Fast egentligen... 3S: Sol, Scones, SSK!

Söndag morgon och det är nu över en vecka sedan som jag bloggade. Jag har start upp några bloggar under veckans gång, men ingen av dem har blivit färdigskrivna. Jag har nu raderat dem och bestämt mig för att skriva en ny, istället för tre gamla. Det är inte bara söndag morgon utan det är tidig söndag morgon. Jag behöver väl inte skriva att det är mörkt ute. Eller förresten, det kanske blir som en aha-upplevelse för alla de människor som inte går upp förrän någon gång på förmiddagen. Fast de flesta dagar just nu blir det aldrig dagsljus i den bemärkelsen som jag kallar dagsljus med betoning på ljus.

Det som hände igår var alltså att betrakta som ett underverk. Solen sken. SMHI hade förvarnat, så det kom inte som någon chock. Men eftersom de brukar ha fel tio gånger av tio, så hade jag inte satsat några större summor på väderoddset. Tur att min mamma antagligen inte kommer att läsa det här. Hon skulle begära ett moderskapstest. Jag har inte ärvt hennes lojalitet till Pohlman och hans kollegor. Hur som helst, igår hade de gissat rätt och solen strålade från klarblå himmel. Jag skänkte en tanke till alla de som är sjuka. Det måste kännas dubbelt så kravfyllt när det väl blir solsken och när de inte orkar ut.

Mr T och jag stannade inne så länge som melodikrysset pågick. Vi gräddade våfflor och drack kaffe under tiden. Igår var melodikrysset så enormt lätt. Jag funderade på om det var någon slags nybörjarvariant, precis så där som det är i sudoku. Lätt, medel, svår och supersvår. Igår var det superlätt melodikryss och det var inskickat på nätet före snabbgenomgången. Tanken slog mig för ett ögonblick att vi kanske har börjat få rutin. Men jag vågar inte dra några högre växlar på det. Redan nästa lördag kan det vara supersupersvårt.

Direkt efter melodikrysset, så drog vi på oss promenadkläder och promenadskor och gav oss ut i solbadet. Jag funderade på att sätta på mig ett par flashiga solglasögon, men kom fram till att det nu är viktigare att få in ljuset i ögonen än att se cool ut. En huvudvärk orsakad av solljus kan jag kosta på mig. Likaså en huvudvärk orsakad av vin. Det är värre med den huvudvärk som kommer av stress och slarv med maten. Sol och vin visar ju i alla fall att jag har ett huvud. Stress och slarv med matintaget visar ju att jag är dum i det också.

Vi drog oss bort mot golfbanan och mycket riktigt, det var golfare ute. Vi konstaterade ganska snabbt att det var härligt att komma ut i friska luften utan att behöva bli blöta. Antingen av regn eller den kompakta fuktighet som har legat som ett lock över Gävle den senaste tiden. Vi drog oss upp mot Skidstavallen och skogen. Det är märkvärdigt med vilken läkande kraft det finns i skogen. Om det nu är så att jag vill skriva vid havet (håll utkik efter femkvadratstomten), så vill jag fika i skogen. Så om det är någon skogsägare som inte behöver en kvadratmeter, så sälj den till mig. Jag köper skogsplätten om det finns en sten på den. Där ska jag sedan sätta mig och känna att detta är MIN plats på jorden. Både bildligt och bokstavligt.

Det hade varit på sin plats med skogsfika igår, men vi hade magarna fulla av våfflor, grädde och sylt och så var promenadtiden något begränsad. Jag skulle iväg efter lunch på teckenträff i Olofsgården. Sådana dagar känns det inte speciellt tungt att gå till jobbet. Inte då heller alltså. Den här gången behövde jag inte vara rädd för våldtäktsmän och rånare i den mörka gränden, för solen hade sina duschstrålar även där. Jag var tvungen att sticka upp på jobbet och hämta lite grejer och när jag öppnade dörren så tänkte jag att: Oj, här står lyset på över helgen. Men det var solens inverkan på lokalerna. Jag fick en enorm lust att ringa in alla arbetskamrater och be dem komma dit. Jag vet att de skulle ha behövt se arbetsplatsen i detta ljus. Det var en föraning om vår och om sommar. Det unnar jag dem. Jag lät bli att ringa. Mina kollegor kan få leva i tron om att jag är normal en tid till. Förr eller senare kommer de på andra tankar av sig själva.

Vi hade engelskt tema igår eftermiddag på Olofsgården. English Afternoon Tea. Jag bakade scones så det stod härliga till och det spred sig en välkomnande doft i huset. Sol och scones. 2S. Nästan i klass med 2H. Kombinationsformeln är oslagbar. 2S2H. Jag kanske får Nobelpris om några år för min upptäckt i livets stora gåta. Om formeln sedan upphöjs i tio så får vi hela eftermiddagen och inledningen av kvällen i ett nötskal. Alla var så glada och uppiggade när vi vandrade hemåt i det mörker vi har vant oss att vandra i. Det är en enorm skillnad att vänja sig och på att acceptera. Jag kommer aldrig att acceptera mörker. Inte på något livsplan. Inte nu när jag vet att det finns ett alternativ. Ljuset. Det är därför jag väljer Jesus. Han som är livets ljus. Det är ungefär lika givet som att jag skulle hellre välja maj än november. Var inte orolig. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i valdilemmat.

Jag drog på Tomas Ledins senaste skiva på bilstereon på hemvägen. Vid rödljusen tänkte jag att det måste höras ut till gångtrafikanterna. Ett sådant där rullande tonårsdisco. Musikvalet avslöjade säkert mig. Det var nära att jag drog ner rutan också. Jag lät bli. Det var lite kvällskyligt. Tomas Ledin hade Gävle mått bra av annars. I en biltom rondell på Näringen tog jag ett extra busvarv. Det fanns säkert någon som såg, men det var ju bara bra. Det är aldrig roligt att busa osedd. Jag tutade dessutom tre gånger. Någon from person kanske tror att det är förknippat med treenigheten, men herregud, det finns så många andra symboler för den. Mina tutningar gällde SSK. En tut för varje bokstav. Igår tog de nämligen poäng mot självaste Brynäs i Läkerol Arena. Som du redan vet var jag förhindrad att närvara. Men som jag tolkar matchbeskrivningen, så var det SSK:s match. Oavgjort känns inte okej, jag hade gärna tutat en extra gång för seger, men jag gör ingen stor sak av detta.

Jag kom alltså hem glad och nöjd till Mr T och vi höjde ett glas rött till maten, som vi avnjöt framför säsongspremiären av Robinson. Våra ungdomar hade lämnat barndomshemmet för kvällen och hade förmodligen trevligt på sina håll. Vi har nu kommit in i ytterligare en fas av livets naturliga gång. Visst, det känns tomt, men naturligt. Just detta är en fas som jag tror att jag både kan vänja mig vid och acceptera. Det går inte heller någon nöd på Mr T och mig. Lite senare avnjöt vi en whiskeypinne i medicinskt syfte. Vi började båda känna oss lite krassliga. Vilken tur att detta skedde en lördagskväll på bästa sofflägetid. Ja, du märker... det är inte synd om oss.

Idag ska jag iväg till kyrkan. Har en hel del uppdrag i gudstjänstfirandet. Resten av dagen ska ägnas åt avkoppling och packning. Imorgon bär det iväg några dagar till stiftsgården Breidagård. Jag får förmånen att åka tillsammans med en fantastisk arbetskamrat och när jag nu skriver varmt tack till henne, så vet hon varför. Det hon har gjort är stort. Så stort att jag gömmer det i mitt hjärta och begrundar det. Så blir det blogguppehåll igen, så vet du vad det beror på.

Innan jag avslutar och sätter igång med dagens frukost, så tänkte jag bara göra en veckosummering. Litegrann om det som kunde ha stått i de raderade bloggarna. I onsdags var det dags för veckomässa igen. Då hade vi besök från Uppsala stift. Informatören, tillika redaktören som skriver på stiftssidan i Kyrkans Tidning, var här för att göra ett reportage om teckenspråksverksamheten. I torsdags föll en stor sten från mitt hjärta när jag kunde lämna tillbaka proven till eleverna. Rättade. Känns som om jag höll på att bli ett med de där A4-arken och jag unnar mig ett bättre liv. Det är medaljens baksida med att vara lärare. Provrättningen. Det borde vara något minustillägg på min Nobelprisformel. -2S-2H. Den kan användas i skolvärlden när det är dags för stora R och stora streck. På återseende med ett leende!

PS. Idag känns mitt PS extra viktigt. Kan ju inte avsluta en 2S2Hblogg med stora minustecken. Så en liten notering om en fantastisk konsert på Konserthuset i fredagskväll. Ni som inte var där, vet ju ingenting om vad ni missade. Jag har kanske inte sagt det förut, men Doobidoo går att spela in eller se repriserna. Skavlan likaså. En sådan här konsert går inte i repris och det är det som är finessen. Det är ögonblicket här och nu. Sådana du inte får av en CD. Det borde ha varit fullsatt. Det var mycket folk, men det borde ha satts in extrastolar. Violinsolisten spelade som en gudinna och klänningen var lila och läcker. 2S2H2L. Om det blir Nobelmiddag så lovar jag att du ska få följa med.

Hellre en LAPPTOPP åt alla än en LAPTOP

Kan det vara så att detta är veckans skönaste stund? Klockan är före sex och det är flera timmar kvar tills resten av min närmaste omvärld vaknar till liv. Ute är det kompakt mörker. Det är så svart, så svart. En utmärkt kulör till min korrekta tolkningsklädsel. Skulle gärna ha en långärmad skjorta eller tröja i samma färgskala som finns utanför fönstret nu. Tanken slog mig igår att nu mäktar inte solcellslamporna med att lysa längre. När mörkret sänker sig på eftermiddagen, så har de inte fått chans att ladda tidigare under dagen. Hur mycket det tar emot att säga det, så är det snart dags för några elektriska ljusslingor. Jag behöver säkert inte vänta så länge. En del människor i vår stad tänker på egen hand suga ur all energi ur kärnkraft, vindkraftverk och älvar, bara för att få deras tomt att se ut som Dallasranchen under decemberveckorna.

Jag är nog ganska sansad på det området - också. Vill inte ha det för krimskramsigt omkring mig, men jag kan erkänna att något behövs göras åt detta mörker. Hela min kropp säger detsamma. Visst, idag hade jag kunnat ligga kvar i sängen och obehindrat vänta in dagsljuset. Problemet är ju bara att det blir aldrig dagsljus nuförtiden. Det blir bara grått och tungt. Det känns också helt osannolikt att vi nu bara har två veckor kvar till advent. Jo, jag har sett julpyntet på IKEA sedan i september, men jag har inte brytt mig om det. Jag vet att det finns platser som har julmarknader före Fars Dag, men för min skull göre sig sådant icke besvär. Jag går fortfarande barfota på en badstrand och hänger upp min blöta bikini i en trädgren. Jag dricker mitt heta kaffe, medan jag borrar ner fötterna i den heta sanden.

Jag tar upp min bok, fäller ner solglasögonen och läser några sidor. Jag dåsar till, ackompanjerad av lekande barn och vågskvalp. Jag räcker ut handen, utan att titta, för att ge Mr T en sommarsmekning och konstaterar att livet är härligt. Jag älskar havet och jag vet inte riktigt hur det har gått till. Är visserligen född på Västerviks BB och det ligger vid havet, men bara några dagar gammal flyttade jag inåt landet, till en insjö, Virserumssjön. En insjö som jag inte fick bada i under min barndom på grund av hälsoskäl. Jag lärde mig simma torrskodd på land. Det där har jag tagit igen med full styrka. Jag tror säkert att folk på badstranden kan tänka att "vad håller hon på med? Nu har hon varit i väääldigt lääänge". Tänk, det bekommer mig inte det minsta och rent ut sagt så skiter jag i vad folk tänker på badstranden. Är det någonstans där jag njuter av den svenska allemansrätten, så är det vid havet.

Jag har fortfarande inte gett upp den stora, stora drömmen om den lilla, lilla skrivarhytten med fönster ut mot havet och vågorna. Vad kostar en fem kvadratmeter stor tomt med havsutsikt? Ser du en till salu-skylt på dessa fem kvadratmeter kan du väl höra av dig? För mig är en sådan dröm det som får mig att repa mod och kraft att möta ännu en grå novemberdag. Eller möjligheten att drömma mig tillbaka till sommarstranden. Eller ännu hellre att drömma mig framåt. Jag är faktiskt ganska förvånad över mig själv, för jag brukar tillhöra dem som finner tjusning i varje årstid, men det jag nu vurmar för är till etthundra procent sommaren. Finns det inget sommarhav, så går det nästan lika bra med en sommarekhage. Det har jag haft förmånen att få växa upp vid och med hasselträd med de finurligt skapade hasselnötterna.

I dagens GD står det att en kommunpolitiker vill motionera om att alla som börjar gymnasiet ska få en egen dator. Det står så idylliskt att då tror politikern att eleven kommer att krypa upp i soffan därhemma, med datorn i sitt knä och läsa läxor. Jag har etthundraarton följdfrågor till denna politiker och de frågorna rör bara ungdomskulturen. Den första frågan skulle vara: Har du tonåringar själv? Alltså, någon slags verklighetsförankring är bra att ha om man ska vara politiker. Jag kan föreslå lika många saker som frågor, som en tonåring skulle göra med en dator innan tonåringen fick för sig att läsa läxor med hjälp av den.

Jag undrar om politikern har varit i ett klassrum någon gång? Suttit på de hårda stolarna som då och då avger små stickor som fastnar i byxor, strumpor och händer? Har politikern sett de trasiga borden, där bordsskivorna då och då faller till golvet med en smäll? Har politikern suttit en hel arbetsdag i dessa ljusrörsupplysta klassrum med dålig ventilering och en illa inställd värmetillförsel eller värmestrypning? Det finns inte ens datorer i klassrummen. Det finns inte pengar att köpa in böcker och övrigt material. Krukväxter köper lärare själva in för att bryta tristessen. Det kommer väl snart upphöra med krukväxter också, eftersom det snart inte finns lärare kvar i klassrummen. De avskedas eller om de inte gör som jag har valt att göra. Säga upp mig. Synd att glädjen i att få möta elever och att få undervisa inte längre är tillräckligt för att få vara lärare.

Nu måste en lärare också vara beredd att få strida för förnuftet och finna sig i en omänsklig arbetsbörda utan att det finns någon som helst uppbackning från ledarhåll. Det måste smörjas och krusas för att få köpa in nytt material och som tack beviljas inte en endaste ledig dag utanför redan lagda lovdagar. Det går inte att göra studiebesök och att förbereda elever så att de efter gymnasiet kan vara berättigade att söka in på vidareutbildning. Det finns det inte heller pengar till.

Du tänker kanske att det var värst så muntert den här helgen börjar. Förlåt. Jag vill absolut inte vara någon bakåtsträvare och som den bloggare jag är så är jag mycket glad i min egen laptop. Saken är bara den att jag tror faktiskt inte att en laptop helt fritt och för intet gör tonåringen lyckligare. Det är en viss tjusning att få göra rätt för sig och få tjäna ihop till sin egen laptop. Jag tror inte heller att skolan måste bidra till möjligheten till spelberoende på nätet och lan-dygn med polarna. När det gäller läxläsning så tror jag att en inspirerad lärare är minst lika bra i konkurrensen som trettio datorer utspridda på trettio elever.

Kalaset ska kosta max fyra miljoner per år. Hur kan en sådan budget godkännas? Det måste väl ändå bero på hur många elever som börjar och vad en dator kostar? Sedan är det inte lätt att beräkna vad support och reparationer kommer att kosta. För mig finns det så många frågetecken som måste rätas ut till utropstecken innan jag säger ja och amen till det här förslaget. Det känns som om detta är ett ogenomtänkt röstfiskarknep innan nästa val och Gud bevare oss från sådant. Jag sitter alltså inte och är bloggavundsjuk. Jag försöker att sitta och vara bloggrealist.

I det försöket ingår också att inse att nu är jag långt ifrån sandstranden. Bikinin ligger väl inpackad i skåpet. Ute är termometern på nollan och det ligger ett litet tunt snötäcke på gräsmattan och himlen är grå. Två bokstäver ifrån blå. Ibland är det lite som gör skillnad. Ibland är det så fjuttigt som två bokstäver. Ibland behövs det ännu mindre. Se bara på död och röd. Där är det bara en bokstavs skillnad. Om det röda får symbolisera kärlek och liv, som jag nu har förmånen att få leva i, så är det stor skillnad på det motsatsordet, död. Nu börjar det bli djupt novemberfilosofiskt och det tror jag ingen av oss orkar idag. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag trotsa mörkret och tända en massa ljus, så att kök och vardagsrum ser ut som kyrkan på julottan. Sedan ska jag sätta fram en ljuvlig lördagsfrukost och när det är klart så ska jag väcka Mr T. Det får bli min kärleksförklaring, för jag tror faktiskt att det kan vara så enkelt. Just ordet frukost är mitt enda rättstavningsfel på lågstadiet. Fruktost skrev jag och kom inte sedan och säg att det inte spelar någon roll med en bokstavs skillnad. Jag har tänkt på det hela livet. Jag har nu några månader på mig att lära mina elever att skriva de istället för dem. Dem har inte kommit än när det ska vara DE har inte kommit än. Jag hoppas fixa det utan laptop. Ser det som en utmaning i livet att spara fyra miljoner åt Gävle kommun.

Detta handlar inte om nyhetens behag

Jag vet inte om du har uppmärksammat att runt omkring den här bloggplatsen så finns det små annonser. De kopplas till det jag skriver. Så skriver jag om min vinterfavoritsysselsättning långfärdsskridskor, så kan vi nästan räkna med att annonserna kommer att handla om isdobbar och flytryggsäckar som är förberedda för vätsketillförsel. Skriver jag om hockeylaget i mitt hjärta, alltså SSK från Kringelstaden Södertälje, så får jag räkna med att det kan komma annonser om vetemjöl från en ekologisk kvarn, kanske till och med från Nykvarn, strax utanför Södertälje. Jag kan alltså inte styra reklamutbudet.

Jag får inte uppmana dig att trycka på annonserna, hur gärna jag än vill att du gör det. Jag får inte ens berätta att jag får intäkter om du gör det. Jag får inte heller sitta och trycka på annonserna själv. Det kallas fusk och jag skulle kunna ta ledigt en dag från jobbet och bara sitta och skopa hem guldklöver. Jag måste se till att min familj som lever under samma IPadresser och nätverk som jag själv inte sitter och klickar på annonserna och på så sätt drar in en massa kosing till hushållskassan. Du ska veta att det inte bara är att sitta med fötterna på fotpallen, bekvämt bakåtlutad i bästa skrivarfåtöljen och låta fingrarna dansa ut på tangentbordet i en ny blogg. Det är så mycket att tänka på.

Jag vet faktiskt inte hur mycket varje klick inbringar och jag vet faktiskt inte hur mycket pengar som har bunkrats upp av klickandet heller. Jag har noll koll på hur vanligt det är att bloggläsande människor ser annonserna som omger bloggtexten och som dessutom länkar sig vidare på dem genom ett klick. Jag har alltså ingen statistik som visar det. Jag får kanske inte ens nämna att det finns annonser vid sidan om min blogg. Hur många övertramp som är begångna i dagens blogg vet bara annonsadministratören och vem det är har jag ingen aning om. Jag vet bara att så fort jag skriver ett ord som övertramp kan en annons handla om en ny mojäng på marknaden som är perfekt vid längdhopp på friidrottsarenan. Det kanske är en sådan där makalös manick som flyttar själva avstampsbrädan i rätt riktning för hopparen. Alltså, som undanröjer risken för röd flagg och övertramp. Hur en sådan manick skulle fungera på riktigt har jag ingen som helst aning om. Den måste på något sätt läsa av fotens närmande i luften. Verkar riskabelt. Tänk om en fågel kommer flygande och svisch så flyttas plankan en decimeter åt helt galet håll?

Nu har jag skrivit om fåglar också och då kan tänkas att det kommer en liten annonsruta om ornitologens bästa vän, en ny kikare på marknaden. Med inbyggda bilder av ovanliga fåglar, som ornitologen kan knäppa fram när inte ens den minsta gråsparv behagar visa sig. Det kan bli problem för annonsörerna idag, när jag till och med skriver om annonsering. Hur ska de nu styra upp detta? Går det att annonsera om annonser? Det kanske inte blir något problem eftersom jag nu har bloggat om annonserna vid sidan om, så det är risk för att det blir annonstillbakadragning och då är det som det är med det.

Jag kan nämligen inte låta bli att blogga om en alldeles speciell annons. Den handlar om den nya bibeln. Jag vill förtydliga att det handlar inte om någon ny utgåva från Verbum nu till jul, utan det handlar verkligen om en ny bibel. Eller rättare sagt om ett tillägg till den nuvarande boken som vi i kyrkan kallar bibeln. Den boken känner nog de flesta människor till oavsett hur mycket de vågar eller vill erkänna att de tro eller inte tror på Gud. Jag vet att till och med Djävulen håller sig uppdaterad i bibelkunskaperna. Så gör ju varje fiende, försöker sätta sig in i motpartens strategier och planer. De flesta av oss vet att det finns spioner som försöker komma åt andra länders statshemligheter. I det fallet tror jag inte vi ska skönmåla Mr Devil himself. Han är slug och han är revanschsugen. Kan ingen säga till honom att det är redan kört? Han kämpar totalt i onödan. Det är som med cigaretter. Det är bara att kasta pengarna i sjön och det finns egentligen inga fördelar. Mr Devil kastar all sin kraft i sjön och det finns inga fördelar med detta.

Nu har det alltså kommit ett tillägg och det lyser humbug lång väg över den annonsen. Om jag nu inte kan påverka annonserna som kommer, så kan jag åtminstone kommentera dem. Om det sedan skulle visa sig att det innebär att annonserna dras tillbaka, så må det vara hänt. Dumhet kan inte slinka undan utan att motsägas eller åtgärdas. Annonsören är för det första väldigt gömd och oåtkomlig. Så han eller hon ska egentligen vara mycket tacksam för att jag lyfter fram detta på en bättre annonsplats. Jag drar öronen åt mig när jag inte kan finna en huvudman eller tydliga kontaktuppgifter. Fattar inte hur folk kan lägga ut vad skit som helst utan att ge sig till känna. Sådant är feghet.

Det är också beklämmande att någon tror att det behövs ett tillägg till bibeln. Visst, jag kan hålla med om att den kräver förklaringar och diskussioner. Men ett tillägg? Fråga varenda person på gatan i stan: Tycker du att bibeln är för kort? Saknar du ett tillägg? Lova mig att du inte ställer den frågan. Folk kan tro att du är helt dum i huvudet. Precis som jag vid första anblick av den här annonsen vill tro att annonsören är. När jag har stillat min första fördömelse, så undrar jag vad är det som finns bakom. Varför gör man sig besvär med att göra ett tillägg på en skrift som är det mest kompletta verk som finns? Jag kan hålla med om att vissa deckare skulle ha behövt några sidor till. Det kan ibland verka som om författaren har fått slut på blyerts eller datorhaveri.

Du som bloggläsare kan göra vad du vill med annonsen och med mina funderingar kring den. Jag får inte uppmana dig att klicka på annonserna. Den här annonsen vill jag uppmana dig att inte klicka på. Om du ändå väljer att göra det, så vill jag att du gör samma reflektion som jag. Behövs det verkligen ett tillägg? Allt var inte bättre förr. Men i det här fallet kallar jag mig gärna gammalmodig och anti-nymodigheter. I det här fallet alltså. Jag läser gärna min gamla bibel med nytt liv i för varje dag, än en ny bibel med blajblaj-gamla-efterapningar-i-misslyckat-koncept. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara förtydliga att annonsklickandet inbringar inte något extra klirr i bloggarens hushållskassa, utan går till Svenska kyrkans arbete i Zimbabwe. Där behövs det nya brunnar, mat och sjukvårdsartiklar. Skolmaterial och förebyggande AIDS-undervisning. Ett klick kanske räcker till en kondom. Vad vet jag? Har noll koll tydligen på både klickande och kondompriser. Nu när jag har skrivit ordet kondom, så kan jag tänka mig vilka annonser som kommer att ploppa upp. Det kommer nog inte att stå en enda annons som handlar om Svenska kyrkans mission i utlandet. Så ser världen ut idag. På nätet och i verkliga livet. Med bibeln med stort B och med tillägget med stort T. T som i trams.

Förklädd Gud

Nu ska du inte tro att jag inte vet skillnad på min far och på Gud. När jag idag bloggar på självaste Fars Dag, så vill jag göra detta till en blogghyllning till min egen pappa. Han har hjälpt mig att skapa en Gudsbild. När vi i kyrkan och i den kristna tron beskriver Gud som en Far, så behöver jag inte gå så långt. Jag behöver inte irra och leta runtom i den stora världen. Jag öppnar bara mitt eget minnesarkiv och stannar upp i mitt eget nuläge och där är min pappa. Jag tänker efter och försöker minnas, jag funderar grundligt, men nej, jag har aldrig hört min pappa säga: Nej, jag har inte tid. Du får vänta lite. Vi tar det sen.

Alltid när jag har kommit med något problem eller har velat ta upp något, så har han istället stannat upp och sagt: Ja, vad är det? Det har också hänt att han redan innan har ordnat saker, så att när jag väl skulle behövt ordna något, har jag funnit att det redan har gjorts. Som av en osynlig hand. Så tror jag att Gud också fungerar. När jag vänder mig till honom, så ber han mig inte vänta till senare, utan han säger: Ja, vad är det du vill? Eller jag märker att allt har lagt sig tillrätta och hans osynliga hand har styrt och ställt.

Jag har inget behov av att ändra vissa psalmtexter från Fader till Moder, när det gäller kärlek och omsorg. Jag har haft förmånen att växa upp med föräldrar där båda har varit närvarande. Inte bara när det gäller kärlek och ömhet. Utan också när det gäller modet att vara vuxen. Det har funnits regler och gränser. Inte så att jag har känt mig bunden. Jag har fått prova på, men de har samtidigt talat om vad de tycker. I vissa saker har vi inte tyckt lika, men då har kärleken alltid varit större. Den har byggt broar, då orden inte har klarat det.

Detta är också en vacker Gudsbild för mig. För jag vet att jag inte alltid är i Guds vilja. Jag får för mig att testa min egen kapacitet och vill prova-på-något-som-visar-sig-vara-en-katastrof-grej och det jag möts av är en oceandjup kärlek och förlåtelse. Jag förstår egentligen inte hur kyrkan har hamnat så snett när det gäller fördömande och synd-snack, när bibelordet talar om nåd, barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.

Jag kan säga till min pappa att jag älskar honom. Han är bättre på att visa det än jag. Han ringer oftare än jag ringer till honom. Han ber oftare för mig än jag ber för honom. Han hjälper mig oftare än jag hjälper honom. Han är verkligen en pappa som fortfarande visar tydligt föräldraskap trots att jag är vuxen och mamma till egna barn. Han har låtit sitt ansvar sprida sig ner ytterligare ett par generationer och hans omsorg sträcker sig nu till barnbarn och till barnbarnsbarn. Pappa börjar bli till åren och sjukdom och trafiksskada sätter sin tydliga prägel på honom. Ändå har detta inte låtit påverka hans fadersgestalt.

Så är det också med Gud. Hans kärlek fortsätter att omsluta generation efter generation. Därför gäller inte bibelordet släktlängderna i gamla testamentet och inte heller enbart de första lärjungarna. Utan den ges vidare och vidare till alla förgreningar, ner till senast födda baby. Det är inte helt lätt att förstå vidden av en sådan kärlek och jag kan bara ana dess storlek. Åter till min pappa som genom åren har visat faderskärlek till fler än oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag tänker på alla hans fadderbarn och till alla flyktingbarn. Till de som kanske har mist sin morfar eller farfar i hemlandet eller som har dem kvar långt borta. Omöjliga att nå per telefon eller brev. Där har min pappas kärlek räckt även till dem.

Så ser jag på min bild av Gud som en far. Han har tack och lov inte så stora problem med människor från andra länder och kulturer som vissa av oss verkar ha. Han har ett tvärtom-tänk som jag gillar. Den siste ska bli den förste. Tänk när den stackars fattige förföljde kurden ropas fram före den stackars rike respektable svensken. Så snopet det måste kännas för dem båda. Men ändå lite värre för främlingshataren och tillika nynazisten. Just nu kan jag tycka synd om dem båda. Jag vill å mångas vägnar be om ursäkt till alla som känner sig förföljda och orättvist behandlade, men jag tycker också synd om dem som inte vet bättre än att helt egoistiskt gå igenom livet och tro att de är mer värda än andra. Ingen av dessa situationer är eftersträvansvärda.

Idag är det min pappas speciella dag och avståndet rent geografiskt är för långt för att åka dit. Jobb senast igår och jobb imorgon igen, gör att det får bli telefonsamtal och så har brevbäraren gjort sitt tidigare i veckan. Jag tycker ändå att jag har en nära relation med min pappa. Han är i mitt hjärta och jag känner mig buren av hans kärlek, omsorg och förböner. Det kanske det som människor i allmänhet som känner att det är svårt att söka Gud har som sitt största problem. Att de placerar Gud så långt borta. De gör honom ouppnåelig. När han i själva verket står vid deras hjärtans port och knackar. De gånger i livet då Gud verkar extra långt borta är kanske de gånger då vi rusar igenom livet i jakt på honom och då är han egentligen precis där vi befinner oss.

Precis som en pappa som finns som stöd, uppmuntrare, tröstare, hjälpare, kärleksgivare, vägvisare, förmanare och från allra första början dessutom livgivare. Så varför inte så här på Fars Dag göra detta till en Guds dag? En dag då vi återigen tackar vår Far för all kärlek som han slösar på oss. En dag då vi ber honom att stanna kvar i vårt liv. En dag då vi talar om hur mycket vi älskar honom. Pappa, jag älskar dig! Gud, jag älskar dig! En fråga till er båda: varför måste det vara så himla grått väder ute? På återseende med ett leende!

PS. Igår fick jag förmånen att teckentolka ett dop, då världens sötaste lilla Emma skulle döpas i Staffans kyrka i Gävle. När prästen hade sagt amen och alla fotoblixtar var avfyrade så åkte jag vidare på tubakonsert på Gävle konserthus. Det var perfekt avkoppling efter tolkningen. Tubaisten var kanonduktig. Jag gillade hans extranummer bättre än själva huvudnumret. Han hade dock en sidenkostym som såg ut som en pyjamas. Det får han minus för. Efter paus var det Bruckners 4:e symfoni. Otroligt bra musik, men även sådan musik kan kännas fööör lååång. Precis som med predikningar blir inte symfonier bättre för att de tjatas om och om igen. Det får Bruckner minus för. Kanske var jag i grund och botten för trött? Eller så längtade jag ut på eftersittningen. Vi skulle ut och käka med släkten från Borlänge. Tyvärr verkade hela Gävles befolkning tänkt detsamma. Vi hittade till sist plats på Bishops Arms. Mat, dryck och trevligt samtal. Inte helt fel avslutning på en lördag. Idag var jag inte direkt upp med tuppen... men när jag väl gick upp, så beordrade jag Mr T att ligga kvar. Jag ville fixa frukosten åt honom. Han är ju också världens bästa pappa till våra barn. I hans paket från mig låg doften Lagerfeldt. Den är mumma. Vilken egoistisk uppvaktning!

Teckenspråket som motvikt en geggig novemberkväll

Det hade inte varit alls svårt att dra på sig värsta mysbyxorna och slapp-Tshirten och sedan fixa fredagsmys med Mr T. Stackars Mr T. Efter en arbetsvecka skulle han väl ha varit värd något annat än ett par mysbyxor och en slapp-Tshirt? Nu skulle det egentligen inte handla om Mr T i denna blogg, även om jag tyckte lite synd om honom att han skulle få tillbringa fredagskvällen i ensamhet. En efter en lämnade vi hemmets trygga borg. Äldstingen drog iväg på träning och därefter en liten kompisträff. Tonårsdottern hade ordnat spelkväll med tilltugg och bastubad i kvarterslokalen. Jag skulle iväg på jobb. Nu tror jag inte att det gick någon större nöd på Mr T. Någon gång ibland kan en stunds ensamhet vara guld värd. Han behöver verkligen vila efter att ha kombinerat jobb med renoveringsjobb i flera veckor nu. Han börjar se ljuset i tunneln. Alltså, förhoppningsvis inte en nära-döden-upplevelse, utan ut ur renoveringstunneln.

Jag åkte i god tid eftersom jag skulle hämta smörgåstårtor som jag hade beställt några dagar i förväg. Jag körde fram bilen till entrén på Olofsgården som ligger vid Lilla Vattugränd i Gävle. Ikväll var det nämligen dags för teckenspråklig gemenskapsträff igen. Det var redan mörkt och i den lilla gränden var ljuset nästan obefintligt. Jag gillar inte sådant. Inte ens tidig kväll. En hundägare förvandlades till en våldtäktsman för några sekunder och en cyklist blev en rånare. Jag borde skriva en deckare istället för att blogga. Det är nästan slöseri med tid att sitta och uppdatera bloggen. Jag låste upp Olofsgårdsdörren och stängde den snabbt. Låste ännu snabbare. Tände överallt. Fullt ljus-sprutt! Jag går gärna i mörker här hemma. Men inte själv på Olofsgården en fredagskväll i november. Drog bord och stolar till rätta. Fixade med ljuslyktor. Vädrade genom att öppna fönstret ut mot prästens trädgård. Kollade om han tittade ut genom något fönster och vinkade. Nej, ingen prälle inom synhåll. Han låg säkert med fötterna på soffbordet och sov. Det borde han göra halv sex en fredagskväll. Med det schemat.

Jag fortsatte in i köket. Laddade dubbla kaffekokaren och tryckte igång. Fram med termosar och fyllde upp med hett vatten. Det började arta sig. Till något som skulle visa sig bli en av de bästa kvällarna i min Svenska-kyrka-tjänst hittills. Frivilligarbetarna drog in efterhand. Jag flyttade min bil till en vettigare P-plats och sprang över till mitt jobb för att hämta några prylar. Bland annat en hel mängd småtavlor som dövgruppen målat tidigare. Klockan sju slogs portarna upp och då hade det redan kommit många innan. Om jag ska försöka hitta några nyckelord för kvällen så väljer jag dessa: Värme, innerlighet, förtroende, glädje och förväntan. Det sista ordet lägger jag till för att det är vad jag känner nu efteråt. Det är vad som byggdes upp under kvällen. I framtiden inom min tjänst inom Svenska kyrkans teckenspråksverksamhet ligger förväntan. På vad Gud ska göra, på vad som ska hända, på vilka möten jag kommer att få göra, på vilka relationer som kommer att byggas.

Jag kan inte låta bli att glädjerapportera. Det har uppstått kärlek på Olofsgården. Hurra! En tjej från en annan ort har hittat en kille från Gävle. Alltså en kille från Gävle har hittat en tjej från en annan ort. De tillkännagav sitt förhållande ikväll och det värmde mitt hjärta. Jag är så glad för deras skull och tänk vad som kan hända när vi öppnar våra dörrar och låter människor få vistas i ljus och god gemenskap. Det blir så goda förutsättningar för liv och växtlighet. Vem vet, snart kanske en präst får träda in och göra sitt förnämliga jobb? Ja, jag vet att jag inte ska rusa händelserna i förväg, men det är ju så ljuvligt underbart att det får hända så positiva saker.

Trodde du att det var allt? Att det är färdigrapporterat i ämnet glädje? Inte alls! Här kommer det mer. Var beredd på att glädjeduscha! En ung tjej kom med strålande ansikte och ville överlämna ett papper. Det kunde ha varit ett recept. Hon är nämligen en pärla på att baka. Men, i dessa tider av medlemsflykt från Svenska kyrkan, så var det en ansökan om inträde. Fattar du, hur stort det var att hålla detta papper i mina händer? Hon kunde lika gärna ha lagt ett ton guld i min famn. Jag hade inte kunnat bli lyckligare. Jag kramade om henne. Tecknade med ett stort leende: Välkommen in i kyrkan. Jag är helt övertygad att hon såg i mina ögon att det var ett hjärtligt välkommen. Nu blir det säkert till att träffa en präst. Vad vet jag? Det ska bli mig ett sant nöje. Hurra och halleluja börjar på H båda två! Läge för 2H alltså.

Det blev en smärre invasion på Olofsgården och jag satt en stund och funderade helt världsligt på smörgåstårtor och bordsplaceringar. Skulle tårtorna räcka? Var finns det fler bord? Ibland skäms jag för hur liten min tro kan vara. Eller att jag inte har fattat allt snack i kyrkan om hur mäktig Gud är. Det är Han som skall ha all ära för det som har skett i teckenspråksverksamheten i Gävle och förhoppningsvis snart i hela Uppsala stift. Ikväll kom det människor ifrån Gävle, Valbo, Österfärnebo, Uppsala, Stockholm, Kumla, Färila. Har jag glömt någon plats? Förlåt mig i så fall. En härlig blandning av tjejer och killar, män och kvinnor. En otrolig gemenskap där det inte finns några gränser på vad det samtalas om.

Många tog Dövas kyrkoblad och en specialtidning om ett teckenspråksprojekt i Strängnäs stift samt en nytryckt broschyr om Diakoni i Gävle, där Dövkyrkan faktiskt står omnämnd först. Bara en sådan sak. Jag vill bara förtydliga att det är INTE jag som har gjort den broschyren. I så fall hade det kanske smygit med lite reklam om SSK och Öster också och det hade verkat märkligt. Jag fick under kvällen förmånen att få samtala om framtidsdrömmar och kallelse. Jag fick vara nära i ett sorgearbete. Jag fick prata pågående älgjakt. Vi samtalade om svininfluensan och brist av samhällsinformation på teckenspråk. Det är en spännvidd som heter duga.

Det värmer mitt hjärta att så många frågar och försäkrar sig om när nästa teckenspråkliga träff på Olofsgården eller i kyrkan blir av. Att jag älskar mitt jobb är ingen hemlighet. Att jag känner stor kärlek och respekt för de människor jag möter är heller ingen konstighet. Det är bara som det är och jag känner förväntan inför framtiden. Jag har hamnat så rätt och tackar Gud för detta. Må inget eller ingen kunna utsläcka den nöd jag känner för att den här gruppen av människor ska få möjlighet att göra samma val i livet som hörande. Vill jag eller vill jag inte? Kyrkan har en fantastisk arbetsuppgift här, där självaste Jesus är uppdragsgivaren. "Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske". Detta är så tydligt en fredagskväll på Olofsgården.

Ikväll så fick jag det bevisat för mig än en gång vad som kan hända när bön och arbete får gå hand i hand. Det är nämligen inte slut på glädjerapporterandet. Hade du trott det? Gud har lyft en tung sten från mitt hjärta i ett asylärende genom att knäppa svensk byråkrati på näsan och ge en liten vink om att det finns gränser för dumheter. Återigen dags för 2H:n. Hurra och Halleluja. Det har tagit tid och det har tagit kraft. Det har skapat frustration och det har lett mig in i återvändsgränd av oro. Jag kan bara säga att det var värt alltihop, för ikväll kom svar och det var värmande.

Tack till alla som ställer upp och jobbar så fantastiskt för dessa träffar. Till er fyra döva tjejer som är så enormt duktiga. Var och en med fantastiska gåvor och talanger. Ni kan utföra stordåd och det är en förmån att få dela detta med er. Jag fick den vackraste komplimang jag kan få ikväll... funderingen på om jag var döv eller hörselskadad. Hörande fanns inte med på skalan. Du, det är länge sedan jag blev så glad och uppmuntrad. Till dig som tecknade detta, tack för att du gjorde mig så glad. Du anar inte djupet hur tacksam jag är. Det blir inte svårt att skriva: På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att alla skulle ha fått se en döv tjej lyfta fram sina tecken för att beskriva de tavlor som fanns utställda på vår lilla vernissage. Hur vackert kan ett språk egentligen bli? TECKENSPRÅKET ÄR DET ABSOLUT VACKRASTE SPRÅKET I VÄRLDEN. Där sätter jag punkt, har nämligen inte mer att tillägga. Har du? Kommentera gärna i så fall!

Har jag bara ont i huvudet eller är jag dum i det också?

Sådan mor, sådan dotter. Vi är utseendemässigt ganska lika. Kanske inte bara ganska, utan folk brukar reagera på den slående likheten. Jag vill inte börja dagens blogg med att göra min dotter mer ledsen än vad hon kanske redan är för alla dessa kommentarer. Hon överlever förhoppningsvis alla kommentarer. Det är värre med huvudvärken. Det är ett gissel. Jag vaknade med huvudvärksvarning i morse. Den var dock hanterbar. Det finns huvudvärk och så finns det huvudvärk. Sedan finns det HUVUDVÄRK också. Jag kunde ta mig till jobbet, även om jag inte hade blivit ledsen om det hade stått en skylt på dörren att det här en en huvudvärksfri zon. Den person som känner att han eller hon inte med gott samvete kan intyga att huvudet är fritt från huvudvärk göre sig inte besvär med att träda innanför dessa jobbdörrar. Givetvis så stod det inte någon sådan skylt på dörren. Jag tror innerst inne att det är var och ens eget ansvar att känna efter. Går detta? Kan jag jobba trots lite huvudvärk? Jag hör nog till dem som kan jobba med ganska mycket huvudvärk.

Allt går ju till en viss gräns. Tyvärr är steget över till en annan dimension inte så långt. Det går att förhala det. Precis som med allt som vi helst vill undvika. Rätta prov till exempel för en lärare är väl inte speciellt positivt upphetsande. Så det finns risk att läraren skjuter på det så mycket som möjligt. Tills det inte går längre. Då förflyttas man som lärare in i en annan dimension. Stressdimensionen. För en del fungerar det alldeles utmärkt att jobba under stress. För andra blir det bara som det låter. Stressigt. För någon kanske det gäller ett telefonsamtal eller ett besök som skjuts upp. Allt för att det gäller något som är svårt att framföra. Men det går inte att skjuta upp det hur länge som helst. Det pockar på att bli sagt och plötsligt en dag konfronteras man inne i en ny dimension. Då det är dags att bara säga det och det blir kanske en total explosion.

Så även med huvudvärk. När jag länge och väl har skjutit det framför mig, så gör huvudvärken entré med buller och bång. Sett med huvudvärkens perspektiv, så kan jag tänka mig att den har suttit lugn och tyst bra länge och inväntat sin tur. Eller inväntat sin uppmärksamhet. Att få bli lite sedd och ompysslad. När detta inte sker, så reagerar den med att bli riktigt asförbannad och reagerar som de flesta av oss skulle ha gjort. Den ställer till med ett himla liv. Skyll dig själv, för helvete, säger den. När jag och huvudvärken har flyttat in i den dimensionen, då är det försent att egentligen åtgärda den. Det blir bara en önskan om att få dö så snabbt som möjligt. Medicinen verkar göra noll verkan. Ett tyst rum blir aldrig tyst. Ett sus från elementet är som hammarslag. Behöver egentligen inte gå så långt som till elementet. Räcker med min egen puls som formligen spränger och susar sönder tinningen.

Jag gör vad som kan göras i detta läge. Jag skjuter i mig stark medicin. Jag lägger mig bekvämt och blixt stilla. Rummet är mörkt, rummet är så gott som tyst. Jag lindar en halsduk om halsen för att känna att huvudet hålls på plats. Jag försöker att så gott det går låta bli att andas. Det går givetvis inte att låta bli det helt, men så mycket som möjligt för att inte reta igång pulsen. Sedan ligger jag där och försöker inte reta hjärnan med en massa tankar. Men det går omöjligt att låta bli att tänka tanken: Varför är du så jäkla korkad? Du lär dig aldrig! Vad är det du vill bevisa? Vem kommer att tacka dig? Åh, låt mig få dö. Här och nu passar bra. Mitt i min ynklighet. Jag står inte ut en stund till med denna förbankade värk.

Förhoppningsvis somnar jag till och upptäcker att det värsta har lagt sig. Det är långt ifrån bra, men attacken som driver mig till dödslängtan har klingat av. Den lurar hela tiden och det kan sitta i flera dagar. Jag har kommit på att det är inte speciellt smart att göra som jag ofta gör i det läget, men jag ursäktar beteendet med att jag är halvdrogad eller att jag är så himla befriad att livet känns som helt underbart. Jag mår egentligen inte alls bra. Fortfarande medicinpåverkad och fortfarande med en ömhet som efter ett stort slagsmål. Men jag har fått sådana krafter att jag kan börja putsa fönster. Stryka en stor tvätthög. Räfsa löv. Ja, jag vet. Det låter helt galet och är det också. Jag behöver egentligen inga bloggkommentarer på den dumheten. Jag får tillräckligt som det är av Mr T. Jag håller med honom. Det är sååå dumt.

Denna lilla dumhet önskar jag inte föra över till min tonårsdotter, som idag på förmiddagen ringde och berättade att hon hade fått en sådan hemsk huvudvärk. Det hade gnistrat till i ena ögat och sedan dundrade det igång. Sådana gånger hade jag velat vara hemma. Jag glömmer aldrig när det hände en gång på mellanstadiet och hon ringde hem och berättade att hon var så dålig. Så skickade läraren hem henne själv och lika dum som sin mor började hon gå. Jag kom och mötte henne när hon redan var halvvägs och då såg hon knappt att det var jag. Jag hade ingen bil utan fick upp henne på cykelpakethållaren och jag kände hur hennes huvud hängde tungt mot min ländrygg. Jag fick knappt in henne i sängen så hårt var det anfallet.

Så det fick bli medicinsk rådgivning på telefon och ständiga kontroller hur läget var. Svår avvägning att hålla på och ringa också, eftersom med den huvudvärken vill man egentligen bara be omgivningen hålla käften. Den här dagens huvudvärk hos mor och dotter kan säkerligen bero litegrann på det tunga novembervädret. Det verkar som någon har glömt en grå säck med fuktiga handdukar i och lagt den över hela Gävle. Orkar inte lyfta blicken ens, så hänger allt det grå tungt över våra huvuden. Nej, jag måste helt enkelt skifta ämne snabbt, så jag inte drar ner hela mänskligheten i denna huvudvärkskaskad och vädertristess.

Snabbt till i måndags. Då mor och dotter hade en riktigt rå-om-varandra-dag. Båda två skolkade vi från förpliktelser. Nåja, skolk vet jag inte. Jag hade tagit ledigt och dottern hade begärt ledigt. Det var inga problem. Så vi gjorde en skapligt tidig start med dottern vid ratten. Inte så mycket trafik på E4:an söderut och vi gjorde första stoppet vid IKEA i Uppsala. Åt frukost där för tio kronor för 2 personer. Ingvar Kamprad är smålänning, ingen tvekan om det. Han vet hur man gör en smålänning ute i periferin nöjd. Hutlöst billigt. Vi stoppade bilen full med IKEAprylar till dotterns rum. Det verkar som om IKEA i Valbo har upplösts, men detta gällde prylar som de inte har i sitt lager. Vi fick åka till den stora IKEA-staden Uppsala. Efter cirka en timmes effektivitet med frukost, toabesök och handling, så bytte vi chaufför och jag körde till Stockholmia.

Nu väntade en dag full av nöjen. Shopping efter en hel lista, restaurangbesök och som kronan på verket, hyllningsshowen till Michael Jackson på Cirkus. Den började halv åtta och nästan tre timmar senare satte vi oss i bilen som stod parkerad nära Grönan. Showen var kanonbra. Går nästan inte att misslyckas med den musiken. Trist bara att det inte var Michael själv som höll i trådarna. DET hade verkligen varit en upplevelse och vi var ganska nära i somras. Vi planerade en Londonresa med biljetter till hans show: This is it. Nu blev det bara en blek föreställning i jämförelse och ändå var den värd varenda öre. Det blev Michael Jackson-musik i bilstereon hela vägen hem. Så på natten till tisdag hade jag låtar i huvudet och vaknar nästan av att jag nynnar en av sångerna. Kan det verkligen bli för mycket av det goda?

Med denna rivstart på veckan så antar jag att jag kommer inte att kunna hämta ikapp någon sömn. Det saknades sovtid på redan tidigt stadium och med en blick i kalendern, så ser jag att det kommer inte att bli någon ändring. En ledig dag verkar ge eftersläntring och en känsla av att hinna ikapp. Är det någon som har hittat luckor och som fått över? Jag skulle behöva några. Jag tror det är söndag, Fars Dag som det kanske kan bli en tårtluckeätning. Annars får jag helt enkelt vänta till adventskalenderluckorna. Det står inte på förrän det är dags att plocka fram dem. Är det någon som har koll på vad det är för julkalender på TV i år? För vi har väl inte sådan tur att de kör repris på Teskedsgumman eller Mysteriet på Greveholm? Nej, just det. Repriser tillhör ju sommaren och då sänder väl inte ens SVT julkalendrar? På återseende med ett leende!

PS. Jag känner på mig att jag kommer inte att ha tid att blogga imorgon, så jag säger GRATTIS i förskott till Mr T:s och min älskade guddotter Elisabeth. Hoppas att du får en bra födelsedag. Du är verkligen värd det! Så hoppas jag att brevbäraren sköter sitt uppdrag. Med fyra frimärken borde han kunna det och även sjunga en hyllningssång. Varm kram Elisabeth!

Jag har kalender-otakt

Eftersom jag hade lördag hela dagen igår, så borde det vara söndag idag. Men så är det alltså inte, för melodikrysset går på radion och då är det lördag. Fast en röd sådan. Helgdag. Alla helgons dag. En dag för eftertanke och ihågkomst. Vi minns de döda och tänder ljus för deras minne. Influenserna når oss också från USA och England och dagen ska samsas med Halloween. Jag tycker nog att barn och ungdomar kan få ha lite spökhelg men för den skull behöver vi inte minska på tanken över de som har lämnat oss. Det kan vara fint med en sådan dag. Då det är tillåtet att stanna upp, sakna, gråta, åka till graven eller minneslunden och tända ljus. Vi måste skapa utrymme för sorg och saknad i vårt samhälle. Det måste också finnas rum för tröst och närhet.

Det är konstigt med livet, men trots att det är en dag där både galna fester och största saknad ska samsas, så pågår även allt det vanliga runtomkring oss. Som till exempel melodikrysset. Jag måste bara få säga att det är en sådan skön känsla att sitta i ett nystädat hus, med tom tvättkorg, fullt kylskåp och vattnade krukväxter och det enda som egentligen pockar på är att lösa melodikrysset och dricka kaffe. Förstår du vilken lättnadskänsla det är? När sedan kryssandet går så lekande lätt, så att jag kan starta upp en blogg, då är det lycka på hög nivå. Det borde gå i vanliga fall också, även om krysset är klurigare. Jag är ju ändå kvinna och är van att jobba simultant. Eller är det bara en dum myt som vi tvingas leva upp till?

Mr T och jag ska åka till Valbo kyrkogård när vi är klara med melodifrågorna. Vi har varsin kär vän som vilar där och det känns gott att få komma dit och tända ett ljus. Stå vid graven en liten stund och tänka tillbaka på alla fina minnen och återigen få ställa alla varför. Vi pratar lite om det som hände och vad det har betytt i våra liv. Samtidigt som vi känner tacksamhet att ha fått möjlighet att dela livet med dem som nu har gått vidare, så är vi tacksamma för det vi fortfarande får uppleva. Även om det kan kännas hårt, så går livet vidare. På något förunderligt sätt gör det faktiskt det. Jag har gett upp greppet om att det ska bli precis som förut, för det är ju en omöjlighet. Jag saknar min vän. Jag saknar våra möten och jag saknar hennes liv som jag fick dela. Jag är kvar och har en uppgift att hålla och vårda ömt. Jag får försöka vara en lika bra vän som hon var och kanske få betyda något för någon annan. Jag får också minnas. Det är hon värd. Gud vet hur mycket saknad jag känner.

Samtidigt så ska vi laga god mat idag och njuta av livet som ändå är hos oss. Det blir pannbiff à la Lundbergs med kokt potatis och gräddsås. Rivna morötter och lingonsylt till. Det skulle inte förvåna mig om vi tar ett glas rött Mr T och jag. Röd dag, rödvin. Det står även en Halloween-tårta i kylskåpet. Orange marsipantårta med ett spöke på. Ett gulligt spöke. Nästan som en Laban-tårta. Rätt oskyldigt med andra ord. Tonåringen var förresten på Halloweenparty med klassen igår. Hon var utklädd till en död engelsk skolflicka. I mammas vita blus, i mammas svarta väst och med en rutig nyinköpt kjol som även går att använda på julafton om hon så vill. Själva döden sminkades fram och håret i två tofsar. Det var aldrig aktuellt att klippa sönder något lakan alltså. Jag hade gärna följt med, men inser att det stavas OMÖJLIGHET. Föräldrar göre sig icke besvär med sådant numera.

Fast jag tror att Mr T och jag har kommit över den perioden i vårt liv då vi var som mest pinsamma. Våra ungdomar har egentligen inte uttryckt det i klartext, nåja, någon enstaka gång kanske, men det går att läsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi håller sakta men säkert på att forma vårt hem till ett hem där fyra vuxna ska dela samma tak och golv och hålla sig inom de byggda väggarna. Jag tycker att det går ganska bra. Allting är ju så beroende av dagsform hos var och en. Det finns dagar då tålamodet inte är så stort, men tröttheten desto större. Bara för att vi tillhör samma familj, så är inte allting rosenrött. Det rosenröda har inget samband med blodet som flyter i ådrorna.

Det är inte bara rött blod som flyter runt i ådrorna idag. Det är en liten förkylning som transporterar sig runt i kroppen också. Ingen hade löst biljett för att få cirkulera runt i mina blodbanor, men det är något som snyltåker. Jag känner det tydligt i kroppen. Ont i leder och muskler. Huvudet spränger förkylningstungt i pannan och halsen är som ett rivjärn. Det känns som om jag ständigt skulle behöva ha en liten slatt whiskey för att bränna bort det värsta, men det går ju inte som du säkert förstå. Vill inte både vara förkyld och dyngrak samtidigt. Det räcker med den seghet och yrsel som jag känner redan. Jag känner att jag kommer inte att bli bättre under dagen, utan snarare sämre, så därför har jag avbokat en tjejmiddag ikväll. Det kändes svårt för det hade jag sett fram emot. Men alternativet är inte så dumt heller. En lördagkväll i TV-soffan med Mr T. Synd bara att hetheten består av feber och inte närkontakt med Mr T. Ska försöka låta bli att smitta honom med virus eller baskelusker. Det vore ju onödigt svinigt. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara förtydliga att jag tror inte att det är svininfluensan som jag har drabbats av. Det borde kännas mycket värre med tanke på alla rapporter om hur dåliga många blir av den. Det känns inte roligt att höra hur dåliga många blir av vaccineringen också. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Nu gäller det att välja mellan svininfluensa och vaccinering. Valet för min del blir ganska lätt. Här i Hille ska vi vaccinera oss vecka 50. Då har vi kanske redan drabbats av den riktiga influensan. Om inte, vem vill medvetet lägga sig sjuk i Luciaveckan och kanske missa alla saffransbullar och pepparkakor?