Fjärde advent och idag har fyra ljus brunnit i adventsljusstaken. Ett tecken på att nu är vi nära julen. Det finns kanske de som tycker att det vore bra med ett extra ljus. Eller två. Som att tiden i advent går väldigt fort. För fort. Saken är den att vi fyller dagarna och veckorna med ett intensivt adventsprogram både på hemmafronten, på arbetsfronten och på nöjesfronten. Skulle vi mitt i alltihop bli sjuka, vilket inte är svårt i dessa förkylningstider och i tider av vinterkräksjuka, så skulle det komma mycket olämpligt. Vi skapar en stress och ett tempo, som inte är nyttigt för oss och som är svårförenligt med julens innebörd.
Ikväll var jag i kyrkan och sjöng in julen. Det behövde jag inte göra ensam. Det var mycket folk där och jag satt ganska långt bak. Valven fylldes av välkända jultoner. Det är en vila i igenkännandet. Prästen talade om ljuset och om freden. Han hade gått in i kyrkan med en lykta, där lågan hade brunnit hela vägen från Betlehem och födelsekyrkan. Scouter runt hela världen hjälps åt att sprida ljuset och låter det ta plats mitt ibland oss. Vi får göra som scouterna. Vi får bära ljuset vidare och låta det ta plats mitt ibland oss. Det börjar med var och en. Prästen talade om att vi behöver skapa fred i vårt eget hjärta, för att kunna nå fred med varandra. Han talade om Gud som sänder sin son, Jesus Kristus, i enkelhet. Ett litet barn, i ett stall. Det är som sagt vila i igenkännandet, även när det gäller julbudskapet.
Ett tandkrämsmärke sålde sina produkter på ICA Maxi med erbjudandet: Ta två betala för en. På köpet fick kunderna en liten nyckelring i form av en liten blå vattendroppe. Finessen med nyckelringen var att den kunde lysa ett blått sken om kunden tryckte på en liten knapp. Det blå skenet var inte så starkt så att det kan ersätta lamporna om strömmen går. Den lysande vattendroppen räckte bara till en liten fotograferingslek tillsammans med yngsta tonåringen. Så om du är lite skrajsen av dig, så ska du inte titta på dagens bloggkalender.
21 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Julens dofter sprider sig på Athletic Avenue. Kolaformar, som på något sätt sätter fingret på självaste julkaffebordet. De är små ljuvliga läckerheter, som skulle göra varje konditor stolt som en sockertopp. De hör julen till i det bloggandet hemmet. För sextonde året i rad bakas fyrtio sådana i aluminiumformar. Havrebottnar med kolasås som stelnar. Vill du ha dygnssockersuget stillat, så välkommen hit. Är de slut, så finns det knäck så det räcker tills ingen vill ha knäck något mer.
Här snöar det just nu och hoppet om en vit jul växer. Kan det vara så väl att snön klarar att ligga kvar ett par dagar till? I våra trakter har vi haft en vit mark i omgångar nu, men det har alltid töat och blivit gröna mattor emellan. Kvar ligger endast smutsiga snöhögar. Utanför fönstret färgas marken och taken vita. Bilarna som står kvar ute på gatan är också vita. Postlådelocket är vitt. Altanen är vit. Allt är återigen rent och vackert och jag hoppas verkligen att det ska få stanna. Jag önskar att alla pulkor, skidor och kälkar som just nu ligger inslagna ska få komma till användning på juldagen. För alla barnens skull. För egen del hade det räckt med kyla. Jag önskar mig is till långfärderna på skridskor. Då ska helst kylan och isen komma först och snön senare. Fast nu verkar det som om knäcken, kolaformarna, julmaten och nötterna kommer före. På återseende med ett leende!
PS. Glömde säga grattis till chefen idag, trots att jag hälsade på honom i kyrkan. Bättrar på med ett grattis i bloggen. Hoppas att namnsdagen har varit fin och att du har hunnit med lite fika mellan alla jobb som finns att uträtta i kyrkan fjärde söndagen i advent. Som en liten föraning till julhelgen. Om du undrar över varför rubriken i dagens blogg är på engelska, så är det bara en liten hyllning till en kär bloggläsare som i dagarna far till Amerikat och blir borta i flera veckor. Jag har fått order på att hålla bloggen igång och det ska jag givetvis lova att göra. I gengäld får hon lova att komma tillbaka så fort som möjligt. För hela Atlanten emellan är många vattendroppar för mycket. Det känns verkligen spöklikt tomt här hemma. Come back, Susy, come back!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar