Jag kanske bara tillför lite ordbajseri jag också

Jag skrev en sång häromdagen. Helt plötsligt kom bara text och melodi i ett samlat paket och det var bara att ta fram papper och penna för att skriva ner den. Jag blev lite förvånad, för det var så längesedan jag skrev en sångtext. Jag kan inte påstå att jag har funderat så mycket på varför det inte har blivit något skrivande av den typen, men någon gång har jag tänkt att källan kanske har sinat. Att just den ådern har torkat ut. Nu flödade den i alla fall igen. Nästan så snabbt att jag fick hejda den lite. Jag fick skriva det fortaste jag kunde. Förkorta vissa ord. Skriva stolpar för avslut på vissa meningar. För nästa vers och nästa vers bubblade upp. Då är det roligt att skriva. När jag inte behöver vända och vrida på orden. När det inte helt plötsligt tar tvärstopp och pappret knölas ihop och den största utmaningen den dagen blir att kasta en trepoängare med pappersbollen i papperskorgen.

 

Nu satt jag matt och tömd tungt tillbakalutad i fåtöljen och tittade på texten. Den var personlig. Nästan utlämnande. Den innehöll allt jag burit de senaste veckorna och som jag nu var tvungen att lämna ifrån mig på ett tomt ark genom mitt hjärta ut till en ovässad blyertspenna. En massa ord.  Jag kände att jag hade nuddat botten med tåspetsarna och där var det jag och en person till. Ingen annan. Det är lätt hänt när livet rusar på att det behövs ett bottenläge för att riktigt förstå att den här personen är kvar, finns i min absoluta närhet, även när det är kämpigt och tungt. Då de flesta andra inte orkar längre, så orkar en. Han orkar även alla andra dagar, då stegen är glada och lätta, men det gör ju många andra också. Så texten vänder sig till Jesus. För det var han som var där. När alla andra sysslade med sitt.

 

Jag älskar ord. Ordet ord i dess olika betydelser. Ord kan innehålla sådan makt. Det betyder inte på något sätt att jag blir mäktig när jag använder dem. På sin höjd betyder det att jag känner mig lite lyckligare, lite lättare, lite friare. Samtidigt blir jag alltid så trött på ord när det kopplas ihop med bajseri. Tyvärr får jag vara trött rätt ofta, för det är mycket ordbajseri i vår värld. En massa ord som inte leder någonvart. Jag har alltid varit en motståndare till sådant. Därför tillhör jag den skara som sitter tyst i stunder då det ska brainstormas en sketen grå novembermorgon på ett personalmöte. En tjugo minuters andakt till uppvärmning och sedan direkt över till dagens mest kreativa ögonblick. Före kaffet! Andakten ledde mig istället till eftertanke. Jag är någonstans inne i mitt hjärta, men uppgiften gäller att sammankoppla hjärnan med munnen och göra ett klyftigt uttalande. Det blir ofta ordbajseri för mig. Resultatet av det ser vi i vår värld bara vi öppnar ögonen. Då sitter jag hellre tyst en stund fram till kaffet och verkar oengagerad. Men sanningen är jag är eftertänksam. Letandes efter orden.

Ett blogginlägg innehåller också många ord. Det är svårt att blogga utan ord. Självklart kan jag lägga ut en bild och lita på talesättet att en bild säger mer än tusen ord. Det skulle vara bekvämt. Fast när jag nu gillar ord, så kan jag ju njuta i bloggen. Det var också längesedan jag unnade mig den njutningen. Det är ett medvetet tidsval. Orden har fått läggas på PM, uppsats och annat som hör studierna till. Orden räcker inte alltid till för allt och alla. Det ligger en saknad i det. Bloggen är en plats för stillhet. För bearbetning. För att höja rösten och säga ifrån. Eller snarare att höja ordet och skriva ut. Mest handlar nog bloggen om att vara i livet och att känna efter i glädje och i sorg. Studierna ger absolut inte det utrymmet. Det går inte att enbart vara personlig i en uppsats. Lite akademisk krydda måste till. Det är ofta där det kan gå fel i studierna. När människor kommer ut och är enbart akademiska. Bevare mig väl. Tänk dig en arbetsplats fullproppad med akademiker. Språket, känslorna, kunskapen på akademisk nivå. Varningsskyltarna lyser knallrött. Varning! Ordbajseri! Fisförnämhet! Jag har spolat för längesedan och använt någon lavendeldoftande tvål och gått till kaffebordet. Där brukar det alltid sitta någon intressant person med en levnadsberättelse som fortfarande är levande.

 

Just nu är jag i en situation jag inte har valt själv. Om jag hade valt så hade jag säkert inte skrivit blogg eller sångtext och insett att det är stort sett det enda produktiva jag åstadkommit under den senaste veckan. Jag hade med största sannolikhet arbetat och studerat. Varit både akademisk och effektiv. Ibland finns inte valfriheten. Det känns som om livet har lagt i en broms. Jag som är van att kunna lägga i den extra växeln som har beteckningen E på växelspaken, E som i envishet, får nu acceptera att växellådan är trasig. Jag vet inte när den kan lagas. Jag sitter för det mesta i tålamodsfåtöljen. Eller sitter eller ligger i tålamodssoffan. Eller ligger i tålamodssängen. Tålamod kombineras med tankar. Tankar som inte på något sätt måste forceras fram. Det finns ingen prestation i dessa tankar. Målet med tankarna är att på något sätt komma förberedd när livet förväntas återgå till det normala. Nu har jag tänkt så länge att många av tankarna har gått till beslut. Inte så här hastigt beslutande, utan mer som sångtexten handlar om, ett överlämnande i bön. Jag är helt övertygad om att det inte kommer att återgå till något, utan det kommer snarare att bara gå. Utan något åter. Jag har lagt det i Jesu händer. För det var han som var där. När jag behövde någon. Där på botten fanns inte någon annan. Lärorikt.

 

Det måste anses som ett smärre under att jag kommer ihåg inloggningsuppgifterna till detta bloggutrymme. Det kan inte enbart skyllas på studierna. Det har varit en salig blandning av studier, arbete, träning, vila och inte minst familjen med det lilla barnbarnet i spetsen. Det där lilla charmtrollet som säger momo och hämtar telefonen och vill ringa. Jag behöver väl knappast skriva att denna lilla människa står högst upp på nödvändighetslistan? Jag som alltid älskat halsband och blivit svag i knäna så fort jag sett ett nytt stycke material att hänga runt halsen, har kommit på mig själv att välja dem med omsorg så att de är av den kvalitén att de kan lånas ut till underbara Tove. I hennes sällskap anser jag att jag inte är i behov av några köpta blingisar längre. Det finaste halsbandet är hennes armar om min hals. Det är ett smycke med sådan obeskrivlig skönhet. Inom kort får hon ett litet syskon. Jag blir mormor igen. Dubbelt upp av glädje, kärlek, leenden, närhet och längtan. Det kommer säkert bli ännu mindre tid för bloggen, om det är möjligt, eftersom jag antar att detta kommer innebära dubbelt så många resor till livets stora njutning. Att vara mormor är ett av de största under jag har varit med om. Det beslutet står fast så länge jag lever och har inte behövts omarbetas. Det är skönt att något är så välgrundat att det inte behöver tänkas över eller omorganiseras när situationen blir annorlunda och totalt omkullkastad helt bildligt. Jag ska försöka lova ett på återseende med ett leende! Kanske imorgon, om en vecka, en månad, om ett år. Ett återseende med ett leende!

PS. Sångtext från häromdagen:  
Tack Jesus att jag får rikta min bön till dig.
Annars skulle det kännas tomt här för mig.
För jag känner mig så ensam och svag.
Är rädd när gryning blir till dag
och när natten kommer
och mörkret sig sänker
kommer alla tankar jag helst inte tänker.

Tack Jesus att du är nära här i min bön.
Annars skulle jag tveka vid nästa krön.
För jag orkar snart inte flera steg
och det handlar inte om att jag är feg.
Men när natten kommer
och ljuset är borta
kommer alltihop där jag kommer till korta.

Tack Jesus att du har ledning att ge mitt liv.
Annars skulle jag helt få gå utan driv.
För hos dig finns det kraft utan slut.
Här du erbjuder mig att vila ut
och när dagen kommer
och ljuset sig visar
kommer allt ha vänt och på nytt jag lovprisar:

Du är Jesus! Du är Herre i mitt liv! Du är kungen som inte dödens makt rår på!
Du  är världens räddare och enda vägen till Gud. Du är sanning! I Dig har jag liv!