Sanning och konsekvens

Detta blir utan tvekan ett blogginlägg under etiketten ansvar. Jag vill redan nu varna känsliga läsare att detta kommer inte att bli en snäll och välstädad blogg. Eller så är det just det den är... Det kanske blir den snällaste bloggen jag har skrivit någonsin och när den är klar, så är det just välstädat. Uppstädat och fint. Så får det bli. Du gör bäst i att ställa ifrån dig kaffekoppen, så att du inte spiller ut innehållet över tangentbordet när du blir upprörd eller så finns det risk att du kanske sätter det i vrångstrupen. Jag vill dig inget ont, men jag kommer säkert att uppröra. Jag har i alla fall satt ut en varningstriangel. Jag blinkar med varningsljuset också. Är du redo?

Dagens inlägg ska handla om sanning. Jag skulle kunna skriva om att det har regnat några droppar i Gävle eller att jag har cyklat fram och tillbaka till jobbet. Jag skulle också kunna berätta att Mr T har varit en sväng till Falun och trudeluttat idag och jag gläds med dalafolket att de har fått glädjas åt härliga bastrombontoner. Men jag prioriterar att skriva om sanning. Det finns säkert människor som vill klappa mig på huvudet och säga: Det är bra, lilla vän. Så ja, lugna dig nu. Det kommer att ordna sig.

För det första: gör inte misstaget att klappa mig på huvudet, om det inte är för att välsigna mig eller för att trösta mig. Dessa två anledningar är helt okej, för övrigt kan du bespara mig gesten. Jag är nyfrissad och jag vill inte att du rufsar om min page. Orden: det är bra, stämmer inte alls i sammanhanget. Så säg dem inte. Inte idag. Eller vänta tills jag har fått skriva bloggen färdigt. Sedan kan du bestämma dig, vad som är bra eller dåligt. Jag är dessutom inte en liten vän. Jag är en stor vän. Jag är en stor vän till Jesus. Jag är en stor vän av sanningen. Varför förminska något som är gott? Märk orden. I alla fall i detta sammanhang.

Be mig inte att lugna mig. Jag är lugn. Mer sansad än jag är just nu, kan jag nog inte bli utan att blodet helt står stilla i ådrorna. Vad är det som kommer att ordna sig? Väntar vi på att allting ska rinna ut i sanden? Väntar vi på att sanningen ska blekna eller ersättas av fler osanningar? Väntar vi på att alla som står upp för sanningen, ska förtröttas och slå till reträtt? Är klappen på huvudet inte en liten nervärderande gest, utan helt enkelt en rätt-och-slätt-nedtryckande-i-skiten-där-du-hör-hemma-handling?

Att inte hålla sig till sanningen eller att medvetet försöka släta ut sanningen får konsekvenser. För evigt. Ända in i evigheten. Jag är rädd att vi är så fullpackade med att dra osanningar och utslätningar med oss in i himmelrik att vi inte blir insläppta. Jag har för mig att vi måste komma rätt avskalade och rena genom nålsögat. Hur ska vi kunna förklara att vi har hela bohaget av orättfärdighet på lastbilen utanför Pärleporten?

Idag står jag i konsekvenserna av att personer i min närhet inte har handlat sanningsenligt. I försök att reda ut saker och ting, så har sanningen blivit något utslätad. Ibland handlar det om att rädda skinnet och anseendet och då blir det kanske inte till hundra procent osanning, men det blir en liten förfining av eländet. Detta agerande får till konsekvens att det går att pusta ut för stunden. Det har dragits många lättade suckar under de senaste månaderna. Grejen är bara den att nästa gång räcker det kanske inte med att dra en lättnadens suck, utan det måste in med syrgastuber för livsuppehållande verksamhet.

Jag har fått anledning att stå upp för sanningen och det gör jag gärna av de enkla anledningarna att för det första: så har jag blivit uppfostrad. En uppfostran som jag om och om igen har anledning att komma tillbaka till. Ärlighet varar längst. Jag har hört det från minst två generationer bakom mig. För det andra så går det i sanningsbloggandet inte att komma undan bibelordet. Jag vet inte hur många gånger ordet sanning står stavat i bibeln. Jag har en känsla av att det inte finns med bara som utfyllnad, utan det finns verkligen en mening med att det står där.

Jag har kommit in i många kyrkor världen över och sett Jesus-statyer göra en välkomnande teckenspråkig gest med ena handen och med den andra handen gör han tecknet för sanning. Jesus som sa: Jag är vägen, sanningen och livet. Han väljer ut tre ord för att beskriva sig själv och ordet sanning är ett av dem. Följer vi i hans fotspår, så borgar det för att vi kommer rätt. Jag tror inte att människor genom tiderna hade varit lika intresserade av att följa honom om han hade sagt: Jag är villospåret, osanningen och döden. För det tredje, om vi inte blandar in uppfostran och kristen livsstil, så är det enklare att hålla sig till sanningen.

Enklare vad det gäller att hålla sig till en sida. Att vara inne och lira på lurighetens planhalva innebär att det kräver mer koll på vad som sägs och görs och dessutom hålla isär och komma ihåg. Ändå väljer många av oss människor att leva i osanning. Kanske är det lättast för stunden. De flesta av oss borde ha skaffat oss sådan erfarenhet att vi vet att det skapar elände i längden också. Därför är jag idag tillbaka på ruta ett. Hade allt varit sant och uppe i ljuset för länge sedan, så hade det varit utagerat vid det här laget. Jag är inte personligt drabbad, men många i min närhet är det och det är lika smärtsamt att se någon annan lida.

När jag ställdes inför vägskälet, sant eller osant, så kändes det naturligt för mig att välja sanningen. Jag tycker att de tre skäl som jag angivit lite tidigare i bloggen talar till sanningens fördel. Just då var det kanske inte så enkelt. Det smärtade. Det oroade. Fast det rörde aldrig till tillvaron och idag vet jag att jag valde rätt. Det som bekymrar mig är att det fortfarande finns så många som tror att de går i land med osanning och döljande av sanning. Återigen så går ord och handling skilda vägar. Jesus säger vägen. Bestämd form singularis. Finns inget alternativt stickspår. Något har kommit emellan. I kyrkan brukar vi säga synden. Den leder rakt in i en återvändsgränd. Vändpunkten heter förlåtelse. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det dansens dag och vad kan väl passa bättre än att gå på kursavslutning på linedance ikväll? Nu väntar sommardanser ute och inne och tur att det aldrig blir sommaruppehåll för sprittande dansben. Linedance är en Guds gåva till mig. Där sa jag ett sanningens ord!

Vi har varit på turné, lyckliga jag fick följa me´...

Jag undrar om det finns någon bloggläsare, som vet var gränsen går för hur bra jag får ha det? Jag funderar nämligen på om jag har varit uppe och tänjt ut den övre gränsen för välbefinnande idag? Jag tror katten att det är så. Idag har det varit en riktig feel-good-day eller om vi ska försöka oss på en svensk översättning och skriva känna-sig-att-få-må-bra-dag. Den här dagen kom ytterst lägligt måste jag säga. Den senaste tiden har varit omtumlande och upprörande. Det är intensiv rörelse i de båda orden omtumlande och upprörande och det är lite märkligt att använda dessa ord, för att beskriva en tid då livet egentligen stannade upp helt.

Så har det hänt en hel del den här veckan som har fått mig att fundera framtid igen. Inte så där i allmänhet, utan jag har fått gräva djupt in för att sedan komma fram till ett beslut. Så nu är allt klart, alltså rent känslomässigt. Några pusselbitar måste komma på plats först, innan jag gör en halvdan förändring. Det där ordet halvdan passar absolut inte in i sammanhanget och det måste åtminstone in ett bindestreck någonstans för att det ska luta åt rätt håll. Halv-dan. Min förändring i arbetslivet kommer att gälla halva tiden och förhoppningsvis blir den andra halvan som den förut har varit. Som sagt det är ett pusslande och detta kanske är ett femtusenbitarspussel, så det tar sin tid att lägga. Hur som helst så är det i alla fall skönt att jag har bestämt mig och så går det inte att komma ifrån att det är alltid trevligt och lite småsmickrande att få erbjudanden, som det går att tacka nej till. Det är i alla fall värt en glass i firande.

För övrigt är jag nog inte känd för att göra något halvdant. Inte ens mina beslut brukar vara det. Ja, vad mer händer i livet nu? Det finns mycket sjukdom omkring oss i vår familj. I själva familjen så gäller det bara förkylning och irriterande allergi, men på nära håll har vi sådant som är mer oroväckande. Sådant som påtagligt upptar vår tid, våra tankar och som är så pass stora oroshorisonter att vi vädjar i bön till vår Herre att Han ska komma och ge oss frid och att Han ska leda oss alla igenom detta. Givetvis så vill vi be för läkedom och snar bättring, men mitt upp i alltihop också försöka lita på att Han vet vad Han gör. Det är en utmaning att be: Ske din vilja och verkligen mena det. Är det något jag tror på så är det bön.

Lite märkligt att mitt upp i allt detta kunna tänja ut den övre gränsen för välbefinnande. Det måste nästan till en bloggförklaring, för att reda ut detta mysterium. Jag har fått förmånen att åka på personalresa med kyrkan idag. Vi startade redan kvart i åtta från Strömsbro kyrka. Hämtade upp kollegor vid Heliga trefaldighet och vid Tomaskyrkan. Sedan bar det av söderöver. Det var inte direkt strålande solsken, men jag tror att det beror på att solen inte orkade ta upp konkurrensen från alla solstrålar inne i bussen.

Jag ser mig omkring och det är fyrtioen personer med på resan. Några kan inte vara med av olika anledningar och dem saknade jag. Alla som var med har den effekten på mig att jag blir glad av att se dem. Jag förstår om du fattar misstankar mot min entusiasm över mina kollegor och det är okej att du känner så. Det gör det bara ännu viktigare för mig att poängtera hur glad jag är för min arbetsplats. Att säga att den är helt problemfri vore att dra över mot ljugsidan, så det ska jag inte skriva. Självklart uppstår det problem där människor möts, det är ju själva idén med att vara människor. Vi är så kallade troublemakers, bråkstakar. Skillnaden med min nuvarande arbetsplats och andra är viljan att ställa allt till rätta. I grund och botten är det genomtrevliga och sköna människor i kollegiet. Det räcker för mig.

Första stoppet gjorde vi vid stiftsgården Breidagård, utanför Uppsala. Jag var där i februari och mådde väldigt gott av de dagarna där. Kändes fint att återkomma och se vitsipporna blomma. Därefter gick färden vidare till Härkeberga kyrka i Uppland. Ett par mil norr om Enköping. Kyrkan byggdes i början av 1300-talet och på 1400-talet byggdes sakristia och vapenhus till. I samma veva byggdes även kyrkans valv upp. En herre vid det lite småroliga namnet Albertus Pictor målade sedan valv och väggar på 1480-talet. Måla, låter lite smått. Utsmyckade känns bättre. Det är förnärmliga verk med motiv hämtade från både Gamla och Nya testamentet. Färgerna hade förstås bleknat sedan Albertus öppnande målarpytsarna. En kraftigt klarröd färg var nu till exempel brun. I mitten av 1700-talet överkalkades väggarna, men målningarna knackades fram igen och fixades till på 1930-talet. Det där med överkalkningen visar att det har funnits dumdristigheter långt innan Gävle kommun köpte in rosa-fåtöljen-statyn.

Efter Härkeberga kyrka började magen påminna mig om att det var dags för lunch. Inte långt ifrån kyrkan fanns en bondgård med gårdsbutik och ett litet café. Lite fundersam blev jag en stund hur huset som såg ut som en liten drängstuga på håll, skulle rymma oss alla, men det gick utmärkt. Lunchen var dessutom mycket välsmakande. Mätta, dästa och dessutom solbelysta åkte vi vidare till Nykvarns hantverksby. Den ena efter den andra platsen radades upp, som jag besökte för första gången. Sverige är på många sätt ett imponerande land, där det finns så många små mysiga smultronställen.

De personer som har lagt upp programmet för den här dagen, ska absolut ha stående ovationer för ett välordnat och härligt upplägg. Precis lagom av allt. Nykvarns hantverksby var en mycket vacker plats och stunden på fiket eller snarare kaffestugan var en skön stund. Vi satt ute med utsikt över ån. Sagån om jag inte är helt fel ute. Det är lite faran med att bara åka med i bussen och med noll koll om väderstrecket är norr eller söder, väster eller öster. Om jag minns rätt så låg Nykvarns hantverksby ca en och en halv mil väster om Enköping. Omgivningarna där nere är fina, verkligen fina. Nästan så att jag blev lite småsugen på att bosätta mig i dessa trakter. Eller åtminstone slå upp en skrivarlya.

Efter kaffe, äppelkaka och vaniljsås, så åkte vi till dagens absoluta höjdpunkt. Vi besökte nämligen Mariadöttrarna av den Evangeliska vägen. En kommunitet eller ett kloster inom Svenska kyrkan. Vi fick träffa tre systrar i blå klänningar och blå dok. De såg vänliga ut och de visade total frånvaro av stress, både i gång och ansiktsuttryck. Det kändes som att komma till Skorpans farfar i Törnrosdalen. En liten idyll precis bredvid allfartsvägen. Klostret ligger precis bredvid Vallby kyrka, en mil sydost om Enköping.

Jag har aldrig tänkt tanken att bli nunna. Jag känner att mitt liv har haft en tydlig väg och där jag befinner mig just nu, med Mr T och våra barn, är en plats som är en gåva av Gud. Besöket hos Mariadöttrarna lämnar mig ändå inte oberörd. Jag respekterar deras val, även om deras berättelse skapar frågor hos mig, som jag inte vill ställa i detta stora sammanhang. Frågor som gäller detta definitiva löfte. Vad som händer om blixten slår ner från en klar himmel, som den ibland gör i våra liv. Alltså om kärleken till det motsatta könet skulle uppstå? Eller för all del till samma kön. Vad händer med det djupa behov av beröring som vi är skapade till att få känna?

Jag känner tacksamhet när jag lämnar gården. Inte för att få möjligheten att gå tillbaka till allt det vanliga, utan tacksamhet för att jag vet att det finns några som har det som livsstil att be för kyrkan och för det kristna enheten. Det kändes på något vis lugnande, för jag vet att det så väl behövs och jag bestämde mig vid sidan av en klängros att jag skulle slå in på Mariadöttrarnas väg. Lugn Mr T. Det finns ingen anledning till oro. Jag vill bara vara med och be för Svenska kyrkan och dess fortsatta plats i människors liv. Jag vill vara med och be för enheten. Så länge vi står enade under samma huvud så finns det ingen anledning till oro. Detta löfte ger jag utan längtan efter ytterligare löften, guldring och blå klädsel.

Spännande ytterligheter på resan att lämna systrarna som valt att leva i kyskhet, fattigdom och lydnad för evangeliets skull och bege oss till Uppsala där vi avslutade dagen med att äta en trerätters middag. Vita linnedukar, brutna servetter, blommor, ljus, vin, god mat och en nyduschad servitör. Allt detta tillsammans med trevliga kollegor. Du måste förstå att jag ställer frågan: Finns det någon gräns för hur bra jag kan ha det? Mellan alla stopp fanns det lite sitta-bältad-tid-i-bussen och då satt jag jämte en kollega som enligt zimbabwesiska mått är still fresh och jag må då säga att med mina Hille-mått, så är hon more than still fresh. Dessutom fick vi avhandla både humor, jobb, mission, fotboll och bokhyllor, så från min sida var det mycket givande.

Shit, vilken lång blogg detta blir. Det hade egentligen räckt att skriva: Tack gode Gud för den här dagen. Tack för en underbar chef och för lika underbara kollegor. Herre, jag vet att Du vill mitt bästa och det har Du bevisat hundra gånger om genom att ge mig denna arbetsplats. Du vet att jag är lycklig och nu vet hela bloggvärlden det också. Du sätter inte bara på ett plåster på såren. Du tvättar även rent och ser till att det läker fint. Gud, tack för Din omsorg. Mitt arbete är den bästa belöning Du kunde ha gett mig. På återseende med ett leende! Amen.

PS. Som om inte bloggen är lång nog. Jag har många sådana här tänja-på-övre-glädje-fnatt-gränsen. En skogspromenad med Mr T, en fikakorg vid havet, en middag då vi är samlade hela familjen. Så mycket glädje. Så mycket glädje.

Toker och glader i samma kropp

Jag var helt övertygad om att jag skulle bli sjuk igårkväll. Jag kände hur segheten kröp sig ända in till skelettet och halsen började signalera så där olustigt som bara en hals kan göra. Jag ska väl inte använda ordet panikslagen, för det ordet fick en helt ny dimension förra helgen. Jag nöjer mig med att säga att jag vill inte bli sjuk. Inte nu. Sjukdom kommer aldrig lägligt. Fast jag skulle ändå kunna säga att det finns lägligare tillfällen och perioder än just nu. Nu är det ordnat så att väder och sjukdomsbaskelusker kan vi inte göra så mycket åt. Jag tog i alla fall till det stora artilleriet innan läggdags igår. Whiskey. Det är inte så ofta jag dricker whiskey och varje gång jag gör det så tänker jag på min chef i bokhandeln i Göteborg. Det fanns tider i boklådorna, då det var ytterst olägligt att bli sjuk. Dessa perioder var den stora bokrean i februari och julförsäljningen.

Kvällen före rean jobbade hela personalstyrkan med stora containrar som skulle packas upp. Vi närmade oss midnatt och jag mådde rent ut sagt skitdålig. Mycket lyckades jag säkert dölja med hjälp av min envishet. Chefen såg ändå att jag var risig och sa: Gå hem och ta dig en whiskey! Det var på den tiden då jag inte nyttjade särdeles mycket alkohol. Alltså, det gör jag inte nu heller. Jag var ung. Hade absolut inga barskåpsförråd. Jag vet inte ens om jag hade varit inne på systemet någon gång. Hennes ord ringer i öronen varje gång jag känner förkylningen komma. Dessutom tycker jag om whiskey. Ju rökigare desto bättre. Likadant är det med öl. Ju bastantare desto bättre. Blask, som liknar en urvriden disktrasa, är inget för mig. Så igårkväll tog jag en whiskey. Njöt av den, för den smakade rökigt och gott. Kände hur bröstet värmdes. Vid läggdags tänkte jag om huvudet kändes tungt på grund av sjukdom eller på grund av whiskey. Eller kanske var det en kombination.

OK, jag håller kanske på att bli lite sjuk, men jag är på benen och det är en ny jobbvecka. Jag har kollat i almanackan och det är åtta veckor kvar till semestern. Det känns både långt och kort på samma gång. Det beror på hur jag tänker. Det skulle vara skönt med ledighet nu och då kan det kännas långt med åtta veckor. Samtidigt är det mycket som ska göras och ordnas upp före semestern och då känns åtta veckor som ingenting. Jag har känt mig lite sliten de senaste månaderna. Ja, tänker jag till ordentligt, så har jag inte känt mig så pigg sedan långt bort i höstas. Nästan sedan jag hade semester senast.

Ändå så vill jag blogga med min största lycka och min största glädje. Jag känner mig så otroligt glad att om hela bloggskaran skulle vara tillsammans med mig nu, så skulle jag börja med att le mot er alla. Sedan skulle det bli kramkalas! Vad skulle vi hitta på mer? Jovisst, vi skulle fika. Kaffe, thé, saft och stora härliga bullar med gult blurr på. Sådana där bullar som Polhemseleverna går till Kom Vux-fiket och köper. Bullar som är lika stora som assietterna de ligger på. Glass fungerar alltid bra också. Det är stört omöjligt att vara ledsen tillsammans med en glass. Prova själv, så får du se! Jag är så genomglad att till och med lilltårna vinkar glatt innefrån den mörka skovrån.

Om en stund ska jag träffa mina elever. De är nu inne på slutklämmen på sitt gymnasieliv. Om en dryg månad tar de studenten och redan nu är undervisningen uppblandad med kryssningar, klänningsbestyr och balförberedelser. De flesta av dem är så skoltrötta att de nästan går omkring med två fingrar i halsen, så fort de tänker böcker, skolsalar, suddgummin och inlämningar. Jag ser det nästan som en ynnest om de orkar komma till lektionerna, för nu lever de i en enda tanke och det är MUCK! De vill ut. De vill bort. De känner sig instängda. De är färdiga med gymnasiet sedan länge. Nu hägrar friheten och jag önskar dem givetvis lycka till. Samtidigt kan jag känna ett stygn i hjärtat. De är mig så kära allihop.

Jag önskar att livet ska vara snällt mot dem alla. Jag vet att så himla enkelt blir det inte att komma ut. Det blir nya studier för några. Arbete för andra. En del ska resa och kanske är det arbetslöshet som väntar en del. Vad som än sker, så hoppas jag att de får uppleva sådan tokglad lycka som jag känner idag. Utan tvekan, så är de värda det allihop. Många tokglada dagar önskar jag dem. Förhoppningsvis får jag möjlighet att möta dem igen och vara tokglad tillsammans med dem.

Kära bloggläsare, jag hann inte blogga färdigt under lunchen. Det är ju tänkt att den ska användas till att bli mätt på också. Mätt i magen. Ingen kan leva av bokstäver allenast. Fast jag skulle nog klara mig rätt länge i alla fall. Jag vill bara konstatera att nu är det cykel som gäller till jobbet. Det känns nästan som om jag missar mycket av våren om jag sätter mig i bilen eller i bussen. Det känns nästan som om jag missar våren när jag cyklar också. Därför testar jag att gå ibland. Även det går för fort och jag har faktiskt inte vågat att krypa fram. Jag vet att det skulle få grannskapet att höja på ögonbrynen och det skulle säkerligen börja tisslas och tasslas. Vet du vad jag såg häromdagen? Jo, det är sant. Hon kom krypandes.

Så kan vi inte ha det. Det bästa sättet att upptäcka våren är att stanna upp. Då kan vi nästan se hur löven spricker ut. Kan vi lära oss något av våren? Att vi gör rätt i att stanna upp och njuta på nära håll. Att stå där och iaktta hur livet återvänder. Ikväll har jag stannat upp framför TV:n och sett matchen mellan Lettland-Sverige i hockey. Det är ungefär som att se Brynäs möta Södertälje. Det blir vinst, vilket lag som än vinner. Lite snopet var det att Lettland vann på straffar, men det kändes nästan som de var värda det. Det var i alla fall roligt att få ett helt lettiskt landslag, en hel lettisk hejarklack och ett helt lettiskt folk, som ikväll är lika tokglada som jag. Alltid trevligt med sällskap. På återseende med ett leende!

PS. Idag har en kollega och jag gjort samma sak, utan att vi visste om varandras göranden och tänkanden. Vi har mycket gemensamt sedan tidigare, fast det här var verkligen en häftig upplevelse. Jag tror jag ska föreslå henne att vi gör detta till stora tokgladfirardagen kommande år. Jag tror inte hon kommer att säga nej. Hon brukar vara pigg på roligheter. Ska vi säga att vi träffas utanför S:t Susys House? Så får vi se hur firandet fortskrider? One step closer to Jesus!

Helgen avslutades med ett riktigt "Hallelujah-moment"

Lite tidigare ikväll hade jag tre valmöjligheter när det gällde att lyssna till sång och musik. För det första så var det stort pådrag i Gävle stads stora kyrka, nämligen i Heliga trefaldighet.Theresienmesse av Joseph Haydn. Gångbar musik under flera seklers tid. Sångsolister, körer, kammarorkester. Ett flertal av mina närmaste kollegor skulle vara i aktion. I en annan kyrka i samfälligheten, alltså i Svenska kyrkan i Gävle, i Staffans kyrka närmare bestämt var det musikgudstjänst på temat "Den gode herden". Kyrkokörer från Norrala och Trönö. Vem vet kanske några avlägsna släktingar som är med och sjunger där?

En tredje konsert gick av stapeln i Forsbacka kyrka. En gospelkonsert med Leif Axelsson och Putte Nelson, den senare känd som pianist i TV-programmet "Så ska det låta". Du får en minut på dig att fundera på vilken konsert jag valde. Under tiden kan jag berätta att Mr T har varit i Stockholm idag och spelat i Konserthuset där. Samma program som jag var och lyssnade på i Gävle konserthus i torsdags kväll och samma program som Uppsalafolket fick lyssna till igår. Så det har varit full huggning för Mr T på jobbfronten i helgen. Nästa vecka är han egentligen ledig, men då behöver de en bastrombonist i Falun, så då blir det konsert för hans del på Valborgsmässoafton i Dalarna.

Jaha, har du listat ut vilken konsert det blev? Nu kommer svaret. Jag kommer även att förklara mitt val. För mina kollegors skull borde jag kanske ha valt Haydn, men ska jag vara ärlig, så har det varit mycket Haydn och liknande musik på sistone, så hade jag inte haft valmöjligheter så kunde jag ha tänkt mig Heliga trefaldighets kyrka. Det kunde också ha blivit Staffans kyrka. Den ligger i stan och Hälsinglandskörer är alltid trevliga att lyssna till, så det var ett gott alternativ. Det blev, som du säkert redan har listat ut, Forsbacka kyrka. Jag gillar nämligen gospel. Det har jag alltid gjort och även sjungit med gospelkörer i Oslo, i Göteborg och i Stockholm, så valet var lätt. Ännu lättare blev det när jag fick sällskap av yngsta tonåringen. Det avgjorde saken. Det är inte så ofta som kyrkorna lyckas göra tonåriga tillfällen, så det känns viktigt att passa på.

Det visade sig vara helt rätt val. Kyrkan fylldes snabbt. Alla extrastolar och pallar sattes in. De tog slut och folk fick stå. Två körer äntrade scenen och det visade sig att det var många kollegor som sjöng där också och dessutom träffade jag en gammal elev på nytt och det kändes som en extra krydda. Jag förväntade mig fullt ös och jag fick valuta för mina önskningar. Det häftiga med gospel är att det kan vara fullt ös, trots att det är den stillsammaste hymnen i världen. Det är mäktigt. Putte Nelson hade knallröda brallor och sådant är också häftigt. Det tyckte både tonåringen och jag. Vi sjöng med, la stämmor, agerade slavar på sädesfälten och så klappade vi i händerna. Kyrkobesöket kändes kort. På tok för kort. Ändå hade jag om igen blivit påmind om att Gud är stor, Jesus lever. Påskens budskap fortsätter. I hockeyn är det sudden death. Plötsligt död. I kyrkan är det sudden life. Plötsligt liv! Hur coolt är inte det?

Jag har haft tanken förut, men den kom tillbaka på nytt ikväll. Det skulle vara så kul att starta en kör i personalgruppen. Det är roligt att sjunga tillsammans. Inte så att vi ska öva en gång i veckan och vara med på gudstjänst varannan vecka. Det tror jag inte någon av oss hinner. Men kanske vi kunde öva ihop oss till nästa visitation. Hur länge dröjer det? Tre år? Sex år? Jag har inte koll. Nu är i alla fall visitationen över för den här gången. Jag tycker att det har varit trevliga dagar. Det var lite styrande och ställande i förväg, så det nästan kändes som om det skulle bli ett gammaldags husförhör. Ja, du kära bloggare, vad hette Jesu lärjungar? Så blev det inte alls. Kontraktsprosten är suveränt trevlig och lätt att möta. Dessutom är han helt såld på hockey och fotboll. Tyvärr var tiden för kort för att hinna påverka honom till bättre tankar. Han håller nämligen på Brynäs IF och Gefle IF. Så där genuint gävliskt. Jag gillar honom trots detta. Han gjorde ett gott intryck. Lång och ståtlig med stadiga fötter på jorden. Dessutom med vettiga uttalanden. En skön personlighet kort och gott.

Idag har äldsta tonåringen spelat fotboll för första gången på flera veckor. Fotboll har många likhetstecken med skador. För tillfället är det foten som krånglar. Det har konstaterats att det är ledbanden som är helt slut. Nu är det fas tejpning som gäller. Han får tejpa foten för att kunna spela med den. Han spelade i sextio minuter. En test för att kolla att foten höll och det gjorde den. Alltså tejpningen funkade. 2-2 slutade matchen och sonen var mest nöjd över att kunna vara ute på planen igen. Tyvärr så är det allergi- och astmatider, så det är inte helt självklart att vara på topp i andningen.

Värmen håller i sig, men idag har det inte varit lika soligt. Det är gott med våren, men jag ropar inte hej åt den riktigt än. Det kan fortfarande komma snö. Jag vill inte vara någon glädjedödare åt dem som har full sommar på sina altaner, men det är vanskligt. Dessutom ska allt gult tallfrö ner, så det innebär en hel del merjobb med torkning av detta tråkiga frömjöl. På tal om frö. Det ena ger det andra i dagens blogg. Vi planterade solrosfrön på dövträffen i onsdags. Vi talade om död till liv. Lite återknytning till påsken. Idag var jag uppe en snabbis till arbetsrummet, där 2 brickor står och solar sig. Det ser nästan ut som bakelsebrickor. Fina skrikgröna muggar med jord, frö och en platspåse över. Några frön hade börjat gro och snirklade sig upp mot platstaket. Vilken växtkraft. Förakta inte det lilla, det kan vara fröet till något stort. Det är något att tänka på när vi någon gång lockas att fnysa åt något litet småttigt försök. Tänk om det blir detta som förändrar hela världsbilden? Everything is gonna be alright! Oh yeah! Gospelgunget sitter fortfarande kvar i mitt hjärta. Så skönt! På återseende med ett leende!

PS. Idag är det årsdagen av reaktorsolyckan i Tjernobyl i Ukraina. Tjugotre år sedan. Skönt att ha fått lyssna på en bra predikan idag om den gode herden. Alltså, det skadar inte att få leva i tryggheten att det kommer att ordna sig, när tillvaron runt omkring pekar åt ett helt annat håll.

Klippa, klippte och nu är det klippt

Det var kanske lite galet av mig att skriva rubriken Allt under kontroll i gårdagens blogg. Det fick jag äta upp i natt. Jag har säkert sovit, men upplever ändå att jag har legat vaken otroligt mycket. Som jag skrev igår så finns det en del som jag funderar på just nu. Allt har kommit så plötsligt och det har varit jobb och lite extra pådrag med linedance i onsdags kväll, konsert i torsdags kväll och middagen igår kväll. Så det har inte funnits några större naturliga luckor att reda ut lite nystiga trådar. Det brukar vara bra att sova på saken, men jag har nog istället legat vaken på saken. Det hade varit skönt att sova, men samtidigt så gjorde jag lite nytta under vakentiden och tog ett ordentligt avstamp och kom fram till att jag vet vad jag vill.

Det var inte så märkvärdigt. Jag gick inte upp ur sängen och stampade foten i golvet. Det blir inga linedancestampningar mitt i natten heller. Jag låg kvar. Lyssnade på alla ljuden i huset som även finns i tystnaden. Alltså det som vi upplever som nattlig tystnad. Sedan bestämde jag mig hur jag vill göra och så hoppas jag nu att det kan lösa sig till det bästa för alla. Jag kände mig lugn hela tiden och gick därefter över till att tankemässigt städa iordning ett skrivbord. Det var inte svårt alls där jag låg under täcket med huvudet på den sköna kudden. Jag tog pärm för pärm och gick lugnt och sansat igenom det som skulle kastas alternativt sparas. Kasta-högen växte sig stor och den hamnade i återvinningen. Spara-högen var också ganska stor och delades sedan upp i två högar. En hög till efterträdaren och en hög som var min personliga. Växter och sådant som jag en gång burit dit, satte jag i kartonger för att kunna bära dem vidare till något nytt.

Jag har legat vaken även nu på morgonkvisten, men bestämde mig istället för att stiga upp och göra lite hushållig nytta. Det har jag nu gjort. Det är en fantastisk morgon med solsken och många plusgrader fastän klockan ännu bara är runt åtta. Det verkar bli en härlig vårdag. En dag då jag ska bege mig till Uppsala. Det verkar som om stora delar av Gävles befolkning ska till Uppsala idag, så det blir inte så lätt att vara där inkognito. Fast varför skulle jag vilja vara det? Nåja, kanske då jag sitter och glassar i solen på fiket, så vore det bra om jag inte blir avslöjad. Jag har inte bara tagit ett skrivbordsbeslut i natt. Jag har även beslutat något så viktigt som att jag ska beställa en våffla med kulglass till kaffet idag. Hoppas Uppsala har laddat glassdiskarna för nu ska här njutas. På med solbrillor och njut.

Så ska våren firas. På ett utomhuscafé i gott sällskap. Idag kan jag även fira min farmor som skulle ha fyllt 108 år, om hon inte flyttat till en ny våning lite högre upp. Jag är förvissad om att hon firar idag. Hon var åtminstone väldigt förtjust i födelsedagar här nere i jordelivet. Emma Kristina Östberg såg dagens ljus i Söderhamn den 25 april 1901. Hon kallades för Kerstin som också blev hennes tilltalsnamn så småningom. Hon gifte sig med farfar och fick efternamnet Jonasson. Han ville inte heta Tälth som hans far och farfar hette. Utan det blev Jonas son och det har även bloggaren lystrat till en gång i tiden. Innan jag gifte mig med Mr T och fick heta Lundberg. Fast det höll på att bli Lundgren, trodde jag.

Så här gick det till. När Mr T hade friat så följde en hel del planering inför bröllopet. Vi bestämde oss ganska snabbt för Högbo kyrka, utanför Sandviken. Det fanns och finns kanske fortfarande en liten tradition att bröllopet skulle stå i en kyrka på brudens hemmaplan. Det var inte så viktigt för mig. Jag hade kunnat tänka mig att i så fall gifta mig med Mr T i Näshults kyrka. Den är en timrad salskyrka från 1732 med tolv knutar, vilket ger den ett annorlunda utseende. Näshults kyrka ligger i Vetlanda kommun som finns i Växjö stift. Stensakristian ligger kvar på samma plats som den gamla medeltida träkyrkan. Utanför kyrkan står en fristående klockstapel, även den i trä. Det finns tre klockor i klockstapeln, där den minsta klockan härstammar från medeltiden, cirka år 1400.

Det är en perfekt bröllopskyrka. Min älskade lågstadiefröken gifte sig där och jag hade gärna gjort detsamma. Om det inte vore för vägen dit. Jag har nämligen alltid förknippat den vägen med illamående. Det är en sådan där typisk småländsk skogsväg, där din bil möter sig själv efter varje kurva. Alltid när vi åkte där när jag var barn, så blev jag bilsjuk. Det är inte sådant som jag ville förknippa min enda bröllopsdag med. Till Högbo bruk var det raka rör och jag skulle inte behöva vara utrustad med spypåsar innanför strumpebanden.

Någon dag före bröllopet så skulle Mr T gå och klippa sig. När han kom ut från frissan så tyckte jag nästan att han såg ut som Dolph Lundgren. Du vet skådespelaren. Nämen, min blivande make visade skådespelareutstrålning. Så skulle jag bara uträtta ett ärende och det var för att kolla att brudbuketten, blomsterbågen och buketterna till brudnäbbarna var som de skulle. Alltså att inte beställningen krånglade. Kvinnan i blomsteraffären frågade efter efternamnet och eftersom det var Mr T som hade beställt blommorna, så svarade jag: Det står säkert på Lundgren.Kvinnan slog i pärmen. Bläddrade. Började om. Tittade upp på mig och sa: Var det Lundgren? Ja, det stämmer, svarade jag. Kvinnan letade igen och så plötsligt blev hon förbryllad. Pannan fick djupa veck. Mitt hjärta började ticka i obehaglig takt.

Det verkade inte finnas någon beställning någon dag före bröllopet. För tredje gången kom efternamnet på tal och kvinnan sa: Jag letar en gång till... Lundgren... Nu vaknade jag till sans och släppte helt plötsligt Hollywood och stod plötsligt i en blomsterbutik i Sandviken och sa: Nej, det är inte Lundgren. Sa jag verkligen Lundgren? Lundberg ska det vara. Kvinnan log förstående, jag kände hur pinsamheten steg från rosa till rött i ansiktet och det tog inte lång stund för henne att konstatera att beställningen var i sin ordning. Mr T och jag återkommer till Lundgren-historien då och då. Numera är han för det mesta rakad på skallen och jag har skrivit och sagt mitt nya efternamn i snart tjugotre år, så det brukar inte bli fel. Det enda som kan hända nuförtiden att jag använder bloggepitetet och kallar honom för Mr T även utanför blogginläggen. Dolph gjorde ju sitt genombrott i en av Rocky-filmerna. Jag skulle kunna kalla Mr T för Rocky, för är det någon som är en klippa, så är det han. Där gjorde jag ett verkligt bra klipp. På återseende med ett leende!

PS. Idag har en av mina favoriter bland svenska fotbollsspelare namnsdag. Marcus Allbäck. Grattis! Dessutom fyller han år på min och Mr T:s bröllopsdag. Är det så pass viktigt att det ska tas upp i bloggen? Ja, nu är det gjort i alla fall.

Allt under kontroll

Ikväll har Mr T agerat respektive. Det gjorde han med den äran. Vi fick inbjudan till visitationsmiddag på mitt jobb inom kyrkan och vi kom hem nöjda och glada efter en mycket trevlig kväll. Mycket god mat på buffébordet. Goda drycker. Härlig cheesecake med grädde och hallon till kaffet. Jag tror att det var sju bord med vita dukar, brutna servetter, ljus och blommor. Kanske var det ca 10-12 personer vid varje bord. Vi bjöds även på sångunderhållning av fyra mycket välsjungande tjejer med samlingsnamnet Pancakes. Två av tjejerna känner vi på mycket nära håll, kanske inte först och främst från sångliga sammanhang. Hur som helst så var det väldigt trevligt att lyssna till dem.

Mr T och jag bröt upp i skaplig tid. Jag tror nog att festligheterna kunde ha fortsatt bra många timmar till för vår del, om det inte var för att morgondagen innebär uppstigning i ottan och en ny arbetsdag. Mr T ska till Uppsala och ha konsert. Det är med musiker som med idrottsmän. Det går inte att göra hur som helst med kroppen kvällen före insatsen. Det passade även mig ganska bra att komma hem skapligt. Jag började dagen rätt tidigt med att trampa in till stan och till skolan. Det var dags för mig att sitta vakt för det nationella provet i engelska på A-kursen. Eleverna skulle skriva uppsats. Var glad om du idag inte är en av dessa elever. Jag tyckte att det var två tråkiga ämnen som alla elever över hela Sverige skulle skriva om. Det handlade om datoranvändandets fördelar och nackdelar. Om datorn på gott och ont. Det andra ämnet var mer inriktat på hur familjen använder datorn.

Skulle det inte ha varit mer utvecklande att höra hur eleverna tycker att vi ska lösa arbetsmarknadskrisen eller att bara få dem att skriva ett vanligt brev på engelska. Datorn har de ju inpå sig nästan dygnet runt. Ska de nu behöva skriva ett nationellt prov om den också. Jag och en kollega satt och spånade på Facebookstatusarna igårkväll och önskade att varje vakt skulle få en massagestol. Det märkliga för min del var att det kom en massagefåtölj i min väg senare under dagen. Det var ljuvligt och om det inte hade varit för visitationsmiddagen så hade jag nog suttit där än.

Idag är det fyra månader sedan julafton. Det var nästan lika kyligt idag på morgonen som det var just på julafton, men framåt lunch började det märkas att det var en förändring på gång och så helt plötsligt, någon gång på eftermiddagen så sa det nästan PANG och tralalala så var det vår. Trots att jag inte skulle hinna vara hemma så lång stund mellan jobb och visitationsmiddagen, så åkte det på ett par slitna jeansshorts och ett linne. Ut på baksidan. En kopp kaffe och dagstidningen. Det behövs sådana stunder för att förstå hur riktigt härligt livet kan vara.

Jag ber om ursäkt att jag så kortfattat nämnde vägskäl i gårdagens blogg. Det är inte meningen att mitt bloggande ska verka mystiskt och spännande. Det är så långt ifrån bloggarens personlighet som vi kan komma. Jag försöker att vara öppen och ärlig, så det är absolut inget hysch-hysch. Jag har helt enkelt fått jobberbjudande till hösten och det är något att tacka Gud för. Det är mångas högsta önskan att få en tjänst och därför är jag priviligerad som har fått ett uppmuntrande erbjudande. Så nu funderar jag och funderar. Jag tillhör inte dem som spontant säger javisst när det kommer till ett vägval. Jag vill gärna stanna upp och reflektera. Lite betänketid har ingen dött av. Om inte betänketiden ligger på sjuttio-åttio år på ett ungefär. För då kan det finnas en risk för naturlig dödsorsak i betänkandet.

Jag har ungefär till mitten av maj på mig, så det är relativt snart som det går att blogga helt öppet om resultatet av mitt funderande. Jag undrar om det går bra att vänta tills dess? Jag brukar säga så till mina elever då och då. Kan du vänta tills alla har satt sig, så att jag kan säga det en gång till alla? Jag väntar nu alltså på att alla bloggläsare ska sätta sig, så att jag kan skriva det en gång till alla. Har jag blivit bloggpedagog på gamla dar?

På tal om pedagog, så är församlingspedagogen tillika en trogen bloggläsare ute på vift. Inte någon liten vift till Oslättsfors eller så, utan hon är i Israel. Hon åkte i tisdags och kommer hem på tisdag nästa vecka. Jag föreslog att hon skulle starta en reseblogg med namnet: ijesusochielsiesfotspar.blogspot.com. Hon var lite kittlad av idén, men jag tror att hon vill ha full fokus på den stora upplevelsen att komma till landet som vi har läst och upplevt så mycket om. Nu är hon där och jag har tänkt på henne varje dag och bett för henne och resesällskapet. Ska bli spännande när hon återvänder och kan berätta om det som har hänt på resan.

Om vi förändras på tjugo år, så hinner ju platser förändras på tvåtusen år. Självklart är det så. Jag tror ändå att det blir många pusselbitar som faller på plats för ens inre visuella bild av alla ställen som finns beskrivna i Bibeln. Häftigt att pedagogen som jobbar med bibeläventyr, nu är ute och äventyrar i Bibelns land. Själv ska jag äventyra mig till universitetsstaden Uppsala imorgon bitti. Så det vore kanske inte helt fel med lite vandring mot sängen nu. Vi har alla olika mål för stunden. Kan inte låta bli att berätta om en annan kollega också, som just idag är hemkommen från Vadstena och som har pilgrimsvandrat under gårdagen. Förstår ni hur bra jag har det som får dela alla kollegors upplevelser och intryck? Det ska bli spännande att höra pilgrimmen berätta om den upplevelsen. Jag vill höra allt om skavsår till andliga upplevelser. De kanske inte är så långt ifrån varandra som vi tror? På återseende med ett leende!

PS. Det blev mycket kollegialt bloggande idag. När jag ändå har snurrat in på tråden, så bloggtackar jag för vinet som jag blev bjuden på igår kväll av en kollega som var med till konserthuset. Det var kanske det sista vinet som jag drack serverat av den restaurangägaren. Konserthusrestaurangen Opus är begärd i konkurs och det är inget att höja på ögonbrynen åt. Förvisso mycket delikat mat, men på tok för dyr och för små tilltagna portioner. Ärtstorlek kan folk bjuda på till sig själva därhemma. Måste det välsmakande serveras pyttigt? Finns det en sådan regel? Ska jag behöva kolla med Carl-Jan Granqvist eller är det någon bloggläsare som vet?

Jag borde ha en bloggetikett som heter Tokerier

Nu har Gävleborna vant sig vid den rosa statyn, som är placerad i rondellen vid Max norr om stan. Nästan alla har även glömt att den kostade en hel del pengar i inköp och att den i början orsakade några trafikincidenter. De inträffade när trafikanterna helt automatiskt bromsandes uttryckte: men va f-n är det där för dj-vla påhitt? Frågan var faktiskt befogad. Jag kan fortfarande idag fundera över konstnärens innersta skapanderum. Men för mig har den inneburit att jag har klarat att kliva över många höga trösklar och vågat mig på saker som jag annars kanske inte hade vågat. För när det gäller skapande krävs det inte så mycket mod. Skapandets gåva har vi fått av vår Herre. Det är när skapandet ska granskas som det kärvar till. Den rosa fåtöljen med lampskärmen och huvudet har blivit ett monument som bara skriker ut ordet: våga!

Den står för lite uppkäftighet och konstaterande att konst kan vara hur konstig som helst. Det har alltså gått lagom lång tid för att statyn har blivit en naturlig rondelldel. Vissa dagar ser jag den. Andra dagen ser jag den inte eller jag har inget minne av att jag tänkte på att där står den ful och märklig. Nu ska Gävlebornas tyckande prövas igen. Denna gång med en skyskrapa som planeras bli etthundrafemtio meter hög. Den går under namnet Svanen, men så fort jag fick se den så associerade jag till en pissoar inne på herrtoaletten.

Nu undrar läsaren... Herrtoaletten? Vad gör bloggaren inne på den? Ingenting faktiskt, mer än vänder helt om marsch ut genom dörren som jag kom. Jag har gått fel några gånger och upptäckt det just på att jag har fått syn på pissoarerna. Hade det varit första april när jag läste artikeln i tidningen, så hade det förklarat hela saken. Fast artikeln kom i Gefle Dagblad häromdagen. Nu är det bara fotomontage i tidningen. Första spadtaget är inte taget och den beräknas inte vara klara förrän under år 2014. Nu fattas det en hel del innan allt är klart för byggstart. Närmare bestämt nio tiondelar av byggsumman.

Nu är det inte en liten friggebod som ska byggas utan en så kallad svan på etthundrafemtio meter. Jag är inte så insatt i pissoarernas historia, så jag vet inte om de har blivit kallade svanar tidigare eller om det är först nu som de får ett namn. Du, jag måste gå till svanen. Blev så pinknödig helt plötsligt. Ska du hänga med och slå en sjua i svanen? Det är dyrt att bygga pissoarliknande svanar. En tiondel är 100 miljoner. Dessa satsar Länsförsäkringar i Gävleborg. Jag vet många människor som av olika anledningar väntar på försäkringspengar från Länsförsäkringar. Allt ifrån whiplashskador till stulna moppar. Dessa människor får nog vänta ett tag till. För nu ska Sveriges och säkert världens största och pampigaste pissoar byggas.

Mannen som uttalar sig från Länsförsäkringar i Gävleborg, säger att det ska bli en vänlig, vacker och välkomnande byggnad. En byggnad som hela Sverige kommer att prata om. Självklart kommer det att bli snack. Inte bara av människor. Hela Sveriges fågelbestånd kommer att göra uppehåll över Teknikparken vid infarten till Gävle och släppa både det stora och det lilla över pissoaren. Det behövs ingen hänvisning eller skyltning. Den kommer att synas på långt avstånd.

Byggnaden kommer att inrymma kontorslokaler. Det finns många människor som arbetar i pissiga arbetsmiljöer, men vad blir då inte detta? De får dessutom punga ut 16000 kronor kvadratmetern i hyra. Vilka företag kommer att fixa detta, när de inte ens har råd att behålla dem som jobbar där? Bygget har nog redan kostat en del eftersom det är tre arkitekter som har ritat skapelsen. Jag vill inte alls klanka ner på deras yrkesskicklighet. Fast eftersom alla är män, så tror jag att de har fått sin inspiration från nödighetens vardag. Vad har vi kvinnor i jämförelse? När står vi och bara filosoferar och kommer på små lustigheter som vi kan göra etthundrafemtio meter höga och nittio meter i diameter? Jag tror att jag precis kom på svaret. Sandvikens kommun kommer alldeles snart att bräcka Gävle och bygga en gynstol som är tvåhundrameter hög. Hela liggdynan kommer att vara försedd med solceller, så att de klarar av att värma upp alla hushåll i hela Sandvikens kommun.

Pissoaren kommer också att tillhandahålla bostäder och hotellrum. Byggnaden kommer att få folk att stanna till i Gävle. De som annars bara svischar förbi ute på E4:an kommer att åka in på parkeringsdäcket och sedan ta sig till kontoret, lägenheten eller hotellrummet. Gävle kommer inte längre vara beroende av Gävlebocken, Brynäs IF, Gefle IF, Symfoniorkestern, Ahlgrens bilar och alla andra goda kännemärken. Vi kommer nämligen att ha världens dyraste pissoar som vi kallar svanen och den kommer att visa att Gävle tar upp kampen om att bli en riktig piss- och skitstad. På återseende med ett leende!

PS. En av församlingarna i stan har visitation av kontraktsprosten det här veckoslutet. Det känns lite fisigt att blogga om pissoar och visitation i samma blogg, så jag tror att jag återkommer i någon av de kommande bloggarna och berättar om visitationen. Ikväll ska jag i alla fall gå på konsert. Känns som om det har varit ett alltför långt uppehåll på konsertfronten. Det blir fin musik rakt igenom, så jag är förväntansfull. Jag ser fram emot att få sitta ned och ta till mig alla vackra toner och under tiden även få filosofera litegrann över alla vägskäl som jag har kommit fram till. Förhoppningsvis så finns det någon karta någonstans, så att jag hittar rätt. Ser du en förvillad bloggare någonstans, så hänvisa till en rastplats. Det är många funderingar som kan lösas över en fika. Det säger jag med god och lång erfarenhet.

Till förmån för Zimbabwe

Tacksamheten håller i sig. Det är en sådan stor och omfångsrik tacksamhet, som lägger sig som ett skyddande hölje över hela livet. En sådan lycka som inte bara försvinner för att jag råkar blogga om det. Det är måndag förmiddag, solen skiner, men har inte klarat av att värma upp vind och luft på den nivå som jag befinner mig. Det finns inte utrymme för väderleksgnällande i mitt liv just nu, så jag tar tacksamt och lyckligt emot det väder som ges till mig. Jag är så genomglad att jag skulle ha hyllat vilket skitväder som helst. Jag har anförskaffat mig några timmars ledigt. Ibland är det så att jag får ta mig i kragen och noggrant planera en liten lucka. Så detta är en luckblogg kan jag säga.

Det går inte att blogga idag utan att nämna Åsa. Min kära vän som idag fyller fyrtio år. Åsa är en sådan människa som det är helt obegripligt att ta till sig att hon verkligen fyller fyrtio år. Hon har barnasinnet kvar på något vis och hennes sprallighet har inte lyckats dämpats under fyrtio år. Fast på ett sätt kan jag inse att hon är fyrtio år, för i kombination med spralligheten så finns det ett djup i Åsa som jag sällan ser hos människor. Därför är hon för mig en komplett vän. Det finns inga hämningar för roligheter när vi träffas. Men det är också en vän som jag kan komma till i djupaste sorg.

Vi träffades som kollegor. Jag minns inte exakt datum, men det måste ha varit någon gång i mitten av 1990-talet. Ingen av oss är kvar inom den organisationen och det är ett sundhetstecken hos oss båda två. Åsa är en av anledningarna till att jag inte känner bitterhet. Jag har ett påtagligt skäl till att se anledningen till att jag har haft den arbetsplatsen och den tillhörigheten och det är att jag har fått en livslång vänskap med Åsa. Givetvis finns det fler sådana skäl, för som med allting annat så går det att kombinera rent himmelska ting med det allra mest helvetiska. Det är när det helvetiska tar överhanden och hela tiden skymmer det himmelska, som vi måste göra radikala saker som att hålla kvar vid Gud, men lämna allt annat.

Åsa stod för det himmelska och hon är den vän som jag önskar att alla skulle få ha. Visst, vi delar gemensamma arbetsupplevelser, men dem bearbetade vi under tiden som vi stod mitt i dem, så det är sällan som vi återkommer till dem nuförtiden. Återigen ser vi vikten av att inte hänga upp oss vid pärmar och fasader, utan att bejaka det som verkligen betyder något. Sådant som är vid liv. Lite komiskt att Åsa delar födelsedag med Adolf Hitler. Han skulle ha fyllt etthundratjugo år idag om han hade levat. Vi nöjer oss med Åsa fyrtio år idag. Jag står upp och bloggar och utbringar ett fyrfaldigt leve för världens bästaste bästa Åsa: hon leve, hipp hipp, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Grattis kära vän! Du har säkert en hel del rester kvar av tårtbuffén, så jag är inte ett dugg orolig för dig idag.

Nu återvänder bloggen till Östergötland för en stund. Dit, där vitsipporna stod i sina vackraste klänningar och bara lyste upp i skogsbackarna. Det är alltså där som alla vitsippor befinner sig. Det verkade nästan som om de var på någon slags världsomfattande vitsippekonferens. Överallt var det vita hav längs vägen. Så fantastiskt vackert. Solen lyste på allt detta och det fanns inte så mycket mer att klaga över. Jag hade Mr T vid min sida och då mår jag som allra bäst. Vi blir som små tonåringar när vi åker iväg på tu man hand. Våren gör säkert sitt till. Det är roligare att kuckilura och turturduviera när solen skiner och när blommorna ser på. Lite smolk i bägaren finns det även på våren och det stavas allergi. Det krävs mer av vårflörten, när man måste göra det i sällskap av röda, kliande ögon, harklande och näsdropp.

Vi gjorde oss ingen större brådska ner mot Östergötland, utan tog även resan som en mellanlandning i det annars så hektiska vardagslivet. Stannade när vi kände för det. Det är inte så tokigt att kunna ta dagen som den kommer då och då. När vi framåt kvällningen checkade in på hotellet, så kändes det skönt att få ta av sig skorna, ta en dusch, slappa till sig lite och ha TV-mys i lugn och ro. Det var verkligen en god och sund uppladdning inför det som skulle komma dagen därpå.

Det blev inte direkt någon sovmorgon, utan vi gick upp i lördagsottan. Linköpingssolen hade dock gått upp före oss. Vi åt en stadig hotellfrukost och tog sedan vårt bagage och med kartans hjälp letade vi oss fram till Ryttargårdskyrkan. Väl framme så påbörjades återseendets glädje. Vänner som vi inte har träffat på kanske tjugofem år infann sig en efter en. Jag måste erkänna att jag fick en och annan aha-upplevelse för tjugofem år är ändå tjugofem år. Det gäller att tänka om att inkludera in gråa hårstrån och välmående magar i världsbilden.

Hela förmiddagen gick åt till genrep och jag lyssnade och försökte känna in mitt manus. Några musikstycken var så mäktiga att jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Det lät så otroligt bra om Östgöta Brass. Om jag skulle bli tillfrågad om att bli deras ambassadör, så skulle jag säga ja direkt. Vad nu en sådan ambassadör skulle ha för uppgifter? Musikkårer brukar kanske inte ha ambassadörer? Det är nog bara förbehållet länderna i världen. Men som sagt, skulle de vilja ha en ambassadör, så tror jag att jag är som klippt och skuren för jobbet. Jag tog dem alla till mitt hjärta direkt och jag sticker ut hakan och säger att de hör absolut till Sveriges 10-i-topp bland brassband. Några håller kanske inte med, men jag viker inte en millimeter i min åsikt. Om det råder någon tvekan om deras klass, så går det att köpa deras senaste CD och bilda sig en egen uppfattning.

Jag kände vördnad inför uppgiften och kände hela tiden stor respekt för alla musikerna och deras mycket skickliga ledare. Alltså, det är inte svårt att vara konferencier, när jag vet att jag har ett bra program att presentera. Solisterna gjorde också mycket bra ifrån sig sångmässigt. De bjöd dessutom på sig själva när konferencieren fick lust att göra små upptåg för att publiken skulle få kittla skrattgroparna i magtrakten. Jag tror att detta blev en konsert som ingen av alla närvarande fick en chans att somna till och då är det ett gott resultat tycker jag. Jag vet nämligen konserter där många, både av aktörer och folk i publiken, har slumrat till.

Jag kände en saknad när det hela var över. Jag granskade mig själv och kom fram till att jag var lycklig som tusan. Oj, vad roligt det var. Det kom fram många människor och tackade och jag fick några riktigt roliga kommentarer. Du var mycket bättre än Peter Settman. Jag trodde att det var Malena Ernman. Någon tyckte att jag skulle ta tjänstledigt och sysselsätta mig med konferencierskapet för en tid. Tja, varför inte? Fast är det verkligen nödvändigt att ta tjänstledigt? Detta var ju första gången på fyrtiofyra år. Med samma frekvens kommer jag att vara åttioåtta år nästa gång och då behöver jag antagligen inte ta tjänstledigt. Då är jag förhoppningsvis pensionär och förvaltar över min tid som jag själv behagar. Vid det laget har jag kanske hunnit lära mig några fler ukulele-ackord och behöver inte komma dragande med mitt althorn igen. Omväxling förnöjer. På återseende med ett leende!

PS. Det kändes nästan brutalt när väckarklockan ringde igår morse och jag var tvungen att ta mig till kyrkan och konfirmationssöndag. Nästan hela dagen gick åt till detta. Kändes lite märkligt att vara så omtumlad av fest och glädje å ena sidan och kaos och oro å andra sidan. Att mitt i allt detta stå och verka totalt oberörd och tala kyrkoårets gång med konfirmander var nästan som en parodi, där jag stod helt utan manus. Det kändes skönt att komma hem till en liten älskad krabat som heter Millie. Yngstingen i familjen har varit hundvakt under helgen, så det blev en långpromenad med den glädje- och tröstegivande fyrbenta vän. En vitsippebukett som plockades kändes också helt rätt. Det är skönt att känna livet återvända i natur och kropp.

Änglar har stora och starka beskyddande vingar

När vi minst anar det, så stannar tillvaron upp. Det kan vara ett så kallat ögonblicksverk och så blir livet inte alls som det var innan det avgörande ögonblicket. Det här med förändringar kan vi ibland gå och längta efter lite till mans. Nya gardiner, nya vårkläder i garderoben, nya krukor till altanen, ny dator, nytt jobb. Det är inte direkt sådana tider just nu, som gör det möjligt att eftersträva allt det nya. Många människor har det kärvt ekonomiskt och eftersom mycket av det nya är förknipppat med att det kostar, så blir det extra tungt. Det är inte heller så lätt att plötsligt komma på att nu ska det bytas arbetsplats. För på de flesta arbetsplatser varslas människor till höger och vänster. Det är en turbulent tid just nu på arbetsmarknaden.

Den här pressen att hela tiden eftersträva det nya, kan göra att många människor spelar roller för att upprätthålla en slags status. Att bibevara den nivå som fanns tidigare eller att hålla jämna steg utåt med hela grannskapet. Det här med att spela roller det tycker jag ska begränsas till dem som har det som jobb. De som kan utföra det på ett professionellt sätt på en teaterscen eller liknande. Vi övriga gör bäst i att kliva ner från scenen, rakt ner i skiten i den svenska myllan och låta masker och ridåer göra sitt där de behövs. Det går inte att fly från verkligheten. Vissa försöker krampaktigt, genom att resa till andra miljöer där solen skiner och där havet är varmt. Andra putsar än mer på fasaden. För alltid kan det lura någon att den skinande blanka ytan även gäller mitt inre.

Någon gång i livet eller några gånger i livet eller många gånger i livet, så händer det oförutsedda. Det som vi vet kan hända och som vi även kan känna oro för att det ska hända. När vi minst anar det. När vi är upptagna med annat. När vi har slagit av mobiltelefoner för att inte bli störda. Då, händer det som inte får hända. Då, händer det som vi har fasat för. Då, händer det som är värt allt fokus. Då, händer det som får allt annat att blekna. Det som inga pengar i världen kan ersätta. Det som det inte går att fly till Maldiverna för att slippa.

Det blir ett sådant där ögonblick där du bara står och önskar att allt skulle vara som det var. Innan det oförutsedda hände. Vi brukar använda ordet änglavakt och så drar vi en lättnadens suck. Eller så sjunger vi någon glättig sång om att du vet väl om att änglarna finns? Änglar som är här för att se hur vi har det. I sådana här livsavgörande ögonblick då allt bara stannar upp kring ett enda faktum, så kan vi nästan känna en påtaglig närvaro av änglar. De följer oss var vi än går. De sitter med oss. De stannar kvar vid sängkanten och vakar över vår oroliga sömn. De följer oss på promenaden och de låter oss gråta, utan att de känner sig besvärade. Ibland blir änglarna så synliga att de ler mot oss och kommer och ger oss en kram på jobbet. De stannar till vid dörrposten till arbetsrummet och frågar: Hur är det? Frågar du mig om jag tror att änglar finns, så blir mitt svar: Nej, det tror jag inte. Jag vet det alldeles säkert.

Om inte änglar finns, så hade jag definitivt inte suttit här och bloggat nu. Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort nu. Jag vågar inte tänka steget längre. Jag förstår faktiskt inte hur människor klarar av situationer som inte får ett så pass lyckligt slut som den här ögonblickshändelsen ändå har fått. Livet har stannat upp för Mr T och mig. Livet har stannat upp för vår familj. Det finns mycket som nu helt praktiskt måste ordnas, men det må så vara. Det är så smått i detta stora sammanhang av den totala lycka och tacksamhet som vi känner. Från djupet av mitt hjärta. På knä inför min Herre och detta utan knäskydd, så får jag fram ett svagt men innerligt tack.

Omtumlad, rörd och så gränslöst lycklig över att kunna äga det som betyder något. Bloggen får idag bli nyckeln till att kunna sprida ut detta över hela världen. Låt inte det materiella få vara det enda du har kvar som du hänger upp ditt liv på. Sådant som du kan ersätta på ett eller annat sätt. Ta till vara de sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader, år som du har kvar tillsammans med din familj och dina vänner. Säg mig, vad vet du säkert om nästa minut? Det kan komma ett ögonblick som ställer allt vad du har på sin spets. Upp blir till ner. Väster blir till öster. Ljus blir till mörker. Liv blir till död. Inget blir som det var och du kan inte göra något åt det.

Nu däremot kan du göra något. Du kan vara tacksam för det du har. Du kan uppskatta att det inte kommer någon plötslig förändring. Du kan leva med allt det gamla och se en skönhet och stabilitet i det. Du kan, innan det är försent och ögonblicket har förändrat allt, säga till dina närmaste: jag älskar dig. Du är det enda som betyder något för mig. Jag brukar göra det. Även innan ögonblicket kom, som var nära att förändra tillvaron till ett kaos. Fast det finns en liten förändrad ton i sättet att säga det när det står änglar runt omkring och vakar över oss. På återseende med ett leende!

PS. Några har nog öppnat upp min blogg för att få läsa recensioner från välgörenhetskonserten och så finner de en blogg, som nästan kan få en att tro att det inte har funnits någon välgörenhetskonsert. Försök att skaffa lite av en ängels tålamod, så lovar jag att kommentera i någon blogg framöver.

Samma grepp för tonen C och tonen G, men greppar jag allt annat?

Ikväll har jag haft en förberedelsekväll. För att kunna åstadkomma något vettigt i detta förberedande, så har jag haft några förebilder inför min inre syn. Kattis Ahlström, Kjerstin Dellert, Peter Settman och Lasse Berghagen. Du kanske anar några små nyckelord om vad mina förberedelser har gått ut på. Musik är ett sådant nyckelord. Humor är ett annat. Jag har fått det hedervärda uppdraget att vara konferencier för en välgörenhetskonsert till förmån för projekt i Zimbabwe.

Så imorgon beger sig Mr T och jag söderöver. Till Östergötland närmare bestämt. Exakt destination blir Linköping. Jag ser fram emot resan av många olika anledningar. I all enkelhet så tycker jag att det ska bli skönt att få släppa alla tankar på jobb och annat som pockar på här på hemmaplan. Det ska bli skönt med ett miljöombyte helt enkelt. Jag tror att vi kommer att få möjlighet att uppleva mer av våren, som antagligen har kommit längre där nere på östgötaslätten. Här i Gävle är det tussilagotider och blåsippetider, men jag antar att det finns vitsippebackar lite söderut.

En natt på hotell är inte heller fy skam. Att få sätta kortet i dörren och mötas av alla bekvämligheter på en och samma yta, ska bli skönt som omväxling. Fast det är väl mer att det är skönt att slippa allt det praktiska ansvaret för bäddning, tvättning och framfixande av frukost. Bara att komma upp i tid och duscha, fixa håret och klä på sig själv. För vi ska inte ha någon butler eller något hembiträde med oss. Det finns en gräns för bekvämlighet. Jag tycker det är skönt att det bara är Mr T och jag.

Så ikväll har jag alltså suttit med programmets alla inslag och tänkt ut lite små trevligheter att inleda välgörenheten med och sedan fortsätta att hålla ångan uppe under programmets gång. Visst känns det mest pirrigt i nuläget, men jag tror att jag kommer att gilla situationen. Ser vi till det yttre, så har jag fixat en Zimbabweinspirerad kjol. Det är premiär för mina urläckra skor. Afrikahalsband, uppsatt hår, vårfin och diskret överdel. Jag är inte så orolig för det yttre. Det borde jag kanske vara? Hur fixar min skadade högerfot att stassa omkring i decimeterhöga klackar? Kommer urringningen avslöja en rödblossig och nervös hals?

Skärpning bloggaren! Detta är en välgörenhetskonsert. Ingen catwalk för modeller. Det ska bli brassmusik, solosång och duettsång. Den yngsta solisten har inte ens fyllt nio år. Jag har packat med althorn, tamburin och maraccas. Althornet ligger i sin gamla bruna låda. Det är nästan antikvärde på den. Jag har gjort en ventilkontroll ikväll. Tre av tre möjliga ventiler satt fast. Det krävdes lite våld för att få igång dem. Jag tänker inte avslöja i bloggen vad jag ska med althornet till. Det är bättre att du kommer till konserten. Bara ordet althorn eller snarare tamburin kan ha en avskräckande effekt, men jag lovar att jag kommer inte att använda någotdera särdeles seriöst.

Jag funderade ett tag på om det inte skulle vara lite coolare att ta med min skimrande svarta ukulele, men jag behöver lära mig något mer ackord än D, innan jag ger mig ut på ukulelevälgörenhet. Munspel skulle också kunna vara ett alternativ. Tänk att få blåsa liv i alla mina tolv munspel med det goda i tankarna att detta gör jag för den goda sakens skull. Vem vet, detta kanske ger sådan mersmak att jag får anledning att göra en avstickare på yrkeskarriären. Fast det kommer inte att vara så inkomstgivande. Välgörenhet är ett ideellt engagemang, så hittills har det varit mer utlägg än inkomstbringande. Fast låt oss tänka i ett vidare perspektiv. Det finns mycket här i livet som vi får tillbaka och som inte kan värderas i kronor och ören. Jag är övertygad om att detta uppdrag som jag har framför mig, går in under den kategorin.

Ingen av oss har väl kunnat undgå rapporterna från Zimbabwe och då ska vi veta att medias rapportering är något som vi kan slå ifrån oss. Slå ihop tidningen. Stänga av radion eller TV:n. Byta länk på datorn. Som i ett nafs kan vi återgå till vår vanliga lunk och inte låta oss störas av att människors tillvaro i andra delar av världen är helt kaosartad. I Zimbabwe till exempel. Min kära vän sedan många år tillbaka har lämnat en stor del av sitt hjärta i just Zimbabwe. Hon har under många år arbetat för att göra livet drägligare och mer hoppfullt där. Hon har varit där en del gånger och levt nära folket både i stadsmiljö men också på landsbygden. Det finns till och med en årligen återkommande fotbollscup uppkallad efter henne.

Även i en av församlingarna som jag arbetar i, så finns det ett engagemang för Zimbabwe. Församlingen har en vänförsamling i Manama. När jag ser min kära väns engagemang, så är det stort i en liten skala. Jämför jag det med församlingens engagemang, så ser jag att det finns människor likt min vän, som formligen brinner för detta arbete. Jag önskar att det ändå skulle vara mer utbrett hos varenda församlingsbo. Det är inte bara det här med att stå med insamlingsbössor, utan ibland måste vi ner på knä också. Vi har mycket att lära från folket i Zimbabwe, som så helt och fullt litar på att Gud ska leda dem igenom detta elände. Har vi blivit för bekväma här i västvärlden, så att vi inte vill ha besväret att gå ner på knä? Vi kanske ska börja be att Gud kastar ner en miljon par knäskydd som vi kan ha liggande i stora backar i våra kyrkor? Många knäskydd blir det. Många backar också.

På tal om knäskydd. Jag kanske skulle ta och packa med mig inlinesmunderingen med hjälm, armbågsskydd, handledsskydd och knäskydd, med tanke på mina skyskrapedojor? Jag är egentligen inte det minsta nervös för presentationen av programmet. Egentligen har jag bara ett aber med i sammanhanget och det är att jag ska drutta omkull på scenen, så att althorn och tamburin far all världens väg. Förhoppningsvis finns det någon välgörenhetsvänlig person, som kan göra något välgörande för konferencieren i detta fantiserande krisläge. Mina damer och herrar, nu kan det hända att det blir blogguppehåll. Något får jag offra i välgörenhetens syfte. På återseende med ett leende!

PS. Ryttargårdskyrkan, Djurgårdsvägen, Linköping. Klockan femton noll noll på lördag den artonde april. Thusanang. Låt oss hjälpas åt.

Alla har vi ett förr och ett nu

Jag kom i säng halv 2 idag på morgonen. Vetskapen om att jag inte skulle behöva komma ur sängen i den vanliga svinottan, gjorde att jag med en gång gjorde en sådan där ledighetsvändning av dygnet. Jag satt uppe och skrev. Mina skrivarådror pulserar som bäst runt midnatt. Om jag skulle vara författare på riktigt, så skulle jag stämpla mitt tidkort från cirka klockan tjugotre till ungefär noll tre. Då tror jag att jag har skrivit av mig tillräckligt mycket för att kunna släppa skrivartråden och ta mig en skönhetssömn. Eftersom jag inte är av den typen som gillar att ligga och dra mig i sänghalmen, så skulle jag skutta upp senast klockan åtta på morgonkvisten. En promenad, dusch och frukost, sen skriva igen fram till lunch. Om jag till allt detta satt vid någon sjö eller vid havet, så skulle min skrivardröm vara komplett. För en smålänning är detta med drömmande något fantastiskt. Det får vi nämligen göra helt gratis.

Det är dessutom svårt för någon annan människa att komma åt dina innersta drömmar. De kan försöka att sätta käppar i drömhjulet som har börjat rulla, men de kan inte nå ända in. Se därför till att bevara din dröm på en skyddad plats. Vårda den. Ta fram den. Putsa lite på den. Känn efter om det är läge att göra slag i saken och förverkliga den. Är det inte rätt tid och läge, så stoppa varsamt tillbaka den och dagdröm lite då och då. Under tiden kan vi njuta av små smulor från den stora drömmen. Att blogga är som en liten smula. För som med alla stora drömmar, så krävs det lite ansträngning under vägen fram till förverkligandet.

Det är inte ens säkert att det räcker med att hålla drömmen vid liv och att göra träningspassen för att nå målet. Det är så mycket som ska stämma. Många små detaljer som ska passa ihop. Även om andra människor inte kan komma åt min dröm och ta den ifrån mig, så kan jag i slutänden ändå vara beroende av andra människors agerande. Jag tror också att drömmar kan utvecklas under tiden vi bevarar dem. Förhållanden förändras runt omkring oss. Framför allt så förändras vi. Jo, det är sant. Tro inte dem som du träffar på nytt efter tjugofem år, när de säger: Du är precis dig lik. Nämen hallå. Har du synfel?

Jag tar det som en skymf om de påstår något sådant om mig. Då har de totalt missat de fem eller sju kilo extra som jag med hårt slit av förvärvat mig av vishet och erfarenhet. Självklart blir jag ledsen om de inte märker den förändringen. Skulle jag vara lika kantig och blåögd som jag var i tonåren? Skulle inte livets törnar och slipningar märkas alls? Jag biter mig i läppen för att inte svara med samma mynt. Detsamma, du är dig också lik. Efter tjugofem år finns det, om vi tittar riktigt noga, minst tio olika saker som har förändrats. Näsan har växt, hårfärgen har skiftat, händerna har förändrats, någon liten rynka i ögonvrån, finnarna är inte lika många, brösten har flyttat, magen likaså, ändan har så att säga satt sig och så vidare.

Kanske det räcker med att säga efter så många års frånvaro: så roligt att se dig! Det påpekar att det är personligheten som är viktig, inte först och främst utseendet. Det är i år tjugofem år sedan som jag och Mr T tog studenten. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen alla mina klasskompisar. Jag skulle däremot tycka att det vore jätteroligt att träffa dem alla igen. Vi hade en underbar klass på gymnasiet. En klass som umgicks mycket utanför skolan och som alltid hade något litet roligt upptåg på gång. Jag passar mig dock för att tro att det skulle vara lika upptågit nu för tiden, eftersom vi har varit ifrån varandra i ett kvarts sekel. Vi har fått nya erfarenheter, nya slipningar och nya livsvillkor.

Så precis oss lika kan vi omöjligt vara efter tjugofem, tjugo, femton eller tio år. Frågan är om vi innerst inne vill vara det heller. Jag har format mitt liv under tjugofem år i samarbete med Mr T. Självklart måste det ha format oss båda. Sedan tjugo år har vårt liv också påverkats av rollen som förälder och det är en så livsomvälvande händelse och ett livslångt åtagande, så det är varken fysiskt eller psykiskt möjligt att vara sig helt lik. Vi har under årens lopp flyttat omkring litegrann i vårt land och i vårt grannland Norge. Sådant påverkar också. Vi har haft möjligheten att ha fått jobba på olika arbetsplatser och givetvis formar det oss.

Jag märker det själv att tiden har förändrat mig. Jag märker det på mitt skrivande. När jag läser alster som jag skrev för tjugofem år sedan och på alster som jag skrev för till exempel fem år sedan, så är det stor skillnad. Jag kan tycka att vissa saker som jag skrev för riktigt längesedan är riktigt bra och jag höjer förvånat på ögonbrynen. En del saker är mindre bra och jag skyller det på ungdomlig ovishet. Sedan tittar jag på lite senare produktioner och det är likadant med dem. En del får godkänt och en del får stämpeln icke godkänt utan pardon. Skillnaden är att nu kan jag inte skylla på ungdomlig ovishet längre. Den gyllene medelåldern får väl börja ta sitt skuldansvar? På återseende med ett leende!

PS. Idag har Olivia namnsdag. Karl-Alfreds fästmö. Så har alla oliver namnsdag också. Svarta och gröna. Det finns en myt om att en grön oliv innehåller lika mycket fett som ett wienerbröd. Jag var tvungen att kolla upp detta. Ett normalstort wienerbröd, alltså inte danskt med choklad, innehåller 26 gram fett. En oliv innehåller 1 gram fett. Jag tillhör nog dem som hellre äter ett wienerbröd än 26 gröna oliver. På den punkten har jag varit mig lik hela livet.

Detta är inte en toppkontrollerad blogg

Idag har våren lurats lite med oss Gävle-bor. Inifrån jobbet har solen lockat och frestat ut oss alla och skulle jag utan att titta på någon termometer tippa värmegraderna, så skulle jag inte gissa långt ifrån 20 plus-grader. Väl utkommen frös skallen utan mössa, händerna utan handskar och överkroppen utan kofta eller varmare jacka. Våren är lite knepig. Rent visuellt ser väderleken likadan ut vid +20 som vid +2. Avsaknaden av nollan finns inte registrerad i solstrålarna. Jag hade dock en värmande date på lunchen. Eller vad sägs om sushi tillsammans med Mr T? Så hittade vi ett chokladställe på tillbakavägen och påsknjutandet kändes inte abrupt över, utan vi gladdes ytterligare en dag. Vårkänslorna finns antingen det är nära tjugo eller om graderna bara orkar upp till 2 streck över nollan.

Idag firar mina föräldrar femtiotreårig bröllopsdag. Sådant imponerar på mig. Visst, det är häftigt med Stålmannen och Fantomen, men mina föräldrar slår dessa båda seriefigurer med hästlängder. De är mina vardagshjältar. Jag och Mr T kommer i år upp i vår tjugotredje bröllopsdag. Det är inte illa pinkat det heller. Vem vet, vi får kanske också möjlighet att vakna upp på vår femtiotredje bröllopsdag. Just nu tar jag en dag i sänder. Tänker njuta av vetskapen att jag har gjort mig ledig stora delar av dagen imorgon. Har bara ett möte på skolan på eftermiddagen. För övrigt ska jag bara ta dagen som den kommer och känna lycka över att få lite gjort på hemmaplan. Det ska bli skönt att ha vårkänslor och ledighetskänslor på samma gång.

Några personer har frågat mig varför jag alltid skriver På återseende med ett leende! i slutet av min blogg. Antingen i slutet av själva texten eller i slutet av PS:et. Jag skulle så gärna vilja ge ett vettigt och intelligent svar på denna fråga, men jag måste säga tyvärr. Jag har inte något sådant. Jag vill inte heller svara så där tråkigt: Inga kommentarer. Utan jag vill gärna svara något, fast jag gör inte anspråk på att det ska verka speciellt klyftigt. Det är väl så att något ska jag skriva. Jag tror på igenkännandets glädje och det har väl blivit ett litet signum för mig. På återseende med ett leende! Det är min förhoppning att läsarna ska komma tillbaka. När de kommer så ska de mötas av ett leende. Jag tycker om att le och skratta. Det har till och med legat till grund för mitt persontecken i teckenspråket. Ett tecken som jag har fått från döva. Min begynnelsebokstav, bokstaven "I" i min högra skrattgrop. Det är Ing-Marie.

Nu är det inte så rosenrött att jag alltid går omkring och skrattar och ler. Tvärtom. Jag är en mycket allvarlig och djup person. För att vara det, så tror jag att det måste finnas ytterligheten åt andra hållet också, att få skratta sig helt fördärvad då och då. Ligga och vrida sig i magknip och låta tårarna strömma av glädje. Mr T och jag har sådana där små tokigheter för oss i vardagen, som gör att vi tillåter oss att skratta ohejdat. En sådan station för skratt är postlådorna vid Marielund. Du vet där i närheten av Rusta och Willys. Vi har kommit på en liten procedur där och roligast blir den om det är många bilar som ska posta brev samtidigt. Då får vi både skratta och testa vårt mod på samma gång.

För ibland krävs det verkligen mod att våga göra glada och positiva saker. En lagom dos av galenskap har ingen dött av. Däremot tror jag att bristen på galenskap är dödande i längden. Hur nu någon kan lyckas dö i längden? Så där borde man inte kunna skriva och ändå gjorde jag det. Var får jag allt ifrån? Det känns som om jag har bloggat om så vettiga saker på sistone att det finns utrymme för en liten galen nonsens-blogg. Jag kan dock meddela omvärlden att krokus-mysteriet är löst. Idag när jag kom hem från jobbet hade det slagit ut två stycken till. Båda är vita. Jag såg dessutom en del gröna skott som verkar kunna utvecklas till blommande krokusar. Så ordningen är återställd i mitt lilla krokuserade naturreservat.

Så är även klädkoden för kommande Zimbabwe-fest löst. Skor och kjol hade jag ordnat tidigare. Idag är uppdrag överdel fixat också. Om jag hinner så ska jag köpa ett passande hårspänne eller ska jag vira en duk och försöka balansera ett vattenkrus? Hur långt ska jag sträva i min outfit? Tunna strumpor ska inköpas i alla fall. Det är inte läge för barbent, det kände jag idag. Visserligen hålls festen söderöver, men inte så mycket söderöver. Dessutom är vi i mitten av april månad. Den tid då huden verkar som blekaste blek. Jag stod faktiskt och höll i ett par sand- alternativt naturfärgade nylonstrumpor idag med den fantastiska finessen: Control Top. Är inte det ett litet konstigt epitet på ett par strumpbyxor? Hur ska de kunna kontrollera toppen? Om någon drar dem över huvudet, så verkar det inte vara någon som helst kontroll. Är det en mack eller bank som ska rånas?

Varför kan de inte heta det de verkligen gör? Reduce Ass? Slim bottom? Har jag nu löst gåtan på varför rånare drar ett par damnylonstrumpor över nyllet då de ska till att göra ett rån? De har läst på förpackningen och tror att de kontrollerar toppen på kroppen. Alltså knoppen. Inte undra på att så mycket kan gå snett vid sådana dumheter. Det borde uppfinnas någon slags Body & Head Controller som skulle kunna säljas till rånare. Jag vet inte riktigt hur funktionen på den skulle vara. Jag får väl fundera vidare. Det har i alla fall inte varit så lyckat med nylonstrumpor och inte med rånarluvor heller för den delen. Kanske är det så att det brinner till i skallen av överhettning när de drar ner luvorna för långt över ansiktet, så att det är därför de backar rakt in med en bil genom entréerna till penningstinna byggnader? Eller beror det bara på att de inte har körkort och att de har valt ett dåligt ställe för övningskörning?

Det är många tankar som kommer och går kring ett par nylonstrumpor. Det är som en liten vetenskap i sig. Tjockleken till exempel. Den räknas i denier. Ju högre deniertal, desto tjockare strumpa. Noll denier är alltså naket, som kejsarens nya kläder. 15 denier är nog det tunnaste som jag har burit. Jag bär sällan nylonstrumpor, så jag har inte kommit fram till någon favoritdenier. Det är inte nödvändigt att ha favoriter på alla områden. Det är en skön känsla att ha saker kvar att bestämma sig för och frågan är om nylonstrumpefrågan är nödvändig att prioritera?

Idag kom det meddelande till min blogg att jag nu kan publicera blogg genom e-post och även genom mms. Ett är då säkert, det kommer inte att bli något bloggande genom mms. Dels så kostar det pengar och frågan är hur många mms jag måste använda för att få till en normallängd på min blogg? Jag får i så fall kanske nöja mig med ett På återseende med ett leende! Som något slags livstecken. Jag vet egentligen inte vad det ska vara för nytta med att kunna skriva blogg genom e-posten? Jag tycker att blogginläggen fungerar bra som de gör. Allting behöver inte ändras och förnyas. Jag förvånas över att jag i detta fall verkar vara som en liten bromskloss i utvecklingen.

Imorgon är det ett magiskt datum för många med framtidsplaner. Imorgon är det sista dagen för alla ansökningar att skickas in. Ansökningar till studier i olika former. I vår familj är det jag och äldsta tonåringen som har gjort val. Jag tycker att han har gjort flera bra val, så vilket han än kommer in på och vilket han än väljer att börja på till hösten, så tror jag att det kommer att bli bra. Jag har bara gjort ett val och hoppas att allt går vägen. Jag har skickat in material och underlag för att få börja på en psalmskola som löper under fyra terminer. Med start i höst. Detta är en följd av att jag fick ta emot ett stipendium före jul. Det berättigar även till att delta i den här typen av vidareutbildning. Så det finns mycket allvar i mitt liv också. Inte bara en massa tok och galenskap. Så det visar sig att det behövs mod för att våga gå på allvar också. För det är inte det lättaste jag har gjort i livet. Att skicka in texter för bedömning. Att blotta sitt innersta. För att skriva, det är ungefär som att varken ha Afrika-kjol, skor, överdel eller Control Top-strumpbyxor. Avklädd.

PS. Intressant att England mäter tjocklek på strumpbyxor i termen Gauge. De är lite avvikande engelsmännen, eller hur? I England ska det vara miles istället för kilometer. Yard istället för meter. Gallon istället för liter. Engelska istället för svenska. We'll meet again with a smile! Inte alls lika igenkännande och glädjefyllt som: På återseende med ett leende!

Denna blogg är hårt censurerad

Nu är det inte många timmar kvar av påsklovet. Så det kan hända att vi även i denna blogg vänder tillbaka till Jerusalem och letar oss fram till klagomuren. Om jag skulle fästa en liten lapp i någon liten springa, så skulle den handla om två saker. För det första: klagan över för kort påsklov. För det andra: klagan över för lång gudstjänst. Jag skulle gärna ha påsklov den här kommande veckan också. Visst är det väl så att vissa delar av vårt avlånga land har påsklov veckan efter påsk? Den som spar, han har. Vi som redan har klarat av ledigheten får snällt foga in oss i arbetsordningen igen. Fast inte helt utan klagan. Jag märker attityden hos både lärare och elever på Facebook ikväll. Där blandas ångest med trötthet och symboler med neddragna mungipor.

Mitt andra klagomål gäller gudstjänstlängder. Fast för att inte bli betraktad som en tjugotums gnällspik, så ska jag strö lite rosor på vägen först. Jag är helt säker på att jag igår, på påskdagen, besökte Sveriges vackrast dekorerade kyrka. Det brukar utnämnas kyrktuppar och det krävs ett flertal nomineringar. När det gäller påskdagskyrka, så är det ingen idé att nominera någon annan än Strömsbro kyrka. Alla andra försök kommer bara att framstå som bleka kopior. Eller som överpyntade efterapningsobjekt.

När jag kom in i kyrkan så drogs mina ögon till koret. På varsin sida av kormattan stod två höga krukväxter i stora rejäla krukor. Krukväxterna var förvandlade till blommande trädgårdar. Jag minns nejlika i olika färger, rosor, gerbera, ranuckel och många fler sorter. Flera urnor med påskliljor lyste upp runt omkring. Prediksstolen var inramad med en påskliljegirlang. Den måste ha varit flera meter lång. Kyrkorummet är materiellt. En byggnad. Prediksstolen är uppbyggd av människohand. I trämaterial. Girlangen ger på något märkligt sätt ett liv åt platsen. Ett visuellt liv och en påminnelse om att härifrån ska något viktigt sägas.

Som kyrkobesökare var det som om någon hade gått före och gjort det vackert för min skull. Som om jag var viktig och var värd något fint. Det fick mig inte att tycka att det var väldigt så märkvärdigt det ska vara här då, vilken hösanflösan. Långt ifrån. Jag fick en visuell känsla av att här lever det. Graven är tom. Livet har segrat. På skylten framme i kyrkan stod det Påskdagen. Några gröna kvistar var fästade vid skylten. Jag tycker det är extra roligt att någon tar sig tid och kraft att anstränga sig lite extra. Att göra detta i lagom-Gävle är ett friskhetstecken och på något sätt än mer livgivande. Jag önskade att döva hade varit där. Jag hade önskat dem den vackra visuella upplevelsen.

Tillbaka till klagomuren. Idag har jag teckentolkat en gudstjänst och jag anser faktiskt att jag har begått ett slags tjänstefel. Låt mig förklara min syn på saken. Jag blev ombedd på ett relativt tidigt stadium att teckentolka en stiftsgudstjänst här i Gävle. En stiftsgudstjänst innebär att folk från hela stiftet samlas till gudstjänst. Jag tackade ja till förfrågan och fick då en motfråga. Om det är något speciellt att tänka på, när det gäller teckentolkade gudstjänster. Min första kommentar var då att jag kände en rädsla för att det kunde bli på tok för långt för döva, med en tolkad gudstjänst. Jag framförde önskemålet. En halvtimme räcker. Fyrtiofem minuter är acceptabelt. En timme är absolut max. Idag har jag teckentolkat en gudstjänst som är en timme och fyrtiofem minuter lång. Av den tiden hade jag alltså fått tre och en halv perfekt-i-tid-gudstjänst för döva.

Jag tror även att många hörande tyckte att det var onödigt långt. Jag är av den åsikten att det blir inte en bättre gudstjänst för att den är lång. Jag har varit på riktigt bra gudstjänster som har varit trettio minuter långa. Jag vet att många gudstjänstplanerare slår ifrån sig med händer rakt fram i luften och sparkar bakut, men jag står fast i min åsikt. Hörande gudstjänstplanerare har knepet att variera utbudet genom att så många olika människor gör alla möjliga olika saker. Detta är en onödig ansträngning för döva. De ser en och samma person hela tiden. Nämligen teckentolken. Ingen musik som förströr. Ingen nyans i solosången. Ingen aha-upplevelse rent musikaliskt varken från orgel eller körsångare.

Jag brukar vilja ha materialet i god tid före tolkningstillfället för möjligheten att förbereda mig. Det är stor skillnad på teckenspråk och tecknad svenska. Teckenspråk är dövas första språk. Ska jag då ge dem en gudstjänst på tecknad svenska? Det är som om vi hörande skulle sitta på en nästan två timmar lång gudstjänst på engelska. Idag var det ett gammaltestamentligt bibelord, som jag inte förstår hur någon kan komma på tanken att läsa, utan att ge en efterföljande förklaring. Det var helt taget ur luften och jag antar att döva, konfirmander och många andra funderade tanken: vad var det där för något? Det kändes helt märkligt. Nästan som en spökhistoria. Jag hade i förväg läst samma bibelord, men fortsatt att läsa och då står det att det kräver en förklaring.

Kvart över tio hade vi genomgång av programmet och då blir det lite tillägg. Vid det laget var jag redan så nere på knä inför min Herre i min bön om hjälp och välsignelse över gudstjänsttillfället att jag tänkte: att eftersom du Gud får hjälpa mig igenom allt det andra, så kanske du vill vara så snäll att ta denna lilla detalj också? En stor del av gudstjänstinnehållet hade jag nämligen fått igår kväll, påskdagens kväll. Några minuter i åtta. Det är inte min bästa förberedelsetid måste jag vara ärlig och säga. När vi talar om överraskningar i sista minuten, så blev det en riktig överraskning mitt i gudstjänst. Den överraskningen gällde inte bara för mig, utan hela församlingen verkade som tagna på sängen och bläddrade ivrigt i den utdelade agendan.

Låt mig sammanfatta. Jag kommer inte att teckentolka sådana här gudstjänster någon mer gång. Professionellt sett ska det vara flera tolkar som byts vid efter cirka tio minuter. Programmet måste göras mer effektivt. En idé är att göra detta stiftssammandrag flera gånger per år, så att inte allt måste in vid ett och samma tillfälle. Någon måste i förväg ta sitt ansvar och säga till i förväg att detta håller inte. Det räcker inte med att skaka på huvudet åt eländet och säga att det är sig likt. Denna någon blir kanske jag? I påsksammanhang är det ett relativt litet kors att bära. Jag hade en perfekt utsikt över församlingen där jag stod. Under en timma och fyrtiofem minuter såg jag inte en enda som log. Jag såg några som nickade till. Jag såg några som reste sig och gick. Bättre recensioner kan vi få.

Jag uppskattar dövas ärlighet och raka budskap. Det där har han sagt förut. Det är mycket samma, samma. Åh, så långt. Hur orkar du tolka? Konstigt bibelord. Det var faktiskt bland det friskaste som hände under gudstjänsten. Dövas feed-back. Jag ber om ursäkt å Svenska kyrkans vägnar. Detta var inte bra. Detta var enbart för långt. Varför predikar vi om att Gud kommer till oss i enkelhet? Att han lät sin son födas till jorden i en enkelt stall? Att han väljer lidande och död, tecken som svaghet för att visa sin makt? När vi i gudstjänstplanerandet tar till det mest pompösa vi förmår? När vi drar ihop hela vår styrka? Det är motsägelsefullt. Jag tror det är därför som jag idag känner att jag har begått tjänstefel. För mig är det viktigt när ord och handling går ihop. Eller tecken och handling. Idag har de arbetat på varsin planet och jag tvingades att stå med ett ben i varje. Inte undra på att jag hade muskelvärk i hela kroppen efteråt.

Jag vill påpeka att jag startar denna klagomursblogg flera timmar efter avslutad arbetsdag. Det är därför den är så städad och välnyanserad. Jag har fått distans. Jag är lugn i bästa bloggfåtöljen. Jag har njutit av Mr T:s specialité: citronpaj. Vi har kopplat av med nostalgitittande av två Indiana Jones-filmer, som vi lånade av svärföräldrarna häromdagen. Jag erkänner att jag behövde en världslig injektion och känner mig nu återställd för kommande arbetsuppgifter. På återseende med ett leende!

PS. Jag gjorde ett test på Facebook igår kväll om vilken församlingstyp jag är. Det gällde att svara på 20 frågor och så gjorde datorn en sammanställning. Jag blev Svenska kyrkan och det är jag stolt över. Det kan kanske verka märkligt att jag känner stolthet efter mitt besök vid klagomuren. Jag har genom åren lärt mig att det är stor skillnad på Gud och församlingar. Min tro står inte och faller med en gudstjänst. Den står inte och faller med alla gudstjänster tillsammans. Jag skrev häromkvällen att jag är en överlevare och det är ju denna blogg ett bevis på. Jag överlevde alltså gudstjänsten. Jag vet inte om jag har bloggat om att jag gillar utmaningar? Så är det i alla fall. Då är Svenska kyrkan helt rätt plats. Så jag är bloggallvarlig när jag säger: jag känner stolthet för Facebookresultatet. Amen.