Jesus i Hille för att stanna

Mr T och jag har återvänt från södern. Vi har tillbringat helgen i ett vårfagert Småland. Närmare bestämt i min barndoms hembygd, Virserum. I normala fall skulle en sådan resa vara förknippad med total njutning och avkoppling, för Småland i vårkläder är bland det vackraste som finns. Nu hängde resan ihop med att min mamma är så svårt sjuk och då får våren en annan nyans. En annan glans. Det känns lite molnigt mitt i allt solsken. Mr T och jag försökte ändå få oss några små promenader i den småländska naturen. Det hade nästan varit straffbart att missa allt det vackra. Det är något visst med att hitta den första hästhoven eller tussilagon, som du kanske kallar den. Jag vet inte om du gör som jag, håller utkik och kollar bland snödrivor och gamla förmultnade löv. Har jag tur så hittar jag en fet knopp tidigt, tidigt. För att dagen efter upptäcka att dikena är helt gula av den lilla modiga blomman.

Därefter kommer blåsippan. Den omsjungna, som påstås niga och säga att nu är det vår. Fast det ibland känns som om det är mitt i smällkalla vintern. Det finns blåsippor här uppe i Gävle-området, så vi behöver inte resa till Småland för att få se dem. Men om ni vill se blåsippor som är som gräsmattor, fast blå då förstås, då ska ni resa till Virserum. Det är helt overkligt hur blått det är i backarna. Det är alltså inte bara en blåsippa som niger och säger att det är vår, utan det är miljontals som formligen ropar ut att DET ÄR VÅR! DET ÄR VÅR!

Jag har gått omkring där i min barndoms marker och sagt: Titta! Titta, så blått! Som om jag vore 1,5 år och säger titta, titta, titta åt allting. Eller som om Mr T blivit blind eller åtminstone färgblind. Vi knäppte kort och njöt. Vi njöt och knäppte kort. Blåsippan måste vara Guds medicin för själen. Det gjorde gott att gå där och se hur himlen hade landat på den småländska ekhagsmarken. Det var verkligen i elfte timmen vi kom ner, för det dröjer inte många dygn nu förrän de är överblommade. Vitsipporna hade redan gjort entré och stod där vita och välkomnande. Det var som mattor och inte den bästa designern i världen skulle kunna inreda ett vardagsrum så snyggt som Gud har lyckats skapa ute i naturen. Om nu blåsippor och vitsippor är medicin för själen, så har jag överdoserat i helgen. Men under rådande omständigheter, så tror jag det var en nyttig balans. Livet känns tungt just nu.

Så tungt att det faktiskt kändes jobbigt att styra stegen mot Hille kyrka. I ärlighetens namn så ska jag avslöja att jag var fortfarande i sviterna av det här årets stora gallstensanfall. Det hälsade mig god morgon redan i söndags morse nere i Småland. På vägen hem trappades det upp och i Södertälje var det dags att leta fram något att spy i. Någonstans mellan Stockholm och Uppsala steg febern och ett tag hade jag enligt Mr T feberyrat och bett honom släcka lampan. Lampan var i detta fall solen och där gick gränsen för vad Mr T klarar av. Annars är han rätt finurlig och duktig på det mesta.

Gårdagen och även kvällen i Hille kyrka var rätt besvärlig. Frusen, trött och med en otrolig värk i gallregionerna. Hade det inte varit för att det var just föreställningen Jesus Christ Superstar som jag hade sett fram emot under så lång tid, så hade nog kyrkobesöket blivit inställt. Vilken tur att jag kunde vara med! Det blev en helt fantastisk kväll. Jag är så imponerad av Hille församling och de aktörer som har gjort det möjligt att genomföra detta gigantiska projekt. För det kan jag räkna ut trots trötthet och gallsten som blockerar gallgångarna att detta görs inte av sig självt. Jag vill inte ge mig in på att nämna en massa namn och glömma en massa namn, utan jag gör som blåsippan... niger och säger att nu är det vår!

För det hände något i Hille kyrka igår kväll. Livet kom tillbaka. Det slog ut i full blom. Jag har växt upp med musiken från Jesus Christ Superstar. Det var verkligen ett misstag. Min älskade pappa hade varit i Vetlanda. Där hade han strosat bland skivlådorna, säkert i väntan på att bilen skulle bli klar på verkstaden. Så hade han fått syn på en LP-skiva där det stod JESUS på framsidan. Christ Superstar tänkte han väl inte så mycket på. Skivomslaget var färggrant och min pappa gillar färger, så han klippte till och tog hem Andrew Lloyd Webbers musik till vårt vardagsrum. Därefter gick skivspelaren varm. Inte på grund av min pappa. Han blev chockad första gången han hörde den. Det var långt ifrån väckelsesångerna med Bröderna Samuelssons. Men min bror och jag utökade vårt musikintresse och jag var såld.

Självklart ville jag inte missa musikalen på hemmaplan. Tänka sig att den skulle sättas upp i Hille kyrka. Det är en fantastisk satsning och jag gillade känslan att få köa in i kyrkan. Fem fullsatta föreställningar. Det kunde ha varit femtio till. Proffsigt och samtidigt med en sådan innerlighet. Alla medverkande gjorde en fantastisk insats. Ljus, ljud, musiker, sångare, skådespelare. Allt var på topp och trots att det märktes att musikalen var välregisserad och välrepeterad, så nådde budskapet längre än så. Jag är säker på att alla aktörer fick vara del i planterandet av små frön i alla kyrkobesökare. Frön som får ligga och gro. Låt oss be för att de får rätt omsorg, vattning och gödning. Så att de får blomma ut och likt blåsipporna niga och säga att nu är det ny vår! Guds vår och himmelriket dansar ut på ängarna. På återseende med ett leende!

PS. Idag har jag teckentolkat två påskvandringar i Heliga Trefaldighets kyrka inne i stan. En på morgonen för förskolorna. En ikväll för vuxna. Med Jesus Christ Superstar i ryggen och i hjärtat, så blev påskvandringen en stark upplevelse. Lite rockigare teckenspråk tror jag faktiskt att det blev. För visst är det lite rock'n roll i hela påskbudskapet? Tänk att han, Jesus, besegrade döden. Han uppstod. Från död till liv. Inte tvärtom. Än en gång, tack till Hille församling för påminnelsen.

Ren smitning av högsta klass

Jag är fredagsledig. Dock inte för att blogga. Tanken var att jag skulle städa. Visst är det väl hysteriskt trevligt att planera en dags arbetsavbrott för att vara hemma och städa? Städa, städa, varje fredag och så en gång till jul... det tycker jag är kul! Det är Pippi Långstrump och jag som gnolar på samma trudelutt. Nu har inte Pippi något som jag har, nämligen en blogg, där jag kan avslöja att jag inte alls städar.

Jag sitter med en kaffekopp inom räckhåll, laptopen i mitt knä och musik på stereon. Jag avslöjar min städflykt. Allt ligger öppet och hela omvärlden, om den vill, kan se vilken smitare jag är. Jag resonerar så här: När jag är färdigbloggad, så känner jag mig säkert nöjd och glad och då blir i alla fall inledningen på städningen en stund då städerskan är på gott humör. Om jag vill fortsätta att vara på gott humör, så ska jag inte titta ut genom fönstret. Där ute singlar stora, vita snöflingor ner mot marken. De har inget för det, för de försvinner lika snabbt som de landar. Det är aprilväder. Det växlar snabbt, för under morgonpromenaden med vår älskade hund Millie, så njöt både hon och jag av en vindstilla och varm fredagsmorgon. Vinden slet väl ut sig under gårdagen, då Gävles befolkning nästan hade behövt hjälm utomhus.

Grenar, skyltar, krukor, tak och andra lösa detaljer i stadsbilden flög oberäkneligt runt. Vinden regerade och det kändes obehagligt. Trist för dem så är tågburna, för en stolpe blåste ner norr om Stockholm och slog ut all tågtrafik under väldigt många timmar. Själv tog jag stadsbussen hem efter jobbet. Ja, efter en mellanlandning hos Scorett och Bishop Arms. Jag och ordföranden i styrÖLsen unnade oss ett AU. Ordningskvinnan hade skäl att utebli. Ett Stabat Mater kom emellan. Åtminstone en övning inför ett framträdande i påsk.

Jag vill bara poängtera att ledigheten var planerad innan det planerades att det skulle bli ett AU kvällen innan. AU:n kan komma nerdimpandes väldigt snabbt och oväntat. Det behöver bara blåsa lite i omgivningarna, så finns det anledning att sitta ner och låta det hela sköljas ner med ett par goda öl. Jag kan inte säga att kvällen blev oväntat lyckad, eftersom vi brukar ha ohämmat trevliga tillfällen, men ändå kändes det som kvällen blev kryddad med extra trevligheter. I styrÖLsen har vi som ledstjärna att försöka prova en ny öl varje gång. Igår kväll lyckades vi hitta fem nya öl, som dessutom fick väldigt höga sejdelbetyg.

Jag förstår att det kan uppstå en viss oro hos bloggläsarna och därför vill jag göra ett förtydligande så snart som möjligt. Bara för att vi lyckades hitta fem nya sorter, så innebär inte det per automatik att det var fem nya öl per person. Detta var delandets kväll. Inte bara när det gäller samtalen, utan det fick gälla även ölen. Det är inte helt enkelt på Bishop Arms längre, efter det att de ändrade sin meny. Jag vet inte om det är möjligt att ge StyrÖLsen i uppdrag att vara med och påverka puben, så att den återinför raggmunken. Den gamle trotjänaren. Den rätten som vi alltid kunde falla tillbaka på om det inte var något annat som föll oss på läppen. När Bishop Arms införde Veckans Husman, så känner vi oss lite utelämnade till någon slags matgambling. En raggmunk är alltid en raggmunk. Jag får kanske inte övriga StyrÖLsen med mig, men nog skulle det sitta fint med Mammas Kroppkakor på menyn? Det stora problemet blir bara att få min mamma att ställa upp att laga kroppkakor som ska serveras på puben.

Valet föll därför på Veckans Husman som denna vecka erbjöd en Wallenbergare. Till detta bestämde vi oss för att prova något nytt och då gick vi på en isländsk öl. Ett säkert kort, för vi hade aldrig druckit isländskt öl tidigare. Etiketten visade en liten tomtenisse som satt på en bock och det kändes som om vi återknöt banden både till Gävle och till julen. Ölet fick fyra sejdlar och det var kanske inte så otippat, eftersom det var ett rököl och vi har ju en viss läggning åt det hållet. Hur som helst, det funkade väldigt bra till Wallenbergaren, som också funkade bra till islänningarnas ölbidrag. Jólabjór 2009 från Ölvisholt Brygghús på Island. Ölen hade ett fint småbubbligt skum, som la sig som ett lock på en mörkt kopparfärgad öl. Doften var diskret, men med drag av rök, fruktighet och bröd. Smakmässigt kändes den mycket balanserad med lång trevlig beska och en eftersmak av nejlika och sälta. Just av denna ölen så hade vi varsin. Delandets konst hade inte börjat ännu. Därför fick smaklökarna en rejäl chans att känna in sig. Vi väntar redan på Jólabjór 2010.

Vårt ordinarie styrÖLsebord var upptaget när vi kom, så vi fick välja ett annat. Det var inte helt fel, för det stod precis under luckan som är öppen direkt in till baren. Då och då kikade den trevlige bartendern in genom luckan. Ibland för att fråga om allt var bra och ibland för att fråga om det skulle vara något mer att dricka. På så sätt knöt vi under kvällens lopp mer och mer kontakt och det artade sig till en missionsresa i styrÖLsens namn, där vi fick berätta om historien kring detta märkliga skede i vårt liv. Det kändes som om bartendern tyckte att detta var ett väldigt trevligt sätt att dricka öl på och han gjorde sedan allt för att vi skulle känna oss nöjda. Han var nog glad att slippa servera en stor stark om och om igen, bara för att längre fram på kvällen se den ena personen fullare än den andra.

Som nummer två för kvällen föreslog han en S:t Eriks. Vi tvekade lite på det förslaget. En del S:t Erikar har inte varit till sin fördel. Men andra har förvisso varit till mer än sin fördel, så vi satsade på att detta kunde vara något att prova. Det blev en Dubh, som är av typen Russian Imperial Stout. Dubh betyder svart, så det ger en föraning om färgen på denna öl. Alkoholhalten låg på 10,7 %, så det var smart att dela på det. För att gilla denna typ av öl, så är det rätt bra om man i förväg uppskattar en rökig single malt. Detta öl passar bra som provsmakningsöl. En liten skvätt åt alla. Ett sätt att närma sig whiskeykulturen.

Ölet är lagrat i två olika fat, dels i Laphroaig-fat och dels i Bowmore. Lagringstiden är sex månader. Detta har givit ölet en väldigt rökig karaktär, med väldigt lång eftersmak. Eftersmaken sitter kvar otroligt länge och det känns nästan som man tuggat på rökt torv. Det kan kanske förklara dess något segare konsistens, som faktiskt inte är ovanligt i alkoholstarkare ölsorter. Jag har inte snöat in på genusperspektiv, men lite kul är det med tre tjejer i styrÖLsen och lite extra kul är det att just S:t Eriks Dubh har en upphovskvinna, nämligen Jessica Heidrich. Vi gav henne och drycken 4 sejdlar. Utan tvekan.

Det verkar som om det blir ett ovanligt långt blogginlägg idag. Undrar om det beror på att jag har ett behov av att skjuta upp städningen eller om det är för att det var extra intressanta ölsorter. Jag har bestämt mig för att rada upp kvällens sista tre sorter, utan att direkt avslöja alla smaksensationer. Det kittlar kanske till en nyfikenhet som gör att du själv får lust att prova?

Kvällens mest annorlunda och utstickande öl var Traquair från Skottland. En distinkt skotsk ale som fick platinapris i ölvärldsmästerskapet 1997. Alkoholhalten ligger på 7,2% och utan att vara någon ölexpert så finns det lite sherrykänsla i drycken. Detta sagt, utan att vara någon sherryexpert heller. Vi gav den utan att tveka fem sejdlar. Kvällens höjdare alltså. Genom barluckan serverades fjärde ölsorten och det blev en öl från Kalifornien. En Barney Flats Oatmeal Stout från Anderson Valley Brewing Company. 5,7% och med betyget 3,5 sejdel. Ett medelmåttigt öl med en fin etikett på flaskan som inbjöd till lägereld, banjospel, munspel i jeansfickan och ett rejält grillat revbensspjäll. Wallenbergaren var slut sedan länge och den skulle inte göra sig besvär att försöka slå ut revbenen.

När den ena efter den andra ölen kommer in och vi smuttar och pratar i flera timmar, så är det oroväckande att bestämma sig för kvällens sista öl. Tänk om det helt plötsligt kommer in en sort som får betyget en krossad sejdel eller där vi för snällhetens skull sträcker oss till en sejdel för formen på flaskan. Sådant har hänt tidigare. Vi avslutade kungligt, med en King Goblin, 6,6%. Jag skulle vilja göra avdrag för etiketterna på Goblinsortimentet. Jag tycker de är fula och antilustframkallande. Men innehållet var gott och fick till slut 3,5 sejdlar av våra för högtryck jobbande smaklökar den här kvällen. Glada, väldigt nöjda och även något förvånade hur väl vi hade lyckats beställa goda öl rakt igenom. Nåja, ära den som äras bör. God hjälp fick vi av bartendern. Ska vi ha ett dessertöl någon gång, så får det bli en Traquair, inte den där hemska Afroditen som vi trillade dit på förut en gång. Nu ska jag spänna fast skurborstarna på fötter och svischa över golven. För jag känner mig faktiskt nöjd och glad, precis som jag förutspådde i inledningen av blogginlägget. På återseende med ett leende!

PS. Jag förstår att det måste vara ett mysterium för protokolljusteraren att jag inte har skrivit en enda smaskig sak i dagens protokoll. Jag fick inga förhållningsregler. Inga bakbundna händer. Är det jag som börjar bli tråkig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi pratade nog egentligen om tråkiga ämnen. Bergsklättring, tumstockar och linjaler. Inte konstigt att vi är behov av att ölen ska vara god.

En liten, men väldigt stor man i varmt minne bevarad

För några dagar sedan fick jag ett mail. Det är inget ovanligt. Det ramlar in mail titt som tätt. Några är av vikt, andra kan sorteras bort direkt. Några är verkligen nödvändiga och andra är intressanta och spännande. Just det här mailet, som föranleder mig att blogga om det, fick mig att bli alldeles tyst och jag kände hur tillvaron stannade upp på ett märkligt sätt. Det innehöll ett sorgebesked. Jag läste raderna om och om igen. Det var oväntat och overkligt. Det var precis som Alf Henriksson skrev: "Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer".

För cirka ett och ett halvt år sedan träffade jag Sven Frostensson för första gången. Detta skedde genom den psalmskola som jag har haft förmånen att deltaga i tillsammans med tretton andra elever. Sven var den person som tillsammans med övriga personer i AF-stiftelsen höll i denna psalmskola. Jag kommer inte att glömma den, till växten lille mannen med den späda och spänstiga kroppen, som med den varma blicken tog emot oss i entrén och som på ett omsorgsfullt sätt visade oss tillrätta så att vi hittade våra rum. Han var lågmäld och väldigt stillsam, men som också på ett otroligt ärligt och öppet sätt kunde visa irritation när allt inte stod rätt till enligt honom själv.

Jag kommer heller aldrig glömma kindpussen som han alltid gav mig och övriga när vi skiljdes åt. Antingen på Centralstationen i Stockholm eller på platsen där kurstillfället hade hållits. Den kändes alltid så äkta och så vänlig. Känslan av pussen satt kvar på hela hemresan och jag tror inte att det var så mycket för ovanligheten att bli pussad på kinden som det kändes så, utan det var Svens närvaro och ärliga intention att befästa vänligheten som märktes och kindpussen hittade sin väg till mitt hjärta. Där finns den kvar.

Sven, son till den store psalmförfattaren Anders Frostensson. Visst har det varit intressant att sitta och lyssna till hans berättelser om sin far. Sven kändes väldigt ödmjuk och han pratade inte så mycket om sig själv. Jag kan höra honom säga om Anders Frostensson: Min pappa... och härma sin fars röst och kroppsliga rörelser. Genom Sven fick vi komma nära psalmskrivandet, Nils Ferlin och när han berättade om sin mamma Ulla Lidman-Frostensson, så kändes det som om det bara var att ta steget över bron och så befann vi oss i väckelserörelsen. Hennes far, alltså Svens morfar, var ju frontfiguren inom Pingströrelsen. Där satt vi, deltagarna i psalmskolan och tog del av en väldigt intressant bit av historien. Lewi Pethrus, som var den andre frontfiguren, fick också komma med på ett hörn.

Om alla dessa kända personer går det att läsa om i böcker och på internet. Det överträffar ändå inte mötet med Sven Frostensson. Han gav ett ärligt och avskalat tecken på hur det är att vara människa. Han hymlade inte om sin svåra psykiska hälsa och hur hästarna hade blivit räddningen tillbaka till livet. Jag lärde mig mycket av Svens varande och närhet. Enkelt, okonstlat och ändå med en tydlig gränssättning. Trots sin lågmäldhet, så stack han ut. Trots sin stilla personlighet, så var det omöjligt att lägga märke till honom. Rummet fylldes av äktheten och modet att vara den man är, utan något som helst rollspel. Därför tyckte jag om honom. Därför tycker jag om honom. Därför kommer han i fortsättningen leva i mitt minne och jag kommer att ha honom som en förebild i olika situationer.

Sven omkom i en bilolycka i närheten av sitt hem onsdagen den trettionde mars. Hastigt, oväntat förändras livet och det påminner oss om hur skört det är. Jag måste få säga att jag känner av en liten chock. Jag har också hunnit bli lite arg. Det kändes snöpligt och fel att få beskedet i ett mail. Jag förstår att det var det enklaste sättet att delge oss alla, men det tog hårt och det ville inte riktigt gå in. Jag tror också att det hade varit bättre att i så fall enbart få beskedet. Inte tillsammans med en massa praktiska detaljer angående psalmskolan. Jag skiter väl i psalmskolan i det sammanhanget. Sven Frostensson är död och han fattas oss.

Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men nu blir Psalmskolan aldrig densamma mer. Vila i frid Sven. Tack för allt du har gett oss under psalmskoletiden. Jag har några frågor, men de får kanske vänta tills jag också kommer upp till himlen. Jag letar upp dig. Antar att du sitter vid någon hästhage och tuggar på ett grässtrå. Några problem med den himmelska hästskötseln blir det inte framöver. På återseende med ett himmelskt leende!

PS. Mr T och jag firar förlovningsdag idag. Eftersom vi tillhör den firande delen av befolkningen så har det varit både god mat och dryck samt levande ljus och blommor på bordet efter jobbet. Tjugosex år. Då var sjätte april en påskafton och det firades både med påsktårta och ägg. Ikväll blev det paj och vin. För det är inte bara världen som förändrar sig. Det gör almanackan också. Fast jag undrar om det tjugosexåriga förlovningsparet har förändrat sig ett dugg utseendemässigt? Nej, jag tror faktiskt inte det. Fniss...

Förväntan

Det haltar lite i min bloggetikettlista. Endast ett ynka inlägg med etiketten sport. De som känner mig har anat att det måste ha smygit sig in något fel. Annars verkar det stämma. Kultur, samhälle och festligheter ligger i topp. Men de borde verkligen ha sällskap av sporten, men så är alltså inte fallet. Jag följde kvalmatchen mellan Rögle-SSK på TV10 nu på inledningen av kvällen. Inte hela matchen förvisso, utan bara sista perioden. Det var ruggigt spännande. Det kändes nödvändigt för SSK att ta tre poäng med sig inför de avslutande matcherna. Det tätnar i toppen och det är MoDo, SSK och Rögle som ska kämpa om vilka som ska göra Växjö Lakers sällskap upp till elitserien.

Växjö Lakers har gjort en drömresa. Eller är det rättare sagt att säga att de har nått ett drömmål? Vägen och resan dit har kanske inte känts som en dröm. Det har säkert varit hård satsning och mycket vilja, för möjligheten att få lämna Allsvenskan och spela en säsong med de stora grabbarna i Elitserien. Det är mycket möjligt att de får spela mer än en säsong. De verkar ha hittat rätt medicin för att nå resultat. Jag undrar om det inte är dags för till exempel MoDo att ägna sig åt sportspionage, för att se vad det är som behövs förutom en enorm budget och dyra spelare. Sådant som Växjö Lakers inte har sett röken av. Nu har de heller inte spelat i Elitserien och det kan bli returbiljett tillbaka till Allsvenskan efter nästa säsong, men som den smålänning jag är, så gläds jag åt Växjös framfart.

När jag bodde i Småland, så var Växjö den stad som jag gjorde till min mys-stad. Västervik var alltför förknippad med sjukhus. Oskarshamn låg också i den riskzonen med sjukhuset och dessutom ett rätt trist affärsutbud. Kalmar är en underbar sommarstad, men vinterhalvåret? Nä, jag tror det får vara. Vetlanda, lite för litet och står pall för en fika, men inte så mycket mer. Vimmerby, jovars, lite Astrid Lindgrens-feeling går att inhämta där, men vill vi ha mer än Domus och Lindex, så håller jag ändå på Växjö. Parkera bakom Domkyrkan. Gå in i domen och njut av den vackra altartavlan i glas och tänd ljus i det fantastiska ljusbärarträdet. Därefter ligger mys-staden framför dig. Med fik och restauranger och ett stort urval av spännande butiker. Vill du inte åka bil eller buss hem, så kan du försöka fixa en dressin och ta dig hemåt på smalspåret. Förr kunde vi åka tåg från Virserum till Växjö. Ibland stämmer devisen, det var bättre förr. Kommunikationerna i Småland har definitivt inte utvecklats till det bättre.

Nästa gång jag kommer dit så ska jag undersöka om Växjö Lakers har blivit med en souvenirbutik. En mugg eller en keps bör väl ingå i varje smålännings liv. Kanske inte varje smålänning för en och annan håller säkerligen på HV71. Kul att de har fått småländsk konkurrens. Jag tillhör dem som inte gör skillnad på sport och musik vad det gäller kultur. Jag tycker alltså att både fotboll och hockey är kultur, precis som konserter och teater sorteras in under den rubriken. Växjö har ett fint konserthus också. På sätt och vis påminner alltså Växjö och Gävle om varandra. Det fattas bara att Östers IF får Allsvensk status.

Det som definitivt skiljer Gävle och Växjö åt, är Gävles närhet till havet. Eller Växjös frånvaro av havsnärhet. Ändå märks det inte så tydligt som vi havsälskare skulle önska. Gävles närhet till havet skulle kunna framhävas än mer. Vi vet att havet finns där någonstans, men Gävle som stad lyfter inte fram det och underlättar inte direkt för besökare att få havskänsla. Då tycker jag att Växjö är bättre på att lyfta fram det de har och gör god reklam för sjöarna runt omkring. Växjösjön, Helgasjön, Toftasjön, Trummen, Södra- och Norra Bergundasjön. Min längtan till havet börjar ge sig till känna och snart ska kajaken lyftas ner och köras ut till havet. Vilket underbart vårögonblick. Snart!

Det finns dock underbara vårögonblick innan det är kajakdags. Idag till exempel har jag haft ett fantastiskt ögonblick. Nu hjälpte inte direkt vädret till och skapade någon vårkänsla, men väl inkomna och innerligt välkomna till Heliga Trefaldighets kyrka idag på eftermiddagen så fanns både känsla av vårvärme och havsdoft. På kyrkans stora pelare hängde fisknät med bojar och fiskar i papier-maché och det vimlade av en massa härliga människor. Skulle det bli Gävles havsfestival? Nej, bättre upp! Det skulle bli konsert med församlingens barnkörer, miniorer och juniorer. Alla ledare och musiker har gjort ett fantastiskt jobb med inövning och ihopsättning av programmet. Det blev en kanontillställning.

För min del innebar konserten en extra stor förväntan. Jag fick för en tid sedan en förfrågan om jag kunde skriva en text till detta tillfälle. Temat skulle vara livets bröd. Det kändes spännande och stimulerande att få skriva på uppdrag. Jag funderade, läste bibelordet om bröd och tänkte på att sångarna skulle vara barn. Det kändes viktigt att skriva en text med ett djup, men som samtidigt var vardagsaktuell. Jag ville att sången skulle kännas inbjudande och frånvarande av färdiga, klyschiga svar. Jag ville att den skulle väcka nyfikenhet, samtidigt som den skulle ge en rejäl portion av glädje. Jag gjorde ett studiebesök i bröddisken på Konsum och några dagar senare kom en strof i skallen. Den strofen gick jag och tuggade på några dagar och så var det dags. Fram med papper och penna.

Jag har förmånen att få jobba tillsammans med många härliga och fantastiska kollegor. En av dem är organist i församlingen. Vi har sedan några år tillbaka ett roligt och mycket stimulerande arbete tillsammans vad det gäller psalm- och sångproduktion. Där jag skriver texter och han sätter otroligt fin musik till. Det är obeskrivligt att försöka få fram den känsla som det är att få lämna ifrån sig en text och efter ett litet tag få lyssna till ny musik som stämmer överens med det jag har skrivit. Nu menar jag inte bara att melodin följer stavelserna i texten, utan jag menar en djupare dimension, där musiken verkligen förtydligar innebörden i orden. Texten förvandlas till en sång. Jag har många gånger suttit på en stol bredvid och känt tårarna komma. Har i möjligaste mån försökt dölja dem, för hur pinsamt är det inte att sitta där och gråta. Men många gånger har det inte gått att hålla dem tillbaka. Jag tror att det är skapande och kreativitet när den är som bäst. När det inte behövs en massa ansträngning. När det bara rinner på och när det finns där. Naturligt.

Idag var det dags för uruppförande. Det har vi haft förut. I solosång. I körsammanhang. Vi har testat en och annan psalm på personalsamlingar. Idag var det uruppförande med barnkör och säga vad man vill, men barnens röster är oslagbara i sammanhanget. En bossanova-svängig melodi. Jag är livets bröd, säger Jesus. Vad menar han med det? Jag är livets bröd, säger Jesus och bjuder oss till sin brödbuffé! Sången inledde konserten och människor, jag också, applåderade glatt. Jag gladdes i mitt hjärta. Jag kände stolthet. Jag tillhör en församling som presenterar en inbjudande Jesus. En Jesus som säger: "Kom och smaka. Kom och se". Därpå följde drama, härliga och roliga sånger, bön, kollektal på rim och så en pampig version av Händels Messias med orgelkomp. Självklart ville publiken ha extranummer och då kom den igen... vår sång och jag kämpade återigen med att hålla tårarna tillbaka. Jag fick en försmak av himlen. Barnens röster visade oss det. Det skapade ännu mer förväntan. På vad som ska komma. En himmelskt bra söndag och etiketten blir sport. På återseende med ett leende!

PS. Vet du, idag, för exakt trettioåtta år sedan, så ringdes det första samtalet från en mobil. Den vägde över ett kilo och batteriet höll laddningen i cirka tjugo minuter. Jag har ingen koll på vad min iPhone väger, men idag i kyrkan kunde jag både spela in sången, ta kort och skicka ett mms med den. Batteriet höll mer än konsertens fyrtiofem minuter. Föredömlig längd förresten på konserten. Då har alla en sportslig chans att orka med!

Regntest, musikfest, Zerpe när han är som bäst!

Du kan helt lugnt luta dig tillbaka och läsa detta blogginlägg. Du behöver inte alls fundera över om detta är ett aprilskämt eller inte. För klockan har slagit över midnatt och vi har lämnat första april bakom oss. Nu är vi några skälvande minuter in på andra april. Om jag har förstått det hela rätt, så får vi inte lura varandra då. Även om det heter aprilskämt. Borde vara en enda lång sträcka på trettio dagar av lagom snällt lurendrejeri. Det verkar bara vara vädret som får luras i april. Aprilväder har vi väl alla hört talas om eller förresten, vi har säkert alla känt av det. Solen kan stråla från klarblå himmel den femte april och ge oss vibbar om sommar och bikinisäsong. Nästa dag kan stora snöflingor vräka ner och kastar oss obarmhärtigt tillbaka till vinterkylan.

Det är som det ska vara och med tidigare erfarenheter i bagaget så vet vi att det kommer dagar då syrenerna blommar och då fikat smakar som bäst ute på altanen. Jag övervann min egen bekvämlighet på förstaaprilmorgonen. Det var inte många millimeter ifrån att jag tog bilen eller bussen till jobbet. Ibland kommer min småländska envishet till bättre användning än jag någonsin kunde ana. Va fasen... har jag bestämt mig för att cykla, så ska jag väl cykla? Allt annat verkar väl vara uppenbar smitning från problemet? Som om regn skulle vara ett problem. Det finns många platser på jorden, där människor inte önskar något högre än att få cykla i regn. Nåja, de önskar i alla fall att det skulle regna. Så att torkan gav vika. Den enda torkan jag lider av här verkar vara skrivartorkan. Ett blogginlägg om min bekvämlighet och regnväder... vad är det att komma med?

Bestämt. Jag cyklar även i regnväder. Om jag kan stå helt naken i duschen, så kan jag väl för tusan cykla med regnkläder i regnväder. Så fiffigt att det till och med anas rim i detta. Kläder som passar för alla väder. Mitt skapligt nya regnställ fick sättas på prov. Mitt förra hade den extrafunktionen att det på något underligt sätt sög in vätan och la den närmast huden. Inte riktigt rätt syfte för ett regnställ och jag kom hem blöt, kall och förbannad. Smålänningen hittade ett nytt på rea. Ganska fräsig jacka trots att den är regnigt gråmönstrad och svarta brallor. Nu är inte utseendet av största vikt och mycket har hänt på regnklädersfronten sedan jag var barn. Då var regnkläder endast regnkläder. Galonbyxor med tillhörande jacka. Då behövde inte människor fundera så mycket på om det var laboratorietestat och omskrivet i en tidningsartikel med rubriken: Regnväst - bäst i test! Det där med väst skrev jag bara för att det skulle rimma på test. Kläder eller ställ fungerade inte lika bra. Det fungerade lika dåligt som en väst skulle ha gjort i cykelregnvädret.

Regnkläder har blivit en vetenskap. Vattentäthet, andning och slitstyrka testas. Visst det är bra om regnkläderna håller vattnet ute. Det behöver alltså vara tätt. Det är också bra om det andas, så att det släpper ut ångan, så att vi inte får en inbyggd ångbastu med på köpet. Slitstyrkan på materialet testas också. Det är bra om det tål lite nötning, till exempel i baken vid cyklingen. Slitningen testas med en typ av sandpapper och står det pall mot tusen slipningar, så står det pall att cykla några gånger också. Så tänker jag. Vattentäten testas genom att de utsätter materialet för trycket av en tio meter hög vattenpelare. Det verkar som om fabrikanten vill vara på den säkra sidan. Den dagen det regnar i form av tio meter höga vattenpelare, så stannar jag inomhus. Andningen då? De kollar hur många gram vattenånga som går igenom materialet på fem olika ställen under ett dygn. Ja, de är finurliga i de där laboratorierna. Mitt nya regnställ klarade sig tydligen igenom alla tre tester och nu är det även testat i praktiken. I självaste livet. Jag kom fram till jobbet. Torr. Inte alltför svettig.

Det enda som skulle behöva utvecklas mer är hjälmen. Regndropparna åker kana på den, hänger som sega maskar framför ansiktet innan de släpper taget och rinner ner i ansiktet. Sminkning regniga dagar handlar om vattenfast mascara. Det borde ingå i köpet av cykelhjälm. Eller något slags borttagningsmedel av fåfängan. Helt plötsligt är det inte bara regnställ som är en vetenskap. Själva cyklingen i regn har blivit något att tänka igenom ordentligt.

Väderleksrapporterna hade lovat fint väder efter avslutad arbetsdag och det satt jag och såg fram emot under dagen. Tydligen får väderleksrapportörerna skoja à la aprilskämt redan före april månad, för det där med finvädret stämde inte alls. Det var grått, trist och olustigt även på hemvägen. Det kan i och för sig bero på att vi inte har eftermiddag vid samma klockslag. Det var kanske mitt straff för att jag skämtade på min FB-status på morgonen. Ligger på playan och känner solen värma min kropp, vågorna slår mot stranden och paraplydrinken är inom räckhåll... livet är skönt att leva! Några gick på det. Andra fattade misstankar. Några var störtsäkra på att jag skämtade aprillo, eftersom jag satt vägg i vägg med dem på jobbet.

Vädret, cyklingen, arbetsveckan och några andra tröttande kryddor i livet hade slagit alla påsar ihop och nästan däckat mig igår eftermiddag. Jag var på näppen att stanna hemma från konserten i Gävle konserthus med Gävle Symfoniorkester. Jag är glad att jag ryckte upp mig och tog mig i kragen. Det var kinesiskt tema för kvällen och det märktes redan i foajén då det var fler kineser där än vad det brukar vara. Borden hade fått tillfälligt ditlagda dukar med kinesiskt mönster. Underhållning med kinesisk musik utanför konsertsalen. Kinesisk meny i restaurangen. Kinesisk delegation på plats. Välkomsttal på svenska och kinesiska. Kinesisk dirigent.

Ett kinesiskt stycke, Flickan med svavelstickorna, av An-Lun Huang. Det tycker jag var kvällens höjdpunkt, trots att orkestern efter paus spelade Rimskij-Korsakovs Scheherazade. Det är otroligt vacker musik, men jag sätter Huangs komposition före. Några tyckte att den var plottrig och för mycket Petter och Lottas lyckliga jul, men jag kände mig djupt berörd av musiken som föregicks av en fantastiskt fin sagoläsning av Gävle nya sagofarbror nummer ett, Kalle Zerpe. I alla fall om du frågar mig. Han kom in på scenen, lång och ståtlig i svarta jeans och en rutig skjorta i svart och orange. Inte en vanlig rutning, utan som narrarna på slotten förr i tiden. Hans mörka basröst gjorde sig fint till sagoläsningen och han läste med inlevelse. Att han bor i Hilledenne gör inte känslan sämre. Han får gärna läsa sagor för mig fler gånger. Han borde läsa in ljudböcker. Om han inte redan gjort det. Jag inser att jag har inte full koll på alla Hillebor. Inte på alla sagoberättarfarbröder heller. Tack Kalle! Tack GSO! Tack En Shao! Dirigenten heter så. Han såg mysig ut på något vis. Om Teddybjörnen Fredriksson skulle få en kinesisk motsvarighet, så borde den heta En Shao. På återseende med ett leende!

PS. Jag har fått två godnattsagor upplästa av självaste farbror Zerpe, symfoniorkestern har spelat vaggsångerna och jag har dessutom fått till ett blogginlägg... Nu är det direkt i säng, utan några men... Idag, om några få timmar, så är det dags för heldagsjobb. Jag kommer att missa melodikrysset, men å andra sidan är det inte varje lördag som jag får träffa döva från hela Gävleborg och några tillresande även från metropolen Uppsala. Ännu en kanondag på jobbet alltså. Fast då tar jag bilen till stan. Tro det eller ej, men det är punktering på bakdäcket på min cykel. Det är inte första april längre. Tyvärr.