Jag bygger en blogg-bro idag

Ibland ger livet oss möten som vi inte kan släppa. Det behöver inte vara stora och väl planerade möten. Det kan vara små enkla möten i vardagen. Möten som bara sker. De kommer aldrig att stå på löpsedlarna. Ingen mer än jag och den som jag möter vet om att mötet har skett. Ändå är dessa små enkla möten så viktiga och berör oss i vårt djupaste innersta. Möten av det här slaget kan ha en svår innebörd. De kan bära på en djup hemlighet. De kan blotta oss och visa vilka vi verkligen är.

Är vi inte rädda för att bli berörda, så är det dessa möten som hjälper oss vidare. Vissa skeden i livet måste delas med någon. Jag känner mig otroligt ödmjuk inför förtroenden. Några möten berättar de mest ofattbara skeden. Jag kan inte alltid greppa det som har hänt. Jag får försöka sätta mig in i scenariot, som om jag var i huvudrollen. Om det drabbar mig på samma sätt som det har drabbat den jag har mött. Jag kan inte påstå att jag har några lösningar. Jag har inte heller några ord. Vilka ord kan trösta den besvikelse eller sorg som någon bär på?

Om du kommer på något, så hör av dig. Jag menar ett sådant ord skulle vi alla vilja ha. Men hur mycket vi än försöker, så kommer vi till korta. Det finns ofta inga ord till tröst. Det finns ofta inga ord till lösningar. Det som finns är mötet. Mötet som är till för att dela smärtan. Mötet som för en liten stund får vara en ventil för insläpp av frisk luft. För i besvikelse, svek och sorg är vissa dagar tömda på livgivande syre. De dagar då det bara finns en massa frågor utan svar. En massa osorterade frågor som bara snurrar.

Det finns olika typer av svek. Alla typer har ett gemensamt. Smärtan. Ett svek känns aldrig behagligt eller önskat. Sveket skapar olika typer av smärta. Svidande. Bultande. Malande. Skärande. Tryckande. Ömmande. Sveket kan klippa till oss, så att hela tillvaron gungar. Egentligen finns det inte bättre eller sämre svek. Grundsveket är tillräckligt illa och skapar ensamhet. Det enda jag vill förmedla i min blogg just nu är budskapet: du är inte ensam. Vårt möte finns och det har inte lämnat mig oberörd. Du vilar i en ombonad svit i mitt hjärta och du vaggas i mina tankar. Du känner ett svek och det går inte att göra ogjort. Det som ligger framför dig nu är fakta och möjligheterna att göra val.

Tack för mötet och vad det innebar. Du vet att jag vet. Du vet att jag bär detta inom mig. Jag bär det ingen annanstans. Jag har det kvar. Nästa gång vi ses kanske mötet bara blir en blick. Ett litet leende. En gemensam tanke. Det kanske räcker för stunden. Det blir kanske en stilla kram och du vet att du behöver inte säga alla ord om du inte vill. Du vet att du får säga något om du vill. Jag är inte rädd för smärtan. Jag är bara ledsen för att du behöver uppleva den. Du är värd så mycket bättre. Du är värd all respekt. Så jag önskar verkligen att allt ska bli mycket bättre för dig och du har min respekt.

Sveket som du känner har säkert en förklaring. Frågan är om det är viktigast med förklaringar nu eller om det är viktigast att få lite frisk luft och med tiden hitta en väg, en strategi för att återfå dig själv och det liv som du vill leva. Det finns ett liv som är värt att leva. Vi behöver bara veta hur det ska gå till. Det innebär kanske ett pusslande och filurande. Vi har inga färdiga koncept för sådant här. Just nu för stunden har vi bara ett djup och en lång uppförsbacke. Den uppförsbacken kan ta på krafterna. Då behövs möten. Möten med någon som inte är rädd att dela smärtan. Uppe på krönet kommer en ny verklighet och nya möjligheter att visa sig. Du kommer att få blicka ut över fantastiskt vackra vidder. Med nya möten. Möten som du får dela med andra. På återseende med ett leende!

PS. Ilska är en känsla som jag tycker är sund. Ett friskhetstecken. Men som med allt annat är överdosering skadligt. Ilska i för hög dos kan suga all kraft och äta upp livet inifrån. Rätt riktad ilska är bra. Ett tag. Sedan måste den övergå i något sundare. Jag tror det kallas förlåtelse. Om inte annat för vår egen skull.

Min lathet blomstrar

För en tid sedan rensade jag ut en hel del böcker. Det blev så många så det fyllde två stora papperskassar. Jag funderar på om något antikvariat kan vara intresserade. Annars får kassarna sig en sista resa till en loppmarknad. Om någon såg min utrensning så skulle de kunnat tro att den var i bästa Feng shui-anda. Jag kallar den mest en nödvändighet. Mr T och jag älskar böcker. Vi har många. Den nödvändiga utrensningen talar för att de är för många. Utrensningen var ingen lätt lek. Den gjorde ont. Att skiljas från böcker är som att skiljas från berättelser, mina och andras levnadsöden. Sådant gör jag inte obemärkt.

Utrensningen blev därför en utrensning på ytan. Dubbla exemplar, inbundna och pocket. Inbundna kvar, pocket bort. Lite skräptitlar bort. Några kiosklitteraturer bort. Några trädgårdslexikon. Vår trädgård ligger på en rullstensås. Sätt en knivsudd i marken och det säger klink en halv centimeter ner. Sten. Jorden som läggs på, silas ner mellan stenarna och försvinner. Stenen har vunnit kampen. Vita alprosor, kärleksört och lupiner överlever förutsättningarna som ges och för dessa växter behövs inte en avdelning för trädgårdslexikon i bokhyllan.

Så var det dags för årets bokrea igen. Vilken tur att utrensningen var avklarad. Mr T och jag var förberedda med genomgångna reakataloger. Framlänges och baklänges. Markerade titlar. Prisjämförda titlar. Inköpslistan var klar. Vilken underbar sportlovsledig dag. Hålla, vända, läsa, öppna, inspireras. Tre kassar, något mindre storlek än de som användes vid utrensningen, bars hem och sorterades in. Alla fick med lätthet plats. Så kom suget efter att läsa. Ny önskelista: tid. Min bästa läsperiod har jag på sommaren. Jag har inte egentligen inget större behov av att planera semestern i minsta detalj med massa förbestämda planer. Skiner solen: läs en bok på stranden. Regnar det: läs en bok på altanen. Reser du: läs en bok på tåget.

Jag är alltså lite av en periodare. Perioden sträcker sig över hela året. Intensifieras på sommaren, kommer och går över övriga året. Ibland läser jag mest för att låta ögat njuta. En sådan bok fanns på årets rea. Svenska äpplen. 240 sorter. Bild på alla. Vilken vacker bok. Den stod inte på inköpslistan. Den får bli boken som jag väntar in halva rea-priset på. Smålänningen gillar också bokrea. Däremot köpte vi en vacker bok med titeln Spirituella resor. Kan kanske tolkas som en bok om andlighet med dragning åt det lite märkligare hållet, men det var rätt och slätt en bok om drycker. Vin, whiskey, cognac med mera. Vackra bilder, historia och fakta om tillverkning och lite idéer om användning. En må-bra-bok. Jag föll för titel och utseende. Precis så som jag köper vin. På namn och etikettens utseende. På återseende med ett leende!

PS. På tal om trädgårdslexikon. Här kommer ett trädgårdstips över bloggen. Mitt första och kanske sista trädgårdstips. Förra våren grävde jag upp en hel del vårlökar. Vår och vår. Livet hade nästan gått över till sommar. Vårlökarna var överblommade och vissna. Jag ville inte kasta dem, hade ingen annanstans att placera dem just då och av ren lathet kastade jag i alltihop i en tom kompostbehållare. Häromdagen lyfte jag på locket och förvånat kunde jag konstatera vad min lathet hade åstadkommit. Lökarna var riktigt på gång och de nästan skrek av glädje när jag lyfte på kompostlocket. Det där var givetvis rent ljug, jag bara överförde den glädje jag kände på lökarna. De har en viktig uppgift och det är att ingjuta hopp och glädja vintertrötta människor. Jag har lyft på locket. Plockat upp dem. Placerat dem på synliga och varma platser. Min lathet har gjort sitt. Nu får solen göra resten.

Vi lät oss smaka av chokladkladdkaka!

Lite dagen efter idag. Efter vad då? Dagen efter födelsedagsfirande av Mr T och yngsta tonåringen. Utan inplanerat kejsarsnitt eller igångsättande av förlossning på något speciellt medicinskt sätt, så ville naturen att Mr T skulle få en sjusärdeles svårslagen tjugofemårspresent. En liten guldklimp på 3150 gram. Sjutton år sedan på dagen igår. Sådant måste firas. Jag klev ur sängen redan klockan sju på morgonen. Tio kilo lättare än för sjutton år sedan. Började dagen med att steka 2,3 kilo kött. Sådant kallas förberedelser för kvällens kalas. Det tog mig nästan en timma inklusive kryddning.

Runt åtta-snåret var det dags för den brutala väckningen av det yngsta födelsedagsbarnet. Den traditionella förflyttningen till min säng för underlättande av den dubbla uppvaktningen. Jag tänkte tanken, undrar om det är sista året denna förflyttning äger rum. Eller ska far och dotter samsas om uppvaktningen ytterligare ett år eller eventuellt två? Jag funderade inte så länge, utan la mina krafter på om möjligt en ännu brutalare väckning av äldste tonåringen. Han utan födelsedag. Som mamma tyckte jag att det vore trevligt om vi kunde göra en gemensam insats vid firningen. Även om det störde den tonåriga dygnsrytmen rejält.

Han plirade med ena ögat och det tog några sekunder innan det stod klart för honom att det var dubbelfirande på gång. Hans ansiktsmin avslöjade att han kände det som om han nyss hade lagt sig. Han förvånade mig ännu en gång i mitt liv att utan mankemang kvickna till och ställa sig i raden av gratulanter. I den tidiga morgonstund var vi förvisso bara två. Han redogjorde dock ganska snabbt att någon sång var inte att räkna med från hans sida. Han har ganska lång startsträcka för att få igång stämbanden. I alla fall en lördags morgon klocka åtta. Han erbjöd sig att räkna igång mig och det gjorde han med ett något rockigt tempo, one, two, one, two, three, four...

...Vi gratulerar, vi gratulerar. Lamporna tänds. Flaggan och blommor sätts ner vid sängen. Kameran tar årets sämsta kort. Det där kortet som alltid snabbt bläddras förbi med kommentaren: usch, så jag ser ut där. Paket och kramar. Familjens alla fyra medlemmar låg skavfötters i dubbelsängen och det är sådana stunder som värmer en moders hjärta. Med nästan vuxna tonåringar, så är dessa tillfällen inte så ofta återkommande. Jag har lärt mig att ta till vara på stunderna desto mer och jag gläds verkligen åt humorn och känslan av att detta är mina närmaste förbundsförvanter. Ta dem ifrån mig och du får mig på köpet. Då tar du även mig.

Jag kan verka som den grymmaste av mödrar och hustrur som sätter igång firande runt åtta-snåret den första sportlovslediga dagen. Symfoniorkestrar tar inte hänsyn till varken födelsedagsfirande eller sportlovsledighet. Mr T skulle iväg och repa inför konserten på eftermiddagen. Så efter det gemytliga paketöppnandet och fotograferandet, där den äldstes tonårsfötter finns med på de flesta korten, så steg vi upp och gjorde en hotellfrukost värd namnet. Ägg, juice, nybakade frallor, frukt och grönsaker. Till och med solen var på ett strålande humör.

När familjens manliga del hade försvunnit iväg på sina respektive uppdrag med spel av olika slag, musik och hockeydömning, så satt det yngsta födelsedagsbarnet och jag och förmiddagsfirade med varsin glasskreation i portionsglas. Solen sken fortfarande och ibland finns det stunder då livet verkligen är njutbart. Det gäller att märka dem, för att sedan njuta och komma ihåg dem. Eftermiddagen tillbringade jag i stadens konserthus.

Österländsk musik framförd av stadens symfoniorkester varvat med stand-up comedy eller ståuppkomik som vi kallar det i gamla Svedala. Det var inte bara upprättstående komik hon bjöd på, Zinat Pirzadeh. Hon bjöd på en explosion av färg, hon bjöd på en explosion av sig själv och hon kryddade med livet. Jag njöt i fulla drag. Hon skämtade om allt. Jag tror att hon skämtade om sådant som inte är rumsrent i den kultur hon har växt upp i och hon skämtade om den kultur som hon nu lever i. Det var många igenkännandes fnissar hos mig själv. Det var en underbar lektion om flykt, tvångsäktenskap, invandring, svenskalektioner, tillhörighet och kulturkrockar. Med humor kommer man långt och samtidigt så nära.

I pausen berättade Mr T att han fått hjälpa Zinat Pirzadeh med armbandet före konserten. Vilken lyckost han är Mr T, tänkte jag. Jag tog revansch efter konserten och gav Zinat en stor kram och tackade för en underbar eftermiddag. Då händer det fantastiska som ödmjuka och trygga människor kan bjuda på, hon tackar mig. För att jag kom. Hon fick mig att känna mig som den drottning som jag tyckte att hon var. Både på scen och utanför.

Zinat Pirzadeh har inte varit någon kändis hos mig så länge. Första gången jag egentligen stötte på henne var i filmen Se upp för dårarna. Var annars, filmfantasten bor inom mig. Jag gick inte på konsert för att det var hon som var konferencier, utan för att jag brukar gå på konsert. Vid sådana här tillfällen när allt är så otroligt härligt, så är det bara bonus. Musiken, den österländska, var mäktig och härlig. Som att flyga omkring på en matta med det vackraste mönstret man kan tänka sig och bara svepa förbi notraderna i musiken. Jag hade inte svårt att fånga Tusen och en natt-känslan.

Zinats Pirzadehs historia fascinerar mig. Hon flydde till Sverige med sin då tvåårige son, från ett tvångsäktenskap i Iran. Hon har upplevt krig och revolution i Iran och utvisningshot här i Sverige och har jobbat med de mest olika arbetsområden. Eller vad sägs om korvförsäljare, hemsamarit, fotomodell och skådespelare? Hon har tagit en fil. kand och även varit sommarpratare i radion. Ett riktigt hedersuppdrag. Hon är en underbar komiker. Hon har förmågan att säga viktiga saker med hjälp av humorn. Jag är glad att hon vågar. Det finns säkert mycket mod i henne, med tanke på flykten, kriget, uppbrottet från ett olyckligt äktenskap. Det vore tillräckligt för att ge upp. Istället står hon på scenen denna eftermiddag.

På kvällen blir det kalas. Maten smakar utsökt. Inte ofta kocken applåderar sig själv. Ljusen brinner och vi har det trevligt och mysigt. Precis som det ska vara när det firas femtionio år uppdelat på två helt fantastiska människor. Chokladkladdkakan med grädde och frukt lägger sig fint över middagen och ingen ser ut att gå hungrig ifrån kalasbordet. Startfältet i melodifestivalkarusellen känns svagt och ointressant, så dubbelt så roligt att vi har ett kalas att ägna oss åt. Dagen gick över till kväll och kvällen gick över till natt och helt plötsligt var födelsedagen till ända. Nästa gång är det myndighetsdag för minstingen. Hur ofattbart ska inte det kännas? Bäst att stanna i nuet och bara njuta av det är nästan ett helt år kvar till dess. På återseende med ett leende!

PS. Jag har tagit ledigt några dagar. Det är sportlov. På min anslagstavla på jobbet står det Ledig för pulkaåkning. Alla som har möjlighet att titta ut förstår att det är en omöjlighet. Men det ger i alla fall en vink om vad jag skulle vilja göra på min ledighet om någon skulle vilja komma med ett lastbilsflak med överbliven snö. Snö eller ej. Ostmacka, varm choklad och korvgrillning och långa skogspromenader i solskenet är inte fy skam det heller. Ryktena går att det finns blåsippor och hästhovar under löven. Jag suger åt mig av dessa glädjande rykten, även om det är alldeles för tidigt. Än är det långt kvar till vår, säger tonårsmodern. Men hellre sådana rykten än att någon kändis bröstimplantat har brustit. Då är det bättre med knoppar som brister. Även om det gör lite ont i trädgrenarna. Varför skulle annars våren dröja? Undrar jag och Karin Boye.

Tranorna och jag bjuder upp

Tranorna är på väg mot årets dansande flera veckor tidigare än normalt. Pollensäsongen är igång och blåsippor blommar i södra Sverige. Det låter som om det är mars eller april, men vi är fortfarande kvar i februari. Idag har solen skinit och det fanns en aning av vår i strålarna. Speciellt när fåglarna sjöng så där kvittrigt som de bara gör på våren. Ändå vet vi att det kan komma snö både i maj och juni. Så än är det inte läge att ropa hej till våren.

Jag skyller på åldern, men jag fick en liten nostalgisk tripp tillbaka till barndomen idag. Jag fyller år på första halvan av mars och när jag var barn så hade jag som mål att ha träskor på födelsedagen. Jag minns att ett år var det egentligen inte läge för träskor. Det var alldeles för kallt. Som tur var så hade jag fått träskor att växa i den säsongen, så jag fick plats med ett par raggsockor. Då gick det alldeles utmärkt att ha träskor på födelsedagen.

Jag satte mig på cykeln och svischade ner för de småländska backarna och fötterna var befriade från tjocka vinterstövlar. Ett säkrare vårtecken var svårt att hitta när jag var liten. Efter träskorna kom blåsippor uti backarna. Jag minns när det blev mode med platåträskor. Det var ungefär i samma veva som Abba vann melodifestivalen med Waterloo. Speciellt de svarta platåträskorna med stansat blommönster på ovansidan var högst på önskelistan. De var träskornas Rolls Royce den säsongen. Jag fick en något billigare småländsk kopia. Typ träskornas Ford Fiesta. Jobbigt med platå i vårbackarna hur som helst.

Vi har inte haft någon vinter att tala om, så några tjocka vinterstövlar har inte behövts. Behovet av att träskosäsongen ska starta är därför inte lika stort som det var när jag var barn. Numera har jag träskor mest ute på altanen eller i trädgården. Modeepokerna kommer tillbaka med jämna mellanrum så vem vet, snart har vi kanske de svarta platåträskorna med stansade blommor i skohyllorna. Kom ihåg att ta till storleken, så att du får i ett par raggsockor, om du inte kan hålla dig tills det blir varmt nog.

Efter raggsocksvåren kommer kippeskoddsäsongen. För mig brukar den vara från maj till början av september. Det varierar från år till år. Strumptillverkarna blir inte rika på mig under sommarhalvåret. Behöver kippeskodd en översättning? Är det ett okänt ord för många? Att gå i skor utan strumpor. Det är sommar för mig. Jag låter sommaren komma tidigt genom att låta fötterna slippa strumpor. Det är alltså inte bad, glasstrutar och semester som är det första tecknet på sommar för mig. Det är kippeskoddheten.

Ett litet, nästan osynligt tecken. Men underbart kännbart. För att inte tala om att gå barfota. Den bästa promenaden görs på en lång strand, barfota. Eller i morgondaggigt gräs. Jag kan riktigt känna känslan av att gå ut barfota på morgonkyliga plattor och hämta tidningen. Sommaren är kvar så länge som jag går barfota alternativt kippeskodd. Strumpor fram och på och det är höstvarning.

Smutsiga fönster är också ett vårtecken. Obarmhärtigt lyser solen. Det som göms i snö kommer fram i tö. Eller det som göms och glöms i mörker kommer fram i ljuset. Idag har alltså solen lyckats både glädja mig men också pina mig med att nu skulle det absolut inte skada med en liten vårstädning. Det är ingen idé att tända stearinljus för att höja mysfaktorn. Nu har solen tagit över och trots att det är långt kvar till träskor och kippeskodda fötter, så är det ändå dags för lite fönsterputsning. Jag låter det bli en kompromiss. Jag gör det barfota. Tjuvstartar sommaren litegrann.

På tal om sommaren, så kan man på TV4:s text-TV sidan 193 följa badtemperaturerna i landet. Från söder till norr. Det är tydligen inte badsäsong ännu, för efter varje badplats är det ett streck. Så om någon vill vinterbada eller ta ett för tidigt vårdopp, så får man göra det utan att veta temperaturen i vattnet. Vintertid kanske textsidan kunde uppdateras eller användas till någon annan information. Vinterbadning är inget som lockar mig. Det hjälper inte med att ta på sig ett par raggsockar.

Ändå fascineras jag av dessa hurtfriska människor som trotsar kyla, regn och rusk och som låter sina kroppar doppas i iskallt vatten. Finns det ett finare namn på sådant? Eller är de helt enkelt hurtfriska vinterbadare med något litet inslag av asketism? Det lär vara nyttigt, men mina tankar kan känna chocken av kyla och hur hjärtat nästan stannar. Då är jag ändå helt påklädd, på land och inomhus. Med strålande solsken mot fönsterrutan. Jag har inga anlag som passar för att bli fakir.

Det jag inte gör på vintern, alltså badar utomhus, det gör jag desto mer på sommaren. Fast förra sommaren blev det lite si och så med utomhusbadandet och därför är längtan efter hav, sjö, åar och om det kniper bassänger, extra stark nu. Träskor, vårblommor, befriade fötter och så en glittrande vattenyta som lockar mig till ett dopp. Det är vad som väntar framöver. Det är vad som hela jag bär en önskan om nu. Videkissarna på köksbordet talar om att vi är på rätt väg. Allt går åt rätt håll nu. Tranorna får en lång danssäsong i år. De hinner med både standarddanserna och latinodanserna. För att inte tala om parningsdansen. På återseende med ett leende!

PS. Jag låter nostalgitrippen fortsätta och sätter på en LP-skiva från det glada 70-talet. Den dans som spritter igång i mina ben av den musiken går inte in varken under kategori standarddans eller latinodans. Inte ens trandans. Knappast parningsdans. Mr T är inte ens hemma för tillfället. Det blir min ensamma vårkänslodans.

Jag lever på hoppet!

Håll i er alla bloggläsare för nu tänker jag leverera min bästa bloggning någonsin i min drygt fyramånaders gamla blogghistoria. Jag garanterar inte att det blir den absolut bästa stavningsmässigt sett, inte heller grammatikmässigt. Det känns som om sådana petitesser kommer långt ner på rangordningslistan. Åt skogen med svenska språket, nu handlar det om döden. Vilket fantastiskt bloggämne. Vilket fantastiskt ämne överhuvudtaget.

Dagens blogg med etiketten döden. Jag har bara en sådan blogg tidigare med etiketten döden. Jag har sju bloggar med etiketten blogg, sex bloggar med etiketten konsument och fem med etiketten högtid. Bara en med döden. Vad kan vi dra för slutsatser av denna statistik? Varför bara en om döden och likaså bara en om Småland. Ämnen som ligger mig så varma om hjärtat.

Nu ska statistiken förändras och döden behandlas för andra gången. Om inte själva döden sätter hinder i vägen, så är det säkerligen inte sista gången jag bloggar med just den etiketten. Jag kan med andra ord inte lova något bestämt. Inte till etthundra procent. Vi vet aldrig med döden. De flesta av oss vet om att den finns. Vi lever dock som om vi inte visste det. Vi närmar oss döden för varje andetag vi tar och ändå så gör vi allt som står i vår makt att undvika den.

Jag är medveten om att den här bloggen sticker ut. Vilken normal person har lust att prata om döden? En vanlig tisdagseftermiddag? Är livet verkligen så dödtrist just nu att det roligaste ämnet är döden? Inte alls. Livet är precis lika härligt idag som igår. Jag känner bara för att skriva min bästa blogg och då är döden ett utmärkt tema.

Idag blev jag påmind om livets sköra tråd. Det är ingen superstabil bro mellan livet och döden. Det finns inte en massa livbojar hängande på sidorna av bron eller livbåtar som väntar på att fylla en funktion. Vi går inte heller omkring med livräddningsvästar för eventuella dödsfall som kan drabba oss. Vi lever ett liv som är en tunn sytråd och ibland brister den. Då och då går det att göra en knut på tråden. Den förstärks och repareras och håller ännu en tid.

Jag var på väg hem idag från jobbet. Framför mig hade jag en långtradare. Vi körde in och ur en rondell och så plötsligt gör långtradaren en tvär inbromsning. Lite längre fram var det en järnvägsbro som långtradaren med sin lyftkran på flaket inte skulle komma under. Chauffören upptäckte det i tid och gjorde alltså en stoppmanöver. Skrikande bromsljus. Rött, rött, rött. Stopp, stopp, stopp.

Instinktivt en blick i backspegeln och sedan bromsen i botten. Jag undvek att köra rätt in i baken på långtradarsläpet. Motorhuven på Saaben är intakt. Föraren bakom mig undvek min bagagelucka och därmed var faran över. Någon liten sekund till och det kunde ha blivit en annorlunda hemresa från jobbet. Solen sken.

Onsdagen den 8 september 2004, vad gjorde du då? Ungefär vid sex-tiden på kvällen? Vet du inte? Det kanske beror på att just då var din livstråd inte på bristningsgränsen. Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag hade varit hos doktorn samma dag. Hade gått ganska länge med en infektion i örat. Inte öroninflammation, utan mer en infektion i hörselgången. Hade blivit smittad på ett läger för handikappade barn i Lettland. Jag tänkte precis som jag brukar när det gäller sjukdomar att det går nog över. Till slut gick jag till doktorn som frågade om jag tål penicillin. Jag svarade ja.

Vid sex-tiden samma kväll tog jag första tabletten på penicillinkuren. Jag och Mr T skulle kolla på dotterns ridning och tog en liten promenad i närområdet av ridhusanläggningen. Jag kände hur det började svida och hetta i handflatorna. Tog det som en reaktion på tabletten. Tänkte inte så mycket mer på det de närmaste minuterna. Sedan spred det sig upp över armarna, bak i nacken, upp över huvudet. När vi kom tillbaka efter promenaden, så sa Mr T att vi måste till sjukhuset. Mitt ansikte svullnade upp och konturen av näsan suddades ut.

Mr T ringde in till akuten och förvarnade. Vi satte oss i bilen och Mr T tryckte gaspedalen så mycket som han vågade. I bilen började min andning bli jobbig. Väl framme vid akutmottagningen segnade jag ihop och jag minns inte något mer av händelsen. Det första jag minns är att en vitklädd man böjer sig ner över mig och med en finlandssvensk brytning ställer frågan: Hur mår du?

Jag blir alldeles förvånad. Jag är fullt övertygad om att jag är i himlen och att det är Gud själv som frågar. Men vad är det för simpel fråga? Hur mår du? När ska jag ställas till svars? Var är domen? När ska vi gå igenom mitt liv? Hur mår du? Är det allt han vill veta? Är det viktigast för honom? Jag har inget svar. Jag är förvirrad över frågan och att Gud talar finlandssvenska.

Nästa replik från Gud är: Det här kommer att bli bra. Det kommer att ordna sig. Jag är helt överens med honom om det. Jag är lugn och hoppfull. Glad över den vackra resan genom en skimrande gång med ett ljus så starkt, men ändå inte bländande. Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt vackert det var och hur stark dragningskraften var att få komma fram. Det var som att färdas omgiven av pärlemor och allt kändes bara fint och bra.

Ja du Gud, visst kommer det att ordna sig. Det här kommer att bli bra. Tänk att jag är i himlen. Då Gud reser upp sig och rätar på sin rygg, ser jag Mr T sitta på en stol lite längre bort. Nämen det var en överraskning. Kom han hit samtidigt? Hur gick det till? Mr T ser blek ut och lutar huvudet mot väggen. Han ser inte alls ut att uppleva samma frid som jag. Har Gud redan korsförhört honom? Är han alldeles matt av sitt försvarstal eller vad är det som händer här egentligen?

Så kommer den hemska sanningen. Jag är inte alls i himlen. Den finlandssvenske är inte alls Gud utan akutläkare Artu och han berättar den hemska verkligheten. Jag är på sjukhuset. I min hemstad. Nere på jorden. Det är ett förfärligt slag i ansiktet. Som om någon drar undan godispåsen framför näsan på ett barn. Jag förlorar ankomsten till himlen och jag reagerar med ilska. Vilken grymhet.

Kroppen dunkar, skriker i minsta lilla cell ut sin smärta. Jag har aldrig blivit överkörd av ett tåg, men jag tror det känns som när man får en kraftig penicillinchock. Ett så allvarligt allergianfall att det slår ut andning, puls och hjärtslag. Så kraftigt att det nästan räckte ända fram till himlen. Nästan framme.

Dagen efter kom alla känslorna på en och samma gång, precis som Per Gessle långt senare skrev i en av sina välkända låtar. Jag drog den djupaste lättnadens suck att jag var kvar på jorden tillsammans med Mr T och våra barn. Jag förundrades över att jag hade blivit så arg när jag miste den himmelska godbiten. Jag tackar Gud för turen till himlen och för returbiljetten. Jag vet idag att bloggetiketten döden är det mest hoppfulla som jag har.

Jag känner full förtröstan och förvissning om att när det väl är dags så kommer Gud stå där längst borta vid den glittrande öppningen och ljuset kommer att vara varm och tillmötesgående. Det kommer att kännas inbjudande och rätt och han kommer att fråga mig det mest väsentligaste av allt: Hur mår du? Jag tränar på svaret varje dag. Tack Gud, nu känns det bra!

PS. På återseende med ett leende!

Ropen skalla, respekt för alla!

Jag fick mig en lektion i ämnet livskunskap i veckan som gick. Lektionen var inte så lång, den var slut efter cirka femtio minuter. Intrycket av lektionen höll däremot i sig under en lång tid. Jag har inte kunnat släppa den riktigt än, trots att det nu har gått mer än fem dygn sedan lektionen hölls. Jag önskar att alla lektioner var sådana att innehållet tog tag i de närvarande. Att undervisningen verkligen berörde och engagerade. För övrigt önskar jag att jag hade sluppit den här livskunskapslektionen, för den sög ut den lilla kraft som jag hade när jag kom dit. Efteråt kände jag mig frusen, ledsen, förundrad och förbannad.

Jag tog en långlunch för att kunna gå på en skolkonsert i stadens konserthus. På scenen en fullstor symfoniorkester och en hårdrockare. Symfonikerna i frack och långklänningar. Hårdrockaren i skinnbyxor, blankt bälte och genomskinlig skjorta. Symfonikerna med akustiska instrument. Hårdrockaren med elförstärkt bas. Jag behöver väl knappast skriva att det var två världar som skulle mötas. Den gemensamma nämnaren var musiken. Musik som förenar. Temat på hela skolkonserten var respekt. Så långt låter allt mycket spännande och det fanns förväntan inom mig. På sätt och vis tror jag att det låg förväntan i luften också.

När salen sedan fylls med elever från årskurserna sex och sju från stadens olika skolor, så händer något som får mig att känna mig som om jag var från prussiluskornas planet. Ett sorl läggs som ett lock över alla sittplatser och det försvinner inte under hela konserten. Respekt är ett ganska vanligt ord bland ungdomar idag. Jag måste ändå fråga mig vad det betyder för dem. Temat var respekt, ungdomar använder ordet respekt. Ändå fanns det ingen respekt hos ungdomarna. Den bästa och närmsta beskrivningen som jag kommer på för den femtio minuter långa konserten är apbur.

Har du någon gång besökt en djurpark? Har du stått utanför en apbur och betraktat burens invånare? Har du konstaterat att aporna ibland bara sitter lugnt och betraktar tillbaka? Några sitter stilla och plockar i varandras päls. Andra pillar på sig själva, stoppar ett finger i näsan eller munnen och verkar lagom coola och sansade. På ett tu tre, utan förvarning, kan den lugna apbursidyllen förvandlas till ett hysteriskt inferno. Det springs, jagas, klängs och hängs i grenarna och skriken skär genom märg och ben. Då brukar det vara skönt att stå på rätt sida om den krossäkra glasrutan. Det finns en trygghet utanför apburen och tröttnar man så kan man packa upp sin matsäck eller gå till glasståndet och köpa en stor strösselklädd mjukglass.

På skolkonserten hade jag bara sockerfria halstabletter och den påsen var en klen tröst. Det fanns inte heller något okrossbart glas att skydda sig bakom, utan jag befann mig mitt i apburen och vi pratar om cirka sexhundra små vilda apor förklädda till skolelever och deras flockledare i form av lärare och fritidsledare. Nu snackar vi inte om ett lugnt pillande i varandras päls utan nu snackar vi om ett vilt klängande och springande i stor flock. Det här som funkade under min skoltid att man kissade och eventuellt även gjorde den stora avlastningen före konserter, det funkar tydligen inte alls idag. Nu reste sig en och då på sekunden efter reser sig ytterligare femton personer och knölar sig förbi övriga konsertbesökare, medan en lärare ivrigt gestikulerar åt den stora truppen att sitta ner.

Den elev som först har rest sig svarar då utan att slå på viskningsvolymen först att eleven måste gå till toa. De andra följer efter och läraren lyckas stoppa den femtonde i raden och håller kvar den eleven. Nummer femton blir förstås enormt upprörd över detta, när han ser den övriga truppen försvinna genom dörrarna och det uttrycker han ytterst tydligt med en rad svordomar. Han gör en apliknande rörelse mot läraren som från min mycket nära iakttagande position är ytterst respektlöst. Jag är en iakttagare i sammanhanget och jag tackar min Skapare att jag inte är där i rollen som lärare. Under konserten inträffar dessa aprusningar till toaletterna mycket regelbundet. Både killar och tjejer har fyllda urinblåsor som de inte har lyckats tömma innan konserten. Alltså är planering inget de kan få extra kredit för.

I vanliga fall när konserter går mot sitt slut så brukar det märkas genom att någon på scenen säger det eller att de medverkande slutar spela och ställer sig upp och bockar. På den här konserten i apburen, så märks det på att övre halvan av parkett reser på sig och trycker på dem som fortfarande sitter ner. Fler och fler reser på sig. Orkestern och hårdrockaren spelar fortfarande, men apburen har bestämt att nu är konserten slut. Återigen heroiska insatser av lärare och fritidsledare, som på ett mycket tydligt sätt markerar åt eleverna att sitta ner på sina platser. Detta var något som gick helt emot den stora apmassans planering och samstämt uttrycker den sina åsikter i svordomar och högljudda protester.

Jag tycker att i det läget vore det inte för mycket begärt att be om lite respekt. Inombords känner jag både knytnävar och örfilar svischa omkring. Pekfingrar och ord är som små smekningar i sammanhanget. Jag önskar att jag hade fler än två händer, så att jag kunna lyfta dem i öronen och skaka om dem litegrann. Alltså inte de här små aporna som vistas på konserten. Nej, jag menar de här ledaraporna som sitter i kommunen och bestämmer att lärartjänster ska dras in. Att skolor ska slås ihop och att klasserna ska göras större. Att lönerna för dem som en gång utbildade sig till lärare men som under tiden omskolats till apskötare inte ska höjas. Det är till dem jag skulle vilja ha fler händer. Jag vill lyfta dem i öronen och tala om för dem att det här går inte längre.

För mig behövdes det en femtio minuter lång lektion i livskunskap för att konstatera att nu måste något ske. Inte i den riktning som nu pågår, utan det måste bli ett tvärstopp och en helomvändning. Dra i nödbromsen någon, innan det går åt helvete. Det är nämligen dit detta är på väg. Respekt är ett bra ord om det används rätt. Det är disciplin också. Det är bra gränser som kan poleras med kärlek och förståelse. Det behövs ett ansvarstagande och det är från alla håll. Från beslutsfattare, skolpersonal och inte minst från hemmet. Jag försökte under dessa femtio minuter få svar på frågan vad detta kan bero på? Jag menar, när elever får en stunds avkoppling från skolbänken, så sker något så tumultartat, så det kan liknas vid en apbur i uppror. Är det inte något som är fel då? Helt galet fel?

Jag har en idé som jag inte vet om den kan bli verklighet, men jag känner för att bloggpröva den. Om vi delar på antalet elever och istället låter en förälder följa med på skolkonserten. Vad händer då? Eller åtminstone en förälder på två elever. I brist på förälder eller omöjligheten i att vara fri för skolkonsert på vardaglig arbetstid, så kanske en mormor, farmor, morfar eller farfar kunde rycka in. I brist eller i omöjligheten i detta, så kanske en vuxen per en eller två elever skulle kunna ställa upp. Pensionärer, arbetslösa, frivilliga. Vi måste göra något åt situationen. Vi måste hjälpas åt. Detta kan inte fortgå hur länge till som helst. Vi har ett gemensamt ansvar. Var inte oroliga. Ekonomin finns. Pengarna finns. Det bevisas varje dag. Det enda som kan ställa till problem är att inte förmågan att använda ekonomin rätt finns. Pengarna strös ut till fel ändamål. Fallskärmar, avgångsvederlag, fantasilöner och annat tjafs.

Så nu blogguppmanar jag alla vid makten. In i apburen med er. Sitt inte utanför det krossäkra glaset och spendera pengar för ett eget välbefinnandes skull. Det finns områden som är ert ansvar och nu är det dags att ni svänger er själva litegrann i de lianer som ni varit med och beslutat om. Inte imorgon, inte nästa vecka. Det måste ske nu. Fruktutdelningen måste ske inne i apburen. Det går inte att kasta den mot glasrutan. Då blir det bara mos och kladd av det hela. Precis som det är nu. Vilken kletig smörja ni har skapat i barn- och ungdomsnämnden. Jag har inte haft en femtio minuters lång lektion hos er. Jag är rädd för att det är värsta lejonkulan där. På återseende med ett leende!

PS. Om någon har missat det så har det varit alla hjärtans dag i veckan. Jag och Mr T såg förhandsvisningen av filmen PS. I love you. Jag som aldrig brukar vinna något vann en specialutgåva av en hel boxs med pappersnäsdukar. OK, jag fattar vinken. Ibland måste tårkanalerna rensas. Jag hade redan gjort det av en annan anledning före filmen, så jag var rätt less på att gråta under filmens gång. Dessutom var det bisarra temat på hjärntumör, död och begravning konstigt nog mycket humoristiskt och med värme, så det blev istället en hel del skratt. Kändes riktigt skönt. Jag orkade inte gråta mer just då. Ett dygn i taget räcker. Jag var ändå glad över vinsten. Den talade för sig. Ibland är livet gråt också. Detta var inget nytt för mig. Spegeln påminde mig om det hela Valentin-dagen. För det mesta är boken bättre än filmen. Detta är heller ingen världsnyhet. Det stämde även in på förhandsvisningen. PS. I love you Mr T. Don´t you ever forget that!

Vad tycker ettusen personer? Egentligen...

Jag förstår om det är lätt att tro att jag sitter fast i tapetklister eller golvlim och därmed uteblir från bloggandet. Så är inte fallet. Jag har precis bevisat att det går att utebli från bloggen utan att det har ett dugg med köksrenovering att göra. Nästan tio dagars blogguppehåll och anledningarna till detta är många. Gemensamt för alla anledningar är att bloggen har blivit bortprioriterad.

Förra fredagseftermiddagen satte jag mig på tåget söderut och orsaken var att jag skulle delta tillsammans med cirka ettusen andra i en teologifestival. Ett sammansatt ord, där första delen kanske avskräcker och den andra delen attraherar. Låt oss ta det bloggvarsamt och närma oss det hela med andra delen. Själva festivalen. Det går att leka med ordet festival och dela det på tre delar. Fest i val.

Det står om en snubbe vid namn Jona i Bibeln och det berättas att han hamnade i en val. Så mycket till fest verkar det inte ha blivit därinne, utan han drog säkert en djup suck av tacksamhet när han kom välbevarad ut därifrån. Så det är bäst att hålla ihop ordet och verkligen skriva om festivalen.

I ovannämnda bok står det också om bespisningsundret, där femtusen människor blev mättade av lite bröd och några fiskar. Det blev dessutom tolv korgar över. Hur bespisar man en femtedel av denna massa av folk i nutid? Det fick jag klart för mig förra fredagskvällen, då det bjöds på festlig festivalbuffé i entrén till universitetshuset. Libanesisk touch med lammfärsbiffar, lax, sallader, röror, bröd och annat gott. Allting smakade utsökt och jag måste erkänna att jag backade tillbaka till serveringsbordet. Okynnesätande kallas det. Jag var inte ensam om detta fenomen.

Processen upprepades turligt nog på lördagskvällen. Tillbaka till entrén i universitetshuset. Menytemat låg mer åt det svenska hållet med lingonbröd, kalvkött, rökt skinka, sallader, rotfruktsstänger, potatiskaka och krämiga såser. Till detta ett ovanligt gott vitt vin. Jag känner förkärlek för röda viner i vanliga fall. Lördagskvällens vita dryck fick mig att fundera på att ändra uppfattning.

Så vad det gäller matintaget och minglandet, så var trevnadsfaktorn i topp. I övrigt blir jag så där lagom svenskt lagom i mina glädjeyttringar. Det är en ovanlig roll för mig. Alltihop inleddes med universitets gospelkör och det svängde till så att ljuskronan i aulan klirrade och hjälpte till att svischa igång tung-gunget. Det var sedan inte så speciellt djupodlat i vishet att släppa fram en av gästtalarna som höll ett föredrag i nästan en timma. På engelska.

Jag tyckte synd om gästtalaren. Hon var bra. Hade egentligen inte så mycket nytt att säga, men ibland behöver vi påminnas om det självklara och hon gjorde det med ett bra föredrag. Tidpunkten var mindre lämplig. De flesta av oss hade en arbetsvecka bakom oss och i vanliga fall brukar de flesta av oss sitta hemma i soffan med den avslappnade looken. Jag brukar ofta vara på konsert och en liten stund under föredraget längtade jag hem till konserthuset. Det kändes som om jag hade valt fel. Det hade suttit fint med lite Rachmaninovs pianokonsert.

Jag har omärkt tagit mig över till ordet teologi. Vi kan ägna någon rad åt ordlek här också och dela ordet i tre delar. Te o logi. Dryck med övernattning. Det blev det också under helgen, men med alla delarna ihop, så blev det teologi. Kan vi tänka oss en enklare översättning av ordets betydelse? Religionsvetenskap. Läran om Gud. Något åt det hållet.

Under lördagen fick vi följa olika strömmar och jag hade valt strömmen med rubriken "Kroppen och spiritualiteten". En av föreläsarna var den pensionerade biskopen Martin Lönnebo. Han var biskop i Linköpings stift när jag var ung och jag minns honom som en klipsk och lite underfundig herre med glimten i ögat. Jag gillar att han ofta bär svart basker. Det påminner mig om min morfar och sämre likhet kan man ha.

Jag har med åren följt Martin Lönnebo på det avstånd som det blir genom böcker, radio och TV. Jag fascineras av denne man och såg fram emot att få lyssna till honom live. Jag blev inte besviken. Han gav valuta för den tid jag spenderade där. Även en man vid Arne Fritzson gav ett djupt förankrat intryck. För övrigt fanns det mycket att önska enligt min åsikt. Andra tyckte säkert tvärtom. Jag känner mig återigen lagom svenskt lagom och drar öronen åt mig när det blir lite flum-flum. Intressant att stå och rulla på sitt kvinnliga och manliga ben och hela salen verkar göra det seriöst.

Jag kom hem med mer frågor och delade känslor än vad jag hade åkt iväg med. Försöker att närma mig detta faktum med positiv blick. Det är kanske inte så dumt att åka iväg på en teologifestival. Det sätter igång tankarna och känslorna. Jag har en bestående fråga och det är om ettusen människor verkligen tyckte det var så bra som de sa? Ibland kändes det som sagan "Kejsarens nya kläder".

Det var till exempel en diktläsning av författaren själv på lördagskvällen, som jag fortfarande har pannan i djupa funderande veck av. Om jag drogade mig min sämsta dag i livet, klädde mig i grå och svarta toner, stängde in mig i en kall och fuktig källare och bara skrev de mest skruvade ord jag kunde komma på och verkligen stålsatte mig att inte skriva dem i någon sammanhållande ordning. Då skulle jag kunna skriva likadant. Med lätthet. Ge mig fem sådana minuter och boken skulle vara klar.

När människor efter avslutad föreställning beskriver detta med orden: fantastiskt och utsökt, då bryter jag nästan ihop. En annan kommentar från en deltagare var: hur har de lyckats få hit henne? Med den här imponerande tonen i frågeställningen. Jag tänkte för mig själv, det var säkert inte svårt. Det gäller bara att betala sjukt bra. Det värsta scenariot återstår. Tänk om hon använder gaget till att ge ut en liknande bok...

Under festivalen delades det ut ett teologipris. Priset var i form av en silverkerub. Alltså en silverängel. Den var vacker, men i skenet från universitetsaulans ljuskrona och med publikens handfasta jubel, så glimrade tanken på guldkalven förbi. Denna hedniska, kritiska tanke bleknade dock när pristagaren äntrade scenen. Det var ovan nämnda biskop Martin Lönnebo som mottog den lilla ängeln. Någon bättre pristagare kan jag inte tänka mig. Han är väl värd den uppmuntran, tacksamhet och uppskattningen som han fick. Jag sällar mig till gratulanterna.

När jag återvände till hemstaden var det snöoväder och det kändes lyxigt att kura ihop sig inomhus och njuta av några timmar med Mr T och tonåringar. Det blev några timmar och sedan brakade vardagstempot löst. Det hade varit bra om någon hade satt upp en varningsskylt för extra snabbt försvinnande februaridagar. Så något februaribloggande har det inte blivit förrän nu.

Jag rycktes med i februaritempot och körde kanske en aningen för fort förbi en transportabel vägkamera för hastighetskontroll. Det var inte bra och jag skyller inte på någon annan än mig själv. Trettioskyltar utanför skolor är något som jag brukar ta på största allvar och efterfölja. Den här dagen är jag tveksam hur mätaren var ställd. Jag satte min tillit till farbrorn i bilen framför och höll lagom avstånd och exakt samma hastighet som han.

När jag såg kameran la jag mig på bromsen. Det kallas ögontjäneri. Undrar vem som såg vem först. Såg jag polismyndighetens kamera först eller såg den mig? Kanske har de en sensor utsatt lite i förväg, en liten hastighetsspion, som gör att kameran knäpper av ett kort innan jag ens har reagerat. I så fall är det bara att invänta posten. Det dimper säkert ner ett kostsamt brev så småningom. Det kostar kanske ett par kvadratmeter kökskakel.

Jag måste i alla fall få sätta mig lite på tvären för dessa mobila hastighetskameror som ser ut som en mindre husvagn. Självklart behövs hastigheter kollas och vid skolor borde vi bilister skärpa oss och hålla lagen. Så jag gör ett bloggförlåt om jag körde för fort. Fast är det verkligen försvarbart att parkera en mindre husvagn på trottoaren utanför en skola? Vad säger lagen om jag gör detsamma? Campingplatser är på tok för dyra och ett så centralt läge på trottoaren mitt i stan är ett fantastiskt alternativ. Tydligen ett kanonläge för fotografering också. På återseende med ett leende!

PS. Igår blev en av släktens kusiner ett år äldre och önskelistan tillgodosågs med Barbiedockor och böcker. Ett blogg-grattis är på sin plats för en störtskön tjej. Jag får återkomma med om rätt låt vann eller inte. För nu är melodifestivalandet igång. Jag lyssnar men orkar inte med någon uppdelning av ordet melodifestival eller någon ordlek. För hur kul är mel o di? Ska det handla om Mel Gibson, Mel Brooks, Mel B eller vem? Nöjer mig med att slölyssna på åtta låtar, som kändes som sex eller sju för många. Får se om Västerås orkar få till ett bättre startfält. Jag har säkert kastat sten i glashus nu. Denna blogg innehåller absolut sex eller sju stycken som borde ha klippts bort. Jag ursäktar mig med att jag har blogglängtat samt litar på en förlåtande läsekrets.