Om jag fick välja, så blir det MiniCooper och sommarlov!

Medan dammtrasan dansade igår, så lyssnade jag på radion. Friidrottstränaren Yannick Tregaro var gäst i studion. Hela programidén gick ut på att sätta upp löften för det nya året och göra bokslut på det gamla. Jag var inne på temat en liten sväng i min blogg igår. När jag sedan lyssnade på Yannick Tregaro så for en tanke igenom mitt hjärnarkiv. Eller snarare en fråga. Har den mannen någon gång varit sommarpratare i P1 på radion? Något svar på den frågan fanns inte att hämta uppe i detta hjärnarkiv. Det kom bara ett automatsvar tillbaka: Stängt för jul- och nyårsfirande. Öppnar åter måndagen den 7 januari 2008. Det sista skrev jag bara ifall chefen bloggläser. Måndagen den 7 januari börjar jag nämligen jobba igen. Då är det att föredra ifall hjärnan har slagit igång maskineriet igen. Till dess är det alltså stängt för stora ärenden och förfrågningar.

Internet är en gåva till långtidslediga hjärnarkiv. Lätt som en plätt kollar jag upp att jovisst, Yannick Tregaro sommarpratade för första gången den 27 juni innevarande år. Han pratade om ledarskap. Det där hade jag säkert på känn någonstans i mitt undermedvetna. Förhoppningsvis blir det fler gånger. Det låg något behagligt och lärorikt i att lyssna på hans röst och det han ville förmedla. Han talade om att vi hela tiden måste göra val. Ibland väljer vi fel. Då får vi möjlighet till ett nytt val. Vi får en chans att bättra på och göra annorlunda. Om vi inte väljer att stanna kvar i felaktigheten och vältra oss i den och bara se alla fel om och om igen. Det lät hoppfullt att det hela tiden finns nya val. Nya möjligheter. Men det visste jag i och för sig redan. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet.

En annan skön röst i sommarpratarprogrammen är Tomas Sjödin. Han har sommarpratat två gånger om jag kan tyda internet-informationen rätt. 2004 och 2006. Jag minns inte programmet från 2004, men 2006 minns jag som om det var igår. Jag har det till och med inspelat, vilket är totalt onödigt, eftersom det numera går att ladda hem till MP3. Det var ett känsloladdat program. Jag skrattade och grät ute på altanen. Jag lyssnade på inspelningen. Jag skrattade och grät i sängen. Tänk, så många fantastiska kvinnor och män det finns som bara vill berika våra liv. Tomas Sjödin är en sådan människa. Har läst hans böcker och hört en del av hans föreläsningar. Har även sett honom i olika TV-sammanhang och så sommarprogrammet som sagt.

På tal om val, så finns det även val när det gäller vår beundran för andra människor. Vi kan tycka att andra är mycket duktiga och att de har fått fantastiska gåvor. Steget är inte långt till att den beundran övergår till avundsjuka. Ingen ska tro sig vara förmer eller bättre än någon annan. Jag håller helt och hållet med om budskapet i dessa ord. Därför att ingen är förmer eller bättre än någon annan. Fast duktigheten och gåvorna hos en annan människa finns likväl kvar och de finns där för att användas. Ofta händer det att människors avundsjuka tar överhanden och slår ner frimodigheten. Vad finns då kvar? De avundsjuka människorna hittar nya duktiga människor att slå ner på och de nerslagna är nerslagna och ledsna. Om detta får fortgå, vad får vi då för värld att leva i?

Det finns ett annat alternativ. Det finns det alltid. Vad händer om vi tar till oss de duktiga människorna och deras gåvor? Vad händer om vi ger av oss själva och använder våra gåvor? Vi kan inte allt, men vi alla kan något. Vad händer om vi använder vår uppmuntrande sida och talar om för människor runt omkring oss att de talar otroligt bra eller att de spelar fantastiskt vackert? Det finns kanske någon i din närhet som kokar fantastiskt god risgrynsgröt, men som aldrig har fått beröm för det? Någon annan kanske bakar ljuvliga bullar och de blir säkert ännu ljuvligare nästa gång om de penslas med uppmuntran. Varför ska det vara så svårt att se medmänniskor som tillgångar istället för hinder för sin egen framfart? Varför ska det vara så svårt att uppmuntra och berömma, när vi alla har fått denna gåva lagd inom oss?

Jag har en bekant som så gärna skulle vilja bli sommarpratare. Jag tror att hon har hela programidén klar med prat och musik. Jag är helt övertygad om att hon skulle göra ett riktigt lyssnarvänligt program. Dels för att hon har en behaglig röst och dels för att hon har så mycket kloka tankar. Allt detta ligger inpackat i en hel del erfarenhet, så det skulle inte bli något ytligt tidsfördrivssnack. Jag vet att det skulle bli i klass med Tomas Sjödin och Yannick Tregaro. Så någon gång hoppas jag att Sveriges Radio gör en allmänhetens inbjudan eller att bekantingen blir så pass känd att hon rankas in på grund av kändisskapet. Till dess ska jag försöka göra rätt val och uppmuntra henne att fila vidare på sommarpratet och hålla lågan uppe. Jag bloggannonserar när det är dags! På återseende med ett leende!

PS. Söndag. Helgdag. Holiday. Hel laxsida på grovsalt, pressad potatis, romsås och sallad. Fruktsallad och hemgjord glass. Inget att klaga på. Mr T knegade halva dagen. Vår bil har stigit i värde sedan både Gefle IF:s forwardsstjärna och Birgit Nilssons efterträdare på operascenerna har suttit i den och även skjutsats omkring i staden. Det finns Hall of Fame, Wall of Fame och Walk of Fame, men det världen inte vet är att det numera finns en Saab of Fame också. Fast egentligen bryr jag mig mer om att bagageluckan är fixad. Jag har heller inte gett upp drömmen om en Volvo P1800 och en Mini Cooper. Den inställningen tror jag Yannick Tregaro skulle gilla. På tal om Holiday, så har du inte sett filmen The Holiday, så gör det genast. Juligare och gulligare julfilm får man leta efter. Med ett mycket lyckligt slut och kloka val. Helt i Yannick Tregaros anda!

Helighet är inte synonymt med melodikrysset!

Årets sista melodikryss med Anders Eldeman är avklarat. Lyckades fylla i alla tomma luckor. Idag på egen hand. Mr T slipar på några nyårstoner tillsammans med resten av orkestern. Med handen på hjärtat så hade jag tur. Det var ett melodikryss på normalnivå. Inga svåra klassiska kompositörer som är Mr T:s hemmaarena och inga nya Idol-produkter som är tonåringarnas specialkompetensområde. Tonåringar sover fortfarande sina skönhetssömner. Där har vi kanske förklaringen till att rynkor och andra ålderstecken börjar komma. Vi kliver upp för tidigt på dagen! Nu är i alla fall melodikrysset genomlyssnat och genomfört. Har till och med skickat in det före snabbgenomgången. Genom internet alltså. Sådant borde väl vara värt ett litet tröstpris? En penna med Melodikrysset-reklam. Det verkar vansinnigt svårt att vinna musiklexikon och väska.

Telefonen är tyst mellan klockan tio och elva på lördagar. Släkt och vänner har gått på telefondressyrkurs tydligen. Vid brådskande meddelanden ringer någon stressad själ under nyhetspausen halv elva. Det börjar alltid med en ursäkt och så kommer det brådskande meddelandet. Jag vill bara göra en bloggavdramatisering av hela melodikrysshysterin. Det är inget heligt fenomen hos familjen. Det är bara ett lagom slött nöje tillsammans med en förmiddagsfika på lediga lördagsförmiddagar. Det går bra att baka under tiden. Eller stryka (det har jag förresten gjort idag). Melodikrysset är också en trevlig sysselsättning under långa bilresor. Åtminstone en timma.

Så vi inställer inte arbetstillfällen. Ännu har varken Mr T eller jag ringt till våra chefer och sagt att: Tyvärr jag kan inte arbeta på lördag förmiddag. Jag är uppbokad med ett melodikryss. Dessutom finns det en repris på söndagskvällen klockan elva. Då är det garanterat telefonfritt. Melodikrysset är lärorikt. Idag fick jag veta att Elmer Bernstein var nominerad fjorton gånger till en Oscarsstatyett för sina fantastiska musikkompositioner till filmer. Han kammade hem en enda av dessa fjorton nomineringar. Lite nyfiken blir jag allt på vilka som knep guldgubbarna framför näsan på honom. Det går lätt att kolla upp och kan vara bra att veta till en annan gång, någon lördag förmiddag mellan tio och elva. Eller till en pluttfråga på TP.

Det är kanske dags att fundera på några löften. I år skulle jag kunna lova att försöka vara snäll. Det borde jag fixa. Det är bara ett par dagar det gäller. Knappt tre dagar kvar av året 2007. För nästa år, 2008, är det en större risk att lova något sådant stort. Jag har lite löften på lut, men jag har inte riktigt förankrat dem hos mig själv ännu. Det handlar mycket om vilja. Jag har gett ett riktigt stort löfte i mitt liv och det gjorde jag av min innersta vilja. Det var då jag sa ja när prästen frågade om jag vill dela allt i nöd och lust med Mr T. Det var ett noga genomtänkt svar och en djup vilja. Så det blir ett tjugotvåårsjubileum i mitten av 2008 för det löftet. Ska löften av den digniteten hålla, så krävs det ständigt underhåll och avcheckning. Tur att jag inte sa ja med samma inställning som jag lovar att banta fem kilo varje nyår. Det är kört redan när det bjuds till julgransplundring på Knuts namnsdag.

På tal om snällhet, så hade jag tydligen lyckats rätt bra under det gångna året. Tomten kom med många saker från önskelistan. Ett bananfodral låg i ett av paketen. Mycket praktiskt och efterlängtat från en så många gånger kladdig träningsväska. Ett silvrigt halsband med tillhörande örhängen som fick mig att känna mig lika uppklädd som julgranen. En bok om Hasse och Tage samt en DVD-box med deras revyer. Det ska bli mig ett kärt nöje att sätta mig och låta mig roas av deras underfundigheter. Jag imponeras av deras arbete och deras humor som rymmer så stort allvar. Vi hade behövt Tage Danielsson här nere ett tag till. Men det var väl en av dessa dagar då Gud satt i sin himmel och hade lite långtråkigt. Sedan dess har Gud haft tillgång till en komiker av högsta klass. Vi får nöja oss med DVD-boxen. Visst unnar jag honom den guldskimrande himmelska scenen. De håller kanske som bäst på att genrepar nyårsshowen!

Jag tror att jag avstår att summera året som nästan är slut. Det är trots allt ett par dagar kvar och vem vet, de blir kanske de bästa på hela året? Det blev ingen julotta, men däremot en långpromenad med betoning på lååååång. Mr T och jag gav oss ut på en skogspromenad och upptäckte nya stigar. Sådana som vi aldrig trampat förut, men någon eller några hade dock trampat upp dem åt oss. Vi kom till så vackra platser i skogen att vi bestämde oss för att här måste vi gå igen. Snart. Mr T har en kombinerad mobil och handdator innehållandes en GPS. Så med hjälp av fem satelliter, så konstaterade vi att det var ganska långt hem fågelvägen. Så där försvann säkerligen både skinkan och köttbullarna. Utan nyårslöften. Bara gottebordet kvar... Förhoppningsvis har jag ett helt år på mig att motionera bort det på. På återseende med ett leende!

PS. Skickar ett bloggtack till kvinnan som ringde in till Ring så spelar vi och uttalade orden: Höjden av salighet är att göra ingenting och sedan vila därefter. Oj, vad det lät skönt. Undrar hur det känns att köra en liten snabbstädning och sedan vila därefter. Ska ta reda på det nu. Ikväll blir det lite smörgåstårta och glöggsmuttning. Inomhus. För utomhus blåser det så att hela flaggstången vajar. Inte bara vimpeln. Tidningen funderar på: När kommer snön? Det gör faktiskt jag också.

Var finns alla livbojar?

Så obetänksamt av mig. Kaffesugen på eftermiddagen så att böntarmen skrek. Hällde snabbt upp en kopp nybryggt Gevalia Ekologiskt och utan att tänka, så tog jag en stor klunk. Vad händer? Jag skållade tungan givetvis. Kaffetörsten släcktes omedelbart, för det är ingen njutning att dricka varmt gott kaffe med sönderbränd tunga. Hur dum får man bli? Fyrtio år fyllda och det verkar inte som jag har lärt mig någonting. Tvåbarnsmor och van att varna för varm mat och dryck, men den vanan var som bortblåst. Just nu är det kylda drycker som gäller. Helst frysta.

Så kan det gå då kaffepannan slås på. Hade sett fram emot en lugn njutningsfull stund i min ensamhet. Mr T har satt igång och repa inför nyårskonserten. Äldste tonåring coachar på hockeycup och yngsta tonåringen har vågat sig ut på mellandagsrean tillsammans med en kompis. Kvar i hemmets lugna vrå är bloggaren själv och det passar bra att bloggtrösta sig lite grann under tiden som jag läppjar den kylda varan. Jag har tvättjour. Jag tror att det är åttonde maskinen som tvättas nu. Då är det ändå ingen tomtedräkt som ska tvättas. Den tvättar tomten själv i år. Däremot en massa träningskläder. Träningarna tar inte jullov. Inte för dem som är under tjugo år i alla fall.

Ensamheten har jag kvar och det är inte så dumt någon gång ibland att få en del minuter som inte är fyllda av betalt arbete eller hemmasysslor. Minuter som är vikta för mig och mina önskningar och behov. Idag är det värnlösa barns dag. Eller som den hette förut, menlösa barns dag. Med en något negativ klang. Värnlösa barns dag. Så det är väl min och din dag? För visst är vi värnlösa då och då? Det finns kanelbullens dag, tulpanens dag och ostkakans dag. Så det är inte så märkvärdigt med att det finns värnlösa barns dag. Det enda som jag tycker är märkvärdigt är att den inte kommer oftare. Cirka trehundrasextiofem gånger per år.

Vi lutar oss tillbaka på FN:s barnkonventioner och andra lagar gällande barns rättigheter. Ändå går telefonlinjerna varma till organisationer som Rädda barnen, BRIS och liknande som har vågat ställa sig på barnens sida. Många barn far illa i vårt land. Det är katastrof. Jag behöver säkert inte göra något bloggpåpekande för att visa att katastrofen blir större om vi tar in hela världen i perspektivet. Det smärtar mitt hjärta och bördan känns tung, då jag vet att värnlösa och oskyldiga barn lever i en hjärtlös värld. Uppdraget kan synas omöjligt och det är det också om vi ska sträcka ut våra händer till alla världens barn.

Men förändringen börjar om vi sträcker ut våra händer och öppnar vår famn för ett barn i vår närhet. Om sedan alla ansvariga ledare i politiken verkligen har stake nog att stå upp för vad de lovar vitt och brett i sina påskrivna konventioner, då har karusellen fått upp ångan. Varje ledare, varje föredöme i olika ungdomsgrupper har också ett ansvar att se barnet och ungdomen, för att kanske kunna vara den lilla livboj som ibland behövs då det stormar upp på det stora barndomshavet. I en liten ensam båt sitter det kanske ett värnlöst barn. Har vi samvete till att låta det sitta ensamt? Har vi samvete att se på då det sjunker djupare? Har vi samvete att låta ett barn drunkna mitt framför ögonen på oss? Vad kan vi säga till vårt försvar? Att vi inte kunde missa dragningen av Bingolotto?

Ibland finns det fog för att skicka iväg en uppmaning till oss vuxna. Väx upp! Inte på längden nödvändigtvis, men mentalt. På värnlösa barns dagar finns det ett stort behov av föredömliga vuxna. Som kan skilja på rätt och fel. Som kan skilja på ditt och mitt. Som kan skilja på verklighet och overkligt. Som kan skilja på sant och osant. För hur ska värnlösa barn se och lära sig växa upp om alla vuxna yrar omkring och tar hem material från arbetsgivaren, betalar hantverkaren svart, super skallen av sig första lönehelgen, lånar grejer som aldrig lämnas tillbaka och så vidare. Ändå är det kanske för det värnlösa barnet inte det värsta scenariot. Därför nämner jag övergrepp. Ett grepp som har gått över styr. Detta händer dagligen. Därför skickar jag uppmaningen rakt ut i bloggatmosfären. VVV! Våga vara vuxen! Låt varje dag vara värnlösa barns dag. VBD! Tills vi upptäcker att en sådan dag inte behövs längre. Då kan vi byta betydelsen av förkortningen VBD till Världens Bästa Dag! På återseende med ett leende!

PS. Idag har jag gjort ett par kors i taket här hemma. Mr T har varit hos doktorn. Det tog lång tid innan han överhuvudtaget sökte för sina krämpor. Sedan tog det ännu längre tid innan han fick remissbekräftelse. Därefter tog det så lång tid innan han fick remisstid att det var nästan så att vi hade glömt bort att det fortfarande finns ett landsting där vi bor. Kallelsen skickades ut i värsta julruschen och så var det dags på en av mellandagarna. Alltså idag. Tur att vi inte åkt utomlands en månad som någon enstaka svensk faktiskt gör i jultid. När Mr T äntligen fick träffa en sakkunnig så ordinerades operation. När det kan bli av står säkert skrivet i stjärnorna. Kanske något för de tre vise männen att klura ut? Kaspar, Melchior och Balthasar. Fast när det gäller landstinget i våra trakter så kanske det passar bättre med rövarna Kaspar, Jesper och Jonathan. Ni vet, från boken Folk och rövare i Kamomilla stad. Jag överlåter åt bloggläsaren att välja. Själv ska jag hämta en ny isbit att sutta på. (Småländska. Översättning: suga på).

Bussgods och jag har jullov!

Jag fortsätter med att önska god fortsättning. Det går bra ett par dagar till. Därefter ett hurtigt gott slut, innan det är dags för ett gott nytt år. Dagarna rullar på. Det är fantastiskt att dagar av ledighet går lika fort som dagar av heltidsarbete. Hur går det ihop? Låt mig göra en bloggresumé av de senaste dagarna. Jag backar levnadsbandet till dan före dan före dan före dopparedan. Då var det skolavslutning med tre föreställningar i aulan. Alla med vacker visuell teckensång. Teckenspråksgruppen hade tjuvstartat avslutandet redan dagen före med genrep, betygsinformation, småfika och så fick jag en vacker blombukett och en stor Merci-chokladkartong. Tackar!

Jag tillhör den lyckliga skara av mänskligheten som har förmånen att få vara lärare. Jag har dessutom elever. Annars vore mitt yrke inte mycket att ha. Tänk att stå i ett tomt klassrum, utan några som vill lära sig. Vilken fasa. Tänk, vilken förmån att vecka efter vecka få möta ungdomar som jag får ge min kunskap och livserfarenhet vidare till och som ger mig av sina tankar och kunskaper tillbaka. Jag får dessutom betalt för det. Skolvärlden är inte helt enkel, men jag har svårt att lägga hela skulden på eleverna. Vuxenvärlden har också ett ansvar.

En del av skolans och lärarnas roll som känns trist är betygssättandet. Vinter och sommar. Samma djupa analys av allt som har hänt under terminen. Samma nit om att göra rätt och riktigt. Vilket ansvar som läggs på läraren. När betygen så var inknappade på datorn dan före dan före dan före dopparedan, så kändes det som om någon dragit ut proppen. Skönt att sätta sig en stund med några kollegor inne i lärarerummet och avnjuta en kopp automatkaffe och nalla på fruktfatet. Några minuter av avslappnad förnöjsamhet innan friden tog slut. Mr T och jag hade ett stort uppdrag på gång. Julmaten skulle införskaffas. Väl inne i stormarknaden så konstaterade jag att inköpslappen låg kvar hemma. Tillvaron borde ha förvandlats till ett avsnitt av Mission Impossible.

Förvånat konstaterar jag att jag tar det med stort lugn och inser att det kommer att bli jul ändå. Har jag genomgått en lobotomering? Borde inte reaktionen varit ett hysteriskt utbrott bland rödlök och sillburkar? Jag mobiliserar en så stor koncentration och en så fantastisk strategi, så jag känner att jag borde blivit krigsgeneral. Nåja, jag nöjer mig med att komma helskinnad ur den krigszon som rådde inne på stormarknaden. Jag avstod provsmakningen efter att en dam, som precis hade prickat rätt med tandpetaren på en korvbit, nös rakt över provsmakningsbordet, så det stod härliga till. Baskeluskfienden släppte ut en smittohärd liknande dödligt nervgift i kriget.

Ett fåtal pansarvagnar i verkliga krig hade denna eftermiddag ersatts av kundvagnar i hundratals. Välfyllda och svårmanövrerade. Dess anförare hade samma mål som alla andra. Att vinna den slutgiltiga striden i utgångskassorna. Strategiskt utplacerat stod det mineralvatten och dumlekolor halvvägs fram i köerna. Kunderna fick lagom blodsockernivån i schack tills de nådde kassörskorna. Stormarknadsstriden var över och vi kunde uppbåda ett glatt och vänligt god jul. Väl hemma konstaterade vi att varje sak på inköpslistan var inköpt. Det är värt en bragdmedalj för tapperhet i strid.

Dan före dan före dopparedan ägnades åt städning, tvätt och pyntning. Med kontinuerliga pauser innehållandes fika, mat och lite godis, så överlevdes även dessa förberedelser. Julmusiken flödade ur högtalarna och dammtrasan svischade över bord och hyllor. Dan före dopparedan stod så granen så grön och grann i stugan och maten förbereddes och helt plötsligt så luktade det jul i hela huset. Det är en skön känsla när allt är så klart som det går och allt ligger framför. Luften är full av förväntningar på en trevlig jul och vi är friska. Ingen influensa eller vinterkräksjuka i huset. Dessutom verkar det bli en vit jul ute. Inte på grund av snö, utan av rimfrost. Vackert så det förslår. Som ett julkort. Hoppas de kom fram med jubileumsfrimärken. Tänker inte avslöja vilken typ av jubileum, ifall någon nitisk postverksanställd finns bland bloggläsarna. På återseende med ett leende!

PS. Fortsättning följer på julresumén men inte just nu. Måste ge plats åt både hovbockning och hovnigning eftersom drottningen fyllde 64 dan före dopparedan. Undrar vad som låg i födelsedagspaketen? Tillåt mig en snabb blogg-gissning… Ett fotografi från Drottningsholmsbuskagen av Carl Philip. En uppsats om orangeriet på Ulriksdal av Madeleine. Ett handmålat keramikägg av Victoria. En handsydd rattmuff av Carl Gustaf. Eller har ni andra förslag? Hur som helst, av mig får drottningen en av mig själv dikterad snabbkurs i svenska. Jag tycker det vore bra mycket trevligare med en småländsk brytning än den tyska. Fast varför skulle jag lyckas nu med något som andra inte har lyckats med på över 30 år. Så jag nöjer mig med ett fyrfaldigt bloggleve, dessutom rejält försenat! Precis som Bussgodsleveransen! Deras tomte tog julledigt och kom inte fram förrän idag.

Många ljus i tårtan idag!

God Jul och ett stort, varmt och mycket hjärtligt grattis på födelsedagen, Jesus! Jag har inte på något sätt glömt bort att julen firas till minne av din födelse, men ändå så kändes det som om jag blev påmind om hur stor hela tilldragelsen är. Jag såg en dvd med filmen Vägen till Betlehem idag. Jag har hört berättelsen sedan jag var mycket liten. Hemifrån, från söndagsskolan och jag minns även hur fröken på lågstadiet läste boken om Maria och åsnan, medan vi elever satt i våra bänkar med var sitt tänt ljus. Det var mycket högtidligt varje dag i december, då jag gick i lågstadiet. Jag har själv läst julevangeliet som läkaren Lukas skrev för riktigt länge sedan. Jag har läst det tyst för mig själv, jag har läst det för mina barn, jag har läst det offentligt och jag har till och med översatt det till teckenspråk. Så jag är ganska bekant med den texten.

Igår, på självaste julafton, så hörde jag skådespelerskan Stina Ekblad läsa hela texten. Jag har hört henne göra det förut och jag blev lika fascinerad denna gång. Hon läser med stor inlevelse och värme. Det märks att hon är skådespelerska och van att hantera ett manus. Van att komma ihåg krångliga texter. Julevangeliet hör julen till. Evangelium, det glada budskapet. Julens glada budskap. Det hörs i kyrkor runt om i vårt land och utomlands. På radion och på TV. Texten dramatiseras för scener och film. Texten är välkänd för många. Texten som inte är vilken text som helst. Inte vilket manus som helst. Den är verklig. Den har hänt. Visserligen för flera tusen år sedan och ändå så aktuell idag. Vi minns Jesu födelse, vi har hört berättelsen, men vad händer sedan?

Barn ser sina föräldrar ägna mer tid åt innehållet i starkspritsflaskan än åt innehållet i julklapparna. De lyssnar till snapsvisor och skålande istället för julsångerna. Kvinnor åker på en rejäl julsnyting. De upplever en annan typ av ömhet, långt ifrån den ömhet som ligger i en smekande julklapp. Missbrukaren kurar ihop sig i en trappuppgång efter att hjälporganisationen har stängt porten till julfirandet, som endast var öppet några timmar. De fick sitt julfirande i en komprimerad form och det var bättre än inget. Den gamla människan sitter ensam i sin lägenhet i sällskap av en burk med rörliga bilder och varierat innehåll. Detta med vetskap om att barn och barnbarn firade några kvarter därifrån.

Nu är det jul igen! Födelsedagsfesternas födelsedagsfest. Den tidpunkt på året då alla förväntas var lyckliga. Så kan det också vara om vi väljer att blunda för verkligheten. Det behövs inga droger, slagsmål eller ensamhet för att julens glädje ska förbytas i sorg och tårar. Det räcker med att skilsmässa gör att barnen firar med den andra föräldern. Eller att någon kär och närstående person plötsligt dör. Eller en olycka i helgtrafiken. Kanske är det så att någon känner sig förbigången när släkt och vänner väljer att fira någon annanstans. Det finns mycket som hör julen till som inte alls är så vackert och som inte glittrar och glimmar. Hos många har det vilat ett tungt mörkt och sorgligt täcke över hela julhelgen. Hos många ekar tomheten och ensamheten i hjärtat och många av juldagarna har börjat och slutat i tårar.

Julen och Jesus födelsedagskalas har så mycket mer att erbjuda än god mat, presenter, julsånger, godis, ljus och TV-program. Julens högtid är inte bara stress, trötthet, avundsjuka, sorg och ilska. Juldagarna är inte bara saknad, nostalgi, ensamhet och utanförskap. Julens glada budskap talar om frid på jorden. Till alla. Till barnen, till den slagna kvinnan, till missbrukaren, till åldringen, till den ensamna, till den nyskilde, till den skadade, till den sörjande. Till alla. Till dig och till mig. Frid kommer från himmelen denna jul. Gud har gett oss en fantastisk present, en julklapp som är svårslagen. Han har gett oss Jesus.

Konstigt att inte det blir årets julklapp någon gång. Tänk att vi blir gladare för platt-TV, bakmaskiner, GPS och sodastreamer. Skadar kanske inte att påminna oss om att vi har fått en oförglömlig gåva. Med den gåvan kommer erbjudandet om frid. Frid som klingar skönt i änglasången. Glöm inte bort det då du ger dig ut i mellandagsreans trängsel imorgon. Julen erbjuder frid. Åt alla. Även i provhyttskön! Den som ger sig in i leken får leken tåla. God fortsättning på julen! På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara Jesus som har födelsedag i julhelgen. Han har gott sällskap av Roffe som fyllde år igår. Blogg-grattis i efterskott käre vän! Ett riktigt grattis kom på rätt tid, på rätt dag. Roffe som dessutom sände oss det roligaste julkortet i år. Motivet avslöjas inte, eftersom jag har ett visst bloggansvar. Lite vett och etikett i bloggvärlden. Ett gott skratt förlänger livet. Tack vare Roffes julkort, så lever vi säkert tio år längre än utan hans julkort! I alla fall efter att ha överlevt kaffet som både Mr T och jag satte i vrångstrupen. Det går inte att skratta och dricka kaffe samtidigt. Roligare ändå blev det då vi fick veta att Roffe skickat julkortet utan hustruns vetskap! Sådant förlänger livet!

Dessa underbara änglamöten

Jag läser din blogg! Dessa ord fick jag ta till mig idag och det spratt till i bloggarsuget och maskineriet startade sakta men säkert och så sorterades tankarna. När bloggade jag egentligen senast? Det känns som år eller åtminstone månader, men det rör sig om en vecka på sin höjd. Jag tycker om att läsa den! Så fortsatte de uppmuntrande orden att nå mig och jag blev glad. Riktigt glad! Dessutom kom blogglusten tillbaka. Har inte direkt känt någon blogg-olust men jag har prioriterat i göromålen och då har bloggidéerna fått läggas på hög. Där kan de gott ligga ett tag och insupa doften av knäck-kokning och saffransbakande. Julmarinerade bloggidéer låter väl inte så tokigt?

Jag är helt övertygad om att kvinnan som uttalade orden, som dessutom är en av mina fina arbetskamrater, är en ängel. OK, hon har inte synliga vingar om det nu är det som är signifikativt för änglar. Jag antar att hon har stoppat undan dem för att inte väcka onödigt mycket uppmärksamhet, men änglalik är hon ändå. Det har hon inte lyckats dölja. Med sitt långa utslagna hår och vackra utstrålning, så ser jag direkt att här har vår Herre sänt någon speciell. Det hon sedan förmedlar med ord är en uppmuntran och omsorg som enbart hör himlen till.

Hon är som hämtad ur den vackraste tavla och skulle hon sitta i himlen och vara med i änglakören, så hade hon säkert en lång vit volangklänning med vackra spetsar. Svenskt Carl Larsson blandat med det himmelska modet. Frågan är om hon skulle vara med i änglakörsövningen. Jag tror det är mer hennes stil att fixa uppvärmningen och stretchningen inför den himmelska bowlingscupen ”The golden bowling-strike”! Jag kan höra henne säga: Och så till sist ett himmelskt framfall! Jag tror till och med vår Herre skulle komma ner från tronen och vara med i detta muntra gäng, ledda av denna charmerande änglacoach.

Just nu har han placerat henne här i mitt närområde och det ger mig anledning att tacka en extra gång för förmånen att göra änglamöten då och då. Dessa möten inspirerar mig på många sätt. Inte minst för att fortsätta bloggandet. Kanske är det på sin plats att göra någon slags resumé av senaste veckan? Lucia-dagen. Fullsatt kyrka på morgonen. Personalstyrkan samlad. Varken elbelysningen eller stearinljusbelysning. Nästan kusligt mörkt. Effektfullt då Lucia-tåget gör entré och lyser upp. Det var länge sedan jag såg tjugo stjärngossar i rad. I alla fall i tonårsåldern. Det gladde mitt hjärta. I vanlig ordning blev en av tärnorna blek och blåste ut sitt ljus och satt och såg illamående ut en stund. Det finns både trevliga och mindre trevliga traditioner.

Julstökandet har kommit igång i vårt hem, men inte under hysteriska former. Utan lugnt och sansat och med många provsmakningar. Lite julmusik och så lite olika glöggsorter. Det finns till och med en glöggsort baserad på hjortron. Det är väl något för oss boende norr om Dalälven? Det närmar sig jul och jag har ingen aning om vi ligger i fas med planerandet. Hur som helst så känns det inte uppstressat, trots att det varken är julstädat eller julmatshandlat ännu. Vi har heller inte investerat i en gran ännu, men den brukar vi ändå inte klä förrän den 23 december, så det brådskar inte. Det känns långt dit. Är det något fel på mig?

Tredje adventshelgen gick förbi med en del bakning och så vältrade jag mig i julkonserter. På lördagen i hemstaden med Lucia-tåg och julsånger och på söndagen i huvudstadens konserthus med en sing-a-long-variant. Rudolf med röda mulen och White Christmas och alla andra välkända julsånger. Det är en häftig känsla att sjunga ackompanjerad av en hel symfoniorkester. Nu var jag inte ensam, salen var fullsatt och alla sjöng, kramades och önskade varandra en riktigt god jul. Precis så gemytligt det ska vara. Bara man håller sig borta från fleravåningsvaruhusen. Snacka om rusningstrafik.

Yngsta tonåringen och jag strosade genom huvudstaden, trängdes med japaner, ryssar, tyskar, norrmän och amerikaner i Gamla stan. Vi vilade våra trötta fötter på en mysig italiensk restaurang och under tiden passade vi på att äta lite gott också. Julmarknad och vaktavlösning och kungen som kikade fram bakom gardinerna på slottet. Han höll väl som bäst på att julfeja med dammtrasan. Enerverande med så mycket folk utanför husknuten. Bullrigt också med arméns trumkår i figurativt program. Stackars kungen. Svårt att njuta av årets julskiva under städningen. I vårt kvarter har vi inga sådana problem, med trumkårer som paraderar fram och tillbaka. Så här finns det inga undanflykter från dammtrasa och julskivan.

PS. Om nu bloggen har fått vänta, så är det ingenting emot vad en av mina nära vänner har fått göra. Hon har sin speciella dag i slutet på oktober. Igår kväll tog jag min uppvaktning och promenerade över till hennes hem. Vi har gjort ansatser båda två att träffas sedan i slutet av oktober, men, men… Hur som helst så var det ingen skillnad. Allt kändes så gott som det brukar och vi avnjöt en stund i varandras sällskap. Det är alltid lika trevligt att fika med en smålänning. Efter en kort stund kommer den småländska dialekten fram, för att bara bli bredare och bredare, tills den har brett ut sig över hela södra Norrland. Vi sjunger dock inte Flickorna i Småland, jag lovar. Men ber du mig om det, så gör jag det gärna. På återseende med ett leende!

Finns det ljusslingor i storlek 38?

Det finns likheter mellan mig och solcellslamporna ute i trädgården. Det slog mig idag på eftermiddagen, då jag kom hem från arbetet. Det var mörkt utomhus. Det är alltid mörkt utomhus när vi är hemma så här års. Mörkt på morgonen när vi går hemifrån och mörkt på eftermiddagen då vi kommer hem. Dagsljuset som inte finns riktigt någon gång under hela dagen får avnjutas genom fönstret på jobbet. Det är snabbt gjort kan jag säga.

Adventsstjärnorna och adventsljusstakarna gör allt de kan för att höja mysfaktorn inomhus. Värmeljus och stearinljus hjälper till när vi håller ett vakande öga på det levande ljuset. Grannskapet är dekorerat med ljusslingor, lysande istappar, ljusnät, ljuslyktor i form av stjärnfall eller vattenfall. Ljusslingor för utomhusbruk har formligen intagit marknaden och det ena huset är mer ljusbelyst än det andra. Garage, förrådsdörrar, poolstaket och spaljéer. Varför inte slingra in fågelholkarna och fågelborden också med 144 små lampor i 24 watt?

Är detta korrekt i miljötänkandet? Att amerikanisera julpyntandet av våra husfasader. Ju mer lampor desto mer finns och syns vi. Kan det vara så att solcellslamporna är släckta ute i trädgården i ren protest? Eller är det så att det inte finns tillräckligt med solkraft under dagarna att den förmår ladda upp lamporna? Ja, så är det säkert. I vårt område har vi inte sett solen på… jag vet inte när det var senast. Det känns som om jag har bloggat i gråväder så långt tillbaka jag kan minnas.

Jag känner igen mig i solcellslamporna. Livet går egentligen på sparlåga nu, även om det inte märks en gnutta av det utåt. För nu är det en hektisk tid både i arbetslivet och privat. Trots att kroppen säger: Vill vila. Vill ha sol. Vill bada utomhus. Så vad göra åt saken? Lägga sig för att sova i god tid på kvällarna? Lägga sig en stund i solariet? Simma ut i utebassängen på badhuset inne i stan? Det finns en lösning på allt, men ansvaret ligger hos mig. Om jag inte vill gå omkring och vara en släckt solcellslampa några månader till.

Ge inte upp! Snart vänder det. Dagarna blir längre. Ljuset tar överhanden. Tids nog kommer vi att bli påminda om oputsade fönster. Snart står det tulpaner på köksbordet och vips så är det vitsippor i skogsgläntan och sedan står det inte på förrän vi tappar andan i det kalla havsvattnet då vi premiärdoppar oss. Håll ut! Ge inte upp nu. Nu när vi har klarat nästan hela höstmaran. Målsnöret är inom synhåll.

Låt oss peppa varandra ända fram. Ett leende kan vara en god ersättare till solskenet. Förstärk gärna doseringen med en kram. Späd gärna med lite god glögg, pepparkakor och clementiner. För så länge vi kan hålla vinterkräksjukan och influensan på avstånd, så ska vi väl inte klaga så mycket? Så jag sänder ut en blogguppmaning. Om det är gråväder och solcellslamporna inte tyar mer, försök ge någon ett leende istället för en pust och ett stön. Jag tror att du kommer att märka att egentligen behöver vi inte några solcellslampor eller hysteriskt mycket ljusslingor. Vi behöver varandra! På återseende med ett leende!

PS. Nu kommer festligheterna på rad. Nobelfest, namnsdagsfirande och födelsedagsfirande igår. Namnsdagsfirande idag. Äldste tonåringen lystrar till dagens namn i almanackan. Om han hör förstås. CD-förpackning innehållandes 3 skivor med Absolute 70-talsmusik låg i namnsdagspresenten. Innemusik just nu i tonårsrummen. Dolly Parton, Queen, Magnus Uggla och Patti Smith. Nostalgitripp för Mr T och mig. Tur att det inte är strömavbrott eller att CD-spelaren drivs med solceller. Musik kan också lätta upp en gråtung vardag. Så även den av namnsdagstonåringen beställda gröna Princesstårtan. Inget går upp mot familjesamling runt fikabordet. Solcellslamporna får gärna strejka. I alla fall idag.

Avnjöt en wienermelange dagen till ära!

Ingen inbjudan till Nobelfesten i år heller. Det är säkert någon mening med det. Då kan jag äntligen få till en bloggsittning. Det var ett tag sedan nu. Nästan så att jag började fundera på om det var dags att plocka bort bloggen. Fast det vore väl synd och skam att ge upp så lätt. Dessutom finns det en bra och annorlunda förklaring till bloggtystnaden.

För precis en vecka sedan så fick jag hem min bok. Inte vilken bok som helst beställd på någon internetbokklubb. Utan verkligen min bok. Min egen, under lång tid, framvärkta bok. Med text i form av dikter och medföljande illustrationer på varje uppslag. Med ISBN-nummer och EAN-kod och allt.

I och för sig inte så märkvärdigt. Ungefär som en mängd bloggar som är utskrivna på kännbart papper. Alla papper är ihopbundna till en bokrygg och med ett tjockare omslag som skyddar innehållet. Ändå så känns det mycket speciellt att hålla sin egen bok i händerna.

Då tar plötsligt alla ord slut. Det finns inte riktigt något passande vokabulär för att beskriva den känslan. Roligt och kul är det förstås, men det är djupare än så. Det är kul att åka vattenskidor, men det tar inte alls tag i mig på samma sätt som att ge ut en bok. Det är roligt att gå på kondis och njuta en god kopp kaffe och något bakverk i trivsam miljö. Men det kan jag göra om när som helst. Lika lättvindigt får jag inte fram en bok.

Det är ganska utlämnande att ge ut en bok. Nu ska andra kunna ta del av mina tankar och mitt innersta. Sådant som jag förut hållit för mig själv och gömt i byrålådan eller på lösenordsskyddad dator. Inte nu längre. Nu är allt blottat och de kan bilda sig en uppfattning om det jag har delgett dem.

Så visst skallrar det lite i mina knän och i mitt inre. Det hörs nog ända ut i bloggvärlden. För glädjen jag känner inom mig blandas med rädslan för att jag ska bli förändrad i andra människors ögon och uppfattning. Jag har gett ut en bok. Jag vill att det stannar med det. Jag vill fortfarande vara samma människa som de kände innan. Med den skillnaden att jag har gett ut en bok.

Jag kom till skott för att jag ville det. Har alltid velat det. Så länge som jag kan minnas. Jag skrev små uppsatser för skojs skull redan under skoltiden. Utan att det ingick i skolplikten. En svenskalärare på högstadiet läste något av mina alster när jag själv gick i mellanstadiet och han uppmuntrande mig. Jag glömmer inte magister Damm. Han tog någon av mina texter som exempel i sin undervisning.

Dikter började jag att skriva i sena tonårstiden. Det tynade av en tid för att rinna till ordentligt för några år sedan. I samband med en mycket smärtsam upplevelse, då marken gungande ordentligt pga obetänksamma människor i min arbetsmiljö, så kom ett märkligt tilltal till mig. Det var en mycket grå, regnig och tung novemberdag, inte bara vädermässigt, utan också rent levnadsmässigt. Jag tog skydd från regnet i en bokhandel och det var ingen slump. Jag älskar bokaffärer.

Jag har under många år arbetat som dekoratör i en bokhandel och det är en fantastisk miljö. Trots att vårt hems bokhyllor svämmar över av böcker, så köper vi ständigt nya. Bokrean tillhör årets höjdpunkt. Böcker kan inköpas vid varje sinnesstämning. Det är något magiskt och speciellt med böcker. Om vi någon gång får ett rum över Mr T och jag, så skulle det inte förvåna mig om vi inreder vårt eget bibliotek. Med sköna läsfåtöljer och avställningsplats för glöggen, whiskeyn, kaffekoppen eller tranbärsjuicen.

Tillbaka till dagen för några år sedan. Dagen då syndafloden verkade dra in över huvudstaden. Regnet öste ner och allt var bara ett stort enda fel. Förutom bokhandeln då. Där vid en hylla så kommer stillheten och en stor förtröstan. ”Ni kommer att hitta mig på L”. Så blev det. Så är det. Nu finns jag på L. Boken heter ”Beundransvärd och klok” och syftar absolut inte på mig själv. Det hoppas jag att läsarna snart kommer underfund med. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara Nobelfestligheter idag. Tonårsdottern har namnsdag och en mycket nära vän har födelsedag. Så idag firas det både i bloggen och utanför. Det kan verkligen behövas lite fest, ljus och glädje. För nu är det mörkt. Hur mycket mer grått går det att få fram utomhus? Det är självaste prototypen för tungt väder som vi genomlever nu. Kan bara uppmana er alla: Håll ut! Snart vänder det! Gratulerar på namnsdag och födelsedag! Lyxade till mig med en wienermelange på jobbet idag. Det var som kaffe och Nobelefterrätt i samma kopp. Smaskigt värre. Nu hann jag blogga också. Kungafamiljen kan jag avnjuta på TV. 18 timmars direktsändning. Det är nästan överdosvarning på det.

Jag önskar mig ett bananfodral

I år hann Mr T och jag ut en runda på stadens julskyltningssöndag. Vi spenderade några gemytliga timmar med att besöka affärer som vi i vanliga fall inte går in i. Vi hittade ett par roliga, dit vi säkert återkommer någon gång framöver. Mysighetsfaktorn var hög trots att snön regnade bort under gårdagen och trots att det idag blåste en kylig vind.

Jag passade på att inköpa en julklapp till en mycket god vän. Hittade den i en av de roliga affärerna och direkt när jag såg den, så fick jag min vän i tanken. En användbar liten tingest, med en värmande tanke bakom. Skulle gärna avslöja innehållet i klappen, om det inte vore för att min vän kanske läser bloggen. Inga avslöjande före den tjugofjärde december.

Vi köpte också en liten dopgåva till en söt liten tjej vid namn Emilia. Hon ska döpas nästa helg och då är vi bjudna på barndop. Det ser vi fram emot. Vad köper man till en liten prinsessa, när hon ska döpas? Något extra, något fint, något som påminner om en viktig dag i livet. Tänker inte avslöja svaret, inga avslöjanden förrän dopdagen är avklarad.

Nöjda och belåtna vandrade vi genom staden Mr T och jag. Hann titta på lite egna önskningar vad det gäller julklappslistan. Ett praktiskt bananfodral. För träningsväskan, handväskan eller jobbväskan. Det tror jag att jag ska önska mig. En bok om Hasse & Tage-eran. Häftiga äggkoppar i 4-pack. Några förslag ska jag nog kunna ge dem som frågar.

Den här veckan har det varit glashalt i vårt kvarter. Kyla varvat med tö. Snöfall varvat med regn. Vissa dagar har det varit blankis. Andra dagar har det varit snömoddsslask som har frusit till som har gjort det nästan omöjligt att ta sig framåt med bil.

Efter regnvädret igår visade sig asfalten igen. Utan den minsta gnutta is. Tidigare i veckan har vi funderat på varför det inte har grusats på den blanka isen? Varför det inte har plogats vid snöfallet? Varför det inte har hyvlats undan när snömodden började frysa till?

Idag vid mörkrets utbrott så kom en stor traktor. Rejäla doningar. På bar asfalt grusades hela kvarteret. Är det någon som driver med kvarterets invånare? Vem kommer på idén att köra traktorn idag? Första dagen då det inte finns minsta lilla isfläck. Idag då gräsmattorna åter lyser gröna. Idag då termometern stod på plus. Pre-grusning. Förberedande för kommande frysangrepp. Skickar en tacksam tanke till traktorns förare. Du gav mig i alla fall bloggmaterial och det är inte så dumt. På återseende med ett leende!

PS. Glömde säga grattis till farfar Oskar igår. Han har firat namnsdag på himmelska höjder ända sedan 1962.I fyrtiofem år med andra ord. Så förhoppningsvis blev det lite extra gott namnsdagsfika i himmelska matsalen. Vi firade med saffranslängd. Oj, vad det är gott!

Ibland drar jag gärna nitlotten

Adventstid är tid för julmarknader, julmässor, julförsäljningar och tillställningar av olika slag. Bord efter bord, stånd efter stånd står uppdukade med hembakat bröd, tombolor, tomtar och annat julpynt. För det mesta går det till välgörande ändamål. Ibland är det hantverkare som ställer ut och säljer sina alster.

Jag har fått min beskärda del av julmarknad i år också. Mitt behov är inte så stort, så det går ganska snabbt att tillfredsställa. Det finns många sidor av dessa tillställningar. Rätt tröttsamt att se att allt möjligt krimskrams får komma fram och förvandlas till vinster i tombolor och lottringar.

Visst är jag villig att stödja behjärtansvärda ändamål, men det känns trist att tänka: ”Måtte jag inte vinna något av dessa alster”. Saker som jag inte ens kan tänka mig att skänka vidare till någon annan försäljning. Saker som direkt får gå till återvinning eller smygas in på någon loppmarknad.

Jag har aldrig haft tur i lottdragningar. Så jag kan ganska riskfritt ta lotter och befria dem som står där och försöker truga ut lott efter lott med ett enda mål att lottringen ska bli tömd eller att tombolan ska sluta snurra. Jag sitter rätt avslappnad och hör lottnummer efter lottnummer ropas upp. Jag är till etthundra procent säker på att jag inte vinner.

Jag behövde inte bära hem någon virkad grytlapp i grönt och rosa. Jag behövde inte bära hem några stickade tofflor i all världens hemska färger. Jag behövde inte bära hem någon julbock i trä, med ett litet smalt stearinljus som aldrig kommer att tändas. Tack och lov. Jag är inte otacksam. Jag har bara fått mitt behov tillgodosett och skåpen är fulla och överfulla av grytlappar, förkläden och prydnadssaker.

Jag har fyllt banankartong efter banankartong, pappkasse efter pappkasse med saker som aldrig används här hemma. Grejor som formligen väller över oss och som väller ut när dörrar och förråd öppnas. Vi har inte saknat en enda pryl som lämnat vårt hem. Det märks inte ens att någon pryl har lämnat detta hus. Vi skulle kunna fylla fler kartonger och vi skulle ha ett bra liv ändå. Förhoppningsvis säljs de vidare på någon loppmarknad som kan förvalta sina medel så att de kommer andra till hjälp och stöd.

Då är det enklare att lägga en slant direkt eller än bättre att konkret stödja någon som har det svårt. Varför måste pengarna som jag tar av mitt överflöd ta en omväg kring julmarknaden? Varför har vi så svårt att räcka ut en hand direkt till någon som behöver vår hjälp. Jag får inte mitt samvete renare för att skänka stora summor till faddergalorna på TV. Jag mår bättre av att möta människan direkt och få se förändringen direkt. Med egna händer, med egna ögon.

Jag tycker inte att vi behöver skylta med välgörenheten. Artister och andra kända människor stoltserar med sitt fadderbarn. Visst är det underbart att de stödjer ett barn som har det svårt i världen. Men får barnet det bättre för att artisten talar om det i media? Eller går det att hjälpa ändå? Kanske kunde artisten har råd med tio fadderbarn eller hundra? En hel skolklass? Eller en hel skola?

Bistånd och stöd får inte bli av enbart för att vi ska stilla våra samveten och berättiga oss att njuta av ännu mer överflöd denna jul. I samma veva som pengar samlas in till behövande för att få en dräglig jul, vilket jag verkligen önskar dem, så slår julklappshandeln nya rekord. Vi vet vad det betyder. Skuldsatta människor efter jul. Vad är det vi vill bevisa? Att vi är dumma i huvudet? För det är ju just det vi är!

Julen har en helt annan innebörd än glitter och glamour och trendiga svarta adventsstjärnor i fönstren. Julen erbjuder ljus och värme, frid och harmoni. En kärlek som övergår vårt förstånd. En gåva erbjuds utan att du behöver sätta din personliga ekonomi i konkurs. Du erbjuds evigt liv i form av ett litet barn som ska födas i Betlehem. Hans namn ska vara Jesus. Känner du honom redan? Om inte, passa på nu i advent och förbered dig. Han kommer till dig. Mitt i julmarknadskommersen. På återseende med ett leende!

PS. Heder åt alla de handarbetande damer och säkert även herrar, som har sytt och broderat de mest fantastiska dukar och vepor. När jag vänder på prislappen, så konstaterar jag snabbt att det är nästan inte materialkostnad på dessa alster. Hardangersömnad och korsstygn och inte ett öre betalt för arbetet. Många timmars slit som skänks för att inbringa medel för att hjälpa andra. Då blir vi plötsligt snåla och tycker det är dyrt. Synd att detta genuina hantverk inte uppskattas i den nya heminredningstrenden. När trenden vänder är julmarknaderna rena fyndställena. Lägg det på minnet!

DVD-Dracula hade jag stängt av

Det är något visst med levande teater. Även med levande musik. Allt som sker direkt på plats är mer fascinerande än att sitta och se det på en TV-skärm eller dataskärm. Detta gäller även idrotten. Att få befinna sig mitt i händelsen, där den händer här och nu, det tilltalar mig.

Jag är en van konsertbesökare. Jag bloggade nyligen om depåstopp och konserter är ett riktigt depåstopp för mig. Jag kan före konserten vara så trött att min enda känsla inombords kan vara att hur ska jag orka gå på konsert i det här skicket? Tänk att bara få slappa i TV-soffan. Förädiska tankar.

Väl där är min enda tanke att hur skulle jag orka leva utan det här? Musiken tränger sig in genom tröttheten och smeker mitt innersta. Jag blir rörd, berörd och det som hade sinat och gått på tomgång i några dagar fylls återigen på. När jag lämnar depåstoppet, det vill säga konserten, så är jag fit for fight för ett nytt race. Jag är med på banan igen.

Det finns så mycket vacker musik. Det finns även sådant som jag inte tycker riktigt lika mycket om. Ibland står det en störande dirigent och stör min upplevelse. För överarbetade rörelser och förstörande min visuella upplevelse av helheten, musiken och scenariot. Då brukar jag sluta mina ögon och musiken får endast ta sig in öronvägen och därifrån snirkla sig in i mina djupaste gömmor.

Även om musiken inte tilltalar mig direkt så kittlar den ändå mina sinnen. Att ta ställning och tycka till och konstatera att det här tycker jag inte om är en upplevelse i sig. Jag tillhör inte den grupp av människor som står upp och applåderar på grund av att det är en speciell dirigent eller ett speciellt högtidligt tillfälle. Jag ger stående ovationer då jag verkligen har upplevt dessa svindlande höjder som vissa musikaliska upplevelser tar med människorna till.

Däremot kan jag applådera för det slit som ändå ligger bakom alla framföranden. Övningarna, uthålligheten, prestationen och för att det för det mesta är på en mycket professionell nivå. Ibland är orkestern värd en extra applåd för att den fortsätter spela trots skitmusik och överreklamerade dirigenter. De gånger orkestern ler och verkar tycka om att bjuda på levande musik är också applåderingsvärt.

I fredags kväll var jag och Mr T kulturella och frotterade oss i levande teater. Bara miljön är värd en applåd. Gamla gasklockor som har fixats till och blivit scen för levande föreställningar. Med enkel scenografi så framfördes Dracula, ett otäckt skådespel. Trots ett gammalt välbekant manus, så var psykologin skrämmande aktuell. Genusperspektivet gick som en röd tråd genom första och andra akten.

I pausen tog jag och Mr T en kylig promenad ner till Briggen Gerda, där hon låg vid kajen, upplyst och grann. Vilken mäktig skapelse. Inifrån Briggen hördes skrammel med tallrikar, så antagligen var det servering ombord. Julgranar och marschaller på kajen. Så mysigt att hon finns där, vackra Gerda. Tillbaka till Gasklockan och andra akten.

Innan andra akten börjar så frågar bekanta runt omkring, vad tycker du? Om första akten alltså. I det läget har jag svårt för att ge någon djupare analys. Jag är fortfarande uppfylld av den positiva lusten att vara ut i den kulturella svängen med Mr T. Levande teater. Att sitta mitt i andetagen från skådespelarna. Att med alla mina sinnen vara en liten kugge. Jag inbillar mig att jag är viktig för skådespelarna. Kan inte vara lika kul att spela för tomma stolar.

Jag vill gärna suga lite på karamellen och se om den håller lika god smak till sista suget. Se om manuset håller till sista ordet. I fallet Dracula gör det inte det. Helt plötsligt är det slut. Precis som om skådespelarna har gett varandra någon hemlig signal att nu bryter vi här och går hem. Nästan som på roliga timmen i skolan, då det var svårt att avgöra om skämtet var färdigt och det var dags att skratta och applådera.

Jag önskar att någon på teatern hade sagt att nu var det slut. Det kändes så avhugget, nästan som om de hade en manussida kvar. Kom den bort? Eller var det den kreativa friheten i skapandet som satte punkt, punkt, punkt ut i intet? Hade varit häftigt med ett utropstecken istället. Marschallerna lyste fortfarande när vi gick mot bilen. Lite snopet kändes det. De ville kanske bevara myten om Dracula. I så fall lyckades de. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag varvade ner med inspelat premiärprogram av jubilerande På spåret. Jag höll mig vaken till sista frågan som dessutom gällde vår hemstad. Det handlade om Tomas di Leva. Ett sömnpiller så gott som något. Viss kultur ska avnjutas live, annars kan det kvitta. Än så länge har jag inte somnat ute på kulturella eskapader. Något ska jag ha kvar att uppleva.

Stå på dig, så ingen annan gör det!

Nu har det hänt igen. Dumheten har fått avgå med segern. Tror dumheten alltså. Den är så dum så att den tror att den är vinnaren. Det kommer dock att visa sig så småningom att dumheten aldrig segrar. För när dumheten kommer fram i ljuset, så smälter den ner som snön gör i vårsolen. Eller blåser bort som löven gör i höststormen. Efter ett riktigt regnoväder tittar alltid solen fram. Någon gång, svårt att säga när. Men solen kommer och då försvinner dumheten med svansen mellan benen.

För jag tror att dumheten har en liten svans. Jag tänker mig dumheten som den onde själv. Med ett par fula horn i pannan och en ful uppsyn. Dumheten ler lite hånfullt när den tror att segern är säkrad. Skrattar bäst som skrattar sist och jag lovar att dumheten skrattar aldrig sist. Det blir på sin höjd en lustig grimas, som mest är orsakad av magproblem. För dumheten kommer så småningom få uppleva magproblem. Inte bara problem koncentrerade till magen. Det blir alla tänkbara problem.

Dumheten i detta fall är lokalradions ledning, som detta år, i nästa sista månadens sista dag, har stängt dörren för den mest populära radiorösten som på mycket länge har hörts ut genom högtalarna. Det är ett problem med chefer som inte är skapta till att vara chefer. De som hela tiden måste låtsas vara chefer, trots att det inte finns en tillstymmelse till chefegenskaper inom dem. Då blir deras ledarskap snabbt en dumhet. Eller flera dumheter.

Befolkningen, alla lyssnare har sin åsikt klar. Vi vill lyssna till den omtyckta radiorösten. Till den radiopratare som har något vettigt att prata om i radio. Nu återstår flams, trams, joller, fniss och fjanteri på lokalradionivå. Kunde novemberdagen bli mer grå, än denna sista dag i etern tillsammans med radiorösten vi har vaknat till och som hjälpt oss att lägga en fin grund för varje dag?

Min första protest blev att ändra radiokanal. Vilken kanal som helst, men inte lokalradion på klockradion på vardagsmorgonen. Min andra protest blir att blogga om dumheten. Jag klurar just nu på min tredje protest. Ska det bli en insändare i tidningen? Eller ska jag tåga upp till dumheten och slå näven i bordet? Titta dumheten rakt i ögonen och se om det finns någon dum förklaring att hämta in?

Jag nöjer mig kanske med två protestaktioner och låta dumheten sitta där och vara dum. Kanske bättre att använda krutet till att uppmuntra och entusiasmera den som drabbats av dumheten och säga något som kan verka mycket dumt. Nästan lika dumt som den dumhet som nyss är lämnad. Detta är inte dumt. Detta är sant. Var glad att du är därifrån! Att leva och verka i sådan dumhet är förödande. Tro mig på mitt bloggade ord. Även om marken gungar nu, så kommer du att stå på säker och fast mark inom kort. Även om livet känns regntungt nu, så kommer du att stå i solsken alldeles snart. Även om du känner dig yr och illamående nu, så kommer du att få uppleva hur det är att andas frisk luft. Utan dumhetens äckliga nedsmutsande partiklar.

Även om det nu känns omöjligt att ta ett steg mot framtiden, så kommer du snart att ta glädjeskutt både framåt och bakåt. När du tar dem bakåt, kommer du att upptäcka att dumheten är ännu dummare än du någonsin trodde var möjligt. Så var glad. Du lever och det är den bästa starten. Förbered dig på att uppleva sann glädje. För det kommer en dag då du kommer att få se dumheten förlora. För dumheten segrar aldrig. På återseende med ett leende!

PS. Det är bara att gratulera alla icke-dumma arbetsgivare att det finns så mycket kompetent och kunnig arbetskraft att tillgå. Med så enormt mycket erfarenhet och som uppskattar chefer som har någon form av ledarskap i sig. Åtminstone en gnutta för omväxlings skull. Sådana ledare som kan stå på sig och som inte behöver stå på andra för att synas. Jag höjer mitt glas för alla duktiga chefer! Ni som får dumheten att vika undan.

Efterlängtat depåstopp

Trettio dagar har november, april, juni och september. Februari tjugoåtta allén. Alla de andra trettioen. Så är minnesramsan för att på ett enkelt sätt konstatera antalet dagar i varje månad. Den sitter kvar sedan lågstadietiden. Plockar fram den igen för att konstatera att det är något som inte stämmer. November har trettio dagar. Antalet bloggar från min sida under november uppgår till tjugosex. Det saknas fyra. Finns det en slarvmaja bland bloggarna i bloggvärlden? Är det mitt nya epitet? Bloggslarver?

Har egentligen inget annat att tillägga till mitt försvar än att denna vecka försvann iväg i cirka 200 knop. Jag kan inte mycket om sjöfart, så nautisk farträkning är för mig som Bambi på hal is. Mycket hal is. Eller som att ge sig ut i en liten uppblåsbar gummibåt på öppet hav med skräckinjagande vågor. Det är dumdristigt att ens tänka tanken. Men 200 knop låter fort. Speciellt ute på vatten, så jag roar mig med att göra en omräkning till km/h och konstaterar att 200 knop verkligen är fort. Drygt 370 km/h. I den farten kliver man inte av hur som helst och sätter sig för att blogga.

Nu är jag inne i någon slags depå. Har inte kommit in för däckbyte eller påfyllning av olja. Så illa är det inte. Behövs inte någon rundsmörjning. Känns skönt i alla fall att Formel 1-racet som pågått i veckan har stannat upp och tagit en välbehövlig paus. Mr T och jag har använt glöggmuggarna och fyllt dem med Dufvenkroks original. Clementinerna har närmat sig den ljuvliga julsmaken och pepparkakorna går åt. Ska se till att bli riktigt snäll innan julafton. Så i den här depån trivs jag. Det verkar bli advent i år också. Skönt att äntligen vara i mål. Hoppas inte att nästa vecka tangerar knoprekordet. 110 km/h är maxfarten på vägarna här i Sverige. Det blir drygt 59 knop. Den hastigheten räcker gott och väl. För att kunna säga: På återseende med ett leende!

PS. Något som verkligen går i 200 knop är förvandlingen från acceptabel hårlängd till katastrofal och oacceptabel hårlängd. Det som ena dagen verkar okej, blir den andra dagen inte överlevnadsbart. Så jag unnade mig ett depåstopp under veckan hos världens bästa frissa. Där får sig alla kunderna ett gott skratt och jag får även uppleva tårar. Ska man vara fin får man lida pin, då med tråd och pincett, ögonbrynshår försvinner ett efter ett. En trevlig tortyrkammare. Lite finare, lite gladare och lite piggare gick jag därifrån. Den dagen sken dessutom solen.

Ska det vara spontant eller spån-tant när det gäller mig?

Lugn bara lugn. Det är ingen fara på taket. Igår blev det ett blogguppehåll. Bloggaren har överlevt. Tydligen bloggläsaren också. Allt är i sin ordning. Vad fick mig att hålla mig ifrån bloggen igår? Svaret är spontanitet! Just det, något så enkelt, men dock så ovanligt. Spontanitet. Säg ordet. Smaka på det. Medge att det inte är så ofta du använder det. Inte så ofta du är det heller. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att leva i en tidsbunden, välstrukturerad och ofta ganska stressad tillvaro. Vakna, duscha, klä på mig, äta frukost, packa ner matlåda, ta med arbetsmaterialet, köra iväg till jobbet, jobba, uträtta ärenden, komma hem, byta om till ledighetsuniformen, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse, kvällste, nyheterna, läsa bok, få boken i ansiktet, släcka lampan, god natt.

Var bland dessa kommatecken i ovanstående uppräkning kan jag helt plötsligt ställa mig upp och säga: Nej, men nu tror jag att jag ska ta och vara lite spontan en stund. Kanske mellan ”köra iväg till jobbet” och ”jobba”. Bara spontant köra åt helt motsatt håll och åka ut till havet och sitta där och filosofera bland måsar och lastbåtar. Eller mitt emellan punkterna ”kvällste” och ”nyheterna” lite spontant dra in till stan och gå på nattbioföreställning och äta popcorn och Ahlgrens bilar. Det låter som om spontanitet är lite förknippat med ungdomsåren. Varning, varning, jag vill inte tillbaka till tonårsåren. Jag mår ju så bra och trivs där jag är.

Men lite spontanitet har ingen dött av. Det kan bli blogguppehåll, men det är inte direkt dödande. Trist kanske, men livet fortsätter. Igår var jag spontan. Jag ska vara ärlig att säga att jag var inte upphovskvinnan till spontaniteten, men jag hängde chockartat snabbt på. Jag befann mig precis i en kombination av uträtta ärenden, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse och kvällste, när jag vid ett ärende fick en spontan fråga. ”Vill du inte komma in och ta en kopp kaffe när du ändå är här? Jag ska precis sätta på”. Jag gillar spontanitet innerst inne. Det är sådan jag är och alltid har varit, men jag har fallit in i vuxenmönster och min stads mentalitetsmönster. När jag känner efter så tycker jag det är kul att vara spontan och vara med på spontana upplevelser.

Ändå hinner min hjärna reagera och se tvätthögen hemma som ska strykas, brevet som ska färdigställas och några andra förberedelser inför kommande arbetsuppgifter. Så kommer svaret, någonstans långt inifrån, där mitt rätta jag finns. ”Ja tack, gärna. Vad trevligt.” Så satt vi där vi köksbordet. Kaffe och bulle. Talade om saker som är aktuella i våra liv just nu och så det roligaste intresset som finns, nämligen släktforskning. När du hittar en riktig släktforskarvän. Var rädd om den. Det är guld värt att ha någon att filura ut svårigheter i släktträdet med. Utbyta kunskap. Tänk om ni till och med hittar samma gren i varandras släktträd.

Är släktforskarvännen dessutom spontan, så du blir inbjuden på kaffe vid köksbordet en vanlig mörk, kylig och mycket blåsig måndagskväll i november. Då vet du att du har en rikedom utöver det vanliga. Det är inte dödande att bli pank på pengar. Det kan vara jobbigt. Men att bli pank på mänskliga kontakter, det kan vara dödande i längden.

Så varför inte försöka vara lite spontana lite till mans. Kanske förvånar du någon. Kanske glädjer du någon. Kanske blir du lycklig själv och lite lättare känns vägen att gå mot stryktvättshögen. Det var så härligt. Jag kände mig så glad efteråt att jag inte ens hade behov av att blogga. Jag åkte iskana på spontanitetens nyspolade arena och det var en skön känsla. Störtskönt. Till och med strykhögen sjönk med lätthet efteråt, för att förvandlas till prydliga nystrukna högar. Så med lite spontanitet varje dag, så blir det nog både pyntat, julkort skrivna, bakat och julklappar inslagna före jul. I spontant lagom dos. På återseende med ett leende!

PS. Stort tack till min spontana vän Anna. Jag tror inte du är medveten om att du är så värdefull som du är. Så lite bloggspontant talar jag om det för dig nu. Du är enormt värdefull!Tack för bullen. Den var god, smakade som hembakt!

Dags att säga gott nytt år!

Så var det då sista söndagen på året. Tiden går fort. Alltså sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag blir det ett nytt år. I kyrkan. Men innan dess ska vi genomlida domsöndagen. Den dag som tidigare gick under namnet ”Den yttersta domen”, men för drygt tjugo år sedan tonades det hemska ner en aning och så blev det tydligare att det finns försoning och förlåtelse att få genom Jesus Kristus. En av dagens texter är ganska välkänd och tagen från Uppenbarelseboken, längst bak i bibeln. "Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."

Tänk, ingen död och ingen sorg. Ingen klagan och ingen smärta. Det som det ständigt finns så mycket av här runt omkring oss. Vi har nästan blivit ett med allt detta. Vi har vant oss vid det att vi tycker det är vår vardag. Vi har nästan blivit avtrubbade ibland och orkar inte ta in allt fruktansvärt som vi ser eller läser om. Eller som vi direkt drabbas av. Det är för smärtsamt. Det är för sorgligt. Det sitter ibland så djupt att vi inte ens orkar klaga. Vi skjuter undan det, utanför vår bubbla. Bubblan är overklig och ofattbar. Vi ser på när dagen kommer och när dagen går. Årstider kommer och går. År kommer och går.

Så en dag så händer det något i bubblan. Känslorna kommer ifatt och sorgen väller fram. Den vågen är så mäktig att den nästan kan dränka en människa. Speciellt i detta läge, då orken inte finns. Vågen snärtar till i det inre och skapar en sådan smärta att man nästan tappar andan. Trots att man inte har sprungit maraton, inte ens har varit iväg med soporna till sophuset, så är man andfådd. Det är omöjligt att dra djupa, livgivande andetag, för där har en klump växt sig så stor att lungorna inte får plats att vidga sig.

Så radas alla minnen upp. Inte i någon bestämd ordning. Utan huller om buller. Har det gått mycket lång tid inne i bubblan, så kommer det säkert också en ilska kopplad till smärtan. Över att det får ta sådan tid fortfarande. Det är mitt liv som går till spillo. I sorg, i smärta, i klagan. Det känns så enormt djup att döden inte känns hotfull, utan nästan som en befrielse. Inte blir det bättre av att mörkret utanför omsluter oss nästan hela dygnet. Det är mörkt när vi går till arbetet och mörkt när vi kommer hem. Där emellan är det på sin höjd grått.

Idag mår många människor dåligt. Trots att de flesta har det materiellt välbeställt, så är den inre friden i farozonen. Unga människor och då menar jag mycket unga människor, dricker huvudet av sig på helger. Gymnasieungdomar testar knark i så hög utsträckning att det inte längre rör sig om någon enstaka råbuse som kommit på glid. Antidepressiva läkemedel står högst upp på receptlistan och våra mottagningar för människor i djup psykisk kris är överfulla och det är flera månaders kö för att få hjälp.

Vart är vi på väg i Sverige? Detta välfärdsland. Se er omkring. Vi blir inte lyckligare för senaste modellen av BMW. Det är en illusion att tro att tre veckor på Maldiverna kan förändra en hel livssituation. Det måste till en radikal förändring inom oss. Inte någonting som bara putsar upp ytan för en tid. Utan något som gör allting nytt. Något som gör att smärtan och sorgen får ge vika. Något som gör att klagan får ersättas med glädjerop. Domsöndagen behöver inte vara tung. Domsöndagen kan få vara den dag på året då vi får inge varandra hopp. Domsöndagen kan få vara en dag då vi tar tillfället i akt att säga förlåt. Detta ord är läkande. Detta ord har en fantastisk förmåga att göra allting nytt. Så gott nytt år! Det är aldrig helt kört. Är du utan hopp, så ta tag i mitt. Det finns en som vill göra allting nytt. Hans namn är Jesus.

PS. Det finns en annan sida av domsöndagen. Det är den sportsliga. Mr T och jag har haft våra tonåringar på diverse olika planer idag. Både som spelare och som domare. Både i fotboll och i hockey. Där är det ungefär som livet är mest. Sorg, klagan, smärta och så nytt hopp vid slutsignalen. Nya matcher som väntar. På återseende med ett leende!

Varumärket Svinto firar 60 år

Kan inte låta bli att tänka på Askungen, där hon står i fönstret och längtande står och ser mot slottet. På slottet är det bal och Askungen har haft så mycket att göra så hon inte har hunnit göra sig i ordning själv. Hon har inte hunnit förbereda något att ha på sig. Så står hon där och säger: Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Nu är det inte så att jag har haft så mycket att göra, så att jag inte har hunnit göra mig i ordning till balen. Jag har inte ens fått en inbjudan till en bal på slottet. Ändå passar Askungens ord in i sammanhanget. För vad är väl en historielektion? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Jag minns knappt historielektionerna i grundskolan. På gymnasiet däremot kommer jag ihåg ämnet historia. Inte för att de var roliga och intressanta, utan för att läraren hade ett grått svintoliknande hår som han kammade över flinten. Ibland så lyfte håret och flinten blev synlig och håret hängde som en grå svintohylla vid sidan av huvudet.

Jag minns även den muntliga redovisningen av andra världskriget, där svintomagistern valde ut oss genom lottning. Det är första och enda gången i mitt liv som jag har fått en vinstlott och sett det som en nit. Jag minns också hur vi fick lära oss att uttala namnet Kopernikus rätt. Det var tydligen viktigare än vad denne Kopernikus skulle minnas för.

Detta till trots så har jag även studerat historia på högskola. A, B, C, D-kurser med blandat innehåll. Ganska snart blev jag varse att historia var mer än andra världskriget och uttalet av namnet Kopernikus. Historia som ska tenteras av är så mycket mer. Ibland så trist och tråkig att jag undrar varför jag överhuvudtaget utsätter mig för detta. Frivilligt. Jag har kanske en självplågare inneboende hos mig?

Det har också varit helt enastående tillfällen på högskolan. Med ivriga och mycket vägledande handledare. Uppmuntrande och ärliga. Brinnande för sitt ämnesområde. Med visat intresse för mitt ämnesområde. Som är kvinnliga brottslingar på 1800-talet. I dessa regioner trivs jag alldeles utmärkt och glömmer ibland både tid och rum. Det fungerar nästan som en tidsmaskin och flyttar mig ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en oslagbar upplevelse.

Hur som helst, idag fick jag en alldeles underbar historielektion. Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison, gästade stadens konserthus och berättade intressant om kolonialismen och imperialismen. Detta blandades upp med symfonisk musik, med trumpetande krigsfanfarer och trumvirvlar, med kanoner och krigsrök. Det kändes som vi i publiken satt mitt i slagfältet. Det var en mäktig och nästan lite ruskig upplevelse.

Historia behöver tydligen inte vara tweedkavajer och syrefattiga föreläsningar. Historia kan vara levande och entusiasmerande. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Att använda musik att belysa tidsandan med var dock en genialisk idé. Kröningsmusiken till Elisabeth II svängde som en 50-talsfilm. Slagfältsmusiken var otäckt verklig. Musiken gav ytterligare en dimension till historian. Vår historia. Vägen till där vi är idag. Eftermiddagens något annorlunda föreläsning och konsert är också redan historia. Nutidshistoria. Nysshistoria. Som kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar! På återseende med ett leende!

PS. En månad kvar till julafton, men vad är det emot att pappa har en av sina namnsdagar idag? Jag ringde och utan att ha sjungit igång strupen på morgonkvisten, så sjöng jag så att telefonlinjen vibrerade. Ha den är idag, det är din namnsdag idag! Du är värd att firas. Du är världens bästa pappa. Utan tvekan. Jag vet. Ingen kan berätta den spännande nyckel-historien som du. Världens bästa historieberättare. Aldrig trist och tråkig. Alltid underbar! Med eller utan musik. Grattis pappa Rune!

Stopp och belägg, det är rött som gäller nu!

Så länge jag kan minnas så har julens färg varit röd. Varm, hjärtlig och röd. Så har det varit så länge jag kan minnas. Visst har det funnits avvikande färger i ljuslyktor och julgranskulor. Men övervägande är den röda färgen. Ibland kan man också kalla en viss röd kulör för julröd och då vet man precis hur den ska vara. Precis vilken röd färg man menar. Idag upptäckte jag att julens färg tydligen inte är röd längre. Den har ersatts av svart. Svarta tomtar, svart julstjärna i fönstret, svarta ljuslyktor och svarta servetter.

Dystert och tungt tycker jag. Långt ifrån varmt. Trendigt och inne kanske, men ganska kallt och opersonligt. Ska den riktiga tomten som kommer på julafton också ha svart luva, svart rock, grå byxor och svarta stövlar? Hur långt kan trendigheten och nymodigheterna få gå? Ska paketen under granen ha svarta snören? Ska julklänningen på den lilla förväntansfulla lilla flickan vara av svart sammet och med svarta tofsar i håret?

Är det möjligt att modernisera och trendförändra julen? Eller mår vi bäst av att låta den komma tillbaka med samma stil varje år? Låta det som alltid har varit rött, vara rött i fortsättningen också. Jag hoppas att jag kan stå emot dessa svarta blommor och svarta adventsstjärnor. Jag hoppas att jag kan vara en som fortsätter att sätta hjärtröda snören på klapparna och låter den röda jullöparen ligga på julbordet.

Svart har jag sett nog av den här hösten. Svarta dagar, svarta rubriker, svarta händelser, svarta kläder och svarta inredningar i butiker och restauranger. Låt oss hålla julen utanför detta mörker. Julens budskap som talar om frid, ljus, värme och hopp. Räddning från allt det onda och mörka. Julen firas till minne av Jesu födelse och den händelsen är långt ifrån svart. Den är varm och talar om kärlek. En kärlek som övergår allt mänskligt förstånd. En kärlek som är rödaste röd.

Idag höll jag på att falla i advents- och julhysterigropen. Jag började känna mig stressad och bekände denna stress för Mr T och tonåringarna. Jag borde veta bättre. Jag har en hel del år som kan kallas livserfarenhet. Jag har mina värderingar. Jag vet varför vi firar jul och ändå lät jag stressen ta överhanden och skymma glädjen i det hela. Jag fick vägledning av tonårsdottern som påminde mig om något som jag långt därinne redan visste. Advent är inte synonymt med nytvättade fönster och välstrukna gardiner. Advent är inte ett superglänsande hem. Advent är inte stress och hysteriskt planerande.

Advent betyder ankomst och vi väntar och förbereder oss för det lilla Jesusbarnet. Vi tänder ljus varje söndag i advent och vi närmar oss med eftertanke den stora högtiden. För varje vecka som går blir det ljusare. Till sista lyser fyra ljus upp och sedan blir det en glädjefest utan dess like. Jag tror att min Skapare tycker att jag ska längta efter julen för att få känna frid, glädje och värme i mitt inre. Det har inte så mycket med julgardiner och pyntning att göra. Visst tycker jag om att göra fint hemma till jul. I själva verket älskar jag det. Men det har gått för långt om det skapar stress och illamående.

Imorgon är det en månad kvar till julafton och den månaden skulle jag vilja ta med ro och se julen för vad den är. En högtid för att fira Jesus födelsedag. Inte för att skapa irritation och jäkt. Så här och nu tar jag ett bloggbeslut. Jag ska ta en dag i sänder och låta julen komma som något jag verkligen behöver nu. Som något jag verkligen längtar efter. Något rött och värmande. Sådana beslut ska firas! Så ikväll blir det hemgjord smörgåstårta och ett glas gott öl. Det är ingen brådska. Det är över en vecka till första advent. På återseende med ett leende!

PS. Vilken förmån det är att få vara lärare. Idag hade jag en sådan mäktig upplevelse i klassrummet. Skulle Gunde Svan ha beskrivit det så hade det varit med ordet ståpäls. Så jag tackar alla elever som är så otroligt duktiga och fantastiska. Ibland så skulle jag kunna betala för att se deras utveckling och få ta del av deras syn på livet. Med tanke på att man dessutom har betalt, så är det nästan för bra att vara sant. Sluta skäll på ungdomen. Umgås med dem istället. Vägled dem. Låt dem inspirera oss vuxna. Tack för att jag får! Snacka om värmande rött!

Bortskänkes: Jantelag. Välanvänd, men i gott skick.

Lösnummerpriset för vår dagstidning är i vanliga fall tio kronor. Idag var det rabattpris, endast fem kronor. Undrar hur länge detta rabatterade pris ska pågå? Hur blir det med oss helårsprenumeranter? Kommer det något rabattpris på vår faktura? Nu kan man läsa tidningen på nätet. Men det kommer aldrig att kunna ersätta den vanliga papperstidningen. Det är en speciell känsla att lägga ut tidningen på köksbordet och avnjuta den tillsammans med en ordentlig och välsmakande frukost. I sådana stunder finns det inte så mycket övrigt att önska av livet.

Det skulle i så fall vara lite mer noggrann korrekturläsning. Förr kallades fel i tidningen för anka. Tidningsanka. Nu för tiden är det alldeles fullt av ankor och deras skit. Detta är ganska konstigt eftersom vi har stigit in i den datoriserade stavningskontrollvärlden. Det borde inte bli så mycket stavfel och syftningsfel. Nu sitter jag kanske och kastar sten i glashus och det vore mycket pinsamt. Jag får väl ursäkta detta med att jag inte är en välutbildad journalist och att jag inte får ett öre betalt för mitt bloggande.

Bortser jag och har överseende med alla tidningsankor, så var det ingen munter läsning i dagens tidning. Skolor stängs. Socialtjänsten måste spara 40 miljoner. Skuldsatta människor. Uteblivna försäkringskassepengar. Interna problem inom polisen. Detta endast på lokalsidorna. Flyttar vi nyheterna något utanför vår sfär, så hamnar vi på sidor med hotade åklagare, kravaller i Dakar och SAS som har brister i sin säkerhet. Detta elände är bara tidningens urval. Vi som lever i världen vet att eländet är större än vad som får plats på tidningens två sidor för inrikes- och utrikesnyheter.

Nu väntar jag bara på kommande dagars insändare. De kommer. Arga, förbannade, ilskna och upprörda insändare. I bilen på väg hem efter jobbet så gjordes det en direktsändning i lokalradion från en presskonferens. Stadens fotbollsarena ska byggas om. Men inte nog med det. I anslutning till detta ska det byggas ett konferenshotell med 200 rum, en övnings- och konsertlokal för stadens symfoniorkester, restauranger, en inomhusarena för 3000 personer. Det ska bli ett gigantiskt evenemangscenter som ska ligga i anslutning till nuvarande konserthus och fotbollsstadion. Bygget kostar i runda tal 500 miljoner.

Jag förstår att insändarna kommer. Med all rätt gör de det. För visst är det en svårlöst ekvation när skolor läggs ner, personal sägs upp och socialtjänsten måste dra åt svångremmen att då bygga ett sådant gigantiskt centrum. Det sticker i ögonen på folk. Ändå kan jag inte annat än glädjas för att det är något som vågar sticka ut här i staden. Självaste mittpunkten för tillvarons jantelag. Här ska man verkligen inte tro att man är något. Att då gå ut med dessa planer som ska vara förverkligade om ett par år är annorlunda och känns hoppfullt. Jag har aldrig förstått att så fort landstinget har ont om pengar, så måste kulturen dras in. Så fort skolor läggs ned så måste idrotten också göra det.

Hur sjuka skulle vi inte bli om vi inte kunde lyssna på levande musik och se teater på scen? Hur tunga och tungsinta skulle vi inte bli om all idrott försvann? Varför måste allt som roar, underhåller och utvecklar oss stryka på foten, bara för att allt det nödvändiga går på knäna? Måste vi försämra allt bara för att det är dåliga tider nu? Är det inte bättre att vi börjar söka efter felet? Varför är det alltid budgetunderskott inom landstinget? Varför finns det inte möjlighet att bedriva verksamhet inom kommunen så att alla medborgare får den service, hjälp och utveckling de behöver? För vi pratar om stora summor. Det är mycket pengar som rullar. Men vart rullar de, så att de försvinner?

Om vi skulle följa alla negativa insändares råd och lägga ner all kultur, så är jag helt övertygad om att vi ändå skulle få se skolor stängas och personal dras in. Om vi slutade satsa en endaste krona på idrotten, så skulle ändå landstinget ha en ohållbar ekonomi. Vi skulle stå där med skoltrötta elever och sjuka människor likväl. Hur rolig skulle tillvaron vara då? Då musiken har tystnat och spelet på alla arenor har stannat upp?

Så bygg och gå emot jantelagen. Bygg och gör det med förnuft. Bygg och andas framtidstro. Bygg och se till att få hedervärd personal. Som vet hur man bäst förvaltar medlen. Det finns alltför många platser och verksamheter där det är för mycket fuffens och fiffel med ekonomi och annat. Där förnuftet för länge sedan har rationaliserats bort och istället ersatts med hutlöst dyra konsultkostnader. Bygg och låt stadens invånare få glädjas. Vi behöver skolor, vi behöver sjukvård. Men det är inte hela livet. Vi behöver annat också. På återseende med ett leende!

PS. Jag gratulerar en mycket fin arbetskamrat som idag fick besked om en tjänst. En tjänst som hade sökts och som var önskad. En tjänst som arbetskamraten ska få tillträda alldeles snart. Helt plötsligt blev den ganska grå novemberdagen lite ljusare och beskedet hjälpte verkligen att lyfta dagen. Det rådde till och med på vädret, för en stund senare sken solen genom molnen. En liten stund, innan det blev novembermörkt igen på eftermiddagen. Men även en liten stund med sol räknas. Det värmer med sol och att få glädjas med andra. Grattis Björn och lycka till!

Voffor gör di på dette viset?

Idag skulle vi ha en liten högtidsstund, jag och tonårsdottern. Ingen skolmatsal, ingen mikrougnsvärmd matlåda på jobbet. Vi skulle äta lunch tillsammans ute på stan. Vi hade bestämt oss för ett litet mysigt ställe vid namn Berggrenska gården i centrala stan. I gammaldags miljö, med gammaldags möbler och gardiner. Personalen i rutiga eller blommiga klänningar. En massa godsaker och efterrätter i en gammaldags glasdisk. Ett komplement till alla flashiga och väldigt moderna innehak i stan, som pluppar upp som svampar. Där det hela tiden ska vara senaste trenden.

Berggrenska gården har varit ett sådant där ställe som man tar gäster till, för att visa en liten pittoresk sida av staden. För att få komma ifrån stadens neon, glam och spektakel och bara sjunka ner bland trasmattor och luggslitna kuddar i en hemtrevlig atmosfär. Jag skriver har varit. Det blev en smärre chock när vi kom innanför ytterdörren. Väggar, golv och tak var fortfarande samma gamla stil, men borta var griffeltavlan med dagens meny. Likaså glasdisken med alla sötsaker. Alla möbler som verkligen ingav nostalgi i besökarna hade ersatts med benvita skinnstolar. Sådana där stolar som snart ska finnas i var mans vardagsrum och kök. Stolar som man ser i varenda inredningsbutik. Stolar som finns på de flesta restauranger och caféer.

Jag visste att det var nya ägare till Berggrenska gårdens restaurang och café. Det har stått i lokaltidningen. Vad jag däremot inte visste var att det var världens osmartaste ägare som helt osmakligt gått in och förändrat hela konceptet. Visst är det trevligt med förnyelse, men då får man göra det med smak. Om dessa ägare bar på en önskan om att starta ett modernt och trendigt inneställe, varför fixar man inte en lokal på en passande plats då? Detta var bland det fulaste och dummaste jag har sett.

Lunchpriset var höjt också. Ägarna måste självklart ha hjälp med fakturorna för dessa onödiga möbler och ljuskronor. När skinnet på stolarna var betalt räckte det inte ens till en flashig menytavla, utan ett enkelt blädderblock var provisoriskt upphängt och med spretig stil med illröd spritpenna erbjöds vi hemrullade köttbullar och stuvade makaroner, fiskgratäng eller soppa. Nej tack. Enkel husmanskost i förstörd miljö till ett dyrare pris. De nya ägarna har gjort bort sig totalt. Ett i vanliga fall knökfullt Berggrenska gården var glest besatt idag. Inte hjälpte vi till att fylla ut tomrummet, jag och tonårsdottern.

Jag tänker inte vara med och betala för att se en sådan kulturförstörelse. Var är alla K-märkare i sådana här sammanhang? Finns det ingen som har detta ansvarsområde? Det dröjer väl i så fall inte länge förrän de nya ägarna får för sig att riva denna gamla anrika byggnad och ersätta den med en glasmonter med häftiga panelgardiner och med ett par strå uppstickande ur höga vasar. Inredningstrenden är nu avskalad och opersonlig. I Berggrenska gårdens fall så är det ett ordentligt övertramp och så sjukligt dumt. Det kommer inte att dröja länge förrän det är nya ägare. Nuvarande kommer att gå i konkurs och stå där med nedsmutsade och solkiga benvita skinnstolar.

Mycket dumt ska man behöva se och vara med om innan ögonen trillar ur. Detta känns så overkligt att jag nästan funderar på om det var ett sådant där dolda-kameran-inslag. Någon som vet hur ovanligt det är att tonårsdottern och jag lunchar tillsammans på stan och så riggar de upp värsta överraskningen. Förhoppningsvis är det så. Jag får ge det en chans och smyga dit någon dag och se om ordningen är återställd. För de kan väl inte mena allvar med att behålla den där inredningen? Finns det ingen känsla kvar för att behålla det genuint mysiga? Finns det något ställe kvar, där man kan få välja på 25 sorters efterrätter och dricka kaffe ur kopp istället för mugg?

PS. Ikväll dricker jag kaffe ur finaste kaffekoppen och tar bästa kakan ur frysen. Det får liknas vid ett så kallat begravningskaffe, eftersom stans mysigaste ställe har gått i graven. Vilka dödgrävarna är skulle jag gärna vilja veta. Då skulle jag ta dem i örat och säga ajabaja. Förhoppningsvis blir kaffet ett kombinerat festfika för att Sverige tar avgörandet i sina händer och dänger till Lettland på Råsunda. Tonårsdottern är på plats och hejar. Vi övriga intar TV-soffan. Du gamla du fria, hejaramsor och friskt humör. Nu gäller det. På återseende med ett segerleende!

Många kappor vänder i novemberblåsten

Idag vaknade jag när väckarklockan ringde och min första tanke var faktiskt att ikväll måste jag lägga mig tidigt. Innan jag ens hade stigit upp, så planerade jag för läggdags. Det är säkert det som kallas trötthet. Så trött och även något förvånad möter jag den nya dagen. Eller vad man kan kalla den grå massa som hade infunnit sig utanför fönstret. En massa som inte gav vika någon gång under hela dagen och som ikväll ligger som en vit och isig dimma över hela tillvaron.

Förvåningen som jag bar på så där i starten på dagen var att jag kände sådant motstånd till att kliva upp. Jag som gillar att vara i farten, som älskar mitt jobb och som inte alls är den där drönartypen, längtade efter att dra mig och kanske till och med unna mig lyxen att somna om. Håller höstmörkret på att få ett stadigt grepp om mig? Vad är det som håller på att ske?

När man känner detta grepp om hela sin varelse, fast man absolut inte vill, så blir det inte lättare av att kämpa sig ut i kylan. Allt som nästan hade smält undan och som igår ingav hopp om varmare tider, hade idag frusit till isgata och isgrå små nubb omslöt hela mig. Trött, förvånad och frusen anlände jag till jobbet och simsalabim så var det som bortblåst. Är det sjukligt att vända så på en femöring eller är det bara fantastiskt beröm till min arbetsplats, där jag verkligen stortrivs?

Fast stortrivs gör jag hemma också. Inget går upp mot Mr T: s och tonåringarnas sällskap. Det är då jag känner mig mest hel. Så hade det bara gällt att välja det jag helst ville göra, så hade jag givetvis gärna umgåtts med dem hela dagen. Fast det finns något som heter ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen, så därför pallrade jag mig iväg till arbetet. Det är en fantastisk bonus att dessutom trivas där och vara glad för varenda arbetskamrat jag träffar under dagen. Lite extra styrka och större dos i kaffeautomatens servering av kaffe också, så var det ingen större fara på taket med tröttheten eller kylan heller för den delen. Förvåningen fanns dock kvar. Förvåningen att jag hade känt mig så trött efter en god natts sömn.

Tillbaka till orden ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen. All min förvåning hänger nog inte samman med tröttheten, utan en del av förvåningen grundar sig nog på att det i så många professionella organisationer finns så få riktiga ledare. Ledare som vågar ta ansvar. Ledare som är lojala mot sig själva, mot andra och mot organisationen och dess värderingar. Ibland kan det tyckas vara omöjligt att vara lojal mot allt och alla, men är det inte lojalitet också att vara ärlig och rak och stå för sina åsikter om man vet att det i långa loppet främjar organisationen?

Om vi riktar blicken mot idrotten och mot den del av idrotten där den verkligen är på hög nivå och där det till och med finns galor som nominerar människor till bästa ledare. Jag är medveten om att det finns ledare som har gjort ett hästjobb för att föra klubben dit den vill. Ledare som har lagt ner tusentals timmar på att klubben ska nå framgång. Det ger resultat i tabeller och i media. Ribban höjs och pressen blir större. Vi vet alla hur lätt det är att fallet blir större ju högre upp man flyger. Tråden till ett misslyckande är tunn och skör. Ena dagen hjältar, andra dagen världens största syndabock.

Hur stor är man som ledare om man lyckas ta bort all glädje i idrotten? Om man skapar en så stor konkurrens att människor som egentligen är mycket duktiga i sin idrott inte längre orkar. Fysiskt, men inte psykiskt. Hur bra ledare är man om man låter sig smöras av smicker och upphöjande till skyarna av människor som inte har tillräckliga kunskaper i idrotten, men som kan snacka sig till en plats? Hur tänker man som ledare om man lovar en sak men gör en helt annan? Eller om man gång på gång poängterar vissa saker och framhåller dem som riktmärken för klubbens arbete, men sedan inte är stark nog att hålla stånd mot dumheter och så rasar strategin på nolltid. Är det för mycket begärt av en ledare att vara ärlig, rättvis, vägledande, uppmuntrande, bestämd, förklarande och principfast bredvid de idrottsliga egenskaperna med träningsupplägg, coaching på matcher, kostlära, skadeinsikt och annat som förknippas med idrott?

Det finns ledarutbildningar och visst de kan vara utmärkta. Men någonstans måste det finnas en inbyggd ledarförmåga hos de individer som blir ledare. Förmågan att se andra människor och våga leda dem. Även i obekväma situationer. En ledare kan inte alltid följa med flocken. En ledare måste våga gå före och visa vägen. Ibland kanske en ledare måste vända tillbaka och hämta in någon som har blivit efter. Ibland kanske ledarna måste finnas mitt i gruppen för att kunna undervisa och förklara. Ibland måste ledaren våga stå ensam. Hemskt ensam. En ledare som i det läget inte har en åsikt eller röst att höja, ska nog fundera över sin fortsatta ledarkarriär. Då är man i ett tydligt vägskäl. Dags att välja sida. Gör det nu. Innan det leder fel.

PS. Tröttheten är som bortblåst efter Mr T:s underbart goda potatis- och purjolökssoppa, tända ljuslyktor och trevligt sällskap i hemmets lugna vrå. Nu ska jag snart ut i dimman med den fantastiska reflexvästen och den än mer fantastiska Mr T. I hans sällskap försvinner kylan och alla förvåningar. Han ska få en reflexvästskram av sin dam! På återseende med ett leende!

Bäst att sova på saken

Ibland finns det så mycket som jag skulle vilja blogga om att det känns nästan svårt att välja ett bloggämne för dagen. Idag är det en sådan dag. Det snurrar runt så många tänkbara bloggämnen att det inte blir någon reda med något av ämnena. Kanske är det just på detta sätt för att det finns många brännande ämnen som känns angelägna, att det blir bara ett enda sammelsurium av allting. Så jag har kommit fram till att det bästa alternativet är att ha lite bloggvila. Att inte välja ut något specifikt, utan att bara konstatera att det bästa valet är nog att invänta rätt tid. Att inte göra något förhastat när mitt innersta tumlar runt. Så bloggarna om ledarskap, föredömen, sport, karaktär, orättvisa, feghet, ansvar och så vidare får jag återkomma till. Ikväll är inte rätt tid för något av dessa ämnen.

Ibland kan det vara bra att sova på saken. En natt eller två. Det är märkligt med dygnet, men vissa saker som kan kännas tunga eller konstiga när det är mörkt, kan man se helt annorlunda på när det är ljust ute. Eller så beror det helt enkelt på hur pass trött eller utvilad man är. Det kan dock vara förnuftigt att vänta en liten stund och låta saker och ting sjunka in. Om det inte gäller liv eller död förstås. Det beror givetvis på vad saken gäller. Om någon plötsligt får hjärtstillestånd och slutar andas, så är det inte läge att sova på saken och se om det känns annorlunda vid dagsljus. Då gäller det att agera på direkten. Då spelar det ingen roll om man är utvilad eller totalt utmattad. Vissa saker är så självklara att det till och med är onödigt att blogga om dem.

Jag har funnit och förstått att det inte är heller så dumt att lägga saken i bön. Det förändrar mig oftast på stört. Kanske beror det på att det är tryggt och skönt att veta att någon annan har lyssnat till mig. I bönen vet jag att Gud har hört mig och jag vet också att han filurar ut något bra svar eller resultat, som han sedan återkommer med besked om. Ibland kommer inte svaret alls som jag hade tänkt, men när jag väl står med facit i hand så ser jag att han är bra på att filura ut saker och ting. Jag ser att lösningen är riktigt finurlig och jag imponeras av Guds idérikedom. Det märks verkligen att han är Gud.

Så nu får det bli lite coach-snack med min Skapare. Han har bra överblick över alla situationer. Sedan skadar det nog inte med lite sömn under tiden jag inväntar att det ska bli dag igen. Jag tror att alla tankar och funderingar ter sig annorlunda imorgon bitti. I dagsljus. Förhoppningsvis utvilad. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag höll på varsitt lag ikväll då vi besökte stadens hockeyarena. Jag vill inte på något sätt förhäva mig själv, men det var jag som fick höja glaset högst eller snarare temuggen vid hemkomsten. Det kändes fint med en seger för laget i mitt hjärta. De kom söderifrån och satte in tre puckar i nätet, mot hemmalagets enda puck. För övrigt var det inte så mycket att höja glaset åt. Vilket miserabelt spel. Det hjälpte tydligen inte att kicka tränaren eller så är det dags igen. Laget tog time out i sista skälvande minuten. Det borde de ha gjort i inledningen på säsongen och bestämt sig för hur de skulle spela. Alltså hur de skulle spela tillsammans, som lag. Jag höjer påtårstemuggen för alla Elisabettor och Lisbettar som finns i släkt- och vänkretsen. Grattis på namnsdagen alla fina flickor! Hoppas att ni bettat i er något gott till fikat idag. Det är ni värda!