Galla över melaminskandalen

Det blir inte alltid som jag har tänkt mig. Idag hade jag ett flertal olika alternativ att välja mellan, när det gäller gudstjänstutbudet i närområdet. Ändå sitter jag här och lägger upp en ny blogg medan kyrkklockorna ljuder över staden. Orsaken är varken slöhet eller beslutsångest. Orsaken är en liten päronformad blåsa som till och med har ett latinskt namn. Fint ska det vara, på sådana här små besvärliga tingestar. Vesica Fellea. Gallblåsan. Det känns nästan som ett slag i ansiktet, när jag läser att gallblåsan inte är nödvändig för kroppens funktion och tas ofta bort vid besvär.

Det där skrevs innan någon hade kollat upp hur långa köer det är till operationsbordet. Vi talar inte om några veckor, utan i själva verket så talar vi om år. I alla fall i det landsting som bloggaren befinner sig i. I Kalmar läns landsting däremot, så går det att få gallan fixad inom en månad. Nu har läget inte varit så akut för mig på ett bra tag. Gallan har hållit sig lugn tills igår kväll. Akut sjuk. Illamående. Kräkanfall. Hög feber. Värk. Det kom plötsligt, men när jag tänker efter så har jag nog byggt upp det en tid. Så pang. Gallan gick till attack och jag kunde inget annat än att kapitulera. Sådana där små organ med latinska namn kan vara knepiga att bemästra.

Nu avnjuter jag samma kost som åtta månaders bebisar. Sempers barnvälling. Bara välling, inga av de där smaskiga efterrättspuréerna. När gallan går till anfall, då smaskas det inte hur som helst. Då håller jag mig bara på min kant och testar sked för sked med välling. Det finns en liten trevlig medicin mot gallan och det är konjak. Fast den ädla drycken ska intagas vid känning av anfall, inte mitt under pågående attack. Känning har jag haft hela veckan, men det går inte an att smutta konjak under arbetstid och bilkörning. Jag hann inte smutta ett litet kryddmått ens innan anfallet bröt ut och när väl anfallet är igång så måste jag glömma konjaken. Det är som att hälla tändvätska på eld. Det blossar upp ännu mer. Så det var bara att glömma konjaken och rikta in sig på vällingen.

Dagens namnsdagsbarn heter Lennart och tankarna går till Mr T:s lillebror. Mer känd som Lelle. Vet inte om han är bloggläsare, så för säkerhets skull så skickade jag ett sms med gratulationer. Jag vet att han inte är hemma idag, så ingen idé att ringa och sjunga: Ha den äran idag. Risken är att det inte skulle bli någon skönsång, utan lite gallskrik. Där fick jag till det! Hoppas att namnsdagen innebär lite extra gott fikabröd. Det kan man unna sig de dagar då inte Vesica Fellea har andra planer. Dagar då Vesica Fellea är i maskopi med Semper-industrin bör man undvika wienerbröd och gräddtårtor.

Om jag ändå ska vända gallskrik och kräkningar till något positivt, så kan jag ställa mig på barrikaderna och skriva en bloggprotest mot den aktuella mjölkskandalen i Kina. Vem kommer på den sjuka idén att blanda i melamin i produkter som ska förtäras av levande varelser. I huvudsak små oskyldiga barn. Vilka är dessa hjärnor, som bara kan tänka ut en sådan fruktansvärd tanke? Har de hjärtlobotomerat sig? Okej, jag kan förstå att suget efter pengar kan bli övermäktigt, men rätta då munnen efter matsäcken och lev på det som erbjuds för dagen och planera att försöka utöka kassan på ett hederligt arbete och som framförallt inte drabbar andra människor.

Sempers barnvälling garanterar att deras råvaror och produkter inte innehåller melamin och att de inte har någon koppling till Arla Foods i Kina. De intygar att deras produkter kommer enbart från svenska mejerier, förutom en vara som kommer från ekologiska gårdar i Österrike. Det som har hänt i Kina är en katastrof. Melamin har en kemisk formel och bara det gör att man bör höja på ögonbrynen. C3N6H6. Man kan skapa en kemisk reaktion mellan melamin och formaldehyd och få en slags plast som kan användas till plasttallrikar och till laminat i bänkskivor. Ingen normalt funtad människa skulle väl komma på tanken att bryta sönder några köksluckor för att byta ut müslin till frukostfilen.

Vi vet nu med säkerhet att melamin är rejält mycket billigare än det mjölkpulver som används i mjölkersättningen. Det är anledningen till att det blandas i den produkt som skulle ätas av små barn i Kina. Som orsakade dödsfall och tusentals sjuka barn. Ett giftigt och hälsofarligt ämne. Ämnet har även hittats i djurfoder. Oskyldiga drabbas då några få helt osannolikt dumma människor vill ha mer klirr i kassan. Det är verkligen en katastrof. Precis som det är varje gång då någon människa far illa och behandlas utan respekt och värdighet. Så när jag tar min nästa portion Semper så ska mina tankar få omsluta dessa människor som just nu lider eller som just nu står vid en sjuksäng och ser på detta lidande. Vi har inte kommit så långt i vår mänskliga utveckling, när vi till och med ger oss på barnmaten. På återseende med ett leende!

PS. Jag fick lära mig att ordet höst betyder skörd och det är alltså skördetider. Snart dags att plocka in vinteräpplena på trädet och förvara dem till julaftonsfruktfatet. De lyser så röda och granna på trädet i trädgården. SMHI har en egen definition på höst. När dygnstemperaturen pendlar mellan 0 och 10 grader. Så är det i bloggområdet nu. Höst...

Kastanjetider

Jag plockade upp min första kastanjkärna igår. Brun, blank och fortfarande lite fet. Skön att känna på i jackfickan. Som en liten osynlig stresshanterare. Jag brukar plocka kastanjer och lägga på ljusfat som dekoration eller i andra arrangemang. Ibland sparar jag dem och fyller adventsljusstaken med dem. De är fina och fräscha och ett lika säkert hösttecken som tussilagon är ett vårtecken. Jag gillar att hitta tecken på att vi är där vi ska vara. Jag gör sällan stora planer för vintern när jag sitter på badstranden en varm sommardag. Jag tänker inte heller på vårens händelser när hösten närmar sig. Okej, jag är inte så onormal att jag kan önska att det vore sommar en grå och regntung novemberdag. Men för det mesta är det de små signalerna här och nu som ger mig största glädjen.

Idag cyklade Mr T och jag in till lördags-Gävle för att komplettera Mr T:s arbetsställ med en ny frackskjorta, frackväst och dito knappar. Det blev ett relativt billigt kalas. Sådana prylar kan verkligen kosta skjortan. En del yrken får arbetskläder. Dit tillhör inte musiker med frack, smoking eller kostym. För alla dessa plagg kan man även använda på fritiden. Det kan man tydligen inte göra med en verkstadsoverall. Fast Mr T är enligt många människor en mycket lyckligt lottad människa. Han får ju syssla med det han tycker bäst om, spela trombone. Vad är det som säger att inte bilmekaniker gör just det som de tycker är det roligaste de vet, nämligen meka med bilar?

Jag köpte en skön, randig och ganska stilig halsduk till min knallröda duffel. Så nu är jag beredd att möta höststormarna. De gjorde sin entré i Gävle-området redan idag. Vi trotsade vinden Mr T och jag och cyklade till stan. Bilen hade redan avgått kl. 08.20 och stod parkerad vid Scandic hela dagen. Körkortstonåringen har varit på hockeydomarvidareutbildning. Mr T och jag kunde ha åkt buss, men blåsten var inte värre än att det rullade framåt när vi trampade och då funkar ju cykeln som transportmedel. Ingen nederbörd utan en skön och ganska varm höstdag.

Nu har mörkret lagt sig sedan en stund tillbaka och ljuslågan förmår att mysa till det. Jag tänkte delge bloggläsaren den glada nyheten att Brynäs IF mosade Rögle med 3-4 idag nere i Ängelholm. Vilken sanslös vändning. Brynäs låg nämligen under med hela 3-0. Jag får glädja mig åt detta, nu när det inte går att glädja sig över Södertälje som förlorade borta mot Skellefteå med 3-1. Lystring! Imorgon håller vi alla tummarna för Öster som spelar borta mot Norrby. Det magiska klockslaget är 16.00. Nu när vi ändå har hamnat i sportarenan så kan jag lika gärna avhandla speedway också. Lite trist att Dackarna från Målilla och VMS Elit hamnade i semifinal, eftersom jag gärna hade sett dessa båda småländska lag i finalen. Nu är det Vetlandas grabbar som är i final och de har alla mina lyckönskningar. På onsdag kväll vet vi om det kan firas med alla småländska klackar i taket! Ja, det kan vi visserligen hur som helst, eftersom motståndarna är Lejonen och detta gäng kommer från Gislaved. Det lyser Smålands Power över speedway också!

På tal om Småland så hittade jag en liten ledtråd nyss som kanske kan leda mig vidare i min släktforskning. Jag vet inte hur många gånger jag har fått ge upp på att hitta Lisa Bengtsdotter som föddes 1769 i Solberga. Jag vet att hon bodde i Vimmerby där jag också har hittat henne i vigselboken då hon gifte sig med Anders Carlsson som föddes 1780 i Lönneberga. Familjen flyttade sedan till Virserum där de blev förfäder till mig på min morfars mormors sida. Av en händelse så hittade jag ett Solberga i tänkbar närhet av Vimmerby mot Vetlandahållet till, som jag så fort som möjligt vill kolla upp. Min gamla skolkamrat, lika gammal som jag, fyller år på måndag. Hon har precis lämnat smålandsmetropolen Virserum och flyttat till en liten pärla utanför Vetlanda. När jag skulle kolla upp denna lilla pärla på kartan på Hitta.se, det var då ögonen fastnade på Solberga. Mitt släktforskningssug har drabbat mig med full effekt.

Min skolkamrat fyller år på måndag, så födelsedagskortet är skrivet och klart för att postas. Jag kan vara ute i god tid och blogg-gratulera ett par dagar i förväg. Grattis kära vän! Synd att du inte flyttade norr om Dalälven när du ändå hade allt i flyttkartonger. Hade gärna kommit på födelsedagsfika. Nu får du nöja dig med ett dubbelt födelsedagskort med kastanjer på framsidan med texten: Grattis på din dag! Jag önskar dig en underbar födelsedag och allt gott framöver. Jag är fortfarande imponerad av dig att du kunde gå ner i brygga när vi gick i högstadiet. Häromdagen när Gyllene Tider spelades i radion och yngsta tonåringen drog upp ljudet, så kastades jag tillbaka till ditt flickrum och vårt tjejsnack. Det är nostalgi på hög nivå. På återseende med ett leende!

PS. Låt mig ge ett litet DVD-tips. En feel-good-film. "Honey". Nu handlar den inte om linedance utan om hiphop och streetdance, men sevärd ändå... En skön dansuppvisningsfilm med ett budskap som ingav hopp. Den kommer inte upp på min tio-i-topp-lista, men väl värd att satsa en och en halvtimme av sitt liv på. Bor du i närheten av Hilledenne så finns den till utlåning.

Reklamutskick som heter duga!

Lyckliga jag. Onsdag och snart dags för ny linedanceträff. Jag har längtat sedan förra onsdagskvällen. Jag hinner blogga en stund innan det är dags för Mr T och mig att äntra cyklarna. Nästa vecka får jag linjedansa på egen hand, för då sviker Mr T och åker till Norrköping och jobbar lite med trudeluttluren. Fast på egen hand blir det inte riktigt, för det kommer säkert sjuttio andra lika stora entusiaster som jag. Jag tror att detta går att jämföra med meditation och yoga, fastän jag inte har varit på någotdera. Jag antar att för vissa är meditation ett passande sätt att rensa ut huvud och kropp och jag är så himla glad att jag testade linedance. Under en och en halvtimme så existerar inte världen utanför IOGT-lokalen, den existerar nästan inte utanför min kropp. Fullt fokus på fötter, höfter, takt och vändningarna. Allt till glad och härlig musik.

Det har väl inte undgått någon att jag har använt mycket kraft på sistone till att stå vid sidan om och försöka vara det ljus i världen som Gud vill att jag ska vara. Alltså det handlar inte om att stå som någon slag Lucia eller upplyst julbock och sprida lite trevnad här och var, utan det handlar om att finnas till hands när ingenting syns värt att leva för eller när ingen annan har tid att bry sig. När jag får distans till allt detta så kommer jag att använda det som ett brännande bloggämne. För detta elände är vardag och helgdag för så många människor. I huvudsak för det kvinnliga könet. Jag låter förlåten falla och skriver: kvinnomisshandel. Jag återkommer. Jag vill se lite ljus i mörkret för denna kvinna som mitt hjärta klappar för just nu och jag vill få lite distans till detta hemska scenario. Därefter vill jag inte att det ska vara bloggtystnad i ämnet något mer. Vi kan inte vara tysta och låta våldet innanför hemmens väggar få fortsätta. Vi manifesterar mot gatuvåldet. Vi måste börja manifestera mot våld i hemmen. Tills vidare manifesterar jag genom att vara nära och inte svika.

Tillhör du dem som får reklam hem i brevlådan? Du kanske har avböjt reklam av olika anledningar och då får du göra som du vill i fortsättningen av denna blogg. Läsa vidare eller avbryta. För jag tänker ta upp ämnet och ge min blogg en ny etikett: Reklam. Det går knappt att gå in i en butik utan att få ett litet plastkort, bonuskort. H&M, Coop, ICA, Åhléns, Guldfynd, Lindex, Wedins med flera, med flera. Visst, det går att låta bli att skaffa medlemskort och ställa sig utanför alla erbjudanden och inbjudningar. Men går den tanken att förena med de småländska generna? Förutom de vanliga betalkorten, körkortet, bankomatkortet, så är det till exempel olika kort till tre olika sportaffärer. Kan vara bra att ha eftersom jag ofta handlar olika sportartiklar. Inte bara till mig själv utan till den övriga sportfånefamiljen.

Det finns inte en sydd plånbok som mäktar med att ta emot alla dessa plastkort. Det snille som kommer på en persiennliknande hållbar plastkortshållare borde få Nobelpris. Frågan är i vilken kategori? Ekonomi? Det borde gå att med dagens teknik få ett och samma kort att gälla på alla kortvilliga butiker. Varför är inte detta redan gjort? Är det den redan sydda plånboks-industrin som sätter käppar i hjulet? Det vore kanske en katastrof för dem om de existerande tio-plastkorts-facks-plånböckerna skulle bli överflödiga.

För en tid sedan, hur lång vet jag inte riktigt, så kom kosmetikabutiken Yves Rocher till Gävle. Sortimentet var inte helt obekant eftersom de har sålt sina produkter per postorder under lång tid. Jag har inte varit någon storkund där. Är inte den där smink-typen. Jag beställde nog någon tub någon gång på åttiotalet. När butiken kom till Gävle, så gjorde vi ett litet besök, yngsta tonåringen och jag. Vi gick ut från butiken med ett plastkort som ska stämplas vid köp och automatiskt kommer det hem erbjudanden i postlådan. Jag ska inte gnälla. Jag har själv skrivit min namnteckning på ansökan till Yves Rocher.

I förra veckan fick jag den här reklamlappen... "Denna månad, tack vare ditt STAMKUNDSKORT". Denna månad har vi nöjet att presentera vår nya vårdande dag- och nattcrème Riche Crème Omega 369. Denna produkt lämpar sig speciellt väl för dig som känner att din hud blivit tunnare och känsligare med åren. Din hud behöver vårdande specialprodukter för att bibehålla sin balans och skönhet... Nu tillhör inte jag dem som har tänkt tanken att min hud har blivit tunnare och känsligare med åren. Det låter ju helt fantastiskt att en liten specialprodukt från Yves Rocher gör så att min hud, mitt största organ får behålla sin balans och skönhet. Då krävs det i och för sig att den har varit i balans tidigare och även att den har varit en skönhet. Annars är det kört redan från början.

Min mamma har fyllt sjuttiotre år och hon har inte använt några vårdande produkter någonsin. Tvål och vatten. Slut på smetandet. Någon enstaka gång har puderdosan åkt fram för att tona ner blänket på Åseda-snoken, alltså den typiska småländska näsan som min mor och även min bror har utrustats med. Det är allt av sminkande som min kära mor har ägnat sig åt i sitt ganska långa liv. Hennes hud är i balans och dessutom i fräsch kondition. Hon är en hudlig skönhet kan jag med lätthet konstatera. Kan det helt enkelt vara så att ett sunt liv, med sund husmanskost och med skogspromenader regelbundet och avhållsamhet från tobak och alkohol, kan åstadkomma något fritt och för intet, som hos Yves Rocher kostar en slant, om än billigt?

Huden är levande. Visst är det skönt att lägga en ansiktsmask eller peela lite här och där. Frågan är om huden egentligen inte förmår att sköta det där själv. Kroppen är på så många sätt finurlig. Tänk bara på hur fantastiskt blodomloppet är konstruerat. Jag funderar på om Gud i sitt skapande glömde en så viktig detalj som hudens förnyelse, när han fixade och trixade med alla näshår? Vart vill jag komma med dagens blogg? Nu är jag längtansfull efter att dansa linedance, så helst av allt vill jag komma iväg till replokalen. Men har jag nu börjat med att dra igång denna reklamdiskussion, så måste jag väl också ansvara för att knyta ihop alla porer och crèmer.

Jag gör det lätt för mig och säger att det är mycket yta idag i vårt samhälle. Vi fokuserar på vårt skal och visst, alla vill väl se fräscha ut. Jag tycker det är svårt att se fräsch ut om inte mitt inre blommar. Då lyser sorgsenheten igenom och inga crèmer i världen förmår att ta bort det utseendet. Ett välmående inre resulterar ofta i ett leende, glittrande ögon, en lätt gång och utvilade axlar. Så nu gör jag ett bloggutskick och ger dig en annorlunda men kanske i långa loppet livsviktig reklam. Håll i dig! Reklam på väg. Nu dimper den ner hos dig. Varsågod och läs...

I denna blogg har jag nöjet att presentera en gammal vårdande sanning, nämligen Jesus Christ 2008. (Jag kör lite engelsk touche. Lite flashigt och lockande och mycket enklare än Yves Rochers franska texter i mikrostil). Reklamen fortsätter: Detta namn lämpar sig för dig som känner att ditt liv har blivit lite tunnare och innehållslösare med åren. Du behöver säkert detta namn för att bibehålla dig själv och åter komma i balans och vara den skönhet som du är skapad till. Du får här ett erbjudande svårt att tacka nej till. Jag kallar den "Ta en och få tre". Erbjudandet är gratis. Inga leveransavgifter tillkommer. Du kan när som helst säga upp erbjudandet, men ska jag vara ärlig... när du en gång har prövat, så vill du fortsätta. Så passa på idag: Ta en och få tre! Gud Fader, sonen Jesus och den helige Ande. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tre månader till julafton. Så vi närmar oss med stormsteg reklamtiden nummer ett. Årets julklapp, leksaker, tofflor, smycken och allt detta grundar sig på mitt reklamerbjudande, nämligen på Jesu och hans födelse. Nu har jag väl knutit ihop både blogg och PS:et? Är det OK att jag sticker till linedanceträffen nu? Tack! Ska bli så skööönt!

Gruvsamt...

Lördagen har badat i fantastisk höstsol. Solen tittade fram redan igår förmiddag och då kändes det som om jag nästan hade glömt hur det är att se livet i solskensglans och känna att dess strålar fortfarande har förmåga att värma. När jag bloggade senast då var det torsdag och det var inte direkt någon klackarna-i-taket-blogg. Trots att ett litet avsnitt på slutet, det sedvanliga PS:et, handlade om dansernas dans, linedance. Tvärtom så var torsdagens blogg en ganska dämpad blogg med den ganska släta titeln "En veckas uppehåll", vilket bara förtydligade att bloggen hade varit tom och innehållslös i en vecka. Något som säkert bloggläsaren redan hade lagt märke till. En överflödig rubrik med andra ord.

Då hade det varit bättre att använda rubriken "Livets djävlighet" eller något i den stilen. Livet är så obarmhärtigt mot en del människor och det smärtar mig. Jag har inte för avsikt att använda denna blogg till någon slags klagomur. Låt detta bli en tröst för dig som bloggläsare. Ett uppehåll kan bero på mycket. Idétorka (fast det har ännu inte inträffat), semester (om det ändå vore så väl just nu), tidsbrist (inte alls otänkbart), nya äventyr som får för tillfället högre prioritet (ett sådant tydligt exempel är linedancekursen) eller så att orken helt enkelt tryter på grund av överbelastning (kroppslig, arbetsmässig eller känslomässig, ibland säkert alla tre på en och samma gång).

Dagens blogg ska i alla fall bli lite mer solskensaktig. Jag känner glädje över att jag fick tag i en jacka igår efter jobbet, som under lång tid varit slut på butikens centrallager. Igår hängde rätt färg med samma rätt låga pris åter på ställningen och jag slog till. Köpte också en matchande huvudbonad, något slags mellanting mellan basker och mössa. Om jag stoppar fyllning i den så kan jag åstadkomma värsta afrostuket. Jag ska inte göra det. Det har du mitt bloggord på. Det går också att forma den till landningsbana för helikopter, men jag ska låta bli det också. Ännu ett blogglöfte. Nu är jag rustad med jacka och mössa i matchande svart. Får piffa till det med en färggrann halsduk.

Jag har precis ägnat en stund åt att skriva en bön. Ska använda den i gudstjänsten imorgon. Jag är förbönsansvarig. Mitt hjärta är fullt av angelägna saker som det borde gå alldeles utmärkt att be över tillsammans med andra människor som besöker gudstjänsten. Så självklart är det ändå inte. Vi har lagt oss till med en massa traditioner och mänskligt tyckande och det kommer ofta mellan människor och Gud. Detta är faktiskt helt vansinnigt och förklarar mycket varför det ibland ser ut som det gör i våra kyrkor och frikyrkor.

Den här veckan har en kyrkligt anställd i Sverige blivit behandlad så dåligt att facket kallar det lagvidrigt. Jag är inte förvånad, därför att jag själv har upplevt min största smärta i livet inom en frikyrkoförsamling. Jag har dessutom på mycket nära håll sett hur illa vuxna, så kallade kristna, kan bete sig svekfullt och utstuderat elakt mot barn. Jag vet att det finns så mycket skit i många församlingar som sopas under mattan att de toppar statistiken på andliga lårbensbrott, efter alla fall när de försökt gå över den buckliga mattan. Det är inte konstigt att bitterheten växer och att många vänder ryggen åt den kristna arenan.

Här gäller det att be om vishet och klarsyn. Det gäller att be om hjälp att skilja på människor och Gud. På församlingen och Gud. Det är lätt att ge upp sin tro på Gud, när kristna vänner visar sitt rätta jag. När klumpen, oron, tårarna, smärtan och sorgen växer i ens inre, då är det lätt att sikten mot Gud skyms. Visst känns det bra att vi har lagar i Sverige och fackförbund som kan peka på det lagvidriga, men det kan aldrig ersätta känslan av utanförskap som byggs upp när de som säger sig leva ett kristet liv beter sig som om djävulen har flygit i dem. De sista sju orden i förra meningen har lite småländsk touche tror jag. Det brukar i sådana lägen råda total tystnad. Den kan upplevas hemsk, men det är också där som Gud blir påtagligt närvarande.

Det har många gånger visat sig att Gud är mycket större än alla frikyrkor och kyrkor tillsammans. Gud är även större än alla kristna människor tillsammans. Trots det, så är det några få människor som fortfarande agerar som detta inte är sant. Därför är det inte alltid lätt att forma sin förbön i ord. Ord som ska uttalas i gudstjänsten. Trots att vi får komma precis som vi är inför vår Herre, så vill några att det ska vara inom ramarna. Med en speciell röst. Med en speciell mimik. Med speciella passande ämnen. Detta dilemma har jag nu lämnat inför min Herre och jag har bett honom om att låta mig fortsätta gå frimodigt och inte stöpas i någon speciell form, där vissa delar av mig inte får plats. Mina andliga höfter och gäddhängsarmar får inte plats i den strama form som jag ibland ser i våra kyrkor. Den person som skrev sången: "Härligt sången där ska brusa", längtade tydligen också efter något mer framöver. Hoppas han fick det i himlen.

I torsdags morse klev yngsta tonåringen av nattåget på Gävle central. Hon hade varit i Kiruna på studiebesök genom skolan. En häftig resa på många sätt. Liggvagn tur och retur. På uppvägen delat kupé med två tyskar som skulle till Gällivare och fjällvandra. Två tyskar med mycket begränsade engelskakunskaper. Tillsammans med fyra Gävle-tjejer med ytterst begränsade tyskakunskaper. På några få kvadrat på ett norrgående tåg skapades minnen som säkert kommer att följa med genom livet.

Vi har fått se över 200 digitalkamerabilder och det satte sig ett sug i bloggarens pulserande blod. Ett sug efter att få åka norröver och se de fantastiska vidderna, de i september snötäckta topparna och det fantastiskt höstfärgade landskapet. Vilket äventyr att få komma till rymdstationen Esrange, LKAB:s gruva 500 meter ner i underjorden, Kiruna kyrka som antingen ska flyttas eller lämnas kvar, stadsvandra och se planerna på att förflytta stora delar av staden. Tonåringen tog med sig hjortronthé och godismarmelad med hjortronsmak till familjen. Samt en tändsticksask med vintermotiv från Kebnekaise. Hon vet vad som landar fint hos stolta föräldrar. Den bästa presenten var dock att hon kom hem igen. Usch och fy så tomt huset blir. Mindre vackert på något vis.

Hennes packning vägde lite mer på hemvägen eftersom de hade fått plocka så mycket slaggsten de orkade från gruvan. Magnetiska stenar bland annat. Dessa används nu som underlag till värmeljus och de är långt borta från sin ursprungsmiljö. Trevligt minne från en mycket trevlig och lärorik studieresa. För mig är det fortfarande ofattbart att stora delar av staden ska flyttas på grund av gruvans utbredande. Människor som ska lämna sina hem. Affärer och andra byggnader som ska rivas. Det låter stort på något vis och helt plötsligt får jag något att jämföra vår lilla köksrenovering med. Den var egentligen inte så märkvärdig som jag upplevde den i våras. På återseende med ett leende!

PS. Tack till er som kommenterar min blogg. Jag blir uppriktigt glad och rörd över ert engagemang och ni sporrar mig. Jag ber om ursäkt att jag har bloggat mindre frekvent nu ett tag, men ni ska veta att kommentarerna väcker en lust inom mig. Kanske kontaktar jag chefen och ber om ledigt med anledning av blogglust. Tack för att ni läser mina rader och tankar. Tack!

En veckas uppehåll...

Det blev ingen blogg den 11 september. Detta betyder inte att datumet gick mig helt bekymmerlöst förbi. Det blev en eftertankens dag för både terrordåden i USA och det tragiska mordet på Anna Lindh. Dagen blev också ett bevis på att livet går vidare för oss som fortfarande andas. Det blev ytterligare en dag i nuet, där jag tvingas se och uppleva hur det råder ett stort mörker för många människor. Jag är inte personligen drabbad. Fast mitt hjärta slår inte enbart för att hålla mig vid liv, utan det slår också för mina medmänniskor. Okej, jag lever inte ett helt bekymmerslöst liv. Det finns bra och dåliga dagar även för mig. Det är en myt att kristna människor lever ett gulligull-liv som betyder små trippande steg på rosa guldkantade moln. Vem har sagt att kristna är befriade från tråkigheter? Det kan inte vara någon kristen människa i alla fall. I så fall en hjärntvättad kristen fanatiker som lever världsfrånvänd i något religiöst töcken. Låter inte sunt!

Det är inte speciellt sunt heller det liv som många människor befinner sig i. Det smärtar mig att stå vid sidan om och känna att jag inte når ända fram, ända in i det djupaste äckliga hål. Det är där som min tror räddar mig. Det är väldigt lätt att i sitt engagemang låta sig dras ner i samma mörka hål och låta kraften rinna ur. Helt krasst så hjälper det varken mig eller den människa som jag ska försöka hjälpa. Då blir vi så småningom två svaga människor, som någon annan själ måste ta sig an och snart är vi indragna i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare ju fler människor vi är som springer i det. Min tro på Gud blir ibland som att dra i nödbromsen på ett framskenande tåg. När de vanliga bromsarna inte fungerar. När de vanliga verktygen som jag kan styra av egen kraft inte mäktar med, då finns tryggheten i Gud kvar.

Jag aktar mig för att jämställa Gud med jultomten. Skulle det vara så skulle Gud bara vara aktuell under en period om året. Låt oss säga från mitten av oktober då julhysterin drar in på IKEA och Åhléns fram till julaftons kväll, då alla julklapparna är öppna. Att skriva önskelista till Gud har inte samma smala inriktning som att skriva önskelista till jultomten. Jag vill inte heller ställa Gud till svars för allt elände i världen. Det är så lätt hänt att haspla ur sig att om Gud verkligen finns, så varför krigar de överallt? Det är en skylla-ifrån-sig-problemet-mentalitet som jag inte ställer upp på. Okej, jag kan medge att det var lite obetänksamt av Gud att ge oss en fri vilja, för oftast använder vi den på ett dumt och korkat sätt. Fast å andra sidan känner jag tacksamhet att han gav oss en fri vilja, för annars hade vi blivit marionetter och nickedockor och det skulle kännas fånigt att vara styrd uppifrån.

Varför stoppar inte Gud allt elände och krigande? Det är en vanlig fråga. Jag vill ställa följande fråga: Varför ber vi människor inte i enhetlig anda honom att göra det? Varför ber vi inte? Vi är fria tänkande varelser. Det innebär också ansvar. Ansvar för våra handlingar. Ansvar för att be till Gud istället för att anklaga honom för allt ont. Jag tror inte att Gud personligen drog igång Irak-kriget eller terrordåden den 11 september 2001. Vi människor har ett ansvar i vår fria vilja. Skylla-ifrån-sig-metoden är i långa loppet inte någon vinnande metod. Min tro på Gud blir ibland en suckandes tro. När jag står med en medmänniska vid kanten av det djupa hålet, så känner jag den förlamande tröttheten. Jag känner medmänniskans vilsenhet och jag känner att min egen kraft snart är slut. Där finns Gud. Jag känner tydligt hur han håller sin hand om mig. Om jag faller i gropen så är han med där nere och han lyfter mig upp igen. Det är min tro. Den som även finns de mörka dagarna. Den som finns de soliga dagarna. En enkel tro om att det gäller alla människor.

Jag kom hem sent från jobbet i tisdags kväll. Kvällen var mörk, regnig och ganska tung väderleksmässigt. Kvällen var nästan lika trist när det gällde kraftmässigt hos mig själv. Nu ska jag skriva om vad kärlek är för mig. Kärlek för mig är den skaldjurspaj som Mr T hade i ugnen och som avnjöts i vårt fina kök. Med levande ljus och ett glas vitt ekologiskt vin. Det var så stilla. Yngsta tonåringen var i Kiruna. Äldsta tonåringen var på sitt håll. Kvar i hemmet var Mr T, jag och stillheten. Sådana stunder är guld värda och livet kommer åter. Så även kraften. Jag känner stor kärlek till Mr T. Denna kväll bubblade den. Mörkret utanför, var kvar utanför.

Idag är det min vän Lenas födelsedag. Den första födelsedagen som hon inte firar här nere på jorden. Jag ringde till hennes man. Vi fick dela glädjen över minnet en stund och vi fick dela varandras tårar likaså. Ingen av oss har nog förstått riktigt att det är så här det är och att det är så här det kommer bli framöver. Lena finns inte här och hur konstigt är inte det? I skrivandets stund sitter säkert himlens alla änglar mätta och belåtna av Lenas utsökt goda drömtårta. Det har varit födelsedagskalas ovan där idag. Själv känner jag en alldeles speciell saknad, för det här datumet har under många år varit förknippat med en liten träff med Lena. Kram, paketöppning, skratt och glädje. Gott fika och en innerlig vänskap. Saknaden framkallar tårar och jag låter dem komma, de blandas fint med det regn som idag har fallit över Gävle.

Det stod i tidningen idag att Daniel Westling satsar 19 miljoner på ett hus i Brasilien. Han är inte ensam om detta projekt. Flera svenskar gör detsamma. I Daniel Westlings fall ligger det väl nära till hands att bygga i just Brasilien, men tanke på att hans blivande svärmor har anknytning dit. 19 miljoner är ganska mycket pengar. Jag har inte tillgång till någon ekonomisk kalkyl, men förhoppningsvis kommer en stor del av dessa pengar fattiga brasilianska byggjobbare till godo. Jag funderar på om det hade räckt med att bygga ett hus för cirka tre miljoner och kanske låta de andra 16 miljonerna gå till nybyggandet av barnhem, sjukhus eller skolor? Då hade det varit något att skriva om i Gefle Dagblad. Daniel Westling använder sin rikedom till ett vettig projekt i Brasilien. Jag blir föga imponerad av att Daniel Westling bygger en kåk på andra sidan jordklotet som han ska belasta miljö och annat med för att ta sig dit. För jag antar att han inte tänker ro. Så vältränad är väl ens inte han. På återseende med ett leende!

PS. Igår kväll besökte Mr T och jag Linedancelokalen för tredje gången och vi har nu lärt oss fem danser. 1. Easy Fun. Den är faktiskt så lätt och rolig som namnet säger. 2. Cut A Rug. Min favoritdans! 3. California Freeze. Den har vi snits på nu med knäböj och vändningar. 4. Cowboy Charleston . En skön blandning med tjugotalssteg blandat med countrymusik. 5. Belfast City. Vill helst inte kommentera denna dans ännu. Snabba steg. Saloonkänsla. Trekvartsvändning som får hela världen att snurra. Men så sjukt roligt! Vem vet, bloggaren och hennes älskade man kanske är coming stars inom Linedanceområdet? Banjo, turné, god öl och rutig skjorta. Låter inte det trevligt, så säg?

Filmrecension: 4 krukor av 5 möjliga

Om en liten stund är det dags för Mr T och mig att trampa iväg till vår andra träff med Linedancegänget. Äntligen onsdag kväll. Jag har längtat efter den här stunden. Tyvärr så ösregnar det ute och bilen är inte hemma. Den är inte stulen, men som du kanske redan har läst så finns det nu tre körkort i familjen och bara en bil. Det kom en förfrågan på eftermiddagen om att få låna bilen och köra till Solna och Råsunda. Landskamp ikväll, Sverige-Ungern. Äldsta tonåringen och några polare vill se matchen live. Det är inte första gången. Fast första gången med sonen som chaufför. Den oro som jag nu bär i mitt modershjärta behöver förvillas av några linedanceinstruktioner. Snart dags att ge sig iväg. Jag måste pausa bloggen och återkommer med aktuell rapport om vår framfart på dansgolvet. På återseende med ett leende!

Är du kvar? Nu är jag tillbaka. Nyduschad och med en kopp te bredvid datorn. Danserna vi lärde oss förra veckan är repeterade och de sitter ofattbart bra. Vi har ikväll lagt till en på listan, nämligen Cowboy Charleston. En blandning av linedance och tjugotal. Riktigt rolig. Mr T och jag kom fram till träningslokalen som två dränkta katter. Vattnet formligen forsade in genom öppningarna i hjälmen. Det fortsatte att rinna ner över ansikte och nacke och innanför regnkläderna. Det var glömt när vi stod på led tillsammans med alla andra. Efter en och en halvtimma i rörelse, så hade blötan av regnet torkat, men svetten lackade.

Jag kände mig otroligt glad och skönt trött när vi trampade hemåt. För att inte tala om nu, när jag sitter och sammanfattar dagen i min älskade bloggpose. Snart är matchen slut på Råsunda och jag kommer säkert inte ha svårt att hålla mig vaken tills jag hör tonåringens nyckel i dörren. Ljuv musik för en tonårsmamma. Det handlar inte om att jag inte litar på honom. Jag vet att han har kapacitet att fixa det. Men, men, mycket spelar roll. Så medan jag ändå är vaken och väntandes, så kan jag berätta om filmen som Mr T och jag var på igår.

Efter jobbet, så såg vi en förhandsvisning på filmen Patrik 1,5. Det var Coop som erbjöd sina kunder att hämta ut gratisbiljetter och eftersom jag hör till kategorin filmälskare, dessutom i ytterligare en kategori för film-är-bäst-på-bio, så var detta ett kanonerbjudande. Vid det här laget har väl ingen läsare missat att jag är smålänning? Det ska föreligga mycket goda skäl såsom sjukdom och nästintill död, om en smålänning inte nappar på gratiserbjudande i klass med nittiofem kronor styck.

Mr T och jag fick en sådan där hångelsoffa längst bak i salongen. Vi hör inte till kategorin hånglare-längst-bak-i-salongen och dessa soffor är inte de bekvämaste platserna heller, men de skapar ändå en mysig närhet och det har jag ingenting emot. Närhet till Mr T är något bland det bästa jag vet. Det kom in en biljettrivare från Filmstaden och jag funderar på om han drömmer om en stå-upp-karriär. Han snackade något osammanhängande där framme, men utan mick så nådde det inte ända upp till hångelavdelningen. Eftersom vi satt där helt gratis, så fick han hållas. Han var ogävlisk på något vis. Prata skämtsamt och försöka roa utan att känna någon sedan arton generationer tillbaka är ganska Kanske hade han invandrat från Värmland?

Nu till filmen. Patrik 1,5. Handlingen är som följer: Göran och Sven har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, "Patrik 1,5", men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.

Göran och Sven är alltså homosexuella och flyttar in i ett villaområde. De bekantar sig med grannar på en fest i området. De avslöjar sina tankar om adoption. För att förstå hur det slår ner i kvarteret, så behöver vi kanske bara rannsaka oss själva? Göran och Sven förbereder rummet för att få in en liten grabb på ett och ett halvt år i huset, i själva verket kliver det in en tonåring. En tonåring som har svårt för bögar. En tonåring som ingen vill ha. Hela socialsnurren på högvarv.

Budskapet i filmen är djupt. Visst den är gjord med humor, men i vissa scener så fastnar skrattet i halsen. Det är inte så konstigt, det är allvarliga ämnen som bearbetas. Det är en film som hänger sig kvar i medvetandet. En film som det skulle gå hur bra som helst att diskutera efteråt. Inte alls som med Mamma Mia som var en underbar film på sitt sätt. Musiken och storyn gav en feel good-känsla rakt igenom. Fast där stannar det vid att kommentera musiken, skådisarna, roligheten och hur otroooligt bra filmen var. Patrik 1,5 hade bra skådisar. Dolly Partons låt "Here you come again" satte sig fast i mitt inre. Jag lyssnade på den när jag kom hem. Fast Patrik 1,5 förmedlade något mer. Jag kände mig lite ställd mot väggen och jag var tvungen att tänka igenom vad känner jag? Något som var tänkt som avkoppling, blev till en 90 minuter lång dela-livet-upplevelse. Jag får fortsätta lektionen på egen hand. På återseende med ett leende!

PS. Det var Jessica Andersson som sjöng såg jag i eftertexten på filmen. Jag håller nog på Dolly. Några andra spår på skivan är dessutom helt underbara att träna linedance till. Here you come again. Just when I've begun to get myself together. You waltz right in the door. Just like you've done before. And wrap my heart 'round your little finger. Here you come again. Just when I'm about to make it work without you. You look into my eyes. And lie those pretty lies. And pretty soon I'm wonderin' how I came to doubt you. All you have to do is smile that smile. And there go all my defenses. Just leave it up to you and in a little while. You're messin' up my mind and fillin' up my senses. Here you come again. Lookin' better than a body has a right to. And shakin' me up so that all, I really know is: here you come again...

Vart tog vägen vägen?

För fyra år sedan vid den här tiden så låg jag på uppvak på akuten, efter att med nöd och näppe ha klarat mig igenom en akut allergichock. Jag minns inte om jag har bloggat i ämnet tidigare. Jag hade tidigare på kvällen tagit den första tabletten i en vanlig penicillinbehandling. Kåvepenin. Nästan den vanligaste och snällaste sorten i penicillinlistan. En tablett som jag tidigare hade ätit utan problem. Nu behövdes det en tablett, som skickade mig rakt in i den berömda vackra tunnel av det mest fascinerande ljus man kan tänka sig. När jag kom till akuten fanns det varken puls, andning eller hjärtslag. Det var nära ögat. Det var på håret. Jag var på väg att dö, men fick möjlighet att vända tillbaka.

Jag känner stor tacksamhet för det. Dagens datum har därför blivit en dag av eftertanke. Scenariot spelas upp och jag minns den fantastiska tunnel. Jag önskar att jag kunde beskriva den. Återge den. I ord eller i konst, men jag har inte den kapaciteten. Minnet är obeskrivligt. Orden som jag kan är för enkla och jag vet inte hur jag skulle kunna få till den lyster och det skimmer i färgen som jag upplevde den? Tror inte att det är någon idé att gå in till Flüggers och be dem blanda till en burk. Jag behöver kanske inte måla. Kanske räcker det med att tänka tillbaka och fortsätta att komma ihåg hur bräckligt livet kan vara. Det vi har här och nu, kanske vi inte har kvar nästa timma.

Åttonde september är för mig som en liten entré, som en ankomsthall, till det mycket större datumet, den 11 september. Hur overkligt är fortfarande inte scenariot som nådde vår del av världen, när vi såg TV-bilderna från New York. Det är nu snart sju år sedan som flygplanen körde rakt mot skyskraporna. Tanken slår mig att detta pulvriserade helvete är också svårt att återge i ord. Det är också svårt att måla. Vilken grå nyans kan beskriva den dimma, som låg över New York en lång tid efter terrorattentatet? Är det svårt för oss att nå det allra vackraste och likaså det allra hemskaste?

Så späddes eländet på med mordet på Anna Lindh. Vi kan säkert, var och en, minnas tillbaka vad vi hade för händer just i den stund när vi fick reda på den tragiska nyheten att Sveriges utrikesminister hade blivit attackerad på öppen gata. I en affär inne i det stora varuhuset NK. Det var dagen då många svenskar fick reda på att det finns en modebutik med namnet Filippa K. Den gratisreklamen hade vi gärna klarat oss utan. Detta förskräckliga våldsdåd hade vi klarat oss utan. Sverige hade behövt denna energiska minister. En make miste sin fru. Barn miste sin mamma. Från en stund till en annan förändrades livet och skulle inte bli som förut.

Dagens datum som jag för min del använder till att blicka tillbaka på livets bräcklighet, får nu ge plats åt ett lite roligare minne. Dagen då äldsta tonåringen fixade körkortet. Han har låtit det där med körkortet vara fram till nu. Har låtit skola, all egen träning och andra uppdrag ha första prioritet. Hans plan var att strukturera upp det efter studenten. Då kom en fotfraktur i vägen. När den var läkt, så la han upp en plan. Genomförde den och betade av steg för steg. Han skrev teorin förra veckan. Det var inga problem. Sedan var det uppkörning idag. En nervösare tonåring gick det nog inte att hitta i Gävle. Fast säg en människa som inte är nervös för uppkörning. Det är väl precis som det ska vara.

Nu avlöpte allt väl och på första försöket fick han sitt intyg. Körkortet kommer med posten inom kort. Jag fick ett litet besök på jobbet av en glad och lättad ung man, som frågade om det var okej att få låna nycklarna till bilen. Jag minns fortfarande min ungdom. Jag minns känslan att få sätta sig själv i bilen första gången och åka iväg. Så lätt hade det aldrig varit att köra förut. Inga krav på att köra precis rätt, precis hela tiden. Ingen kommentar från personen i andra framsätet. Det var lättare att köra hel plötsligt. Det var på något märkligt sätt bara att köra. Lite pirrigt givetvis. Jag räckte över nycklarna och några timmar senare tog jag bussen hem. Glad att ha fått något annat att hänga upp den åttonde september på. På återseende med ett leende!

PS. En uppkörning kostar elvahundra. Skriva teori kostar tvåhundratjugo kronor. Halkkörningen kostar artonhundra och en lektion på körskola kostar 430 kronor för 40 minuter. Sedan är det inte bara att hämta ut körkortet, utan tvåhundra vill Vägverket ha för tillverkning och omkostnader. Jag minns inte alla tidiga kostnader i samband med körkortstillstånd med mera och just nu spelar det inte så stor roll. Den färskaste körkortsinnehavaren i vår familj, eller snarare intygsinnehavaren, har bara tagit två lektioner på körskola och det var en liten avcheckningsstrategi strax före uppkörningen. Som ett kvitto på att det kunde gå vägen. Nu hägrar drömmen om bil och dyr bensin. Fast frihetskänslan är gratis och det räcker långt!

Pay it forward

Jag och Mr T startade med en skogsrunda före frukost. Direkt från säng, i träningskläder och sedan ut. Omgivningarna ligger stilla så dags en söndagsmorgon. Bara en och annan morgontidig pensionär. Lite förberedelser för motionsbingo på Hille IP och så Mr T och jag. Luften var lite härligt höstig och det behövdes inte många steg för att konstatera att kroppen gillade att komma ut. Det kallas välbefinnande.

Duschen känns som en belöning, för att inte tala om den lugna söndagsfrukosten. Tidningen hade jag läst redan innan skogspromenaden. Min inbyggda kroppsklocka har ingen funktion där jag kan programmera lördag-söndags-tider. Så länge jag inte lider av det, så accepterar jag kroppens finurlighet att vakna nästan på minuten samma tid varje morgon.

Jag hade inte haft något emot att avnjuta elva-kaffet i hemmets lugna vrå, men jobbet kallade och är det höstupptakt med alla anställda samlade, så är elva-kaffe ingen bra ursäkt. Dessutom är jag glad för att jag åkte, eftersom det var en bland de bättre predikningar jag har hört inom Svenska kyrkan. Faktiskt en bland de bättre jag har hört genom tiderna. Den hamnar säkert på topp-hundra-listan.

Faktum är att det är inte titeln präst som garanterar för en bra predikan. Jag höll faktiskt på att somna när jag lyssnade på själva ärkebiskopen för någon vecka sedan. Detta kan inte skyllas enbart på ärkebiskopen, men någon karismatisk predikant var han inte. Han har säkert andra fördelar och kvalifikationer.

Idag predikade Anders Lindow. En ny bekantskap. Inbjuden predikant med en internationell touche. Han lyckades använda bibelordet så att det landade rakt ner i verkligheten i världen med svält, nöd och fattigdom, men också i den andliga fattigdom som råder i många i-länder runt om i världen. Han lyckades även med konsten att få bibelordet att landa i hjärtat och det är bra gjort.

Det dör ett barn var femte sekund i världen, där orsaken är svält. Samtidigt lägger vi ner miljontals enkronor på att forska om barnfetma. Om vi placerar dessa fakta bredvid varandra, så förstår vi snabbt att något är totalt fel i balansen i vår värld. Tanken svindlar att det dör 12 barn varje minut på grund av undernäring. Det kostar drygt en hundralapp för två veckors behandling och med lite mer resurser så räcker det med sju veckor för att få barnet i så pass gott skick att det kommer att överleva.

Fortsätter vi att hjälpa barnet, så kommer det att överleva och få förutsättningar för att leva sitt liv. Precis som vi gör. En hundralapp. Två hundralappar. Kan du tänka dig att ge en femhundring för att avvärja en akut svältdöd för ett barn i världen? Kan du tänka dig att sedan ge en hundralapp i månaden för att låta flera barn få äta sig mätta? Du kommer kanske inte ens att märka skillnad i ditt eget liv. Fast jag är övertygad om att du kommer att märka skillnad i ett längre perspektiv.

Du och jag kan vara med och förändra världen. Vi kan förändra TV-nyheterna. Vi kan få se hur torkan i de fattiga länderna förändras till bördiga åkrar. Det måste börja någonstans. Varför kan vi inte börja här och nu? Äntligen kan det bli något vettigt av den här bloggen. Om jag uppskattningsvis har tio trogna läsare eller tog jag i nu? Jag säger tio, så blir det lättare att räkna. Om alla vi tio kontaktar en kompis, så är vi plötsligt 20 personer som är med i förändringen.

Tjugo personer som ger etthundra kronor varje månad betyder tvåtusen kronor per månad. På ett år blir det den svindlande summan av 24 000 kronor. Det kan säkert betyda mat för en hel by, ett helt barnhem eller ett helt sjukhus. För oss personligen räcker det till en alldeles för fet pizza och en öl en gång i månaden. Vi dör inte av att ta två bananer istället.

Du kan väl låta detta landa lite hos dig? Fundera på det. Sprid gärna just denna blogg till arbetskamrater, vänner, familj, släktingar och grannar. Sprid gärna idén om att vi behövs. Sprid gärna idén om att vi kan förändra. Vi behöver inte bara konstatera att det är bara hemska nyheter på TV nu för tiden.

Kommentera gärna dagens blogg. Låt mig veta om du tror på tanken! Om du inte har sett filmen "Pay it forward", så rekommenderar jag dig att göra det. Jag har den i filmhyllan, så du får gärna låna den. Den kan få bli en inspirationskälla för oss. Ingenting är omöjligt! Vem har egentligen påstått det? På återseende med ett leende!

PS. Eftermiddagen innehöll fotbollsmatch med cirkusmusikackompanjemang. Vilken ovanlig kombination. Hille IF dängde till Sjötull på Träffens IP i Sätra med 3-0. På gräsplanen bredvid stod cirkustältet, där föreställningen drog igång klockan sexton med sprittande musik i manegen. Festligt faktiskt! Det festliga gick över i slutminuten när två Sjötullspelare krockade ihop som två odompterade elefanter. Jag är ingen expert och stod dessutom en bit ifrån, men det såg absolut ut som ett knäckt näsben hos den ena spelaren. Trist.

Heja Sverige!

Det kom till min kännedom att en del bloggare har börjat publicera tidigare blogginlägg i repris. Under till exempel sommartiden och semestern, så har gamla inlägg kommit väl till pass. Ungefär som Sveriges Television. För min del känns det lite onödigt. Är inte hela idén med att blogga att bloggaren har något att tillföra samhällsutvecklingen eller för att uppdatera eventuella läsare vad som händer i bloggarens liv just för tillfället? Det brukar kännas lite trist när TV envisas med att sända gamla program och jag får samma känsla när jag nås av informationen om bloggrepriser. Varför kan inte bloggaren bara sätta upp en skylt med SEMESTERSTÄNGT om bloggaren är ledig? Eller STÄNGT pga renovering om bloggaren har åkt på spa?

Jag hade tänkt att ge mig ut på en stavgångsrunda nu, men jag inväntar uppehåll i regnandet. Jag är inte byggd av sockervadd, så jag smälter inte av lite regn, men det hade varit skönt att slippa bli blöt utifrån. Det räcker med svetten inifrån. Speciellt när jag känner mig lite småförkyld. Så det fick bli lite bloggande, trots att jag redan har publicerat en blogg idag. Tänk om jag hade valt att bara slänga in en reprisblogg och så skulle läsaren kunnat tro att det var 32 grader i skuggan och att bloggaren hade cyklat iväg till havet. Galet. Bloggar ska vara så färska som möjligt. Princesstårtor kan vara några dagar gamla. Bloggar däremot känns lite mögliga och inaktuella efter ett par dagar.

På tal om Princesstårta, så kom jag just att tänka på att snart firar min blogg ett år. Närmare bestämt den 12 oktober. Någonstans däromkring kommer jag att publicera min blogg nr 200 och detta är värt att fira. Jag återkommer med närmare detaljer om hur själva firandet kommer att gå till. Om bloggen inte ska innehålla en massa gammal skåpsmat, så behöver den heller inte publicera en massa idéer som ligger långt fram i tiden. Det är faktiskt över en månad till själva jubileumsdagen.

Då är det mer aktuellt att nämna att idag startar Paralympics. Det kommer att hålla på till den 17 september på samma arenor som det för några veckor sedan avslutade sommar-OS. Det ligger mycket svett, blod och säkert tårar i den kamp som deltagarna i Paralympics arbetat sig igenom. Lika mycket som de idrottare som deltog i OS. Ändå är inte Paralympics att jämföra med OS om vi ser till medierna. Under OS gick det knappast att hitta en dagstidning som inte fyllde sina sportsidor med OS. Eller att hitta ett TV-program som inte på något sätt anknöt till OS. Till och med Janne Josefsson sände direkt från Beijing.

De få minuter som Paralympics får i TV-rutan är lätt att missa. Informationen om de svenska deltagarna är inte alls lika självklar som att följa uppladdningen hos Stefan Holm, Susanna Kallur och Carolina Klüft. Vi kommer säkert inte att få se handikappsimmerskans motsvarighet till Therese Alshammar när hon gråtande i TV:n förklarar simdräktsmissödet. Vi talar om handikappanpassat samhälle och tillgänglighetsfrågor, men vi har inte kommit så många millimeter sedan 1940-talets Sverige. Rent lagligt kanske, men inte i människors medvetande.

Jag kan rekommendera Svenska Handikappförbundets hemsida. Där går det att läsa på om vilka idrotter som tävlar och om de svenska deltagarna. Det går också att få bakgrunden till Paralympics och även följa 2008 års tävling. Vi har en deltagare från regionen, nämligen Per Jonsson från Bollnäs, som tävlar i friidrott. Hur många gävleborgare känner till det? Jag önskar hela truppen ett stort lycka till! Heja Sverige! I Paralympics och i VM-kvalet i fotboll. På återseende med ett leende!

PS. Alla djur är jämlika, men några djur är jämlikare än andra. (George Orwell)

Med grädde i mungipan

Melodikrysset denna vecka flöt på som ett rinnande vatten. Redan inskickat och klart. Trots att vi varken hade hjälp av våra nyinförskaffade linedancekunskaper eller gårdagskvällens konsert. Det var premiär för säsongen i Gävle konserthus. Chefsdirigenten Robin Ticciati på plats, den unge, totalbegåvade och Gudabenådade dirigent som lyfter orkestern till helt andra höjder än många andra dirigenter. Musiken blir musik. Det låter konstigt, men det svindlar på någon helt annan nivå. Det har ingen betydelse i sammanhanget, men det lyser ödmjukhet om honom och det är svårt att låta bli att tycka om honom. Jag kallar det inte kärlek. Jag tror att ärlig uppskattning är en bättre beskrivning.

Det går inte att låta bli att imponeras av kvällens solist heller. Endast nitton år gammal intar Veronika Eberle scenen och river av Stravinskys violinkonsert, så att ögon och öron häpnar. Det har inte med prestationen att göra, men hon borde skaffa sig en klädrådgivare. Långklänningen i någon gräsligt grön E14-nyans var ingenting att vila ögonen på. Ju längre ner på kroppen den kom så skiftade färgen, för att sluta i en beige urvattnad ton. Precis som om den hängt upp och ner på klädstrecket och all färg runnit mot livstycket och torkat där. Det är andra gången jag hör denna violintalang. Förra gången hade hon en vettigare klänning. Det visuella är också viktigt. Hon kommer att bli en riktigt stor violinstjärna. Eller hon är nog redan det förresten.

Jag hade sällskap av yngsta tonåringen, vilket förhöjde glädjen med att vara på konsert. Hon drog ner medelåldern med cirka åttio år. Lite överdrivet kanske, men jag undrar var alla 35-45-åringar håller hus en fredagskväll? Okej, för många är det kanske en familjekväll. Svårt att få barnvakt. Nu blixtrade det plötsligt till i min skalle och jag kom på en idé om att köra kvällsdisco i Bo Linde-salen för alla 7-12-åringar, samtidigt som föräldrarna går och kopplar av med en klassisk konsert. Något lånad idé från IKEA och kanske svår att genomföra om det plötsligt hörs en stämma i högtalarna: "Ingrid och Uffe, var vänlig kom till discohallen, där lilla Emma 8 år, väntar". Fast vad tusan, allt skulle gå om viljan fanns. Det går ju att ställa mobilen på ljudlöst och så kommer meddelandet med sms. Eller så gör man helt enkelt discokvällen så enormt spännande att barnen inte vill gå hem. Hoppas konserthuspersonalen läser min blogg.

Det blev tjugo minuters linedance-repetition innan melodikrysset idag på förmiddagen. Mr T och jag har ett problem. Vi saknar den typen av musik i CD-hyllan. Det är inte helt lätt att dansa till Dvoráks tredje symfoni, Beatles, Frank Sinatra, Manhattan Transfer eller Chicago. Det närmaste vi kom var en platta med Jill Johnsson, men det var inte nära nog. Det var lite tunt på country-sidan och hårdrockssidan. En tur till musikbiblioteket inom kort. Hur som helst, härligt med ett stort och rejält kök. Hade vi börjat vår linedancekarriär före köksrenoveringen, så hade vi nog nöjt oss med en liten kokvrå och använt resten av ytan till linedancelokal. Det är lätt att vara efterklok. Vi har i och för sig ett vardagsrum, som mer kan betecknas som ett finrum och med lite röj bland soffgrupp och matsalsbord där, så skulle det mycket väl kunna betecknas som Hilles förnämligaste linedancelokal. Parkettgolv och allt.

Idag är det lördag och det är en så kallad uppsamlingslördag. Det är idag som alla små detaljer som inte hinns med i vardagen ska klaras av. Bädda rent i sängarna, laga riktigt god mat, tvätta, övningsköra, åka till återvinningen, skjutsa till aktiviteter och så lite riktiga trevligheter också. Okej, en del av listan hinner vi med i vardagen också, men inte i det här lugna avkopplade tempot att jag kan blogga mellan varven eller ringa ett par samtal då och då. Lördag, dagen mitt emellan Mr T:s sena konsertkväll och mitt söndagsjobb. Jag är inte hundra procent jippieglad för att jobba imorgon, men det kanske känns bättre när det har varit lördag färdigt först.

Nu ska jag berätta om veckans fynd. Igår köpte jag en fullstor Princesstårta, grön marsipan med ros och allt, för endast femtio kronor. Ingen fyller år, ingen namnsdag, ingen bröllopsdag, ingen lottovinst (det hade varit ett under, eftersom jag aldrig spelar på lotto). Hela familjen är förkyld i olika stadier, det går mot höst och det är långt till jul. Jag vill komma med lite smygreklam i bloggen. Polhemsskolan har en livsmedelsbutik. Lite undanskymd och inte så välkänd. Tisdag-fredag är den öppen mellan klockan tio och fjorton och där kan du handla både konditorivaror, matbröd och lunchlådor. Det var där jag hittade tårtan igår. 10-12-bitars från dagen innan, för endast femtio kronor. Hemligheten med Princesstårta är att den nästan är godare en eller två dagar gammal. Eller är det så att billigare är godare? En smålänning ska nog inte avgöra den klurigheten.

Jag köpte även fyllda baguetter med sallad, tomat, skinka och legymsallad för tio kronor styck. Underbart gott med en kall öl efter konserten. Två fullstora limpor för endast tio kronor per styck också. Igår fanns det även wienerbröd, chokladmuffins i king size-storlek, chokladbollar, äppelpajer, småkakor och annat smaskigt som franska chokladtårtor. Matlådor för 25 kronor. Utbudet varierar. Det beror helt och hållet på vad schemat och läroplanen säger för veckan. Idag ska vi lära oss att göra maränger. Nästa vecka är det vetekransar. Det går förstås att beställa både tårtor, smörgåstårtor och annan catering och de gör det gott och billigt i mån om tid. Observera att jag har inte procent på att lägga ut denna reklam. Det gör jag av min godhet och av minnet av tårtbiten-till-förmiddagskaffets godhet.

Fynd nummer två gjorde yngstingen strax innan konsertdags. En långkofta hittad av moder bloggaren. Tuff, snygg, stilig i samma plagg. Halva priset dessutom. Den småländska prismedvetenheten i rakt nedstigande led. Själv höstgladde jag mig med en scarfs. Det är ett praktiskt mode denna höst. Jag har varit före min tid i drygt fyrtio år. Jag älskar scarfs, halsdukar, klockor, väskor, skor och halsband. Någon svag punkt har väl alla människor? Eller? På återseende med ett leende!

PS. Äldsta tonåringen drog till Stockholm efter en snabb överenskommelse med kompisarna igår eftermiddag. U21-landskamp på Grimsta IP mellan Sverige-Polen, där svenskarna avgick med segern 1-0. Ikväll är det de stora pojkarnas tur. Den matchen får vi slapp-se framför TV:n. Det blir svårt att hinna ner till Tirana till klockan kvart i sju. Speciellt om tvätten ska vara torr och klar innan.

Vad är poängen med gem?

Jag är mitt uppe i en GEM-period. Det är inte alls som med HIV, TBC, PMS och alla andra tre-bokstävers-förkortningar som antyder ett kroppsligt tillstånd. GEM är något helt annat. Det handlar om att hålla ordning på sitt liv och allt som det innehåller. GEM är ingen förkortning, utan ordet gem som beskriver den där lilla tingesten av ståltråd som spänner ihop flera pappersark. Gem kan också vara plast och i många roliga färger. Jag kör den kommunala skol-varianten. Bronsblänkande gem.

Varför alla dessa gem så att det nästan har blivit ett tillstånd? Det är sig likt i år som vid alla andra terminsstarter. Det ska kopieras upp papper med ämnesinformation, betygskriterier, introduktionsinformation i ämnet, nybörjarkunskaper, fortsättningskunskaper. Sedan en och annan lapp med elevens egen målsättning och någon kopia på en intressant tidningsartikel.

Detta är enbart material som ska sorteras och delas ut till eleverna. Så har vi den informationen som ska stanna kvar hos mig som lärare. Jag brukar givetvis sortera in de flesta papperen i en pärm försedd med register, men en del papper ska inte sorteras in utan användas aktivt inom en snar framtid. Enklast att begränsa deras utspridning med ett gem. Papper till programarbetslaget, papper till arbetsplatsträffen, ämnesinformation, kurslitteraturbeställning och mycket, mycket mer.

Gem som blir över hamnar i en utdragbar låda och när de gemförsedda pappershögarna på skrivbordet sjunker, så ska jag försöka ta mig tid att returnera gemen till deras utsprungsplats. Nämligen skolans kopieringsrum, fyra trapporna ner. Idag har jag skrivit ut ett poängjaktspapper och låter ett gem få hålla ihop de 5 arken som ska följa mig under höstens månader fram till poängjaktsfinalen på personalkonferensen före jul. Poängjakten hos lärare handlar inte alls om att den lärare som har högsta elevnärvaro på sina lektioner vinner, utan den lärare som flitigt skriver upp all form av rörelse som lärarkroppen utför. Till exempel väljer läraren att använda trapporna istället för hiss under en dag så får läraren ett poäng. En promenad à 45 minuter ger 1 poäng. Gräsklippning 1 poäng och så vidare. Har en lärare skrivit gräsklippning i mitten av december, så förstår man att det är en lärare som använder sig av en fusklapp.

Jag har arbetat på skolan sedan augusti 1994 och har aldrig deltagit i poängjakten, vilken är synd för det delas ut fina uppmuntranpriser till de deltagande. Jag kan säkert med gott samvete placera mig för att få stå med i raden av lärare som ropas upp på scenen i aulan. Med tanke på gym, linedance, stavgång och en hel del hundpromenader med vår älskade lånehund Millie, så ramlar det in en del poäng. Tänk om jag vinner ett säsongskort i Kungsberget. Detta kan bli en dyr historia, eftersom jag lät min utrustning från 80-talet gå till Återvinningen för en tid sedan. Det problemet tar vi inte nu. Det finns alltid möjlighet att kolla på Blocket. Antingen för att sälja ett säsongskort eller för att köpa en slalomutrustning. Med tanke på vårens poängjakt, så vore det bra med inköp av slalomutrustning.

Nu ska jag försöka bryta GEM-tanken med en enda liten vokal och så får det bli lite GYM på eftermiddagen. Ett bra komplement till den snurriga GEM-världen som jag tillbringar ganska många veckotimmar med. Förresten, så fick jag veta att min kära gamla (lika gammal som jag, hmmm) kompis från gymnasietiden sadlar om till lärare. Har precis börjat den här höstterminen. Jag önskar lycka till. Jag vet redan vad hon ska få när hon har tagit sin examen. En fin ask med GEM och eftersom det är examen en stor ask med guldstjärnor. Mia, om du läser det här: Lycka till! Det behövs tjejer som du i skolan. Tjejer som minns Larsans knäckande mattelektioner och Svempas malande historialektioner. För att inte tala om hispiga engelska- och franskalektioner. Hur överlevde vi dem? På återseende med ett leende!

PS. Vet ni att idag är det den internationellt officiella dagen för firandet av Guds bortgång? Det är en grupp Gudsförnekare som förra året kom på idén att fira en dag enligt Jean Paul Sartres: "Gud är död, därför är vi alla dömda till frihet". Jaha, vad kan man säga om det? Att det återstår 364 dagar att fira Gud med proklamationen: Gud lever, därför kan vi alla leva i frihet! Dessutom använder jag slutklämmen av dagens blogg, på självaste Gudsförnekardagen, att berätta att jag tror på att Gud finns. Så tror jag. Vad tror du?

Jag bjuder till och upp!

Hur ofta kollar du bloggens etikett innan du läser själva bloggen? Om jag kan säga att jag känner andra genom att känna mig själv, så blir det inte många gånger. Jag har fått smak på det här med lunchblogg och nu ligger det till så här att jag kan inte invänta kvällens timmar, för att få lägga ut dagens blogg. Jag får äta min falafelrulle medan jag ihärdigt låter fingertopparna dansa över tangenterna. Dansa ja. Jag har lagt till en ny etikett idag, nämligen dans. Nu höjer du kanske på ögonbrynen. Jag är inte känd som Hilles svar på Ginger Rogers och jag kommer med säkerhet inte att bli inbjuden till Let's Dance. Vilken tur. Jag har inga sådana ambitioner. Jag har stora andra planer och ambitioner. Att försöka leva mitt liv som mig själv. Det är både spännande och utmanande.

Jag vet inte om det är allmänt känt att jag gillar att testa nya saker. En del av dessa testningar har jag fastnat kvar i och gjort till en stor del av mitt liv. Släktforskning är en sådan test. Där är jag så biten och fast att jag skulle kunna ägna åtta timmar om dagen för detta. Fast det inbringar inte så mycket inkomst att leta födda och döda och ett välfyllt släktträd betalar inga räkningar. En annan testning bet sig inte fast lika hårt, men jag har inte gett upp intresset och den sköna känslan. För några år sedan bestämde jag mig för att lära mig att spela munspel. Jag har numera tolv stycken för att kunna trudelutta i olika tonarter. Inte så kul att stå där med ett munspel i D-dur, när alla andra tänker dra en låt i B-dur. Behöver ju inte självmant bygga upp utanförskap. Mitt munspelande är som bäst vid solnedgången, vid någon sjö eller vid havet. Då drar jag av "Blott en dag" i en stilla eftertänksam munspelsvariant.

Det finns mycket som jag har testat och som jag fortfarande vill testa och igår kväll var det premiär för en danstest. I över ett år har jag gått och sugit på konfekten, så det är inte alls något överilat beslut. När jag såg annonsen i tidningen förra hösten, så passade det inte in i det övriga schemat och jag la det åt sidan. Det tändes nytt hopp och ny glöd den här hösten. När jag återigen såg annonsen, så gjorde jag slag i saken direkt. Denna test fick prioritet 1 just denna veckokväll och jag anmälde mig till nybörjarkurs i linedance.

Efter ett tags funderande så visade även Mr T att han kanske också skulle hänga på. Nu vill inte jag hålla på och måla en massa kors i taket därhemma, men att Mr T skulle anmäla sig till kurs i linedance, det hade jag aldrig trott. Så himla kul att han överraskar mig fortfarande efter tjugotvå års sammanlänkning. Mr T har nämligen alltid sagt att musiker inte kan dansa och så har det varit nog med det. Jag har inte sett detta som något problem i vårt äktenskap. Han är så sjukt duktig på mycket annat, så om han inte dansar fram med trombone, hammare, dataskärm och elvisp, spelar det ingen större roll för mig.

Varför linedance? Jag är ingen cowgirl och kommer inte att sätta på mig någon volangkjol i svart och cerise. Det blir ingen hatt heller. Fast jag är en jeanstjej, så varför inte det och en rutig skjorta och några supercoola boots? Jag kommer inte att åka på uppvisningar, så du som tror att bloggaren är en programpunkt på Cityfesten 2009 glider åt helt fel håll i tankarna. Fast jag ser stora möjligheter i att ordna häftiga personalfester framöver. Vilken himmelsk syn att få se diakoner och präster rada upp sig till en California Freeze.

Linedance för mig är att hitta en variation i motionerandet. Ett alternativ till gym, löpning och Friskis & Svettis. Det skulle vara en extra bonus om det var roligt. Det var inte roligt, det var helt fantastiskt roligt. En och en halvtimme av full koncentration, svett och benrörelser åt alla håll. Framåt, bakåt, åt höger, åt vänster, diagonalt fram, diagonalt bak. Vi fick lära oss 3 nya danser Mr T och jag vid första tillfället. Vi var cirka 60-70 personer i en typisk IOGT-lokal. Jag hann absolut inte räkna antalet deltagare. Jag hann bara räkna mina fötter som denna kväll verkade vara fler än 2. Vad hände med signalerna från hjärnan och ner i benen?

Nu är jag och Mr T introducerade i danserna Easy Fun, Cut A Rug och California Freeze. Det var en häftig upplevelse som verkligen gav mersmak. Det gav verkligen känning i höfter och lårmuskulatur också. Idag har jag vissa svårigheter att sätta mig ner på en stol och sedan resa mig upp från densamma. Inte så allvarliga symtom att det kan avhålla mig från nästa tillfälle. Tvärtom. Jag skulle gärna ta några steg redan idag. Fast så mycket line blir det inte med endast en person. Mr T är inte hemma. Han åker norröver för att underhålla Hudiksvallsbefolkningen med lite klassisk musik i afton. Men vem vet, det blir kanske en liten uppvisning för husets tonåringar ikväll eller så gör jag kanske bäst i att repetera några omgångar först? På återseende med ett leende!

PS. Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att: Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben. Jag gör härmed detta till mitt linedancemotto. Ska bara meddela hjärnan att det är det som gäller på onsdagskvällar 12 veckor framöver.

Varje dag är fylld av mirakel!

I köksfönstret solar sig nu min morfars recept på solvin. Lika delar svarta vinbär, socker och vatten. Alltså har du 2 dl svarta vinbär, så tillsätter du 2 dl socker och 2 dl vatten. Tillslut i glasflaska eller burk som du vänder på någon gång varje dag i sex veckor. Öppna gärna då och då, så att det får pysa ur lite jäspys. Annars kanske det exploderar en dag och roligare kan man ju ha det när man kommer hem från jobbet eller vad det nu är man kommer hem ifrån. Efter sex veckor har man alltså svartvinbärsvin. Inget som smakar som en sjukt dyrt dessertvin, men som är ett billigt vin när man är sjuk. En aning uppvärmt och det gör susen vid höstförkylningen. Synd att det inte är klart, för höstförkylningen har redan landat. Hos hela familjen. Började med äldsta tonåringen, sedan över till Mr T och mig på samma dag, nästan samma stund och nu har även yngstingen fått sin beskärda del. Vi är inte däckade, men lite svartvinbärsvin är aldrig fel.

Det får bli nästa gång, om vi nu får någon mer förkylning i höst. Idag gläds jag med äldsta tonåringen som har klarat teorin i körkortsprovet. Han tillhör den skara som inte har haft tid att varken läsa teori, övningsköra eller ens tänka på att ta körkort. Han har förstås strökört, men inte aktivt. Det har alltid kommit en fotboll, visselpipa eller skridskor emellan. Tidigare även en och annan skolbok. Nu gjorde han ett ryck efter sommaren och vips blev det två körlektioner, teoriprov och så även bokat uppkörning. Hoppas han klarar det. Det har gått bra så här långt. Några av de jämnåriga har körkort sedan länge, några har inte ens börjat övningsköra. Så han är väl där i mitten någonstans. Nu är i alla fall ännu ett steg avklarat, teorin. På 41-årsdagen av högertrafiksomläggningen.

Mr T är nervös inför kvällens nya motionsform och jag återkommer med ett blogginlägg om våra upplevelser en annan gång. Om vi har armar och ben och även livet i behåll. Jag hoppas inte vi behöver läkarvård för den är svår att få. Jag ringde till vår hälsocentral den 30 juli och ville beställa en läkartid. Det var inget akut, men så pass besvärande för mig att jag ansåg mig vilja träffa en läkare. De skulle återkomma. Den 18 augusti hade de inte återkommit och jag ringde återigen upp den automatiska telefonsvararen med alla dess knappvalsmöjligheter. Jag tryckte på 3:an, för bokning av läkartid. Efter en halv dag ringde en tidbokerska upp mig och jag fick tid den 21 augusti. Det var relativt snabbt, eller hur? Dagen före ringdes jag upp av hälsocentralen för att de ville avboka tiden. Läkaren var sjuk. Ok, de är ju människor. Hoppas hon fick en läkartid om hon behövde det.

Idag är det den tredje september och jag tyckte det kändes som om jag var tvungen att kolla upp om hälsocentralen var kvar eller om den drabbats av någon nedläggning i dessa sparåtgärdstider. Skönt, den verkade vara kvar. I alla fall telefonsvararen. Inom åtta minuter skulle någon ringa tillbaka på det telefonnummer som jag hade angivit och det lyckades med en felmarginal på cirka tjugo minuter. Jag drog historiken. Det visade sig att jag var uppsatt på en väntelista. Jag skulle bli kallad någon gång i september. Alltså, man kan inte förvänta sig att få en läkartid när man anser att man är så pass sjuk att man behöver en läkartid, utan man får räkna med att det kan ta två månader att få en tid. Detta är rätt intressant. Sådana här ord som vårdgaranti fanns inte när jag växte upp och det var faktiskt en himla tur, för då hade jag inte levt idag.

Nu har jag noterat att jag kommer att besöka hälsocentralen någon gång i september och om inte det har skett så sitter jag fastkedjad i dess kölappsstolpe onsdagen den 1 oktober. Vare sig jag är sjuk eller inte, vare sig jag lever eller inte. Jag undrar med detta vem som är sjukast. Jag eller sjukvården. Jag är ännu vid liv. Är sjukvården det?

Jag fick ett vackert vykort med posten idag. Det var höstkastanj på framsidan. I så där underbara höstiga färger. På framsidan stod även texten "Varje dag är fylld av mirakel". Kortet kom från en kär vän med så vacker handstil och ännu vackrare hälsning. Det var en hälsning som gav mig anledning att stanna upp. En hälsning med meddelande om att mammografin hade visat bröstcancer. Att nu väntade strålbehandling. Att livet hade tagit en annorlunda vändning. Jag såg min väns enorma styrka att kunna skriva om detta med framsidetexten: "Varje dag är fylld av mirakel". Men det kanske är så att när ett sådant besked kommer, så får man förmågan att se alla dessa mirakel? På återseende med ett leende!

PS. En pärla befinner sig just nu i Vadstena och tänk vad lyckliga de ska vara där nere i Östergötland! Fast det blir fasligt tomt här i Hille-Strömsbro med omnejd. Visst är det fördel med att kunna bloggläsa från mobilen, men vad är det mot en riktigt rejäl kram fylld av vänskap? Skynda dig tillbaka, men när du ändå är ute och upplever, så önskar jag dig allt gott! Det ska bli så roligt att följa din nya färd. Alltså inte bara på kartan, utan genom livet! Lycka till!

Uppdatering

För bloggläsaren kan det verka som om matchen mellan SAIK och Hille tog musten ur bloggaren, men så är inte fallet. Inte ens bloggen där jag analyserade matchen som om det gällde VM-finalen tog musten ur mig. Jag har inte heller ägnat bloggtystnaden åt terapisamtal eller ätit lugnande medel. Matchen är lagd till handlingarna och är för mig en obetydlig liten match, som jag inte tänker lägga något mer krut på. Det har varit fler matcher sedan dess och för att visa hur lugn jag är, så ska jag inte ens blogga om dem.

Om bloggen har varit tyst och ouppdaterad i över en vecka, så betyder inte det att det är en beskrivning av själva livet. Inte alls. Livet har uppdaterat sig varje liten sekund. Nästan så intensivt att jag inte minns en dryg vecka tillbaka. Jag tänker inte ta fram almanackan för att göra någon ingående resumé av livet efter fotbollsmatchen. Jag får istället ta några glimrande tillfällen och låta bloggläsaren följa mig skuttandes mellan några nya upplevelser.

Vi börjar i svampskogen. Mr T och jag cyklade ut en söndagseftermiddag. Egentligen helt utan krav. Fikakorgen var packad och tanken var att hittar vi ingen svamp, så sätter vi oss och fikar. Det snacket var säkert någon slags förebyggande tröst, för att inte besvikelsen skulle bli oss övermäktig, om vi kom hem tomhänta. För självklart ville vi hitta svamp. Vi vill plocka gula, stora och vackra kantareller. I stort sett den enda svamp som vi kan plocka utan att vara oroliga för att dö i svampförgiftning.

Det häftiga med svamputflykten var att den första hittade jag från cykeln. Några meter invid skogskanten stod den och hälsade välkommen och det visade sig att hela kantarellsläkten var där. Vi stegade omkring Mr T och jag och kände hur skörden blev tyngre och tyngre. Några små uslingar i vanliga fall brukar inte väga så mycket att det börjar bli tungt att bära. Som du förstår så gav det där mersmak. Upp på hojarna igen och nya jaktmarker.

Det där med kaffekorg var inte längre lika viktigt, men när vi väl tagit korken av termosen, så smakade det ljuvligt. En sensommardag i augusti, då solens strålar var starka men de låg väldigt lågt. Det knakade till några gånger när vi satt där och kaffelyxade oss och jag erkänner att tanken for igenom skallen dessa gånger att kanske det kunde vara en björn. Det var bara några andra svampplockare. Vid det laget var vi så nöjda med vår skörd att vi såg dem inte som konkurrenter, utan bara som trevliga småpratare i skogen en söndag, i slutet på sommaren.

Jag hoppar över rensningen. Roligare att skriva om den fullkomliga njutning och smakupplevelse som det är att äta en varm macka med kantarellstuvning. För att inte tala om vilken lycka det är att äta två sådana mackor på raken. Extra krydda åt njutningen är det att veta att det finns tillräckligt för att frysa in också. Guldbrun rikedom. Jag tänker inte vara så småländskt snål att jag håller på de där påsarna till det är dags att göra en utrensning av frysen. De ska tillagas och ätas. Det finns tillfällen av lycka.

Tur att jag hade den där skogsturen i huvud och kropp när veckan kom med alla möjliga och omöjliga upplevelser. Jag har faktiskt bloggat också, men att skriva blogg är inte detsamma som att publicera den. En kväll skrev jag en lång och innehållsrik blogg, som jag valde att spara istället för att publicera. Den borde ha blivit publicerad, men efter att ha sovit på saken, så kände jag tydligt att det där var en sak mellan vår Herre och mig. Den behövdes inte kastas ut i det stora onåbara bloggutrymmet. Den handlade om två medarbetardagar för personal inom Svenska kyrkan i Uppsala stift. Okej, det var mäktigt att vara 700 personer som jobbar för samma sak. Fast det fick mig att undra om alla 700 personer verkligen arbetar för samma sak. Jag varken orkar, vill eller tycker det är nödvändigt att lösa det mysteriet här och nu.

Värt att notera är att nu är vi igång på allvar Mr T och jag med motionerandet. Promenader med och utan stavar, gym och nya oupptäckta motionsmöjligheter väntar. Jag kommer säkerligen att blogga om detta. Vi är anmälda till... behåll din nyfikenhet. Jag avslöjar inget i denna blogg. Vi har gjort en bekantskap på gymmet med en man som vi kanske aldrig hade fått möjlighet att prata med om vi inte hade träffat honom där. När vi segade oss tillbaka efter sommaruppehållet, så kom han med glada tillrop att det var kul att se oss igen. Han är som en obetald coach. Vi har nu kommit så långt i vår bekantskap att vi kan hoppa över väder och vind-snacket och pratar om vikten att sköta sin kropp men också sin själ. Små minigudstjänster hålls alltså ett par gånger i veckan på gymmet. Inte så att vi drar in orgel och dukar fram nattvard och hela det där köret, utan vi möts från helt olika bakgrunder och vi är i helt olika generationer. Sådana där obetydliga saker som ofta görs till stora hinder är avskalade och vi bara möts. Jag känner nästan hur vår Herre knackar mig på axeln och frågar om Han får vara med. Han ser gillande ut och tycker att det råder en skön atmosfär där på gymmet.

Egentligen har jag väl kommit upp i min vanliga blogglängd nu, men måste bara tillägga ytterligare ett glimrande tillfälle. Högbodagen. En dag i Högbo utanför Sandviken. Vi gifte oss i Högbo Mr T och jag. Jag förstår varför. Det är obeskrivligt vackert där. I söndags var det dags för Högbodagen och jag, Mr T och yngstingen åkte dit. Äldsta tonåringen var fotbollsengagerad på flera olika sätt. Vi lyckades locka med oss svärföräldrarna. De har nästan gångavstånd till Högbo. Vi tittade på agility, fikade, provsmakade närproducerad mat, imponerades av svampexperter (sådana som plockar annan svamp än gula kantareller), åkte häst och vagn, sköt gevär, kollade på fårvallning och fårklippning och loppisfyndade.

Agilityn var underhållande, kaffet smakade gott. Av den närproducerade maten köpte jag majrovor och rödlök. Ångrade mig lite att jag inte slog till på en burk med krusbär- och rom-marmelad, för den var förföriskt god. Stod länge och lyssnade till en kvinna som sorterade en hel korg med delikat, ätbar, giftig och rent dödlig svamp. Kul med kunskap! Hästen hette Pontus och var lättkörd och det var på den åkturen som vi fick syn på skyttet. Vi gick alltså senare samma runda som vi åkt, för att komma till skyttet. Jag sköt fem raka träffar med samma typ av gevär som de har vid skidskytte. Fast då hade jag inte åkt någon runda på skidor först. Alltså ingen hög puls påkopplad. Jag ska sluta gnälla på skidskyttarna i vinter. Fårvallningen var imponerande och han som klippte var otroligt duktig. Presentatören drog också uppmärksamhet till sig. Jag låter bli att tala om varför. Nej, han stod inte i kalsongerna. Äsch, jag struntar i den svenska blygsamheten. Han stod i blå lösnaglar, rött läppstift, örhängen, damperuk och kvinnlig touche på glasögonen.

Till sist, mina loppisfynd. Vad sägs om tre malmljusstakar för endast tjugo kronor. Inte styck, tillsammans. För både värmeljus och vanliga stearinljus. Jag slog till direkt och jag är glad för dem. Ett kuligt halsband blev fynd nummer två. Betalade tio kronor. Det kommer nog att nedmonteras kula för kula för att sedan återuppstå i en annan form när yngsta tonåringen har låtit det genomgå hennes smyckesdesign. Jag tycker det är dags för henne att ge sig ut på lite smyckesuppvisning. Hon gör verkligen snygga grejer. Pilligt arbete, vilket blir ett alldeles för billigt arbete med tanke på vilket pilligt arbete det egentligen är. Hänger du med? På återseende med ett leende!

PS. Vill passa på att tacka svärföräldrarna för en mycket god lunch och kaffe efter maten. Det blev en skön dag som avslutning på veckan och som uppladdning för en ny arbetsvecka. På söndagskvällen vilade en förnöjsamhetens skimmer över hushållet. Så där som det bara gör när alla fönster är nyputsade.