Vi har ett rent helvete! NOT! Bloggarens anm.

Jag fick ett sms med en bloggefterlysning. Vad har du för dig? Var är du någonstans? Jag saknar dina bloggar. Det sms:et fick mig att vakna upp ur min bloggfrånvaro och bloggdvala. Hoppsan vad dagarna har gått... och vips är det sommar. Nåja, sommartid i alla fall. Visserligen har jag redan svarat på sms:et, men det var inte ett sms som efterlystes, utan en blogg. Varsågod kära bloggläsare. En blogg-leverans. Tack för efterfrågan. Den glädjer mig och uppmuntran är precis vad jag behöver just nu. Ihop med lite god sömn.

Vad har jag för mig? En liten påsklovsutflykt i början på veckan och därefter är det färdigsnackat och färdigbloggat om köksrenovering. Nu är vi mitt i verkligheten. Inte bara snack och bloggskriveri alltså. Nu är det spackel, slipdamm, målarsoda, målarfärg och microuppvärmd mat som gäller. Ska försöka göra en lite sammanställning av läget. En lägesbeskrivning uppdelad på nyckelorden: rivning, bortforsling, matlagning, campingliv och fläktrengöring. I slutet av dagens blogg så det vanliga PS:et. Det får tillägnas sommartiden och våryran.

Rivning. I torsdags gick Mr T och hans käre far loss med skruvdragare och kofötter. Jag hade det så lyxigt som att få åka till jobbet, långt ifrån kakelrester och skåpsstommar. Vid min hemkomst fann jag de två hantverkarna i full gång med att riva ner diverse gipsskivor. Påsklovslediga tonåringar hade dragit ett och annat strå till stacken också. Eller snarare ifrån stacken, ut på altanen. Den nyinköpta grovdammsugaren är en välsignelse. Vilken fenomenal och fiffig manick som kan kopplas ihop med diverse verktyg.

Bortforsling. Fredag morgon kom svärfar med en släpvagn och med gemensamma krafter bar vi den gamla köksinredningen med diverse vitvaror till släpvagnen. Det blev två fulla laster till återvinningen. Snabbt och smidigt sorterade vi i de stora containrarna för fyllnadsmassor, trä, brännbart, hård plast med mera. En stund på återvinningscentralen leder alltid hjärnan in på slit- och släng-spåret. Det är helt enormt vad vi människor kastar grejer. Mr T och jag inkluderade. Ett helt kök ivägkört på några timmar.

Matlagning. Har du en spis hemma eller en häll att laga mat på? Stå vid den en stund och känn tacksamhet. Du har ingen aning om vad tomt det känns utan. Visserligen finns det microvågsugn och den kan uträtta stordåd, men jag längtar efter kastrullagad mat. Har du en ugn? Öppna den och fundera en stund på hur välbeställd du är. Det är mycket gott som kan tillagas i en ugn. I lördags ringde svärmor och svärfar och bjöd på lunch. De har både häll och ugn. Så det bjöds på fiskgratäng och kokt potatis. Du anar inte vad det smakade gott.

Campingliv. Varför åka på sommarsemester när man kan göra slag i saken på hemmafronten? Vi lever campingliv i vardagsrummet nu. Kyl och frys, microvågsugn, vattenkokare och kaffebryggare. Det allra nödvändigaste porslinet. Skafferiet i en banankartong och på en stol. Detta liv på hemmafronten har många fördelar. Fullstor kyl och frys, det regnar inte in och du behöver inte gå så långt till dusch- och diskmöjligheter. Tvättstuga, diskbänk, dusch och toastol samlade på några kvadratmeter. Allt funkar jättebra och vi har vant oss. Vi till och med trivs. Människan är en lustig figur.

Fläktrengöring. Projekt köksrenovering som inte bara är snack och bloggskriverier för så mycket mer med sig i verkligheten. När man tänker köksrenovering så tänker man kanske nya luckor, bänkskivor, vitvaror, takmålning, golv och tapeter. Sluta tänka så smått. Det är det lilla projektet. Sedan har vi allt det andra. Alla små saker som nästan inte syns men som tar tid. Jag tog tag i projekt fläktrengöring. Vi har ett kombinerat fläkt- och ventilationssystem. För in- och utluft i huset. Sådant kan inte tas bort hur som helst. Men fläkten måste rengöras. Mr T hade nog med spackling, slipning och hästjobbet med att ta bort gammalt kakelfix. Läs stenhuggeri.

Så fläktrengöringsjobbet tog jag på mig självmant. Kommer du ihåg Evelyn som härjade med städningstips i Äntligen Hemma för några säsonger sedan? Ta henne och multiplicera med ettusen och du får bloggaren i ett nötskal. Fram med tandborstar, tandpetare, diskmedel, trasa och hör och häpna: tandkräm. Tvätta och gnugga bort allt fett med YES diskmedel på tandborstar. Torka av. Byt tandborste. Denna gång med tandkräm. Putsa upp. En gulgrå yta förvandlas efter hårt och idogt arbete till en blank vit yta. Som ny. Svenska fläkt skulle bli gröna av avund. Känner mig som Karlsson på taket. Han skulle säkert utse sig själv till Världens bästa fläktrengörare. Det spred sig en fräsch doft av tandkräm. En doft som skulle få tandläkaren att lassosvänga med borrslangen. Tills han får se vad tandborstarna, krämen och tandpetarna har använts till. Då blir det bannor och förmaningstal.

Så har min bästis från gymnasietiden kommit upp i samma angenäma ålder som jag själv. Det hände under den bloggfria dagen i fredags. Grattis i efterskott Mia! Hoppas brevbäraren har gjort sitt. Alla håller väl inte på med köksrenovering? Fast det verkar nästan som att alla har gjort det helt nyligen. Var och varannan människa vi stöter på är klara med sina kök precis. De tycker synd om oss en stund, men innerst inne småler de säkert åt slipdammet i våra kalufser och njuter av sina potatisgratänger och sockerkakor. På tal om matlagning, det är väl på plats med ett grattis även till Tina. Mer känd som kock-Tina. Ni vet, hon som är så ovanlig att hon har trosor på sig. Det var till och med på löpsedlarna. Vilken händelselös värld vi lever i.

Nu kommer jag säkert med ett chockartat bloggbesked. Jag har också trosor på mig. Nästan likadana som Tina. Svarta. Förhoppningsvis händer det något annat att skriva om på löpet, så att ni slipper se mina svarta i kvällspressen. Jag gratulerar i alla fall till segern i Let´s Dance. Vi höll oss med nöd och näppe vakna Mr T och jag. Både Tina och Tony var mycket duktiga. Imponerande duktiga. Värdiga finalister båda två. För övrigt tycker jag nog att Richard Herrey åkte ur tävlingen för tidigt. Det enda säkra kortet var väl att Ulf Larsson skulle åka ur som förste man. Någon ordning finns det i världen ändå. Någonstans därute, bortom väggisolering och avstängda elkablar. På återseende med ett leende!

PS. Sommartid. Snopet att bli snuvad på en timme när vi egentligen behövde den som bäst. Vet du hur mycket tapet vi skulle hinna riva på en timme? En hel del. Nu blev den rivningsuppehåll under den timma som inte fanns på detta dygn. Vi får försöka överleva detta eftersom vi vet att det är för ett gott syfte. Sommaren är i antågande. Våryra. För en vecka sedan hade vi snökaos i våra trakter. Idag har det varit snösmältning, solsken, fågelsång och vårpromenader. För resten av världen, undantaget Mr T och mig. Okej, jag var ute och tvättade altanen fri från gipsrester och då kände jag något stort. Det grep tag i hela mig. Vet du vad det var? Det var våren. Tjohooo! Idag körde vi förbi en slänt som var alldeles gul. Av tussilago. Samma slänt var täckt av snö igår. Så fort går det. Till sist måste jag bara göra en dementi på dagens bloggrubrik. Det lät bra när jag började, men efter allt skrivande tycker jag inte att den stämmer. Vi har inget helvete. Vi har ett ganska mysigt campingliv med enkel matlagning och idogt framåtgående hantverk. Vi har det inte rent heller. Det finns damm in i minsta vrå. Fint, fint slipdamm. Jag brukar inte säga: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete. Jag har hört det från andra. Nu är jag tvungen att hålla med. Fast i min egen version: Hellre lite skit totalt överallt, än ett rent helvete. Rubriken får stå kvar, jag är för trött för att komma på en ny. Kan ju skriva dit ett trendigt engelsktklingande: NOT!

Avfjädrat och helt klart

Idag är det nio månader kvar till julafton. Vilken fantastisk inledning på dagens blogg... Synd att det inte är julafton idag. Förutsättningarna är som gjorda för julafton. Mr T och jag är lediga. Snötäcket är vitt och tjockt. Det finns skinka och senap i kylskåpet. Vi har några flaskor glögg på lager och jag tror att det finns en burk pepparkakor också. Apelsiner och äpplen lider vi inte heller brist på. Det är mörkt ute och vi kan tända stearinljus. Det som saknas är julklappar, men det är kanske ändå dags att dra ner på det hysteriskt uppsjåsade köpandet. Ingen julgran inom synhåll heller. Bara ett avfjädrat fastlagsris som obemärkt övergick till att fungera som påskris. Idag åkte det ut. Det kändes lika skönt som när julgranen brukar åka ut senast tjugondedag Knut. Orkar inte vänta på påskens motsvarighet. Den borde infalla på tjugondedag Ulf i så fall.

Trots den bistra vinter som råder i våra bloggtrakter just nu, så upptäckte jag att en gul krokus tittade upp idag. Den var gul som sig bör i påsktider. Den slog ut nära väggen och hade det ganska skönt i solen under dagen. Så att fira julafton är inte att tänka på. Krokusen satte stopp för det. Vårkänslorna tog överhanden igen och det kan inte det tjockaste snötäcke knäcka. Owe Jansson som är namnet på en affär som beskrivs som Gästriklands svar på Ullared, annonserade i helgen att: "Våren är här"! De erbjöd 10% rabatt på alla utemöbler. Ganska onödiga annonspengar med tanke på det snökaos som rådde på annonsdagen. Våren är inte här ännu. Inte på riktigt. Owe Janssons kan inte heller jämföras med Ullared. De som påstår det har antingen inte varit på Ullared. Eller så har de inte varit på Owe Janssons.

Det grämer mig att jag var tvungen att tacka nej till släktforskarresa till Leksand kommande helg. Det svider i släktgenerna. Jag är inte arbetsskygg. Dilemmat för mig är nästan tvärtom. Men jag bär på en liten dröm och den kostar inget. Om jag var utrustad med tid att spendera efter egen vilja och önskemål, så skulle jag kunna göra en lista på saker som jag skulle ägna tiden åt. Jag presenterar listan i bloggen, så vet ni vad jag är och vad jag gör den dag jag blir pensionär. Eller vad jag gör på den fria tid som jag förhoppningsvis får före pensioneringen.

1. Släktforskar. Helt klart. Det bor en liten Kojak, Baretta eller Frost inom mig. Det är som att vara en liten deckare. Man vet att personen är död. Resten får man söka rätt på. Jag kommer inte på något annat som griper tag i en som släktforskning och som får tiden att försvinna iväg så lätt.

2. Skriver. Helt klart. Men först ska jag försöka att bygga mig en liten skrivarlya vid någon skogskant eller vid en liten sjö. Där ska jag sitta och knacka på tangenterna och det blir väl tangenter på någon gammal avdammad skrivmaskin. För ström bryr jag mig inte om att dra dit. Det får bli böcker skrivna i solens eller i månens sken. Eller i stearinljusens sken. Jag är lycklig då jag skriver. Jag kanske blir författare när jag blir stor.

3. Badar. Helt klart. Varför inte fortsätta att bygga en brygga ut från skrivarlyan? Ett morgondopp, ett kvällsdopp, ett mitt-på-dagen-dopp. Simma, kasta gris, springa i vattnet. Jag stiger inte upp ur böljan förrän läpparna är blå. Jag tycker inte att det är så viktigt med stjärntecken, men det passar bra att jag är fisk. Vädur hade jag fått fundera mer över. Fisk känns självklart.

4. Banjospelar. Helt klart. Fast kanske falskt i början. Jag måste bara göra investeringen först. Nu har jag drömt sedan jag var 15. Drömmen är lika levande. Sedan ska jag sitta vid lägerelden och vända på köttsteken och lira lite cowboyriffs och dricka en kall Kilkennys. Förhoppningsvis har någon orkat släpat med en ståbas och så några munspel.

5. Skogspromenerar. Helt klart. Eller så dammar jag av kompassen och springer efter kartan igen. Orientering över stockar och stenar är något jag höll på med i ungdomen och just nu funderar jag på varför jag la av denna fantastiska upplevelse, som dessutom hjälpte upp konditionen? Passar på att sända en hälsning till OK Hjorten i smålandsskogarna. Är mitt avhopp från sporten så enkelt att det finns inget som går upp mot skogarna i Småland? Så enkelt kan det vara.

Jag nöjer mig med dessa fem. Kan återkomma med drömmarna lite längre fram. Jag förstår varför pensionärer verkar vara de mest aktiva människorna i hela samhället. De har fullt upp för jämnan. Nu vet vi ingenting om morgondagen men jag önskar verkligen att jag får uppleva pensionsåldern. Fast ändå mer önskar jag att jag redan nu är så pass förståndig att jag sållar bort det som inte är så väsentligt och som bara suger kraft ur mig och ersätter det med sådant som jag verkligen blir glad av och som utvecklar mig som människa.

Imorgon blir det en liten utflykt och det blir kanske blogguppehåll ett tag framöver. Ibland kan det vara bra med ett miljöombyte och andas lite annan luft. Även om den andra luften inte är så ren och nyttig. Ibland kan man behöva åka bort för att uppskatta det man har hemma. Det som i vardagen kan göra människor blasé och less, blir efter en liten utflykt, ett hem fyllt med trygghet och glädje. Vi har det oförskämt bra. Även om inte allt är tipptopp, så har vi det bra. Mat för dagen. Rinnande vatten till mat och hygien. Värme och elektricitet. Vi behöver inte åka långt bort för att få se andra omständigheter.

Jag tycker inte det är svårt att komma till andra omständigheter. Jag har under många år arbetat i sällskap av kackelackor, loppor och annan ohyra, som jag inte har här hemma. Jag har känt tacksamhet för möjligheten att få duscha iskallt efter en veckas duschuppehåll. Jag har lärt mig att bädda gamla halmmadrasser på ett sådant sätt att varken ohyra eller smuts märks. Det går att ta seden dit man kommer. Det går att vänja sig vid det mesta. Då är det svårare att komma tillbaka hem. Där kaklet är rent, vattnet är varmt och olika schampon och duschcremer står uppradade. Bara att välja och vraka. Det är svårare att komma hem och höra oss själva klaga på sådana saker som vädret och det gemensamma köket på arbetsplatsen.

Man överlever smuts och ohyra för en liten tid. Då är det svårare att se hur man bedövar spädbarns hunger med en spritfuktad tygbit i barnets mun. Då är det svårare att se hur fattiga människor säljer sina sista ägodelar eller små buketter av vilda blommor, för att få några slantar till bröd. Då är det svårare att se hur oskyldiga barn går på gatan och lever på gatan. I Lettland, som inte ligger så förskräckligt långt borta från Sverige, lever cirka 30 000 barn och ungdomar på gatan. Jag har närmare dit fågelvägen än vad jag har till Småland. Ändå är livet så totalt olika för de båda områdena. Det kan kännas hopplöst, men kom ihåg att det behövs inte mycket för att skapa förändring till något mycket bättre.

Ibland när det griper tag i mitt hjärta och jag känner hur det värker på grund av alla orättvisor, fel och brister, så tänker jag på en flicka som jag mötte i Lettland. Hon var blind och var med på ett läger som vi ordnade på lettisk mark. Hon njöt i fulla drag på lägerdagarna. Det strålade om henne. På avslutningsdagen tackade hon och var så lycklig för att hon fått möjligheten att dela gemenskapen. Hon hade fått en veckas frihet från den morfar som vanligtvis utnyttjade henne sexuellt. Det kändes så hårt att skiljas från henne. Även om vi inte gav upp arbetet att förändra hennes vardagssituation mer kontinuerligt efter lägrets slut. Men vi kunde inte annat att glädjas tillsammans med henne. Hennes blinda ögon strålande. Hela hennes ansikte strålade. Hela hennes varelse spred sådan livsglädje, så den smittade av sig på oss. Vi som skulle återvända till alla schampoflaskorna hemma. Det finns så många levnadsöden. Var och ett är som att öppna en bok. Som innehåller livet. Med all dess glädje och all dess sorg. Alla har det inte så bra att de kan drömma om extra tid och om önskningar om dess innehåll. Många drömmer om mat för dagen och om tak över huvudet. Eller ett par skor åt varje familjemedlem.

PS. Nu är glada påsken slut, slut, slut. Riset har jag kastat ut, ut, ut. Men till nästa år igen, kommer den igen. För det har jag lovat! Håll utkik efter påskblogg i april nästa år. Skärtorsdagen den 9 april 2009 närmare bestämt. På återseende med ett leende!

Jesus och Leif har en del gemensamt

Idag ska två herrar få uppta utrymmet i min blogg. Jag kan omöjligt blogga på påskdagen, utan att nämna Jesus. Utan honom, ingen påskdag. Om långfredagen präglades av mörker, död, förtvivlan, smärta och tårar, så var förvandlingen total idag. Det var ljus, liv, glädje, hopp och jubel. Jesus har uppstått! Det verkar helt ofattbart. Plats för tvivel. Är det verkligen möjligt att först torteras, spikas upp på ett kors, dödförklaras, begravas, för att några dagar senare visa sig livs levande? Inte undra på att soldater svimmar eller flyr, inte undra på att kvinnorna förundras vid graven och vid mötet med ängeln. Inte undra på att Tomas tvivlar och ber om att få känna och se på Jesu sår. För detta har han fått kallas Tomas tvivlaren i mer än tvåtusen år. Det är inte rättvist. Han verkar mest normal och mänsklig av dem alla.

För det måste ha varit obegripligt och svårförståeligt att ta in nyheten och vetskapen om Jesu uppståndelse, efter att ha sett vad soldaterna hade gjort med honom på långfredagen. Efter detta hemska scenario så kom rädslan för framtiden blandat med sorgen efter mästaren. Det blev inte många timmars bearbetning, innan ännu en chock drabbade dem. Visserligen med ett glatt budskap, men var det verkligen sant? Hur kunde detta ske? Tomas tvivlaren har genom årtusenden fått bära hundhuvudet över sin förfrågan om att få se och känna såren. Med handen på hjärtat, skulle inte du och jag ha velat göra detsamma?

Jag tycker inte att det är mycket begärt och jag tror att Jesus kan förstå detta. Jag ser det som om Tomas verkligen ville förvissa sig om att det var mästaren. Att det var Jesus. Det vore inte dumt om vi idag gjorde detsamma. Det finns så mycket som vill förvilla oss och lura oss och där står Jesus och väntar. Jag tror att han gläds över dem som kommer och ber om att få se och känna hans sår. Som verkligen vill tro och som vågar komma nära och visa sina tvivel. Kvar finns frågan, hur kunde detta ske? Jag har inte något enkelt svar på det. Jag känner bara att jag bär på en tro på en stor Gud. En Gud som inte är begränsad av vad som går eller vad som inte går. En Gud som inte säger att så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Gud är Gud och under påsken har det blivit visat för oss människor. Död blir till liv. Sorg blir till glädje. Mörker blir till ljus.

I kyrkan såg vi Jesus idag. Inte så där som vi har sett honom på film. Inte med några spikhål eller med en lång mantel. Inget skägg. Nej, idag såg vi honom genom alla som var där. I varje människa som tror på honom. Det kändes fint. När jag tittade på alla församlingmedlemmar som satt i bänkarna och så tanken på att detta är Jesus, så fick jag en föraning om hur vacker han måste vara. Så fascinerande. Tillsammans med alla påskliljor som verkligen översållade hela kyrkan, så var det en vacker bild på trons mysterium. I smyg bad jag att få se spikhålen. Eftersom jag hade hört hammarslagen på långfredagen. Det var bara för två dagar sedan. Inte undra på att människorna på Jesu tid var förundrade. Trots att jag har hört berättelsen ett oräkneligt antal gånger under min levnad, så är den fortfarande förundrande.

Jag ska snart blogga om herre nr två för dagen. Men eftersom påskdagen och långfredagens berättelser är så motsatta, så måste jag bara reflektera över just motsatser. Mörk och ljus. Död och liv. Sorg och glädje. Högkyrklig och... lågkyrklig. Det finns något som heter högkyrklig. Vet inte om motsatsen heter lågkyrklig. Jag funderar på innebörden av högkyrklig. Ordet har en aning negativ klang för mig. Jag tror att det är en inriktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Oj, oj, detta blir ord som var och ett behöver en ordbok med förklaringar. Tomas tvivlaren framstår som en fullständigt normal och enkel person. Där behövs ingen ordbok. Där behövdes inga traditioner. Han ville bara förvissa sig om att han hade kommit till rätt person. Det kan vara lätt att förvilla sig in bland snåriga traditioner, riter och hierarkier, så att vi inte hittar kristendomens centrala person. Jesus.

Jag respekterar högkyrkligheten och vad den står för. Precis som jag respekterar dess representanter. Däremot förstår jag inte de gånger då högkyrkligheten är viktigare än budskapet. Jag slår då gärna följe med Tomas och gör ett epitetstillägg. Ing-Marie tvekaren. Med högkyrklighet följer ibland, inte alltid, men ibland, ordenstillhörighet. När vi ändå talar om motsatser så är just ordensmedlemsskap ett sådant sammanhang, då jag inte får saker och ting att stämma överens. Ganska ofta är sådana ordnar stående på en kristen grund. Ändå är det ofta slutna sällskap, oftast förbehållna män. Deras hemsidor och informationssidor skriver att deras verksamhet skapar många frågor från allmänheten. Efter att ha läst informationen så är frågorna ännu fler. Jesus säger: "Jag är världens ljus. Den som tror på mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus". Han säger också: "Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria". Ändå väljer många människor, särskilt män, att binda sig att uppnå vissa grader, som de inte ens får yppa för sina fruar.

Vad hände då med äktenskapslöftena som är instiftade inför Gud? Att en man ska lämna sin far och sin mor och leva med sin hustru. Att de ska dela allt. Till döden skiljer dem åt. Var finns tillägget att vissa hemligheter ska mannen ha? Som de han skaffar sig i ordenssällskapet. Jag kan leva med Mr T:s hemligheter inför julafton och födelsedag, men för övrigt hoppas jag att vi kan leva i sanning. En sanning som gör oss fria. Är detta en form av lågkyrklighet? I så fall är jag glad över att kallas Ing-Marie tvekaren. Nog om högkyrklighet och ordenssällskap. Detta fantastiska och hysch-hysch-varnings-aktiga samtalsämne borde tillägnas en egen blogg så småningom.

Jag teckentolkade påskdagens gudstjänst. Det är en förmån att få sprida det glada budskapet med händer, kroppshållning och mimik. Många tack framfördes efter gudstjänsten. Döva och även hörande tyckte att det var så vackert. En kvinna sa att det var så musikaliskt teckentolkat och det tycker jag är extra roligt, för då har verkligen språket blivit rytmiskt och levande. Slut på död och mörker. Jesus har uppstått på teckenspråk också. Eftersom jag ligger en mikrosekund efter med tecknandet jämfört med det talande språket, så fick jag påpekande om en ytterst angelägen sak efter gudstjänsten. Att det var viktigt att ställa sig upp. Den där mikrosekunden av fördröjning var ett allmänt störande av ordningen. Suck, kan vi inte bara vara glada för att Jesus lever?

Någon påpekade för mig att jag borde ha varit omnämnd med namn i programmet. Precis som präst, körledare, organist, musiker med flera, med flera. Jag vet vad jag heter, så för mig är det inte så viktigt. Dessutom tror jag att det var ett felriktat klagomål, eftersom jag inte tillhör den skara av människor som vill framhäva mig själv. Hallå, hallå, mitt namn fanns inte med i programmet. Uselt. Inte riktigt min stil. Dessutom har man på något sätt lyckats genom att utesluta teckentolkaren ur programmet. Att vara en viktig, osynlig länk mellan förmedlaren av budskapet till åskådaren. Inte jag, utan prästen, musikern, kören och dess ledare. Jag får nöja mig med att ha mitt namn skrivet i livets bok och folkets tacksamhet min belöning. Idag räcker det med att veta att Jesus har uppstått, även för teckentolkaren. Denna lilla obetydliga varelse, som inte fick plats i programmet.

Kommer ni ihåg programmet "Fem myror är fler än fyra elefanter"? Jag växte upp med det. Minns särskilt bokstaven O och sången Bom, bom, bom, bom, bom, bom, bom, ooooooooo vad det låter bra. Det är O:et i bomet som gör det. Ett O kan vara mycket viktigt. Jag råkade göra en felsägning, en lågkyrklig sådan. Jag sa kyrkhandbok istället för kyrk-O-handbok. Sådant måste korrigeras och rättas till. Vad är det för syndig varelse som går runt och säger kyrkohandbok utan O? Sådana gånger räcker det inte med att Jesus har uppstått. Tur att jag har kommit så långt att jag har lagt av min småländska accent. Annars hade det kunnat blivit ett grovt och grötigt: kö(r)kåhanbok. Det är O:et i bomet som gör det.

Nu kan jag inte hålla på herre nr två längre. Leif Boork. På sätt och vis har han också uppstått. Han fick sig en liten minikorsfästelse i Brynäs i höstas. Han fick minilida litegrann i pressen och minibegravdes långt ifrån Läkerol Arena. Närmare bestämt i Almtuna, i hockeybåset i Uppsala. Idag på självaste påskdagen var han tillbaka och det fanns inga tvivel. Han stod där stadigt och med sitt vanliga hockeykoncentrerade fejs. Vilken seger för Boork. Isen borde ha varit överströdd av påskliljor. Ett tecken på liv. Brynäs besegrade Rögle med 6 mål mot 1. Boork är tillbaka. Förhoppningsvis vänds kvalspel till elitseriespel. B-O-O-R-K får stå för Brynäs Orkar Ovanligt Raska Kontringar. Jag gläds med Boork. Det visar att alla oförrätter får en upprättelse till sist.

PS. Namnsdagshälsningar till en hel rad av nära och kära under påskhelgen. Börjar med alla med namnet Kim på skärtorsdagen. Fyra släktingar i Norrköping firade förhoppningsvis med tårta eller åtminstone nallade på påskgodiset. Långfredagens Bengt. Svåger i Borlänge och en arbetskamrat missade jag i fredags. Rättade till problemet idag. Ibland är det bra med uttrycket bättre sent än aldrig. Kenneth hade namnsdag under påskafton. Så det blir en liten hälsning till Gimo i Uppland. Vi tar en försenad skål i påskmusten. Idag firar min moster och gudmor namnsdag. Nyss fyllda 85 år. Mina tankar går till moster Gerd i Södertälje. Gratulerar på din dag. Imorgon är det Gabriel. Annandag påsk och hälsningarna går åt två håll. En till Norrköping - igen. En till Västerås. Två härliga grabbar! Grattis på namnsdagen! På tisdag är det Marie Bebådelsedag. Innebär det att det är våffeldag igen? Eller är detta den rätta våffeldagen? Det är lite rörigt när påsken kommer så tidigt... och vintern kommer så sent. Idag fick vi skotta igen. Det är ju skottår, inte sant? På återseende med ett leende!

Idag kan vi leta godisägg i snödrivorna

Dags för mitt livs första påskaftonsblogg. Så jag använder bloggytan till att önska alla bloggläsare en riktigt glad och härlig påsk! Hoppas allt är väl därute bland påskägg och påskliljor. Jag har under större delen av mitt liv förknippat påsken med färgen gult. Gula påskliljor, gul drällduk på köksbordet, gula kycklingar, gulmönstrade servetter och så vidare. Inomhus är allt sig likt. Förutom att jag tycker att lila är en snygg dekoreringsfärg som passar till påsken. Därav mörkt purpurfärgade ljus och ljuslyktor. Kycklingarna är fortfarande gula. Påsken utomhus brukar förknippas med påskliljor i zinkhinken på trappan. Krokus i påskfärger i rabatten. Visserligen är påsken normalt onormalt tidig i år. Den blir ju det med jämna mellanrum, men ute känns det mer som julafton och vinter idag.

Snön har vräkt ner över Gävlebukten. Ingen plog har synts till i kvarteret. Vi har hållt gångar och garageuppfart snöfria i högst en kvart, sedan ser de ut som när vi började skotta. Ett riktigt snöoväder. Det första den här säsongen. Pulkor, skidor, snowracer, stjärtlappar och andra snöförknippade färdmedel har använts av barnen i området. Problemet verkar vara att det har kommit för mycket snö. Pulkan tar tvärstopp i snödrivorna. Mr T och jag tog oss till gymmet. Bäst att förebygga inför påskbordets läckerheter och för innehållet i godispåskäggen. En chokladkladdkaka med hushållsfärgad grädde står också och väntar på sin tur. Måste bara få en stund till att bearbeta skinka, lax och frestelsens vid namn Jansson.

När vi hade gymmat färdigt Mr T och jag, så tog vi oss ut i kylan och snålblåsten. Det var som att gå in i en vägg av snöflingor. Hela tillvaron såg snögrå ut. Det blev till att borsta av bilen. Den var vit och inte längre blå. Färden till affären blev spännande och vi suckade tacksamt över att det var just till affären och inte till Småland eller till fjällen som vi tänkte åka. Det har fortsatt att snöa hela dagen och påsken blev därmed inte gul i år. Den blev vit, vit som snö. Vit av snö. Får försöka bättra på påskfärgen med lite gul hushållsfärg i grädden. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Äldsta tonåringen har jobbat idag och var hemma och avnjöt påskbordet. Mätt och belåten tog han sig vidare för lite påskfirande med några tränarkollegor. Yngsta tonåringen har besök av pojkvännen, så vi får ungt sällskap vid matbordet Mr T och jag. Det känns skönt med varm och trevlig gemenskap när snövindarna ilar runt knuten. Ett perfekt scenario för tändning av de mörkt purpurfärgade stearinljusen. När det inte går att titta på krokusarna ute, så får vi nöja oss med ekologiska gula rosor, ekologiska gula tulpaner och gula påskliljor i krukorna i köksfönstret. Har inte en aning om påskliljorna är ekologiska. De kostade inte skjortan, så de är säkert oekologiska. De blommar ljuvligt och vårhoppfullt, men i takt med utslagning, så känns de allergiframkallande. Får se hur länge Mr T och äldsta tonåringen står ut. Jag tycker inte att de luktar lika gott som de ser ut. I det fallet är rosorna oslagbara. Både vackra och gott doftande. Dessutom ekologiska.

Ska sätta mig och förbereda lite för morgondagen då budskapet om uppståndelsen ska teckentolkas. Steg 1 av förberedelserna är avklarade. Uppbyggandet av styrka på gymmet och utrensning av trista tankar på löpbandet. Nu följer steg 2. Genomläsning och en del översättning av krångliga texter till förståeligt teckenspråk. Från fikonspråk till teckenspråk. Jag ska under tiden titta lite djupare i påskäggsinnehållet. Skumharar och dragéchokladägg. Påsken är inte så tokig. Även om den i år blev vitare än den var tänkt att den skulle bli. I skrivandets stund yr snön utanför fönstret, så jag ser knappt över till andra sidan av vägen. Det beror på snön. Det vet jag säkert. Men det skulle kunna bero på min syn också.

Jag var hos optikern i torsdags . Precis innan starten på påsklovet. Det var både goda och dåliga nyheter. De goda först. Jag har fått bättre syn på långt håll. Tänk att det händer sådana positiva saker mitt i livet. Alltså jag såg helt plötsligt bättre utan glasögonen jag kom ditbärandes på. Nu till de dåliga nyheterna. Jag såg markant mycket sämre på nära håll. Jag kan inte längre läsa det finstilta. Hur jag än anstränger mig. Jag har åldern inne för progressiva glasögon. Progressiva. Synen förändras med åren och behovet av synkorrektion ökar. Det är ett faktum alltså även för mig. Detta ger mig ett nytt bloggämne någon gång framöver. Inte minst för att få oja mig en timme över kostnaden. Tandläkare och optiker. Vad tror de att vi normalinkomsttagare är gjorda av? Pengar? Fel svar. Vi består av ca 60% vatten. Resten är proteiner, kolhydrater, fetter och mineralämnen. Inte en enda krona, inte ett enda öre att hämta där.

Jag är född med en småländsk hjärna. Det är i alla fall vad jag tror, så mina ekonomiska tankebanor började genast arbeta. Jag har bearbetat fram reservplaner och kommit på att det lönar sig rejält att jämföra optiker. Känner jag mig själv så kommer jag att beställa glasögon på nätet. Det har jag gjort förut och det är smidigt och klart mycket billigare. Jämfört med optikerns erbjudande så räcker glasögonköp på nätet även till en weekendresa till låt oss säga London. Inklusive en musikalkväll, Madame Tussaud och en pubrunda. Så valet kommer inte att vara svårt att göra. Ska bli kul att se London med nya ögon, alltså nya glasögon. London by the progressive way. Be seeing you with a smile! Varför krångla till det? Räcker som det är med en progressiv framtidsvy. Jag säger som jag brukar bloggsäga: På återseende med ett leende! Snart får jag kanske bloggsäga: På återprogressivtseende med ett fokuserat leende!

PS. Om exakt två månader idag fyller äldsta tonåringen år. Då brukar vi kunna fira ute på altanen med jordgubbstårta. Det känns lite märkligt att tänka så idag, men jag gör det för att ingjuta hopp åt förtvivlande insnöade bloggare och bloggläsare. Om två månader. Håll ut och ha under tiden en riktigt Glad Påsk!

Jag längtar efter lite uppståndelse!

Jag var med på en påskvandring i veckan. I kyrkan. Tillsammans med sjuttio förskolebarn och medföljande personal. Hela påskens budskap på trekvart. Torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. Skärtorsdagen med Jesu sista måltid med lärjungarna. Jesus delade ut brödet och vinet, för att lärjungarna i fortsättningen skulle göra det och tänka på brödet som Jesu kropp och på vinet som Jesu blod. Så gör vi fortfarande. Delar nattvarden tillsammans. Vi påminner oss själva och varandra om det Jesus gjorde för oss. Ibland kan jag tycka att det blir mer en ceremoni, en ritual, nästan åt slentrianhållet, utan någon djupare innebörd. Har budskapet blivit diffust under den gångna tvåtusenårsperioden?

Skärtorsdagen fortsätter med ångesten i Getsemane. En stor trädgård eller skogsdunge, dit Jesus gick för att be i avskildhet. Eftersom han visste vad som väntade honom, så är det lätt att förstå hans vädjande bön till sin Far, till Gud. Vem skulle inte vilja slippa ett sådant öde? Lärjungarna hade säkert inte lika klart för sig vad som väntade deras ledare, vän och mästare. De hade svårt att hålla sig vakna. De somnade. Allt är sig likt. Tvåtusen år senare sitter en och annan kyrkobesökare och nickar till. Gäspar. Somnar om. Jag är säkert inte ensam om att ha somnat mitt i min aftonbön. Även om ärendet till min Far var ytterst angeläget.

I Getsemane förråder Judas, en av Jesu lärjungar, sin mästare med en kyss. Det måste ha känts för dem båda. Judas kunde ha pekat och sagt att där är han, Jesus, men han går fram och kysser Jesus. Det är lätt att komma med en dömande replik och säga fy och skam till Judas. Fast någonstans där i mörkret och i kvällsdiset i Getsemane står Jesus och jag uppfattar att han säger att den som är utan synd får kasta första stenen på Judas. Stenen som jag har i min hand blir jag tvungen att släppa och den faller tungt mot marken.

Soldaterna tar Jesus tillfånga och så får vi följa dramat vidare in på långfredagen. En påskvandring med en förskolegrupp är inte alls blodig och våldsam. Den är saklig och spännande. Den är berättande och levande. Barnen sitter på knä och gör stora ögon inför undret då död blir till liv. Från kors genom grav till uppståndelse. Spontana kommentarer kommer ur de små barnamunnarna. Jag fascineras av en liten kille som kryper fram till graven för att ta sig en titt på den bortrullade stenen och den avsvimmade soldaten utanför graven. Han kikar upp mot ängeln som sitter på den bortrullade stenen. En ur personalen kommer och lyfter bort honom från händelsernas centrum. Jag drar på mungiporna och tänker på när Jesus sa: låt barnen komma till mig. Himmelriket tillhör dem.

Jesus tyckte att vi skulle vara mer som barnen. Krypa nära, nyfikna, förundrade och spontant kommenterande. Omständigheter har format oss till vuxna och jag får återigen anledning att dra på mungiporna. En ur personalen har under föreställningens fyrtiofem minuter hunnit med att svara i en ringande mobil, gått omkring och suckandes suttit och kommenterat den lååånga påskvandringen. Hon har totalt missat att barnen har suttit stilla, tittat och lyssnat. Sedan kommer en tydlig kommentar: Vad finns det för bevis på att detta är sant? Jag tror att Jesus ger mig en skarp blick för att jag dragit på mungiporna och så går han fram till kvinnan. Den här stunden är hennes. Ensam med mästaren. Hon får ställa alla sina tvivlande frågor. Jesus trivs i hennes sällskap.

Jesus undervisade ofta under bar himmel. Så det fanns inte något besvärande tak som tog emot. Idag kan det kännas instängt och fördömande i våra kyrkorum. Vi ska vara på ett visst sätt. Det är sällan högt i tak. Samtidigt så vill människor idag ha bevis. Men var är alla bevis på att det inte är sant? Jesus säger någonstans i sin undervisning att saliga är de som tror utan att ha sett. Alltså att tro, utan att ha bevis. Vi ser inte heller vinden, men vi kan känna den. Då och då kan vi också se hur vindens verkningar har gått fram. Vi ser inte Gud, men vi kan känna Honom. Då och då kan vi se hur Guds hand har gått fram. Det är då vi får tro. Eller känna tvivel.

Påskvandringen är avslutad sedan flera dagar tillbaka. Nu får vi genomleva dygn efter dygn på riktigt och minnas vad som hände under den där påsken för länge, länge sedan. Idag är det långfredag. Mr T och jag tog oss till kyrkan och gudstjänst klockan elva. Det var en eftertankens gudstjänt. En värdig åminnelse av det lidande som Jesus fick genomgå. Psalmsång och körsång a capella gudstjänsten igenom. Dagens lidande är av annorlunda slag än lidandet inne på borggården och på Golgata. Jag tror inte Jesus hade misstyckt om det varit en sång av modernare snitt än 1300-1700-tal. Mr T och jag läste noter och sjöng efter bästa förmåga. Det talas mycket om igenkännande inom kyrkan i dagens gudstjänster. Men ändå är det kyrkan som håller fast i dessa oigenkännliga sånger.

I snöyra tog vi en promenad till ännu ett kyrkobesök på eftermiddagen. Sopran- och altstämmor med stråk- och cembaloackompanjemang. Korset i centrum. Fastsurrat i altarringen. Törnekronan på plats. Körverket heter Stabat Mater. Texten är skriven Jacopone da Todi. Den är gripande och vacker. Handlar om Jesu moder, som är vid korset. Hon ser sin son lida. Hon lider ohyggligt. Diktarens text är tonsatt av en mängd olika kompositörer. Verket känns mycket katolskt och mycket riktigt, det används flitigt inom katolska kyrkan. Denna 1700-talskomposition får mig att längta hem. Dagens dos är farligt nära överdosering och jag letar förtvivlat efter CD:n med musiken från musikalen Jesus Christ Superstar när jag kommer hem.

Mr T och jag bestämmer oss istället för att lidande ta oss igenom filmen The Passion of the Christ. Trots att vi har sett den flera gånger förut, så tar den på nytt tag i oss båda. Jag gråter. Tårarna strömmar. Detta är omänskligt. Den plåga som Jesus fick utstå, den grymhet i denna tortyr, det stora svek av de människor som några dagar tidigare hade hyllat honom, det är illamåendeframkallande. Jag känner mig tokförbannad på översteprästernas agerande. Men återigen så påminns jag om att Jesus ber faktiskt för dem. Han ber för sina fiender. Vad gör vi idag? När vi inte ber alltså? Har vi hittat något eget framgångsrecept? Tar vi till vapen? Är det därför världen ser ut som den gör?

Det finns kval och så finns det kval. Brynäs möter Leksand borta och sådana derbyn kan numera spelas på långfredagar. Det är en välsignelse för dagens människor att det kommer en röd dag då och då. Så att de hinner göra lite annat än att arbeta. Att den röda dagen beror på att någon tog deras synd och skuld och betalade med sitt eget liv är av mindre betydelse. Trots att det i slutänden är det enda som betyder något. Vi behöver bara bevisa det för dem. Eller räcker det kanske med att be och visa? Ja, jag tror faktiskt att det inte är krångligare än så. På återseende med ett leende!

PS. Brynäs segrade under skrivandets stund över Leksand med 3-2. På påskdagen möter Brynäs Rögle hemma och Mr T och jag planerar att gå dit. Förhoppningsvis hinner vi fira både Jesu uppståndelse och en Brynäs-seger. Jo, tack vare röd dag hinner vi med båda segrarna. Den över död och den över Rögle. Nästa års långfredag hoppas jag på en kombination av lidande och njutande genom ett framförande av Mozart's Requiem. Den är ganska vanlig på Alla helgons dag. För att minnas de avlidna. Tycker nog att den passar på en långfredag också. Den är så otroligt vacker. Bland det vackraste. Ja, faktiskt. Trots 1700-talsvarning. Den kan inte överdoseras.

Hönor vs Gamlingar

Jag vet inte om jag vågar hålla på Brynäs IF i hockeyns kvalseriel. Mina lag har inga lysande placeringar i tabellerna. Se bara på fotbollen. Östers IF, var hittar vi dem? Södertälje SK i hockeyn, kom de till slutspel? Nej då. Vetlanda i bandyn? Hallå? När var de i bandyfinal senast? Det blir bara pinsamma svar. Jag förstår mig inte på mig själv. Varför tar jag upp pinsamheterna i bloggen? Självklart ska jag hålla tummarna för Brynäs-laget. Lite lokal känsla får jag försöka anamma, nu när det verkligen gäller. Jag kan nog tycka att Gefle IF ska vara kvar i Allsvenskan också. Men inte om det blir på Östers IF:s bekostnad. Där är jag stenhård. Jag har krupit, stått och gått på den småländska jorden för länge för att svika Östers IF.

Jag går snabbt över till andra pinsamheter. Sveriges åldringsvård. Jag vet att den kan fungera bra på många platser, så jag tänker inte alls dra alla vårdplatser över en kam. Jag tänker bara blogga om den som jag besökte igår. Jag skulle göra ett besök och gratulera en 93-årig dam. Det var lika svårt att ta sig in på äldreboendet som det är att ta sig in i ett behandlingsrum på akutmottagningen eller på fängelset. Ringde på portringklockan. Inget hände. Hade tur att kunna slinka in, när en annan person slank ut.

Det blev ett trevligt besök. Vi hade en lång stund av fin gemenskap. Vi tog oss igenom de flesta samtalsämnen och det kändes gott. Födelsedagsbarnet var överraskad och glad för orkidén. Så långt inga pinsamheter. I hissen ner från avdelningen så vällde ett obehag upp från mitt inre. Eller var det möjligen en panik för att behöva åldras på det sättet? Gamla människor satt ensamma i sina rullstolar, utan att någon från personalen eller någon annan människa överhuvudtaget tilltalade dem under mycket lång tid. En gammal dam, som ganska raskt och piggt tog sig fram med rullator, kom och bad att få sitta en stund tillsammans med oss. Vi makade på oss runt soffbordet. Givetvis finns det stjärterum när det finns hjärterum. Hon berättade att hon kände sig så ensam.

Hur är det möjligt för en människa att känna sig så ensam när hon bor så kollektivt som på ett äldreboende, där en personalgrupp finns till hands dygnet runt? När jag sökte någon anställd på avdelningen så fick jag leta rejält. När jag slutligen lyckades, då hittade jag inte bara en, utan ett helt gäng. Gemenskapen i personalgruppen var tät och ogenomtränglig. Människor i åldern 65+ göre sig icke besvär att tränga sig på där. Möjligtvis vid ett tryck på larmknappen. Det var födelsedag. Det var eftermiddag. Ingen av personalen erbjöd sig att ordna en enkel kopp kaffe till födelsedagsbarnet och gästerna. Jag är inte ovan att packa kaffekorg. Ska bara notera att det gäller inte bara vid skogsutflykter och idrottsevenemang. Det gäller uppvaktningar och besök på äldreboenden.

Jag noterar att många av de äldre har påsar för urin fästade på benen. Är detta till fördel för de boende? Kan de inte längre kissa av egen maskin? Eller underlättar det för personalen? Jag är själv uppväxt med kateter på grund av missbildade njurar och urinvägar. Jag vet hur besvärligt det är att ha kateter. Det är aldrig behagligt. Det är ett gissel. Våra äldre medmänniskor får ha sitt kiss hängande utanpå benen. Fullt synligt för alla. Jag tycker det är pinsamt att vi inte har kommit längre.

Det märks tydligt om det finns förmåga att göra avdelningar mysiga och hemtrevliga. Den här avdelningen var en tydlig institution. En förvaring av äldre människor som inte längre klarar sig hemma. Inte nog med sorgen över att behöva lämna sitt hem. De fick lämna all hemtrevnad bakom sig också. Besöket gjordes i påskveckan, men det fanns inte en tendens till pynt. Vad kostar en påse fjädrar. 3 paket för en guldpeng? En ganska billig insats för att höja trivselfaktorn. Jag tror inte att det är kostnaden som är avgörande för dessa pinsamheter. Det är viljan och intresset.

Sverige är ett intressant land på många sätt. Det är hopplöst svårt för äldre att få en plats på ett äldreboende. Det är ett lotteri och högsta vinsten är ett rum, där endast ett litet urval av eget möblemang får plats. För att få tillgång till detta rum måste man uppfylla flera kriterier. Det räcker inte med att vara gammal och trött. Man måste vara dement också. Helst ska man inte ha uppfattning om någonting. Då funkar brist på hemtrivsel och katetrar med medföljande påse på benet. Ingen höjer sin röst i radio eller TV. Ingen gör löpsedlar om denna förvaring. I Sverige höjer vi våra röster för annat och fyller löpsedlarna med riktigt viktiga saker. Aktuellt i dessa tider är hönsen. Hemska tankar hur vissa hönor har det. Små burar, ovaderade.

För att inte tala om hur hönorna har det i Finland, där de använder våra i Sverige avlagda hönsburar. Lyckliga är de hönor som får gå ut och spankulera litegrann varje dag. Ute i friska luften. Så ska alla svenska hönor ha det. Det är inte lika viktigt med de äldre. Att de får komma ut och spankulera lite varje dag och få lite frisk luft som inte luktar salvor och gammalt kiss, det har inte samma höga prioritet. Statistiskt sett, så ska de snart dö. Hönorna är fortfarande i produktion och vi kan göra oss en hacka på äggen. Vad vi glömmer är att vi alla, även vi som nu är i produktiv ålder, också bli gamla någon gång.

Jag hade ont i bröstet en lång stund efter besöket på äldreboendet. Jag har svårt att se och förlika mig med den människosynen. Det skulle vara intressant att ta sig en titt på medicinförrådet på den avdelningen. Hur ser innehållet ut i de röda doseringslådorna? Hur många tabletter är av det lugnande och bedövande slaget? Hur många tabletter gör så att man sover större delen av dygnet? Hur många tabletter gör så att man sitter som ett levande lik utan att reagera? Kunde man skippa något enstaka piller genom beröring, tilltal, frisk luft och aktivitet? Om man tog bort katetern och hjälpte äldre att på ett värdigt sätt gå på toaletten, skulle man kunna ta bort tabletten mot svidningar och rodnad i underlivet? Kunde man kanske då ta bort sulfa-tabletten för den ständigt återkommande urinvägsinfektionen?

Smakar det inte gott med en kopp kaffe på 93-årsdagen, precis som det gör på 43-årsdagen, 53-årsdagen och 63-årsdagen? Jag frågar personalen, som jag tror uppskattar en fika på sina bemärkelsedagar. Vi pratar inte om stordåd. Vi pratar om medmänsklighet och ett enkelt tänkande. Sådant som vi faktiskt har tid med om vi lär oss att prioritera. Umgås med arbetskamrater kan man göra runt Fia-spelet om gamla Ebba och gamle Ture får sitta med. Umgås med arbetskamrater kan man göra på vårpromenaden om man låter Greta och Aina komma ut samtidigt. Dessa gamla människor är det viktigaste som personalen har på sin arbetsplats. Utan dem, inget arbete. Det gäller att ha fokus på rätt sak. Där precis som i hönsburarna.

PS. Vet du någon som bor på äldreboende eller som sitter ensam i påsk, så gör ett besök om du har möjlighet. Eller slå en signal. Eller skriv ett kort. Det kan verka simpelt, men borde vara en självklarhet. Vi har ju lärt oss att köpa ekologiska ägg. Bara för att de hönorna har haft det bra. Skulle inte den äldre generationen vara värda samma vördnad? Ekologisk äldrevård. Något nytänkande. Kom ihåg var du läste det först! På återseende med ett leende!

Du tronar på minnen från fornstora dar

Jag skapade en ny etikett för mitt bloggämne igår. Etiketten blev blandat. Antagligen för att jag tyckte den var just - blandad! Sport, musik, tortyr, schlager, sprit, verktyg, juryarbete och hemmakvällar. Jag letade i redan satta etiketter, men kunde inte ena mig själv om en gemensam etikett. Blandat fick det bli. När jag läste min blogg (jag gör det ibland faktiskt) från gårdagen, så tänkte jag att jag måste göra ett förtydligande. Jag var nykter. Spik nykter när jag skrev. Blogg och sprit hör inte ihop. De börjar inte ens på samma bokstav. Slutar inte ens på samma. Jag tycker att gårdagens blogg var så blandad att den kan uppfattas som onykter. Jag bloggar med ena handen på hjärtat nu. Jag var inte rödmosig, glansig eller det minsta vinglig. Ibland är det bara så att när människor är från hjärtat ärliga, så kan de uppfattas som om de är på lyran. Så långt har det faktiskt gått i vårt kära fosterland. Är man ärlig så kan man inte vara nykter.

Jag ber om ursäkt om jag ägnade gårdagens blogg åt att höja ett mediokert bandylag till skyarna, gnälla på gnisslande stråkinstrument, såga Christer Sjögren och stoltsera med nyinköpta redskap. Det fanns faktiskt viktigare saker att blogga om. Nämligen Sveriges asylpolitik. Jag är så förvånad att jag får med våld stänga min mun, så att inte någon flyttfågel flyger in i munnen och bygger bo. Jag bär på ett så stort frågetecken så att jag ser ut som en fågelholk. Det går inte en dag utan att tidningar, TV och radio berättar om tragiska människoöden. Inte nog med att de har upplevt krig, förföljelse och svält i sina hemländer. Det har upplevt flykt. De bär på mycket som vi inte har en aning om. Vi kan bara försöka föreställa oss hur det skulle vara. Vi slår ofta bort dessa tankar. Det blir för mycket. Vi orkar inte tänka tanken ut. Då är det lättare att prata om vädret. Det fungerar som plåster på såren. Dock inte på de riktiga såren.

Jag kan inte för mitt liv förstå, hur Sverige kan rycka upp en människa som har varit här i sju år. Som pratar bättre svenska än vår drottning. Som har fast arbete och en familj som han försörjer utan bidrag. Hur kan man hämta denna person med polisiär hjälp och sätta honom i förvar? Inom lås och bom i väntan på avvisning? Avvisning till Irak? Eller Iran? Eller Afghanistan? Vi som är födda och uppväxta i Sverige, vi varnas för att åka till dessa länder. Det är farligt och oroligt där. Trots att vi har svenska pass. Trots att vi inte har sagt vår politiska åsikt eller tagit strid i dessa länder. Hur kan Sverige som land skicka tillbaka människor dit? Till en plats de har flytt ifrån. Av olika anledningar. Vad ska de komma tillbaka till?

Hur kan Sverige komma på tanken att tillfångata en man som har tre månader kvar på sin gymnasieutbildning här i Sverige? En man som har vunnit respekt i sin klass. Som har vunnit respekt och tränar ett lag. Som har vunnit respekt och idag har många vänner här. I vilken lag står det skrivet att när det har gått sju år och människan börjar komma på fötter i sin nya tillvaro, då ska vi i detta välfärdsland slå undan fötterna och behandla människan som den grövsta brottsling vi har. Mördare, våldtäktsmän, bankrånare, motorcykelgäng, kvinnomisshandlare, kidnappare, pedofiler, alla framstår de som bleka och mjuka små lamm i sammanhanget. Hur är detta möjligt? Jag höjer rösten! HUR ÄR DETTA MÖJLIGT? Om det finns i en lag, borde det inte vara dags för en lagändring. Detta är grymt, omänskligt och totalt oacceptabelt.

Jag skäms inte för att vara svensk. Jag är stolt över detta. Men det får inte gå hur långt som helst åt detta hemska scenario som nu utspelar sig på migrationsverkets förvar på olika platser i vårt land. Jag skäms för detta beteende. Dags att plocka fram alla FN:s konventioner som vi i Sverige har skrivit under. Dags att uppdatera budskapet. Det finns något som heter mänskliga rättigheter. Med detta följer även skyldigheter. Nu gör vi oss skyldiga till hemskheter som vi kommer att få stå till svars för. Vi i Sverige är ett föregångsland på många sätt. Vi har satt oss över mångt och mycket och är inne och petar här och där runtom i världen. Vi pekar på felaktigheter hos andra länder, men vi ser inte bjälken i vårt eget öga. Asylpolitiken är en bjälke så ond och värkande att hela vårt land skriker på hjälp. Vi har hamnat långt efter i hur vi bemöter och möter människor. Vi kan inte skydda oss med att säga: ja, men hur är det i Kina då? Tycker du att vi i Sverige beter oss illa, hur tror du folk har det i Östtimor? Eller vad kan du säga om Tibet? Du Sverige ligger i lä, jämfört med många länder.

Förvisso, allt det där är sant och riktigt. Jag är fullt medveten om att människor lider i hela världen, men rättfärdigar det Sverige att bete sig som svin? Förlåt alla grisar. Det där var orättvist. Att andra gör fel ger inte Sverige fritt fram för att bedriva sådan människojakt. Det otäcka är hur lättvindigt vi slår ifrån oss det hemska som sker. Vi skyler över våra gärningar med att peka på alla fel som invandrare och utlänningar gör. Självklart finns det de som beter sig som svin (ny ursäkt till alla stior) inom den gruppen också. Vad händer om vi börjar peka på alla fel som vi infödda svenskar gör? Vem är genuint svensk här? Vad är det som säger att invandrarna inte har slutat och vandrat och numer har lika många år här i landet som vem som helst av oss? Vi får inte glömma att vi i Sverige har både utvandrat och invandrat genom tiderna. Enklast är nog att sluta använda vokabulären vi och de.

Tillsammans måste vi göra något åt den situation som råder. Om vi fortsätter att tyst se på så behöver vi bara titta litegrann över axeln och se vad som har hänt tidigare i historien. Tystnaden är förödande. Det är så lätt att ta tystnaden för ett accepterande. Att tyst hålla med. Är vi verkligen beredda att stå tysta och se på? Jag tror faktiskt inte det. För vi vet bättre. Det är ett hån mot alla historiens offer om vi gör om samma misstag. Vi har yttrandefrihet i vårt land. På detta område är vi ett föregångsland. Låt oss ta vara på det. På återseende med ett leende!

PS. Har ni hört den fantastiska nyheten? Jonas Claesson blir tränare och sportchef för Vetlanda bandy. SM-guldet är inte långt borta. Ska vi sätta ribban på säsongen 2009? Vetlanda-SAIK i final! Då har jag biljett och bandyportfölj på Studenternas. Jag hade bandyportfölj hela gymnasietiden. Hittade pappas fina gamla portfölj och han lät mig använda den. Det var ungefär i samma veva som jag hittade mammas fina gamla mocka-jacka och hon lät mig använda den. Båda var bruna och passade in i Hultan-looken på den tiden. Med en liten blus à la 50-tal från Brolins manufaktur, stövletter från utförsäljningen i Bösebo lanthandel och Lewis-jeans från Westrings. Värsta spätta-stuket. Måste skicka en blogg-hälsning till Mia. Kommer du ihåg när vi tömde lagret hos skomakaren i Näshult? Det var rena rama guldgruvan på skofronten. Åh, vad jag fick hemlängtan och tråningar efter jukeboxen hos Goods konditori. Hallonsoda och vaniljbullar och en och annan negerboll, som vi sa nere i Småland. Vi visste inte bättre och detta hände sig på den tiden då det inte fanns varken invandrare, migrationsverk eller asylpolitik i Vesuma-trakten. Jag har lärt mig att säga chokladboll, så nu hoppas jag att migrationsministern lär sig empati.

Bentzing och jag undrar samma sak

Vetlanda BK spelade inte finalen på Studenternas Idrottsplats i Uppsala idag. Det gjorde Edsbyn och Sandvikens AIK. Så egentligen finns det ingen anledning för mig att göra något större väsen av detta i min blogg. Jag återkommer med en hejdundrande bandyblogg det år då Vetlandaluarna kan titulera sig svenska mästare i bandy. Var det någon som stupade på det småländska uttrycket lu i föregående mening? Då ska jag komplettera med ett något vanligare ord från rikssvenskan: grabb. På återseende med bandytema det år då det verkligen gäller något. Tänk att få se Vetlandagrabbarna höja SM-pokalen iklädda guldhjälmar. Jag minns ännu orden från bloggen igår: Förändring är möjligt.

På tal om att stupa så var det precis vad grabbarna från bruket gjorde. I den målrikaste finalen någonsin, så kan vi konstatera att Edsbyn gjorde flest. Hela 11 strutar gjorde de. Sandviken mäktade med 6 och det räckte inte långt. Pokalen tillhör Hälsingland ett år framåt. Min farmor kommer från Hälsingland, så jag har säkert lite Hälsingeblod i mig, fastän jag inte tänker så mycket på det. Inte när det gäller bandy. Då pulserar friskt småländskt blod och pulsen säger: Vetlanda BK. Eftersom förändring är möjligt så kan bandypokalen få resa till Småland nästa år. Om inte alla bandyfans har supit skallen av sig innan dess. Nytt för i år var att nu serverades alkohol inne på själva arenan. Detta var så viktigt att det till och med gjordes TV-reportage om det.

Jag har aldrig förstått kombinationen sport och sprit. De båda orden börjar på samma bokstäver. S och P, men sedan kommer OR i ena ordet och RI i det andra. Samma bokstav avslutar förvisso båda orden, men räcker det som förklaring? Det blir ramaskri om inte idrottsföreningen får utskänkningstillstånd. De är ekonomiskt beroende av alkoholförsäljningen. Många i publiken är törstigt beroende av alkoholen. Det är nästan enda gången som svensken inte är lagom. I alkoholsammanhang är svensken alltid överdriven. På gränsen till obehaglig. Det räcker inte med att vara så engagerad i sitt lag och ha det i sitt hjärta. Det räcker inte med att pryda sig med diverse souvenirer. Svensken måste vara på lyran för att våga skrika: JOBBA, JOBBA, JOOOBAAA!

Rödmosiga ansikten, glansiga ögon och vingliga steg på läktarna. En riktig folkfest. En ofta pinsam sådan. Vad beror det på? Alla vet att idrottsmännen som kämpar nobbar alkoholen. Det bryter ner kroppen. Kan till och med vara farligt att träna med alkohol i kroppen. Jag förstår om folk vill ta en öl i samband med idrottsevenemang. Men varför måste det sluta med så många att man måste luta sig mot väggen och spy upp hela lunchen och drycken? Eller varför måste många lyftas bort av några ordningsvakter? Varför ska det överhuvudtaget behöva finnas ordningsvakter på arenorna? Räcker det inte med matchvärdar som kan hänvisa till toaletter, sittplatser, kaffeserveringen? Det är sorgligt att vi har kommit dithän i vårt land att sport är synonymt med sprit. Som om det inte vore nog med dopingbekämpningen. Vi kommer kanske snart att acceptera dopingen också. Varför ska sportsmännen tvingas vara rena när inte ens publiken klarar av det?

Nog om bandy. Jag var inte på plats. Jag satt inte ens framför TV:n. Som sagt, återkommer när Vetlanda är i final. Då ska jag ha svart-gul halsduk. Kanske hel getingdräkt. Istället blev det eftermiddagskonsert med symfoniorkester och kulturskolans orkester. Det fanns en recensent på plats, så jag behöver inte skriva en tidningsrecension. Jag kan istället pröva att göra en bloggrecension. Det får bli mer som att framföra min åsikt. Jag lovar att vara ärlig. Jag kommer säkert att uppfattas som grym. Konserten inleddes med två stycken av enbart stråkar. Jag vill skicka ett stort påskris, utan färgglada fjädrar, till den som valt dessa stycken att inleda hela konserten. Vi satt kvar i stolarna enbart för att vi är väluppfostrade. Inte för att musiken var fantastisk. Säga vad man vill om stråkar, men när de inte enas om tonerna, då är de ett tortyrinstrument så gott som något.

Vi led, höll väluppfostrat ut, klappade för syns skull och konstaterade glatt att vi överlevde. Även om det var trist, så finns det en viss tjusning i att se barn och ungdomar spela. Så även om öronen led, så värmdes hjärtat. Bloggrecensionen gör nu ett uppsving. Förhoppningen ställdes till blåsarna som därefter intog scenen. Fascinationen tog tag i mig över hur starkt blåsinstrument kan låta. Det var inget fel på spelglädjen och det var bra mycket roligare musik. Men jag säger som Tony Irving i Let's Dance: MEN... Återigen tur att jag är väluppfostrad. Annars hade jag hållt för öronen. Musiken var så stark i James Bond-temat att det gjorde ont i öronen. Tinnitus är inte trevligt och det är inte kul när musiken gör ont. Bloggrecensionen skickar nytt påskris. Givetvis utan fjädrar.

Efter paus, var det 110 musiker på scenen. Både stråkar, blås och slagverk. Det borde ha varit olidligt med tanke på hur upplevelsen före paus var. På något sätt lyckades de båda grupperna samsas om tonutrymmet och det var mer njutbart. Jag skriver njutbart eftersom jag är väluppfostrad. Det borde kanske stå överkomligt. Applåden som jag skickade iväg när alla stycken var spelade, var ärlig. Det är fantastiskt att se alla musicerande ungdomar. Det är fantastiskt att tänka tanken att de i framtiden kanske är välbetalda och lyckliga musiker. Förändring är möjligt. Musik behöver inte bara vara en hobby eller att stå ut med vilken lön som helst, bara för att man gör det man tycker mest om att göra.

Fast vill de bli kända och välbärgade ska de kanske slå sig in i schlager-, pop-, rock- eller dansbandsvärlden. Ikväll är det dags för ännu en final. I Melodifestivalen. Arenan är Globen och det är kanske inte bara i sportsammanhang som alkoholen ska få flöda. Tio bidrag ska tävla om statyett, äran, blombukett och resa till Belgrad senare i vår. Vem ska vi tro tar hem rubbet? Jag använder min blogg till att lista bidragen som jag tror att den blir. Inte som jag nödvändigtvis vill att den blir. Det är ungefär som med bandyn. När inte Vetlanda spelar final, så kan det egentligen kvitta. När inte Tomas Ledin, Ted Gärdestad, Björn Skifs, Frank Sinatra, Gilbert O'Sullivan, Peter Jöback och alla de andra är med, så kan det kvitta. Det är ungefär som att se en bandyfinal med Edsbyn- SAIK. Eller en hockeyfinal med Frölunda-Modo. Det kan kvitta.

Bloggjuryns röst hur som helst:

1. Charlotte Perrelli

2. Bröderna Rongedal

3. Sanna Nielsen

4. Nordman

5. Linda Bentzing

6. Amy Diamond

7. BWO

8. Sibel

9. Frida Feat. Headline

1000010. Christer Sjögren

Tills vi vet resultaten, så ska jag fundera på hur Christer Sjögren hamnade i finalen? Är det så att svenskarna redan har supit skallen av sig? Schlager och sprit börjar faktiskt på samma bokstav. I Love Europe känns för mycket för mig. Det verkar desperat av Sverige att skicka ett sådant bidrag. För texten syftar väl på den geografiska ytan som vi brukar kalla för Europa? Eller har jag missuppfattat det hela? Är det kanske en kärleksförklaring till rockgruppen Europe? Varje år i schlagertider så får jag en tanke om att skriva en låt och skicka in. Ställer frågan: Hur svårt kan det va? I ett Empty room? I lågornas sken. Det borde ta Just a minute. Testar tempot genom att Upp och hoppa. Verkar funka bra, känns som om That is where I'll go. Om du Lay your love on me, så ska jag göra mitt för att bli en Hero. Jag säger Thank you. Frågan är om I love Europe så mycket att det är värt mödan att skriva en låt? Återigen, hur svårt kan det va?

PS. Mr T och jag har utrustat hushållet med en grovdammsugare från Kärcher och en rejäl skruvdragare från Black & Decker. Till och med Martin Timell skulle bli imponerad av dessa rejäla doningar. Vi närmar oss en tillvaro i byggdamm. Så vi är värda en slapp kväll i TV-soffan. Det kan bli den sista på mycket, mycket länge. Vi är garanterat klara tills Vetlanda spelar bandyfinal. Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för namnsdagsbarnet i familjen. Vi tar varje tillfälle till möjligheten att fira. Livet blir roligare då! På återseende med ett leende!

Mod att vara sig själv

Jag vill dela med mig av en upplevelse jag hade igår. Hade gärna skrivit om den direkt, då den var aktuell. En fulltecknad almanacka hade företräde framför min vilja och när jag väl fick tid att blogga, så hade jag byggt upp en sprängande huvudvärk. Jag har lovat mig själv att beställa tid hos optiker. Jag känner igen symtomen från tidigare huvudvärksperioder. Det fungerar ganska bra fram till lunch, sedan kommer värken sakta krypande runt öga, tinning och panna. Att byta styrka på glasögon är säkert ett ålderstecken så gott som något. Jag får väl trösta mig med ett par läckra nya bågar. För kostnaden är ingen tröst i sig. Jag noterar på att-göra-listan: ring optikern.

Tillbaka till upplevelsen. Det var igår morse på en förlängd medarbetarträff. Namnet Fredrik Modéus var annonserat. Namnet sa mig i förväg ingenting. Jag var alltså ganska nollställd. Om sanningen ska fram så stod min värdemätare säkert på någon minusgrad. Jag kände mig trött efter en ganska dålig nattsömn med en hel serie konstiga drömmar. Jag försökte mig inte ens på att tyda dem. Det var ett virrvarr av konstiga händelser och personer. Ingen av dem har egentligen något samband. Hade gärna sovit längre och var ändå glad att vakna och märka att det var en ny dag. Utan konstiga drömmar.

Spänningen satt kvar efter föregående dags huvudvärk och vädret hjälpte inte till att pigga upp. Jag körde till jobbet i snöblask och för att se någonting positivt, så gladde jag mig över bilen. Det fanns de som cyklade i regnställ eller gick med paraplyer. Jag har det aldrig värst. Det är en nyttig insikt! Kom precis i tid, vilket jag alltid försöker göra. Tycker inte om att komma försent, men tycker inte heller om att komma i för god tid. Jag är nog en sådan där komma-i-lagom-tidare. Slog mig ner vid ett bord där det redan satt en kollega som jag blir glad av att bara se. Jag tror att Gud sänder henne i min väg vid alldeles speciella tillfällen. Speciella tillfällen som snöblaskdagar. Ni har bloggmött henne tidigare. Hon är speciell. På många sätt och på ett speciellt sätt.

Vi stämde in i psalm sjuhundranittio. Det där med psalmsång på morgonen påminner mig om skolorgeln i klassrummet och när vi fick stå upp vid våra bänkar och sjunga "Din klara sol går åter opp". Fröken trampade och sjöng. Vi elever sjöng också och hoppades på att bli någon av de utvalda som skulle få stå framme vid tavlan och be "Fader Vår". Jag lärde mig inte bedja den bönen i frikyrkan som vi ofta gick till, utan jag lärde den av min lågstadiefröken. Hon heter Inger och vi skriver fortfarande julkort till varandra. Hon var den bästa fröken jag kan tänka mig. Vi var hennes första klass, men vi märkte aldrig att hon var ovan eller nervös. Vi märkte bara att hon tyckte om oss, var rättvis mot alla och noga med att vi skulle lära oss läsa, skriva och räkna. Hon testade multiplikationstabellen på tid och vi tävlade som värsta elitidrottare på att hinna klart först. Sedan återstod det spännande momentet: rättningen.

Vi fick rättstavningstest också och jag minns så väl mitt enda fel under de tre åren på lågstadiet. Ordet frukost. Jag stavade fruktost. Frukt och ost tillsammans. Just det, fruktost. Det blev en bock i kanten och jag kan inte påstå att det grämer mig, men jag stavar aldrig fel på ordet frukost något mer. Fast jag är en rätt dålig förlorare, så visst hade det varit bättre med ett stort R. Bocken är förarglig. Jag får väl trösta mig med att Mr T är ännu värre dålig förlorare. Det kan bli ett bloggämne en annan gång. Fröken ritade en blomma på tavlan med färgade kritpennor när vi fyllde år. Så skrev hon våra namn och datum och så satt man stolt i sin bänk hela dagen och tittade på sin egna blomma. Det var många skratt och många kramar i det klassrummet. Fröken var en stor idol och när hon gifte sig med violer och liljekonvaljer i brudbuketten, då var jag och mamma där och tittade. Något så fint hade jag nog aldrig sett förut.

Nu håller jag på att lära mig att bedja Fader Vår på det nya, moderna sättet. Vår Fader. Det går lite knackigt. Jag är inte längre sju år. Det tar ett tag att lära gamla hundar att sitta. Jag vill inte verka gammalmodig, men vad var det för fel med 1917 års översättning? Eller om vi ska ta i och ändra ordentligt, varför ber vi inte den på orginalspråk? Som Jesus gjorde när han lärde ut bönen i sin bergspredikan. Jag lägger ner debatten. Fullt medveten om att detta har varit ett hett och omdiskuterat ämne länge och väl inom kyrkan. Det finns nämligen inga andra större och väsentligare problem att ta itu med... Eller hur står det till egentligen? Om vi skrapar riktigt ordentligt på ytan, så kommer det kanske fram något om kvinnoprästmotstånd och liknande.

Jag tycker att det är viktigast att vi inte glömmer bort att be. Om vi sedan säger Fader Vår eller Vår Fader känns fnuttigt. Jag har en så enkel tro på en så stor Gud, så jag tror att han förstår om jag säger: Käre Pappa, nu kommer jag till dig igen. Jag vet att du finns i himmelen. Du har det vackraste namnet jag vet. Jag önskar så att ditt rike ska finnas hos mig också. Jag vill be att din vilja ska ske (jag vill verkligen försöka mena det, men där behöver jag lite hjälp av dig pappa), precis som den gör i himlen så skulle den få ske här på jorden. Jag ber om ditt bröd för den här dagen. Förlåt mig pappa. Jag har gjort så mycket fel. Jag vill också förlåta andra som har gjort mig illa (där behöver jag hjälp igen, skon klämmer där och jag har svårt att be ärligt, pappa, men det har du väl redan märkt för länge sedan), led mig bort ifrån, genom eller förbi alla frestelser, rädda mig pappa från allt ont. Jag vet att riket är ditt och all makt också och du är härligheten, för alltid, för evigt. Amen. Jag tror han förstår. Min pappa Gud.

Än en gång tillbaka till upplevelsen. En förlängd medarbetarträff. Ett möte med en för mig okänd person. Fredrik Modéus. Det visar sig under den förlängda medarbetarträffen att han är kyrkoherde i Lund och har skrivit en bok som heter "Mod att vara kyrka". Jag har missat den. Mr T och jag har många böcker, men inte den. Synd. Fredrik Modéus håller ett föredrag hela förmiddagen och han gör det utan Power Point eller fusklapp. Visst, han har skrivit en bok i ämnet, så självklart vet han vad det handlar om. Det händer något med mig under föredraget. Jag blir tagen. Jag blir berörd. Hade jag varit Gunde Svan så hade jag använt uttrycket "ståpäls". Ändå säger han inget speciellt världsomvälvande. Han står stadigt på golvet eller lutar sig mot ett bord. Han har inga yviga gester. Det känns som han bara är en enkel, vanlig grabb med ett enkelt, vanligt budskap.

Som kyrka borde vi redan veta och arbeta efter dessa principer. De är baskunskaper och predikades redan på Jesu tid och av Jesus själv. Detta nedtecknades och blev så småningom utgivet i bokform, Bibeln. Ändå sitter vi, de flesta medarbetare, även bloggaren, och antecknar allt vi förmår och hinner. Vi skrattar igenkännande. Kan jag ana en viss trötthet, besvikelse, missmod och suckande i de käcka skratten? Det som borde vara självklart är undanstoppat och nedtryckt av verkligheten. Därför kan Fredrik Modéus lätt uppfattas som en frälsare. Han som kommer med sanningen. Han som får allt att verka så enkelt. Vi blir besvikna, precis som lärjungarna blev när Jesus red in till Jerusalem på en åsna. De hade tänkt sig allting annorlunda. Jesus skulle bli kung. Han skulle bli den som regerade. Det var en rätt simpel kung som kom ridande söndagen före påsk.

Hans uppgift var att rädda världen. Inte till ett rike som redan finns här på jorden. Han var den som skulle öppna vägen för oss till himmelen. Hans budskap var enkelt. Det gäller än idag. Gud älskar sin skapelse. Han älskar oss människor. Han älskar dig och han älskar mig. Han älskar oss lika mycket. Det är ett fantastiskt budskap. Gud vill ha en relation med oss. Vi vet hur det är med dem som vi älskar. Vår familj, våra barn, våra vänner. Vi vill vara med dem. Vi längtar efter dem. Se, hur de älskar varandra, står det i Bibeln. Det står så om oss som tror på Jesus. Vi som räknar oss som kristna. Vi som tillhör en församling. Så varför skrattar vi igenkännande på Fredrik Modéus påpekanden? Är det på grund av avsaknaden av kärlek? Det största av allt, kärleken, kanske saknas?

Om det nu är så illa, då förstår jag att det behövs en förlängd medarbetarträff. Det behövs någon som kommer och talar om detta för oss. På många punkter känner jag mig träffad. Det måste börja med mig. På många punkter känner jag igen församlingen. På att den inte fungerar som den borde. Det är inte en plats där alla blir sedda, där alla blir tagna på allvar, där man får ha roligt, där det är fest, där man kan dra sina sämsta vitsar, där alla får visa sina kunskaper, där alla får vara svaga, där man får vara ledsen, där man får vara arg, där man får tvivla, där man får visa sina okunskaper, där man får säga sanningen eller få visa sin sorg. Kyrkan har inte alltid högt i tak. Kyrkan är inte alltid ärlig. Vilket elände det blev i bloggen idag.

Låt mig fortsätta berätta om upplevelsen. Jag blev alldeles matt. Jag ville gråta, men kände att det var kanske inte "läge" för det. Jag skulle vilja ställa mig upp och säga det som växte sig starkare och starkare inom mig, men det fanns inte tid till detta och jag vet inte om det kommer att finnas tid någon annan gång heller. Jag vet inte ens om jag blir så modig någon mer gång att jag ställer mig upp och säger något. Kanske räcker det med detta lilla frö som såddes inom mig. Eller förresten, fröet fanns redan, så det var nog lite varma solstrålar och vatten som kom till mig igår. Det finns en vilja att detta ska få växa, men jag vet inte hur snabbt jag kommer att stöta på tradition och kyrkliga arbetsformer som bryter den veka blomsterstängeln.

Fredrik Modéus påpekade att förändring är möjlig. Han kom inte med något nytt precis. Det visste vi alla sedan tidigare. Problemet är inte att säga det. Problemet är att inte låta det vara tomma ord. Problemet finns i handlingen. I relationerna. I kärleken. Om jag inte hade kärlek så vore jag bara en skrällande cymbal. Det där har jag inte kommit på själv, utan det plockade jag från Korintierbrevet i Bibeln. Där står det också att störst av allt är kärleken. Okej, jag har gjort mitt val. Skrällande cymbaler är inget vidare. Kärleken är ett givet alternativ. Det i kombination med att förändring är möjlig, låter superskönt. Hänger du på? Det är svårt att ha en relation ensam. Där två eller tre är församlade i pappa Guds namn, så är han också med. På återseende med ett leende!

PS. Igår bekantade jag mig med en mycket spännande kvinna. Vilhelmina Skogh. Hon dog 1926. Hon får en PS-plats i dagens blogg, men jag återkommer med detta märkvärdiga kvinnoöde i en annan blogg. Den bloggen får kanske rubriken "Förändring är möjligt". Det visade Vilhelmina redan i slutet på 1800-talet. På den tiden då det inte var så högt i tak för kvinnornas framfart. Ändå hade hon mod att vara människa och kvinna. Fortsättning följer.

Det verkar bli pannkaka av alltihop!

Det finns så mycket tokerier. Varje dag kommer det något nytt som jag tänker: att det där kan inte vara sant. Fast nu börjar jag komma upp i en ansenlig summa av år och har förskaffat mig en gedigen samling av tokerierfarenhet, så nu börjar jag nästan tänka: ja, det där kan säkert vara sant. I den tonåriga sfären som jag ibland dras med i av två av mig närstående tonåringar, så finns ordet myt. När jag tänker på ordet myt, så tänker jag på berättelser och teman från en tid då kommunikationen var muntlig. Berättelser som gick från mun till mun, eller från händer till händer, om man använde teckenspråk, och som långt senare skrevs ner i skrift. I dagsläget när ungdomarna använder ordet myt, så känns det som översättningen måste korrigeras litegrann. Det känns som om betydelsen mer lutar åt att det inte är sant. Något påhittat. Något lurigt. Verbet blir då: att myta. De bara mytar eller nu mytar du. Alltså något som egentligen inte stämmer.

Det finns många bloggämnen som skulle kunna sorteras in under tonåringarnas användande av ordet myt. Jag känner ibland eller rättare sagt ganska ofta ett behov av att själv få ställa en något förvånad fråga: Du mytar väl? Ibland får jag veta så mycket konstiga saker som jag har svårt för att ta på allvar. Jag skänker en tacksamhetens tanke till mina tonåringar som har uppdaterat mig och gett mig ett ord för det jag känner. Myt. Eller vad sägs om det här? När det skulle serveras pannkakor i skolbespisningarna så var dessa pannkakor stekta på lokala pannkaksstekpannor. Det låter väl helt rimligt och själva mytande har alltså inte kommit igång än. Så kom någon klipsk hjärna på att pannkaksinköpen skulle ses över och de behövde kanske omförhandlas?

Det är inget konstigt med det heller. Bra att pannkaksinköpsansvarige i kommunen är medveten om budgettänkande. Så långt, inget mytande. Håll i dig nu. Det visade sig att pannkakorna var billigast i England. Alltså inte i grannkommunen eller i ett närliggande landskap. Inte ens i grannlandet, utan man måste ut på Atlanten för att bärga hem dessa platta tingestar. Nåja, i alla fall ut på den del av Atlanten som kallas Nordsjön. Nu önskar jag att alla bloggläsare gemensamt tänker: nej, det där kan inte vara sant. Eller ett mer modernt och tonårigt uttryckt: nä, du mytar va? Pannkaksinköpsansvarige i kommunen har säkert noggrant och nitiskt undersökt pannkakspriser och mycket riktigt kommit fram till att de engelska pannkakorna var billigast. Styckpriset per pannkaka kunde inte de lokala pannkaksstekarna konkurrera om.

Jag måste bara få ställa en fråga eller snarare en rad av frågor. Hur ser receptet ut på pannkakor i England? Vilka råvaror används? Hur många E14, E233, E679-ingredienser har engelsmännen drygat ut smeten med? Vad händer med miljön? Det kan inte vara försvarbart att frakta pannkakslådor från England till skolmatsalen, när var och varannan invånare i kommunen har stekpanna. Vi har höns, vi har kor, vi har sädesfält och ett helt hav fullt av salt här i närheten. Vad händer med de lokala pannkaksstekarna? Väntar nedläggning och arbetslöshet? Bara för att en klipsk person på kommunen råkat bli pannkaksinköpsansvarig? Det är inte klokt så tokigt och dumt det låter. Tänk vad som kan hända om samma person ska börja jämföra literpriset på Minestrone-soppan eller kilopriset på pölsan. Snart kan hela samhällsstrukturen välta omkull.

Det vore skönt att bara kunna göra allt bra igen och säga att det är en myt. Något som har gått från mun till mun, eller från händer till händer och så skriver jag ner det i min blogg. Eller om jag likt tonåringar kunde utbrista och tala om att det var bara en myt. Det är ingen fara. Världen är inte så tokig som du tror. Det finns fortfarande förnuft, rim och reson hos de ansvariga personerna. Detta är något jag önskar, men som jag tyvärr inte kan skriva. Tillvaron är så här tokig ibland. Pannkaksinköpsansvarig klappas på axeln efter uträttat verk, medan allt rasar ihop på grund av beslutet.

Det är ingen hemlighet att det har gått tungt för Brynäs. Ni vet, hockeylaget. Med tillägget, Tigers. Brynäs Tigers. Namnet låter häftigare än vad det är. När jag tänker på tigrar, så tänker jag snabbhet, fara, rovdjur, klor och kroppstyngd. Inget av det verkar stämma ihop med hockey för tillfället. Det har gått rätt långsamt för alla spelfemmorna i laget. Inget av motståndarlagen har upplevt rädsla inför Brynäsmötena. Brynässpelarna har inte direkt gått till anfall och käkat sina motståndare levande. De verkar inte ha vässat klorna inför varken hemma- eller bortamatcher. De verkar inte ens ha vässat skridskorna. De har vägt lätt i jämförelse med HV71, Modo, Djurgården och de övriga lagen i Elitserien.

Tigrar är utrotningshotade djur och i slutänden kommer kanske namnet passa som hand i handsken. Tabell-läget i Elitserien är inte roligt. Klart sist och nu väntar kval. Både kvalspel och inombordskval. Det här blir inte kul. Hungriga lag väntar där nere i Allsvenskan. Deras käftar gapar efter mycket. Deras huggtänder nafsar Brynäs i svansen och jag är rädd för att de lyckas övermanna tigrarna och hugga dem i strupen. Jag är rädd för att Brynäs IF åker ut ur Elitserien. De får gärna överbevisa mig. Jag går gärna ner på knä och bloggursäktar mig om de lyckas hålla sig kvar. Det har varit lite strul i föreningen. Det har gått att följa i lokalpressen. Allt har inte gått att följa. Det är mycket som är gömt i det fördolda. Som tystas ner. De flesta av oss är inte dumma i huvudet. Vi kan tänka själva. Vi förstår att något fuffens är på gång. Lite Brynäs-tokerier. De verkar inte myta. Någon form av vårstädning är tydligen på gång i tigerburen, när de skickar in domptören Leif Boork igen. Jag unnar honom verkligen att lyckas. Jag håller tummarna för Boork medan jag gläds åt att Södertälje har säkrat sin Elitserieplats.

Det pågår lite fulspel lite varstans. Det ordnas och donas. Någon bor granne med någon som fixas in på ett ställe, fastän någon annan hade bättre förutsättningar för att vara där. Någon känner någon vars fru skulle behöva lite hjälp på traven i urgallringen och så är det kirrat på mindre än en ögonblink. Eller han som rustar på firman, rustar samtidigt ett badrum hemma och så blir det krångel med fakturan från byggbolaget och så snurrar det till och vi vill alla tänka: att det där måste vara en myt, för så där kan man inte göra. Det klappas på axlar, bjuds på middagar, lovas inofficiellt, fixas bygglov eller boende med förtur och det pratar vi tyst om. I detta läge startar en fantastisk cirkulation av rykten och korridorsnack. Det är inte konstigt. För folk har behov av att veta sanningen och hur det verkligen ligger till. Speciellt när allt verkar vara en enda stor myt.

Det bästa vore om alla korten las med sanningssidan uppåt på borden. Detta är inte enkelt, för i dessa situationer, sitter de flesta korten ihop i någon slags härva. Det är inte bara att vända upp en sida, för då dras många andra kort med och det blir rörigt. Desto jobbigare, desto större mytvarning. Ni förstår väl själva att om en oegentlighet ska städas upp och rensas bort, så drar det andra med sig. Folk kanske måste lämna lägenheten på 210 kvm. Andra måste sluta på den höga chefstjänsten. Ingen klappar på axeln längre eller bjuder på whiskeyprovning. Livet blir annorlunda. Fast jag skulle tycka att det vore skönt med ett annorlunda liv än att vada omkring i en pannkakssmet livet ut. På återseende med ett leende!

PS. Upp med flaggorna imorgon. Kronprinsessan har namnsdag. Finns det flaggstänger så tycker jag vi ska ha svenska flaggor där också. Det är trista tankar att vi ska vara återhållsamma med flagghissande och flagganvändande. Att det skulle vara rasistiskt och förbehållet nazisterna. Vilken myt! Idén till svenska flaggan fanns säkert före tanken till rasism och säkerligen före nazisterna. Så låt det vaja blågult imorgon. För kronprinsessan för all del, men främst för att visa stolthet för vårt land och för att så många har en längtan av att bo just här. Detta är ingen myt!