Tyst, inte ett knyst!

Det är viktigt att barn är tysta under gudstjänsten i kyrkan. Så att de inte stör. Frågan är vem de stör? I kyrkan finns det en viss vana att läsa bibelordet. Då finns det ett kanonställe där Jesu lärjungar försöker mota bort föräldrar som kommer med sina barn till Jesus, för att de vill att han ska välsigna dem. Barn är barn genom alla tider, så jag tror inte att det skiljer så hemskt mycket på en tvååring född 31 efter Kristus eller en tvååring född 2011 efter Kristus. Vi läser den där berättelsen som en slags gulligullhistoria om hur Jesus läxar upp sina lärjungar på skarpen och talar dem till rätta. Låt barnen komma till mig, säger han. Himmelriket tillhör dem. Något har hänt under de här nära tvåtusen åren med Jesu lärjungar, det vill säga oss kristna. Vi har lärt oss att behärska oss.

Vi har slutat upp med att mota bort föräldrar som kommer med sina barn till kyrkan. Vi ler och hälsar dem välkomna. Vi ger dem en psalmbok och en agenda, det vill säga ett program för ordningen i gudstjänsten. Därefter finns det en oskriven lag att de ska sätta sig i bänkarna eller på stolarna och sitta och stå under den kommande timmen. Om det är deras lyckodag. Annars kan det vara den närmaste timmen och kvarten eller närmaste timmen och halvtimmen därefter. De får gärna stämma in i psalmsången och i församlingens läsning, men däremellan måste det vara tyst. Det där med arvet om himmelriket lyfts inte fram så högtidligt. Det dammas av då och då när det är lite mer fritt fram för barnprat. Familjegudstjänsterna. Det blir nästan som någon slags plåster-på-såren-gudstjänst för familjer med barn. Även om ni inte får prata i våra ordinarie gudstjänster så ska ni veta att Jesus, Guds son, vår vän Jesus, han motade inte bort barnen. Nej minsann, han läxade upp de vuxna gubbarna som var hans lärjungar och så fick barnen komma fram till Jesus och han välsignade dem. Vi kan nästan se hur lärjungarna står där i skamvrån. Så går det för dem som hyschar och motar bort barnen.

Fast det gäller ju inte i praktiken på våra gudstjänster. För då ska barnen vara tysta. Visst, jag kan hålla med om att det inte är någon höjdare att ett barn eller flera skriker sig igenom gudstjänsten och då, mest för barnets skull, så är det bäst att föräldrarna går ut eller försöker göra något åt situationen. Vad jag menar är att det är väldigt tråkigt när traditionella gudstjänster blir så traditionella att det får inte höras någon typ av prat under hela tiden. Visst, barn ska fostras, men är den bästa skolan att se gubbar och kärringar som ser ut som åskovädret själva och som om det hänger enkilostyngder i vardera mungipa? Vad får det för följder? Om nu himmelriket tillhör barnen, ska vi då måla upp ett sceneri att det är just barnen som står som grinollar utanför porten och hyschar åt oss vuxna och hytter med pekfingret den dag då det är dags för den stora inmarschen genom porten till himlen?

Det är en svår balansgång. Jag håller med om det. Från att inte få en sönderskriken gudstjänst till att samla alla åldrar under samma tak. Jag tycker nog ändå att balansbrädan slår över till att vi måste se lite självkritiskt på innehållet. Jag tycker ofta det känns som om barnens protest ofta är min egen protest. Mest märker jag det när jag teckentolkar. Det är mycket som känns som utfyllnad. Visserligen är Jesus vår herde och då borde vi som följer honom vara hans fårskallar, men för den skull är det väl inte sagt att vi är idiotförklarade? Jag tror att vi förstår om saker och ting sägs en gång, inte fem gånger.

De flesta känner till att vi människor inte klarar av att behålla koncentrationen och hålla fullt fokus mer än i några minuter. Sedan börjar vår hjärna hitta egna små krypin och vi försvinner bort från informationen en stund. Kommer sedan tillbaka någonstans mitt i predikan och sedan är vi borta några meningar senare. Så där håller vi på. Har vi då riktig otur, så är vi närvarande endast vid omtagningarna och det är klart att vi då upplever det väldigt tjatigt och enahanda. Jag tycker att prästen borde märka när han inte har församlingen med sig. Visst, det är inte mycket att göra då för stunden, men erfarenheten skulle han kunna ta med sig och använda sig av nästa gång. Jag föreslår kanske inte att han eller hon ska studsa en tennisboll uppifrån prediksstolen och ner i stengolvet, för det kan få hemska konsekvenser. Den kanske riktas snett och träffar kantorn i huvudet eller så träffar den det gamla tiduret i glas som står på prediksstolskanten. Varför inte använda sig av det? Vänd på det och låt sanden sippra igenom och när den har sipprat klart, så är predikan avslutad. Oavsett om det står amen i fusklappen eller inte. Jag skojade häromdagen att en lucka skulle kunna öppnas i golvet på prediksstolen när tiden är ute och det lockade till några skratt. De trodde förstås att jag skämtade. Det gjorde jag tyvärr inte.

OK, nu kanske vi lyckas att uppfostra våra barn att sitta still och vara tysta i kyrkan. Med handen på hjärtat, hur många mutor förekommer inte i de kristna kyrkorna? Tablettaskar, biobiljetter och löfte om lekparksbesök. Jag ångrar mig att jag rättade in mig i ledet, för det vore väl suveränt att få en tablettask varje söndag och sedan kunna gå på bio fritt och för intet framåt eftermiddagen? Violsmak ena helgen, Djungelvrål nästa. Problemet är att vi lyckas uppfostra dem till sådan tystnad att de även håller sig tysta när det handlar om att höja sin röst och protestera. Hemska tanke om vi lyckas uppfostra bort empati och solidaritet.

För en tid sedan var jag på nationellt forum för flerspråkig kyrka. Jag har lovat att blogga om en liten incident som inträffade på festkvällen. Egentligen var den inte så liten. Den var katastrofal. Vi var samlade kring temat att låta minoritetsspråken komma fram i kyrkan. På festkvällen så underhöll ett svängigt gäng romer på romani, en finsk damkör sjöng vårsånger, en samisk tjej jojkade så det stod härliga till. Arrangörerna hade helt och hållet glömt bort teckenspråket och ingen döv kom upp på scenen för att underhålla. Det enda som syntes av teckenspråket var när en kör som den finska damkören framförde tecknades av en av körens medlemmar. Tyvärr var teckenkunskapen inte så hög och nivån låg ungefär i det läget som om jag skulle kolla upp några kinesiska ord för att skriva några meningar på kinesiska. Det kan gå bra, men det kan med all säkerhet gå åt pipsvängen. Jojk, svängig musik, damkör. Det mesta anpassat för att tas in med hörseln.

Någon enstaka gång kom texten upp på storbild, men på den andra sidan av lokalen än där tolkarna stod, så den gick inte att se på långt håll. Döva valde därför att lämna festkvällen långt före alla andra. Vilken generalmiss. Okej, alla gör fel. Lärjungarna motade bort barnen, men fick en tillrättavisning av Jesus själv. Låt dem komma. Döva ville komma in och berätta vad som fått dem att lämna lokalen. De blev bortmotade. Det var inte passande att ta upp detta på festkvällen. Hela situationen var mycket pinsam.

Däremot fick den teckenspråkliga gruppen möjlighet att komma upp på scenen på söndagsmorgonen, en kvart innan grupparbetena skulle börja. En saklig och mycket bra förklaring tecknades och det var bra att kunskapen spreds. För jag tror det ofta rör sig om okunskap. Det begås fel, men de kan förlåtas och rättas till. Det jag däremot aldrig kommer att acceptera och ställa mig bakom, det är det ställningstagandet som en av kyrkans anställda gjorde genom att inte kliva upp på scenen och stötta döva i denna sakfråga. Att sitta kvar med förklaringen att: Min position på nationell nivå kan få komplikationer om jag går upp. Då visas det tydligt att dumhet finns på alla nivåer. Tystnaden visar att det är viktigare att hålla sig väl med de som styr och ställer än att stå på de svagas sida. Detta beteende sträcker sig längre än en festkväll. Det är ett dubbelt förtryck som säger: Ja misstag kan begås, men jag bryr mig inte. Jag skulle så gärna vilja använda kraftord för vad jag känner inom mig över detta agerande, men jag har lovat att hålla denna blogg någorlunda städad, så jag försöker låta bli. Det är svårt. Jag vet, jag borde vara tyst om detta, men nej. Inte jag också. På återseende med ett leende!

PS. Det är svårt att få ihop det geografiska pusslet ibland. Som i måndags kväll till exempel. När smålänningen, som är bosatt i Hille utanför Gävle, hejar på hockeykillarna som spelar för kringelstaden Södertälje och som precis nåtts av beskedet, sittandes i TV-fåtöljen i Hille att SSK har fått åka på storproppen av Växjö Lakers i hockeykvalet till elitserien. Då slits det i hockeyhjärtat och det enda plåstret på såret som hjälper är att det vinnande laget är ett småländskt lag. Växjö Lakers gör det bra och vinner med de gigantiska siffrorna fem-ett. Ändå smärtar det. Det är Södertälje som hör hemma i elitserien i hockeyn och Växjös bidrag till de högsta serierna borde vara att Östers IF hittar tillbaka till Allsvenskan i fotboll. Det måste ha blivit någon felhörning i mina idrottsliga böner till vår Herre. Har jag varit för tyst? Eller är det så att vår Herre som så ofta förr har verkat i det tysta och fört fram Växjö Lakers till den position de är i nu? Är han en hängiven Växjö-supporter? Då finns det kanske hopp för Östers IF ändå? Måtte inte något av de andra lagen i kvalserien mota bort SSK ur elitserien. Elitserien tillhör dem.

Nya berg att bestiga eller kanske kliva ner ifrån?

Så satt vi där igen. Ska sanningen fram så satt den sammankallande ordningskvinnan där först. Vid det vanliga bordet. I hörnet. Det borgar för en bra kväll. Ett styrÖLsemöte i dess rätta bemärkelse. Det visade sig dock bli ett väldigt annorlunda möte. Till att börja med så hade Bishop Arms bytt meny. Den försommargröna nyansen kändes fräsch och välkomnande, men innehållet rörde till beställningen. Ingen raggmunk? Vi har förvisso svikit raggmunken på sistone, men ikväll hade vi planerat att ta in den i styrÖLserummet igen. Ingen Helsinge Rököl på tappen? Men hallå, hur rörigt får styrÖLselivet bli? Ändå var detta med menyn bara en bris i sammanhanget. Lite längre in på dagordningen så var det full orkanstyrka. Att då stå där på det nya berget och känna hur vinden sliter i kläderna, det fick i alla fall mig att känna mig lite darrig i benen. Nåja, nu kan vi kanske inte skylla allt på det nya intresset för bergsklättring, utan ölen gjorde säkert sitt till också.

Det fick bli en Baby Back Ribbs som ersättning för raggmunken och det där med baby är falsk varudeklaration. Vi fick in varsin tallrik som borde fått namnet Big Guy Back Ribbs och jag hade gärning att få i mig allt. Kanske sög samtalsämnet musten ur mig? Ordningskvinnan tog ut första april drygt en vecka i förskott och drog värsta roliga skämtet, som hon tyckte själv. Jag kommer att förlåta henne, men det kommer att ta sin tid. Vi brukar skratta åt samma saker, men detta var inte alls roligt om du frågar mig. Jag satt i chock resten av kvällen och var i behov av samtalsvård på bussen hem. Jag går nu in i en bearbetningsfas. När hon dragit sitt humorbefriade skämt, så satt ordföranden och jag som fågelholkar och mina tankar gick från Rotarys morgonbön i advent till gurkstaden på noll komma noll sekunder. Det var som att åka hiss i Kaknästornet utan några som helst motvikter eller linor. Jag föll med en duns. Hur blir det nu? Hur ska det här gå? Det var tankarna som min hjärna radade upp. Vi förstod att hon skämtade när hon sa ytterligare en mening. En mening som jag i styrÖLselag är förbjuden att skriva. Du anar inte hur hårt mina händer är bundna inför detta protokoll. Det är konstigt att jag ens har kunnat slå på datorn.

Det blev en Jämtlands Hell till revbenen. Mycket passande namn. Inte Jämtland alltså, utan Hell. För vi satt där och försökte ta oss upp ur livets bottenvåning. Tre sejdlar fick ölen. Allt annat i diskussionen fick en stor käftsmäll. Nu till något roligt. StyrÖlsen har nya årskort. Fast det var bara protokollskrivaren som hade sitt med sig. De övriga två fick alltså sitta där på dispens. Fast båda två hade samma typ av upplevelse som ess i rockärmarna, så det täckte mer än väl upp ett VIP-kort. Fjolårets kort med texten: Beer will change the world! I don't know how, but it will har vi haft stor användning av. Jag tror att de nya kommer att bli lika bra. Beer is proof that God loves us and wants us to be happy. Nog är vi glada alltid. Inte visste jag att det nya berget var så roligt att prata om.

Detta var kvällen för efterrätt var ordförande och ordningskvinna helt eniga om. Jag var tveksam, eftersom jag alldeles nyss hade kämpat med revbenen från den stora grabben. Tyvärr så var menyn alldeles på tok för mycket ändrad när det gällde efterrätterna, så ordföranden fick problem att hitta något. Som så många gånger förr har whiskeyn fått rädda upp situationen och hon beställde in en rökig fyracentiliters Supernova. Som tur var lät hon den gå laget runt. Mmmm, som sagt, en annorlunda men rolig styrÖLsekväll. För oss övriga två blev det en nöt- och kolacheesecake med löfte om färska bär i citronlikör. Antingen hade de glömt citronlikören eller så slogs den ut av ölen som vi valde att dricka till efterrätten. Det är ju ändå en styrÖLse, även om ordföranden åtnjöt dispens nummer två för kvällen genom att dricka whiskey.

Brasserie Dieu du Ciel, Dernière Volonté, hade en mycket fin etikett och det fick den lite extra beröm för. Ordningskvinnan och jag delade styrÖLiskt på 341 ml innehållandes sju procent styrka och vi enades om betyget tre sejdlar. Vi tog en paus från tomtenissen på det nya berget och pratade en stund om trädgårdstomtar och trädgårdsmässa och helt plötsligt verkade vi ha samma humor igen. Tack och lov!

Från Jämtlands Hell till Gud i himlen, så hade det kanske varit dags att avsluta mötet där, men icke. Vi tog oss raskt till Tjeckien, en slags välbehövlig resa bort från det nya bergets dal och till ölbryggeriet Budějovický Budvar i České Budějovice. Kärt barn har tydligen många namn. Budweiser Budvar, Budvar, Bud eller Budějovický Budvar är olika namn för ölen från detta bryggeri. Vi lät den generöst få kvällens toppbetyg med tre och en halv sejdel. Ordföranden var så pass professionell att hon beställde in ett halvt glas. Whiskeyn bet tydligen tag lite extra. Eller var det efterdyningarna av chocken.

Vi planerade in nya styrÖLsedatum för våren samt kom till skott med ytterligare ett utökat styrÖLsemöte för arbetslaget. Det blir fredagen den tjugonionde april. Vi tjuvstartar alltså vårfirandet. Jag ser i protokollet att jag lovade att skriva en styrÖLsesång till dess. Något jag redan ångrar. Fast i och för sig, jag fick inga bakbundna händer i det sammanhanget, så jag skulle kanske passa på?

Jag förstår att det kan finnas en viss besvikelse hos många protokolläsare att jag har i stort sett bara skrivit om menyn och bergsklättring från detta möte. Jag kan inte ens skriva att vi kom hemsvirande frampå småtimmarna, för vi tog nämligen bussen hem tjugo minuter över nio. Jag vet att detta kan innebära att vi riskerar att tappa intresset för våra styrÖLseprotokoll, så jag känner mig nästan tvungen att släppa en bomb. Eller för att krydda lite extra så släpper jag två.

Ordningskvinnan satt utan BH i kyrkan på Luciamorgonen för två år sedan. Hon hade glömt den och upptäckte det när hon satte armarna i kors över bysten. Nu var det säkert ingen mer än hon själv som tänkte på det och det var snabbt åtgärdat efter lussefikat i Kyrkans Hus. Jag vet att hon inte alls är glad över att jag skriver detta, men jag kan ju bara skylla på att det är humor. Precis som hon själv gjorde när hon släppte årets bomb ikväll. Den bomben som inte ens var sann. Jag har förresten en känsla av att den nya given för bergsklättring är både utan BH och topp. På återseende med ett leende!

PS. Mitt lilla PS tillägnas två härliga killar som lystrar till namnet Gabriel! Idag är det deras namnsdag och jag hurrar och hoppas att de har haft den bästa av dagar. Jag glömde säga att nöt- och kolacheesecaken på Bishops var himmelskt god. Det var kanske därför vi satt där och himlade med ögonen. Eller så blir det så av för mycket höghöjdssnack...

Ute och cyklar

Jag hade tur idag. Att inte snön vräkte ner. Jag har nämligen ingen pli på kung Bore. Om han hade fått för sig att vräka över oss en massa vita flingor igen, så hade jag fått ge mig. Tagit bilen eller bussen, som tidigare under vinterhalvåret. Nu hade jag bestämt mig sedan länge och beslutet gällde cykling till jobbet på vårdagjämningen. Alltså idag. Ställer mig upp och utbringar ett fyrahundrafaldigt leve för våren. Den är här nu. I alla fall i almanackan. Jag hjälper den på traven.

Som en trotsig treåring så drog jag fram cykeln och bestämde mig att nu baske mig får det vara nog. Jag är trött på snö, kyla, skottning och vintergrå himmel. På med cykelhjälmen och med noga uppsikt över isfläckar. För de finns kvar. Dels de kompakt bevarade och finslipade, som har klarat sig igenom hela vintern och dels de nyisade som kommer sig av att snöfläckarna smälter i solskenet och så återfryser de nattetid. Min småländska envishet fick mig att trotsa kylan och isen, precis som när jag var liten och påstridigt gick i träskor och raggsockor, för att så ska det vara på våren. Trotset i mig finns tydligen kvar. Både när det gäller väderlekskyla och mänsklig kyla.

Ingen vurpa, men jag ska erkänna att det kunde ha blivit en. En medcyklist idiotsvängde vid ett stoppljus och tvärställde sin cykel när det slog om till rött på den nya riktningens överfart. Då var inte isen den värsta fienden, utan gruset. En grussladd är lika farlig som en isfläck. Allt avlöpte väl och jag cyklade vidare efter att ha spontanutbrustit: shit! För inte ska en liten fjuttig incident spoliera min vårglädje. På ett välsopat ställe släppte jag till och med styret och det var inte långt ifrån att jag utbrast i ett Ronjavrål. Jag lät det räcka med styret. Jag tar vrålet en annan dag. Tänk att kunna cykla igen. Lite för kallt. Fast det har varit svinigt kallt att sätta sig i bilen också flera gånger den här vintern. Så lite kyla ska inte stoppa mig och mina pedaler.

Tänk att det äntligen är vårdagjämningen. Från cykeln känner jag enklare den där speciella vårlukten av grus, smält snö och av knoppar som bara vill brista ut i ett enda stort glädjerus. Jag ska hålla koll på dikena och den dagen då jag ser den första tussilagon så ska även jag göra ett idiotstopp och en grussladd för att hoppa av cykeln och raskt plocka med den till jobbet. Livet kommer tillbaka i naturen och vi påminns om vårt eget simpla liv som tenderar att i sig självt vara dött och gömt i massa förruttnat. Så kommer Gud med sin kärlek och sin nåd och ger oss sin egen son, Jesus Kristus. Genom honom får vi nytt liv som istället för ett Ronjavrål är värt ett glatt halleluja. Vi får ta emot tussilago, blåsippor och vitsippor i naturen, men det kan också stå som bild för vårt inre liv. Hur vill vi ha det? Ett förruttnat hjärta? Eller ett blomsterängshjärta?

Själva cykelturen kan vara en bild för resan genom livet med Jesus. Det är ett äventyr. Jag har möjlighet att känna mig fri. Ta en extrasväng. Det kräver en insats rent kroppsligt av mig själv. Jag kan inte bara sitta och glida med. Tar jag bussen så får jag ställa in mig i ledet. Åka den rutten som är förutbestämd. Tillsammans med alla andra. Trångt, svettigt och utan den friska fläkten i ansiktet. Men det kan på många sätt kännas bekvämt, men utan någon som helst frihet.

Jag och en kollega firade in våren med att ha teckenspråklig Frälsarkransträff på Olofsgården på eftermiddagen. Det kändes så gott. Det kom många deltagare och vi samlades kring de två kärlekspärlorna. Symboler för kärleken som vi får ta emot och kärleken som vi får ge. Vi dekorerade böneljus med vax och stearinpennor. Vid den avslutande meditationen så tände vi alla ljusen tillsammans med värmeljusen i Frälsarkransmodellen. Det blev en påtaglig stillhet och vi satt i tacksamheten för kärleken. Den som övervinner allt. På återseende med ett leende!

PS. Skynda dig att fira våren nu. För på söndag kommer sommaren. Åtminstone sommartiden. I almanackan. Då får vi ljusare kvällar. Då får vi ge upp nya glädjevrål och sommaryl. Det sista ordet, sommaryl, lät som någon slag solsvedakräm innehållandes cortison. Tänk när vi känner säsongens första solsveda och när vi fått första myggbettet. Lova mig att du inte gnäller då. Gör det i så fall i ett förtäckt Ronjavrål.

Skorna på egen matta

För andra gången på kort tid så har jag packat upp väskan och slängt smutstvätt i tvättkorgen och lagt in necessären på sin plats badrumsskåpet. Har i skrivandets stund inte koll på när det ska packas igen, men det dröjer med största sannolikhet inte så länge till, men nu njuter jag av att ha fått ställa av mig skorna på vår egen skohylla, gå i strumplästen på vårt eget golv, sitta tillbakalutad med datorn i mitt knä i bästa skrivarfåtöljen och känna den hundraprocentiga känslan av förnöjsamhet av att vara hemma. Borta fest, men hemma bäst!

Förra helgen körde jag femtiofem mil söderöver och mitt ärende var förstås att besöka mamma på Västerviks sjukhus men också att stödja och sällskapa pappa. Det blev en intensiv helg med ett farande utan dess like med femtiofem mils körning på fredagen, tjugofem på lördagen, tjugofem på söndagen, femton på måndagen och så resterande fyrtio på tisdagen. Jag gjorde en mellanlandning i Linköping på måndagskvällen för att besöka en underbar vän och vi hann fika, gå på konsert, äta en bit mat och så mysa över kex- och ostbricka frampå småtimmarna. Jag fick lyssna till Östgöta brass som godnattmusik och det däckade mig till alltför få timmars sömn, innan jag vaknade av Linköpings stadstrafik utanför fönstret.

Solen sken, men morgonen var kylig när jag begav mig norröver igen. Den helgen kändes som en dröm. Inte så där romantisk och härlig, utan mer overklig. Det kändes som om jag deltog i någon slags tävling som gick ut på att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Jag tror jag vann. För jag hann. Verkligen allt. Fixa och dona hemma hos pappa. Grejade i hemmet. Tvättade. Pyntade byttorna utomhus. Våren hade kommit till Småland och jag var övertygad om att mamma skulle uppskatta påskliljearrangemang istället för urlakad ljung. Lagade mat och tog fram extragott fika. Handlade. Besökte mamma två halvdagar, där resan nästan gjorde det till heldagar. Löste melodikrysset. Pratade med pappa. Mycket. Om allt. Sådant känns bra. Så även om det kändes som att forslas genom en dröm, var det ändå på många sätt härligt.

Mötet med min underbara vän, som jag mötte genom mitt förra jobb, var som det brukar. En bit av himlen. Hon får mig att le genom tårarna. Vi vågar gå på djupet och där finns det plats för både sorg och glädje. Vi behöver aldrig börja om i vår vänskap. Vi behöver inte krumbukta oss. Det är ett stort leende och så den största och längsta kramen. När jag verkligen behöver en vän, som lyssnar vad det än gäller, så är det henne jag ringer till. För jag vet att hon är min vän även efter samtalet. Vad vi än har pratat om. Vi har delat mycket och mina busigaste stunder har jag haft med henne. Men också mina djupaste stunder. Det är vänskap när den är som bäst. Jag önskar att alla människor skulle ha det så.

Den här helgen har det också handlat om vänskap. Möte med gamla, välbekanta ansikten, men också skapande av nya vänskapsrelationer. Jag tog tåget norröver i fredags. Med destination Sundsvall. Jag skulle delta som representant för Uppsala stift vid ett nationellt forum för flerspråkig kyrka. Deltagarna representerade teckenspråk, finska, samiska, romani och meänkieli. Alla officiella minoritetsspråk i Sverige och i Svenska kyrkan. Vi fick vara med om gudstjänster och andakter på de olika språken. Jag är så nära den visuella gudstjänsten i vanliga fall, så även om den är väldigt speciell, vilket många hörande tyckte, så grep nog den samiska gudstjänsten tag i mig mest. Den var full av visuella inslag, men innehöll också en närhet. Samerna tycks ha bevarat enkelheten och närheten till Gud. Det kändes äkta och många av uttrycken berörde mig så djupt att jag nästan kunde känna det på ett konstigt påtagligt sätt i hjärtat.

För övrigt var det filmvisning, föreläsningar, debattpanel och diskussioner i grupper. Det är ändå de enskilda samtalen som jag kommer att minnas mest. Det var genomgående mycket god mat och så även fika under hela helgen. Jag fick konstigt nog tillgång till ett dubbelrum, så jag har verkligen legat drottninglikt, men hotellrum i all ära, det är skönt att vara hemma. Egen kudde, eget täcke. Det är mycket värt. På något sätt så känns det som om hotellvistelsernas största uppgift är att få människor att uppskatta ordet hemma.

Nu ska jag tillåta mig att njuta av att vara hemma och när jag har sorterat intrycken, så kommer jag att återkomma till den här helgen. För en liten incident kommer inte att förbli obloggad. Det är sådant som den här bloggen är till för. Att lyfta fram korkigheter. Bland annat. Den är till för att skriva på återseende med ett leende också. Så det gör jag nu. Jag ska ägna mig åt Mr T och jag är ledsen, men då får du kära bloggläsare inte vara med! På återseende med ett leende!

PS. Får gratulera Sandvikens AIK till guldet i bandyfinalen som tidigare idag spelades traditionsenligt i Uppsala på Studenternas Idrottsplats. Nittontusen människor på läktarna och ännu fler i TV-sofforna såg SM-finalen mellan SAIK och Bollnäs. Det officiella firandet blir i Sandviken nästa lördag, vilket jag tycker är i senaste laget. Då har guldstämningen hunnit lägga sig lite. Fira så fort som möjligt. Nästa lördag kan vi fira något annat. Jag passar på att säga att jag tycker det hade varit roligt om VBK hade varit i final istället. Vetlanda BK. Det är nog inte så många bloggläsare som håller med mig. Ibland får jag nöja mig med det näst bästa och just idag blir det alltså SAIK. Fast de bevisligen är Sveriges bästa bandylag den här säsongen. Grattis!

Jag älskar dig

Det finns vissa ord som är viktigare än andra. Vi kommer till tider i vårt liv då det blir extra viktigt att säga dem, skriva dem, teckna dem eller på något annat sätt framföra dem. Jag är i en sådan tid nu. Jag befinner mig några timmar in på min födelsedag och det mest självklara vore att sova mig i form till uppvaktningen som väntar mig på sängen om några timmar. Just nu är livet inte självklart. Jag ser för tillfället inget som är självklart. Det som i vanliga fall är rutiner och självklarheter har nu kastats om till en röra som jag inte vet om jag orkar reda ut. Jag sover dåligt eller inte alls. När jag sover så drömmer jag konstiga drömmar. De kan säkert klassas som mardrömmar. Jag vaknar med ett ryck och befinner mig inte längre i mardrömmen, men jag kan inte lägga undan den. Jag är rädd och väldigt ledsen. Brist på sömn ger trötthet. En ständig oro ligger som ett tungt ok på mina axlar. Inte bara på axlarna. Jag känner hur oron sprider sig i magen också och det skulle inte förvåna mig om den snart intar varje cell i min kropp. Känn ingen oro står det i bibelordet. Ändå är det precis det jag gör nu. I stort sett känner jag bara oro. Ingen glädje, ingen längtan, ingen nyfikenhet, ingen busighet. Mycket av det som i vanliga fall är jag ligger nedmonterat.

Jag och min familj har fått beskedet om att min mamma är allvarligt sjuk. Det har jag innerst inne anat under en väldigt lång tid. Ändå kommer beskedet som en chock, en förvåning, en omställning. För någonstans i aningen har det funnits så många andra möjligheter. I beskedet finns inga speciella möjligheter alls. Bara en enda stor magtumör som inte läkarvetenskapen har full kunskap om. Ja, jag vet. Vi får lämna det i Herrens händer. Tror egentligen inte att jag behöver lämna det i hans händer. För det finns redan där. Inte har han hållit på med annat och struntat helt i hur mamma har det. Hon vilar sedan skapandeögonblicket i hans händer och där är hon nu också. Det är givetvis tryggt att veta. För jag orkar nästan inte be. Inte på det där prydliga, organiserade kyrkliga sättet. Jag orkar inte ordna upp orden i den alldeles speciella ordningen, så att de låter bra och välformulerade.

Låt mig presentera några exempel på mina böneutrop de senaste dagarna. För helvete Gud, gör något! Du kan ju. Du som har skapat en hel värld, ett helt universum... det är en enkel match för dig att göra en antiskapelse av den här tumören! Gör något Gud! Förlåt mig för att jag sa "för helvete". En annan stund kommer detta: Gud, är du där? Ja, jag vet att det var länge sedan som jag bad på riktigt. Jag har inte orkat. Klarar inte av att formulera tankarna, än mindre att be väluppfostrat. Jag litar på det som står skrivet i bibeln, att dina löften håller och att du omsluter oss på alla sidor. Omslut mamma nu, med läkedom, på alla sidor. Gärna in i magen också. Amen. Jag avslöjar en till. Så du riktigt förstår att Gud har det inte lätt just nu. Han får in en massa märkliga böner från mig, jag som i vanliga fall brukar rada in mig i den välljudande raden av bedjare.

Gud, vad är det för mening med det här? Allt känns så otroligt onödigt. Varför allt detta lidande i världen? I människor? I mamma? Ta hand om den här hopplösheten och tröttheten Gud. Amen. Dessa skrivna exempel på märkliga böner blandas med en ständig dialog med Gud eller egentligen inte en dialog, utan mer en tystnad. Jag finner mig ofta själv sittandes hos Gud, ungefär som när jag sitter hos en god vän vid dennes köksbord. Mina tankar får komma och gå. Mina sinnen fokuserar på nuet, samtidigt som jag kastas från dåtid till nutid tillbaka till dåtid för ett jättekliv fram till framtid. Där sitter jag och Gud och bara är tillsammans. Det är skönt med Gud. Han behöver inte alla mina ord. Hos honom känns det som om det räcker med min närvaro. Där får jag komma med det jag är och med det jag bär.

Livet stannar upp på ett alldeles speciellt sätt sådana här gånger. Det känns som om jag befinner mig i en vakuumbubbla där jag, oron och tankarna befinner sig. Utanför bubblan springer livet på som vanligt. Människor skrattar, gråter, jobbar, roar sig, sportar, sjunger, talar om sina bekymmer och pluggar och jag gör små utflykter dit, utanför bubblan. Jag tror inte att det märks så mycket att jag bara är på besök, utan de flesta tror och tycker säkert att livet verkar som vanligt. Men jag bara betraktar och gör det jag ska, men i varje minut går tankarna tillbaka till sjukdom, frågor, framtid och slagsmål med de landstingska väderkvarnarna.

För är det något som sammankopplas med sjukvård, så är det väntan och brist på sunt förnuft. Mamma har varit alldeles för svag och för trött för att slåss. För att vara sjuk behöver människor idag vara utomordentligt friska och pigga. För det startas en kamp när vi behöver vård. Jag förstår faktiskt inte vad det är som händer med sjukvården idag och detta har jag bloggat om tidigare, utan magcancer i facithäftet. Jag tillbringade stor del av min barndom på sjukhus och då fanns det vård, när jag och andra var sjuka. Idag är det köer. Idag är krångliga vägar och omständlighet. Inget verkar naturligt och givet. Det är remisser som ska skrivas, skickas, tas emot, behandlas, tidbokas och så den långa förödande väntan. Är detta en beräknad strategi som landstingspolitiken har stadfäst? Så lång väntan som möjligt så att folk hinner dö innan åtgärder sätts in.

Mamma har sökt hjälp sedan tidigt i höstas. Då hade hon gått ett tag och mått dåligt. Skjutit på scenariot i tron om att det skulle ge med sig. Första läkaren skickar hem henne med en burk tabletter. Utan någon som helst undersökning. Utan någon som helst remiss. Lidandet har blivit värre och värre. Till slut slog jag näven i bordet. Jag har snart slagit sönder varenda ben jag har i handen och jag har tappat räkningen på hur många gånger sedan dess som jag har slagit näven i bordet. Om och om igen. För att få till undersökningar, röntgen, provtagningar. För att korta ner väntetiden från tre månader, fyra veckor till ett par dagar. Så enormt mycket onödigt lidande. För en person. Hur många tusen fler i vårt land går igenom samma kamp mot sjukvården idag?

Som på alla arbetsplatser så finns det fel folk på fel tjänster. I sjukvården märks det extra mycket. När någon är sjuk och försvagad, så känns det så otroligt naturligt att människor som ska betjäna den sjuke personen, fyller på och stöder upp det som är försvagat. Tyvärr är inte sjukvårdslivet så rosenrött. Det finns hela skalan från trevlig sköterska till avdelningens skräck. När en sköterska som bokar röntgen lite snorkigt lägger sig i allt från inläggning till att det magonda kan vara en katarr, så anser jag som lekkvinna att nu är gränsen nådd. Använd din arbetstid till att boka in röntgenpatienter, men sitt inte och sia om diagnoser eller om patienten är i skick att åka åtta mil i bil under pågående lavemangbehandling och otroliga smärtor, tycker jag är på sin plats att säga då.

För fyrtiosex år sedan idag, så åkte mamma och pappa vägen till Västervik. Då låg jag under mammas hjärta och väntade på att få komma ut i den stora världen. Idag kör de nästan samma väg. Den har blivit lite omdragen, men det är fortfarande nästan lika långt. Tolv mil. Idag ska mamma återigen träffa en läkare. För att diskutera framtiden. Under de här fyrtiosex åren har bilen gått just den här vägen ett oräkneligt antal gånger och många gånger har livet burit en oro. För framtiden. Dåtidens oro har banat väg till idag. Till nuet. Jag försöker vara där. Behålla mina tankar här och nu, men de vill gärna skena iväg och lösa det som ligger i framtiden. Den som vi inte vet ett dugg om. Så när jag och Gud sitter tillsammans i tystnad, så lyfter jag blicken och den säger till honom, han som har skapat både mig och min mamma: Du Gud, du som vet hur morgondagen blir, hjälp mig att lägga den i din hand. I din hand lägger jag även oron. Jag ska försöka med det i alla fall. Tack att du är kvar. Tack att du orkar stanna, att du orkar gå i min takt, att du orkar bära mig och min oro. Amen. Det finns skapligt sansade böner också. Självklart är det så. För bönerna går hand i hand med övriga livet. När livet känns skit, så skulle en hipp-hipp-hurra-bön klinga falskt. Jag tror på en så mäktig och allvetande Gud, så jag tror att han genomskådar sådant falskspel. På återseende med ett leende!

PS. Jag älskar dig! För några år sedan fanns det en filmtitel som lydde så. En film som handlade om död och om sorg, men också en väg tillbaka till livet. Jag älskar dig mamma! Det är det viktigaste jag har att säga nu. Allt annat bleknar och vi kan lära mycket av sådana här situationer. Som till exempel att vi ägnar oss åt mycket onödigt i vanliga fall. För när det verkligen kommer till kritan, så gäller kärleken. Den övervinner och uthärdar allt. Den är tålmodig och god. Den är inte stridslysten. Den tror allting. Den hoppas allting. Jag älskar dig, du som är världens bästa mamma för mig.

Nu går jag in i halvtidsvila

För snart nitton år sedan så flyttade jag och min familj från Göteborg till Hille. Maken hade fått tjänst i Gävle symfoniorkester. Vi gjorde ett val mellan Malmö och Gävle, eftersom han i samma veva fick tjänst i Malmö symfoniorkester. Barnen var inte så gamla, sonen var nyss fyllda tre och dottern var hälften så gammal. Jag tänker inte fördjupa mig i själva flyttningsprocessen, men jag minns väldigt väl att det var skönt att lämna Göteborg. Västkustens pärla är en underbar semesterstad och jag återvänder gärna dit för några härliga dagar med Liseberg, Feskekörka, Avenyn och Trädgårdsföreningen. Det är dock en väldigt stor skillnad på några semesterdagar och att bo där året om. Skakiga spårvagnar, grådisig kyla, halsflusser som radas upp efter varandra, inställda spårvagnar vid en centimeters snö på marken, dyra boenden och en väldigt speciell tyken humor folk emellan. Guds gåva till Göteborg och västkusten är Galenskaparna och After Shave. Deras föreställningar var en vitamininjektion som fick mig att överleva vinterhalvåret i Sveriges mest ogästvänliga boendeort från oktober till februari.

Många skulle nog vilja säga att det var en slump att vi hamnade i Hille. Jag skulle vilja påstå att det var Guds ledning. Många skulle vilja kontra med att det var ödet och jag går dem till mötes genom att tro att Gud vet redan på förhand vårt öde och han är med och leder oss rätt. När det gäller Hille så tror jag också att det var en underbar samverkan mellan Gud och det som låg nedlagt inom mig och Mr T. En längtan efter en mindre plats för barnen att växa upp på. Närhet till naturen. En möjlighet till att lära känna befolkningen och skapa kontakter.

Jag har sedan jag var riktigt liten drömt om ett gult hus. Uppvuxen i en tegelvilla i det småländska villakvarteret och med röda hus med vita knutar runt omkring i byarna, så bar jag på önskan om ett gult hus. När Mr T och jag ägnade en hel helg åt att turnera runt i Gävles omgivningar för att kolla på husobjekt, så var det i Hille det första. När jag för första gången såg Varva skola, så yttrade jag orden: Här vill jag att våra barn ska gå. När vi sedan svängde in i parhuskvarteret med fyrtio hushåll och det visade sig att det fanns fyra olika väggfärger, så tändes hoppet: Tänk om vårt objekt är gult? Det var gult.

Det blev aldrig något val bland olika objekt. Det blev bara ett konstaterande att det gula parhuset i Hille passade oss bäst. Det var nybyggt och väldigt fräscht. Gävlebor som vi träffade och lärde känna drog en ömkande suck över att vi skulle bo sååå lååångt utanfööör Gääävle, men för oss som kom från Göteborg, så kändes det som om vi borde helt centralt. Busshållplats i närheten och det var inga problem att ta sig gåendes eller cyklandes till de flesta platser som vi behövde ta oss till.

Så småningom insåg vi vilket guldläge vårt boende hade. Det var upptäckten av idrottsplatsen Hille IP, som ligger i direkt anslutning till vårt kvarter. När sonen fyllde fyra, så anmälde vi honom till klubbens fotbollsskola och det steget har format mycket av vårt liv. Jag var inte främmande för fotboll innan. I min ungdom såg jag de flesta av VSGF:s matcher ofta i sällskap av min älskade morfar. Mitt fotbollsintresse flyttade sedan åtta mil söderut, till Växjö och Östers IF. Jag vet inte om det är bloggningsbart, men anledningen är sedan många år preskriberad, så jag tar mod till mig och erkänner att det berodde på att jag var hemligt kär i den sötaste fotbollsspelaren som någonsin har bott i Virserum och han fick kontrakt i Öster. Jag har ingen aning om hur det gick för honom där och jag minns inte hur länge han blev kvar. Jag har inte koll på om han har lagt skorna på hyllan heller, för det är så enkelt att förälskelsen gick över, men det gjorde inte kärleken till klubben Östers IF. Jag hävdar fortfarande att de inom kort måste upp i Allsvenskan. När lag som Gefle IF och Hammarby finns där, så är det en nationell skandal att inte Öster är där. En av livets största orättvisor faktiskt!

Tillbaka till Hille. Inom kort följde lillasyster storebror i fotbollsspåren. Fotbollsskola, lagtillhörighet, träningar, matcher, cuper, läger, jordförsäljning, Hilleträffar med chokladhjulsansvar, lottförsäljningar, turneringar, grusplaner, konstgräs, inomhushallar, urväxta fotbollsskor, avslutningsfester och skador. Fotbollen blev en livsstil och en diagnos. En glädje och en sorg. En bild för livet. Det har inte alltid varit lätt att kombinera fotbollslivet med församlingstillhörighet. Eller, jo, det har varit lätt. För oss som föräldrar har det varit ett lätt val. Att följa våra barn och deras fritidsintressen. Det har däremot varit svårt för många i församlingen att acceptera vårt val och de var många gånger ganska snabba på att kommentera detta i sann kristen broderlig anda. Så här med facit i hand så visade det sig att vårt val var rätt. De så kallade kristna syskonen finns inte kvar i vårt liv. Det gör däremot fortfarande Gud och våra barn och det känns fortfarande lika värdefullt som på den tiden då vi spelade matchen Idrotten vs Församlingen.

Vår son sa en gång när vi hade varit på en match att: jag tror att det bara är vi som är kristna här runt planen, så det är ganska viktigt att vi är här. Ingen predikan hade kunnat vara tydligare i någon kyrka den söndagen. Det är viktigt att vi är här! När ett barn har förstått det som Jesus uppmanade till för flera tusen år sedan, så borde högintellektuella vuxna också förstå det. Vad är det som håller oss kvar inom kyrkväggarna? Suckandes över att människor inte kommer till kyrkan längre? Jag tror faktiskt att läget är så illa att människor har inte kommit till kyrkan på väldigt, väldigt länge. Att människor förr i tiden gick till kyrkan regelbundet varje söndag, tror jag helt och hållet berodde på kyrkoplikten och sedan har den traditionen hållit i sig. För somliga. Inte för andra. I och med industrialiseringen och urbaniseringen så försvann kyrkans kontroll på människor och istället värvade föreningslivet människornas tid och engagemang. Nu knackar det lite i föreningslivet också och andra arenor har tagit vid.

Jag håller med min son. Det är viktigt att vi är där. Vid de mötesplatser och tillfällen där människorna befinner sig. Många relationer har byggts där vid idrottsplanen. Många samtal. Fler än jag någonsin har byggt i församlingen. Detta trots att församlingsmedlemmarna har tyckt att det är märkligt att det just måste spelas match klockan elva, på självaste gudstjänsttid. Sanningen är den att på de flesta idrottsplatser i vårt land, så spelas det match hela helgerna. Den ena matchen avlöser den andra och är det inte match, så är det träningar. Klockan tre eller fyra på eftermiddagen, när det skulle vara mer lämpligt för församlingsbarnen att spela match, så är planen ofta upptagen av något annat lag. Oftast A-laget. Däremot står våra kyrkor ödsligt tomma större delen av dagarna och i veckorna. Vi skulle kunna ha gudstjänst när som helst eller skapa mötesplatser där människor fick komma i kontakt med kristen tro, utan att för den skull behöva komma in i en färdigstöpt gemenskap. Det räcker med att budskapet är fast förankrat och hållbart.

Nu kan det verka som om bloggaren tycker att det inte alls är viktigt med gudstjänster. Inget kan vara mer fel. Jag tycker det är väldigt viktigt att fira gudstjänst. Det som jag inte tycker är viktigt däremot är den exkluderande gudstjänsten. Det finns för många av den sorten idag och det har varit alldeles för många slag mot brösten hos kristna och brist på självkritik. Vi är snabba på att kasta över felen på de som inte kommer. Vem vet, de är kanske ute och som bäst skaffar mötesplatser och relationer? Jag kan inte annat än beklaga församlingen som inte vårdade den unge evangelisten som förstod vikten av att vara kristen i alla sammanhang. Jag kan inte annat än gratulera den klubb som idag har honom som den mest engagerade och tjänstvillige pojklagstränaren. Idrotten har lärt oss mycket. Bland annat att Guds tid och människors tid inte är samma tideräkning. Ja, förutom offside, frispark och andra viktiga spelregler.

Nu undrar kanske någon läsare, hur i all världen kom jag på detta bloggämne för dagen? En flyttning till Hille, fotbollsplanen, vidare till församlingsproblematik, så djup teologisk insikt till offside. Allt detta beror på att jag håller på att summera ihop min egen första halvlek i livet. Ikväll avslutar jag de första fyrtiofem och imorgon är det dags för en andra halvlek. Precis som fotbollsspelaren så är jag tacksam till laguttagaren att jag fick vara med i hela första halvlek. Det kunde ha gått så illa att jag hade blivit bortplockad redan efter den första minuten eller rättare sagt efter det första året om vi nu ska prata liv och inte fotboll. De tio första åren var riktigt kritiska och om det nu var en tränare och inte Gud som hade gjort urvalet, så hade jag kanske inte ens blivit medräknad i truppen. Så självklart är jag tacksam för min första halvlek. Det är mer än vad jag och min första publik, det vill säga mina föräldrar, hade vågat hoppas på.

Jag går med tillit in i andra halvlek. Inför pausvilan, så har jag ingen aning om hur länge jag får vara med i spelet. Det kan ju faktiskt gå riktigt bra så att det till och med blir lite övertid? Straffsparkar? Innan jag får gå in i det eviga omklädningsrummet och dra på mig den vita festskruden. Det är ju faktiskt så att segerfesten hägrar, men vägen dit, kampen, slitet, glädjen, kamratskapet, skitiga knän och händer, svett, blod och tårar, har sin tjusning också. Jag är osäker på om första halvlek har innehållit något skönlir, men jag är i alla fall hundra procent säker på att det har varit en stor kärlek till spelet. Till livet. Med stor tacksamhet för att jag får bära matchstället. På återseende med ett leende!

PS. Solen har skinit över sista biten av första halvleken. Hoppas den har gjort det på dig också. För det behöver vi nu. Vi är ett gäng halvmosiga spelare som lider olika stor brist på D-vitamin nu. När jag var liten så innebar den här dagen stora träskoframplockningen. För den nionde bar jag träskor. Oavsett om det gick eller inte. Sådant har jag fått sluta med. Här norr om Dalälven så får jag vänta någon månad till tror jag. Det har varit stora Ledin-samlingsframtagningen istället. För imorgon, på min födelsedag, så ska jag köra hans låtar på mitt arbetsrum. För får jag inte ha träskor, så ska jag åtminstone ha Tomas Ledin. Det är i alla fall min födelsedag. Jag tänker gå på veckomässan också. För det är ingen fotbollsmatch just då.