SAIK=Se Antisportsliga Inta Konstgräset

Solen skiner, termometern kommer ändå inte upp över tjugo grader. Lingonen är rensade och sylten står och svalnar i glasburkarna. Det är bondens marknad på Rådhustorget och vi hade en tanke om att cykla dit, Mr T och jag, men nu har vi istället en egen minimarknad i köket. Inte så dumt med nykokt lingonsylt. Eventuellt åker vi en sväng och lyssnar på en brasskonsert i Regementsparken i eftermiddag. Ingen av oss är några brassfanatiker, utan det är nog mer för att få ett mål för cykelturen i det fina sensommarvädret som drar. Så det slutar kanske helt annorlunda. Känns rätt okej att inte ha hela helgen uppstrukturerad. Mr T kom hem igår från Norrköping, så det är skönt att bara få vara tillsammans igen.

Igår kväll var vi på fotboll i Sandviken. Vi åkte inte dit med några stora förhoppningar, Hille skulle möta serieledarna, Sandvikens AIK. Döm om vår förvåning när det stod hela 0-3 i halvlek. Hille spelade bra och tog de svartvita SAIK:arna på sängen. Jag tyckte att resultatet var helt rättvist, mycket pga att SAIK uppträdde osportsligt. Måste ge en tistel till Gävle-domaren Sterner, som inte hade stake nog att ta fram några gula kort i första halvlek. Han lät SAIK:arna, med sin lagkapten nr 4 i spetsen, häva ur sig både det ena och andra vid domsluten. Bara för att man leder serien, så behöver inte det betyda att man gör det för att man har spelat sportsligt. Det visade SAIK igår.

Efter pausvilan kom SAIK ut som ett helt annat lag. Något hemligt recept på sportdryck kanske. De hade helt enkelt bestämt sig för att ta tag i situationen och ändra på resultatet. Det gjorde de med besked och matchen slutade 5-4. Jag ska försöka mig på en amatöranalys och ge min åsikt till den genomklappning som Hille uppvisade under 45 minuter.

1. Domaren tog aldrig tag i matchen. Kanske hade han glömt de gula korten i första halvlek? Han visade upp ett lamt ställningstagande och lät SAIK styra matchen precis som de ville. När han väl grävde tillräckligt djupt i tröjfickan, så gav han gult kort till Hilles lagkapten. Okej, det var en klar frispark till SAIK:s fördel. Jag är tveksam till det gula kortet, eftersom då borde SAIK ha fått ett femtontal sådana först. Både för snack och ickespelande på boll. Domarens insats tror jag var till fördel för SAIK. De kände att de kunde göra mycket fula och osportsliga grejer, utan något straff.

2. Vid en tre nolls-ledning, så tror jag att hjärnan är fokuserad på bravaden, på segern och därmed blir det ett avslappnat och lättvindigt spel. Rentav slarvigt. Här måste jag ge en stor tistel till Hilles coach. Jag har inte tidigare tyckt att fotbollskunnandet har varit så stort och igår visade han upp ett nollställt intryck. Det går inte som coach sitta på baken med händerna i knät, när mål efter mål trillar in. Jag hörde honom inte skrika en enda gång i andra halvlek. Detta är rent ut sagt skitdåligt. Det är i sådana här matcher som det avslöjas om man tänker fotboll eller inte. Coachen lägger ribban. Sittandes, då ligger ribban lågt.

3. Alla Hilles spelare utan boll var alldeles för stillastående. Det har varit tunt på forwardssidan hela säsongen. Igår var inget undantag. Forwards och mittfält hjälpte inte till hemåt och det i kombination med att SAIK tryckte på i andra halvlek, så blev det som det blev. När backlinjen får gå fram och hjälpa till, så blir det farligt vid kontringar. Tillbaka till punkt 3. Det är en coachsak. Varför inte fortsätta att spela anfallsspel när man leder med 3-0 i halvlek? Varför börja tänka försvar, försvar när inte hela laget är med på dessa noter? Detta ledde till förvirring och nervositet, som ganska snabbt spred sig över hela laget.

4. Det är fult att skälla på domaren när det går dåligt för ens lag och jag har gjort detta i min första punkt. Det är inte helt rätt att skälla på målvakten heller, men jag gör det i denna match. 2 eller 3 mål måste Hilles målvakt rannsaka sig själv på. För långt ut på något, felplacerad på ett annat och okoncentrerad på det tredje. Eller rättare sagt koncentrerad på fel sak. Så blir det mål. Han blir förbannad och det med all rätt. Jag känner honom för dåligt för att veta om han blir förbannad på sig själv. Det borde han bli.

5. Det visade sig tydligt igår att fotboll är en lagsport. Lagets alla delar måste finnas till för varandra. Ingen del kan gå omkring och tänka att någon annan del får göra jobbet. Alla måste vara beredda att ta jobbet när som helst och hur som helst. Visst kan det finnas svaga länkar i ett lag, men med rätt uppbackning, så kan även en sådan spelare känna sig säker. En duktig spelare kan ha en dålig dag på jobbet, men om en annan spelare finns med som stöd, så behöver inte det betyda en katastrof. Ingen spelare blev utnämnd som lagets bästa spelare i tidningen idag och det kändes helt rätt, när man som lag tappar en tre måls-ledning till förlust med 5-4. Dessa utnämningar är ganska onödiga vanligtvis också, när ett lag måste vara samspelt för att det ska ge resultat.

Jag nöjer mig med dessa fem punkter. Jag har fått skriva av mig min frustration och besvikelse för att dålig beteende och osportslighet premieras. Är det så detta lag spelar och tar sig till serievinst, så är det bedrövligt. Är det så matcher ska dömas, så kan de lika gärna sluta med domare i fotboll. En totalt onödig kostnad och vad är det för rättvist med att SAIK ska ha en extra spelare på planen? Med röd tröja, svarta byxor och röda strumpor. Med två stycken kumpaner på varsin linje i grå tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. På återseende med ett leende!

PS. Med en hungrig spelare i bilen, så körde vi in till Donken på hemvägen. Hade kuponger som skulle ge 4 rejäla hamburgare för 69:- Tjejen i kassan fick det till 77:- Eftersom det tydligt stod 69:- på kupongerna, så fick hon räkna om... Då frågade hon om jag kunde tänka mig att betala 71:- Jag såg mig omkring för att upptäcka en dold kamera, men hittade ingen. Så vänligt jag kunde, så bad jag om 4 hamburgare för kupongpriset 69:- Då räknade hon igen och sa att jag skulle betala... 67:- Alltså, jag hade varit på ovanstående match. Jag orkade inte diskutera och lät hamburgerkedjan ta förlusten på två kronor. Skulle det bli konkurs världen över, så vet ni varför.

Flott som snö

Timmen är sen. Bara en knapp halvtimma kvar av dygnet. Snart är det tidig fredag. Fick en längtan efter en nattlig bloggning utan att egentligen ha något vettigt att skriva om. Så det kommer säkert att bli sådana där små triviala saker som att jag fyllde på vinhyllan i köket idag med två flaskor rött och en flaska vitt vin. Det vita vinet var ekologiskt dessutom. Pluspoäng för det. Måste erkänna att jag köpte det på etiketten i vanlig ordning och för att det hade inslag av gröna kulor och citrus. Gröna kulor är lite nyårsafton för mig och Mr T. Ett år då vi var bosatta i Göteborg, så var gröna kulor en bristvara. Med gröna kulor menar jag inte sådana där spelkulor eller kulor som man hänger i granen, utan sådana där stora runda marmeladkulor med socker på. Förpackade i en grön avlång kartong.

Vi hittade till sist en ask i Mölndal och på nyårsafton stoppade vi en och annan marmeladkula i munnen. Numera finns det röda kartonger med röda kulor i. Nänä. På nyårsafton är det de gröna som gäller. Fast jag stoppar inte in flera längre. Det räcker att dela på en. Det ska bli spännande att sprätta det ekologiska vita vinet och låta smaklökarna avgöra om det verkligen går att urskilja några gröna kulor nerpressade i vinglaset. Jag köpte också en bukett gladiolus. Vita blommor, gröna blad. Med gladiolus i en vas modell högre på ett bord i huset, så kan man nästan luras att man har flyttat in i en Östermalmsvåning. Det ser flott och högtidligt ut. Jag är inte så mycket ute efter det flottiga (ibland är det roligt att hitta på ändelser som helt ändrar inriktningen på ordet) men det är på något sätt en tradition så här års att bära hem en bunt gladiolus.

Stackars invandrare och andra som håller på att försöka få ett grepp om svenskan. Språket alltså, inte ett grepp om en kvinnlig svensk medborgare... Ta bara ett ord som flott. Det kan betyda fin och stilig. Passar som beskrivning över Östermalm. En annan betydelse är frikostig. Flott kan också vara smält fett från djur. Sådant flott låter inte så flott eller hur? Ordet finns tydligen i sjöfarten också. Åt det flytande hållet. Det betyder att båtens skrov inte rör botten, den ligger flott i vattnet. Flott är inte flott men det finns flott av det och där ligger skeppet flott. Skönt att det inte är jag som sitter i svenskabänken. Vet inte om jag hade orkat med alla konstigheter i vårt språk. Jag vet inte om du också har hört att det finns så många olika ord för ordet snö i grönländskan? Idag fick jag veta att det finns inte så många olika ord alls. Det finns bara två. Ett ord för fallande snö. Ett annat för liggande snö. Precis som i teckenspråket. Ett tecken för att det snöar och ett annat tecken för den snö som ligger på marken.

På tal om snö. Idag kom det rikligt av en annan slags nederbörd. Regn. Yngsta tonåringen övningskörde hem. Vi såg att det mörknade drastiskt på himlen och sedan öppnades plötsligt alla spjäll. Vattnet rann inte undan, utan det låg en decimeter vatten över hela vägbanan hela tiden. Tillvaron blev så grå att det gick knappt att se framför motorhuven på bilen. Tonåringen körde försiktigt. Tog ner hastigheten och koncentrerade sig lite extra. Ett regnväder kan vara ganska mysigt. Det här var på gränsen till obehagligt. Ösregnet övergick till vanligt regn som övergick till duggregn. Därefter någon enstaka droppe då och då. Kvällen blev fin och solig. Tillbringade den med att se dotterns fotbollsmatch, som hennes lag vann med 1-0. När jag cyklade hem var luften rå och lite höstig.

Det har regnat i Peking också. Det satte stopp för en hel del tävlingar. Bland annat inom friidrotten. Det såg lite B ut att en funktionär gick och försökte torka löparbanorna med en handduk. Vred ur den vid sidan av banan och torkade igen. Jag har inte tillgång till OS-budgeten, men jag förstår att det är ett ganska påkostat kalas. Konstigt nog så har inte någon tänkt på att köra dit en jättegrovdammsugare med våtsugförmåga. Som en omvändprogrammerad brandbil som suger upp allt vatten istället för att spruta ut det. En gammal ommålad kloakrensarbil hade väl dugt? Som sagt, lite simpelt med en handduk på den enormt flotta (i betydelsen stiliga) arenan. På återseende med ett leende!

PS. Dags att säga godnatt. När jag vaknar igen så kommer jag att få veta vilket beslut som har tagits under natten (svensk tid). Ska Jörgen Persson spela om åttondelsmatchen eller blir det match mot Primorac? God natt kära bloggläsare! Nu är det fredag på riktigt.

Kärnornas krig

Jag tror att jag har prövat att lunchblogga någon gång förut och gör nu ett nytt försök. Fördelen med en lunchblogg är att den är kortare och snabbläst, så att kanske bloggläsaren hinner med läsningen på en kaffepaus. Bloggen borde också kunna bli mer kärnfull och pang på.

Jag har precis ett sådant ämne på hjärtat. Kärnfullt och pang på. Så pass kärnfullt och pang på att det kan komma någon kärna tillbaka från någon laddad slangbella eller ett litet svarsskott. Jag är beredd på den attacken. Även orädd.

Idag på morgonen hade vi höstens första riktiga medarbetarsamling på jobbet. Det är en skön stund varje torsdagsmorgon att få träffa alla bekanta ansikten. Ungefär som att gå på spa utan att behöva betala för det. Det ger en skön känsla av lugn inombords. Jag vet att så är det inte att gå på medarbetarsamlingar på alla arbetsplatser.

Jag har varit på den andra sortens arbetsplatser också. Där medarbetarsamlingarna kan vara som en fakirkurs med glödande kol och spiksitsar på stolarna. Man bara sitter där och väntar att det ska slå ut långa eldslågor ur munnarna.

Sådana ställen bör man lämna snarast möjligt innan en av spikarna träffar rakt in i hjärtat eller eldslågorna slukar hela ens själ. Det finns arbetsplatser som är som värsta träningslägret inför helvetet. Att komma därifrån är som att komma till himlen. Ja, kanske inte riktigt. Men en föraning.

Okej, lunchbloggning. Kort, kärnfullt och pang på. Chefen visade upp en nyutgiven broschyr. Den handlade om sexuella trakasserier på den kyrkliga arbetsplatsen. Kan vi stanna upp ett tag i bloggen nu? Tänk till! Det är något som är grundläggande fel, när det behövs delas ut en nytryckt broschyr om sexuella trakasserier på en kyrklig arbetsplats.

Vore det inte bättre med att dela ut en bibel? Den kan ju komma till användning i andra sammanhang. Två flugor i en smäll. Jag är medveten om att det är människor som arbetar inom kyrkan, med samma kropp och känslor som alla andra. Det är inga perfekta människor.

Tragiskt bara att ett föredömligt tänkande och den enkla regeln att: Som du själv vill bli behandlad så ska du behandla andra, inte har fått bättre grogrund än att kyrkans ledning har sett sig nödgade att trycka en broschyr. Känns som om dessa pengar hade kunnat användas till något mycket, mycket mer behjärtansvärt. Det finns faktiskt människor i vår värld som inte har rent vatten att dricka.

Nu nonchalerar jag inte sexuella trakasserier. Jag nonchalerar inte dem som har blivit utsatta för sådana handlingar. Jag tar inte avstånd från detta, jag promenerar gärna rakt in i skiten och säger ifrån å det bestämdaste. Ni som håller på med detta: Lägg av omgående! Ni som tänker tankarna: Tänk inte ens! Om och när det ändå händer: Ta upp det, red ut det, ge vård till såren så att de får läka vackert!

Den nytryckta broschyren måste stå för något. Det måste vara det tryckta ordet för något som det inte talas högt om. Jag ser det som ganska osannolikt att det första som händer är att det trycks en broschyr. Jag anar att broschyren symboliserar felaktiga handlingar. Då känns det lite simpelt att komma undan med en broschyr. Det vore ett ämne för prediksstolar och medarbetardagar. En broschyr känns som en halvhjärtad handling som uttrycker: Då har vi i alla fall gjort något. Återigen finns det anledning att rikta blicken mot varför vi som kyrka egentligen finns.

PS. Ord fyller ibland stora behov, dock inte hungerns. Ha en skön lunch alla bloggläsare. På återseende med ett leende!

Migrän och olika sorters mål

Jag däckades av ett migränanfall igår kväll. Hemkommen från dagens jobb och övriga åtaganden, så bröt det ut i full attack. Hade känt det halva dagen, men medicinering lyckades inte övervinna smärtan. Den bara tilltog och till slut så återstod bara däckning. Till den så milda grad, så att jag var alldeles borta. Mr T är som skrivet tidigare bortrest och det återstod två ganska oroliga ungdomar i huset. Jag hade lagt omkull mig i en soffa på övervåningen och var osäker på hur jag skulle ta mig till sängen i undervåningen. Det tog några timmars avvaktan för att få förflyttningsprojektet till stånd. Fick assistens av äldsta tonåringen.

Idag på morgonen vaknade jag och kände ganska snabbt att det där anfallet satt kvar i kroppen. Migrän får de flesta att tänka på huvudvärk, men de där riktigt djävulska anfallen tar tag i hela kroppen. Till sist är det svårt att säga om det är anfallet eller medicineringsabstinensen som ger de värsta besvären. Jag tog mig till jobbet och jag tror att det gick förbi de flesta att jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att förflytta blicken i sidled och att jag balanserade på en tunn tråd mellan efterhuvudvärk och ett nytt gräsligt anfall. I skrivandets stund så är jag trött som efter ett kraftigt migränanfall, men själva migräntoppen har vänt. Nu är det sakta lunk tillbaka nerför backen.

Ikväll har jag tänt ett ljus. Inte så mycket för att skingra det mörker som lägger sig runt husknuten som för det mörker som lägger sig runt själva livet när en människa i ens närhet dör. För idag så har lågan släckts på sjukhuset. Min före detta kollega är död och det känns konstigt. Jag fick beskedet på jobbet på eftermiddagen. Jag körde hem och på Näringen så kom en moped ikapp mig. Jag försökte hålla femtio, men eftersom det är ganska många bilar i farten den där tiden på eftermiddagen, så gick det saktare ibland. Det kändes nästan som om mopedisten hade tjuvkopplat sig på min dragkrok, för så nära låg han.

När vi kommer till Strömsbro i den här kolonnen på väg hem från arbetsdagen, så kör mopedisten upp på högra trottoaren, kör om bilen och in framför min bil. När tillfälle ges, så kör han om fyra bilar i kön. Svänger höger mot Hille och vid Strömsbro skola där hastigheten är 30 kilometer fram till klockan sjutton, så kör han om alla bilar som kör lagenligt. Jag kände att det var inte rätt dag för en mopedist att bryta mot alla trafikregler mitt framför ögonen på mig. Efter Strömsbro Handelsträdgård så svänger han vänster mitt framför mötande bil och slutar sin färd borta vid köksbutiken. Det hade inte varit märkligt att köra dit, veva ner rutan och se honom ta av sig hjälmen och därefter ställa den enkla frågan: vad sysslar du med?

I dyningar efter migränen och med sorgsenheten i bröstet, så var det inte rätt dag för några mopedistkonfrontationer. Jag åkte istället hem och fick en stund vid matbordet tillsammans med tonåringarna och så var det dags för kvällens aktiviteter. Ridning, dömning, hockeymöte och så träningsmatchen mellan Sverige och Frankrike på Nya Ullevi. Matchen pågår i skrivandets stund och resultatet verkar bli 2-3. Sverige har gjort en ovanligt bra insats tycker jag. Många fina chanser, speciellt i första halvlek. I andra halvlek har det sett lite hafsigt ut stundtals.

När vi ändå pratar fotboll, så vill jag gärna ger er en uppdatering vad det gäller Öster IFs framfart i div 1 södra. De ligger alltjämt tvåa efter Trollhättan. Så vem vet, det börjar kanske bli läge för att hoppas på kval till Superettan? Tänk om jag får rätt ändå... att Öster snart är tillbaka i Allsvenskan. När så blir fallet, så ska vi ha världens största bloggfest. Bäst att börja dra upp riktlinjerna redan nu. Jag sitter på lite andra roliga fotbollsnyheter, men dessa håller jag för mig själv och låter Gefle Dagblad få första tjing på dem. De ska ändå leva på sina skriverier. Jag skriver ju bara för nöjes skull. På återseende med ett leende!

PS. Mer fotboll. Hilles A-lag vann på hemmaplan igårkväll över Överhärde. Matchresultat 5-2. På fredag blir det en något mer intressant match mot Sandviken borta. Inte mig emot att vända på siffrorna då. Ska vi säga 2-5? Det sista som överger människan är hoppet sägs det. När det gäller fotboll så stämmer det säkert. Nu släcker jag mitt tända ljus och önskar frid över en människa som inte vandrar mer på jorden. Hon har nått sitt livs viktigaste mål.

Räcker det inte med Gud?

Mr T har åkt till Peking. Han hade tänkt åka tåg hela vägen, men se det gick inte alls. Den sista sträckan fick han åka buss. Han kommer nog att kolla en hel del på OS men för det mesta kommer han att spela på sin bastrombone. Utomhuskonsert på torsdag kväll i Peking. Närmare bestämt i Vasaparken. Inte konstigt med ett svensktklingande parknamn, eftersom Mr T tagit sig till det svenska Peking, nämligen Norrköping. Ni vet, staden med laget som gör Gefle IF sällskap längst ner i fotbollstabellen i Allsvenskan.

Mr T var i det riktiga Peking för några år sedan. Det var redan då en stad i full fart med att förbereda sig för OS. Ett OS som nu är i full gång. Jag tänker inte använda denna blogg för att tycka och tänka om svenska framgångar eller misslyckanden. Det gör media så pass mycket att det är lätt att sätta två fingrar i halsen och kräkas upp alla fem färgglada OS-ringar med OS-eld och allt. Visst är jag en älskare av sport. Visst tittar jag på OS. Jag gläds med svenskarna som lyckas och jag lider med dem som det inte går lika bra för. Jag har däremot lite svårt att använda ord som katastrof när det gäller Sveriges lilla medaljskörd. Vi som såg invigningen, eller åtminstone delar av den, kunde med lätthet konstatera att det finns några tusen motståndare. De svenska delegaterna är inte ensamma om att tävla om guld, silver och brons.

Det kan hända att jag återkommer till OS så småningom. Det är ändå en ganska stor händelse som inträffar vart fjärde år. I år lite extra intressant med tanke på det politiska läget. Ju mer den olympiska kommittén hävdar att det inte finns någon politisk inblandning i idrotten, så hävdar jag ännu mer att på den nivån den olympiska kommittén arbetar på, så är det mesta politik. Jag tror att de i själva verket är ganska långt ifrån den idrottsliga tanken. Men som sagt. Jag lämnar OS för stunden.

Istället vill jag ägna några rader åt ordet: Moderklubb. I fotbollssammanhang och i hockeysammanhang när en spelare presenteras med namn, position, ålder, längd och vikt, så nämns även moderklubben. Det ska i och för sig heta något, men det är ganska anmärkningsvärt att i en sådan mansdominerad värld, så måste något så grundläggande som just klubben spelaren har uppfostrats i, kallas för något så feminint och moderligt som just moderklubb. Inte faderklubb.

Båtar har å andra sidan inte mansnamn heller. Konstigt egentligen. Tycker att sjöfarten är förhållandevis mansdominerad också. Ändå har själva förutsättningen för sjöfarten, det vill säga båten, ett kvinnligt namn. Att gå ombord på en Bertil eller Nils, skulle inte kännas lika rätt. Här i Gävle har vi en stilig brigg som lystrar till kvinnonamnet Gerda. De kvinnor som har varit med och byggt henne eller som numera styr henne, är säkert lätträknade.

Det är kanske detta som fått en del människor att känna behov av att få in en annan storhet, nämligen Gud, i ett manligt eller kvinnligt perspektiv. Som ni förstår så leder detta i vissa sammanhang till en konflikt. De som inte klarar av att gå på en gudstjänst med en kvinnlig präst i koret, hur ska de överleva att höra Gud tilltalas med Hon? Som gjort för bråk och då glöms Gud bort helt och hållet. Jag måste säga att för mig räcker det med Gud. Har inget behov att analysera och könsbestämma. På något enkelt sätt så tror jag att Gud är större än alla män och kvinnor tillsammans. Känns rätt töntigt när någon representant i Guds namn först säger Han och sedan harklar sig och fortsätter: eller Hon... Jag tycker vi kan sluta upp med att köra någon jämställdhetsdebatt i Guds namn. Det borde räcka för oss att vi är skapade helt unika. Man eller kvinna. Vad spelar det för roll? På återseende med ett leende!

PS. Idag har Gud i alla fall inte haft tid med några jämställdhetsdiskussioner. Jag tror att det har varit fullt upp med namnsdagsfirande. Min kära vän Lena har sin första himmelska namnsdag och jag tippar på att det har serverats nybakad drömtårta. Ingen förmådde att göra så god drömtårta som Lena. Grattis Gud. Du har det bra du!

Aktivitet vs trötthet

Det blev precis så där trevligt igår kväll, som jag visste i förväg att det skulle bli. Skönt med sådana vänner som det känns gott att möta även om det var alldeles nyss eller längesedan vi sågs. Inga krumbukter eller krumelurer, utan bara sätta sig till bords och fortsätta där vi var förra gången. Maten var en fröjd för ögat och för gommen och vi åt och samtalade och framför allt skrattade. Precis vad vi behövde, Mr T och jag. Gårdagens dystra budskap och en hel del pysslande både inomhus och utomhus, gjorde att kvällen kom som en belöning och gav balsam åt både kropp och själ. Vi promenerade hem i Hille-natten och kom i säng straxt efter klockan noll två.

Det blev en fin kväll även vädermässigt. Jag hade en kortärmad tunika och klarade mig bra med en extra kofta och lite infravärme. Mörkret sänkte sig och det blev en mysig stämning med levande ljus och månsken. Om det hade varit riktigt bra så hade vi fått sovmorgon idag, men så välplanerat är inte alltid livet. Istället upp med tuppen och iväg på fotbollsmatch med dotterns lag. Konstigt hur vädret kan svänga på några få nattliga timmar. För vi vaknade upp till mulet, kulet och blåsigt trettongradigt väder och det var till att leta fram varma utomhuskläder. Garderade med vantar och mössa.

Färden gick västerut, mot Mr T:s barndomstrakter, Sandviken. Så det blev förmiddagsfika hos svärföräldrarna före matchen och lunch efter matchen, så vi har absolut inget att klaga över. Dottern gjorde matchens enda mål och det var ett sådant där mål gjort på en enorm vilja. Hon hade lagt två fina passningar framåt som kom tillbaka på retur från målvakt och då såg det precis ut som om hon bestämde sig för att inte tillbaka en gång till... och likt en välformad pansarvagn så tryckte hon in bollen. Alltid kul att få göra mål, men för övrigt var det en ganska trög tillställning. Verkade som varken spelare, tränare, domare eller publik tyckte att det var så speciellt kul med fotboll denna söndagsförmiddag. Sådana dagar kommer och försvinner och så kommer det andra, då fotboll är det roligaste som finns.

På vägen hem så gjorde vi ett stopp vid Valbo Köpcentrum. Den fotbollsspelande dottern behövde nya ridbyxor och det blev ett par höstnyhetersbrallor i marinblått. Helskodda och sköna, vilket är bra. Inte så kul att rida i okomfortabla kläder. På onsdag kväll är det dags för höstens ridkurs och nytt för den här säsongen blir att hon ska vara med i en grupp som rider på stora hästar. Jag som står eller sitter bredvid tycker att ponnystorleken är tillräckligt stor och att de hästar som går under beteckningen stora hästar är riktiga giganter. Det kommer säkert bli ett par sittningar med hjärtat i halsgropen för den moderliga bloggaren.

Vid hemkomsten satt det fint med en kopp nybryggt kaffe och en inspelad thriller. För hur det än är, så har Mr T och jag kommit upp i den anmärkningsvärda ålder, då nattliga äventyr gör sig påminda efteråt. En trötthet smög sig på oss framåt eftermiddagen och vi kapitulerade direkt och tog en slö stund i TV-soffan. Vädret lockade inte ut till några andra aktiviteter. Jag kan tyvärr inte ge någon recension på thrillern. Fick inte någon uppfattning om de första tio minuterna. Resterande tid tog jag igen förlorad nattsömn. På återseende med ett leende!

PS. Sommarlovet går mot sitt slut för de flesta skolbarn och skolungdomar. Imorgon börjar många grundskoleelever och så är det dags för gymnasieeleverna vilken dag som helst fram över. Vädermässigt har det inte varit tidernas bästa sommarlov, men ledighet är alltid ledighet och jag tror nog att många skulle välja lite längre ledighet även om det ösregnar. Tro det eller ej, men det är bara 4 månader kvar till jullovet och dessförinnan är det höstlov. Håll ut alla ni som tycker det känns tungt ikväll.

Inte förvånad, men förtvivlad

Pressmeddelanden kommer slag i slag. Mopedolyckor har fördubblats sedan 2000. Mopedolyckorna ökar kraftigt. Sedan EU-mopeden kom för snart tio år sedan har olyckor med mopeder där någon har skadats allvarligt nästan fördubblats. Mopedolyckorna ökar för varje år enligt ny statistik. Löpsedlar, statistik och fakta runt omkring dessa mopedolyckor är ingenting mot att sitta mitt i rummet mellan liv och död. Idag på morgonen nåddes jag av budet att min före detta kollega ligger i respirator efter att igår ha blivit påkörd med sin cykel av en mopedist. Nu utreds smitningsolyckan av trafikpolisen. I sjukhussalen kämpar en människa för sitt liv. Med anhöriga runt omkring som känner en outgrundlig oro.

Vid sådana här bud så stannar allt annat upp. Jag känner visserligen en stor ilska långt där inom mig, eftersom jag länge har befarat att det kommer att hända hemska saker med alla dessa mopedister. Jag tror till och med att jag tidigare har haft det som bloggämne. Ilskan når inte ända ut nu, så därför blir detta säkert ett lamt upprop till alla, inte bara mopedister och deras familjer, utan till oss alla. Något måste göras. Just nu, inte imorgon eller nästa vecka. Det har gått alldeles för lång tid som vi bara har gått och väntat på att något ska hända. Många mopedister, långt ifrån alla, men många, kör aggressivt. Det finns inga trafikregler. De öser järnet och gör konster som endast kan höra hemma på inhägnat område eller cirkus. Värre ändå är att de kaxar och moppsar. De jagar och omringar människor. De utmanar bilar och kör på fel sida front mot front. En granne råkade ut för tre mopedister som körde på fel sida och utmanade bilisten att behöva stanna. Han stannade inte. Två av mopedisterna hamnade i diket. Den tredje väjde ut på sin körbana.

Det är svårt att säga vad dessa mopedister har upplevt för traumatiskt i sin uppväxt, så att de behöver göra sig synliga på detta sätt. Jag tycker att det borde vara lag på att de inte får använda hjälmar, så att vi åtminstone kunde se vilka de är. De har tydligen ändå ingen hjärna att vara rädda om. Okej, det där var hårt. Men det är så det känns nu när ilskan kokar inombords men trycks tillbaka av stor sorg för en människa som på detta onödiga sätt kanske får avsluta sitt aktiva liv alldeles för tidigt. Idag är det tungt för familj, släkt, vänner och människor som har fått en hjälpande hand av min före detta kollega. Idag är det förlamande tungt.

Sätt en åldersgräns på trettio år för att få köra moped. Tillverka en moped som är omöjlig att trimma och om man ens försöker pilla på den med trimning i åtanke, så låt den gå upp i rök. Höj bensinpriset på moped till osannolika etthundra kronor litern, så att folk väljer att cykla istället och låt dem som verkligen behöver mopeden få ansöka om dispens, precis som vid parkeringstillstånd för handikappade. Låt alla mopedister gå ett tolvstegsprogram tillsammans med sina anhöriga, så att de får behandling för sin sjukdom. För något sjukt är det över denna moppemaffia som förstör livet för så många människor. Medan samhället står handfallet.

Jag medger att ovanstående förslag inte är realistiska eller så väl genomtänkta, men hur som helst så måste något göras. Det är redan försent. För nu ligger en människa där och snart släpps taget till de jordiska banden och jag vet i och för sig att det är ingen förlust för henne. Hon har därmed vunnit den himmelska kronan. Vi övriga blir kvar och följer pressmeddelanden: Antalet mopedolyckor med dödlig utgång ökar kraftigt visar statistik från Vägverket. Under fredagseftermiddagen inträffade en mopedolycka ... Fler döda i mopedolyckor. Antalet personskador i samband med mopedolyckor har ökat dramatiskt, från 452 år 2005 till 690 år 2007, en ökning på drygt 50 procent. På återseende med förhoppningsvis ett leende!

PS. Idag löste Mr T och jag Melodikrysset endast på snabbgenomgången. Det måste väl ändå betcknas som en bedrift?

Du lilla Guds ängel!

Jag blev sugen på en kort liten lunchblogg, som en dessert efter lunchlådan. Tillsammans med kaffe-efter-maten-koppen på skrivbordet. Känns rätt okej med fredagslunch, några timmars arbete kvar av dagen och därefter helg. Jag har inte helt och hållet släppt taget om semesterkänslan och tänker nog låtsas att den finns kvar. Läsa lite, pyssla i trädgården och imorgon kväll är Mr T och jag bjudna till trevliga vänner. Att bli bjuden dit betyder garanterat god mat och dryck, men bäst av allt en skön och gemytlig stämning. Jag ser fram emot klockan nitton noll noll imorgon kväll.

Som sagt, några timmars arbete först. Att komma hem en fredag eftermiddag betyder inte arbetsfri zon. Lite tvättning och städning. Det känns helt okej det med. Tar det i den där avkopplande semester-känslan-takten. Hoppas att den kan bevaras långt in på hösten. Jag mår bra av den. Innan jag loggar ut och tar itu med det jag får betalt för, så vill jag bara berätta om en fin kommentar jag fick häromdagen. En kommentar som fick mig att bli riktigt uppriktigt glad. En medmänniska kallade mig: "Du lilla Guds ängel". Vilka vackra ord! Att bli kallad så kan verka stort och frambringa stolthet. Det kan också locka fram de där trista Jante-lags-tankarna. Hur som helst, jag blev glad.

Jag hade inte gjort något märkvärdigt. Det var en sådan liten vardaglig hjälpande-hand-händelse att jag tror inte ens att jag får den på mitt pluskonto när jag når himmelen någon gång. Det var en sådan där liten skitsak som det passar att säga: Äsch, det var ingenting. Men den lilla saken fick en medmänniska att kalla mig för "Du lilla Guds ängel". Jag tycker att vi ska rikta blicken mot den medmänniskan som har förmågan att känna sådan stor tacksamhet till de små sakerna i livet och som också har förmågan att uppmuntra och höja andra människor som om de vore hjältar i vardagen. Det är stort och det är något att notera på pluskontot.

Jag tackar Gud för dessa människor som sprider denna goda känsla. De människor som inte behöver de stora arenorna för att heja på sina hjältar. De som inte behöver stora bragder för att imponeras. De som inte behöver ha rikedom eller andra materiella aspekter inblandade. På något sätt känns det som om dessa människor är "Guds stora änglar" som i helt mänskliga gestalter går omkring och ser till att världen fortfarande är en plats som det går att överleva på. På återseende med ett leende!

PS. Hille-grabbarna förlorade igår mot Gif-juniorerna. Fast den segern satt långt inne för Gefle. Endast ett mål skiljde lagen åt. Ett skitmål. Hille hade faktiskt det bättre laget, men det är målen som räknas. Kul att se att Hille kunde stå upp så bra mot ett förhandstippat segerlag. Kul att se att Gefle darrade så till den milda grad att det går att säga med gott samvete: det var ett orättvist matchresultat. Hille bjöd på god matchunderhållning när målvakten gick upp och hjälpte till vid matchens sista fasta situation. En hörna. Synd att den nicken inte satt på mål. Idrott är inte alltid rättvis. Fråga den svenske OS-brottaren.

Varning! Bloggen kan innehålla dålig humor...

Regnet öser ner utanför fönstret. Det har varit en sådan där till- och fråndag idag. Jag började dagen med att cykla i hällregn till jobbet. Iklädd endast en regnjacka modell kortare. Nej, nu blev det fel. Självklart var jag inte iklädd endast en regnjacka modell kortare. Hur skulle det ha sett ut? Jag hade trosor, BH, strumpor, röda jeans, rödprickig t-shirt på grå botten, sockor och skor. Samt regnjacka modell kortare. Vad jag menar är att jag hade inte regnbyxor och stövlar eller paraply att tillgå. Av den enkla anledningen att i Hille sken solen då trampandet började. Mellan Konsum och Lidl började det smådroppa. På travrakan började det regna ordentligt. Inne i stan vräkte det ner.

Jag har inte ett jobb där det går an att sitta i trosor och BH fram till lunch medans kläderna torkar på elementet. Jag kommer i skrivandets stund inte på något jobb där det går för sig, men om jag får fundera en stund så kommer jag säkert på något. För mig gällde det att få av mig jackan och rusa in på första bästa toalett för att torka upp den fors som runnit längs med ansikte och hals och vidare innanför jackan ner mot bröstet för att fångas upp av BH:n. Riktigt kul att sitta på höstterminens första personalmöte en kvart senare och se glad och harmonisk ut.

Jag behövde i alla fall inte sitta där som en torris i ordets rätta bemärkelse. Jag tror att jag lyckades rätt bra med harmonin. Chefen bjöd på färska kanelbullar och värre saker har faktiskt hänt än att bli blöt av regn. Kul att se alla trevliga ansikten igen på arbetskamraterna. Några har fortfarande semester och njuter av möjligheten att inte behöva sitta blöta på sitt arbetsrum fram tills det är dags att gå hem. Jag tror att jag ska packa med mig ett överlevnadskit och snabbt byta om till torra kläder, ifall det inträffar någon mer gång att solen skiner i Hille och inte 6 km härifrån.

Igår lärde jag mig att inte cykla i beige byxa eller shorts. Denna viktiga kunskap införskaffade jag mig i Stockholm, precis vid Kungsträdgården. Jag kom med bil från Sergels torg och körde mot Norrmalmstorg. Vid ett rödljus kom en cyklist och svischade förbi bilen. Han stod snett framför på höger sida om bilen. Jag hade närbild på cyklistens bakdel. På cyklistens alltså. Inte på cykelns bakdel. Han hade shorts i ljusbeige färg och jag antar att pungsvett och skinksvett hade skapat denna förargliga fläck baktill. Att komma regnblöt till jobbet är inte pinsamt alls i jämförelse tycker jag. Jag tror att det måste utfärdas en varning för ljusgrå byxor och shorts också. Jag tog en mobilbild, men jag tänker inte publicera den i vare sig bloggen eller skicka den till Aftonbladet.

Däremot kan jag publicera två andra bilder som jag tog på Vesums marknad för en tid sedan. Lite stavfel och annat smått och gott att skratta åt. Om en stund ska jag ta mig till gamla anrika Strömvallen. Visserligen är det fotbollsmatch men jag har inte någon av tonåringarna i spelarposition. Däremot är äldsta tonåringen där för att coacha Hilles juniorer och laget de möter är tonåringens gamla lag. Gefle IF:s juniorer. Så ikväll blir det ett coachmöte och jag håller båda mina tummar och knäppta händer för att Hille orkar bryta Gefles nio-segrar-på-rad-svit. Det skulle sitta fint på något neanderthals-sätt. Go for it Hille-guys! På återseende med ett leende!

PS. Om man jobbar som en sådan där person som sitter på nöjesfält och får tårtor kastade mitt i fejset, då spelar det väl egentligen ingen roll om man sitter i bara underbyxor och BH bakom planket? Ifall man har blivit blöt av regnet på vägen dit vill säga. Det borde vara smart att göra det i själva verket. Fast sådana jobb finns kanske inte längre? Jag får fundera vidare...

Semestern är punkterad

Kommer ni ihåg att jag publicerade en semesterlista i mitten av juni? Det rörde sig om tio punkter som jag hade förhoppning om att hinna med under ledigheten. Jag begär inte att ni ska komma ihåg. Jag gör det knappt själv. Därför gör jag en uppdatering nu och ett slags bokslut. Kan vara bra att göra en uppföljning.

1. Läsa böcker
2. Skriva böcker eller åtminstone en bok
3. Bada havsbad utan att få urinvägsinfektion
4. Hitta en snygg hängmatta med tillräckligt långa rep, så den passar in mellan två stadiga tallar
5. Plocka blåbär (kan bli svårt, jag har spionerat på blåbärsriset)
6. Göra upptäcktsfärder med Mr T
7. Baka blåbärskakor om punkt 5 går att genomföra
8. Hoppa bungyjump! Nä, skojar bara...
9. Sy ett lapptäcke
10. Äta jordgubbar

Första punkten kan jag bocka av utan tvekan. Jag har läst så många böcker. Plöjt är ett bra ord som beskrivning. Jag har dessutom gett mig själv ett löfte om att fortsätta läsa böcker även fast semestern är slut.

Andra punkten är lite mer tveksam. Jag har inte hunnit skriva böcker i plural. Däremot har jag samlat på mig idéer och dessutom även på denna punkt gett mig själv ett löfte om att ta tag i utgivandet av min andra bok. Den största anledningen till det är att jag älskar att skriva. Dessutom har det börjat snurra på med försäljningen av min första bok, vilket är en förutsättning för att det ska bli en andra bok. Det är tyvärr inte ett av livets gratisnöjen att trycka böcker. Okej, jag har samlat idéer och samlat mod. För det är något som också behövs. I alla fall för det som jag tänker skriva om.

Tredje punkten som innebar havsbad kan jag också pricka av lätt som en plätt. Det såg lite tveksamt ut i början av sommaren och även i början av semestern. Sedan kom värmeböljan och jag intog havet. Det borde finnas ett annat ord än bada då det ska beskriva den upplevelse det var de fantastiska julidagarna, då jag och havet på ett fantastiskt sätt omslöt varandra.

Fjärde punkten gällde att hitta en snygg hängmatta och det gjorde jag. Låt mig återkomma med närmare beskrivning nästa sommar. Något spännande kan jag väl få hålla för mig själv?

Femte och sjunde punkten hör ihop. Det har inte varit den mest blåbärsöversvallande sommaren, men det räckte gott och väl för att njuta av hembakade blåbärskakor. Det är mättande som en hel middag och något bland det godaste man kan äta med kniv och gaffel. Jag placerar dem på andra plats. Ni vet vad som gäller på första. Just det. Mammas kroppkakor.

Punkt sex. Upptäcktsfärder med Mr T. De har blivit många. Den som jag minns bäst just nu är tisdagen då vi gjorde Gävle på cykel i nästan åtta timmar. En snabb resumé. Jag hade vunnit två stycken cykelpass genom min arbetsgivare, Gävle kommun. Cykelpassen går ut på att ha "Skoj på hoj" som passet heter. Jag som är en gammal orienterare blev jätteglad förstås. Jag hade i och för sig blivit glad ändå. Jag får nog sluta säga att jag aldrig vinner något, för nu har jag vunnit en bok, Brynäsbiljetter och så "Skoj på hoj". Passet innebar 29 kontroller runt omkring i Gävle. Vi packade en kafferyggsäck och gav oss iväg med en hundring på fickan. Ifall vi skulle vilja uppmuntra oss med en glass.

Vi hade planerat att ta 6-7 kontroller i närområdet, i Hille och Strömsbro, men när de var avklarade så kändes det som om vi skulle fixa lite till. Så kändes det hela dagen och nästan åtta timmar senare hade vi prickat av varenda kontroll. Vi hade cyklat förbi Lervik, hela Brynäs, ut mot Bomhus, Sörby Urfjäll, Hemlingby, Andersberg ända uppe vid E4:an, innerstan, Sätra ända bort mot E4:an. Vi gjorde en överslagsräkning och kom fram till att vi gjort cirka 6 mil på cykel. En liten god lunch inhandlades på ICA Maxi och som tur var så kom ingen bekant och såg oss sitta där i talldungen nära parkeringen. Eller så gjorde de det, men skämdes för vår bekantskap just då.

När vi kom hem duschade vi och grillade en god köttbit och njöt i fulla drag av vår duktighet och den välförtjänta vilan. Vi funderade givetvis på om vi skulle komma ur sängen dagen efter. Så där har våra äventyr sett ut den här sommaren. Göteborg, Dalarna, Småland och så har vi utforskat närområdet i Gästrikland. För första gången på flera år har vi fått sällskap några gånger av våra tonåringar och det har varit en underbar bonuskrydda.

Jag bytte bort åttonde punkten. Bungyjump är inte min grej. LP-skivor däremot. Hits för nästan mogen kvinna har spelats om och om igen. Utmärkt att kombinera med punkt tio som var att äta jordgubbar. De har varit ovanligt dyra och ovanligt små i sommar. Jag har inte brytt mig om någotdera, utan ätit och frossat. En burk med till stranden eller ute på altanen.

Okej, en oredovisad punkt kvar. Nämligen den nionde. Det finns inte som mycket att säga. Jag har inte sytt något lapptäcke. Bitarna ligger klippta och väntar i en påse och de får nog ligga där till nästa sommar. För på något sätt så känns det som ett godkänt resultat ändå. Nio av tio punkter är avbockade. Dessutom helt utan stress eller krav. Det har bara flutit på ändå. Jag är nöjd. På återseende med ett leende!

PS. På tal om punkter. Om jag lägger till första halvan av mitt förnamn till ordet punkter, så blir det punktering. Det är ett under om man klarar sig utan punktering på cykeln till och från jobbet en dag i den här staden. Överallt är det glas. Från flaskor och busskurer. Kan inte alla intelligensbefriade marodörer stanna inne cirka fyra månader tills det är tjugo minusgrader ute och det är för kallt att dricka ur glasflaskor ute eller till och med för kallt för dem att gå ut? Eller så kan de väl bara lägga av? Att slå sönder allt.

En färgglad dag på jobbet!

Ikväll kommer jag använda bloggen i ett avkopplande syfte. När det gäller att varva ner kroppen och låta tankar och intryck gungas till ro, så är bloggplatsen en oas. Visst, det skulle sitta fint att åka på spa och få en helkroppsmassage, men just nu duger bloggen lika bra. På sätt och vis bättre. Massage skulle få mig att somna på stört. Jag vill inte somna på stört. Jag vill känna hur dagens händelser och upplevelser faller på plats först. Just nu virvlar allt omkring i någon slags tombolaliknande låda som är placerad på min hals. När jag känner efter så kan jag konstatera att det är min gamla vanliga skalle. Det är bara känslan av att något har vevat igång den.

Det är ingen bra kombination när huvudet är uppe i varv men kroppen är trastrött. Det är där bloggen kommer in som en viktig sammanlänkning. Ordning och reda på tankar. Kroppen får sitta i väntläge på att förflyttas till sängen. Så småningom ska det bli skönt att krypa ner mellan lakanen. Det känns som om det var flera dagar sedan, men jag klev ur sängen senast i morse. Även om det blev en ovanligt tidig start. Idag var det en sådan där absolut-förbjudet-att-komma-försent-till-jobbet-dag. Jag brukar inte komma försent till jobbet, så egentligen har jag väl den regeln varje dag det är jobbdag. Idag var det alltså en extra-absolut-förbjudet-att-komma-försent-till-jobbet-dag. Både klockradio och mobil på larm. Jag vaknade före bådadera. Mitt kroppslarm hade haft högsta beredskap hela natten.

Det hade inte varit någon katastrof om jag hade kommit försent. Världen hade inte gått under. Det hade inte påverkat världsfreden i någon riktning. Det enda som hade hänt hade varit att en hel busslast hade suttit och väntat. En sådan pinsamhet kan för stunden kännas katastrofal. Tillräckligt för att göra sitt yttersta för att undvika det. Kikade ut och upptäckte att det skulle bli en perfekt dag för bussutflykt. En heldag i Dalarna.

Första stoppet var kaffe och smörgås hos Sätergläntans kursgård. Information om kortkurser och långa kurser. Historik om platsen från fäbodsområde till ett centrum för svensk hemslöjd. Utsikten var förunderligt vacker. I butiken investerade jag i två stycken broscher i mönsterstansad plåt. De såg så där fint dalaliknande ut och dessutom hade de formen av hjärtan. Färden gick sedan vidare mot Siljansnäs och då var det svårt att undvika att gnola en trudelutt på psalmen O store Gud. Busschauffören rattade oss högt upp på berget och restaurangen som för dagen serverade sommarbuffé. Bara att plocka av allt det gottiga. Hur bra får man ha det en dag på jobbet? Detta låg säkert på gränsen för hur lyxigt en tjänst bör vara. Solen sken och vi tog kaffet utomhus. En gäng ivriga getingar hade bestämt sig för att göra detsamma, fast de läskade sig med glass och läsk.

In med rullatorer och rullstolar i bussens lastutrymme och så alla passagerarna förstås i sätena. Mot Jobs handtryckeri utanför Leksand. På vägen dit passerade vi Släktforskarnas Hus och då vaknade min släktforskarådra till liv och ropade inifrån kroppastollen: Stopp, stanna, här vill jag av bussen. Ni behöver INTE hämta mig på hemvägen. Jag blir gärna bortglömd här några dagar. Jag har lärt mig tygla dessa inre rop och satt lugnt och leende kvar på min plats. Jobs handtryckeri var dessutom mycket sevärt. Två tyger var under tryckning vid vårt besök. Sommar och Rabarber. Jag tror det var Rabarber som krävde 14 färger och Sommar som behövde 18 olika färger. 60 meter tyg tillverkades varje dag och en meter av någon av dessa sorter kostade ettusenfyrtio kronor. Jag köpte inget. En centimeter för 10 kronor och 4 öre är inte mycket till duk. Tio centimeter för 104 kronor känns inte heller nödvändigt. Om tyget ska säga något till en, så bör man nog ha en meter i alla fall. Så att all blomsterprakt kommer till sin rätt.

Intressant att se tryckningen och få information om färgblandning, torktid, export till Japan med mera. Jag har inte sagt att jag var med på resan som teckentolk för döva och det är alltid spännande att hamna i olika tolksituationer. Idag stod jag placerad mitt emellan färgningsborden och tryckgubbarna gick med sin stora färgram innehållandes färg nummer 8 precis bredvid. Jag såg på nära håll hur tygtrycket växte fram. Jobs handtryckeri hade för länge sedan utbyte med Gefle Ångväveri och en döv dam kunde ge självupplevd information därifrån, eftersom hon hade jobbat där under många år. Jobs representant var mycket intresserad.

Nästa stopp gjorde vi i Falun och Kristine kyrka. 353 år gammal. Visst var det mycket färgintryck hos Jobs, men kyrkan formligen badade i dalablått. För cirka hundra år sedan målades allt trä blått. Bänkar, väggar, prediksstol och delar av altartavlan i denna mycket speciella blåa färg. Falu rödfärg var inte aktuellt när konstnären Carl Larsson skulle vara med och säga sitt. Sista stoppet för dagen var ett kaffestopp. Vid en gammal bergsmansgård vid namn Staberg. Kaffe och någon farligt god mjuk kaka med kolasås på och dekorerad med jordgubbar och stora blåbär. Det var nästan onödigt gott. Jag får backa dagsbandet lite och tala om att jag shoppade loss vid lunchstället också. Ett halsband med ängel i tenn och ett par örhängen med samma motiv. Blir fint till jul att ha en änglakör dinglande i örsnibbarna. Ett modernt och levande änglaspel.

Dalarna är ett fantastiskt landskap. Jag brukar framhålla Småland och det gör jag fortfarande, men det är något speciellt med Dalarna. Det känns svenskare än själva Sverige. Alla röda hus och härbren på små sluttningar vid vattnet. De vidunderliga utsikterna där man för en stund nästan känner sig som Nils Holgersson. Ändå var det skönt att ställa färden hemåt. På kvällningen nådde vi hemmadestinationen. Klev av bussen som näst siste man, endast busschauffören höll ut till sist och så trampade jag nästan hela vägen hem. Stannade till vid en av Hilles större attraktioner, nämligen Hille Idrottsplats. Hilles A-lag tog emot Skutskär och det blev hemmavinst. När slutsignalen gick så började mörkret sänka sig. Jag måste göra ett bloggtillkännagivande. Jag har en känsla, en konstig aning inombords att hösten lurar i faggorna. Jag hör till dem som inte lider av detta. Tvärtom. Jag njuter så till den milda grad av sommaren när den väl är här, men när hösten har gjort entré så tänder jag ljus och myser. Men några fler sommarutflykter med buss blir det inte i år. På återseende med ett leende!

PS. Denna blogg är inte enbart avkoppling för egen del. Den tillägnas Anna. Tovas matte, Hille-supporter, Melodikryssexpert, släktforskarkompis och en mycket härlig vän. Tack för att du har koll på mig och min bloggfrånvaro. Tack för att du påpekar detta i vänlig ton. Jag har skrivit med dig i tankarna trots att ögonen nu svider. God natt!

Förlåt kära bloggläsare!

Idag var det dags att rulla ihop hängmattan och sakta men säkert rulla in mot stan och mitt jobb på min 21-växlade cykel. För nu är ledigheten definitivt över för den här gången. Först fem veckors semester, sedan tillbaka på jobb några dagar och därefter kompledighet i en vecka. Med andra ord dags att leta fram almanackan, ta på sig klocka och hitta någon annan kreation i garderoben än shorts. Detta har verkligen varit en shorts-sommar för mig. Temperaturen har legat skapligt till de flesta dagarna för att spatsera omkring i shorts. Smålänningen i mig myste riktigt ordentligt när jag i ett tidigt skede av semestern sprang på en ställning med realisations-shorts. Alltså: shorts på rea. Något förvånande att affärerna rear ut säsongens kläder redan innan säsongen har kommit igång på allvar. Men jag går inte fram till kassan och klagar för en sådan sak, det förstår du nog. Nej, istället släpper jag på den småländska ådran och låter den pulsera fram bland galgarna och hitta de riktiga fynden. Vid detta tillfälle resulterade det i 4 nya par shorts av skiftande utseende och färg.

I bloggandets stund sitter jag i det rutiga paret i den härliga färgställningen klarblått, turkos, gult och vitt. Lite svårkombinerade med överdelar, men vitt linne eller t-shirt har varit sommarfräscht. Gul t-shirt funkade fint också. Dessa rutiga shorts har varit givna till stranden en solig sommardag eller på promenaden. Mina absoluta favoriter blev de svarta shortsen i modell snyggbyxa, fast avslutade precis över knäna. Jag blev så kär i dem, så när de sänktes ännu mer i pris och endast ett par hängde kvar och just i min storlek, så köpte jag ett par till. Samma färg, samma storlek, samma lycka. I Småland kallar vi detta för att salta ner. Det betyder att vi inte behöver använda dem nu, utan senare när det första paret har gjort sitt och blir till mattlump. Då behöver vi inte gråta blod som alla andra gör när de mister något kärt plagg, utan vi tar bara fram det nersaltade och går vidare i livet som om ingenting hade hänt. Har det dessutom legat nersaltat under en längre tid och modet har kommit och gått och sedan kommit tillbaka, så är vi smålänningar rustade med saltade plagg och dessutom i originalskick.

Jag köpte ett par vita shorts också. Sådana där som rullas upp och som man fäster med en knapp och en slejf. Jag tycker det är fint med vitt på sommaren, men jag måste erkänna att jag har inte använt dem så mycket. Om sanningen ska fram, så har jag inte använt dem alls. Ett onödigt köp kan tyckas, men då kommer den gamla fina devisen till användning: den som spar, han har. Jag har inte gett upp hoppet om att få uppleva ännu en sommar och jag får helt enkelt salta dem tills dess. Nu till sommarens fynd. Ett mellanting mellan shorts och kjol. Det låter kanske konstigt och avancerat, men det börjar helt enkelt med ett par shorts. När gylf är uppdragen och knappen är knäppt, så lägger man fram ett litet tygstycke och vips är det en liten kjol. Framifrån. Bakifrån ser det fortfarande ut som en kjol. Ljusgrå. Iklädd dessa shorts eller kjol eller shortskjol, så känner man sig lite som en tennisspelare. Som Serena och Venus Williams fast utan racket. Nåja, några fler olikheter går det säkert att hitta. Fast det är åt Wimbledonhållet det pekar när jag använder dem. Att det inte är äkta tennisshorts förstår man på priset. Jag gav tjugonio kronor och femtio öre. Passar endast på småländska tennisarenor.

Nog om shorts. Jag vet att jag är avslöjad. Att skriva om shorts, som om ingenting hade hänt, är fräckt och det kan verka som jag försöker göra en undanflykt. Jag inser att det går inte. Alla bloggar är datummarkerade och jag står inför fakta att jag publicerade min blogg senast söndagen den 20 juli. Då hade det varit bloggtystnad i tio dagar. Nu har det alltså varit tomt i tjugoen dagar. Tre veckor utan bloggning. Vad kan jag säga? Eller snarare skriva? Har ni läst den där storyn i bibeln om den förlorade sonen? Jag tänkte om vi kunde göra någon dagsaktuell variant på temat. I bibeln handlar det om sonen som begärde ut sitt arv i förskott och gav sig sedan iväg och levde i sus och dus, alltså livets glada dagar, så länge pengarna räckte. När han vände ut och in på fickorna och upptäckte att slantarna var slut, så fick han börja knega som herde åt svin. Under den tiden i gyttjan kom han till sans och förstod att i föräldrarhemmet så åt svinen bättre mat än vad han gjorde nu.

Han började dra sig hemåt och ni som kan ert Lukasevangelium vet hur det slutar. Frånsett en något avundsjuk brorsa, så slutar det med Happy End. Pappan står där med öppna famnen och tar emot sin son. Det blir ingen uppläxning med ord som: Vad var det jag sa! Istället fixar han fram ett partaj värt namnet och alla bjuds in. Sonen hade kommit tillbaka. Den avundsjuka brorsan får en förklaring av pappan, varför det ska firas och så kommer han också med på festen. Okej, då ska vi göra upp en roll-lista till det stora eposet "Den förlorade bloggaren". Det verkar som rollen som bloggare faller ganska lätt på mig och du bloggläsare får axla den tunga rollen som förlåtande läsare och stå där med öppen famn och säga: Vad kul att du är tillbaka! Jag har saknat dig så! Jag trodde du var förlorad, men du lever och är tillbaka. Jag hoppas att det kommer att funka. Jag har full förståelse om det finns en och annan som likt brodern surnar till och undrar varför det ska bli sådant ståhej bara för att jag har börjat blogga igen. Jag kan hålla med om att en del ilska i scenariot är berättigat. Jag och sonen i bibelberättelsen bara drog iväg.

Han drog iväg till ett liv med vin, kvinnor och sång. Jag drog iväg till ett liv med semester, Mr T och för all del lite vin. Jag ber om förlåtelse för mitt beteende och jag har för avsikt att göra bättring. Nu är jag på väg in i de vardagliga rutinerna igen och hur tråkigt det än är att avsluta semester, så tror jag att det är bra för mig personligen, men även för min blogg. Jag ska nu bara försöka smälta alla semesterintryck, kanske skriva ner dem på små lappar och precis som Lisa Syrén drar slutsiffra i "Ring så spelar vi", så kan jag dra bloggämne i Hela-krukan-bloggen. Om du har stått ut med att vänta kära bloggläsare, så hälsar jag dig hjärtligt välkommen tillbaka till min blogg. Semestern har inte helt förvridit huvudet på mig, utan precis som den förlorade sonen så har jag hela tiden känt saknad efter bloggens trygga plats. På återseende med ett leende!

PS. Det mesta är sig likt. Jag tar första bästa tillfälle till att fira. Jag lyfter idag kaffekoppen för Mr T:s lillebror som fyller hela trettionio år. Han har alltså en gammal trea att putsa på. Nästa år får han en ny blänkande fyra. Dags att söka efter en Spindelmannendräkt i storlek Large. Jag tror faktiskt uppriktigt att han skulle bli jätteglad för en sådan i fyrtioårspresent. Idag har Susanna namnsdag. Jag tycker inte att det är så petnoga med en bokstav, SusannA eller SusannE. Så därför blir det ett stort grattis till min kära vän och kollega SNB. Jag försökte skicka en namnsdagshälsning per mail, men fick autosvar tillbaka. Fortfarande semester. Hoppas du sitter i bersån och äter rulltårta och dricker kaffe ur blommig kaffekopp. Om du inte svikit min blogg, så får du här en kupong att klippa ur och ta med och som vid uppvisandet renderar dig en lunch i bloggarens sällskap. Grattis! Till namnsdagen alltså.