fällde avgörandet. Jag måste skaffa mig en egen banjo. Jag har hållit utkik på Blocket och Tradera, men ikväll så var det utförsäljning på Musikbörsen i stan och butikens enda banjo blev min. Med fodral, band, instruktionsbok och nagelförlängare. Just nu känns det overkligt. Jag äger en banjo. Så här ser mitt instrumentförråd ut anno tjugohundratio: en gitarr, ett althorn, ett dragspel, en tamburin, två maraccas, tolv munspel, en ukulele och så min stora önskedröm... en banjo. Jag har precis kommit fram till att ackordet G är med lösa strängar, alltså, jag behöver inte trycka på några strängar. Inte ta ett grepp. Dottern har redan uppmuntrat mig att lära mig fler ackord genom att säga: Snälla mamma, kan du lära dig fler ackord eller öva när jag är i skolan? Översättning: Mamma, lägg av! Du är bara för mycket just nu.

Utgivning av bok, tatuering, banjo. Jag närmar mig min riktigt stora dröm... men om nu drömmar ska ligga och marinera sig i trettio år, så får den ligga i cirka tio år till. En skrivarstuga. Vid vatten. Vid en sjö, ett hav, en bäck. Jag behöver bara fem till tio kvadratmeter. Ett fönster, en dörr, fyra väggar, ett golv, ett tak, en stol, en fåtölj, ett skrivbord, en lampa, en vacker matta, men framförallt en tomt att ha hela härligheten på. Någon som vet om det finns en liten oanvänd plätt någonstans? Min blogg förvandlades precis i detta nu till en annonsplats för skrivarlyor. Sökes: En bod, en hytt, en stuga, en friggebod, en lada, ett förråd med utsikt mot vatten. Varför inte en fyr? För uthyrning eller köp. Om någon vill skänka detta är jag inte omöjlig. Jag dedikerar gärna första boken till givaren. Men dröj inte för länge. Du får tio år på dig att fundera. Sedan förverkligar jag min dröm på egen hand. Någon gräns får det vara. Trettio år. Ingen ska säga att det är stundens ingivelse.

På tal om trettio år, så har du säkert hört talas om det trettioåriga kriget. Det handlade om en serie militära konflikter i Centraleuropa under åren sextonhundraarton till sextonhundrafyrtioåtta. Det är inte så lätt att kort beskriva orsaken till krigets ursprung, men lite förenklat vågar jag nog ändå påstå att det var beroende på de religiösa och politiska förändringarna som reformationen hade fört med sig som var en klar anledning. Kriget innehöll olika skeden och det kanske inte är så märkligt med tanke på den långa tiden. Inte orkar en och samma front att hålla på och kriga under så lång tid. Ibland så används det trettioåriga kriget lite skämtsamt om äktenskap som har hållit i sig så länge. Då äkta makar firar pärlbröllopsdagen är det kanske trevligare med ett hurra och varma gratulationer än ett anspelande på krigshandlingar?

Till sommaren firar Mr T och jag sammetsbröllop. Det innebär tjugofyra år och det har inte varit tal om attacker, vapen, fronter, eldgivning eller förhandlingar under de här åren. Sammetsbröllop. Det låter fint och lent. Precis så som jag önskar att allas äktenskap skulle få vara. Nästa år blir det silverbröllop och det är min favoritmetall när det gäller smycken. Sedan kommer några år som inte är lika attraktiva, inte i alla fall på bröllopsdagslistan. Kork, balsa, massonit och plywood. Låter som om det skulle kunna bilda stommen till min skrivarlya. Eller så åtminstone material till en pråm att segla bort med till något varmare land. Fast det kanske inte är nödvändigt just nu. Det verkar som om vi är igenom det värsta. Nu tär sol och vind på snöbergen, det takdroppar varje dag och fåglarna kvittrar ut sina vårkänslor. Det känns som om vi har genomlidit det stora vinterkriget, liknande det som rådde i början på andra världskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Det här krigstillståndet som vi har haft sedan i mitten av december har stått mellan oss alla gemensamt och kung Bore. Nu vinkar han med vit flagg och vi vinkar tillbaka med den blommiga vårscarfsen. Sedan knyter jag den chict runt halsen och säger: På återseende med ett vårleende!

PS. Igår, den sjuttonde mars, för trettio år sedan, så slog popgruppen Noice igenom. Det skedde i programmet Måndagsbörsen. Det var Jonas Hallberg som var programledare och jag minns att jag tyckte att det var suveränt bra. Måndagsbörsen, Noice, Virserum, gillestugan, endast två TV-kanaler och jag som var femton år... Det börjar kanske klarna något om hur ruggigt lång tid trettio år är?

Passionerad men räkna inte med mig i matten

Det finns PU-samtal och så finns det PUH-samtal. Det första handlar om PersonalUtvecklings-samtal och det andra är väl ungefär detsamma men i sällskap med djupa suckar. Jag har haft PU-samtal utan suck idag. Jag ser det som en förmån att få sitta en och en halv timme med min chef och samtala om mig, om min tjänst, om hur jag tycker att det fungerar på arbetsplatsen, om hur jag mår personligen, om hur jag har det privat och med livet i allmänhet. Jag brukar vara så positiv för det mesta, så jag kände det som om det var nittio minuter av klagande från min sida, men chefen intygade och övertygade mig om att så var inte fallet. Konstruktiv öppenhet kanske vi kan kalla det. Inget skitsnackade, bara konstaterande att vissa saker kan bli bättre. Jag älskar fortfarande mitt jobb, tackar Gud för arbetsplats och arbetskamrater och jag har en bra chef. Så är det. Jag gick därifrån med löneförhöjningsbesked, så det fanns inte så mycket att klaga över. Det var ungefär som att träffa en riktigt god vän och medmänniska men med tydliga ledarskapsegenskaper. Må Gud slå sina beskyddande armar kring honom, så att han ska orka med alltihop. Han har ju inte bara en stressad stiftskonsulent för det teckenspråkiga arbetet att tänka på.

Jag skrev i mitt blogginlägg igår att på söndag så smackar kvalspelet igång och för SSK:s del gäller det att välkomna Rögle till Axa Sport Center och sedan när artigheterna är avklarade bara daska till skåningarna och skicka tillbaka dem söderöver med en förlust i bagaget. Så stursk jag låter, men hur ska jag låta annars? På söndag inleds också passionstiden och det är kanske dags för ett namnbyte i hockeyn och kalla drabbningarna i kvalspelet för passionsspelet istället? För visst handlar det väl i allra högsta grad om passion? Passion för hockey. Jag nallade lite på passionstemat redan idag och åt innehållet ur två passionsfrukter. Supergott. Men vad är det för passioner vi pratar om? Passion som betyder lidelse och förkärlek till något, stämmer bra in på passion för hockey, men det är väl knappast det som kyrkan har i åtanke på söndag? Skulle landets alla kyrkor enas kring att starta passionstid enbart för att passionsspelet i hockey börjar? Det låter inte troligt. Inte ens för att kontraktsprosten är en riktig hockeynörd, men han håller på Brynäs. Inte bara håller på, han har en passion som han håller vid liv.

Passionstiden i kyrkan handlar om Jesu lidande på korset på långfredagen. Det blir några dagar av eftertanke inför vad som egentligen hände. Vem vet, det kanske blir tillfälle att gå på någon passionskonsert? Vem står för musiken då? Tomas Ledin? Nej, troligen inte, eftersom passionsmusik är en musikform från barocken som är ett oratorium med texter om Jesu lidande och död. Herr Bach har skrivit två kända passionsverk, Matteuspassionen och Johannespassionen. I helgen som gick framfördes ett nytt tillskott till passionsmusiken med ett verk av mannen med två förnamn i namnunderskriften, Fredrik Sixten. Texten har Bengt Pohjanen skrivit. Ett verk influrerat av svensk folkton.

Ikväll har jag fått utlopp för en av mina stora passioner i livet, nämligen ämnet historia. Dottern håller på med ett hemprov om diktatorer och hela köksbordet är belamrat med litteratur om Franco, Pinochet, Mao, Stalin, Hitler med flera. Jag har fått förmånen att läsa igenom arbetet med både betygskriterier och historiaintresset för mina ögon. Jag blir riktigt sugen på att ta upp mitt uppsatsskrivande på D-nivå i historia, men det får stanna vid sugenhet och passion och inte alls vid realitet och möjlighet. Inte just nu. Livet rymmer inte den typen av passion just nu. Dottern förstår nog inte hur glad jag blir för uppdraget att kritiskt granska hennes jobb. När hon tackar för hjälpen, så säger jag att nöjet är på min sida och det tror jag faktiskt. Visserligen tycker hon att ämnet är intressant, men eftersom veckan också innehåller prov i teknik, fysik och matte E, så tror jag inte att historia är på topp för hennes del just nu. Alla, som ser oss tillsammans, tycker att vi är så lika. Jag blir som du förstår ytterst smickrad av en sådan kommentar, men jag vet inte om dottern hoppar jämnfota av lycka direkt. Det må vara till det yttre likheten sitter och för all del, mycket till det inre också, men jag drar en tydlig gräns vid matte.

Hujedamej. Nu måste de småländska kraftuttrycken fram. Jag ser och förundras över hennes matteförtjusning och tackar Gud för vår yttre likhet, för de skingrar mina funderingar på om hon blev utbytt på Östra Sjukhusets BB-avdelning i Göteborg. Var kommer hennes mattegener ifrån? Inte mig i alla fall. Jag svär mig oskyldig. För hennes del hade det räckt med att läsa matte D-nivån, men hon läser även matte E, för att det kan komma till användning i framtiden. Förvisso läser hon historia också för att det behövs om hon ska söka in på Polishögskolan. Hon breddar och förbereder och jag gläds åt att hon orkar tänka framåt. Det är så många som inte orkar det idag. Men kan jag avlasta med att vara bollplank i historiska funderingar, så gör jag gärna det och det slår mig att jag borde kanske fundera på om jag själv blev bortbytt på Västersviks BB. Ingen av mina föräldrar är speciellt historie- eller släktforskarintresserade. Fast jag hittar ganska snabbt en sådan gen i släktledet. Hos min morfar. Så dotterns mattegener hittas nog hos farfar och hos hennes farbror och morbror. Snabbt utklurat.

Min bästa mattelärare var min lågstadiefröken. Min älskade fröken, som jag fortfarande har kontakt med och som det alltid är så roligt att träffa när jag vänder hemåt till barndomsbygden. Hon var noggrann och nötte verkligen in de olika räknesätten, så plus, minus, gånger och delat är inga problem. Eller addition, subtraktion, multiplikation eller division som det också heter. Jag har också funnit en nytta med att vara störtsäker på procent, eftersom det är till stor hjälp vid reatillfällen. Hur mycket är sjuttio procents rabatt på ett par stövlar? Jo, så pass mycket rabatt att en smålänning kommer till skott och provar dem. På min tid läste vi särskild och allmän matte. Jag som inte ens var intresserad av matte skulle givetvis ha läst allmän. Det hade räckt. Men det fanns någon känsla av att de elever som läste allmän matte var lite obegåvade och svaga i skolan. Idag inser jag att så var inte fallet. Jag är säker på att det finns många smartisar i vårt samhälle, som är årsbarn med mig, som har läst allmän matte. I gymnasiet läste jag särskild matte och hade Larsan som ingen av oss i klassen i första hand visade upp vår svaghet för. Ett stort tack i efterskott till min bror och min nuvarande svåger och vän, som på den tiden var min vän och mattefreak, som båda enträget nötte in välbehövlig kunskap. Jag gick ut med ganska bra mattebetyg. Jag är en envis mattehatande smålänning, som är ett levande bevis på att betyg inte säger hela sanningen. I alla fall inte mitt mattebetyg. På återseende med ett leende!

PS. Procenträkning förresten är inte så dumt när det gäller PU-samtal heller. Mitt fackförbund hade drivit fram en löneökning med två komma sju procent och ganska snabbt kunde jag bilda mig en uppfattning om hur mycket klirr det skulle ge i plånboken. Som tur är så handlar löneförhöjning i procent och inte i kvadratroten ur eller i andragradskurvor. Om så vore fallet så skulle det för min del har blivit ett riktigt suckigt PUH-samtal.

Min författarkollega David skriver texter som berör

Kan det vara så att det har undgått någon att Södertälje SK har hamnat i ett sådant tabelläge i Elitserien i hockey att det enda som återstår av säsongen 2009/2010 är kvalspel? Jag som håller på SSK vet av erfarenhet att är det något lag som brukar spela stabilt när det verkligen gäller något, så är det just laget från Kringelstaden. Synd bara att de inte har insett lite tidigare på säsongen att det verkligen gäller något att tillhöra ett av de tolv lag som spelar i högsta serien i Sverige med chans om att vinna SM-guld. Jag vill inte påstå att de har spelat så dåligt som tabellen gör gällande, men det är ju jag det. Jag kan sträcka mig till att de har i alla fall inte spelat tillräckligt bra. De måste helt enkelt vinna matcher med större regelbundenhet än vad de har gjort och inte bara glimra till och skrälla mot topplagen. Jag kan inte tänka tanken ut vad som händer om de inte fixar upp kvalspelet. En elitserie utan SSK... går det? Det finns bara ett enkelt svar på detta. NEJ. Så för alla som vill njuta av hockey på elitserienivå även nästa säsong, gör bäst i att hålla tummarna för SSK. Annars finns det stor risk för att Svenska Ishockeyförbundet lägger ner all elithockey. Nåja, lite kryddat, men det är inte ovanligt på denna bloggsida. Du har säkert vant dig.

Jag har varit uppe-med-tuppen-tidigt idag. Då var fåglarna redan igång. De har vett att ta tillvara dagsljuset. Jag tänkte också utnyttja tiden till något vettigt och därför undersöka när första kvalmatchen för SSK går av stapeln. Döm om min förvåning när jag verkligen fick leta. Leta med stora bokstäver. LETA. Givetvis trodde jag att det bara var att gå in på den vanliga webadressen där jag under hela säsongen har följt matchschemat, matchresultaten och även följt SSK:s matcher live genom ständiga uppdateringar. Nu fick jag leta mig längst ner på startsidan för att hitta en liten tunn rubrik som påvisade att kvalseriens spelschema var spikat. SSK inleder hemma mot Rögle BK på söndag. Det är alltså cirka en vecka kvar att samla ihop trupperna och modet att våga stå upp för att få ha kvar SSK i Elitserien. Jag räknar med er alla bloggläsare. Brynäsare, MoDoiter, Nybroiter, VSGF:are, Linköpingsanhängare, HV71:or. Samlen eder! I nöden prövas vännen. Visst är det väl ett begrepp som passar att använda nu?

Jag fortsatte till SSK:s hemsida och fann affischen för hemmamatchstiderna. Jag fann även orden: Tillsammans är vi starka. Jag vet inte hur det är med dig, men jag tror att vi kan få stärkande hälsningar från olika och likaså oväntade håll. Jag förkastar inte sådana upplyftande tillrop bara för att de råkar stå på en sportklubbs hemsida. De kan användas i så många andra sammanhang. I familjen, i vänkretsen, i församlingen, på arbetsplatsen. Tillsammans är vi starka. Igår förmiddag tittade jag på TV-gudstjänsten. Den sändes från Frälsningsarméns kår i Uppsala. Det var för mig många välkända och kära ansikten som visades i rutan. Sanningen är den att det var den första armégudstjänsten för mig på många år. Det har säkert gått drygt fem år sedan jag besökte en armélokal eller såg en armégudstjänst på TV. Det finns många olika orsaker till detta. Dels tillhör jag inte Frälsningsarmén som medlem längre och i och med min tjänst inom Svenska kyrkan har det blivit naturligt att gå på gudstjänst där jag har mitt hjärta och min glädje.

Gudstjänsten på TV ledde till att jag funderade på längtan, om saknad och om sorg. För även om det tillhör dåtiden, så är det ändå så att tillhörigheten till Frälsis är en stor del av min uppväxt och även stor del av mitt gemensamma liv med Mr T. Vi tog ett gemensamt beslut och gjorde ett noga övervägt val och med tanke på hur ledningen från högre nivå och även på lokal nivå agerade, så finns det ingen tvekan om att livet är ljusare idag än vad det var i mitten på 2000-talet. Jag finner inget nöje i att bloggblottlägga några smaskiga detaljer, men jag förfäras över hur kristna människor är beredda att göra onda handlingar och använda ont tal, antagligen för att rädda sitt eget skinn. Jag har faktiskt inte sett så många kappvändare på en och samma plats när det blåste. Så blir det när det blåser allt annat än den helige Andes vind.

I sådana sammanhang är det viktigt att ha så mycket sunt förnuft och förstånd att vi inte riskerar att dra likhetsstreck mellan församling och Gud. Gud är en sak. Församling är en annan sak. Sedan är det bra om det finns viss koppling och tillhörighet mellan dessa två, men ibland är det viktigt att kunna sära på begreppen. Annars är det lätt hänt att vända Gud och tron ryggen. Det kan vara bra också att lära sig se skillnad på människor och församlingen och för att hårddra det, så är det viktigt att kunna se skillnad på människor och människor också. Jag hade tidigare lärt mig att inte dra alla över en kam eller att inte döma hunden på håren, så därför kan jag sitta och se en TV-gudstjänst från Frälsningsarmén utan att bli förbannad. Jag blev till och med välsignad. Vill framföra ett varmt tack till Uppsala-kåren. Det kommer från djupet av mitt hjärta.

Jag vet att jag kommer att uppröra mångas känslor genom att publicera denna blogg. Jag har vidrört något som på många håll fortfarande är riktigt infekterat. Jag river inte upp läkta sår alltså. Utan det pågår en varbildning men den är väl dold under ett rejält bandage och bandagets förpackningsnamn heter tystnad. Det är det bästa bandaget när vi vill dölja oförrätter och orättfärdigheter. Pratar vi inte om dem, så finns inte problemen. Jag har varit delaktig i tystnad också, eftersom jag har lämnat det bakom mig. Kommit in i en ny gemenskap där jag känner mig återupprättad och fri. Jag är på en plats där jag känner glädje och rikedom. Detta är inte kappvändarnas förtjänst. Inte på något sätt. Äras den som äras bör och i det här fallet är det Herren själv. Bibeln är en underbar bok när det gäller att hitta igenkänningsstrofer. Genom att våga leva sitt liv, så vågar vi också läsa bibeln. I glädje och sorg, i uppmuntran och i smärta, så finner vi likheter hos oss själva och hos människorna som bibeln beskriver. Vanliga människor som du och jag.

Jag gillar att skriva. Jag bloggar. Jag skriver en del sångtexter. Min stora önskan och drivkraft just nu är att skriva en bok till. Men jag skulle ha kunnat vara författare till Psalm tjugotre. Du känner säkert till den. Herren är min herde och därför har jag allt vad jag behöver. Han låter mig vila på gröna ängar och leder mig till källor med friskt vatten. Han ger mig ständigt ny styrka till kropp och själ. Han leder mig på rätta vägar och hjälper mig leva efter sin vilja. Även om jag vandrar genom dödens mörka dal, behöver jag inte vara rädd, för du finns bredvid mig och din käpp och stav hjälper mig på vägen. Du ger mig god mat framför ögonen på mina fiender, ja, jag får vara din hedersgäst. Du fyller min bägare till brädden och dina välsignelser flödar över! Din godhet, vänskap och kärlek följer mig i hela mitt liv och jag ska alltid få bo i ditt hus. Nu råkar det vara en kille som heter David som har skrivit detta. Men det låter troligt att jag skulle kunna sätta min namnteckning under texten. Det är en fin beskrivning på min vandring de senaste åren.

Hur ser din vandring ut? Kan du göra skillnad på Gud och församling? Kan du göra skillnad på församling och människor? Kan du göra skillnad på människor och människor i det avseendet att alla är fortfarande lika värda inför Gud, men du har mer eller mindre vilja att älska andra som din medmänniska. Jag har med åren fått lättare att ha fördrag med människor. Mitt tålamod har ökat och min förlåtande-avdelning har jobbat för högtryck. Nu, när jag har gett upp lullilull-tanken och puttinuttandet om att alla måste älskas lika mycket av mig bara för att vi råkar tro på Gud och tillhöra samma församling, så är det enklare att leva. Det händer faktiskt då och då att jag träffar människor som varken tror på Gud eller tillhör någon församling som öppnar mitt hjärta mycket lättare än de som säger sig vara kristna, eftersom de genom sitt varande agerar så likt Jesus att jag tror att de är ditskickade av honom. Jag är övertygad om att detta blogginlägg har fått många illavarslande fnysningar. Antagligen därför jag sitter och är nöjd. Det var faktiskt inte min avsikt att lägga på ytterligare bandage. Jag tror att varbildningar mår bra av att komma ut i frisk luft och få skötas om litegrann. På återseende med ett leende!

PS. Jag mår också bra av att komma ut i frisk luft och som av en händelse så står lite frisk luft på tur nu. Dags att ta mig till jobbet. En ny vecka, men av sådan art att jag redan längtar till lördag förmiddag och melodikrysset. Jag fokuserar och fäster blick och tankar på den tjugonde. Ungefär som jag brukar göra när jag är ute och joggar. Jag fäster blicken långt fram och i tankarna är jag redan i duschen. Men innan jag kommer dit är det en sträcka att avverka. Precis som det är en sträcka att avverka innan jag sitter med melodikrysset igen. Jag och SSK har en del att ladda inför. Det finns kval och det finns kval. Lyd mitt råd för veckan: välj dina strider. Om du inte har den möjligheten, så lyft blicken och ta sikte lite längre fram. Placera tankarna i duschen. Ibland behöver vi bli ställda i den helige Andes dusch. Kanske jag kan använda några av dessa tankar till mitt kommande pingstpsalmsskapande? Jag har fått deadline, tjugonde april.

Har svenska folket fått ärthjärnor?

Jag kan faktiskt inte låta bli. Jag var beredd till landsflykt igår kväll. Jag vill dementera det. Jag är kvar i Sverige, i Gästrikland och i Hille. Det var i ett panikartat skede när jag kände hur pinsamt det var att inneha svenskt pass och vara svensk medborgare, som jag tänkte sjappa. Nu när de genombrusande känslorna har lagt sig och jag tänker klart och mer vidgat, så framtonar Sverige som ett bra land att bo i. Gästrikland är inte så tokigt heller och Hille, det vet du, är en liten pärla på jorden. Men hallå, vad hände igår kväll? Jag och övriga familjen hade inte tänkt följa Melodifestivalen. Vi har inte haft någon vidare koll på den här typen av cirkus med deltävlingar och andra chanser. Visst, vi kände till att det igårkväll var final i Globen och att tio låtar skulle tävla.

Det fanns en hel del namn med på listan som kunde borga för att det skulle kunna bli något vettigt: Salem al Fakir, Andreas Johnsson, Peter Jöback och ett par till. Jag hade egentligen bara två namn som jag blockerade för vinst och det var Jessica Andersson och Anna Bergendahl. Jessica såg ut som om hon kråmade sig för en roll i Glamour och Anna, vad såg hon ut som? Direktutkommen från Myrornas vårvernissage? Jag hörde något utlåtande från en modeexpert som sa att hon såg ut som en pistill som längtade efter att bli befruktad och att hennes dansare såg ut som spermier. Detta inslag från SVT:s Blommor och bin-produktion ska vi alltså exportera till Norge. Jag känner mig matt. Mest på mig själv. Att jag bryr mig. Jag har nu lovat att inte göra om samma misstag nästa år och sitta och zappa mellan kanalerna för att kolla hur röstningen går. Om jag fortfarande bloggar nästa år, så kan du vara säker på att hitta en blogg om fel eller rätt låt. Jag lägger ner projekt Melodifestivalilska, för jag märker att det finns faktiskt människor som tycker att rätt låt har vunnit och de kanske får rätt. Min röst och mitt hjärta fanns hos Salem al Fakir. En skön låt och en skön artist.

Då är det roligare att blogga om fotboll idag. Ingen landsflykt för mig vad det gäller det. Skulle i så fall vara en liten landskapsflykt, för laget i mitt hjärta finns i Småland, i Växjö och så ska det förbli. Östers IF, som så småningom ska återta sin plats i Allsvenskan. På den punkten kommer jag inte att vika mig en tum. De hör hemma där. Precis som att mjölken mår bäst i kylskåp och efter vinter kommer vår, lika självklart är Öster i toppserien. Jag tvingas tyvärr vara supporter på håll, annars tror jag i min enfald att deras läge hade sett mycket annorlunda ut. Jag har dock under min tid som invånare i Gävle sett allsvensk match mellan Gefle IF och Östers IF. Det står inte på förrän det blir verklighet igen. Tro mig. Jag ingjuter tålamod i dig som hoppar på tå i förväntan. Eller är det av irritation?

Igår spelade Hille IF:s A-lag en träningsmatch inför kommande spel i Division 3. De dängde till Valbo, som också ska spela i Södra Norrlands div. 3 herrar och jag hoppas inte Valboiterna har blivit så revanschsugna att de ror hem segern när serien har kommit igång. Hille vann med säkra tre-noll, så det var inte så mycket att snacka om, mer än att läktarna var fulla med snö och att en flera meter hög snövall skymde sikten in mot plan. Jag var nämligen med för att kunna följa matchen från bilen, eftersom det är kanske inte bästa medicinen mot förkylning att stå ute i två gånger fyrtiofem minuter. Jag var dock rejält påbylsad för att kunna sitta still i en bil, så till skillnad från många andra i publiken, så frös jag inte vid planen. Inte vet jag om det var spelet som värmde. Det är sällan så gott som att komma hem efter en kylig match, dessutom med seger i bagaget och få slå sig ner med en kopp kaffe. Det ska erkännas att där kom också ett bakslag i förkylningsmåendet. Usch och fy, lördagslankighet.

Idag har det funnits hur mycket tid som helst för återhämtning. Mr T har dragit till Uppsala med Messias-oratoriet och har varit borta större delen av dagen. Han är väl snart i antågande får jag hoppas. Sonen har tränat fotboll för egen del, kollat på fotboll live, kollat på den allsvenska premiärmatchen mellan AIK-Mjällby på TV:n och nu är han iväg och tränar sitt ungdomslag. Det verkar gå bra att summera hans dag med att den har gått i fotbollens tecken. Dottern har tillsammans med sin klasskompis arbetat med sitt UF-företag och vårt kök har stora delar av dagen liknat en vetesäcksverkstad. Snygga tyger, saxar, symaskiner, vetekorn och tygtrycksfärger om vartannat.

Jag tillförskaffade mig en liten yta för att bjuda de unga företagarna på en arbetslunch i form av kycklingtortillas. Det verkade mycket uppskattat. Resten av dagen har dottern förberett sig inför kommande provvecka och jag har hört några små muttrande kommentarer då och då. Det är inte helt lätt att plugga en söndag, när solen skiner från klarblå himmel. Det finns nästan en miljon saker som är trevligare just då. Blogga till exempel. I väntan på att inspirationen ska rinna till för en pingstpsalmstext. För jag kan nästan ana piskan som närmar sig. Min nivå är just nu på rimmen pinst-hingst, helig-velig. Du förstår ju att det behöver verkligen rinna till något. På återseende med ett leende!

PS. Hur är det i ditt kvarter? Jag håller på och gör en landsomfattande undersökning. I vårt kvarter finns det några grannar som hysteriskt vill få undan snön från sina tomter. Vad göra? Jo, kasta ut den på asfalten på vägen. I hopp om att solen smälter den snabbt förstås. Tanken är inte dum. Men när de börjar med projekt utkastning av tomtsnön på eftermiddagen, så hinner inte solen med, utan det fryser på efter ett par timmar. Det får till följd att bilar, mopeder, cyklar, gångtrafikanter på nytt ska ta sig igenom snömassorna som plogen äntligen har forslat bort. Hille må vara en pärla på jorden, men ibland undrar jag om det inte har fastnat för mycket potatismylla i hjärnbalkarna hos dessa grön-gräsmatta-först-ivrare. Vi får hålla utkik framåt sommaren, det kanske växer ut ärtstänglar?