För någon är detta livsviktigt

Det var inte många som trodde att jag skulle bli tio år. Jag föddes med  allvarliga njurkomplikationer och urinvägsbesvär. Eller som läkarvetenskapen sa i mitten av 1960-talet: medfödd missbildning av njurfunktionen. Mina föräldrar märkte väldigt snabbt att något inte stod rätt till. Jag var trött, åt dåligt, var blek med mörka ringar kring ögonen och jag orkade inget. Ständiga febertoppar och feberkramper. Ambulansfärder till sjukhuset tolv mil från hemmet. Det tog ett och ett halvt år för läkarvetenskapen att ställa rätt diagnos. De hade ett otal gånger hunnit kalla mina föräldrar för sjåpiga. Mina föräldrar hade hunnit vägrats ambulans ett flertal gånger. Pappa körde lika många gånger i otillåten hastighet de tolv milen till sjukhuset för att både mamma och pappa visste att situationen var kritisk. Mamma höll sin feberkrampade baby i famnen. Tolv mil.

 

All heder åt mina föräldrar. De har stor del i att jag kan sitta och skriva här idag. De har fört sin speciella kamp som många föräldrar med sjuka barn tvingas göra. De tio första levnadsåren för min del blev synonymt med sjukhusvistelse. Detta under årtionden då föräldrarna inte fick stanna kvar hos sitt barn över natten. När de tvingades åka hem och lämna ett och halvt-åringen, treåringen, femåringen, sjuåringen och nioåringen, så kom ensamheten. För oss alla. Jag har fortfarande svårt för blanka ribbor i skyddsräcken vid trappor. De påminner mig om de höga sidorna på sjukhussängarna där vi barn låg större delen av dygnet. Visst fylldes dygnets timmar med provtagning, lavemang, vattenlavemang, röntgen, undersökningar, ronder och lite lekterapi. Är man riktigt svag, så räcker den underhållningen. Resten av tiden behövs för återhämtning, vila och sömn.

 

Värst var katetersättningen. Tvättning med steril spritlapp, svidningen när röret träddes upp i det lilla urinröret. Tårarna kom. Men sällan högljudd gråt. Det var ett måste. Det blev ett liv. Vattenlavemang var inte heller i topp på önskelistan. Kvällen innan var magen och alla tarmar tömda på sitt innehåll med hjälp av den gula lavemangsprutan med grön kork. På morgonen kördes sängen in i ett kallt sköljrum och flera liter fylld plastpåse med blå markeringar skulle in och vända bakvägen. Kroppen fylldes av illamående i takt med att magens tarmsystem fylldes med det kalla vattnet. Det sprängde. Tårar trängde fram. Men det var en tyst gråt. För detta var ett måste. Order om att hålla inne alla vattenlitrar i magen innan befrielsen kom. Vilken lättnad att få sitta på toaringen och låta tömningen komma. Magen var skrikande tom. Oren mage var lika med misslyckad röntgen. Röntgen med kateter och röntgen utan kateter. Röntgen med kissning på kommando. Håll andan, kissa... och andas, sluta kissa. Håll dig, kissa inte nu. Röntgen med en hård platta fastspänd med starka band runt ryggen. Plattan var orange. När ett barn inte kan befria sig själv, så blir iakttagandet en befrielse. Ni får min kropp, men mina tankar svävar fritt.

 

Att läsa, skriva och rita blev något som var möjligt i sjuksängsläget. Det blev både förströelse och ett hopp om något annat. Jag förflyttade mig med hjälp av böckerna. Farbror Erik, grundaren till Erikshjälpen, kom med böcker som gåvor till oss långliggare. Långliggare var vi som inte skrevs ut, utan som skickades hem med permission. Mötet med författaren Torgny Lindgren blev starkt. Jag var inte gammal, men han såg att jag skrev och han uppmuntrade mig att fortsätta med det. Han gav mig papper och pennor i present. En annan gång ska jag berätta om mötet drygt fyrtio år senare med hans dotter, hon som för en kort tid var min sänggranne på sjukhuset. Jag bestämde mig för att någon gång skriva en bok och den drömmen bar jag med mig och i den drömmen har jag levt tills jag skickade drömmen till ett tryckeri och med högljudda tårar tog emot provexemplaret och jag grät även på vägen hem då lådan stod i bagagen på bilen. Lådan full av böcker, men också full med en förverkligad sjukhusdröm.

 

Åtta gånger fick jag åka till Karolinska sjukhuset i Solna för operation och lika många gånger fick jag återvända tillbaka till sjukhuset hemma, alltså tolv mil från hemmet. Utan operation. Mina värden var för dåliga och jag var för svag. Er dotter klarar inte en operation sa läkarna till mina föräldrar. För varje dag som gick så försämrades förutsättningarna för att jag skulle bli tio år. Ständig feber, hög feber, ständiga urinvägsinfektioner, ständigt infekterad urin som vände tillbaka till njurarna, njurinfektioner, en medfödd missbildad njure utan funktion och en annan skadad njure av alla infektioner och utan tillväxt, en urinblåsa som tunnades ut och vars fästen till urinledarna började släppa krävde ständig sulfabehandling och ständiga undersökningar. Ytterligare en missbildning i form av en bonusurinvägledare påskyndade urin upp tillbaka i njurarna. Min professor på Karolinska sjukhuset ritade en teckning över mina njurar. Han undertecknade med Picasso. Jag gillade honom. Jag gillar alla som utnyttjar sin tilldelade humordel. Det är hemskt med dem som arkiverar den eller gömmer den. Humorn är en överlevnadsstrategi som kroppen måste ha.

 

Jag fick börja skolan på sjukhuset. Jag hade mina egna böcker från lågstadiet hemma, men det var en annan fröken som tragglade alfabetet och läsningen med mig. På rasterna byggde vi mosaikplattor och gjorde pärlhalsband. Ingen utav barnen var i skick för att springa ute och leka. Mina lyckligaste stunder var när jag kunde hasa mig runt på en trehjuling för inomhusbruk och kunna lämna skolsängen. Ett annat starkt minne jag har är när jag var på bio för första gången. Vi långliggare fick följa med nattpersonalen på bio på stan. Vi såg Rännstensungar. Den handlade om en liten förlamad flicka som satt i rullstol. Det var igenkännande. Men den slutade lyckligt. Hon fick komma ut på ängen en solig sommardag. Så visst gick det att förändra livet. Den biokvällen gav mig hopp. Jag bad personalen att få låna telefonen och ringa hem. Jag ville så gärna berätta för mamma och pappa om mitt bioäventyr. Jag ville också tala om att flickan blev frisk.

 

När jag var tio år fanns det ingen möjlighet att vänta längre. Jag behövde opereras om jag skulle klara att leva året ut. Jag hade förvisso redan överbevisat alla dem som inte trodde de skulle få tårta på min tioårsdag. Den sommaren var jag förhållandevis frisk. Jag hade aldrig fått bada utomhus eller i bassäng och det fick jag inte nu heller, men solen sken och jag var ute mycket och blev solbränd. Håret blektes och blev väldigt ljust i takt med att hyn blev mörkare. Jag som de flesta somrarna hade legat inne på en tältsäng i köket för att ha sällskap av mamma med hon hushållssysslade och jag feberyrade, hade fått förutsättning att kunna vara ute. Inte i vilda lekar, men dock ovanligt acceptabelt. På hösten kom måste-resan till Karolinska sjukhuset. Vi var där en hel vecka innan operationen. Provtagningar, röntgen och undersökningar. Det blir vardag. Inte alls konstigt. Det går att vänja sig vid sprutnålar och katetrar.

 

Kvällen innan operationen tog mamma och jag en kort promenad utanför sjukhuset. Ni som varit i Solna vet att där finns en gigantisk kyrkogård. Den var inte alls som kyrkogården hemma i Småland. Jag tyckte att de höga järngrindarna och staketen var groteska. Gravstenarna var höga och stod inte rakt. Det var mycket som jag inte tyckte passade in på min bild av döden. Jag hade levt väldigt nära döden under min barndom. Dels svävade jag själv många gånger på balansbrädan mellan liv och död, men jag hade också många sjukhusvänner som plötsligt försvann. In i döden. Självklart funderade jag mycket över det. Vart tog de vägen? Vad hände sedan? Jag önskar att alla människor som har frågor om döden skulle få sitta med min mamma precis som jag gjorde. Hon har mycket att lära de lärde. Det var inga stora ord, men det var närvarande ord och ärliga ord. Ord som gjorde att jag var inte rädd för att dö. Det var ord som gjorde livet värt att leva fullt ut, men också att döden har sina poänger när livet inte går att leva.

 

Mamma, sa jag under promenaden kvällen före operationen. Mamma, kan man bestämma i förväg vilken sten man vill ha på graven? Javisst kan man det, sa mamma. Varför undrar du det Ing-Marie? Jo, för jag vill inte ha en sådan här hög sten. Hur vill du att din ska se ut? Jag vill att det ska vara en sten från skogen, en sådan som man kan sitta på, svarade jag. Vem ska sitta där, frågade mamma. Jag tänkte att ni kanske är trötta när ni kommer till graven och då kan ni sätta er där hos mig, förklarade jag. Det visar att en tioåring har många tankar om livet och om döden. Om omsorg och om praktiska lösningar. Detta kan jag också återkomma till en annan gång. För det finns innehåll i det Jesus säger om barnen i Bibeln. Han vill lära oss något och jag tror att vi måste lära oss det för att komma ända fram till målet.

 

Klockan sju på operationsmorgonen fick jag en lugnande spruta och tabletter. Mitt hår låg utkammat på kudden. Min mamma tyckte jag såg ut som en ängel. Blodpåsarna kontrollerades och lades vid mina fötter tillsammans med min journal. Så körde jag ner i hissen, genom kulverten och jag gled bara med. I det läget var det nog värre för min mamma. Att gå stegen jämte sängen och veta eller snarare inte veta hur det ska bli med allt. Operationen tog en hel dag och det är kväll när jag rullas ut från operationssalen. Jag har blivit helrenoverad. Det var inte aktuellt med transplantation för det är alltid en risk med avstötning och jag var för svag, utan tanken med operationen var att byta klaffar i urinblåsan, förstärka blåsan, förhindra infektioner att gå upp i njurarna och att få igång tillväxten på den skadade njuren.

 

Dagen efter operationen kallas mina föräldrar in till överläkaren, professorn i barnmedicin på Karolinska sjukhuset. Han visar operationsjournalen och visade att här höll vi på att mista Ing-Marie. Här sker det något fantastiskt. Denne professor som alltid talat om för mina föräldrar att han satte sin tillit till läkarvetenskapen och bekände sig som ateist, säger plötsligt: Så här tror jag att er store läkare som ni ber till kom och räddade upp Ing-Marie och hela läkarvetenskapen. Denne professor kom till tro och när han dog 1984 kontaktade jag hans änka och vi utvecklade sedan en mångårig vänskap brevledes. Jag var ju ändå ett av professorns barn, som han vurmade för och som han hade ett mål för: jag skulle inte vara sängliggandes från tio års ålder. Han skrev vykort från sitt sommarställe varje semester och där står det om hans förhoppning: jag skulle bli befriad från sjukhusmiljön och leva i frihet.

 

Jag hade blivit tio år och helt befriad från sjukvården blev jag inte simsalabim. Vid nitton års ålder talade en läkare om för mig att jag skulle aldrig kunna få barn. Min enda njure med nedsatt funktion skulle inte klara att bära ett liv till. Idag är jag en lycklig tvåbarnsmamma och en lycklig dubbelmormor. Det finns så mycket rikedom i mitt liv att det kommer tårar vid tanken. Tårar av lycka, tacksamhet, livslust, frihet och framtidsblick. Jag tror att det är lätt att tro att de första tio åren var bortkastade och onödiga, men jag kan omöjligt se det så. Jag önskar inte att något barn ska behöva ha det så. Jag önskar inte att någon ska ha det så. Men, den tiden har lärt mig något som jag aldrig hade fått med mig annars. Bland annat att livet är för skört för att nonchaleras bort. Livet är en gåva. Inte alls självklar. Det finns ett bibelord som jag har tyckt om extra mycket  under hela mitt liv. Jag fascinerades över det redan från det att jag var ung och jag har burit det med mig i mitt hjärta tills nu. Jag vill dela orden med dig. Det hade förstås räckt med att skriva dem och inget mer i detta blogginlägg. För det är dessa ord bloggen handlar om, Psaltaren 139:13-18.

 

13Du skapade mina inälvor,

du vävde mig i moderlivet.

14Jag tackar dig för dina mäktiga under,

förunderligt är allt du gör.

Du kände mig alltigenom,

15min kropp var inte förborgad för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag flätades samman i jordens djup.

16Du såg mig innan jag föddes,

i din bok var de redan skrivna,

de dagar som hade formats

innan någon av dem hade grytt.

17Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,

väldig är deras mångfald.

18Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,

når jag till slutet är jag ännu hos dig.

 

Du som känner mig riktigt väl vet att jag är en tävlingsmänniska. Det kan vara normativt att ha två njurar och full njurfunktion. Men det är inte en garanti för ett gott liv. Jag vet inte hur det är att ha full njurfunktion eller två njurar. Jag vet bara att jag är så tacksam för livet varje dag jag kliver upp och att jag har så mycket att vara tacksam över. Jag kan sitta på det tristaste möte och ändå känna att det är härligt att få vara med. Att sitta på en stol, att inte vara sängliggandes, att kunna resa på sig i vilken minut som helst och gå ut i friska luften, att göra änglar i snön, att rulla i höstlöven, att vara i längst i sjön på badutflykten, att leta efter första blåsippan och inte ge sig förrän den finns där framför ögonen. Du som känner mig vet också att jag inte nöter sönder stolarna i väntrummen hos sjukvården. Jag väntar tills jag tror att läkaren kan göra mer än jag själv. Det finns alltid en vattenlavemangsrisk när man träffar på en vitrockad person.

 

För några år sedan kollades transplantationssituationen upp. Det är bra att ha koll på läget. Det var i samband med att jag fick sorkfeber av råttbajs på jobbet. Anticimex kom och sanerade jobblokalerna och läkarna förklarade att sorkfeber har som slutdestination att njurfunktionen slås ut. I mitt fall var det ju inte så svårt, eftersom själva skapelsen redan dragit sitt strå till stacken. Då, när det kollades upp, var det sexhundra akuta fall av njurtransplantation före mig i kön. Sexhundra med olika blodgrupper som ska kombineras ihop med en passande donator. Jag är tacksam att det inte är jag som är donationssamordnare. Vilket mission impossible. Speciellt när det saknas så många donatorer.

 

Ingen trodde på min tioårsdag. Jag blev både tjugo, trettio och fyrtio i snabb takt. Snart dags igen. För lite klackar i taket och fuck you-tecken åt vattenlavemang och beställningskissande på röntgenbordet. Om jag får önska något så är det att jag ber dig fundera på ordet donation. Att fundera på den sköra tråden mellan liv och död. Att fundera på om det är viktigt att bränna upp eller gräva ner viktiga organ i jorden, som skulle kunna bli livsavgörande för någon annan. Det kanske blir någon som får uppleva en tioårsdag eller sextioårsdag tack vare dig. Allt du behöver göra är att gå in på www.livsviktigt.se och läsa på om organdonation. Jag har bestämt mig för att om det kan göra gott för någon annan, så får läkarvetenskapen ta vad de kan av min kropp. Det viktiga, min själ, ligger redan i min Guds hand och där vet jag att den har det bra. I liv och död. Min kropp var inte förborgad för honom. Hans tankar för mig är för höga, jag kan inte greppa dem med mitt förstånd. Men jag kan tacka honom och glädja honom genom att leva livet medan det pågår och att lita på att hans förunderlighet håller i sig. För han har ju redan slått de flesta nej-sägare med cirka fyrtio år. På återseende med ett leende!

 

PS. Jag firar i fint sällskap: Varuhuset Kringlan i Södertälje, Kolmården och smörgåstårta. Alla i toppform.



Jag kanske bara tillför lite ordbajseri jag också

Jag skrev en sång häromdagen. Helt plötsligt kom bara text och melodi i ett samlat paket och det var bara att ta fram papper och penna för att skriva ner den. Jag blev lite förvånad, för det var så längesedan jag skrev en sångtext. Jag kan inte påstå att jag har funderat så mycket på varför det inte har blivit något skrivande av den typen, men någon gång har jag tänkt att källan kanske har sinat. Att just den ådern har torkat ut. Nu flödade den i alla fall igen. Nästan så snabbt att jag fick hejda den lite. Jag fick skriva det fortaste jag kunde. Förkorta vissa ord. Skriva stolpar för avslut på vissa meningar. För nästa vers och nästa vers bubblade upp. Då är det roligt att skriva. När jag inte behöver vända och vrida på orden. När det inte helt plötsligt tar tvärstopp och pappret knölas ihop och den största utmaningen den dagen blir att kasta en trepoängare med pappersbollen i papperskorgen.

 

Nu satt jag matt och tömd tungt tillbakalutad i fåtöljen och tittade på texten. Den var personlig. Nästan utlämnande. Den innehöll allt jag burit de senaste veckorna och som jag nu var tvungen att lämna ifrån mig på ett tomt ark genom mitt hjärta ut till en ovässad blyertspenna. En massa ord.  Jag kände att jag hade nuddat botten med tåspetsarna och där var det jag och en person till. Ingen annan. Det är lätt hänt när livet rusar på att det behövs ett bottenläge för att riktigt förstå att den här personen är kvar, finns i min absoluta närhet, även när det är kämpigt och tungt. Då de flesta andra inte orkar längre, så orkar en. Han orkar även alla andra dagar, då stegen är glada och lätta, men det gör ju många andra också. Så texten vänder sig till Jesus. För det var han som var där. När alla andra sysslade med sitt.

 

Jag älskar ord. Ordet ord i dess olika betydelser. Ord kan innehålla sådan makt. Det betyder inte på något sätt att jag blir mäktig när jag använder dem. På sin höjd betyder det att jag känner mig lite lyckligare, lite lättare, lite friare. Samtidigt blir jag alltid så trött på ord när det kopplas ihop med bajseri. Tyvärr får jag vara trött rätt ofta, för det är mycket ordbajseri i vår värld. En massa ord som inte leder någonvart. Jag har alltid varit en motståndare till sådant. Därför tillhör jag den skara som sitter tyst i stunder då det ska brainstormas en sketen grå novembermorgon på ett personalmöte. En tjugo minuters andakt till uppvärmning och sedan direkt över till dagens mest kreativa ögonblick. Före kaffet! Andakten ledde mig istället till eftertanke. Jag är någonstans inne i mitt hjärta, men uppgiften gäller att sammankoppla hjärnan med munnen och göra ett klyftigt uttalande. Det blir ofta ordbajseri för mig. Resultatet av det ser vi i vår värld bara vi öppnar ögonen. Då sitter jag hellre tyst en stund fram till kaffet och verkar oengagerad. Men sanningen är jag är eftertänksam. Letandes efter orden.

Ett blogginlägg innehåller också många ord. Det är svårt att blogga utan ord. Självklart kan jag lägga ut en bild och lita på talesättet att en bild säger mer än tusen ord. Det skulle vara bekvämt. Fast när jag nu gillar ord, så kan jag ju njuta i bloggen. Det var också längesedan jag unnade mig den njutningen. Det är ett medvetet tidsval. Orden har fått läggas på PM, uppsats och annat som hör studierna till. Orden räcker inte alltid till för allt och alla. Det ligger en saknad i det. Bloggen är en plats för stillhet. För bearbetning. För att höja rösten och säga ifrån. Eller snarare att höja ordet och skriva ut. Mest handlar nog bloggen om att vara i livet och att känna efter i glädje och i sorg. Studierna ger absolut inte det utrymmet. Det går inte att enbart vara personlig i en uppsats. Lite akademisk krydda måste till. Det är ofta där det kan gå fel i studierna. När människor kommer ut och är enbart akademiska. Bevare mig väl. Tänk dig en arbetsplats fullproppad med akademiker. Språket, känslorna, kunskapen på akademisk nivå. Varningsskyltarna lyser knallrött. Varning! Ordbajseri! Fisförnämhet! Jag har spolat för längesedan och använt någon lavendeldoftande tvål och gått till kaffebordet. Där brukar det alltid sitta någon intressant person med en levnadsberättelse som fortfarande är levande.

 

Just nu är jag i en situation jag inte har valt själv. Om jag hade valt så hade jag säkert inte skrivit blogg eller sångtext och insett att det är stort sett det enda produktiva jag åstadkommit under den senaste veckan. Jag hade med största sannolikhet arbetat och studerat. Varit både akademisk och effektiv. Ibland finns inte valfriheten. Det känns som om livet har lagt i en broms. Jag som är van att kunna lägga i den extra växeln som har beteckningen E på växelspaken, E som i envishet, får nu acceptera att växellådan är trasig. Jag vet inte när den kan lagas. Jag sitter för det mesta i tålamodsfåtöljen. Eller sitter eller ligger i tålamodssoffan. Eller ligger i tålamodssängen. Tålamod kombineras med tankar. Tankar som inte på något sätt måste forceras fram. Det finns ingen prestation i dessa tankar. Målet med tankarna är att på något sätt komma förberedd när livet förväntas återgå till det normala. Nu har jag tänkt så länge att många av tankarna har gått till beslut. Inte så här hastigt beslutande, utan mer som sångtexten handlar om, ett överlämnande i bön. Jag är helt övertygad om att det inte kommer att återgå till något, utan det kommer snarare att bara gå. Utan något åter. Jag har lagt det i Jesu händer. För det var han som var där. När jag behövde någon. Där på botten fanns inte någon annan. Lärorikt.

 

Det måste anses som ett smärre under att jag kommer ihåg inloggningsuppgifterna till detta bloggutrymme. Det kan inte enbart skyllas på studierna. Det har varit en salig blandning av studier, arbete, träning, vila och inte minst familjen med det lilla barnbarnet i spetsen. Det där lilla charmtrollet som säger momo och hämtar telefonen och vill ringa. Jag behöver väl knappast skriva att denna lilla människa står högst upp på nödvändighetslistan? Jag som alltid älskat halsband och blivit svag i knäna så fort jag sett ett nytt stycke material att hänga runt halsen, har kommit på mig själv att välja dem med omsorg så att de är av den kvalitén att de kan lånas ut till underbara Tove. I hennes sällskap anser jag att jag inte är i behov av några köpta blingisar längre. Det finaste halsbandet är hennes armar om min hals. Det är ett smycke med sådan obeskrivlig skönhet. Inom kort får hon ett litet syskon. Jag blir mormor igen. Dubbelt upp av glädje, kärlek, leenden, närhet och längtan. Det kommer säkert bli ännu mindre tid för bloggen, om det är möjligt, eftersom jag antar att detta kommer innebära dubbelt så många resor till livets stora njutning. Att vara mormor är ett av de största under jag har varit med om. Det beslutet står fast så länge jag lever och har inte behövts omarbetas. Det är skönt att något är så välgrundat att det inte behöver tänkas över eller omorganiseras när situationen blir annorlunda och totalt omkullkastad helt bildligt. Jag ska försöka lova ett på återseende med ett leende! Kanske imorgon, om en vecka, en månad, om ett år. Ett återseende med ett leende!

PS. Sångtext från häromdagen:  
Tack Jesus att jag får rikta min bön till dig.
Annars skulle det kännas tomt här för mig.
För jag känner mig så ensam och svag.
Är rädd när gryning blir till dag
och när natten kommer
och mörkret sig sänker
kommer alla tankar jag helst inte tänker.

Tack Jesus att du är nära här i min bön.
Annars skulle jag tveka vid nästa krön.
För jag orkar snart inte flera steg
och det handlar inte om att jag är feg.
Men när natten kommer
och ljuset är borta
kommer alltihop där jag kommer till korta.

Tack Jesus att du har ledning att ge mitt liv.
Annars skulle jag helt få gå utan driv.
För hos dig finns det kraft utan slut.
Här du erbjuder mig att vila ut
och när dagen kommer
och ljuset sig visar
kommer allt ha vänt och på nytt jag lovprisar:

Du är Jesus! Du är Herre i mitt liv! Du är kungen som inte dödens makt rår på!
Du  är världens räddare och enda vägen till Gud. Du är sanning! I Dig har jag liv!

Tillbaka till verkligheten

För drygt sex månader sedan skrev jag om mitt hjärta och om en del problem kring detta. Sedan dess har det varit tvärdött på detta bloggutrymme. Det är nästan oansvarigt att göra så. Häromdagen nämnde någon i min bekantskapskrets min blogg och min frånvaro från denna och det satte igång en längtan. Tänk att längtan kan ligga undanträngd under lång tid och så får den nästan explosionsartad effekt när någon ger den lite uppmärksamhet. Tack till dig som gav bloggen lite syre. Jag borde ha gjort det själv för längesedan. Du hann före. Så sitter jag här igen. Det känns både hemtamt och ovant på samma gång. Var börjar jag efter ett så långt blogguppehåll? Det finns tusen och en saker att skriva om. Händelser, möten, tankar och upplevelser. 

Jag kan börja med att meddela bloggvärlden att jag har tagit ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig själv och mitt liv. Jag har hoppat av Facebook. Detta blir min femte Facebooksfria dag. Jag har hoppat av Twitter också. Det var inte alls svårt att stänga Twitter. Det har nämligen aldrig varit min grej. Att begränsa mig till 140 tecken för att säga världen något så pass viktigt att det är värt att twittra om fungerade riktigt dåligt. Det roligaste med Twitter var faktiskt de som skrev under fejkad identitet. Som drottningen och kungen till exempel. Det var humor på riktigt låg nivå. Så låg att den höll hög standard. Det bästa med Twitter var att det gick att påverka också. Företag som till exempel Spec Savers vill inte få dålig reklam. Är någon missnöjd som kund och skrev om det på Twitter, så dröjde det inte många sekunder förrän man blev erbjuden ny synundersökning och ännu billigare glasögon än på TV-reklamen. Men för övrigt höll jag nästan på att bli tokig på dem som hade det som liv att twittra. Jag anser att det finns ett liv utan Twitter. Jag vet att det finns de som inte håller med mig. Men i grund och botten så struntar jag ju egentligen i vad Stefan Holm, den före detta höjdhopparen, tycker om Melodifestivalen. Eller att Paolo Roberto är uppe med tuppen för att springa och jobba på sin sexpacksmage. Om jag någon gång träffar dem i något mingelsammanhang, så kan jag gärna diskutera dessa ämnen med dem. Men jag behöver inte ha det serverat dagligen i 140-teckens-format.

Det var inte svårt att stänga av Facebook heller. Jag blev helt plötsligt bara trött. Självklart kom inte det helt plötsligt och så var jag tvärtrött. Nej, det är något som har byggts upp under lång tid och så pang meddelade jag mig själv: Gör någonting åt detta. Jag får faktiskt inte ihop Facebooks statusuppdateringar med det verkliga livet. I det verkliga livet har jag hur många vänner som helst. Många av dem mår väldigt dåligt just nu. På Facebook verkar det bara finnas plats för jordgubbsätande ute i bersån i strålande solsken eller en tågresa med destination storstaden där livets glättigheter väntar som äventyr. Jag fick faktiskt nog av att se före detta chefen med bar överkropp i vågskvalpet utanför Italiens kust eller någon annans utvikningsbilder som gillades titt som tätt. Förvisso är det möjligt att blockera sådant, men så här på femte Facebooksfria dagen märker jag att totalblockeringen är alldeles underbar.

Jag vet inte exakt hur många FB-vänner jag hade vid lämnandet, men det var i alla fall över sjuhundra. Av dem har en hört av sig för att jag inte längre är nåbar genom Facebook. Nu tror jag inte att alla andra skiter i om jag finns eller inte, men det verkar inte ha någon större betydelse så att Facebook ger saknad efter människor. Ett bevis för dess ytlighet kanske? Det som till sist blev droppen, var alla de människor som använder Facebook för att veta få veta hur jag lever mitt liv, men som aldrig någonsin skulle få för sig att fråga efter hur jag mår i mitt verkliga liv. När dessa människor sedan berättar för mina föräldrar, som inte har Facebook-konto eftersom de inte ens har en dator att ha Facebook-konto på, om hur jag sitter, står, går och ligger den senaste månaden tillbaka i tiden...då har det gått för långt. Sådant vill jag berätta för mina föräldrar själv. Jag vill inte vara ett samtalsämne på ICA eller Konsum nere i Småland. Så hej då Facebook. Jag har kollat, mitt hjärta slår utan inloggning.

Jag har en känsla av att Facebook är som ett slags missbruk. Alkohol, sex, spel, pengar, knark, medicin och så vidare och så Facebook. Vill man inte bli kvitt det av egen fri vilja, så går det inte. Då håller man på. För vissa hjälper det med ett tolvstegsprogram. Jag vet inte om det finns sådana anpassade för Facebookslämnande? För min del, var det bara att stänga av. Som att röka den sista cigaretten och säga: Det var det det. Kanske finns det någon bloggläsare som känner igen sig? Vad fick dig att sluta? Alternativt, vad får dig att hålla dig kvar vid Facebook? Jag inser att nu har jag fått en massa tid som jag kan lägga på annat. Det kommer inte att bli ett stort tomrum. Jag har annat som väntar. Bloggandet till exempel. Här kommer det att finnas plats för mina funderingar. Jag börjar på en gång.

Varför måste allt vara så stort? Varför måste allt vara så perfekt? Varför måste allt jämföras och värderas? Varför är människor stressade? Varför är människor ledsna? Varför har människor så svårt att bry sig om varandra? Sex frågetecken efter stora funderingar som givetvis inte kan besvaras i ett blogginlägg, men jag vill i alla fall ta fram dem svart på vitt. Jag tror att jag känner ett behov av att sätta in en pinne i, det alldeles för snabbt rullande, ekorrhjulet och säga: stanna upp, vänd om, försök på nytt, sök efter enkelheten. Återvinn den. Enkelheten. 

Jag börjar i köket. För fem år sedan slog vi ner en vägg mellan en liten smytt och det dåvarande köket. ABC-kontrollen markerar rött under ordet smytt, så jag förstår att det är ett småländskt, säkert väldigt lokalt, uttryck. Kanske inte känt för alla vad det betyder. En smytt är en liten plats. Ett rum som egentligen inte går att ha till någonting. Hos oss var denna smytt en svårmöblerad och en oanvänd yta. Så när väggen mellan köket och smytten togs ner, så fick vi plötsligt ett enormt kök. Nåja, ett större kök än tidigare i alla fall. Så plötsligt fick vi det inte heller. Alla som har totalrenoverat kök vet att det är som med Rom. Det byggs inte på en dag. Vi levde i byggdamm under väldigt lång tid och med kyl och frys i vardagsrummet och diskning i hon i badrummet. Det är ett mastodontjobb att riva ut allt och börja om från noll. 

Det var en fantastisk känsla när det äntligen var klart. Jag har en make som verkligen ser till att göra allt klart. Det saknas alltså inte en massa taklister i tio år och allt är verkligen inkopplat. Det går att slutstäda och möblera och sätta en renoveringspunkt. Det är skönt. Så här fem år senare gläds jag ofta åt denna köksförändring. Jag älskar att laga mat och har det nöjet som en avkoppling. Det har blivit ännu roligare med bra arbetsytor och tekniska hjälpmedel. Invigningsprovet blev buffén till sonens studentfest och det gick så smidigt med dubbla ugnar och snabb spis. Det kändes riktigt lyxigt. Jag kan samtidigt glädjas över att vi bor i ett land där vi har rinnande, rent vatten ur kranen. Det är också lyxigt. 

Vårt kök blev snabbt en samlingsplats. Matlagning, gemenskap kring matbordet, studieplats, sällskapsspelsutövningar och mycket annat. De övriga rummen i huset fick mindre betydelse och vi hade plötsligt kunnat minskat bostadsytan med väldigt många kvadratmeter. Köket blev ett älskat rum. Det senaste året har det också fått innesluta ett barnbarn som har suttit vid matbordet, på matbordet och under matbordet. Det bästa är att köket har utrymme för många fler barnbarn. Kärleken i köket räcker till många. 

Jag är glad att det har blivit så. Jag är bekymrad över att i många hem verkar det vara tvärtom. Det renoveras. Det köps in en massa köksmaskiner. Det finns inbyggd ismaskin i kylskåpsdörren. Hyllorna fylls av kokböcker. Det som är märkligt att det verkar inte som om det lagas mat i köken. Det är mycket hämtmat. Eller färdigmat. I många kök har maten inte handlats hem av de som bor i hushållet, utan maten levereras hem i en färdigpackad kasse. Någon annan har bestämt vad som ska ätas. Är det så att de stora köken är som det stora Facebook? Det är något att visa upp. En yta, men det saknas kärna och djup. Någon gång framöver kanske bloggen rör de stora altanerna. De stora inglasade uterummen. Den stora poolen i trädgården. Som sällan används, eftersom vi åker med de stora flygplanen långt bort till andra stora pooler. Och så glömmer vi de underbara, stora svenska sjöarna som just nu är ljuvliga. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag förresten sticka iväg och ta ett dopp i en sjö väldigt nära mig. Hillesjön. Näst efter Virserumssjön är den ett favoritdoppställe så här under sommaren. Är det något jag har gjort i sommar så är det att bada. Så till den milda grad att jag nu funderar på hur länge jag kan hålla på in på hösten. Håller jag på att bli en vinterbaderska? Tänk om Facebooktiden som inte längre används kommer att användas till att borra upp isen på Hillesjön, så att jag kan doppa mig? Det vore något att skriva om på Facebook! Eller på Twitter. 140 tecken.
Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Hjärta rimmar på smärta

Jag har burit det en vecka nu. Dag och natt. Beskedet som jag fick förra tisdagen. Jag hade fått kallelse till kardiologen på sjukhuset. Jag skulle få göra ett arbets-EKG. Bara för att kolla upp att allt stod rätt till. Så gjorde det inte det. Jag hade förfasat mig över tiden på på kallelsen. Klockan åtta noll noll en mörk och kall januarimorgon. Jag kunde komma på miljoner saker som vore roligare att göra vid den tidpunkten än att sätta sig på en motionscykel. Ändå gick jag in för det till hundra procent. Motionskläder och skor. Håret uppsatt i tofs. Sport-BH. Jag tänkte då jag sprang upp från parkeringen till huvudentrén att det fick duga som uppvärmning. Jag har alltid velat göra bra resultat. Om det så har gällt kast med liten boll på friluftsdagen i årskurs två eller på orienteringstävling under gymnasietiden. 

Jag tog emot alla tips från sköterskan som tog hand om mig. Hon var bekant på något vis. Undrar om hon inte sjunger i någon av körerna i kyrkan. Eller så har hon en tvillingsyster. Hon blev som en slags coach, fast de riktiga stalltipsen hade jag redan fått av dottern. Så blev det blodtryck och pulscheck i vilande läge och ett vanligt EKG medan jag låg på britsen. Okej, jag vilar mig i form. Allt verkade bra. Läkaren, som också fanns i rummet, satt vid ett bord och tittade på en stor skärm, som jag antar var min EKG-kurvas utslag. Hon frågade med jämna mellanrum om det kändes bra. Jag fick också med jämna mellanrum berätta hur lätt, lätt jag tyckte det var eller om det kändes tungt, tungt. 

Jag tyckte att det kändes som när jag cyklar från Hille till jobbet i stan en tidig morgon i oktober. Lite kyligt. Jag satt bara iklädd sport-BH:n i det något kylslagna rummet. Jag hade bilden av sträckan förbi Varva backe, Testebovallen, järnvägsövergången i Stigslund, rondellen, travrakan och så vidare inne i huvudet. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig, för läkaren gjorde mig tio år yngre och gav mig större motstånd. Jojo, olika falla belöningens lotter. Sedan sa hon att det var bara tjugo sekunder kvar och då tänkte jag att nu kör vi en spurt. De räknade ner: tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, MÅL! Jag hade kunnat ge lite till. Tillbaka till britsen. Nytt blodtryck och pulscheck. Det var som vilket gym som helst, men för få redskap för min smak. Jag fick i alla fall tillgång till dusch och egen omklädningshytt. Bättre upp än på Friskis & Svettis på den detaljen. 

Läkaren kom tillbaka och fann en nyduschad och jobbklädd bloggare. Så började hon rita och då förstod jag. Det var något som inte stod rätt till. Nu vet jag att jag har haft en eller flera tysta infarkter. Ja,egentligen var de inte så tysta för när jag minns tillbaka så kändes det rejält, men jag tog det inte som om det var hjärtat. Det var i slutet på sommaren. Det kunde också vara medfött fel, men det uteslöt läkaren eftersom jag har gjort arbets-EKG både i min barndom, ungdom och i vuxen ålder på grund av mitt medfödda njurfel. Så hade jag haft med mig detta sedan födseln, så hade det gett utslag på tidigare EKG:n. Så den här infarkten får säkerligen dateras till slutet på sommaren tjugohundratolv. Med eventuellt tillskott på trettondagsafton i år, då jag hade en liknande känsla. 

Jag kom ut på parkeringen. Det var svinkallt. Kom ihåg att dra VISA-kortet i biljettautomaten. Det verkade som om det bara var jag som rörde mig och allt annat runt omkring stod stilla. Eller var det tvärtom? Som om mitt liv hade stannat upp och alla andra bara fortsatte på som om ingenting hade hänt. Jag satte mig i bilen och körde till jobbet. Bilen var en symbol för den bubbla som jag kände att jag var i. Jag grät lite i kylan, men torkade tårarna. Jag kom in på jobbet och jag grät lite till, helt stilla, men torkade tårarna. Jag fikade och såg att det gjorde mina arbetskamrater också, men skillnaden för mig var att detta var första fikat med vetskapen om att jag har ett skadat hjärta. Tro mig, allt smakar annorlunda med den vetskapen. 

Nu väntar jag på kallelse till radioaktiv röntgen. De ska kolla hur mycket skadat hjärtat är och om det behövs någon åtgärd. Jag är egentligen inte sjukare nu än vad jag var före jag gjorde arbets-EKG, men det handlar inte bara om ett fysiskt slående hjärta. Det handlar lika mycket om dödsångest, sömnlösa nätter, oro, känning av kärlkramp, stressituationer och irritation över att vi människor håller på med så mycket oväsentlig skit. Visst, det är skönt att ha fått bekräftat att det som jag känt varit fel i kroppen var ett fel och inte bara inbillning. Men det är väl inte intet för intet som det står i Ordspråksboken i Bibeln att: Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Hjärtat är oerhört viktigt och har alltid varit en viktig symbol för mig. Jag ritar gärna hjärtan. Jag ger gärna bort hjärtan. Jag vill ha ett hjärta som klappar för många människor. Nu, ett tag framöver, kommer jag bli ännu mer mån om att bevara och vara rädd om mitt hjärta. Eller vad då ett tag? Hela livet förstås. På återseende med ett hjärtligt leende! 

PS. Ikväll är det hockeykoll som gäller. SSK möter Djurgården hemma. Om det i fotboll är bra att spela i Allsvenskan och att Östers IF nu har nått dit kommer göra den ännu mer spännande, så är Allsvenskan när det gäller hockey inte lika bra. Fast egentligen är den kul också, med många bra lag. Det är ändå så att det är  Elitserien som gäller och dit hoppas jag att SSK når genom kval. Det ser bra ut så här långt. Du har väl inte missat att mitt hjärta klappar för SSK? 

Förstärkning bortskänkes

Det tillhörde inte något av mina nyårslöften att gå igenom garderober, gömslen och vrår. Men i helgen fick jag upp ett ryck och varvat med lite pauser av trevligare slag, så kollade jag igenom hängare och lådor. Det var inte helt dumt, för vad kan passa en smålänning bättre än att fynda bland sina egna varor? En ny blus, ett par fina byxor, en klänning, en kofta var några av klippen utan bortklippta prislappar. 

När jag kom till strumplådan så kom de stora existentiella frågorna fram. Kapitlet strumpbyxor är ett blogginlägg i sig självt. Speciellt de strumpbyxorförpackningar som är märkta med varudeklarationen Control Top. Tänk om det var så enkelt att få kontroll över toppen på kroppen. Bara att dra på sig ett par nylonstrumpbyxor över huvudet så är allt under kontroll. Något säger mig dock att det finns människor som har försökt detta och vad har hänt? Jo, de har rusat in på närmaste bank- eller postkontor och viftat med en pistol framför kassörskan och med sin fiskmun ylat fram: Hit med pengarna! Skynda på! Förresten postkontor var väl att ta i. Har någon sett ett sådant på den här sidan av industrialiseringen? Känns som om det var något som existerade på stenåldern. I min barndom. Med de små roliga, gula postbilarna som hette Tjorven. Är du uppväxt på nittonhundrasjuttiotalet så minns du säkert. 

Det verkar långt ifrån kontrollerat uppe i toppen av systemet när man får för sig något sådant som bankrån. Det ser så urbota korkat ut också med elektriskt slimmat hår och inpressade ansiktsdelar. Det är klart, rynkor och annat är kanske under kontroll, men är man i behov av åtgärd av sådana, så är kanske Botox att föredra ändå. Även fast jag är väldigt skeptisk till sådana kemiska behandlingar och förändringar av naturen. 

Nåväl, jag har anförskaffat mig några strumpbyxor av modell Control Top. Svarta eller sandfärgade. Sidenmatt strumpbyxa i 40 denier med control top, förstärkning i hela byxdelen och ned på låret som håller in magen och stussen samt har en figurformande effekt. Grenkil i bomull och tåförstärkning. Borde de inte heta Stuss-kontrollerande strumpbyxa? Det här med figurformande effekt är intressant. Det är ju just det som händer när man drar en sådan strumpa över huvudet. Det blir verkligen en effekt. En helt annan figur innanför strumpan. Omformande. Näsa, läppar, öron, ögonbryn. Allt formas om. 

Jo, jag vet att det inte är meningen att strumpan ska dras över huvudet. Det är en missuppfattning bland rånarna. Men jag förstår dem. Det är lättare att få dem på huvudet. Det är däremot nästan stört omöjligt att dra upp dem längs benen och över ändan och magen. Den där förstärkningen i hela byxdelen verkar överdoserad och helt ärligt, anledningen till att kvinnor och även säkert män, köper dessa strumpbyxor, den anledningen pressas ut och läggs ju någon annanstans. Över linningen till exempel. Trycket från denna överblivna kroppsdel som inte får plats i strumpbyxan gör sig snart till känna och viker ner linningen som då rullar ihop sig. En rullad förstärkning blir extraförstärkt. 

Låt oss säga att projektet strumpbyxorpåtagning lyckas och du står upprätt, har fått på dig den lilla svarta klänningen och dragit på dig de högklackade nyinköpta skorna som redan nu känns som en god konkurrent till helvete tillsammans med de toppkontrollerande strumpbyxorna. Då flyger tanken genom hjärnan... En sista kissning innan avfärd. Men nej, jag tar inte tag i den förstärkta linningen och drar dem neråt, när jag har ägnat en halvtimme åt att dra dem på plats. Nu börjar kvällens knipövningar i klass med Susan Lanefelts uppmaningar. För vem kan vara på toaletten under minst trettio minuter på en middag eller konsert? Bara för att dra ner och upp ett bar Control Top i 40 denier. 

Vissa bantningstekniker går ut på att hänga upp ett foto av en överviktig kropp på kylskåpet. Eftersom inte bankrån ligger för mig, så har jag ändå funnit ett nytt användningsområde för strumpbyxorna. Tejpa fast dem på kylskåpsdörren. De kommer bli en påminnelse om att det finns en väg att komma ur detta elände. Ett par kilo ner och ett par centimeter bort på midjemåttet och så hoppas vi på en barbent härlig sommar. I och för sig så tror jag inte att det hänger på ett par kilon eller på ett par centimeter för att få en härlig sommar. Det tror jag beror mer på avkopplande semester och solsken och värme. Men utan dessa Control Tops så bjuds en frihet där kissning görs på normaltid. Det som är en naturlighet får en ny storhetstid. Håll koll på Tradera, Blocket eller Köp och Sälj i Gävleborg den närmaste tiden. Det kan finnas obrutna förpackningar av Control Top 40 denier till salu. Du behöver inte göra ett bankrån för att ha råd att köpa dem. De annonseras under fliken Skänkes. Vad har du för konstigheter i din garderob? Vågar du ens titta efter? På återseende med ett leende! 

PS. Vi nås genom medierna idag om en fruktansvärd brand i Brasilien där hundratals ungdomar har mist livet på ett diskotek. Jag önskar att toppkontrollen hade funnits där istället, så att detta ohyggligt hemska inte hade behövt inträffa. Idag står föräldrar, syskon, släktingar och vänner vid kistor i en gymnastiksal och det måste vara ofattbart. Återigen görs sig livet påmint med allvar. Vi förstår återigen att det inte är ytan som räknas. Det som kan formas av nylonstrumpbyxor. Det är det som andas och det hjärta som slår som är det viktiga. Allt annat känns smått idag. Lika helvetiskt smått som ett par Control Tops. Gud ge oss av din förstärkning för att klara av att leva och att älska. Från topp till tå. 

På återseende med ett leende!

Det brukar arrangeras återvändardagar på olika platser i vårt land. Eller kallas det hemvändardagar? Tanken med sådana är kanske att utflyttade människor ska vända tillbaka och återse hembygden. Föreningar och företag visar upp sin verksamhet och det minglas med många gamla återseenden. Säkerligen upplever återvändaren att mycket har förändrats. Till att börja med har återvändaren själv förändrats. Miljön uppfattas annorlunda, byggnader har rivits och andra har tillkommit. Små barn har vuxit upp till stora män och kvinnor. Träd har tagits bort och nya har planterats. Mycket är sig likt och mycket är sig olikt. 

Nu har bloggaren återvänt. Det känns på ett sätt som att komma hem. Jag återser min blogg som en kär gammal plats. Som en kär gammal vän. Jag gör upptäckten att mycket är sig likt, men också att mycket har förändrats. Det hinner självklart hända mycket på de drygt tio månader som jag har låtit bloggen och mig själv vila. Till exempel har Blogger ändrat på skrivmiljön och det känns inte längre som hemma. Det är som om någon har passat på att totalrenovera i mitt arbetsrum under min frånvaro. Det är sterilt och jag hittar inte alla de gamla funktionerna som jag var van vid. Det känns ungefär som att komma till min favoritskogsglänta och upptäcka att det är ingen skog på vägen dit och absolut ingen glänta, utan ett enda stort kalhygge. Det tar en tid att upptäcka tjusningen med denna skövling. Den som har erfarenhet av skogsarbete vet att snart är det bästa platsen för hallon- och smultronplockning. Så jag får ge bloggen lite tid. Det blir kanske ett smultronställe så småningom. 

Jag tänker inte spekulera så mycket i varför jag har gjort ett så långt uppehåll i bloggandet, men det tog liksom stopp. Tendensen fanns ett bra tag tillbaka om jag gör en återblick. Blogginläggen kom mer och mer sporadiskt, men för mig visade det sig tydligast genom att glädjen försvann. Glädjen är viktig i skrivprocessen. Även om det är aptunga saker jag skriver om, så måste det ändå finnas glädje i tangenttrycken. Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta sjunger Roy och Roger. Det ska vara gott att skriva, annars kan det kvitta tänker bloggaren. 

Har det då inte funnits någon glädje de senaste tio månaderna? Jo, om det har. Glädjen stavas med fyra bokstäver: T-O-V-E. Jag är utan någon större undersökning den stoltaste och gladaste mormodern i hela världen. I alla fall till mitt barnbarn. Jag är inte dum som inte förstår att alla mormödrar och farmödrar känner så för just sitt eller sina barnbarn. Jag har fått två barn. Det var det största och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har fått ett barnbarn och jag kan inte förklara hur stort det är. Det är på något sätt ännu större och ännu bättre. Inte för att förminska min kärlek till mina egna barn och den upplevelsen av mina egna förlossningar, men att se att generation läggs till generation är en fantastisk gåva. 

Tove är min glädje, min tröst, min energi, min oro, mitt skratt, min kraftkälla, mitt allt. Hennes knappt ett år långa liv har gett mig en ny värld att upptäcka. Jag kommer säkert återkomma till henne i denna blogg. Det blir nog inte så mycket till babyblogg. Dels för att jag tror att det finns tillräckligt med sådana redan och dels för att Tove verkar lämna babystadiet utan att mormor hinner blinka. Den unga damen fyller ett år om knappt en månad och eftersom mormor är lite medelålders och har långsammare reaktionsförmåga än alla som är yngre, så måste jag nog redan nu ställa in mig på pannkaksstekande, grodyngelsletande, skolstart, nagellacksval och studentfirande. Livet är härligt, men det levs väldigt snabbt. Bäst att hänga på. 

Har det då inte funnits något skrivande de senaste tio månaderna heller? Jo, om det har. Det har blivit en hel del sång- och psalmtexter. I mars ifjol uruppfördes faktiskt en barnmusikal i Heliga Trefaldighets församling i Gävle av församlingens mycket duktiga barnkörer och barngrupper tillsammans med deras duktiga ledare och kompgrupp. Jag stod för texterna och vår duktige organist Per Ahlman stod för komponerandet av musiken. Det är ett mycket givande och inspirerande samarbete. Han skriver melodier till mina texter som jag önskar att jag skrivit själv. Ett gott betyg. Just nu har vi ett annat projekt på gång. Det blir säkert något blogginlägg om detta så småningom också. 

För övrigt har det blivit lite skrivande för Svenska kyrkans nationella webbsida med Tankar inför helgen. Nu senast skrev jag om Jona. Du vet han som såg en jättestor fisk från insidan, men läser vi vidare om honom så finns det så mycket mer att känna igen sig i hos honom. En envis, skraj och arg man. Jojo, det finns likheter mellan honom och bloggaren. Jag gillar att fiska, men har dock aldrig bott i en fisks magsäck. 

Mormor har börjat studera också. I höstas drog jag igång mina religionsstudier på högskolan i Gävle. Det har gått bra så långt, men det innebär faktiskt också en hel del skrivande, även om det är mest av den påtvingade sorten. Härtill är jag nödd och tvungen. Hoc coactus sum som biskop Brask lär ha sagt en gång på femtonhundratalet. Det har dock gått förvånansvärt bra så här långt. Kanske för att det ligger väldigt mycket nyfikenhet och jävlar anamma i tvungenheten. Jo, jag har ett mål med studierna. Varför inte ett blogginlägg framöver även om detta? 

Som du märker har blogguppehållet inte berott på brist på skrividéer. Tvärtom. Jag har längtat efter detta utrymme och denna avkoppling. Jag behöver denna blogg bättre än någon annan och definitivt mer än vad bloggen behöver mig. Bloggaren är en hemvändare. En återvändare. Snart ska det förhoppningsvis plockas fram en del hallon och smultron att skriva om. Vi får låta det vara en kalhyggsblogg ett tag. På återseende med ett leende! 

PS. Äras den som äras bör. Om det nu är värt lite ära att få igång min blogglängtan igen? Jag sänder i alla fall ett tack till sonen som genom att dra igång sin blogg fick mig att tänka till och känna efter. Saknade jag bloggandet? Ja, något så vansinnigt. Förresten, vill du läsa en bra blogg om fotboll med ett bra språk, stort fotbollskunnande och stor kärlek för denna runda tingest som kallas fotboll, så följ gärna: http://fotbollscoachen.blogg.se/ Du som är fotbollsintresserad kommer att få mycket glädje. Du som inte är fotbollsintresserad kommer kanske att bli det. År 2013 är året då Östers IF kommer att spela i Allsvenskan igen. Tyvärr finns ingen kategori som heter Östers IF i sonens blogg. Det är en miss i uppfostran. Han kommer kanske till insikt när Öster har dängt till AIK i omgång nio den nittonde maj och Gefle IF i omgång sexton den sextonde juni. Klockan sexton faktiskt. Vi syns där om inte förr.

En ålder som alla andra

Bloggaren har blivit ett år äldre. Bara så där. Igår när jag la mig var jag fortfarande fyrtiosex. Idag när jag vaknade, så var det dagen då jag blir fyrtiosju. Min käre make, Mr T, har en skön inställning till det här med ålder. Jag vet inte om det är omständigheterna som tvingar honom att anta den inställningen eller om han helt enkelt inte är intresserad av att hålla reda på siffror. Han kommer i alla fall aldrig ihåg hur gammal han är själv. Han går den något mer avancerade vägen genom att försöka komma ihåg hur gammal hans dotter är. Eftersom hon är född på hans egen tjugofemårsdag, så adderar han hela tiden hennes ålder med tjugofem. Han har genom åren blivit en klippa på att plussa på ökande ålder med tjugofem. I år resulterade hans addition i ålder fyrtiosex. Vi har alltså varit lika gamla under några veckor. Idag är jag ett helt sifferår äldre än honom. Han har en mogen och något till åren kommen hustru. Jag däremot, har en yngre och mycket vital make. Lite skämtsamt, oss emellan, så brukar han tala om detta för mig och jag replikerar, lika skämtsamt, att hans unga ålder bidrar till att jag försöker hålla mig ung också.

Det här med ålder är väldigt ointressant egentligen. En mig närstående och omtyckt insläktad herre är vid fyllda sextiofem pigg som en fyrtiotvååring. Ja, på ett ungefär alltså. Det kan vara fyrtioett och ett halvt också. Men i tanken och sättet håller han sig igång som en tonåring. Min farmor dog vid fyllda nittiotvå och hon var kvickare i tanken än det flesta tjugonioåringar, om vi nu ska ta ett exempel och bara ändra läge på två siffror. Jag vet inte om det är vetenskapligt bevisat, men hon löste korsord in i det sista och hon påstod att det var bra träning för hjärnan. Eller knoppen som hon sa. Eftersom hon gjorde det in i det sista, finns det säkert forskning som kan påvisa att det var det som tog död på henne också. Det finns ju så många olika rön inom forskning.

Vi kan kanske förena oss med Mr T:s tanke att ålder bara är en siffra, som inte säger något om verkligheten. Den är i alla fall inte hela sanningen. Så säger han även om siffrorna som markerar storleken i kläder. Det känns rätt befriande att höra det när jag behöver köpa storlek 40 i byxor eller storlek M på kavajen. Men jag önskar att han var mer diplomatisk och gentlemannaaktig att kunna rucka på sig litegrann när jag hittar byxor som sitter perfekt och det står 38 lite diskret i linningen eller när jag märker att jag kan köpa XS på tröjan? Då är det inte lika befriande att höra: Det är ju bara en siffra. Det är det förvisso, men det är också en väldigt låg typ av siffra. Det är faktiskt rentutav en riktig glad-siffra och de borde inte sitta diskret ditsydda på insidan av byxan, utan som en ficka därbak eller en knälapp.

Jag har glädjen att dela min födelsedag med en kollega och idag på det ordinare frallfredagsfikat, som jag nu ser att vi skulle kunna markera med FFF i schemat, så bjöd vi på tårtor. Plural. En gräddfrukttårta och en grön skinntårta. Den senare behöver kanske sin förklaring. Grön prinsesstårta går under namnet skinntårta i trakten där jag kommer ifrån. När jag som nittonåring flyttade från den småländska hembygden, så fick jag smärtsamt vetskap om att den egentligen heter prinsesstårta. Det var när jag skulle beställa tårtor på konditoriet på Dalarö. Jag behöver kanske inte gå in djupare i just den historien, men jag förstod ganska snart att skinntårta är inte det gångbara namnet över hela världen.

Vid fyllda fyrtiosju och efter att ha levt drygt halva livet utanför Smålandsgränsen, så vet jag alltså att den heter prinsesstårta och även varför den heter så. Det har inte förändrat mig speciellt mycket eller gjort mig lyckligare. Jag hade, om det funnits möjlighet, gärna bott kvar i Småland och ätit skinntårta livet ut. Att jag inte gör det, beror helt och hållet på arbetsmarknaden. Punkt.

Prinsesstårtan hette tidigare det mer beskrivande namnet: Grön tårta. Receptet finns i Prinsessornas kokbok från nittonhundratrettiotalet och det sägs att prinsessorna var extra förtjusta i denna gröna tårta. Eftersom vi pratar trettiotalet, så måste det handla om prinsessorna Märtha, Margaretha och Astrid. Inte Victoria och Madeleine. Ibland är det rosa marsipan på det vi tror kan vara en babyflicksaktig variant, men denna konditorskapelse kallas Operatårta och innehåller också sylt. Det ska inte en äkta prinsesstårta innehålla. Nu råkar vi leva i ett jämställt land, i alla fall på tårtområdet och därför har det kommit en prinstårta också. Den innehåller små skivor av prinskorvar och så är marsipanen gul. Just ja, det är inte första april idag. Så jag tar tillbaka det där med prinskorvarna. Den gula marsipanen är i alla fall rätt. Den ska kallas prinstårta eller Carl-Gustaftårta. Fast den enda gula marsipantårta som jag kan komma på att jag har sett är Bananstubbe och nu slutar jag och skippar alla mina spekulationer.


I vissa sammanhang är en ålder av fyrtiosju en hisnande siffra, men i andra sammanhang är det en väldigt ungdomlig siffra. Nu var jag inte fyrtiosju år när jag blev mormor, utan endast fyrtiosex, men ett år hit och dit i det sammanhanget tror jag inte spelar så stor roll. Många verkligen utbrister: Vilken ung mormor! Oj, jag trodde det var du som var mamman! Ja, förvisso, så skulle det kunna vara, men då skulle jag egentligen vara en ganska gammal mamma. Jag tycker inte det är eftersträvansvärt. Jag vill faktiskt inte bli mamma nu. Den tiden har jag haft och jag avundas inte dotter och mågen de många vaknätterna, bärandet, tidsinpassningen


Det verkar som om det här blogginlägget närmar sig ett avslut och jag tror att jag har kommit fram till det som Mr T har hävdat länge. Ålder är bara en siffra. Jag vill göra tillägget att en ålder kan vara ung och gammal på samma gång. Det beror helt och hållet på i vilket sammanhang vi sätter in den i. Jag förstår att jag inte längre får visa legitimation på Systembolaget, som verkar vara en happening för många över trettio år, men så länge jag kan åka på ungdomsbiljett på bussen är jag nöjd. Den händelsen kan jag kombinera med min småländska gen om att livet blir inte tråkigare bara för att det blir billigare. Det är en inbyggd sport som gifter sig bra ihop med att inte åldras i förtid. Så ser du någon dam i sjuttiofemårsåldern som i framtiden kliver på en buss och hävdar att hon ska åka på ungdomsbiljett, så behöver hon inte vara förvirrad, utan hon kan vara fruktansvärt smart. Det kan tänkas att hon spelar förvirrad eller har ett under många år inlärt beteende att snålåka. Pengarna hon sparar används säkerligen till något mycket trevligare än en liten papperslapp, som ser likadan ut som den billigare papperslappen. På återseende med ett leende! 


PS. Mr T har varit omnämnd ett antal gånger i detta blogginlägg. Nu ska han föräras slutklämmen också. Varför? Han firar sin namnsdag idag. Födelsedagstårtan är således även en namnsdagstårta. Snacka om att leva småländskt. Fira två, betala för en. Se och lär kära bloggläsare! Grattis Mr T!