Ihopknutet

Jag hade faktiskt tänkt att gå och knyta mig. Alltså inte slå en knut på mina kroppsdelar och inte heller sätta ett presentsnöre runt hela min lekamen. Nej, jag menar att jag hade tänkt att gå och lägga mig och precis när jag var på väg, så upptäckte jag att det snöar utanför fönstret. Dumt skrivet. Klart att det snöar utanför, om det hade snöat innanför, så skulle jag nog ha annat att göra än att lägga upp en blogg. Nu snöar det och det vill jag inte bloggmissa. Säsongens första snö.

Frågar du mig, så kunde det gärna ha dröjt en och en halv månad ungefär. Luciadagen är det fint med snö och på julafton förstås. "I'm dreaming of a white Christmas", som i den svenska översättningen blev "Jag drömmer om en jul hemma", för att det skulle låta konstigt om vi sjöng "Jag drömmer om en vit ju-u-u-l". För ingen kom på att det skulle gå bra att sjunga "Jag drömmer om en snövit jul". Okej, vi är bara i slutet på oktober och vi kan väl försöka glömma att Rusta har rustat upp hela entrégången med chokladtomtar och chokladjulkalendrar och att IKEA har nya typiskt IKEA:ianskt namngivn grankulor och adventsljusstakar på alla hundratals kvadratmeter försäljningsyta direkt innanför kassorna.

Nu har jag inte pålagts det stora ansvaret för att styra vädret. Gudskelov säger jag bara om det. Det vore som upplagt för att skaffa sig ovänner. För är det något som vi lägger ner kraft och tyckande på så är det just vädret. Har du hört någon vara nöjd med 35 grader plus i skuggan efter 10 månaders intensivt lågtryck? Inte kommer heller en halv meter snö lägligt, trots att det har föregåtts av regn och blåst i två och en halv månad. Om det så har varit torka i fyra veckor och alla pelargonier och begonior lider alla kval, så måste vi inflika att det kunde väl regna på nätterna. Sådant ansvar vill jag inte ha. Jag tror faktiskt att jag hellre skulle välja att vara presidentkandidat i USA, även om det också känns väldigt uppsjåsat och fictionaktigt.

Hur som helst, det snöar ute och jag vet vilka som kommer att glädjas imorgon bitti. Alla under 1 meter. Kvarterets barn kommer att tjata fram pulkor, stjärtlappar och skidor. Precis som det ska vara. Det ska bli roligt att se. Jag har förmånen att få vara hemma och kolla på det traditionella första-mötet-med-snön-för-i-år-jippie-dagen. Det kallas höstlov och kompledighet. Två ljuvliga ord och inte ens snöflingor kan kyla ner den värmande glädje jag känner över vilan.

Yngstingen sover över hos sin pojkvän och vi har precis haft sms-kontakt med godnatthälsningar. Hon tar på sig ansvaret för snö-beställningen. Hon tycker det är mysigt, trots att hon är mycket längre än en meter. Vi får plussa på sextiotvå centimeter. Det är dessa extra centimetrar som gör att vi slipper tjatet om pulkaframtagning. Vill hon ha den, fixar hon det själv numera. Så vi är inne i den här tonårsfasen av livet, då jag som mamma får minnas tillbaka och känna stor tacksamhet för att ha fått följa barnens uppväxt och utveckling.

Oj, så mycket jag har fått lära mig under resans gång. Så mycket det finns kvar att upptäcka och utveckla. Jag tar nu sakta men säkert stegen mot att acceptera att de har blivit nästan vuxna och prövar sina ben och sina viljor. Jag har bestämt mig för att stå kvar, så att de vet var jag finns om de undrar över något eller behöver någon hjälp. Visst, det känns ibland lite konstigt, men samtidigt skönt att det så här långt har gått ganska bra. Jag skriver ganska, för att bli förälder är egentligen ett lika omöjligt uppdrag som att vara väderansvarig.

Utan någon som helst erfarenhet av skarpt läge, så blir man livsavgörande för en liten klimp på cirka 3 kilo som sedan på ett litet ögonblick väger antingen cirka 75 kilo eller cirka 60 kilo. När jag tittar på kilosiffrorna så upptäcker jag att det är dags att sätta ner den lilla klimpen på golvet och låta den röra sig fritt ute i den stora spännande världen. Jag kan omöjligt gå omkring i timmar, dagar, veckor, månader och år och bära, bära, bära. Istället finns jag kvar och jag tänder en lampa eller ett ljus, så att de ser var det brinner. Jag önskar att de har fått med sig inne i hjärteboningen att det där skenet som lyser betyder värme och evig kärlek.

Alla ni föräldrar eller ni som på något annat sätt står nära barnen och deras bästa, sträck på er. Ni har för det mesta gjort ett bra jobb. Ibland ett utomordentlig bra jobb och ibland ett lite mindre bra jobb. Så gungbrädan väger säkert jämnt och bra. Vi slår ibland knut på oss själva för att åstadkomma storverk,men vi borde bli bättre på att unna oss glädjen att njuta över att vi åtminstone uträttat ett verk. Ett livsverk. På tal om att slå knut på oss själv. Jag tror det är bäst att knyta ihop säcken och sluta där jag började bloggen. Med att gå och knyta mig. God natt och sov gott! På återseende med ett leende!

PS. Mr T fick på vinterdäcken häromdagen. Förutseende och omtänksamt. Kör försiktigt framöver. Tråkigt med alla trafikolyckor vid första halkan. Vi borde fatta att det går inte att köra i 110 knutar på isbana.

Kalas i hängmattan!

Idag blir det stort födelsedagsfirande i bloggen. Min morfar fyller nämligen 110 år. Nu är det så här att han dog redan 1979, så sedan dess har vi inte haft något direkt födelsedagskalas, utan det har mer blivit ihågkomstens dag och så ombesörjer alltid min mamma att det tänds ljus på graven. Desto trevligare har de säkerligen haft det uppe i himlen denna dag. Det här är alltså morfars trettionde himmelska födelsedagsfirande, så idag är det alldeles säkert speciellt festligt ovan där. Här nere på jorden har vi en vanlig senhöstdag i slutet på oktober. En normal tisdag, lite extra blåsig. Fast minnet av min morfar värmer. Han gjorde ett outplånligt avtryck i mitt medvetande. Jag kan fortfarande höra hans småländska dialekt i mitt inre. Hans löständer glappade och gav ett alldeles speciellt läte. Inte obehagligt, bara typiskt morfar.

Jag kan blunda och se hans glimt i båda ögonen och den så ofta leende munnen. Han var en snäll man utan att för den skull vara mesig. Han var en ärlig man utan att för den skull kunna såra någon. Han var en sådan där man som aldrig ställde om sig beroende på vem han träffade, utan han behöll sig själv inför alla olika människor. Han satt ofta med alkoholisterna på A-lagsbänken mitt i byn, inte för att supa, utan för att dela livet med dessa människor, som ingen annan ville dela livet med. Han tog ibland kommunpolitikerna i örat och talade om för dem när de gjorde något galet. Morfar tog dem aldrig så hårt i örat så att det gjorde ont. Han ville inte läxa upp, han ville vägleda.

Morfar var min barnvakt när jag var liten. Mormor dog tidigt och morfar gifte aldrig om sig. Jag tror han sörjde henne hela livet ut, utan att för den skull sluta leva själv. På något sätt så är morfar den mest levande person jag har träffat. Han är den manliga sidans svar på Astrid Lindgren. Min morfar som skrev lapp till sina vuxna döttrar och la den på köksbordet: "Var inte oroliga. Jag är i skogen". Med tanke på morfars ålder vid lappskrivandet, hans återkommande hjärtinfarkter, hans förlamade ben och att den småländska skogen är ganska stor, så tror jag att döttrarna var lite oroliga ändå. Nästa år har morfar varit död i trettio år och ändå är han en högst levande person fortfarande. Märkligt, eller hur?

När jag träffade min älskade Mr T, så önskade jag att han hade fått träffa morfar. När vi fick barn så önskade jag att de skulle ha fått lära känna min morfar. När jag träffar nya vänner, kanske människor som har tappat livsgnistan, så önskar jag dem en liten stund med morfar. Jag kan försöka berätta och dela med mig vidare, men känslan av att vara totalt innesluten i beskydd, kärlek och omsorg, den måste upplevas. Det fanns inte en enda leksak i morfars hem. Inga TV-spel, datorspel, pussel, barnböcker eller legobitar. Inga dockor, inga gosedjur. Det behövdes inte för morfar lät mig vara med i trädgård, mura plattor till gångstigen, han lärde mig tälja och vakade så att jag vände kniven ifrån mig. Han var lite som Baloo i Djungelboken: "Jag ska lära dig allt jag kan."

Vi gjorde utflykter och vi lekte fattigdom uppe på vinden. Vi skördade ärtbaljor och plockade vinbär. Vi gjorde solvin och åt Konsums släta bullar. Vi vilade middag, inte i någon säng eller soffa, utan skavfötters i morfars hängmatta ute i trädgården. Det behövdes inga godnattböcker utan vi tittade på molnen och efter en stund så kom John Blund alldeles av sig själv. Morfar såg lite ut som Pippi Långstrump med benen i kors och stora svarta kängor, som hamnade på min huvudkudde. Fast det gråa skägget avslöjade att han omöjligt kunde vara Pippi.

Jag tror nog att vuxenvärlden kunde uppfatta morfar som lite småtokig. Som den gången då han klättrade upp i kyrktornet på Virserums kyrka, enbart för att tala om för murarna hur de skulle sätta putsen på fasaden. Han tog inte insidan och trapporna, utan han tog sig dit upp på utsidan, på ställningarna. Jag påminner om att hans ena ben var förlamat och att han vid den tidpunkten snart skulle fylla åttio år. Hans dotter var nästan tokig av oro när det kom till hennes kännedom. Morfars förklaring var som den var. "Jag var tvungen. Jag såg att de höll på att göra fel". Morfar var murare till professionen.

Så här på 110-årsdagen, så är det på sin plats att göra en presentation i korta drag av morfars inte så extremt långa, men extremt innehållsrika liv. Han föddes alltså den 28 oktober 1898 i torpet Massamåla i Ässhult i Virserums socken. Föräldrarna hette Frans Oskar Karlsson och Emma Sofia Andersdotter och de var båda två trettioåtta år när morfar föddes. Det finns en bild på familjen, där min morfar sitter som baby i sin pappas knä, utanför familjens hus. Morfar jobbar som ung som dräng och på en arbetsplats möter han mormor och de gifter sig 1922, den 9 december. De gifter sig i mormors hemsocken, Åseda. Då är morfar 24 år och mormor är 20 år. Morfar och mormor tar sedan statartjänst i Målilla socken. Det finns ett inspelat kassettband, där en man i Virserum gör en intervju med morfar på äldre dar, då han berättar om statarlivet. Intressant.

Något annat intressant är att jag har en adventsljusstake i trä, som är tillverkad av den lada där morfar tjänade som statare. Hur den kom i min ägo är också en ganska märklig historia. Mr T:s och min son spelade hockey när han var mindre. Så var det en cup på höstkanten. Hela familjen hade med andra ord en heldagsutflykt. Mellan några matcher, så tog vi oss en tur till Österbybruk och bruksmiljön där det hölls en tidig julmarknad. Jag fick syn på den fina adventsljusstaken och köpte den. Försäljaren berättade varifrån materialet kom och någonstans i bakhuvudet så slog det mig att någonstans däromkring hade min morfar och mormor arbetat. Flera år senare, när jag höll på med min släktforskning, så fick jag fram fakta att plankan hade suttit på ladugården där de var statare. Märkvärdigt och märkligt.

Morfar och mormor fick 6 barn: Gerd 1923, Maj-Britt 1924, Anna-Greta 1929, Inger 1935 o Ronny och Gunny 1941 . Det är Inger som är min mamma. Ronny och Gunny är tvillingar. Alla barnen är i livet fortfarande. Så vi är ett rejält släktgäng med påbrå från den småländska bygden. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarnbarnsbarn utgår från Sven August Valfrid Karlsson, min morfar och hans hustru Esther (stavas med H i dopboken) Naemi Ingeborg Lundkvist, min mormor.

Jag tror att de båda tar sig en rejäl titt ner på oss alla idag och ler förnöjt. Kanske bidrar morfar med himmelens svar på Konsums släta bullar, men mormor har bakat de där ljuvliga småländska kringlorna som det fortfarande talas om i hembygden. Jag hoppas att de ligger där skavfötters i den himmelska hängmattan och tar igen alla år som de inte fick tillsammans här på jorden. Grattis på födelsedagen världens bästa morfar. Jag önskar att alla världens barn fick en morfar som du. Den rättvisan skulle du gilla, det vet jag. Tack för allt du lärt mig. Idag låter jag min hand vila en stund på dina murarverktyg och jag imponeras av att lenheten i ditt sätt finns avtryckt i dessa handtag. På återseende med ett leende!

PS. Jag kunde som barn även ha lärt morfar en del. Som det svenska språkbruket och grammatiken. När han till exempel sa: Ho ringade, då visste jag att det betydde: "Hon ringde". Men jag lät honom säga så, för det var på något sätt morfar. Precis som när han kallade mig för Du lilla grebba som betydde "Du lilla flicka". Varför ska man ändra på något sådant? Sådant som bara känns så gott i hjärtat?

Mer förlåt och mindre pekande

Har du glömt ställa om klockan från sommartid till normaltid, så är klockan snart arton noll noll. Om du har gjort som vi i Sverige har blivit tillsagda, så gick du upp i natt mellan klockan två och tre och drog tillbaka tiden precis en timme och då är klockan bara sjutton noll noll. Fast i kroppen är den arton eller tjugotvå känns det som. Själv tjuvstartade jag igår kväll och drog tillbaka dessa klockor som måste ställas om manuellt. Det finns en del klockor som ställer om sig själva, till exempel på datorn och videon. Nu när jag sitter här och bloggar på normaltid, så upptäcker jag att mitt armbandsur fortfarande visar sommartid. Mörkret utanför fönstret visar att någon sommar är det inte längre. Nu är vi inne i den tid då det är mörkt när vi går till jobbet och mörkt när vi kommer hem. Vi måste hjälpas åt att försöka överleva detta becksvarta scenario. Vad har du för knep?

Själv tycker jag att ljuständarknepet är ett bland mina bättre tips. Jag lider inte direkt av mörkret, även om jag inte tycker om att gå ute själv när det är mörkt. Får jag välja mellan en ljus sommarkväll i juni och en kväll i november, så är valet lätt. Att sitta vid havet och se solen går ner en ljummen sommarkväll det är oslagbart bland det bästa som finns. Ska jag sitta vid havet så här års och se solen går ner, så får jag nästan be chefen om ledigt ett par timmar. Solnedgången så här års får ersättas av mysfaktorn med de levande ljusen. Glöm inte bort att släcka dem bara när du har myst färdigt.

Mr T och jag gick till kyrkan idag. Temat för gudstjänsten var "Förlåtelse utan gräns". Du som följer min blogg, vet att jag var på ett pinsamt dåligt kyrkobesök i måndags. Jag kan inte jämföra det med dagens besök. De är nämligen inte ens på samma skala. Gudstjänsten som jag var med om idag hade i stort sett allt som man kan förvänta sig av en gudstjänst. Någon sa välkommen när vi kom, delade ut psalmbok och agenda, alltså en så kallad turordning så man vet vad som ska hända i gudstjänsten. Det förekommer ändå lite variationer, som att det till exempel stoppas in en körsång här och var. Idag stod Gavlekören för sången. De hade inte gått vidare i varken Idol-uttagningen eller Dansbands-tävlingen på TV, men det är säkert inte deras önskan heller. De hade valt sånger med tanke på gudstjänst-innehållet och det kändes bra och värt en bloggapplåd.

Vi har en av Sveriges bästa organister i vår församling. Att gå på gudstjänst när han spelar är detsamma som att få en högklassig musikalisk upplevelse med sig. När han dundrar på med en massa utdragna spakar, låter fötterna dansa över fotpedalerna och låter fingrarna få sitt spelrum över tangenterna, då kan jag känna en föraning av himmelen. I alla fall som jag tänker mig den. Den kvinnliga prästen gjorde idag sin sista gudstjänst i tjänsten i församlingen. Hon går nu vidare och prövar sina vingar över ett nytt område. Det var länge sedan jag hörde en så personlig och närvarande röst i gudstjänstens alla formaliteter. Dessutom sjöng hon vackert med en klar och tydlig stämma.

Predikanten, en präst som arbetar på Samtalsakuten, predikade över dagens tema: Förlåtelse. Detta stora, svåra ämne. Han predikade med erfarenhet från sin vardag. Om människors kriser, svårigheter och kampen och nyttan med förlåtelse. Han talade med en närhet och med små roligheter, mitt i allt det tunga och svåra. Han visade på Gud som med en alldeles speciell förlåtelse kan möta oss människor. Ibland klarar man inte av ens tio minuters predikan. Idag hade jag kunnat lyssna en timme till.

Temat fortsatte vid kyrkkaffet. En kvinna som arbetar vid familjerådgivning hade en liten miniföreläsning om förlåtelse och försoning. Hon inledde med att läsa sin mammas motto i livet: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. Hon avslutade med att göra orden på sitt vis: Genom att älska, glömma och förlåta, så lär vi oss kanske livets stora gåta. Allt i predikan och allt i föreläsningen är ganska självklara saker, ändå behöver vi höra det om och om igen.

För ordet förlåtelse och dess innebörd är inget som vi klarar av i ett ögonblick. Det är kanske något som vi måste jobba med hela livet? Är det möjligt att förlåta allt? Jag har kommit på att för mig finns det det olika vägar till förlåtelse. Saker som människor har gjort orätt mot mig, där jag nästan kan tycka synd om dem för deras omogna handlande, där kan jag ge förlåtelse och på något vis bjuda på det. Det kostar mig inte så mycket. Det känns nästan som om jag höjer mig över den låga nivån de har hållit sig på och jag kommer fri och nästan till uppmuntrad ur det hela.

Däremot finns det händelser som har slitit ordentligt i min själ och i mitt hjärta och som jag flera år senare fortfarande har burit omkring på. Detta är en större börda för mig än för den person som har gjort mig illa. Det är vad jag tror i alla fall. Förmågan att inte kunna förlåta, blir ett stort berg som det är jobbigt att ta sig över. Dessutom omöjligt att flytta. Bönen Fader Vår blir ju också varje gång en påminnelse och orden nöter och skaver. "Förlåt oss våra synder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss". Jojo, pyttsan. Det där är som ett infekterat skoskav.

Jag har en längtan efter att verkligen be Fader Vår. Inte bara rabbla den, som vilken som helst i barndomen inlärd ramsa. Jag vill att det ska vara en bön, som kommer från mitt innersta och som jag kan stå för. Inte undra på att det känns när jag ber det lite halvhjärtade: "...så som jag förlåter dem som står i skuld till mig..." Jag tänker så här, fortsätt be. Även om det gör lite ont och känns obekvämt. Fortsätt be. För det blir en liten påminnelse om att det inte är så lätt att följa i Jesu fotspår. Fortsätt be. Det handlar om att ta korset på och just det här korset handlar om att det finns en gräns för oss människor vad vi klarar och inte klarar. Jag ser det inte som ett nederlag, utan egentligen nästan tvärtom.

Om jag vore utan min tro på Gud, så skulle det i detta läge kunna bli en katatrof. För att hamna i ett nederlag som människa kan ta så hårt på krafterna att det är nära slutet. Det finns faktiskt en gräns för vad man orkar, mänskligt sett. Med en tro på Gud, som jag vet är den största kraftkällan av alla, som har den största förlåtande möjligheten av alla, som älskar helt förbehållslöst, då vet jag att jag kan komma till honom, precis som jag är. I nederlaget, ibland så trött att jag inte ens orkar gå. Krypandes och inför Gud på knä. Där får jag be, som om det vore ett litet sidospår från orden i Fader Vår. "Du vet Herre, att jag vill följa dig. Jag vill försöka förlåta, men jag kan inte det än. Kan du hjälpa mig? Eller bara förlåta mig så länge och låta mig få vila?"

Där är jag nu. I ett vilande läge hos min Gud. Jag vet att Han kan förlåta mig mitt nederlag att inte kunna förlåta. Han har redan förlåtit den som jag inte har förlåtit. Jag tar ett varv igen. Ser tillbaka på vad som har hänt. Jag märker att smärtan är inte likadan. Jag kan nästan rycka på axlarna åt själva händelsen, så vem vet? Jag kanske snart kan be Fader Vår, utan att det hakar upp sig på orden: "förlåter dem".

Jag tror också att vi människor kommer till korta många gånger, där kanske det bästa är att kapitulera direkt och lämna över alltihop direkt till Gud. Jag menar verkligt STORA grejer, som massmord, våldtäkter, barnamord och all sådan smörja, där jag som människa direkt och intuitivt tänker: "ett nackskott eller skär av dem alltihop omedelbart". Men hallå kära bloggare, vad är det för fasoner? Vem är vi att döma andra människor?

Jag tror faktiskt att i sådana lägen gör vi bäst i att lämna domen och även förlåtelsen till den som har det området som sitt specialområde, nämligen Gud. Annars är risken överhängande att vi gör oss till förmer än andra. Även det känns som en ganska stor synd faktiskt. Alltså, vi kan inte ha en bloggare som springer runt och pekar på vem som ska ha ett nackskott eller som ska peka på vilken snopp som ska huggas av och vilken som ska få vara kvar. Du hör ju själv hur absurt det blir. Det blir kaos om sedan drygt sex miljarder likasinnade drar igång samtidigt med pekandet.

Lite av det kaoset ser vi i världen idag. Det är mer pekande och dömande än förlåtande. Kan det bero på att vi har tio fingrar att peka med och bara ett hjärta att förlåta med? Jag tror inte svaret är så enkelt. Jag tror att vi har en tung barlast av köttet, det världsliga och vårt eget jag och för lite av själen, det himmelska och den förlåtande kärleken till medmänniskorna. Just nu känner jag att vilken otrolig tur att vi har en Gud som ändå är en fantastisk motvikt till allt det hårda och djävulska. Eller tur förresten? Jag tror det kallas nåd. På återseende med ett leende!

PS. Glömde ett förlåt. Det där förlåtet som man bara skickar iväg utan någon egentlig djupare grund. "Förlåt då!" Om det nu ska vara så nödvändigt med att säga förlåt. Sådana förlåt vill vi vuxna ofta tillskriva barndomen, men jag vet att vi håller på med sådana i vuxen ålder också. Jag gör tummen ned för sådana typer av förlåt och tar mig själv i örat i förebyggande syfte om jag skulle få för mig att vara så ytlig.

Gul och Sur = / sitru:n /

Nyhetspaus i melodikryssandet och jag tar chansen att lägga upp en lördagsblogg. Hela övervåningen luktar citron och jag önskar att det just nu fanns möjlighet till en luktblogg. Mr T fick ett ryck och bestämde sig under frukosten att baka en citruspaj. Det verkar finnas många fördelar med en sådan paj. Den luktar ljuvligt och går inte att frysa. Alltså måste vi frossa färdigt under helgen. Om den bara smakar i närheten så gott som den luktar, så kommer det att bli ett fika som på Elsa Andersson konditori i Norberg.

I vår familj behöver vi ingen tupp. Så länge vi har två underbara tonåringar i huset, så håller vi oss vakna större delen av dygnet. Märkligt nog även på morgonkvisten. Jag vet inte vad de har tagit för ålderdomspiller som klarar av att hoppa upp ur sängen klockan sju en lördagsmorgon. Dessutom första dagen på en veckas höstlov. Det är inte svårt att räkna ut att det måste ha med idrott att göra. Hade kanske inte gått lika galant om det gällde gräsklippning eller snöskottning. Ingetdera är aktuellt idag.

På tonåringarnas program idag står fotbollstränarutbildning. Kan alltid vara bra att ha. Att satsa till etthundra procent på en egen fotbollskarriär kan med ens raseras av skador. Trots unga år, så har båda två redan fått känna på frakturer, ledbandsskador och avslitna korsband. Ett och annat knäckt nyckelben samt fingrar ur led. Just det, en näsfraktur. Fyra gånger har det krävts narkos och operation att rätta till och justera fotbollskropparna. 2 narkoser var.

Så om de vill fortsätta med fotboll på något sätt, så kanske det ligger nära till hands att utveckla andra att komma någon vart. För att helt lägga av finns än så länge inte i någons världsbild eller huvud. Det skulle vara som att dra ner rullgardinen och aldrig mer dra upp den. Nattsvart. Så Mr T och jag roar oss idag med citruspaj, melodikryss och tvättmaskinsiläggande och tömmande.

Ute blåser det hur många sekundmeter som helst, så skönt att jag inte blev skapt till en flaggstång. Det verkar rycka och slita rejält i vimpeln högst upp. Det ringer på dörren... Spännande! Lottförsäljare till fotbollsklubben eller godisförsäljning till skolresan? Bättre upp, det var svärföräldrarna från Sandviken och härmed gör jag en bloggpaus. Så lägligt att de kommer när det finns nybryggt kaffe och avsvalnad citruspaj. På återseende med ett leende!

Fram med alla superlativ! Pajen var underbart god. Engelsmannen skulle ha sagt "delicious"! Ganska mättande och det är på sätt och vis bra, så att man inte överdoserar kaloriintaget. Jag funderar på vad Fredrik Reinfeldt gör idag. Just det, Sveriges statsminister. Det är idag fem år sedan som han blev partiledare för moderaterna. Han kanske har bakat en tårta som han just nu bjuder sin fru Filippa och de tre barnen på. Statsministern och jag är av samma årgång. Han har spelat basket och dessutom medverkat i olika spex och revyer på amatörnivå. Så förutom kön, hårfäste och politisk uppfattning, så har vi en hel del gemensamt, statsministern och jag.

Jag vet inte om det är på sin plats att skicka ett femårs-grattis till statsministern med tanke på hans partiledarroll? Visserligen har han säkert kämpat sig fram till den nivå som han nu befinner sig på, men den där offentliga rollen har nog en stor baksida av medaljen också. Jag hoppas att han tycker det var värt allt slit, allt engagemang och allt rampljus. Jag hoppas att han kämpar för något han tror på och inte bara sitter där på maktpositionen för maktens skull. Jag tror att det kan bli en intressant kamp mellan den borgerliga och den socialdemokratiska sidan vid nästa val. Det kommer att blåsa många vindar innan vi är där. Idag blåser det en alldeles speciell höstvind. Det kommer att bli motvind på cykeln till Läkerol Arena. Förhoppningsvis blir det lite medvind inne i hallen för Brynäs del. På återseende med ett leende!

PS. Hörselskadades riksförbund för just nu TV-reklam över hur tokigt det kan bli om man hör fel Det finns en helt underbar bok som har samlat lite feltolkningar över psalmer och sånger. Vad sägs om t.ex. Det är saligt att samlas i tron, som blir Det är saligt att samla citron. Eller Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara som blir Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barn i Skara. Hosianna, Davids son blir Hos Johanna Davidsson.

Någon som vill sälja en plätt?

FN-dagen. Det är en av våra nationella bakverksdagar, som till exempel semlan på fettisdagen och våfflorna på Jungfru Marie bebådelsedag. Idag ska det ätas FN-bakelser. Problemet är att jag har inte sett till några i Gävle-området. Jag har inte precis sprungit omkring och letat heller. Det har inte gått någon nöd på mig. Idag har Mr T och jag burit hem tio kilo böcker. Vi såg annonsen båda två och kupongen som gjorde det möjligt att köpa böcker till kilopriset fyrtionio kronor. Nyfiket tog vi oss till Akademibokhandel och en stund senare, eller rättare sagt en lång stund senare, så gick vi därifrån med 3 stora kassar. De innehöll 14 fina böcker. Mest facklitteratur. Snittpriset blev alltså 35 kronor per bok.

Mr T och jag gick nöjda över Stortorget och gjorde upp planer för ett framtida bibliotek. Med sköna läsfåtöljer och bokhyllor längs rummets fyra väggar. Det vore så underbart, trivsamt och njutningsfullt. Jag fick just nu en lysande idé. Kanske är det väderkvarnsmalandet som har börjat. Om jag fick tag i en liten plätt mark, tillräckligt stor för att slå upp en friggebod, så skulle det kunna bli ett underbart bibliotek. Än bättre om plätten låg vid havet eller vid en sjö. Eller åtminstone en å.

Då skulle jag bygga en gärdsgård runt omkring plätten och så en friggebod mitt på. I höghusmodell. 6,20 i takhöjd. Enkel, stilfull inredning med hyllor från golv till tak. Så en flyttbar stege, så att vi når böckerna på översta hyllan. En sådan där stege som de har i de gigorösa biblioteken. På golvet ett par sköna läsfåtöljer med fotpallar, kuddar, plädar, läslampor. Någon liten finess med utdragbart kök och övernattningsmöjligheter.

Det måste snart till någon fiffig lösning. Sälja bilen och inreda garaget till världens första betongbibliotek? Vi har mycket gemensamt Mr T och jag. Till exempel passionen för böcker. Så här års har det gått många månader sedan bokrean och det är ännu några månader kvar till nästa gång. Så detta erbjudande från Akademibokhandeln låg helt rätt i tiden. Nu ska det bläddras i nyförvärven. I badet, vid köksbordet, vid sjön, i skogen.

Två månader kvar till jul. I två månader ska vi titta på alla chokladjulkalendrar, ischokladaskar, tomteskumspåsar, julgranskulor och julomslagspapper som nu har intagit butikerna. Jag ställer mig frågan varje år och jag tycker det är befogat att upprepa den. Varför ska detta fram så här tidigt? Varför kan vi inte vänta och låta Allhelgonahelgen passera och även Fars Dag? Sedan kan vi låta det komma fram ett tag före första advent.

Tjugofjärde oktober och om två månader sitter vi där och myspyser med glöggen och julefriden. Idag sitter jag och myspyser med en nyplockad bukett lupiner i knopp. Rosorna i trädgården är åter i knopp och jag frossar i att kunna skörda rosor och ta in. Det känns viktigare att behålla sommaren än att ta ut julen i förskott. Fast glöggen tjuvstartar jag gärna på och så är jag glad att jag har hittat en försäljningsställe av äkta polkagrisar. Inga sådana där randiga Coop-karameller som bara mjuknar sönder så fort de hamnar i munnen.

Den här dagen kallades för nästan 80 år sedan den svarta torsdagen. Det var nämligen den dagen som 1929 inledde börskraschen på New York-börsen. Idag på morgonen kändes det som svarta fredagen. Inte på grund av ekonomi och politik, utan vädermässigt. Det kändes som om dagen inte ville komma igång. Nu mellan lördag och söndag går vi in i vintertiden. Då kan det vara bra att extragardera med värmeljusstakar, mörk choklad och läsvärda böcker. På återseende med ett leende!

PS. Imorgon blir det tonårsfritt. Båda tonåringarna åker västerut på fotbollstränarkurs.Klockan åtta noll noll i Sandviken. Imorgon klockan tio noll noll blir det Melodikrysset. Det var länge sedan nu känns det som. Anders Eldeman har fått klara sig utan Mr T och mig under flera veckor. Imorgon blir det också hockey. Brynäs-Luleå klockan sjutton noll noll. Fast mer intressant är väl matchen en och en halvtimme senare. Halv sju imorgon kväll: Södertälje-Skellefteå. Kom igen nu SSK. Starta gärna vandringen UPPÅT i tabellen.

G som i Grethe och Glader (och God natt)

Om jag fick erbjudandet att spela en av dvärgarna i Snövit och de sju dvärgarna, så skulle det just nu passa bra med rollen som Trötter. Jag skulle bara kunna gå ut på scenen och succén skulle vara given. Eftersom högerfoten fortfarande pumpar på med värk, så skulle jag kunna använda Mr T:s träskor och sätta knäna i dem och vips, till och med längden blir naturlig. Vad jag vill säga med denna blogginledning är att jag är trött och visst, sängen finns kvar som ett alternativt trötthetshjälpmedel. Det är bara det att jag är bloggsugen.

Så jag gör en sådan där midnattsblogg. För jag kan tänka mig att dubblera rolltagningen och även ansvara för Glader. Jag sitter här i det nattliga höstmörkret och myser. Jag känner mig glad. Anledningen till det heter Grethe. En fantastisk människa som på många sätt berikar mitt liv. Att få bjuda hem en vän till sitt köksbord. Att få dela bordets gåvor och under tiden också dela livet i stort och smått, det är rikedom.

Grethe är en vän som jag lärde känna här i Gävle stad första halvan av 1990-talet. Kollega till Mr T, träningssällskap till mig. Två delar av Mr T:s och mitt gemensamma liv som utvecklades till en nära vänskap. När så Grethe valde att flytta hem till Bergen, så uppstod en tomhet och en saknad. Självklart har livet gått vidare och kontakten har inte blivit lika vardaglig, men det märkvärdiga är att vänskapen är lika genuin.

När så Grethe kom till vårt kök idag igen, så var det svårt att tro att det var tio år sedan hon bodde i stan. Det var hej och välkommen, varsågod och så direkt i de vanliga diskussionerna. Inte ett ord om vädret. Desto mer om livet, i glädje och sorg. Det jeg liker spesielt godt med Grethe er at.. äsch, jag tar det på svenska... hon är så rak och ärlig. Hon säger vad hon tycker och är inte rädd för att stå upp för det hon tror på. Något annat som jag tycker om hos henne är hennes sätt att prata.

Inte bara för norskan, som är ett fantastiskt språk, utan för hennes små extra inflikningar, som gör lyssnandet till en högtidsstund. Nästan som att lyssna på en välskriven ljudbok. Jag önskar att jag kunde banda henne och sedan bara renskriva materialet. Det skulle bli världens mest vackra bok. Hon har också förmågan att uppmuntra andra människor. På kortet som satt fäst på blomman vi fick står det: Til gode vener som til vanleg er for langt borte!!! Klem frå Grethe.

Jag ska göra det kortet till ett bokmärke i en bok som jag läser. För Grethe får mig att kunna axla rollen som Glader utan att egentligen behöva ta någon extra regi. Sådant är värt att känna tacksamhet för. Vi ska göra slag i saken Mr T och jag och acceptera erbjudandet om att åka ut med deras båt nästa sommar. De brukar göra rejäla turer från Bergen, till Danmark och Sverigekusten upp. Jag och båtar är inte alltid bästa vänner, men samvaron med Grethe och Viggo kan få mig att äta åksjukepiller några dagar.

Prosit-rollen får jag hoppas att jag slipper spela, men eftersom jag är ledig nästa vecka, så skulle det inte förvåna mig om jag hamnar i den rollen också. Sådant där verkar ganska typiskt. Att bli sjuk när man ska vara ledig. Eftersom jag inte tycker om att vara sjukskriven, så brukar det vara ganska praktiskt ändå. Att vara ledig och sjuk samtidigt. Fast det är inte meningen med ledigheten, så förhoppningsvis slipper jag höstsnuvan nästa vecka. Bättre att äldsta tonåringen axlar Prositrollen. Han är dunderförkyld. Så där så det hörs ut i minsta cell.

En önskeroll vore väl Kloker? Fast jag tror inte att jag vid denna tid på dygnet kan ansvara för en sådan stor roll. Jag tror inte att jag vill lägga beslag på den rollen någon tid på dygnet. Jo, någon gång emellanåt kan det kanske blixtra till och jag kan uppfattas som klok, men det måste betänkas att rollen som Kloker ska gå för fulla hus kväll efter kväll i flera månader. Jag är alldeles säker på att jag kommer att göra något oklokt däremellan. Foten påminner om Hille klack för inte så länge sedan. Det var så oklokt av mig.

Jag kommer på en massa namn som jag skulle vilja ge den rollen som Kloker till. Många är döda, men många är i livet och många har jag förmånen att få omge mig med varje dag och sådant är underbart. Det är bara att fröjdas och tänka att det finns hur många vikarier som helst om klokheten behöver vila någon kväll.

Tyvärr är det inte svårt att besätta rollen som Butter. Vare sig på svenska eller med direkt översättning från engelskan. Surhet och smörighet har vi så mycket i vårt samhälle. Konstigt att vi sprider så mycket surt ph-värde i form av neddragna läppar, när det fodras färre muskler till att le än att sura. Det är självklart tillåtet att ha dåliga dagar. Vi kan inte vara glada jämt. Men det jag bestämt sätter mig på tvären emot är det där utstuderade surhetsspridandet som bara görs för att göra livet surt för andra. Smörighet bara för att gynna sig själv är också ett agerande som skapar vrede hos mig. Jag tänker inte namnge Butter-rollen, men det var lååång kö till den audition-tiden.

Toker-rollen skulle jag mer än gärna ge till mig själv. Jag har en liten Jackass-ådra i mig. Inte de där allra galnaste grejerna, som är på gränsen till livsfarliga, men de där lite tokroliga ingredienserna i livet: ABSOLUT! Jag ställer upp på det mesta och jag älskar det! Skulle gärna gå ut på Stortorget i Gävle och hitta på lite tok, fast jag tror att Mr T får ansvara för rollen. Då kan jag känna mig trygg att vi har bäste man på plats. Naturligt tok är att föredra.

Ja, då är sex av rollerna klara. Återstår bara Blyger. Går vi tolv, tretton år tillbaka så skulle den rollen kunna ha getts utan tvekan till yngsta tonåringen. Hon var så till den milda grad blyg att hon av många uppfattades som ouppfostrad och oförskämd. Hur nu ett litet barn kan få den stämpeln bara för att barnet inte vill bli nypen i kinden och gulligullad på 1 decimeters avstånd.

Blygheten är nu som bortblåst, men kvar finns urskiljningen om vad som är okej eller inte. Något som jag tror fanns redan när hon var liten. Det var nog bara det att vuxenvärlden ibland inte behandlar barn som människor utan som små saker som ska vara tysta, se gulliga ut och som kan hanteras lite hur som helst. Ibland skulle det vara kul att göra en Jackass-grej och gulligulla med 75-åriga damer och nypa dem i kinden och hitta på små jollriga ljud, nästan näsa mot näsa.

Det vore förstås helt underbart att få Robert Gustafsson att spela rollen som Toker, men än mer utmanade vore det att sätta honom på rollen som Blyger. Är det överhuvudtaget möjligt? Jag vill i alla fall prova. Man ska inte vara feg som Mia alltid sa och valde historia-frågorna på TP-spelet. På återseende med ett leende!

PS. Jag borde kanske ha tillsatt huvudrollen också, nämligen Snövit. Timmen är sen, så jag nöjer mig med att vara klar med dvärgarna. Anna-Lotta Larsson gjorde den svenska dubbade rösten på filmen från 1982, så hon kanske kommer ihåg några repliker. Så får det bli.

Omsluten som ett bokomslag

Kändes som julotta när jag klev ur sängen i morse. Kroppen signalerade tydligt: ligg kvar. Huset var tyst. Kvarteret var mörkt. Tuppen låg fortfarande och sov. Jag beundrar alla tidningsbud som är ute och gör nattskiftet. Bagarna lika så. Med alla dessa morgontidiga yrkeskategorier i tankarna, så sa jag stilla till mig själv: En höstmorgon borde du klara av i alla fall. Efter duschen var jag nästan ikapp mig själv. Jag behövde bara öppna dörren för att kroppen skulle klaga igen. Höstvinden tog tag i allt. Mörkt, ruggigt, blåsigt och kallt. Jag vet att många är i Thailand nu och jag förstod helt plötsligt varför.

Som du märker så överlevde jag denna tidiga morgon och som lite plåster på såren så lägger jag upp en lunchblogg. Fast egentligen tänker jag äta lunch på eftermiddagen idag. En före detta kollega till Mr T är i stan. I vanliga fall bor hon i Bergen i Norge och eftersom hon är en kär gammal vän även till mig, så ska det bli trevligt att få bjuda hem henne i eftermiddag och bjuda på ett mellanting mellan lunch och middag samt äppelpaj med vaniljsås till efterrätt. Det är etthundra mil ganska exakt mellan Gävle och Bergen, så den mest vanliga kontakten är mail, sms och några små hälsningar på fejsboken eller fjesbokka som den heter på norsk. Nu är hon här i två veckor och vi har redan träffats, men blir trevligt att få en stund till tillsammans i lugn och ro.

Igår tog jag 9.06-tåget till Uppsala och ett sammanträde med kyrkans nationella teckenspråkiga arbete. Tydligen var det kyrkomöte i stan och både för mig kända och okända biskopar satt i matsalen samtidigt. De höll dessutom sitt sammanträde på undervåningen i samma hus som vi höll vårt. Tänk att jag för några timmar kom emellan biskoparna och Gud Fader som i himmelen bor. Ta senaste meningen med en nypa salt. Jag bara skämtar. Jag säger som morfar. De kom nakna till jorden och går nakna härifrån. Vi är alla lika inför vår Herre. Det var lite darr i luften där i matsalen och en aning uppsjosat. Kan inte riktigt förstå det där. För mig är det ganska naturligt att biskopar också blir hungriga emellanåt.

Det finns tretton biskopar, en för varje stift och så en ärkebiskop, som sitter i Uppsala stift. Två av dessa biskopar är kvinnor, biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook och biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén. Caroline Krook har suttit som biskop i tio år nu. Näst längst av nuvararande biskopar. De känns igen på att deras skjortor är ljust plommonfärgade. Alltså ganska modetrendiga denna höst. Ingen av dem är yngre än femtio år heller. Det behövs tydligen några år på nacken för att tänka sig axla ämbetet.

Jag minns inte om jag har berättat att jag för nästan fyra år sedan fick en liten vision, en tanke i huvudet. Ni kommer att hitta mig på L. Jag var med om en enormt tragisk händelse, den 10 november 2004, som har föranlett mig att gråta många tårar. Jag har länge känt inom mig att jag ska skriva om detta, men trots att det snart är fyra år sedan, så vilar det fortfarande på mitt hjärta och jag är inte tillräckligt klar för att sätta det på pränt. Åh jo, jag skulle kunna skriva rakt ut från hjärtat och berätta om den smuts, det mörker, den djupa smärta som jag vandrat igenom och jag skulle mer än gärna kasta all skit tillbaka dit den kom ifrån. Men från allra första början har jag frågat mig: Vad skulle det tjäna till? Jag som varje dag tar nytt beslut att följa min tro på Jesus, skulle jag starta kampanj smutskastning? Försöker jag inte hålla mig renare än så?

Jag har ändå tagit ett beslut om att skriva och jag känner mig snart redo. Jag inväntar bara humorn. För sanningen kan kryddas med humor. För när livet är tillräckligt djävligt, så kan det kännas så absurt och sinnessjukt att det nästan slår över och blir humoristiskt. Jag skriver hellre en humorbok än en helvetesbok. Fast innehållsmässigt kommer det kanske inte märkas någon skillnad. Nu har jag väntat i nästan fyra år, så tankarna känns inte längre förhastade. Jag har fått en skön distans till hela scenariot. Jag skrattar oftare än jag gråter.

Hur som helst, innan jag satte mig på tåget från Uppsala till Gävle igår em, så hann jag med en snabbvisit i en bokhandel i den stora universitetsstaden. Vet du vad jag hittade? Jag hittade mig själv. Ni kommer att hitta mig på L. Där på en av hyllorna stod min bok. Jag tog ut den, bläddrade i den och jag höll igen. För inom mig brakade det loss ett stort YEEEEES! Eller YIPEEEEE! Men kroppsligen stod jag bara där en stund och njöt. Hur ska jag kunna beskriva den känsla som spred sig inom mig, långt in i hjärta och själ? Ungefär som du har varit ute i 25 minusgrader och kommer in och tappar upp ett varmt bad. Häller i några droppar väldoftande badolja. Tänder några ljus. Känner på vattnet och sakta låter det omsluta hela dig. Du tar thékoppen och avnjuter den nyinköpta goda théblandningen från saluhallen och du känner hur värmen kommer både inifrån och utifrån och du ler. Och du njuter av att känna dig omsluten och trygg. När jag öppnade ögonen var jag kvar i bokhandeln och jag satte tillbaka boken. Jag läste på ryggen och såg mitt namn och titeln: Beundransvärd och klok. Jag var så lycklig. Jag är det fortfarande.

Inte så mycket för att jag kan säga att jag är författare, för det känns fortfarande jättemärkligt, utan för att orden som klingade i huvudet för fyra år sedan nu är en sanning. Alla ni som trodde jag var ute ur leken, ni kan åter hitta mig på L. Jag finns och är inte född till att vara en förlorare. Jag är starkare än någonsin. Inte av mig själv. Inte av någon annan människas styrka. När det blåste rejält för fyra år sedan, så byggde jag ett vindskydd. Jag behövde sitta i lä en stund. Nu tänker jag bygga en väderkvarn. En ståtlig. En stark. Av dess kraft ska det malas tankar. Håll utkik. Jag håller på att samla inspiration och humor till en bok. Jag har titeln klar. Alltid något. På återseende med ett leende!

PS. En av mina arbetskamrater heter Marita. Jag träffar henne imorgon, men då glömmer jag säkert bort att gratulera, så jag tar det säkra före det osäkra och grattisbloggar. Då finns det i alla fall sparat och kan läsas i efterhand. Jag hoppas att det är tanken som räknas och jag skickar en liten blomma, kanske blir hon glad för lupiner som fortfarande går att plocka i knopp ute i naturen. Så får hon en bakelse. Vet inte hur den ser ut eller smakar när den varit ute i cyberområdet och vänt. En kram är ett säkert kort. En kram är alltid en kram. Den går att tänkas fram och sparas tills vi ses IRL, in real life. I verkliga livet. IVL. Grattis Marita! Hoppas du har en härlig dag. Solen skiner för din skull.

Diagnoser och pinsamheter

Det har gått en dryg vecka, närmare bestämt nio dagar, sedan jag bloggade senast. Det där jubileet tog tydligen på krafterna. Det blev inte bara "dagen efter", utan "hela nio dagar efter". Med den här frekvensen av blogginlägg kommer jag att nästa år få fira tvåårsjubileum med endast 26 bloggar publicerade. Alltså en varannan vecka. Eller så rycker jag helt enkelt upp mig och lägger på ett kol. Jag känner att jag får ta och uppdatera läsaren på vad senaste veckan har haft i sitt sköte. Saken är ju den att bloggaren gick och trampade snett på en rullstensås och högerfoten har sedan dess värkt, molat, sprängt, dunkat och ilat. Trots stadig omlindning, så har det smärtat att kliva ner. Efter några dagars skuttande, dels på tå, dels på häl, så ledde detta linkande till att insidan på knät alarmerade upp till hjärnan: Säg till den där människan som ansvarar för kroppen att gå till doktorn. Annars kommer jag att dra åt ligament och ledband i knät ännu mer.

Så fyra dagar efter olyckshändelsen, så ringde jag till sjukvården och fick en läkartid på hälsocentralen efter jobbet. Läkaren kollade och sa att det behövdes röntgas. Det där vet egentligen patienten redan innan, så det steget att uppehålla läkarens tid på hälsocentralen är ganska onödigt. Till röntgen på sjukhuset och min erfarenhet därifrån att det brukar gå relativt fort att knäppa lite bilder och få med sig ett svar. Det är hanteringen efter röntgen som är en katastrof. Jag har tagit upp ämnet tidigare och akutmottagningen på Gävle sjukhus borde heta något helt annat än just akuten. Mr T var med och han åkte efter en stund och överlevnadsprovianterade på Konsum Eken. Vi kom ju båda direkt från jobbet.

Fördröjningen. Eller fördröjningsmottagningen. Kan det var ett godtagbart namnbyte? Foten var inte bruten. Det berättade en ortoped efter fyra timmar. Han undrade också vem som hade skickat dit mig? Hälsocentralen eller röntgen? Jag förvånas att man alltid får så många konstiga frågor på akuten, som egentligen rör deras rutiner och praxis. Sällan får man frågan: hur mår du? Som svar på hans fråga, så svarade jag att det var hälsocentralen som skickat mig till röntgen och röntgen som skickat mig till akuten. Sista steget var fel. Deras rutin var numera, inte brutet, tillbaka till hälsocentralen. En rutin som de tydligen inte visste om i kassan heller, eftersom mitt röntgenkuvert öppnades och lästes där också.

Diagnosen var i alla fall ett rejält skadat, nästan avslitet ledband på utsidan av foten. Ett ordentligt uttänjt ledband på insidan av foten. Dessutom fick jag reda på en gammal skada, där en benbit slitits loss och växt fast och växt på sig några millimeter och däromkring var nu en rejäl blödning. Minst 2 månader upp till ett halvår. Ser jag ingen förbättring inom en tid, så ska jag tillbaka. Hoppas de har spridit sina rutiner till minsta lilla medarbetare i kedjan, så att läkaren kan koncentrera sig om hur patienten mår. När Mr T och jag gick ut genom korridoren hörde vi en gammal man fråga: Finns det möjlighet att få något att äta? Jag har varit här sedan klockan ett. Känner mig så hungrig. Se över era rutiner. Snarast.

Två dagar senare var jag tillbaka på röntgen. Den här gången skulle min dotters hand fotograferas. Hon hade nämligen ramlat av en stor häst några dagar tidigare. Först hade smärtan känts mest i axel och höft, men sedan kom en smärta och svullnad i höger handled. Den lilla knölen blev som ett plommon och hon kunde inte vrida på armen. Inget brutet denna gång heller. Skönt. Men i handleden sitter en liten disk som kan göra hemskt ont och även senor och ligament. Hårt lindad som stöd. Både mor och dotter var lyckliga att slippa gips.

I lördags var jag på konsert igen. En hel konsert med musik av Wilhelm Stenhammar. Stenhammar är kanske mest känd som kompositör till sången "Sverige" där Verner von Heidenstam har skrivit texten. Stenhammars musik känns typiskt nordiskt och jag tycker kanske att det blev rätt tradigt med en hel konsert med samma typ av musik. Vackert i och för sig, men den kändes inte värmande och uppmuntrande, något som hade behövts denna höstdag. En manlig solist, Karl Magnus Fredriksson, som i vanliga fall sjunger på Kungliga Operan, framförde några sånger tonsatta av Stenhammar. Barytonstämman fyllde salen och utseendemässigt var det som att se Mikael Persbrandt i frack.

Igår var jag på bussutflykt till Hälsingland. Genom jobbet. Det var en hantverksutställning på Stiftsgården i Undersvik. Ett resmål värt resan. En jättevacker plats och en jättevacker gård. Vädret var lite höstruskigt med blåst och regn, så det kändes skönt att snabbt komma ur bussen in i stugvärmen. Eftersom det var en stor grupp döva med, så tolkade jag hela informationen från alla utställare, innan vi gick omkring och tittade på alla fantastiskt fina alster. Efter lunch, så gick vi till kyrkan för en liten kort andakt. Av många lustiga tolkningar så var detta en av de mest lustiga. Eller snarare olustiga. Prästen var rörig, osammanhängande och hade en alldeles speciell förkärlek att höra sin egen röst. Dessutom spelade han dragspel. Jag har inget emot det. Jag har själv ett dragspel i en låda, men rätt värdelöst att spela en massa låtar utan någon angiven sångtext. Svårtolkat.

Dessutom sjöng han en solosång till ackompanjemang av sitt dragspelande. En text av Dan Andersson. Jag försökte titta över hans axel för att se sångtexten men det var inte till stor hjälp. Ett konstigt val. Jag publicerar nu denna Dan Andersson-text, så att läsaren själv får begrunda och kanske kan meddela bloggaren hur man som präst väljer denna text, när människorna har kommit till kyrkan för att få ett Guds-ord på vägen.

Du liv, vad du ändå är ensamt armt mot den dröm vi drömde om dig! Och dock ha vi älskande ärligt och varmt sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän, att vattnas av dalarnas dagg - men gingo en höstdag den vägen igen och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad ändå är ensamt långt, när du växer i skuggat ljus! När knopparna torka och hava det trångt bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort, låtsar trösta när sol går ner - men hav dina visors buller bort, jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve, här slutar ett djur sin strid - du liv, det var allt du hade att ge och detta är dödens frid.

Som avslutning en fiollåt från Bjuråker framförd på dragspel och jag måste säga att det kändes som en befrielse att få komma ut i den friska höstluften och se bussen framkörd. Jag ville därifrån. Ibland blir det så pinsamt och jag skäms å kyrkans vägnar. Fast egentligen får väl kyrkan skämmas över sig själv som inte vet att göra bättre ifrån sig. Vi borde ha en utvärdering och rannsakning efter sådana här fadäser och på något vis tala mer i klartext. Jag hörde Henry Bronett, den före dette cirkusägaren, säga att cirkusen var lite omodern. Inte alls som förr. Så det är ju synd om kyrkan ska axla denna utdöende konstart. Räcker det inte gott med att bära korset, som ändå har liv i sig? På återseende med ett leende!

PS. Idag dog Sonja Bernadotte efter en tids sjukdom. Hon blev endast 64 år gammal. Hon var vd för slottsanläggningen Mainau, som hennes make köpte av sin pappa, prins Wilhelm, vars pappa var Gustav den femte. Jag är ingen kungahusexpert, men Gustav V tycker jag är lite intressant. Han var ju farfars far till nuvarande konungen och är den regent som suttit näst längst i Sverige. Han var regent över båda världskrigen på 1900-talet och deltog aktivt i diplomatin. Han var mycket intresserad av sport och deltog internationellt i tennistävlingar under det lite mystiska namnet Mr G. Nästan lite mystiskt som med mannen i mitt liv, Mr T.

G som i Glädje och Gott-nytt-bloggår

Idag duggar blogginläggen tätt. I och med denna publicering, så är jag framme vid mitt uppsatta mål. Tvåhundra bloggar på ett bloggår. För att vara förstagångsbloggare så tycker jag att det är ett klart godkänt år. Till antalet sett ganska välfyllt. Innehållsmässigt är jag i överläggning med mig själv vad jag egentligen anser om innehållet. Tyvärr har jag inte den tid som behövs för att gå igenom allt material och sätta betyg. Så jag gör mig i nuläget till en bloggelev och överlåter till läsarna att vara lärare och stå för betygsättandet. Hoppas inte det står IG i kanten, men av min erfarenhet från skolan, så vet jag att ett IG inte är lika med slutet. Det finns alltid en möjlighet att pröva igen. Det finns alltid nya chanser. Dessutom är IG fortfarande ett betyg som ger poäng i slutbetyget. Det är värre med ett streck. Då är slutbetyget i fara.

Ett år. Min första blogg den 12 oktober 2007 var inte så hemskt lång. Den handlade om igångsättandet av bloggen. Om trögheten, som jag tror kan bero på rädslan att öppna sig officiellt. Den handlade om min glädje att skriva. Om alla idéer och tankar som ständigt ger sig till känna. Om den frid jag känner i skrivandets stunder. För ett år sedan så skrev jag om min önskan om att förvalta denna plats på ett värdigt och ärligt sätt. Jag har kanske inte lyckats alla dagar. Men jag tillåter mig att misslyckas då och då. För i misslyckandet har jag lärt mig många viktiga saker. Min önskan står kvar för kommande bloggår. Att skriva värdigt och ärligt.

Eftersom jag tänkte att dagen skulle innehålla ett trippeljubileum genom att ha uppnått femtio olika etiketter, så låter jag denna blogg få ny etikett. Jag fick ett tips från en av mina fina elever som i en kommentar uppmärksammade mig på att jag hade skrivit om vår och höst, men inte om sommar och vinter. Att jag inte har skrivit om sommaren förstår jag inte, eftersom jag är så enormt förälskad i sommarlivet. Var har alla mina sommarbloggar hamnat under för etiketter? Semester? Tacksamhet? Småland? Min uppmärksamma elev talade även om för mig att jag skrivit med etiketten Döden, men att jag inte har någon etikett som heter Livet. Tänk, jag slutar aldrig förvånas över mig själv. En av livets stora supportrar, alltså bloggaren själv, har ingen etikett som heter Livet. Hur kunde jag missa det? Jag tycker det är på sin plats att tacka min elev Malin för detta viktiga påpekande. Det var även hon som gav mig tipset om etiketten Glädje och den har jag valt som min femtionde etikett.

Jag ska försöka strukturera om mina etiketter så småningom. Kanske vår, sommar, höst och vinter kan förenas under etiketten årstid? Då frigör jag etikettutrymme. Det går kanske samla ihop sjukvård, skola, konsument med flera under en gemensam etikett som till exempel samhälle? Etiketterna är dock inte det viktigaste med bloggen utan det kan mycket väl hända att jag under nästa bloggår skaffar mig femtio nya etiketter. För det finns så mycket kvar att skriva om. Känns lite spännande!

Om jag ska försöka sammanfatta detta första bloggår, så vill jag säga att min grundläggande tanke med bloggen att få skriva är nådd. Jag är nöjd och tillfredsställd. Den största glädjen med bloggen är ändå läsarna. Du som under detta år har upptäckt, läst, följt bloggen, kommenterat här på sidan eller ute i det verkliga livet, det är du som ska ha det stora tacket. Du är min glädje. Det är dig som jag tänker på nu. Du värmer mitt hjärta och det är du som gör att jag känner stolthet. Tack. Jag känner mig ödmjuk inför tanken att du ger av din tid för att läsa mina tankar och rader. Tanken svindlar. Du sitter faktiskt där och tar del. Jag måste erkänna att det gör mig lite darrig i armarna. Jag låter dem vila mot tangentbordet. Jag känner att hjärtat klappar en aning fortare, men inte så att jag känner mig sjuk, utan mer som att jag pirrar av glädje. För bloggandet fyller en funktion i mitt liv. Jag kan skriva. Fast en blogg är rätt trist utan läsare. Så jag hoppas du känner att du är en värdefull del. Tack för att du står ut. Tack för att du då och då ger dig tillkänna. Kommentera mera. Låter nästan som en kampanjslogan.

Jag kan inte jubilera utan att tacka Gud, min Far. Han som ger mig styrka och kraft varje dag. Han som säger god morgon till mig och som ger mig en helt ny oanvänd dag. Han som ser till att jag får nya möjligheter. Han som ser när jag möter prövningar och som hjälper mig igenom. Han som tröstar mig när jag är ledsen och som skrattar ett bubblande skratt när jag är glad. Gud som är min pappa som kan förlåta mig som bara en pappa kan göra. Du har väl läst storyn om den förlorade sonen? Det den pappan visar, är en kärlek utöver det vanliga. Den rymmer så mycket kärlek att världen runt omkring mig nästan snurrar. Så vet jag att Gud är. Han förlåter.

Precis som en pappa gör, så kan han också tillrättavisa och vägleda. Det ligger mycket trygghet att tro på en sådan Gud. Jag vet att Han vill mitt bästa och även om Hans och mina åsikter ibland går isär, så kan vi mötas till en diskussion och få till en lösning. Han är på många sätt en fantastisk Gud. Bara det att Han står ut med min envishet är värt en applåd. Jag är helt övertygad om att det är Han som uppmuntrar mig att skriva. Jag tror att Han vill att jag ska vara ännu rakare och ännu ärligare. Vi har en hel del att reda ut där, jag och min Herre. Ett av mina argument tillbaka är att: Vad ska människor säga? Jag vet så väl att Han skickar ett gurglande skratt tillbaka och säger åt mig att bry mig mer om vad Han tycker och mindre om vad människor tycker. Jag vet det så väl, innerst inne. Det är ändå lättare sagt än gjort.

Okej, jubileumsbloggen går mot sitt slut. Dags för presentutdelandet. Jag har lovat bloggläsaren en present bestående av en fri önskan om blogginnehåll. Ge mig en kommentar och jag ska fundera på vad jag kan skriva om inkommet material. Till sist vill jag påminna en trogen bloggläsare om den utlovade lunchen. Har du tappat bort kupongen som jag bifogade i en tidigare blogg, så kommer det en ny här. Jag skickar med några lösenord. Arbetskamrat, studerande, tvåbarnsmor, ängel, mötesplats Coop och framfall. Kan inte missuppfattas. Hör av dig. Längtar efter att få bjuda dig på lunch. Du är värd en dag på Slottet. Men eftersom jag inte rår över slottsnyckeln, så erbjuder jag lunch.

Pampampidam, trumvirvel och ett banjoriff. Nu återstår bara att önska mig, bloggen och alla inblandade ett gott nytt år. Mr T har på många sätt spelat en huvudroll detta första bloggår. Han var ju faktiskt den som hjälpte igång bloggen och även hjälpte igång mig med lite lagom dosering av tjat. Eftersom han är en så viktig del av mitt liv, så är det med honom jag nu firar och höjer thékoppen. Våra ungdomar är ute på språng. Inte så ovanligt när de nu är i full fart med att klara av tonårslivet. Just nu är det härligt att vara förälder. Precis som jag har sagt när de var 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12,13,14,15,16,17,18 och 19. Grattis på ettårsdagen för bloggen och allt gott för kommande år. Hoppas att bloggen är som att följa barn och ungdomar. Just nu är det härligt. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan inte låta bli att i denna viktiga blogg nämna detta viktiga faktum att Östers IF nu närmar sig kvalspel till Superettan. Alltså ett första steg på tillbakavägen mot Allsvenskan. Kanske blir det så att när bloggaren firar sina två år som bloggare, så gör jag det tillsammans med Östers IF:s lag som tagit sig tilll Allsvenskan? Ingenting är omöjligt.

Vad sprack på Hille klack?

Det är lätt att ibland glömma bort att jag inte längre är fem år gammal. När sinnet är ungt eller åtminstone känner sig ungt, så får kroppastollen lida. I alla fall delar av kroppastollen. Mr T och jag hade planerat att ta en lång och härlig skogspromenad på eftermiddagen. Det bestämde vi för flera dagar sedan. Är det fint väder på söndag eftermiddag, då tar vi kaffetermosen med oss ut i skogen. Så hade vi bestämt. Kändes riktigt skönt att avsluta teckentolkningen vid lunchtid och känna hur solens strålar värmde utomhus. Vi åt lunch och strax därefter var vi ombytta för skogsäventyr med varsin säck på ryggen. I Mr T:s ryggsäck fanns kameran. Det fanns hopp om att det kunde bli några riktigt härliga bilder. I min ryggsäck förvarades matsäcken och sittunderlag. Det artade sig till att kunna bli en härlig eftermiddag.

Det var så lugnt ute i skogen. Vi hade bestämt oss för att målet för vår gångstrapats skulle bli Hille klack. En liten topp med vidsträckt utsikt långt ute i skogen på andra sidan gamla E4:an. Alltså på promenadavstånd från vårt hus. Uppe på Hille klack finns en liten bänk att sätta sig på och avnjuta fikat. Vi tog oss dit. Inga problem. Det är en mycket speciellt natur där borta vid Hille klack. Skogen glesnar, mossan breder ut sig, tallarna är korta och mängder av rullsten. När det är klart väder så ser man tydligt Hille kyrka, Hilles vattentorn, TV-masten och även vattentornet i Valbo. Igår var det klart. Igår såg vi rubbet. Vi satt där och njöt av kaffe, påtår, bullar och kex och hörde fåglarna kvittra här och var. Vi funderade på älgjakt och veckoplanering.

Det var på tillbakavägen som jag glömde min ålder. Jag skulle skutta över en mängd stenar och lite nostalgiskt leka inte-nudda-marken. Helt plötsligt så upptäckte jag att en sten var ginglig och rucklig som vi säger i Småland och trots att hjärnan har arbetat i över fyrtio år, så var den i detta ögonblick fantastiskt snabbtänkt. Allt var över på en sekund och ändå hann jag tänka: Inte ansiktet. Vill inte gå omkring med sönderslagen nuna i flera veckor. Inte händerna. De är mina arbetsredskap. Jag tycker inte om att vara sjukskriven. Jag är tacksam över att slippa vara hemma pga sjukdom eller skada. Så jag lyckades klara ansikte och händer. När hela kroppen nådde marken så kände jag att höger fot hade tagit hela smällen. En smärta som är svår att beskriva. Foten signalerade tydligt: skadad!

Jag noterade att mina snabba tankar i ginglingsögonblicket hade tillgodosetts. Ansiktet intakt. Händerna var OK. När jag hade konstaterat detta, så kom en stor banderoll fram inför min visionella syn och på den banderollen stod det med stora färgglada bokstäver: LINEDANCE. Mina kommande tankar efter det ögonblicket innehöll inga vackra ord. Jag censurerar det mesta och skriver bara åt vilket håll denna insikt lutade: Shit, shit, shit! Hur ska det nu bli med linedance sa jag direkt till Mr T, som om det är den viktigaste saken i mitt liv. Som om det är den jag livnär mig på. Som om det är linedance som upprätthåller livspulsen. Mr T tänkte lite närmare i tiden. Hur ska vi överhuvudtaget ta oss hem? Hille klack är en plats dit man tar sig till fots. Det är inte bilterräng. Blir det riktigt akut så är det bandvagn eller helikopter som gäller.

OK, smärtan i foten kändes ganska akut men inte så att det kändes värt att inkalla hemvärn och helikopter. Istället började projekt hemmarsch. Marsch är helt fel ord i sammanhanget. Det påminde mer om en gammal krigsfilm, när det skadade manskapet vänder hemåt. Skadade, sårade, haltandes och stödda på kamrater. I detta fall var det min livskamrat Mr T som var det räddande stödet. Skogen har ju stor rikedom på många sätt. Bär, mossa, blad och grenar. Speciellt grenarna är perfekta till kryckmaterial och jag bröt till mig en lagom stadig och behändig käpp. Som du förstår så tog vi oss hem. Annars skulle det varit bloggtystnad. Det var inte den mest sprittande hemfärd från en utflykt, men den mest haltande och lyttiga.

Vid hemkomst noterade jag en extrem svullnad runt fotleden. Speciellt på utsidan av foten, runt knölen. Men smärtan satt mer på insidan av foten och strålade upp mot smalbenet. Familjens två fotbollsexperter eller snarare skadeexperter inkallades och diagnosen ställdes ganska snabbt. Uttänjda ledband. Eventuellt en spricka. Hårt lindad och i högläge. Gå på foten om det fungerar utan att göra djävulskt ont. Var inte lindad på natten. Jag har inte smält det här med linedance än. Det är extraövning imorgon kväll som Mr T och jag hade planerat in, men förståndet säger blankt nej. Viljan säger: försök, prova, det kanske är mycket bättre imorgon. Något annat säger att det har hänt något inne i foten. När jag vickade inåt så knäppte det till, när jag ginglade utåt, så kraschade något runt fotknölen som lät eller kändes som när man spräcker tyg. Jag tror det är lyckan över att dansa i rad och den småländska envisheten som gemensamt förnekar och inser att detta kan faktiskt vara en riktig ordentlig skada. På återseende med ett leende!

PS. Detta faktum att jag sitter hårt lindad med högerfoten i högläge, innebär att jag har intagit bästa bloggningsläge. Tyvärr så kommer jag nog inte bli speciellt produktiv ändå, eftersom jag är alldeles för sur på mig själv just nu att jag glömmer bort den där 4:an som kommer först i min ålder. När blir jag tillräckligt vuxen för att komma till självinsikt?

Vad är TAKK?

Igår hade vi städdag i kvarteret där vi bor. Det är en tradition lika stor och säker, som att julafton firas den 24 december och att valborgsmässoafton firas den 30 april. En gång på våren och en gång på hösten. Det står till och med traditionsenliga städdag på inbjudan. Så två gånger om året finns det möjlighet att träffa nya och gamla grannar. Två gånger om året kan vi också konstatera att det finns ingen tradition i solidaritet. Samma människor lyser alltid med sin frånvaro. Trots att det står att frånvaro ska anmälas i förväg och att utdelad uppgift ska färdigställas innan städdagen, så har det i praktiken inte fungerat.

Jag har kommit så pass långt i min grannpsykologi att jag lägger ingen kraft på irritationsmomentet. Jag tar krattningen som en positiv stund för min egen del och passar på att presentera mig för nya ansikten och lär känna dem litegrann, de som inte har bott så länge i vårt kvarter. Hinner även med några ord till de grannar som har bott i kvarteret sedan kåkarna byggdes. Vid fikat står vi ofta i små grupper och det är en gemenskap, som jag tycker är rätt lagom och trevlig. I sammanhanget kvarterets städdag är Sinnesrobönen en tillgång. Den kunde nästan bli städdagens slogan: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Tre fjärdedelar av familjen var ute och samlade in hösten på något sätt. Mr T och jag med varsin kratta och lövkorg på de allmänna ytorna. Den yngsta tonåringen i den egna trädgården. Hennes insats ändes otroligt skön. För när fikat var avklarat utanför kvarterslokalen, så kunde vi gå in. Ta en dusch och sätta igång med lunchen. Det kändes som om det fanns mycket kvar av lördagen. Det bästa med höstens städdag är ändå att då försvinner farthindren i kvarteret. De fanns inte där när vi flyttade dit. Det finns inte en bil som är konstruerad ännu som klarar sig med stötdämpare och fjädringar i behåll efter en sommarsäsong över dessa hårda hinder. Om kvarteret envisas med att behålla dessa hinder i fortsättningen, så måste Mr T och jag ta oss en funderare på om vi inte behöver en pansarvagn vid nästa bilbyte. Saaben har snart gjort sitt.

Den fjärdedel av familjen som inte var ute och krattade befann sig i glada Hudik på domarkurs. Han blev uttagen till en utbildning som så småningom går ut på att döma hockey i TV-pucken. Årets upplaga är redan över, så det gäller i första hand nästa omgång. Då spelarna är av årgång 1994. Det passar ju bra att gratulera Småland till vinsten i TV-pucken för andra året i rad. Jag vet att jag är färgad av de småländska generna och hade nog inte lämnat så mycket bloggutrymme åt ämnet om det hade gällt Västerbotten eller Stockholm. Västerbotten var för övrigt ett av de båda finallagen. Småland vann alltså. Med siffrorna 3-1.

Jag inledde helgen med att klippa mig efter jobbet i fredags. Mitt förut nästan snaggade hår har nu kommit förbi den där mitt-emellan-trök-längden. Nu kunde frissan nästan få till en page. Den är inte jämnlång, men nu finns det i alla fall hopp om att den någon gång kan bli det. Jag får framtopparna bakom örat, lite uppklippt bak i nacken och luggen är på väg ner. Projekt "längre hår" ser ut att kunna ros i hamn. Jag känner mig fortfarande lite ambivalent. Nu när hårets mest snaggade partier har fått lite ansenlig längd, så ser jag så många häftiga kortklippta frisyrer. Jag tror det är min bekväma insida som talar. In och ut ur duschen. Handdukstorka och iväg. Det är min stil. Nu måste jag fram med fön, borste, spännen och då och då även lite spray. Jag ska ge projektet lite förlängd projekttid, så kanske jag hinner få se mig själv i en inbakad fläta mitt bak i nacken, innan jag låter saxen dansa.

Idag är det tacksägelsedagen och jag tänkte fundera litegrann över TAKK. Om det hade varit en norsk blogg så hade det varit den norska stavningen för tack. Här i Sverige så står TAKK för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. En del personer har stora svårigheter med språk och kommunikation. Man måste därför hitta andra vägar, utöver talet för att skapa kommunikation. Dessa människor behöver alltså AKK, Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det mest använda AKK-sättet är Tecken som AKK. Det utgår från det svenska teckenspråket, men är långt ifrån detsamma som det.

TAKK är en metod och inte ett språk. Tecken ur det svenska teckenspråket används för betydelsebärande ord. Man pratar också samtidigt som man använder tecken och dessa anpassas till individen. Det betyder att vissa tecken är förenklade och inte helt "rena" eller "perfekta". Ska man försöka sig på en jämförelse så är det ungefär som när små barn inte pratar rent. Dessa tecken fungerar ungefär som en bro mellan talet och det egna kroppsspråket. Den tanken tycker jag är vacker. Hellre en vacker bro mellan två landområden än en hög mur. Det är inte konstigt att sången "Like a bridge over troubled water" eller som den svenska översättningen heter: "Som en bro över mörka vatten" använder ordet bro. Annars hade innehållet helt tappat sin mening. Nu blir det en stark text. En hoppfull text. Tänk om det hade stått "Som en mur över mörka vatten". Dubbelt tungt. TAKK är mer som en bro. Där lösningar att försöka mötas och kommuniceras uppmuntras. Vi har mycket att lära av TAKK-tanken. På återseende med ett leende!

PS. Det här med broar är inte dumt. Jag bygger en vacker bro i tankarna nu och tar ett par skutt över till min morfar och hans namnsdagskalas. Han heter Valfrid. Ett namn som har varit i almanackan på dagens datum ända sedan 1713. Morfar firade den mellan 1898 och 1978. Han dog den 21 juli 1979. Men då hade han hunnit med att placera sig som världens bästa morfar. Jag håller på med en bok om honom. Förhoppningsvis ska den kunna gå i tryck snart. Idag är det ingen vanlig dag, nej, det är morfars namnsdag idag. Hurra, hurra, hurra!

Tecknad tacksamhet!

Idag sken höstsolen lågt och starkt, precis som den bara kan göra en dag i mitten av oktober. Löven som fortfarande envist har lyckats hänga sig kvar på trädgrenarna, belystes och det såg ut som ädlaste guld i trädkronorna. Jag fick förmånen att komma in i Strömsbro kyrka med stora vackra fönster, som släppte in solen och nästan bländade mig. Kyrkorummet välkomnade solljuset som bara ett kyrkorum kan göra. Det var en alldeles speciell känsla att komma till Strömsbro kyrka. I och för sig var det första gången som jag skulle teckentolka där, så det var lite speciellt. Det var inte bara solljuset som välkomnades. Alla som steg in genom kyrkdörren välkomnades av en vackert pyntad kyrka. I ingången till varje kyrkbänk stod en liten höstbukett. Prediksstolen var pyntad av höstlövsgirlanger och altaret var också förberett med naturens gåvor. Någon hade gått före och tänkt på det visuella och det ombonade. Någon hade ansträngt sig och det märks direkt. Det sätter sin prägel.

När jag kom in i kyrkorummet så stod barnkören och övade sina sånger. Det är inte svårt att förstå varför Jesus ofta tog barnen som exempel. De sprider en naturlighet och en glädje som går på djupet. En äkthet, oavsett om det gäller ilska, sprittande ben eller lek. Nu sjöng barnen för fulla halsar och som du säkert förstår så gav det en bra start på arbetsdagen. Tänk dig själv om du kom till jobbet och möttes av en grupp barn som stod och sjöng glada sånger. Jag kallar det en arbetsförmån. Den syns inte i lönekuvertet. Den känns i hjärtat och sådant kan inte räknas i pengar.

Tacksägelsedagen innebär förstås ordet tack. Detta viktiga ord som så ofta är lätt att glömma bort. Det krävs ibland att vi stannar upp och ger oss tid för eftertanke. Att gräva lite djupare och se de små anledningarna till att tacka. När jag stod där i kyrkan, så hittade jag mängder av orsaker till att känna tacksamhet och så mycket som jobbet tillät, så sände jag tack till min Skapare för mitt liv, för min tillvaro, för min situation, för min familj, för min omgivning. Jag hade kommit ur sängen för egen maskin och bara denna enkla naturliga bashändelse är anledning till ett stort tack varje dag.

En teckentolkad mässa med hörande och döva tillsammans är inte helt lätt. Kyrkklockorna slår igång och detta hör inte döva. I Strömsbro tänder man i vanliga fall ett stort ljus också, man kallar det påskljuset. Idag tändes det vid kyrkklocksringningen och detta är en symbol för döva att nu börjar gudstjänsten. På det hela taget så gick tolkningen bra. Om jag låter bli att nämna detaljer så gick det riktigt bra. Jag tänker ändå nämna några detaljer, så kanske vi lär oss lite för framtiden mellan den hörande och döva kulturen. Det är naturligtvis fortfarande präglat mycket på hörandes villkor. Jag är inte alls främmande eller förvånad över det. Det är ju så det har varit i alla tider och du vet ju själv hur svårt det är att rucka på traditioner och inbitet tänkande.

På den fronten tycker jag att Strömsbro kyrka och personalen där var vidöppna för nytt tänkande och positivt bemötande. Ljuständningen var en sådan sak. Det var naturligt och inga problem. Att teckentolka innebär att ligga någon liten mikrosekund efter det talade språket. Tolken tar in, tänker, översätter från svenska till teckenspråk och därefter producerar. Det brukar inte märkas. Men om tolken ska vända sig mot barnkören, som framme i koret sitter och väntar på sin tur för att få teckna psalmen Måne och sol, så märks det när det inte blir någon som helst paus mellan föregående programpunkt och psalm. Tolken hinner inte vända sig, barnen hinner inte resa sig, barnen hinner inte vakna och tänka att: oj, nu är det vi som tecknar till döva. Resultatet blir att första versen försvinner och även halva första refrängen. Men vi tog oss på slutet och när jag vänder tillbaka mot den döva gruppen, så ser jag tecken för: söta, vackert, rörd, tårar, roligt.

Mässans starkaste upplevelse var nattvardsfirandet. Alla som kom fram till koret för att få ta del av brödet och vinet fick också se tecknen för Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Döva reagerade starkt och positivt. De behövde inte avläsa tysta läppar som formade något bla, bla, bla, bla, utan de såg tecknen: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Hörande kunde höra orden, men jag tror att det visuella kändes starkt och nära. Tecknen blev den förenande kraften som inbjöd till gemenskap. Så är vi, fast många, en enda kropp. För alla får vi del av ett och samma bröd. Den här dagen fick orden extra kraft av tecknen.

Jag hörde knappt predikan. Det var en liten miss, men också en lärdom ifall jag kommer att tolka fler gånger i Strömsbro kyrka. Prästen gick fram mot barnen som satt i de första bänkraderna och talade till dem. Det var bra och kändes positivt. Jag vet att prästen hade en mygga på sig, en sådan där liten mikrofon, som går ut någonstans i högtalarna. Jag vet inte vart ljudet tog vägen. Jag kunde knappt uppfatta det. Jag tycker om att tolka predikningarna som de kommer. Utan att ha läst på i förväg. Detta kräver att prästen håller sig till tråden och inte gör allt för många utsvävningar och tillbakablickar och framåthopp i en salig blandning. Idag hade jag svårt att göra mig en uppfattning om hur predikan var uppbyggd, eftersom jag kämpade på med att överhuvudtaget höra den. Tacksägelsedagen. Det handlade om tack.

Något som är otroligt svårt och ganska störande vid tolkning, är när den talande personen tar hänsyn till om tolken hinner med. När talaren gör uppehåll och ibland vänder sig om för att se om jag fortfarande "viftar". Det känns lite stressande och onaturligt. Som om någon står o farstun och trampar och det är bråttom iväg. Då är det lättare som om jag uppfattas som osynlig och bara får göra mitt jobb. Att göra en svensktalad predikan översatt till teckenspråk. Snabbt eller långsamt talad spelar egentligen ingen större roll. Går det att hitta ett tema, en röd tråd eller om jag hör den bra, så brukar det fungera.

Något annat som jag inte lägger märke till när jag sitter som hörande i kyrkan, men som blir en känsla av upprepning när jag teckentolkar är alla böner i olika former, framförda av många olika människor. Idag fick jag en känsla av att det var sex olika personer, prästen inkluderad, som var framme vid micken och bad. Allting påminde om varandra, förutom den lilla flickan som tackade för att hon fick bo i ett land som Sverige, utan krig. Hon som tackade för alla fina grejer som barn tycker om. Leksaker, dataspel och cyklar. Det kändes att den bönen kom från hjärtat. Den framfördes inte för framförandets skull. Jag tror inte Gud misstycker om vi koncentrerar bönen och gör den aktuell, konkret och utan de många onödiga orden. Han har ju skapat världen. Han har skapat oss. Han vet allt. Då vet han även när vi verkligen ber till honom eller när det blir en uppvisning i vältalighet.

Hur varierat programmet än är för hörande, så blir det ganska enformigt för döva. En och samma person teckentolkar vare sig det är bön, predikan, psalm eller körsång. Där finns det mycket kvar att jobba på. Att inte allt är uppbyggt kring stilla eller svängig musik. Att det viktiga inte är att flera personer ber tio olika böner. Utan det viktiga för döva är att det visuella ändras någon gång. Det vore också bra om gudstjänsten kunde kortas och bli mer effektiv. Den behöver därför inte upplevas jäktig. Det finns ett lugn i tystnaden också. För en timmas tittande på en och samma person är jobbigt. Pröva själv så märker du att det hade säkert räckt med fyrtiofem minuter. Eller du är kanske nöjd med vyn efter en halvtimme? På återseende med ett leende!

PS. Det är kul med så mycket gudstjänstbesökare, så att det måste tas fram extrabord och stolar till kyrkkaffet och när kaffekokaren får gå på högtryck. Det finns anledning att säga tack!

Jag hinner före Gefle Dagblad

God afton! Snart midnatt och jag kommer att sitta här över tolvslaget, men jag är vaken. Klarvaken. Jag har varit på konsert i Gävles blå konserthus ikväll. Det ligger så fantastiskt placerat vid Gavleån och så här på höstkvällen, när vattnet är upplyst på vissa ställen och mörkt på andra, så är det en magisk vy från de stora panoramafönstren. Jag tycker det är en trevlig stämning i entrén före konsert. En arbetsvecka ligger bakom, förväntan finns före konserten, hejar på bekanta ansikten, träffar mitt konsertsällskap i vimlet, en värmande kram och jag känner hur gott det är att leva.

Det är B Tommy som dirigerar. Jag har nämnt honom i en tidigare blogg. Jag får inte tillfälle att presentera mig med A Ing-Marie C och det kvittar. Det finns en del dirigenter som kan få orkestern att lyfta till helt oanade höjder. Jag tycker inte att B Tommy hör till en av dem. Istället sitter jag och funderar ut lite trevliga skämt. Som att fråga orkestern om de inte kan spela ett stycke av han den där duktiga Thoven? Alltså B(ee)thoven. Barnsligt, jag vet, men det roar i alla fall mig för en stund.

På kvällens konsert gör en sångsolist entré. Jag är inte så förtjust i sångsolister. Har egentligen bara en favorit i sådana här klassiska sammanhang och hon heter Malena Ernman. En operasångerska som förenar sin fantastiska röst med en stor portion humor. Hon bjuder på sig själv, utan att för den skull förlöjliga sitt yrke. Tvärtom hon lyfter det till svindlande höjder. Ikväll var det dags att lyssna till sopranen Emma Vetter. Stackarn, hur skulle hon övertyga en ganska blaséinställd bloggare? En person som satt och tänkte ut lite lustigheter och som de första minuterna satt och funderade över sångerskans klädsel?

Emma steg ut på scenen med pondus. Hon visade direkt att här ska inte en liten bloggare komma och sätta sig på mig. Bra inställning tycker jag och för det får hon plus. Jag har tyckt förut att solister, faktiskt ganska många av dem, skulle behöva en stylist, eller åtminstone en vän med smak, som kan ärligt säga vad de tycker om klädvalet. Emma får plus för lång klänning. En klädkod som jag tycker att de flesta kvinnliga klassiska scenarbetare borde ta efter. Där finns det att jobba på i symfoniorkestern också. Så Emma får kvällens andra plus. 2-0 alltså. Däremot sätter jag frågetecken för klänningens modell. Det verkar vara ett formbart fodral som sätter varje kurva i blickfånget. Både framifrån, bakifrån och från sidan sett. Det verkar också vara olika tyger i olika etapper. Lite begravnings-Moulin Rouge. Det får bli 2-1.

Hennes framträdande rent fysiskt är verkligen svart-vitt. Svart klänning och ett svart pannband i form av en lång scarfs, som verkar ha blivit bortglömt från sminkningen i logen. Till detta ett blont, nästan vitt hår och vit hud. Precis som ett notblad och där har vi i och för sig ett samband. Hon sjunger från noter på ett notställ. 2-2 med tanke på hårbandet. Hon sjunger inte dåligt. Vem tror jag att jag är om jag skulle säga det? Vem är jag att uttala mig? Spelar ingen roll att jag tycker att många sångerskor sjunger krampaktigt och stelt. Hon har röst och hon kan använda den. 3-2 alltså. Men matchen mellan solisten och bloggaren i publiken slutar oavgjort. 3-3. Av den enkla anledningen att bloggaren kvitterar vid sluttonen då jag konstaterar att solisten har verkat oengagerad och nollställd i sitt uttryck konserten igenom. Jag lovar att det kommer stå något helt annat i musikrescensionen i Gefle Dagblad i helgen. Jag får nöja mig med att vara först.

Tackar bastrombonisten och tubaisten för det trevliga initiativet att låta respektive hustru få avnjuta ett glas vin i pausen. Med förköpt biljett och allt. Det blev en trevlig stund med samtal om London, vardag och konsert samt skål för en trevlig och välbehövlig kväll. En sådan där uppladdning som kan behövas inför morgondagens städinsats i kvarteret. Med tanke på det så bör bloggaren gå och lägga sig nu. Jag har nu fått den välbehövliga nedvarvningen som behövs efter arbetsveckan och intaget av alla vackra toner. På återseende med ett leende!

PS. Eftersom jag har talat om sångerskor idag, så kan jag nämna i sammanhanget att idag är det fyrtiofem år sedan som Édith Piaf dog. 10 oktober 1963. En oförglömlig sångupplevelse att höra henne sjunga La Vie En Rose eller Non, je ne regrette rien. Kolla gärna in Édith Piaf på Youtube. Du hittar en hel del gratiskonserter där. Fast det slår inte live-konserterna i Gävles blåa konserthus. Hoppas vi ses där snart!

Vett & Etikett helst utan Klarinett

Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna komma upp i 200 bloggar före söndag, då jag har ettårsjubileum för min kära bloggplats. Jag måste skynda mig också att hinna göra lite nytta innan det är dags att göra mig iordning inför kvällens konsert. Jag är som du kanske vet en trogen konsertbesökare då symfoniorkestern och Mr T är i farten. Jag gick till och med på konsert när Mr T var i Norrköping och jobbade häromveckan. Det gick det med, även om jag tycker det är tomt på scenen utan en bastrombonist. För att inte tala om när hela brasset är spellediga. Det är mäktigt med dessa brassinstrument och dessa sektioner ger lite extra tyngd och pampighet i musiken. Jag tror att större delen av publiken håller med mig. Så hörs det på snacket i pausen och efter en konsert.

Jag är ingen musikexpert. Det överlåter jag åt musikerna själva. Jag är däremot en van konsertlyssnare och jag vet vad jag tycker låter bra och mindre bra. Jag går också gärna på sportevenemang. Även om jag inte får möjlighet att se favoritlagen så ofta, Södertälje SK i hockey och Östers IF i fotboll, så tar jag ofta möjligheten att se värdiga ersättare, som till exempel Brynäs IF och Gefle IF. Det diskuteras ofta klassisk musikkultur vs sport. Som om det ena tar bort möjligheten för det andra. Märkligt.

Inom sporten kan man ofta se på resultatet om det var bra eller inte. Vinner man med 9-3, så är man rätt överlägsen motståndaren i både hockey och fotboll. Spelarnas ambition är att göra sitt bästa. I musiken finns det inte samma resultat att påvisa. Ändå går det nästan att känna av stämningen om konserten var bra och mäktig eller inte. Om den berörde eller om det kändes som om det kunde kvitta. Det beror kanske lite på mig som publik också, hur mycket jag släpper till och tar emot. Eller om jag sitter och tänker på något annat. Om jag applåderar lite lojt och oengagerat.

Jag har funderat på det här med orkesterns uppbyggnad. Jag tänker mig slagverket som idrottslagets målvakt. Framför målvakten en stark backlinje med trumpeter, tromboner och tuba. Känns rejält och tryggt. Eventuellt placerar jag hornen som ytterbackar. Kanske som yttermittfält. Jag placerar träblåset som innermittfältare. Risken är då att det ibland kan bli ett spel mellan backlinje och forwards. Ungefär som Gefle IF spelar. Långbollar. Trist. Hoppas att träblåset kan anta utmaningen och få till lite fint spel med passningar från backlinje och bygga upp spelet till stråket som jag placerar längst fram. De får attackera och försöka anfalla och göra mål. Fast basarna kanske ska ner och förstärka backlinjen? Lite cello på yttermittfältet? Jag får nog finslipa på spelupplägget. Precis som musikerna får finslipa på själva tekniken och veckans noter.

Bara dirigenten kvar. Han får ta tränarrollen och den som coachar laget matchen igenom. Ser till att bli tydligare om det stretar och att ge lite peptalk. Så har vi publiken. Ganska stillsam. Inte helt olik Brynäsklacken i motgångstider. Just nu har Brynäs flyt och då är klacken också på G. På konserten finns inga flaggor, inga publiktrummor, inga megafoner eller banderoller. Lite Pomp and Circumstance vore inte så tokigt någon gång. Fast då måste någon ta tag i hejarklacksledandet och värma upp publiken. Får jag föreslå Niclas Wikegård? Åtminstone som konferencier i en Önskekonsert någon gång? Jag har sett och hört mig mätt och trött på Mr Hillerud. Testa honom i hockeystudion någon gång istället. På återseende med ett leende!

PS 1. Nu ska jag göra en bloggbekännelse. Långt före det att jag träffade Mr T så hade jag ett märke som gick att fästa på rockslaget med texten: För en klarinettfrizon i Norden. Jag var ung och jag funderar på om jag var oförståndig. Nu har jag funderat färdigt. Nej, jag står fast vid åsikten att jag klarar mig bra utan klarinettljud. Jag tänker inte leta ihjäl mig och se om jag hittar märket, men jag minns att det var vitt med svart text och en avbruten klarinett. Kan ju hoppas att ingen klarinettist läser bloggen och om det mot förmodan finns någon, så går det bra att i kommentaren överbevisa mig. Ingen idé att trudelutta, för det har inte hjälpt i drygt fyrtio år.

PS 2. Idag om 2 månader är det Nobelfesten och jag är inbjuden till en liten bankett i Stadshuset. Kan du tänka dig att jag har fått en inbjudan... Det ska bli så trevligt att få klä upp sig och trippa iväg till en bankett. Det hör ju inte till varje dags innehåll. Så då vet du vad jag gör den 10 december i år. Ingen idé att ringa och fråga om vi ska ut och gå eller gå på bio eller se Nobelfestsändningen på TV. Jag är på bankett!!! Dags att börja läsa på i Vett & Etikett-boken. Ska jag kanske kontakta hon Ribbing? Experten. Bankett, vett, etikett. Rim så det förslår. Stadshus, sus, dus. Det bara rinner på. Kanske vore idé att låta hela sanningen rinna på också. Det är alltså inte Stadshuset i Stockholm som jag ska till. Det var redan bokat. Det är någon slags Nobelfest där. Jag ska till Stadshuset i Gävle. Till Spegelsalen närmare bestämt. Polhemsskolan där jag jobbar firar 50 år och det ska uppmärksammas med en bankett för personalen. Alltså inte kungafamiljen som paraderar. Det blir väl skolledningen med rektorn i spetsen som hälsar välkommen. Det blir trevligt!