5 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Ska bilden få tala för sig själv eller ska jag i vanlig ordning göra ett litet tillägg? En bild säger mer än tusen ord och på något sätt tror jag att det verkligen gäller denna bild. Detta är kanske en sida av bloggaren som den stora allmänna bloggvärlden inte känner till. Är det något som jag tycker om så är det festligheter. Speciellt sådana festligheter där det krävs lite extra. Ett litet tema som kan få svälla ut långt utanför verklighetens gränser. Det är absolut inte någon verklighetsflykt. Det handlar om att stanna kvar i verkligheten, men att ge den en extra liten piff. Bloggaren anser sig att vara en relativt sansad person som står med båda fötterna på jorden. Med ett undantag. Fest-tillfällena. Då bjuder jag gärna på mig själv och tar en tur och retur-biljett till himmelska trevliga höjder.
Det började någon gång på mellanstadiet. Klassen satte upp föreställningar som visades upp för föräldrar och syskon. Målet var att tjäna in pengar till klasskassan. Vi övade repliker och entréer och det var terminens höjdpunkt för mig. Jag och fyra andra klasskamrater hade också ett band och vi kallade oss för "The Big Five". Ingen småskalighet där inte. Vi brukade uppträda i klassrummet på fredagens roliga timme och en gång uppträdde vi i större skala. I matsalen. För hela mellanstadiet. Det hela rann ut i sanden. Vi blev trötta efter matsalsframgångarna. Jag drar parallellen mellan ABBA och vår grupp. Det finns en tid för gruppupplösning, även för de bästa och största.
På högstadiet hölls det alltid en julavslutning i soaréform i NTO-lokalen en bit bort från skolan. I alla tre årskurserna var jag med på ett hörn. Vi var en stomme som hittade på de mest galna upptågen. Några oförglömliga minnen har jag därifrån. Eller vad sägs om när Mats-Ola mimade till "Uppblåsbara Barbara" i sällskap med en uppblåsbar docka på scenen? Idag är Mats-Ola präst i den småländska bygden och om han har behållit en liten gnutta av den spralliga glimten i ögat, så är det nog inga tråkigheter i den församlingen. Inte på personalfesterna i alla fall.
Jag funderar på om det skulle vara vetenskapligt möjligt att undersöka de medverkande teateraporna på högstadiet och följa dem ut i livet. Jag har en känsla att ett ganska stort antal showande personer återfinns någonstans i prediksstolarna eller inom någon annan tjänst i kyrkan. Min magkänsla talar starkt för detta påstående. Det stämmer i alla fall bra in på bloggaren själv och på Mats-Ola. Det hade nog ingen trott att Mats-Ola skulle bli präst där han stod på scenen med den uppblåsbara donnan i sin famn. Eller att bloggaren skulle inneha en kyrklig tjänst där hon påminde om Ingmar Bergman i sin roll i sketchen "Jag tror jag dör".
Mitt mest ömma minne från NTO-scenen, med verklig betoning på öm, är den gång då jag skulle leda Idlaflickorna i ett gymnastiknummer med röda bollar. Jag kommer inte ihåg hur många kuddar jag hade innanför shortsen, men Cindy Peters skulle ha sett trådsmal ut bredvid mig. Strax före entrén fick jag syn på min bästa kompis Mias vita kängor och de skulle verkligen vara fina till min utstyrsel. De skulle få lite höjd på ledaren, till skillnad från Idlaflickorna i sina sockiplast. Det bör tilläggas att Mias skostorlek var 36. Bloggarens någonstans mellan 38 och 39. Återigen, ska man vara fin, får man lida pin. In på scen. Succén var given! Stående ovationer och jag stapplar ut. Satt i fotbad hela jullovet!
Mias och mina teaterådror svallade rejält på gymnasiet. Det gick knappast en klassfest utan att vi båda hittade på några små upptåg. Håll i er nu. För detta hände på den tiden som föreningen Rockparty startade i en liten mörk källarlokal i Hultan. Mer känt som Hultsfred. Föreningen Rockparty som har växt till oanad storlek och som varje år arrangerar Hultsfredsfestivalen. Rockparty startades samma år som jag började gymnasiet och det var stort med band som Eldkvarn, Attentat och Ebba Grön i Folkets Park i Hultan. Ännu större var ändå Mias och mitt framträdande på Rockpartyscenen. Vi hyrde lokalen för en klassfest och publiken bestod enbart av klasskamraterna. Ganska långt från de vanliga Rockpartyframträdandena, men oj, vad roligt vi hade.
Så någonstans inom mig har det säkert funnits drömmar om teaterscener eller snarare revyscener. Jag håller därför gärna drömmen vid liv genom att slå på stort när det gäller fester med tema. Dels för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och dels för att uppmuntra dem som anordnar sådana tillfällen. Det kostar så lite att bjuda på sig själv. När vi ställer teaterscenen och kyrkans arena på en våg, så väger de på något sätt ganska jämnt. Den stora skillnaden är att teatern bara är spelad, men att i kyrkan är det mitt i verkligheten. Teatern visar glädje och sorg. Glädje och sorg möts även i kyrkan. Fast på riktigt. Därför är jag glad att jag har gjort mitt val. Jag fortsätter att beundra alla skådespelare och applåderar dem gärna. För egen del är jag på rätt plats. Det handlar om att göra val. Hela tiden. På återseende med ett leende!
PS. Sockiplast. Vet dagens ungdom vad det är för något? Finns det att få tag på nuförtiden? Det var i alla fall en slags socka med räfflad sula som låg i varje gymnastikpåse på 1970-talet. Ett par vita sockor med skostorleken stansat i räfflorna på undersidan. Vita sockor som så småningom gulnade, men då hade jag växt, så ett vitt par låg återigen i påsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar