Hjärta rimmar på smärta

Jag har burit det en vecka nu. Dag och natt. Beskedet som jag fick förra tisdagen. Jag hade fått kallelse till kardiologen på sjukhuset. Jag skulle få göra ett arbets-EKG. Bara för att kolla upp att allt stod rätt till. Så gjorde det inte det. Jag hade förfasat mig över tiden på på kallelsen. Klockan åtta noll noll en mörk och kall januarimorgon. Jag kunde komma på miljoner saker som vore roligare att göra vid den tidpunkten än att sätta sig på en motionscykel. Ändå gick jag in för det till hundra procent. Motionskläder och skor. Håret uppsatt i tofs. Sport-BH. Jag tänkte då jag sprang upp från parkeringen till huvudentrén att det fick duga som uppvärmning. Jag har alltid velat göra bra resultat. Om det så har gällt kast med liten boll på friluftsdagen i årskurs två eller på orienteringstävling under gymnasietiden. 

Jag tog emot alla tips från sköterskan som tog hand om mig. Hon var bekant på något vis. Undrar om hon inte sjunger i någon av körerna i kyrkan. Eller så har hon en tvillingsyster. Hon blev som en slags coach, fast de riktiga stalltipsen hade jag redan fått av dottern. Så blev det blodtryck och pulscheck i vilande läge och ett vanligt EKG medan jag låg på britsen. Okej, jag vilar mig i form. Allt verkade bra. Läkaren, som också fanns i rummet, satt vid ett bord och tittade på en stor skärm, som jag antar var min EKG-kurvas utslag. Hon frågade med jämna mellanrum om det kändes bra. Jag fick också med jämna mellanrum berätta hur lätt, lätt jag tyckte det var eller om det kändes tungt, tungt. 

Jag tyckte att det kändes som när jag cyklar från Hille till jobbet i stan en tidig morgon i oktober. Lite kyligt. Jag satt bara iklädd sport-BH:n i det något kylslagna rummet. Jag hade bilden av sträckan förbi Varva backe, Testebovallen, järnvägsövergången i Stigslund, rondellen, travrakan och så vidare inne i huvudet. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig, för läkaren gjorde mig tio år yngre och gav mig större motstånd. Jojo, olika falla belöningens lotter. Sedan sa hon att det var bara tjugo sekunder kvar och då tänkte jag att nu kör vi en spurt. De räknade ner: tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, MÅL! Jag hade kunnat ge lite till. Tillbaka till britsen. Nytt blodtryck och pulscheck. Det var som vilket gym som helst, men för få redskap för min smak. Jag fick i alla fall tillgång till dusch och egen omklädningshytt. Bättre upp än på Friskis & Svettis på den detaljen. 

Läkaren kom tillbaka och fann en nyduschad och jobbklädd bloggare. Så började hon rita och då förstod jag. Det var något som inte stod rätt till. Nu vet jag att jag har haft en eller flera tysta infarkter. Ja,egentligen var de inte så tysta för när jag minns tillbaka så kändes det rejält, men jag tog det inte som om det var hjärtat. Det var i slutet på sommaren. Det kunde också vara medfött fel, men det uteslöt läkaren eftersom jag har gjort arbets-EKG både i min barndom, ungdom och i vuxen ålder på grund av mitt medfödda njurfel. Så hade jag haft med mig detta sedan födseln, så hade det gett utslag på tidigare EKG:n. Så den här infarkten får säkerligen dateras till slutet på sommaren tjugohundratolv. Med eventuellt tillskott på trettondagsafton i år, då jag hade en liknande känsla. 

Jag kom ut på parkeringen. Det var svinkallt. Kom ihåg att dra VISA-kortet i biljettautomaten. Det verkade som om det bara var jag som rörde mig och allt annat runt omkring stod stilla. Eller var det tvärtom? Som om mitt liv hade stannat upp och alla andra bara fortsatte på som om ingenting hade hänt. Jag satte mig i bilen och körde till jobbet. Bilen var en symbol för den bubbla som jag kände att jag var i. Jag grät lite i kylan, men torkade tårarna. Jag kom in på jobbet och jag grät lite till, helt stilla, men torkade tårarna. Jag fikade och såg att det gjorde mina arbetskamrater också, men skillnaden för mig var att detta var första fikat med vetskapen om att jag har ett skadat hjärta. Tro mig, allt smakar annorlunda med den vetskapen. 

Nu väntar jag på kallelse till radioaktiv röntgen. De ska kolla hur mycket skadat hjärtat är och om det behövs någon åtgärd. Jag är egentligen inte sjukare nu än vad jag var före jag gjorde arbets-EKG, men det handlar inte bara om ett fysiskt slående hjärta. Det handlar lika mycket om dödsångest, sömnlösa nätter, oro, känning av kärlkramp, stressituationer och irritation över att vi människor håller på med så mycket oväsentlig skit. Visst, det är skönt att ha fått bekräftat att det som jag känt varit fel i kroppen var ett fel och inte bara inbillning. Men det är väl inte intet för intet som det står i Ordspråksboken i Bibeln att: Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Hjärtat är oerhört viktigt och har alltid varit en viktig symbol för mig. Jag ritar gärna hjärtan. Jag ger gärna bort hjärtan. Jag vill ha ett hjärta som klappar för många människor. Nu, ett tag framöver, kommer jag bli ännu mer mån om att bevara och vara rädd om mitt hjärta. Eller vad då ett tag? Hela livet förstås. På återseende med ett hjärtligt leende! 

PS. Ikväll är det hockeykoll som gäller. SSK möter Djurgården hemma. Om det i fotboll är bra att spela i Allsvenskan och att Östers IF nu har nått dit kommer göra den ännu mer spännande, så är Allsvenskan när det gäller hockey inte lika bra. Fast egentligen är den kul också, med många bra lag. Det är ändå så att det är  Elitserien som gäller och dit hoppas jag att SSK når genom kval. Det ser bra ut så här långt. Du har väl inte missat att mitt hjärta klappar för SSK? 

Förstärkning bortskänkes

Det tillhörde inte något av mina nyårslöften att gå igenom garderober, gömslen och vrår. Men i helgen fick jag upp ett ryck och varvat med lite pauser av trevligare slag, så kollade jag igenom hängare och lådor. Det var inte helt dumt, för vad kan passa en smålänning bättre än att fynda bland sina egna varor? En ny blus, ett par fina byxor, en klänning, en kofta var några av klippen utan bortklippta prislappar. 

När jag kom till strumplådan så kom de stora existentiella frågorna fram. Kapitlet strumpbyxor är ett blogginlägg i sig självt. Speciellt de strumpbyxorförpackningar som är märkta med varudeklarationen Control Top. Tänk om det var så enkelt att få kontroll över toppen på kroppen. Bara att dra på sig ett par nylonstrumpbyxor över huvudet så är allt under kontroll. Något säger mig dock att det finns människor som har försökt detta och vad har hänt? Jo, de har rusat in på närmaste bank- eller postkontor och viftat med en pistol framför kassörskan och med sin fiskmun ylat fram: Hit med pengarna! Skynda på! Förresten postkontor var väl att ta i. Har någon sett ett sådant på den här sidan av industrialiseringen? Känns som om det var något som existerade på stenåldern. I min barndom. Med de små roliga, gula postbilarna som hette Tjorven. Är du uppväxt på nittonhundrasjuttiotalet så minns du säkert. 

Det verkar långt ifrån kontrollerat uppe i toppen av systemet när man får för sig något sådant som bankrån. Det ser så urbota korkat ut också med elektriskt slimmat hår och inpressade ansiktsdelar. Det är klart, rynkor och annat är kanske under kontroll, men är man i behov av åtgärd av sådana, så är kanske Botox att föredra ändå. Även fast jag är väldigt skeptisk till sådana kemiska behandlingar och förändringar av naturen. 

Nåväl, jag har anförskaffat mig några strumpbyxor av modell Control Top. Svarta eller sandfärgade. Sidenmatt strumpbyxa i 40 denier med control top, förstärkning i hela byxdelen och ned på låret som håller in magen och stussen samt har en figurformande effekt. Grenkil i bomull och tåförstärkning. Borde de inte heta Stuss-kontrollerande strumpbyxa? Det här med figurformande effekt är intressant. Det är ju just det som händer när man drar en sådan strumpa över huvudet. Det blir verkligen en effekt. En helt annan figur innanför strumpan. Omformande. Näsa, läppar, öron, ögonbryn. Allt formas om. 

Jo, jag vet att det inte är meningen att strumpan ska dras över huvudet. Det är en missuppfattning bland rånarna. Men jag förstår dem. Det är lättare att få dem på huvudet. Det är däremot nästan stört omöjligt att dra upp dem längs benen och över ändan och magen. Den där förstärkningen i hela byxdelen verkar överdoserad och helt ärligt, anledningen till att kvinnor och även säkert män, köper dessa strumpbyxor, den anledningen pressas ut och läggs ju någon annanstans. Över linningen till exempel. Trycket från denna överblivna kroppsdel som inte får plats i strumpbyxan gör sig snart till känna och viker ner linningen som då rullar ihop sig. En rullad förstärkning blir extraförstärkt. 

Låt oss säga att projektet strumpbyxorpåtagning lyckas och du står upprätt, har fått på dig den lilla svarta klänningen och dragit på dig de högklackade nyinköpta skorna som redan nu känns som en god konkurrent till helvete tillsammans med de toppkontrollerande strumpbyxorna. Då flyger tanken genom hjärnan... En sista kissning innan avfärd. Men nej, jag tar inte tag i den förstärkta linningen och drar dem neråt, när jag har ägnat en halvtimme åt att dra dem på plats. Nu börjar kvällens knipövningar i klass med Susan Lanefelts uppmaningar. För vem kan vara på toaletten under minst trettio minuter på en middag eller konsert? Bara för att dra ner och upp ett bar Control Top i 40 denier. 

Vissa bantningstekniker går ut på att hänga upp ett foto av en överviktig kropp på kylskåpet. Eftersom inte bankrån ligger för mig, så har jag ändå funnit ett nytt användningsområde för strumpbyxorna. Tejpa fast dem på kylskåpsdörren. De kommer bli en påminnelse om att det finns en väg att komma ur detta elände. Ett par kilo ner och ett par centimeter bort på midjemåttet och så hoppas vi på en barbent härlig sommar. I och för sig så tror jag inte att det hänger på ett par kilon eller på ett par centimeter för att få en härlig sommar. Det tror jag beror mer på avkopplande semester och solsken och värme. Men utan dessa Control Tops så bjuds en frihet där kissning görs på normaltid. Det som är en naturlighet får en ny storhetstid. Håll koll på Tradera, Blocket eller Köp och Sälj i Gävleborg den närmaste tiden. Det kan finnas obrutna förpackningar av Control Top 40 denier till salu. Du behöver inte göra ett bankrån för att ha råd att köpa dem. De annonseras under fliken Skänkes. Vad har du för konstigheter i din garderob? Vågar du ens titta efter? På återseende med ett leende! 

PS. Vi nås genom medierna idag om en fruktansvärd brand i Brasilien där hundratals ungdomar har mist livet på ett diskotek. Jag önskar att toppkontrollen hade funnits där istället, så att detta ohyggligt hemska inte hade behövt inträffa. Idag står föräldrar, syskon, släktingar och vänner vid kistor i en gymnastiksal och det måste vara ofattbart. Återigen görs sig livet påmint med allvar. Vi förstår återigen att det inte är ytan som räknas. Det som kan formas av nylonstrumpbyxor. Det är det som andas och det hjärta som slår som är det viktiga. Allt annat känns smått idag. Lika helvetiskt smått som ett par Control Tops. Gud ge oss av din förstärkning för att klara av att leva och att älska. Från topp till tå. 

På återseende med ett leende!

Det brukar arrangeras återvändardagar på olika platser i vårt land. Eller kallas det hemvändardagar? Tanken med sådana är kanske att utflyttade människor ska vända tillbaka och återse hembygden. Föreningar och företag visar upp sin verksamhet och det minglas med många gamla återseenden. Säkerligen upplever återvändaren att mycket har förändrats. Till att börja med har återvändaren själv förändrats. Miljön uppfattas annorlunda, byggnader har rivits och andra har tillkommit. Små barn har vuxit upp till stora män och kvinnor. Träd har tagits bort och nya har planterats. Mycket är sig likt och mycket är sig olikt. 

Nu har bloggaren återvänt. Det känns på ett sätt som att komma hem. Jag återser min blogg som en kär gammal plats. Som en kär gammal vän. Jag gör upptäckten att mycket är sig likt, men också att mycket har förändrats. Det hinner självklart hända mycket på de drygt tio månader som jag har låtit bloggen och mig själv vila. Till exempel har Blogger ändrat på skrivmiljön och det känns inte längre som hemma. Det är som om någon har passat på att totalrenovera i mitt arbetsrum under min frånvaro. Det är sterilt och jag hittar inte alla de gamla funktionerna som jag var van vid. Det känns ungefär som att komma till min favoritskogsglänta och upptäcka att det är ingen skog på vägen dit och absolut ingen glänta, utan ett enda stort kalhygge. Det tar en tid att upptäcka tjusningen med denna skövling. Den som har erfarenhet av skogsarbete vet att snart är det bästa platsen för hallon- och smultronplockning. Så jag får ge bloggen lite tid. Det blir kanske ett smultronställe så småningom. 

Jag tänker inte spekulera så mycket i varför jag har gjort ett så långt uppehåll i bloggandet, men det tog liksom stopp. Tendensen fanns ett bra tag tillbaka om jag gör en återblick. Blogginläggen kom mer och mer sporadiskt, men för mig visade det sig tydligast genom att glädjen försvann. Glädjen är viktig i skrivprocessen. Även om det är aptunga saker jag skriver om, så måste det ändå finnas glädje i tangenttrycken. Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta sjunger Roy och Roger. Det ska vara gott att skriva, annars kan det kvitta tänker bloggaren. 

Har det då inte funnits någon glädje de senaste tio månaderna? Jo, om det har. Glädjen stavas med fyra bokstäver: T-O-V-E. Jag är utan någon större undersökning den stoltaste och gladaste mormodern i hela världen. I alla fall till mitt barnbarn. Jag är inte dum som inte förstår att alla mormödrar och farmödrar känner så för just sitt eller sina barnbarn. Jag har fått två barn. Det var det största och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har fått ett barnbarn och jag kan inte förklara hur stort det är. Det är på något sätt ännu större och ännu bättre. Inte för att förminska min kärlek till mina egna barn och den upplevelsen av mina egna förlossningar, men att se att generation läggs till generation är en fantastisk gåva. 

Tove är min glädje, min tröst, min energi, min oro, mitt skratt, min kraftkälla, mitt allt. Hennes knappt ett år långa liv har gett mig en ny värld att upptäcka. Jag kommer säkert återkomma till henne i denna blogg. Det blir nog inte så mycket till babyblogg. Dels för att jag tror att det finns tillräckligt med sådana redan och dels för att Tove verkar lämna babystadiet utan att mormor hinner blinka. Den unga damen fyller ett år om knappt en månad och eftersom mormor är lite medelålders och har långsammare reaktionsförmåga än alla som är yngre, så måste jag nog redan nu ställa in mig på pannkaksstekande, grodyngelsletande, skolstart, nagellacksval och studentfirande. Livet är härligt, men det levs väldigt snabbt. Bäst att hänga på. 

Har det då inte funnits något skrivande de senaste tio månaderna heller? Jo, om det har. Det har blivit en hel del sång- och psalmtexter. I mars ifjol uruppfördes faktiskt en barnmusikal i Heliga Trefaldighets församling i Gävle av församlingens mycket duktiga barnkörer och barngrupper tillsammans med deras duktiga ledare och kompgrupp. Jag stod för texterna och vår duktige organist Per Ahlman stod för komponerandet av musiken. Det är ett mycket givande och inspirerande samarbete. Han skriver melodier till mina texter som jag önskar att jag skrivit själv. Ett gott betyg. Just nu har vi ett annat projekt på gång. Det blir säkert något blogginlägg om detta så småningom också. 

För övrigt har det blivit lite skrivande för Svenska kyrkans nationella webbsida med Tankar inför helgen. Nu senast skrev jag om Jona. Du vet han som såg en jättestor fisk från insidan, men läser vi vidare om honom så finns det så mycket mer att känna igen sig i hos honom. En envis, skraj och arg man. Jojo, det finns likheter mellan honom och bloggaren. Jag gillar att fiska, men har dock aldrig bott i en fisks magsäck. 

Mormor har börjat studera också. I höstas drog jag igång mina religionsstudier på högskolan i Gävle. Det har gått bra så långt, men det innebär faktiskt också en hel del skrivande, även om det är mest av den påtvingade sorten. Härtill är jag nödd och tvungen. Hoc coactus sum som biskop Brask lär ha sagt en gång på femtonhundratalet. Det har dock gått förvånansvärt bra så här långt. Kanske för att det ligger väldigt mycket nyfikenhet och jävlar anamma i tvungenheten. Jo, jag har ett mål med studierna. Varför inte ett blogginlägg framöver även om detta? 

Som du märker har blogguppehållet inte berott på brist på skrividéer. Tvärtom. Jag har längtat efter detta utrymme och denna avkoppling. Jag behöver denna blogg bättre än någon annan och definitivt mer än vad bloggen behöver mig. Bloggaren är en hemvändare. En återvändare. Snart ska det förhoppningsvis plockas fram en del hallon och smultron att skriva om. Vi får låta det vara en kalhyggsblogg ett tag. På återseende med ett leende! 

PS. Äras den som äras bör. Om det nu är värt lite ära att få igång min blogglängtan igen? Jag sänder i alla fall ett tack till sonen som genom att dra igång sin blogg fick mig att tänka till och känna efter. Saknade jag bloggandet? Ja, något så vansinnigt. Förresten, vill du läsa en bra blogg om fotboll med ett bra språk, stort fotbollskunnande och stor kärlek för denna runda tingest som kallas fotboll, så följ gärna: http://fotbollscoachen.blogg.se/ Du som är fotbollsintresserad kommer att få mycket glädje. Du som inte är fotbollsintresserad kommer kanske att bli det. År 2013 är året då Östers IF kommer att spela i Allsvenskan igen. Tyvärr finns ingen kategori som heter Östers IF i sonens blogg. Det är en miss i uppfostran. Han kommer kanske till insikt när Öster har dängt till AIK i omgång nio den nittonde maj och Gefle IF i omgång sexton den sextonde juni. Klockan sexton faktiskt. Vi syns där om inte förr.