Det är sommarens fel!

Ingen kommer att kunna anklaga mig för att ha överdoserat bloggandet under augusti månad. Nu får jag skynda mig om jag ska hinna få klart ett inlägg innan vi ramlar in i september. Sista augusti. Om några timmar är det oåterkalleligt. Jag betraktar september som den första höstmånaden. Jag har gjort en kroppslig enkätundersökning och jag har inte hittat en enda del av mig som vill ha höst. Detta är oroväckande. Jag tillhör nämligen den del av den svenska befolkningen som tycker om hösten. Jag gillar när mörkret sänker sig och det är fritt fram att tända värmeljus och stearinljus. Jag brukar ställa en ljuslykta på trappan vid entrén och när kvällen kommer så ser jag en tjusning att tända den. Den lilla lågan besegrar mörkret och ljuset har en stor räckvidd.

Trädgård och mycket annat går in i en viloperiod och det innebär mindre krav. De mörka höstkvällarna inbjuder till läsning, filmtittande och uppiggande kulturella begivenheter. Det blir fest i vardagen när mustiga höstsoppor, pajer eller grytor ställs på matbordet och jag tycker om att känna doften av nybakat bröd i huset när höstkylan kommer närmare husknuten. För att inte tala om en skogspromenad en klar och vacker höstdag. Det finns inte mycket som kan mäta sig med det, när solens strålar träffar färgkaskaden i trädens lövverk eller belyser lingonsnåren. Hösten har något att säga till oss människor. Jag tror vi mår gott av att lyssna till den inombords. Så vad har hänt med mig? Jag som nu vill lägga in en protest mot att hösten är i antågande?

Jag skyller på sommaren. Den har varit ovanligt lyckad i år. Inte på grund av att vi har farit jorden runt och besökt de mest spännande platserna på världskartan. Jag tror att det är just uteblivandet av den typen av sommar som har gjort den så lyckad. Det finns många människor som sätter ett likhetstecken mellan lyckad semester och fem veckors flängande. När dessa människor frågar mig om våra semesterplaner och jag svarar att vi har inte har några speciella, så går det tydligt avläsa i deras mimik att de nästan tycker synd om oss. Jag anar att de går igenom hela arkivet av orsaker. Ekonomi? Relationen? Sjukdom? Fantasibrist? Jag överlåter till dem att fortsätta fundera. Jag tänker som så att det kan vara bra för dem att ha något vettigt att göra på sin semester också.

Jag anmäler mig inte till semestertävlingen. Alltså den tävling som går av stapeln på många arbetsplatser under maj och juni. Den går ut på att bräcka motståndaren med sin semesterplanering. Tröttast tillbaka i augusti har vunnit. Jag gillar att vinna, men så segerkåt är jag inte. Jag lyssnar med ett halvt öra och väntar i tysthet in semestern och den välbehövliga vilan. Jag kan sätta likhetstecken mellan semester och vila denna sommar och det känns så skönt.

För den skull har det inte blivit någon soffliggarsommar. Knappt någon strandliggarsommar heller för den delen. Ändå kan jag inte minnas en sommar som vi har tillbringat så mycket tid utomhus på. Hade vi insett det före sommaren, då hade vi kunnat hyra ut vårt hus till sommargäster, men för all del... det har varit skönt med tillgång till toalett, dusch och ett kök att packa alla matsäckar i och förbereda alla grillningar i. De flesta måltider har vi ätit utomhus. I trädgården, på altanen, på bryggan, i skogen, i parker, på stranden. Det kändes nästan märkligt när vi för första gången kände att nej, nu är det nog dags att flytta in. Mycket motvilligt.

Så, när utesäsongen kändes förbi, slog vi till och köpte nya utemöbler. Det har funnits med i planerna ett tag och nu var det dags när reorna började komma. Iväg med det gamla möblemanget till second-hand och ihopmontering av det nya. Det måste invigas och provsittas. På med infravärmen, fram med filtar. Återigen infann sig frihetskänslan, bara en aning svalare. Jag har inte gett upp. En och annan fika finns det hopp om fortfarande. På vår älskade altan.

Det finns många orsaker till att jag kan se tillbaka på en lyckad sommar. Men ska jag plocka fram ett par saker som utmärker sig, så är det hund och kajak. Det låter som en titel på en månadstidning. Hund & Kajak. Två damer har kommit in i mitt liv denna sommar. Millie 5 år. Lisa 10 år. De är riktiga skönheter båda två och de har fört så mycket glädje med sig. Millie som med sin okonstlade glädje möter mig vid dörren när jag kommer hem från jobbet. Hon viftar på svansen, hoppar upp på bakbenen och lägger framtassarna om min hals och pussar mig. Hon borrar in sitt huvud mot mig och kelar som ingen annan kan. Hon kastar omkull sig på rygg på golvet och förväntar sig kliande och smekande tillbaka. Millie är den absolut vackraste bilden för hur jag skulle vilja beskriva ordet nåd. En gåva som jag inte har förtjänat, men som ändå ges till mig om och om igen. Resultatet är att oro blir till lugn. Tårar blir till glädje. Trötthet blir till vila. Upprördhet blir till tålamod.

Den andra damen, Lisa, kan också få bli en vacker bild. En bild av Gud. Hon är en obeskrivlig skönhet. Det står i Bibeln att vi är skapade till Guds avbild, så tänker jag mig Gud som vacker, eftersom vi är vackra. Lisa bär mig och tar mig till platser och äventyr som jag inte hade en aning om att de fanns. Med Lisa känner jag mig fullständigt fri och bekymmer finns inte i sinnesbilden. Så nog kan hon få vara en bild för Gud. De stunder som vi har haft tillsammans under sommaren har varit magiska. Jag är en gladare, friare och lyckligare människa med Lisa. Likaså med Gud.

Det ska erkännas att jag var rätt trött och sliten när jag kom hem från jobbet idag. Även om jag har världens bästa jobb, så finns det dagar som jag skulle kunna klara mig utan. En sådan dag var det idag. Mr T var spelledig och hemma när jag dök upp. Det gick inte många sekunder förrän jag la fram förslaget. Jag vet inte ens om det kom från mig själv. Helt plötsligt slank det bara genom min mun. Ska vi inte åka ut och paddla? Jag känner att jag behöver det nu. Mr T var inte svårflirtad och på rekordtid var vi ombytta, matsäcksfixade och kajakerna låg på lastbågarna. Flytvästar och paddlar instoppade i bilen. Vi drog norröver mot Utnora. En liten idyll vid havet.

Vattenytan låg spegelblank. Solen och molnen turades om och det enda sällskapet var djuren och fåglarna och två äldre män som vinkades drog ut i en fiskebåt. Vi paddlade mot en liten udde med vindskydd och fikabord och där satte vi oss och bara lät livet komma tillbaka. Det var en aning uppfriskande att sätta fötterna i vattnet, när vi skulle ta oss ur och i kajaken vid raststället, men snabbt på med strumpor, så gjorde inte ens det någonting. Vi paddlade även en sväng fram till Harkskär innan det var dags att fara hemåt. Där hemma väntade Millie och vilken lycka med en lång skogspromenad med en bekymmerslös hund. Två damer kan ibland vara en dam för mycket. I det här fallet är det alldeles lagom. Sommaren med Millie. Sommaren med Lisa. Inte bara en påhittad roman. Utan en underbar verklighet.

Så jag tror att jag satsar på en fortsättning. Hösten med Millie. Hösten med Lisa. Det finns entusiaster som säger att det går att paddla till kyrkan i Oslättfors första advent. Jag är sugen på att se om det är sant eller om det bara är kajaksnack. I så fall kan det bli Vintern med Lisa också. Definitivt vill jag att det ska bli Vintern med Millie. Så underbart att få snöbusa med henne. En nåd från Gud. På återseende med ett leende!

PS. Det skulle inte förvåna mig om jag hade samma PS för ett år sedan och för två år sedan... Det må vara mig förlåtet, för i detta fall är det på plats med en upprepning. Richard Gere fyller år idag. Sextioett år. En snygg man har blivit en äldre snygg man. Om jag kan tänka mig att lämna mina två damer för en dag? För att komma på hans födelsedagskalas? Ja. Mitt svar är ja. För en dag. Men tänker han fira två dagar, så måste jag tyvärr tacka nej. Låt aldrig damerna vänta för länge. Grattis Richard!

Mose kanske är grön av avund?

Jag hade inte mycket till val. Jag bet sönder en tand efter midsommar. Inte på en polkagris eller något annat som kändes pinsamt att bekänna inför tandläkaren. Jag bet på ett specialknäcke som vi hade köpt till midsommarsillen. Gott som tusan, men tydligen sponsrat av tandläkarförbundet. Det fanns inte mycket annat att göra än beställa en krona. Alltså en fejkad tand. Den gamla lagningen från barndomen var så amalganfylld att det fanns inte mycket tand kvar efter att jag hade bitit bort en bit. Det var en sådan där rejäl lagning av säkert ett pyttelitet hål, som nuförtiden nästan inte behöver lagas alls. Idag var det dags för den stora cementeringsdagen och ditsättningen av ersättningstanden. Vi, Mr T och jag, går till en mycket duktig och trevlig tandläkare. Jag kan inte påstå att jag studsar jämnfota av glädje över att behöva träffa honom med mig sittandes i tandläkarstolen. När det nu är nödvändigt, så går det bra. Han är snäll och positiv. Ler glatt. Ja, det är väl inte så lätt att le ledsamt.

Han fixade och trixade och så satt det en ny tand där. Det kändes genast väldigt bra. Som om den alltid hade suttit där. Eftersom tandläkarmottagningen är ett ställe som det nästan kostar att sitta i väntrummet hos, så visste jag att det skulle knappast bli gratis att få en av tjugoåtta tänder ersatt. Mycket riktigt. Det kostade mig nästan fyra tusen och då hade jag ändå fått så kallad hjälp med prislappen från staten. Du förstår vilken förmögenhet vi bär omkring på enbart i munnen. Nu kanske jag tipsar det kriminella gardet i samhället och när de ska begå inbrott nästa gång, så satsar de inte på guldhalsband, diamantringar och vaser utan ger sig direkt på våra munnar. Hoppas de har sådant pass stort vett att de inte ger sig på oss med kofoten, utan med någon lite mer behändig tång.

Jag fick en halvtimme mitt på dagen med att i lugn och ro sitta och känna med tungan på den nya tanden. Jag gick på veckomässan och det är jag glad för. Inte vet jag om det berodde på min tandmeditation, det tror jag inte. Mässan var verkligen en oas i livets torka, en vila i livets stress, en påfyllning i livets tomhet. Jag upplevde en stund av stillhet inför Gud. Han som har skapat mig och som vet precis vem jag är, hur jag är och vad jag behöver. Jag satt där en stund och tog in det prästen sa, som precis som vanligt var mycket bra och med lite fniss konstaterade jag att det var läge för min kvinnliga förmåga: att göra och tänka på flera saker samtidigt. Så nu listar jag några av mina mässgenomgångna ämnen.

1. Jag gjorde en liten jämförelse mellan mig och Mose. Du vet killen som blev gömd i en korg av sin mamma, för att hon på så sätt ville rädda livet på honom. Familjen levde under hotet att Farao ville döda alla nyfödda hebreiska pojkar i Egypten och så föll det sig så att Faraos dotter hittade korgen och tog pojken till sig. Mose växte alltså upp vid Faraos hov och jag kan inte låta bli att fascineras av hur hans liv utvecklade sig. Berättelsen slår vilken bestseller som helst. Den har allt: spänning, slagsmål, död, plågor, trolleri, flykt, stridsvagnar och en och annan smaskig kärleksrelation. Som du förstår så är det inte mycket till jämförelse som behövs för att se att mitt och Moses liv skiljer sig åt. Dessutom toppas hans story med en buske som brinner utan att busken brinner upp. Om jag försöker bräcka den händelsen med något ur mitt eget arkiv, så drämmer han till med scenen från Röda havet. Det sätter en definitiv punkt på jämförelsen.

I dagens mässa så kom jag fram till att jag tror på en Gud som har möjlighet att se oss som individer. Då behövs inte jämförelser. Han talade genom en brinnande buske till Mose, för att det var medlet som fanns till hands då och som var det som krävdes för att påkalla uppmärksamhet. Moses var vid det laget i full färd med att vakta sin svärfars får ute i markerna. Idag, mitt i stadsbilden, använder Gud säkert andra verktyg för att påkalla vår uppmärksamhet. Är vi då fullt upptagna med att eftersträva samma häftiga upplevelse som Mose fick? Du förstår vad coolt att få se en brinnande buske och i samma veva höra Guds röst. I dagens mässa tackade jag Gud för att jag fick sitta i vila, utan att behöva ansvara för en hel skock får och ändå få ett möte med honom. Jag behövde inte heller ansvara för ett helt folks säkerhet och känna skräcken i kroppen över att Faraos armé närmade sig i ett stort sandmoln. Tack gode Gud att det inte var jag själv som stod först i ledet med ett stort och otäckt hav som enda flyktväg. Ändå kände jag hur Gud stod där vid min sida och sa: var inte rädd, jag är med dig.

Jag tror att vi människor riskerar att missa mycket i vår relation med Gud genom att vi jagar de häftiga upplevelserna. Jag försöker att använda de här bibliska berättelserna som en påminnelse om hur mycket Gud är beredd och mäktig att göra. Det finns inga hinder. Han är den som kan tämja det mäktiga havet och göra de vilda lejonen gosiga som små lammungar. När det behövs. Jag ser en mäktighet i att han också närmar sig mig med en vishet och en förståelse över hur min situation ser ut idag. Jag har ju egentligen inget behov av att Östersjön delar sig, så att jag kan gå torrskodd över till Finland. Vad ska jag i Finland att göra? Men berättelsen om Mose kan ändå lära mig att se över mina behov och att vända mig till Gud med dem. Det jag vill be om är mod för att möta det som mötas skall. För Moses liv handlade ju inte bara om häftiga upplevelser, utan det handlade också om att ställas inför verkligt stora och farliga uppdrag. Vad ställs du och jag inför idag?

Bekämpning av alkoholism, kvinnomisshandel, sexuellt utnyttjande av barn, människohandel, knarkaffärer, överfulla fängelser, nedläggningar, arbetslöshet, ensamhet, brister i sjukvården, dåliga betyg i basämnen i skolorna, miljöhot, sökande människor, villoläror. Listan är oändlig och kanske kommer Gud snart att använda en brinnande skog för att få oss att vakna upp. Maningen vi känner inom oss bör vi ta på allvar. Be om mod och inte om häftiga upplevelser. Jag är trött på kristna människor som försätter sig själva nästintill i trans i mötet med Gud. Är det något vi behöver, så är det klara hjärnor för att bekämpa ondskan och är det något som ska brinna så är det våra hjärtan.

2. Det kan tyckas som om det var en väldigt lång mässa eftersom jag hann tänka så mycket. Jag satt och funderade litegrann över ordet mässa. Det kan betyda så många olika saker. Det kan vara gudstjänsten som firas i den kristna kyrkan. Det kan vara musiken som är komponerad till att rama in gudstjänsten. Det kan vara en utställning där olika varor ställs ut för branschfolk och så kan det även syfta på ett konvent där flera evenemang samlas. Det är bara att önska alla som ska lära sig svenska ett stort och varmt lycka till. Till oss som vet att mässa kan innebära olika saker, så tror jag det kan vara ytterligare en lärdom att lära oss att skilja på saker. Vi, inom den kristna kyrkan, gör ofta våra möten med Gud till jippon. Är det sådant vi eftersträvar, så kanske vi skulle ägna oss åt att anordna en mässa likt modell tre eller fyra?

Välkommen till årets stora happening: Mässa för det kristna branschfolket. Här hittar du allt du behöver för att leva ett kristet liv. Halsband med kors och fiskar. Biblar för olika intressen. Olika lovsångspositioner. Tekniska apparater för en mängd typer av Halleluja-brus. T-shirtar med coola Jesus-tryck. Resebyråer som tar dig med till landet framför alla andra: Israel. Det enda som saknas på en sådan tillställning är relationen med Gud. Vi har blicken fäst på en storbildsskärm istället för på Guds ansikte. Vi hör en massa sorl och störningsljud runt oss, istället för att höra Guds tilltal i våra hjärtan. Låt oss börja med att leva i nåden. Den nåd som Gud låter strömma över oss i överflöd. Ny varje dag och tur är väl det? Hur skulle vi annars ha klarat oss så här länge? Ställ dig i nåden och ta emot Jesus. I kyrkans mässa, vid nattvardsdelandet, så blir det en delaktighet. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi del av ett och samma bröd. Vi hör alla till Jesus Kristus och vi får del av honom. Därför är vi alla tillsammans, inte var och en, Hans kropp i världen.

3. Mässan gick mot sitt slut och det återstod ett vackert orgelstycke. Jag landade tillbaka till Mose och tänkte på att han även är en profet i Koranen. Den skrift som tillhör islam och som muslimerna läser. I bibeln beskrivs mest Moses liv i historisk och kronologisk ordning, medan i Koranen beskrivs mest hans relation med Gud. För att summera min närvaro i veckomässan, så handlar det om att stå i nåden, inför Guds ansikte istället för en utställningsmonter. Det handlar om mod att gå dit Gud vill och inte dit alla häftiga människor går. Jag tror också att Gud vill att jag ska samla på mig kunskap och vishet, så att jag lär mig att se likheter istället för att stirra mig blind på alla olikheter. Detta kommer jag att få användning av både i mitt möte med människor som behöver mitt tjänande, men också i relationen med andra kulturer och religioner. Hur tänker du göra? På återseende med ett leende!

PS. När jag kom ut från mässan så kom det en störtskur. Jag hade varken regnjacka eller paraply till hands, så det var bara att tjurrusa mellan kyrkan och arbetsrummet. Hade jag bett om regnuppehåll eller att ett paraply skulle dimpa ner hade jag kanske bara fått höra Guds röst genom en regndroppe: Lite vatten i form av regn har ingen dött av. Då skulle du ha sett vattenmassorna i Röda havet, som svepte med sig hela Faraos armé. Dessutom tror Mr T och jag på sommaren ännu några veckor. Vi köpte nya altanmöbler igår. Det var dags och nu är det småländska priser även norr om Dalälven. Det är möjligt att det är tvärtom... att det är Moses som sitter och är avundsjuk på mig. För alla mina underbart somriga upplevelser på en härlig altan. Någon sådan fick han aldrig under sitt etthundratjugoåriga liv.

Vi ska träffa många därborta

Jag brukar inte göra tio-i-topp-dagar under året, men skulle du någon gång be mig att plocka fram tio alldeles speciella dagar under innevarande år, så skulle gårdagen hamna i urvalslistan. Den skulle inte bara nomineras till en av mina bästa tio dagar detta år, utan den skulle säkerligen komma väldigt högt upp. En dag att minnas. En dag att fnissa åt. Jag hade så kul och mådde så bra hela dagen. Spänn fast bloggsäkerhetsbältet för nu kommer det att gå undan. I alla fall om jag ska hålla samma bloggtempo som dagstempot igår. Fast på något konstigt sätt, så kändes det inte alls jäktigt. Livet flöt på och allt kändes behagligt. Det ska ändå erkännas att det radades upp intryck på intryck och idag har jag jobbat på att smälta dem. Med andra ord har jag njutit hela dagen idag också.

Mr T skulle jobba i Dalhalla. Så heter den konsert- och teaterscensplats som finns i ett kalkbrott utanför Rättvik i Dalarna. Du som har varit där vet vilken mäktig upplevelse det är att bara komma dit och att sedan få sitta under bar himmel och ta in det som händer på scenen... Jag överdriver inte när jag säger att jag tror att det är en bit av himlen som bjuds. I alla fall en smula. Det är inte första gången som Gävle Symfoniorkester jobbar där och nu var det alltså dags igen. Denna gång i samarbete med Salem Al Fakir och hans band. Detta skulle bli dagens höjdpunkt. Utan tvekan. Konserten skulle börja klockan tjugo noll noll och som du vet finns det då många timmar dessförinnan. Nu till fnissigheterna.

Till fnissigheter behöver man någon att fnissa tillsammans med. Sitter man ensam och fnissar, så kan man riskera att bli inlåst på sing-sing-hus. I alla fall var det så förr. På den tiden då det fanns sådana hus. Numera ska alla psykiskt störda komma ut i samhället och intregeras med alla normalstörda, vare sig det är möjligt eller inte. Tyvärr blir resultatet ibland förödande. Långt ifrån fnissigheterna. Mitt sällskap för dagen var min goda vän, kollega och från och med sommarens stora upptäckt, svägerska. Jag hämtade henne, enligt uppgjord plan klockan kvart i tio. Lagom för att vi skulle ha suttit in oss i bilen och kommit ut en bit på motorvägen, innan det var dags för melodikryssandet. Genom bilradion flödade så Eldemanns ljuva stämma och kryssandet gick lätt och smidigt. Vid halv elva hade vi kommit till Näsbysjöns rastplats utanför Storvik och då passade det bra att ta fram kaffetermosen och göra andra halvan av krysset sittandes på en filt nära den öppna bildörren. Allt för att kunna höra bilradion.

Kaffeglada fortsatte vi färden till Falun. En fnissig dag för två kvinnor bör innehålla lite shopping och då är Falun ett trevligt alternativ. Vi lyckades hitta en tjusig lunchrestaurang också där vi avnjöt en pastarätt med fläskfilé som proteintillskott. Tyvärr hade kocken varit lite för frikostig med saltkaret, så som plåster på såren fick vi kaffet utan kostnad. Jag kan inte låta bli att skriva att jag var en decimeter från Mustafa Mohamed. Han och ett gäng andra friidrottare kom in på restaurangen när vi var på väg ut. Musse som den här dagen tog tre guldmedaljer på SM i Falun. Det kanske är översaltad pasta som är knepet för stordåden? När jag tänker efter så klarade vi denna maratondag utan att vekna det minsta.

Vi hade planer på att ta Carl Larsson-gården i Sundborn på eftermiddagen, men det är nog inte första gången i världshistorien som shoppingturen drog ut på tiden och vi bestämde oss för att pysmyset hos paret Larsson får bli en annan gång. Istället drog vi oss mot Rättvik, men inte utan att passera Sågmyra och Lager 157. Med hjälp av min iPhone så kollade vi upp att de skulle ha öppet en timme till och varför inte? Tid hade vi och spontanitet är kul. Mot Sågmyra. Det blev inga superfyllda korgar direkt i klädbutiken, men jag lyckades fynda ett par jodpuhrs till hösten och även ett par nya innetofflor till jobbet. Skobutiken i Sågmyra hade total utförsäljning med sjuttio procent rabatt eller halva reapriset och en och annan något oklar prissättning som betala det du vill.

Fikatarmen ville ha sitt och eftersom vi hade ändrat våra resplaner från ett mysigt trädgårdsfika i Sundborn och nu istället hade hamnat i Sågmyra, så fick det bli Lager 157:s något fabriksaktiga fik precis vid stängningsdags. För endast femtio kronor fick vi två hallonpajer med vaniljsås, två kaffe och tio baguetter med ost och skinka. Just så. Det är ingen felskrivning. Tio baguetter. Fem i varje påse. Vi föll för hallonpajen. Den såg ruskigt god ut. Kaffet bjöd de på, eftersom det var stängningsdags och så frågan: Vill ni ha några baguetter? Vi tittade på varandra. Varför inte? Det skulle säkert smaka gott precis innan konsertstart. Kanske det fanns någon sugen musiker också. Hur många? Ja, vi ska träffa några därborta... tio stycken skulle vara bra...

Jag förstår att det för utomstående kan verka fånigt att detta skulle starta upp dagens största fnissattack, men testa själv någon gång får du se. Beställ hallonpaj och kaffe och kom ut med stora påsar innehållandes baguetter. Lite mer omkostnader fick vi i och med påsmottagandet. Vi kände oss tvungna att stanna på ICA i Rättvik och köpa oss lite öl. Kaffe, vatten eller saft kändes inte som rätt nedsköljningsdrycker. Vi må betänka att vi ändå utgör två tredjedelar av en styrÖLse. Nu fick det bli en ölsort som var bilkörningsbar och som aldrig kommer att klassa in i något ölprotokoll. Men Björnbrygd kändes ändå som ett bra val på första björnjaktsdagen.

Det är en bonus att ha dagens höjdpunkt kvar när vi nästan kändes oss färdigfnissade. Allt hade flytit på i en nästan overklig frihet hela dagen. Som ett pärlband av lyckliga omständigheter som knöts ihop med konsert med Salem Al Fakir och Gävle Symfoniorkester i kalkbrottet Dalhalla utanför Rättvik på kvällen. Det blev den pusselbit som saknades för en alldeles perfekt dag. Pricken över i:et. Huvudet på spiken. Vi njöt och myste, ordentligt påklädda och invirade i varsin filt. Salem Al Fakir har den fantastiska förmågan att bjuda på sig själv och göra den mest olyckliga människa glad. Nu satt vi där alldeles fullfnissade, så allt sprittande av glädje som regnade över oss båda blir sådan glädje som kan bunkras och som kan tas ut vid behov.

Tack kära vän för ett underbart sällskap. Tack Salem Al Fakir för din multibegåvning. Tack Gävle Symfoniorkester som spelar gudomligt. Tack Mr T för att du ordnade biljetter och för att du är min! Dagen är inte slut än. Vi kommer att minnas den som det lilla frö och den start i planeringen för den lilla överraskningstripp som vi fnissiga damer ska ordna för våra män. Nästa sommar. För vi har fått smak på underbara somrar. Vi vill ha en till nästa år. Sådana somrar är bra för allt. Hyn, humöret, själen, skrattet. Kanske inte riktigt allt... Min blogg har fått stryka på foten. Fast jag resonerar så här: en fnissighetsursäkt måste ju vara bättre än ett tristessursäkt. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namnsdagsbarn är Henrietta och Henrika. Jag säger grattis till dem om de finns...

Jag ska söka jobb

Jag funderar på att söka jobbet som snögeneral. Jag ser bara positivt på att få skriva den titeln på mitt visitkort. Jag tror att en sådan titel skulle vara enormt kontaktskapande. När någon person som jag möter i något sammanhang frågar om jag har ett visitkort och så ser den personen att jag är snögeneral till professionen, så sätter jag en tia på att frågan kommer: Snögeneral, vad gör en sådan? Vad sysslar du med egentligen? Jag kan tänka mig att personen känner sig generad över att inte veta vad en snögeneral sysslar med, men jag kommer att försäkra personen att det finns ingen anledning att känna sig dum och generad över detta. Det är titeln som är genant och dum. På pluskontot finns egentligen bara möjligheten till att skapa kontakt.

Jag antar att en snögeneral endast är en säsongsarbetetitel. För snö har vi i Sverige endast under vinterhalvåret. Om inte Trafikverket ligger i maskopi med SMHI och vet något som vi övriga medborgare inte vet. Är det en ny istid på gång? Räcker det i så fall med endast EN snögeneral? Jag tycker det i så fall är vår medborgerliga rättighet att få veta något så snart som möjligt, så att vi hinner inhandla långkalsonger, tändstickor och reservaggregat. Låt oss anta att det inte ligger till på detta vis, utan det är något annat mysko i görningen.

Att vara säsongsarbetare under vinterhalvåret skulle passa mig ypperligt. Då skulle jag kunna ägna andra halvan åt att skriva och åt att paddla kajak. Jag måste komma ihåg att kontrollera detta noga, så att det inte är tänkt att den andra halvan ska tillbringas på Antarktis eller i Sibirien. Om så är fallet så skulle jag noga överväga att inte skicka in min ansökan. Snögeneral. Vad gör en sådan? Egentligen.

Ordet general är hämtat från det militära och är en gradbeteckning för den högsta posten inom landets försvarsmakt. I Sverige betecknas generalsskapet med tre stjärnor, annars är det brukligt att de ha fyra stjärnor. För den nya tillsättningen av en snögeneral så bör det väl vara snöstjärnor som beteckning på uniformen. Jag tar nämligen för givet att jag ska ha uniform i tjänsten. Frågan är vad som ska försvaras och vad som ska bekämpas? En general kan omöjligt sitta ensam på toppen, utan måste kunna blicka ut över sin armé. En armé som ska ut i krig mot... ja... det är just det... Jag antar att det är mot snön. En fiende som vi i skrivandets stund inte vet om den ens kommer. Om den kommer så borde vi ha lärt oss vid det här laget att kommer den i samma mängd som i Gävleområdet år nittonhundranittioåtta, så hjälper inte EN general. Mot vädrets makter kan vi inte sätta emot så mycket.

Nu tror dock Trafikverket att tillsättandet av en sådan ska lösa problemen med snökaoset som uppstod i tågtrafiken i vintras. Det ska skjutas till fyrahundra miljoner för att tågen ska gå i tid. Lycka till, säger jag och drar tillbaka min ansökan. Jag vet hur många hål som helst att stoppa fyrahundra miljoner i som känns viktigare och mer angeläget. Självmordsstatistiken är en mörk läsning. Dödsfall orsakat av droger likaså. Ensamma mammor som är lågutbildade och lågavlönade. Barn som kastas från fosterhem till fosterhem. Pensionärer som sitter isolerade och får tre tiominutersbesök av hemtjänsten per dag. Då känns det som om en snögeneral är en snögeneral för mycket. Jag tror faktiskt att Trafikverket skulle kunna lösa mycket av tågresenärernas irritation med nuvarande budget. Börja med att skicka ut information till alla kalla perronger. Utebliven information är första fröet till växande irritation. Att veta är att kunna ta nästa beslut och skapa egna initiativ. Att inte veta innebär att bara väntandes stå och frysa häcken av sig.

Under den snöfria tiden på året vore det också bra att investera i prylar som tål snö, is och kyla. Tågset, växlar och annat som gör att kommunikationerna rullar. Vetenskapen kan göra tester ute i rymden. Då borde det också gå att göra tester på bangårdarna och komma fram till en vettig lösning. Där vetenskapen inte räcker till är det nog upp till oss övriga att stilla våra oroliga och tålamodsbristiga själar och inse att det finns sådant som vi inte rår på. Hur många stjärnor vi än råkar ha fått på klaffarna. Risken finns att när sådana här verk sätter upp visioner och mål, så stannar många slantar i konferensrummen. Det kommer inga resenärer att bli nöjdare av. Tro mig.

Nu har jag kanske suttit här och kastat snömodd alldeles i onödan och utan alla fakta på bordet. Tänk om det är så att snögeneralen ska vara någon slags lekledare på de överfulla perrongerna och dela upp resenärerna i olika lag. Utrustad med en stor, slagkraftig megafon hörs generalens stämma ljuda över Centralstationen. Lystring, lystring! Det kommer inget tåg inom den närmaste överskådliga tiden, så jag tänkte att vi ska använda tiden väl och leka. Ni där borta är ni klara? Tystnad. Jag sa: Ni där borta är ni klara? Då ska ni svara: Jajamensan, fattas bara. Har ni förstått? Ny test. Megafonrösten: Ni där borta är ni klara? Frusna-strupars-svar: Jajamensan, fattas bara... Så hörs ett tillägg långt bort i den stora massan: ...ett tåg! På återseende med ett leende!

PS. Generalen kanske ska satsa några miljoner på bandvagnar. Det var det enda som tog sig fram här i Gävle under snökaoset för tolv år sedan. Några miljoner på chokladmjölkskokande och ostmackefixande. Så det räcker till alla som vill åka tåg, men som inte har något tåg att åka på och så det finns även till dem som vore glada om tåget stod still, så de fick tak över huvudet en natt inne på bangården. Då slapp de ligga i någon tunnel eller på någon toalett inne på stationen. Det har infunnit sig en inre oro att snö-general är beteckningen på engångssnusförpackat kokain. För visst verkar det vara något lurt med detta snögeneralsförslag? Flummigt. Som om någon har rökt på.

Det finns inte glass till alla, om vi inte delar med oss

Jag tror att de flesta Gävlebor vid det här laget är i den sinnesstämningen att säger någon ordet regn, så kommer smockan flygande genom luften. Det hade startat regna redan innan vi steg upp tidigt i morse. Jag brukar cykla till och från jobbet, men när det var dags att rulla in mot stan, så regnade det ännu mer. Visserligen är vi numera kajakfantaster i familjen, men ledighetskommittén var inte intresserade av att ge sig ut paddlandes i morse. Detta var verkligen ett säkert tecken på att det var skitväder. Så det föll sig alltså så att bilen med kajaklastbågar stod oanvänd och jag behövde inte övertygas så länge att jag skulle ta den till jobbet. Det regnade overkligt mycket.

När vindrutetorkarna får jobba med högsta intensitet och det ändå inte räcker, då kan vi väl enas om att det regnar typ ösregn? När jag klev ur bilen kändes det som om någon stod med hink efter hink och bara hällde över mig. Det måste vara detta som kallas hällregn. Himlen var öppen och då menar jag inte i något hyperandligt perspektiv, utan endast i regnperspektivet. Jag hade förvisso regnjacka, men eftersom jag balanserade in ett par smörgåstårtor från bagageluckan till församlingshemmet, så kunde jag inte nyttja paraply. På mindre än en minut hann jag bli dyblöt. Jag hade redan grundat vätan genom att gå in i butik och ut från butik i nästan lika intensiv nederbörd. Det måste ha sett väldigt roligt ut när jag balanserade tårtorna samtidigt som jag försökte undvika de värsta sjöansamlingarna. Jag ska erkänna att jag sa några väl ovalda ord och som absolut inte passar sig för bloggpublicering. Behåll din förhoppningsvis prydliga bild av mig.

Jag kände mig långt ifrån prydlig när jag så småningom kom in på mitt arbetsrum. Tanken på att jag inom några timmar skulle stå längst fram i kyrkan och teckentolka vid veckomässan kändes inte direkt som något stort HURRA eller kanske HALLELUJA när det nu gäller kyrkan. Jag torkade så gott jag kunde min hud. Håret var genomblött, trots kapuschong. Kläderna var genomblöta, trots regnjacka. Det måste ha regnat från alla möjliga håll. Det regnade fortfarande när det var dags att gå över till kyrkan. Psalmer och sångtexter som Regn och vind och väder, sjunger här ditt lov och Skurar, skurar från höjden, mäktiga sänd oss o Gud klingar som hånfulla pisksnärtar. Vem får för sig att skriva sådant trams? Det tycker jag inte i vanliga fall, att det är trams alltså, men om du har befunnit dig utomhus i Gävle idag, då vet du vad jag menar. Ni övriga kan väl be någon hälla tusen hinkar med kyligt vatten över dig en hel arbetsdag, så kanske det klarnar. Eller så kanske du också blir sur.

Jag tycker att det är skönt att komma in i Heliga Trefaldighets kyrka. Det råder en frid där inne, långt ifrån samhällets jäkt och stress. Idag fick taket agera gigantiskt paraply och vi fick det skydd som behövdes. För en stund lämnade vi det eviga regnandet och möttes kring ordet och kring nattvarden. Nattvardspsalmens text var en bön för alla som vi bär med oss. Vi bär så många med oss i bön när vi går fram. Vad Kristus gav och ger oss, det gäller också dem. Du dukar bord för alla... Vi ber för dem vi saknar då vi församlas här, för dem som inte anar vad tro och trygghet är, för dem som vi har sårat med vad vi gjort och sagt... Vi tänker på de många som känner andras dom, på dem som vi har svikit och inte brytt oss om. Vi ber dig, Gud, om nåden att medan än är tid få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.

När vi kom in i församlingshuset så möttes vi av levande ljus i ljusstakar och i ljuslyktor. Det flödade värme emot oss och när en döv tjej såg det dukade bordet, så tecknade hon: Är det dukat för bröllop? När hon förstod att det var för oss, så spred sig ett varmt leende över hennes ansikte. Det kom långväga gäster från Västerås och Köping och det fanns mycket att dela med varandra. Det blev sen eftermiddag innan vi bröt upp. Inom mig bar jag en av veckomässans psalmer: Lågorna är många, ljuset är ett, ljuset Jesus Kristus. När vi kristna verkligen förstår det, så faller mycket av våra uppbyggda murar och tyckanden. Då blir det ett levande liv. Både för oss som individer och som församling. Oavsett ras, politisk åsikt, klädval, håruppsättning, synd så hör vi ihop. Vi är ett i Jesus. Oj, vilken överraskning för många. I alla fall för dem som inte kan sitta på samma bänkrad i kyrkan eller för dem som anser sig finare än andra. Jag tycker ändå lite synd om dem som går omkring och tror att Kristi kropp endast består i en fisöppning. Alltså den del de själva ansvarar för.

Jag hastade sedan iväg till symfoniorkesterns konsert "Musik i det gröna". Av förklarliga skäl så flyttades den in och hölls i konserthusets stora sal. Annonsen höll vad den lovade. Musik i de gröna, plyschklädda fåtöljerna. En helt fantastisk konsertupplevelse med blandad kompott. Som att få kantareller och hallon inom samma timme. Två av orkesterns egna musiker agerade solister i varsitt stycke och det var ett lyft. En hel konsert ser jag fram emot, där det egna materialet får visa framfötterna efterlyser jag. Det skulle kanske bli som en musikskolauppvisning, men jag tycker att de är så professionella att det är synd att de inte får stå en stund själva i rampljuset.

Mitt favoritstycke för kvällen blev ett fint arrangemang på Evert Taubes "Brevet från Lillan". Trombonesektionens insats i speciellt fem takter var som en koral i kyrkan. Helt ljuvlig. Mer sådant. Både i konserthuset och i kyrkan. Jag tycker att det är ett bra tecken på musik när kroppen får lust att dansa. När det börjar spritta och när jag får lust att knacka på bänkgrannen och fråga: Får jag lov? Var är musiken i kyrkan som får oss att känna lust att dansa? Jag menar den här inneboende lusten? Inte den där pådyvlade, krystade nu-ska-vi-alla-göra-så-här-och-upp-nu-med-armarna-i-luften-i-härlig-lovsångsdans-innan-vi-säger-varsågod-och-sitt-ner. Var är min tro som är så levande att den behöver hela mig? Inte bara mitt ordbajseri? Jag ska leta lite nu. För den som söker, den finner. På återseende med ett leende!

PS. Nog borde väl någon på kommunen veta redan innan sommarlovet att sommarlovet någon gång tar slut? Igår startade många av Gävles grundskolor sin verksamhet och många barn strömmade till skolorna. Hastighetsskyltarna visade fortfarande femtio och bilister, mopedister och yrkesförare verkar inte kunna ta egna beslut att dra ner på hastigheten. Det frästes förbi skolgårdar och övergångsställen utan hänsyn till alla små kottar. När jag cyklade förbi lilla pittoreska Varva skola i tidig morgontimma så hörde jag en kvittrande kvinnoröst, förmodligen en uppångad lärarinna: Det finns glass till alla! Jag tänkte att det kan bli en bearbetning senare i livet av detta. Första skoldagen. Kyligt, grått i luften och så fick vi glass. Därefter följde tolv års tjat om kostcirkel och vikten om att äta en stadig frukost och hellre ett äpple till mellanmål. Kanske något för partierna i kommande riksdagsval: Det finns glass till alla! Skyll inte på mig. Det var inte jag som kom på det. Liknande löften och än värre cirkulerar redan för fullt.

Alla vägar bär till jobbet

Ett alldeles försent blogginlägg. Jag borde gå direkt i säng, utan att passera dator och inloggning. Jag känner dock mig själv och jag är i det läget att jag skulle få svårt att somna, utan att först ha skrivit av mig lite. Så nu blir det blogghastning. För, det är sant, jag borde verkligen sova. Lusten att berätta har tagit överhanden och jag kan inte stilla den. Jag började jobba igen i måndags och detta får väl bli ett slags livstecken. Jo, det går att överleva jobbstart, även om jag inte skulle tacka nej till ett par veckor eller ett par månader av ledighet till. Idag har jag varit med på det första personalmötet efter semestern och det var kul att återse kollegorna igen. Det dröjer dock ännu en vecka innan de ordinarie mötena sätter igång. Jag tror inte att alla är tillbaka då heller. Än är det sommar och semester för många. För mig är det fortfarande sommar, även om jag funderar på varför folk klär sig som det var höst? Kjol och shorts gäller för mig. Sandaler utan strumpor. Det är sommartecken för mig. Jag funderar på vad folk ska ha på sig när det verkligen blir kallt?

Jag har idag gjort en icke-vetenskaplig undersökning att det går fortare att cykla till jobbet än att åka buss. Jag och bussen gick över startlinjen vid samma tidpunkt i Hille och jag var före in till stan. Om vi säger då att mållinjen är placerad någonstans vid Rådhustorget. Längre hade jag inte anledning att tävla. Visst, alla undersökningar behöver säkert mer än en testdag, men jag tror att slutsummeringen blir till fördel för cykeln. Frisk luft och motion dessutom. Samt tid till att filosofera igång hjärnan på väg in till jobbet och likadant på väg hem. Rensa hjärnan från jobb.

Vad förtjänas mer att berättas? Det är väl svårt att undvika den fina församlingsresan som vi hade i tisdags. Med destination Sigtuna. En underbar liten pärla till stad. I fjorton meter lång buss styrde vi kosan söderut och gjorde första stoppet vid Ulva Kvarn. Där väntade fina mackor och kaffe. Alltså första höjdpunkten på dagen. Vackra småvägare genom augustilandskapet och vid elvasnåret anlände vi till Sigtuna och Mariakyrkan. Den gamla klosterkyrkan från tolvhundratalet. Väldigt imponerande att munkar kommit till platsen och både byggt kloster och kyrka med egettillverkat tegel. Idag finns kyrkan kvar. Klostret revs ner och materialet användes för att bygga upp Gustav Vasas gårdar. Det finns en hel del ruiner i Sigtuna som vittnar om Gustav Vasas mäns framfart. Allt av värde plundrades och fördes till kungen.

Det blev en guidning i kyrkan och därpå följde kyrkans veckomässa, som jag teckentolkade. En mycket fin mässa vars innehåll dröjde sig kvar inombords. En eftertankens mässa. Långt ifrån hurtigheten. Från andlig spis till glädjen för magen. Vi åt lunch på restaurangen 32 rum och kök. Ett ställe som jag verkligen kan rekommendera. Trevlig miljö, god service och suveränt välsmakande mat. Chokladkladdkakan med vispgrädde och jordgubbe till kaffet var onödigt god. Jag ger dem fem grytor av fem möjliga. Dit vill jag gärna komma igen. Varför inte ta in på ett av de 32 rummen och se om förnöjelsen är lika stor. Programmet höll ett lagom tempo och efter lunchen gavs det möjlighet till en stunds flanerande vid Mälaren. Jag höll utkik efter uthyres- och till salu-skyltar, för jag skulle vilja ha en liten skrivarlya i den miljön. Drömmar kostar inget. Skrivarlyor i Sigtuna kostar skjortan. Säkert all världens skjortor.

Jag tänker inte upphöja guideturen till skyarna, för något märkvärdigt var det inte över den. Det måste lite mer till än att komma klädd i medeltidsklänning och med en korg hängd över armen. Vem som helst av oss i bussen hade kunnat läst innantill i en turistbroschyr och vi hade fått ut lika mycket. Det var lite av en befrielse att få en egen promenadstund genom Storgatan och bussällskapet passade på att förstöra lite slantar. Jag satsade mina på Sigtuna-thé som luktade förföriskt av blåbär och tranbär. En läcker burk fick det också bli med whiskeyfudge till Mr T. För dagen ett namnsdagsbarn. Jag var fortfarande proppmätt efter 32 rum och kök-besöket, så jag förstår egentligen inte hur jag kunde få ner en gigantisk kanelbulle som hade räckt till hela familjen hemma i Hille-köket. Kanske var det den mysiga miljön hos Tant Brun och att bullen var nybakad samma eftermiddag. Totalt proppmätt strosade jag tillsammans med gruppen tillbaka till bussen. Dags för hemfärd.

Det var då hela sällskapet fick syn på Roliga snurran. Allt på snurran för tvåhundra per plagg. Jag bläddrade tillsammans med övriga Gävle-gänget bland alla blusar, tunikor, klänningar och skjortor. Jag hittade inget. Så jag gick in i butiken. Det var en typiskt farlig butik att gå in i. Det fanns mängder med tunikor. I den stora massan hittade jag en. Färg? Svart förstås. Hur jag än anstränger mig så hamnar jag i tolkningsfacket. Nu skiljde sig denna från andra jobbkläder. Denna var söt. Lite Carmencita-stil. Endast en kvar. Storlek trettiosex. Det kan ju omöjligt gå. Jag går ju inte på högstadiet längre. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte provade. Snabba ryck. Tittade på prislappen. Ingen rolig snurra direkt. Drog undan skynket och lät några från övriga sällskapet bedömma och jag hörde ett massivt: Så fin du är! Ja, den var min i hjärtat. Nu skulle jag bara övertyga smålänningen. Jag hade inte tid med något långt dividerande. Bussen skulle snart gå och mitt snabba beslut blev: köp den! Annars kommer du att ångra dig. Nu kommer dagens absolut häftigaste ögonblick. Expediten förvandlade min dyra tunika till en roliga-snurran-tunika. Tvåhundra spänn för att bli förförisk Carmencita-tolk. Åh, vad det kändes kul!

Avslutningsvis så kommer här en kajakrapport. Om jag nu har testat att cykla ikapp med lokalbussen in till jobbet, så kan jag också meddela att jag har testat möjligheten att paddla in till jobbet. Det måste bli en liten transport till Testeboån. Av någon konstig anledning så flyter den inte utanför vår tomt. Efter sjösättning så paddlar vi söderut i den å-armen som leder mot Inre Fjärden. Det går bra att ta en genväg genom nybygget på Alderholmen och glatt vinka till de boende där eller till byggarbetarna som håller på och färdigställer nästa bostadsprojekt därute. Sedan lite inandning av godistillverkningen hos Malaco Leaf och kafferostningen hos Gevalia. Jag har för mig att Stockholm brukar kallas för Nordens Venedig och efter att ha åkt Paddanbåtarna i Göteborg, så borde de kunna ta patent på epitetet Sveriges Venedig. Om inte jag hinner före för Gävles del. Det är coooolt att paddla under alla broar inne i stan. Det är väl det enda coola med att de finns där, för de hindrar för övrigt Gävle för att ta in båtar i själva centrum.

Förbi Polishuset, Länsmuseet, Rådhuset, Berggrenska gården. På ett grundfundament mitt i ån står en cykel. Förbi landshövdingens bostad, Gävle slott. Det hade passat väldigt bra om Barbro Holmberg hade kunnat langa ner några kajakmackor och en mugg kaffe, men vi ställde istället vårt hopp till kyrkoherden som bor lite längre fram med prästträdgården som vetter ner mot ån. Men vi fick tji. Ända dit fram kommer vi inte. Det blir strömt och det känns nästan som en liten vattenuppförsbacke. Så vi tvingas vända och jag har inte hittat en endaste naturlig angöringsplats för kajaker. Fy skäms Gävle kommun. Är detta något för diskrimineringsnämnden? Gävle kommun vs kajakfantaster. Vänta och se, snart kommer det väl någon ny nisse som ska starta en hamburgerkedja om hundra år och som behöver tomt för sin lyxkåk och som behöver båtplats i Gavleån för sin lyxyacht. Men ett par angöringsplatser för kajaker är tydligen för mycket. Det beror bara på att kanotister inte lovar en massa som de inte tänker hålla. På återseende med ett leende!

PS. Visst är det väl härligt att sommaren dröjer sig kvar? Den ingår dessutom i en skön förening med höstaningarna. Bäst märks det på alla kantarellstuvade varma mackor som avnjuts i bloggarens hem. Det slår till och med lunchen på 32 rum och kök. Vi håller oss till kantareller. Vågar oss inte på övriga sorter i skogen, vilket är synd. Men jag tar det säkra före det osäkra. Det kan inte vara kul att få roliga snurran i huvud och mage av svampförgiftning.

Jag har gjort kungen glad!

Ska jag skämmas eller ska jag bara sätta igång och bloggskriva frenetiskt? Valet är inte helt lätt. Vi är en dryg vecka in i augusti och detta är första gången jag loggar in på min blogg. Bloggstatistiken går inte i topp i juli månad heller. Det är så illa, så jag kan nästan börja använda klyschor som: det var bättre förr och bättre sent än aldrig. Jag är till och med lite orolig för att snart kommer det kommentarer med ord som bedrövligt, svekfullt, stäng sidan. Till mitt försvar har jag endast en väldigt lyckad semester. Om det är till någon tröst, så kan jag säga att jag har varit nästan lika dålig på att uppdatera FB-status och mailen kollar jag ytterst sporadiskt. Men förlåt. Det är på sin plats. Att säga förlåt. Det har aldrig skadat att säga det ordet. Det är mitt favorittecken i teckenspråket dessutom. God i kombination med ren. En vacker strävan. Att vara god och ren inombords. Samt i kontakten med dig som bloggläsare. Nu är jag augustihär och jag gör nog bäst i att inte lova för mycket. Jag har fått smak på aktiviteter långt ifrån uppdateringar och internetcaféer. I detta bloggförlåt så blir det en summering av ditt och datt. Fast eftersom det handlar om mig, så blir det lite mitt och matt.

Matt är rätt ord för att beskriva mig och dottern när vi lämnade huvudstaden efter tre intensiva mamma-dotter-dagar. Vi gjorde en favorit i repris från ifjol. Jag hoppas på en tradition. För så roligt är det. I måndags lämnade vi Gävle med varsin kabinväska. Det ingen kunde se var att nedpackad i en av kabinväskorna låg en tom, rejäl väska. Av erfarenheten från förra året, så visste vi att det skulle bli en hel del shopping. Det är nästan oundvikligt när två tjejer släpps iväg på egen hand med varsin plånbok. Shopping blev det och den extra väskan kom till användning. För att inte få alltför mycket köpångest så blandade vi upp det hela med lite kulturgärningar. Vi besökte Aquaria på Djurgården, som vi båda dissade och i en turistbroschyr skulle vi kalla det floppartat. Det borde finnas någon djurskyddsombudsman som åkte dit omgående och flyttade de stora hajarna till ett akvarium värt namnet. Eller så byter de namn och kallar hela stället för Enlitersburken. Jag tror det kostade nittio kronor per man och det retar mig att jag hade fått åtminstone fyra ordentliga glassar för den kostnaden. Vid jämförelse så vore det mer intressant att se Testeboåns flora och djurliv för nittio kronor än det på Aquaria.

Däremot så gjorde inte Hallwyllska Palatset oss besvikna. Där kom dottern in gratis och för oss med några fler år på nacken så kostade det endast en femtiolapp. Alldeles för billigt tycker smålänningen. Med biljett till guidad tur så kostade det trettio kronor till och det skulle jag avstå en hel del glassar för att vara med om. Vilken fantastisk historia och vilket fantastiskt museum och vilken fantastisk levnadsbeskrivning. Guiden var påläst och väldigt intressant att lyssna till och vi gjorde häpna ögon hela tiden över alla skatter som fanns innanför väggarna. Du som har varit där vet vad jag pratar om och du som inte har varit där vill jag bara uppmana att åka dit. Jag gör dig gärna sällskap. För dit ska jag fler gånger.

Vi hade tänkt oss att ta färjan ut till Fjäderholmarna för att få en sådan där skön fläkt av skärgård. På tjugofem minuters avstånd från själva city, så går det att få det på Fjäderholmarna. För mina internationella vänner så kan vi kanske säga Feather Islets. Fast vad har de för användning av det, i min för övrigt väldigt svenskpåverkade blogg? Hur som helst, så blev vi grundlurade av SMHI. Vi inväntade den dag, vår sista i Stockholm, då de hade sagt att det skulle vara fint väder hela dagen. Pyttsan. Det regnade och vi beslutade att ta Fjäderholmarna en annan dag. Jag kan säga att det blev ingen misslyckad dag för det. Lite mer shopping. Vaktavlösning på slottsgården med beriden högvakt, lunch i Gamla stan och glass på konserthustrappen innan vi hämtade ut bagaget i hotellets bagagerum. Halv sju var det rätt skönt att sparka av sig skorna och sätta sig tillrätta för hemfärd. Lite lagom fnissiga, överlagom trötta och superlagomnöjda. Just ja, vi hann med en bio en regnväderskväll.Bröderna Karlsson.Vi hade Filmstaden vid Hötorget mitt emot hotellentrén. Ingen av oss hade lust att se Allsång på Skansen live i regnväder. Då var det mycket bättre att ha picnic på hotellrummet och slappa framför TV:n, så att vi var fräscha i skallen lagom till bioreklamen.

Det tog inte många dagar förrän det var dags för en ny tur till Stockholm. Denna gång i sällskap med Mr T. Det var verkligen en spontanresa. I fredags kväll satt Mr T i vanlig ordning och kollade annonser på Blocket. Han har lagt in kajakbevakning och plötsligt pluppade det ner en intressant annons. Till salu: VKV Lisa. VKV står för Vituddens Kanotvarv som ligger i Västervik. Lisa är modellen. En klassisk svensk kajak. Vit med klarblå detaljer. En skönhet. Född i Västervik. Precis som jag själv. En låga av hopp tändes hos mig. Det kändes rätt från allra första början.

Det var inte bara fredags kväll. Det var sen fredags kväll, i alla fall så där sent så att vi drar oss för att ringa hem till någon. Om det inte är absolut kris alltså. Någon kris var det inte tal om, men vi antog att det skulle kunna bli det om köpet gick oss ur händerna. Vi bestämde oss för att göra ett undantag från vår inte-ringa-sent-regel och så slog Mr T numret till annonsören. Vi tänkte så här att om han lägger ut en annons vid den här tiden, då har han säkert inte somnat på en gång. Han sitter nog istället och funderar på om han verkligen har gjort rätt som lagt ut denna läckra kvinna med bild och allt på nätet. Han blev förvånad över vårt snabba telefonsamtal, men han lovade att hålla henne för vår räkning till lördag morgon. Så att vi skulle kunna prata mer och dessutom få sova på saken.

Jag har väl sällan längtat så efter att det ska bli lördag morgon. Vi gjorde inga som helst indragningarna på vår sedvanliga lördagsrutin med frukost, melodikryss och kaffe, men snabbt därefter så packade vi ihop en liten kaffekorg, flytväst, paddel, ombyte och så pågående bilkörningsljudbok och så snabbt iväg. Vi bestämde träff vid Brommaplan och några minuter före avsatt tid rullade vi in på bensinmacksområdet. Då hade vi även lunchat isterband med stuvad potatis och rödbetor på IKEA för nitton kronor. VKV, IKEA och snart en mycket lycklig småländska.

Jag blev störtförälskad! Det duggregnade och vindrutetorkarna gick, men jag såg direkt att det var henne som jag hade väntat på. Vad fin hon är, utbrast jag. Så följde vi efter säljaren till Stockholms kajakklubb vid Mälaren och det var en upplevelse i sig att se deras kajakstallar. Men den största upplevelsen för dagen var ändå när jag fick stiga i och bo in mig i Lisas omsorg och känna hur fint hon bar mig över vattnet. Max tio paddeltag, sedan hade jag bestämt mig. Men eftersom det inte är var dag som jag paddlar på Mälaren så körde jag en sväng och såg på långt håll var kungafamiljen bor.

Så lastade vi på henne på vårt tak och jag ska säga att jag har många gånger fått känna lycka och stolthet i en underbar förening och detta var ännu ett sådant ögonblick. Tror du inte att kungen skulle bli glad för att se Lisa, sa jag till Mr T och så tog vi en sväng förbi Drottningholm och tog en kopp kaffe där utanför. Vi hade inte tid att vänta på att kungen skulle få på kaffepannan. Vi hade nämligen fått inbjudan till kvällssittning hos goda vänner och det kändes helt underbart att få dela denna stora dag med dem. Som om det inte räckte med höjdpunkter för denna dag, så förärades jag en vattentät packningssäck med VKV-logga och med tillägget Lisa och så mitt namn. Förstår du hur stort det är? Kanske inte. Hon måste ses. Jag smakar på orden i meningen Lisa är min. Ordet min smakar sött, salt, ljuvligt och friskt på samma gång. På återseende med ett leende!

PS. Jag hade tänkt att jag skulle ha summerat min semesterperiod. Det får bli en annan gång. Det är inte läge för att slå världsrekord i blogglängd nu. Nu är det läge för att andas ut semesterslappheten och andas in glädjen över att möta kollegorna och uppgifterna igen.