Inte alltid lätt att vara nobel

Vid den här tiden ifjol har jag bestämt för mig att vi hade snö. Ordentligt dessutom. Träningsvärken efter snöskottningen har lagt sig för längesedan, så det är inte den som påminner mig. Men jag minns att vi skottade mycket och ofta. Så där lite för mycket, så det hann komma suckar, pustar och stöningar. Den risken ser ut att vara minimal i år. Vi får hitta annat att sucka, pusta och stöna om. Jag är lite som Pippi Långstrump i vad det gäller snön. Ja, nu gällde hennes uttalande inte väderleken, utan något helt annat. "Kom in eller stå kvar, mig kvittar det". Snön, kom eller låt bli, mig kvittar det. Jag tycker det är ruskigt skönt att slippa skotta. Vi har inga större skottningsareor som ska frigöras från det vita täcket, men vid minsta brådska iväg till jobbet på morgonen, så känns det ändå som en herrgårdsallé. Vår lilla garageuppfartsplätt på Idrottsallén. 

Med risk att bli idiotförklarad, så välkomnar jag det kalla regnet. Det som skottar undan sig självt så att säga. Det flödar ur hängrännorna och tar sig genom luften ner på marken och så vips så sköljs det med och hamnar i en liten vattenpuss längre ner på gatan. Det är till och med lite gulligt namn på uppsamlingsplatsen, i alla fall om vi använder puss istället för pöl. Snön får vi skjutsa bort själva med snöskyfflar och snöslädar och då bildas ingen snöpuss minsann. Bara en hög. Fast det är klart, om det landar kramsnö på marken, så platsar även snön i gullighetsordlistan och dessutom blir både roliga gubbar och lyktor på tomterna i kvarteret. Så jag får passa mig för att nedkreditera snön alltför mycket. 

Jag hör till dem som vill ha en Astrid Lindgrens-jul. En sådan där jul då det singlar stora, vita flingor ner över Bullerbyn och Katthult och allt är så juligt vitt och fräscht. Sedan får den gärna ligga kvar över juldagen, så att släden kan användas till julottan. Ja, i detta fall lever jag kvar i sagoböckerna och i min barndom. Barnens glädje är ju helt odelad. Har du sett någon femåring som tar ansvar för familjens röjning av gångar och garageuppfarter? Jag skulle också välkomna snömassor i kubik om jag bara kunde kasta mig ovanpå alltihop och göra tusentals snöänglar och sticka in och tömma kylskåpet på morötter för att trycka dit sista finishen på snögubben. Men med handen på hjärtat, så börjar jag känna oro för att det ska bli en grön och regnig jul. Vi drömmer väl alla om en White Christmas? Åtminstone för alla barns skull och för alla som tränar till Vasaloppet.

Undrar om kungen ska åka Vasaloppet nästa år? Eller Carl Philip? Prins Daniel ska ju bli pappa i den vevan och har säkert fokus på denna stora händelse och kan nog tänka sig att skippa den Ekströmsmärkta nummerlappen och istället om och om igen titta på den lilla lappen kring handleden på guldklimpen. Inte varje dag det tillförs en ny generation i kungahuset av Sverige. Senast det hände var när Victoria, som själv snart blir mamma, föddes. Det var nittonhundrasjuttiosju. Senaste gången som kanonerna sköts av för att ett barn fötts i kungahuset var när Victorias lillasyster Madeleine kom till världen. Det var tionde juni nittonhundraåttiotvå. Helt galet, det är snart trettio år sedan. Folket, det vill säga du och jag, är inte bortskämda med kungahusfödslar. Det behövs tydligen en grabb från Ockelbo, för att det ska bli lite fart på de blåblodiga livmödrarna. Bravo Daniel. 

Igår riktades hela världens blickar mot magen med stort M och det hade ju varit lite coolt om det stod BEBIS tryckt i något glittrigt paljettmönster på galaklänningen. Eller på en sådan mage måste det kanske stå H.M. Tronarvinge? Det blir kanske lite för mycket Ockelbo marknad över ett sådant tilltag, men det vore modigt och skulle ge veckotidningspressen en skjuts uppåt i försäljningsstatistiken. Det är säkert väldigt högtidligt och speciellt att få gästa Nobelfesten, men när kamerorna sveper ut över publiken i konserthuset, så ser vi många hakor som slår i bröstet eller huvuden som faller bakåt i en slags whiplashrörelse. Det verkar vara en förödande sömnig tillställning. 

Porslin, glas, bestick, dukar och servetter i Blå Hallen. Kandelabrar och blomsterarrangemang. De kan sin sak och det är verkligen på millimetern mätt alltihop. Fast jag tror, efter att ha varit i Blå Hallen i andra sammanhang, att toaletterna är för få och tillfällena att söka upp desamma är också för få. Vi som har gift oss i långklänning eller har haft balklänningar på oss, vet hur svårt det är dessutom att frigöra de ändliga regionerna och att få det undanstökat med torkning och allt. Det är inte konstigt att det tar tid att utbilda sig till kronprinsessa, när säkerligen även sådant står på skolschemat. 

Middagen är utdragen och jag får en känsla av att det går timmar mellan förrätt och efterrätt. Någon kexchoklad går väl knappast ner i de små koketta festväskorna och är väl inte heller tillrådliga att förtära på en Nobelfest. Alla som har ätit kexchoklad någon gång i sitt liv vet säkert att det blir åtminstone en smula. Det är bättre att proppa väskan eller fickan fulla med russin. Snabb energi och svimningen är bortröjd. Blir festen tristare än tristas, så kan de användas till russinleken också. Detta kommer du inte att hitta i en vett- och etikettbok. 

På Nobeldagen hade det varit att föredra ett  vitt snötäcke på marken istället för detta slaskande. Fast när det gäller huvudstaden, så blir det sällan ett vitt snötäcke. Förvånansvärt snabbt förvandlas de vita flingorna till brunäcklig sörja. Det är nästan som om storstadens föroreningar redan smutsar ner flingorna när de är i luften. Nobelgästerna får helt enkelt lätta på kjolarna lite eller rent av stå ut med att de blir lite stänkiga på turen mellan Konserthus och Stadshus. Blir de blöta, så hinner de med all säkerhet att torka under middagsbordet. När dansen börjar ha sidenfållen fått en prickig dekorering. 

Nu får kungafamilj och Nobelpristagare ursäkta, men jag kan inte sluta blogga utan att nämna en annan kung. Nisse Landgren. Mr T och jag var på konsert iförrgår kväll på Konserthuset här i Gävle. Första halvan inledde Viktoria Tolstoj. Det vore förmätet att säga att det inte var bra. För det var riktigt bra. Men det är något hos mig som räcker upp minusavdrag för när ingen låt sticker ut från den andra. När det blir jazzigt och svängigt, men det blir bara huvudsvängningar och jammande, men bara samma, samma, samma. Jag tröttnar. Jag somnar. Jag klappar. Jag väntar. På Nisse Landgren. Efter paus är det hans tur. Vilken tur!

Han gör mig inte besviken. Hans presentationer är mysiga. Hans röst är förföriskt tilldragande. Hans röda trombone levererar sköna toner. Jag klappar och klappar. Allting har ett slut och så även den andra halvan av konserten. Sista numret levererar Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren tillsammans. Som ett fyrverkeri en nyårsnatt. Wow-känslorna staplas på varandra. Det här är en sådan konsert som jag skulle kunna lyssna på en gång till. Andra halvan alltså. Detta är en konsert som är värd varje skattat öre för biljetten. 

Jag tror att min tveksamhet för första halvan kan ha en så enkel förklaring som Viktoria Tolstojs klädsel. Det är inte lyckat av artisten när publiken sitter och funderar på vad som är fel. Klänningen eller strumpbyxorna? Strumpbyxorna eller klänningen? De var nog helt enkelt rätt. Var och en för sig. Tillsammans blev det fel. Jag tycker att hon skulle ha valt klänningen. Med en diskret strumpbyxa. Det är fascinerande hur svart och grått kan sticka ut och bli fel. En stylist eller en god rådgivare kan ha sin poäng. I alla fall när man ska stå på scen. Nisse Landgren kom i smoking. Med fluga som matchade trombonen. Helt rätt.

Alkohol och äldre damer är inte heller en lyckad kombination. Salongsberusade så till den milda grad att de inte hittar rätt på sina egna händer, när det är dags för applåder är nästintill tragiskt. Ytterst irriterande att ha en sådan dam sittandes rakt framför sig själv. Speciellt när hon, enligt sig själv, viskar i grannens öra, men i denna viskning överröstar Nisse Landgrens sång. Pinsamt. Men att hon var förförd av hans spel och sång var inte svårt att se. Det blev ingen nakendans i åmandet och kråmandet, men inte långt ifrån. Hade vi haft en orm i en korg hade den lyft på locket och ringlat sig upp. Alldeles paralyserad. Det brukar debatteras om idrott, öl och ungdomar. Dags att ta upp debatten om musik, vin och äldre kärringar. Fy sjutton. It sucks. På återseende med ett nyktert leende!

PS. Bloggens slutkläm tillägnas helt och hållet världens bästa barn för mig, som igår och idag firar sina namnsdagar. Grattis Malin! Du är min prinsessa och precis som Victoria kan du skriva BEBIS på magen. Det är stort och vi har inte heller generationstillägg i vår familj så ofta. Senast det hände var i slutet på åttiotalet. Då föddes nämligen det andra namnsdagsbarnet. Grattis Daniel! Du är min prins och jag lyckönskar dig i alla dina uppdrag. Nobelfest och fina konserter i all ära. En stunds fika är mer värt än all blåbärsoppa, alla Nobelpris, alla snöflingor i världen.

Innan jag säger god natt vill jag säga det här

Egentligen är det väl läggdags och inte bloggdags, men jag tror inte att det är någon större idé att jag lägger huvudet på kudden direkt. Huvudet är nämligen fullt av en massa tankar som pockar på att få cirkulera en stund till. Det är dessutom en del upprörda tankar. Om jag bloggar om dem, så kanske jag kan lägga dem åt sidan och lägga mig själv i sängen. Det är värt att försöka i alla fall. Det blev en löpsedel för mycket för mig idag som gör att jag kan inte låta detta vara obloggat längre.

I början av veckan gällde Aftonbladets löpsedel de personer som tjänar mest i Gävle. Namn, ålder och inkomst gav feta rubriker. Jag tycker sådan journalistik är träskjournalistik. Vi vet att två miljarder av jordens befolkning lägger sig hungriga varje kväll och att många dör varje dag på grund av sjukdomar, svält och förföljelse. Att då, som en av Sveriges största tidningar, ägna sin tid och fokusering på att namnge de som tjänar mest i en stad, är en form av maktmissbruk. Att förvalta pennan och tangentbordet på fel sätt. Jag blev arg, upprörd, förbannad, irriterad och suckade för mig själv där jag gick gågatan fram: Vart är vi på väg?

Ja, nu är som tur inte alla på väg ner i det där äckelträsket som Aftonbladet befinner sig i. Jag lät min upprördhet få flöda med text och bild på Facebook och jag har nog aldrig fått så många reaktioner tidigare. Det vittnar om att vi är fortfarande många som bryr oss och som har lyckats hålla fokuseringen på medkänsla och medmänsklighet. Vi får helt enkelt inte sluta bry oss. Historien måste ha lärt oss något. Vad som händer när människor inte bryr sig eller inte vågar bry sig.

Jag är medveten om att det kan krävas mod att gå emot galenskap. Fast jag inbillar mig att det krävs större mod den gång vi måste förklara oss varför vi gjorde si eller så. Eller varför vi inte gjorde så eller si. Jag brukar gå tillbaka till andra världskriget som jag tycker är ett lysande exempel på hur illa det kan bli. Men så satt också de stora nazistledarna så småningom innanför de anklagades skrank och bara längtade efter att få tugga sönder giftampullen. Sanningen om att inte ha agerat eller att ha agerat fel blir för smärtsam.

Tänk om Aftonbladet kunde anamma sådan journalistisk stake, ja, så att pennan reser sig som en enorm fallos till någon nytta för de fattigaste människorna i vår stad. De som lever under existensminimum. De som kämpar och kämpar och som varje månad slåss mot försenade utbetalningar från Försäkringskassan eller som har fått tack och adjö från Arbetsförmedlingens fas3-ruta och som nu står på ruta noll igen. Varför inte en löpsedel om den ensamstående mamman som nu tittar igenom önskelistorna från barnen? Varför inte en löpsedel om pensionären som snålar och snålar, men ändå räcker inte pensionen till medicin och läkarbesök?

Jag hade fått nog av denna sortens journalistik redan i början av veckan och så pang, en ny käftsmäll idag. Ny löpsedel från Aftonbladet. De kvinnor under 40 år som tjänar mest i Gävle. Fet rubrik. Mina känslor lät inte vänta på sig. Men vad f-n? Jag behöver verkligen någon som kan argumentera emot mig och som på så sätt kan hjälpa mig att förstå vad det är som är så intressant. Jag känner mig som en utomjording i sammanhanget. Jag kan tänka mig två miljarder saker som är viktigare att uträtta eller att fokusera på än att plöja tabeller i Aftonbladet och se vilka människor i Gävle som tjänar mest. Självklart är det bra att människor tjänar och har ekonomi så de klarar sig, men pengar är faktiskt ingen garant för lycka eller hälsa. Fast någon sådan kolumn har säkert inte Aftonbladet lagt till. I bottenträskjournalistiken är detta inte relevant i sammanhanget. Där ska vi bara gotta oss åt de stora inkomsterna.

Jag är ändå vid gott mod, tack vare reaktionerna på min FB-status. Vi verkar bry oss. Jag har inte uppdaterat min FB-status om en alldeles nytillkommen upprördhet som jag fick mig till livs nyss på TV. I ett debattprogram diskuterades det aktuella ämnet kyrkan och skolavslutningar. Så fasansfullt att barn blir skadade för livet, eftersom de har varit i kyrkan på skolavslutningar och inte fått välja själva. Nej, då måste det vara bättre att samla dem i skolans gymnastiksal där doften av gammal svett sitter kvar i höjdhoppsmattan och där de romerska ringarna hänger i taket som symboler för misslyckade loopar. Eller aulan är väl ett lysande rum för en avslutning? Där det nationella provet i matte skrevs och där suddigummsbiten ven förbi örat, eftersom någon dampkompis hade för lite att göra.

Jag lider verkligen med mamman som argumenterade emot att låta sitt barn komma till kyrkan på en skolavslutning, eftersom barnet då skulle komma till en plats där det hänger ett lik på ett kors längst fram. Vi som fortfarande tillhör kyrkan och som tror på Gud och som kallar oss kristna och som bättre upp förhoppningsvis hellre lever som kristna, har ett enormt missionprojekt i vårt eget land att utföra. Jag skulle säkert också sitta i en TV-studio och förfäras över lik om jag inte fått uppleva en tro på en levande Kristus. Tänk så fruktansvärt om jag skulle tillbe reliker. Ett skelett som skulle kunna malas ner till pulver i närmaste kvarn. Hu så makabert.

Det är inte så farligt att bli välsignad. Jag har blivit det flera gånger och överlevt. En välsignelse är en uttalad önskan om välgång och lycka. Motsatsen torde vara förbannelse. Jag skulle bli mer skrämd om mina barn kom hem från skolvärlden och berättade att någon hade gett dem en förbannelse eller uttalat en sådan över hela skolgruppen. För vi önskar väl egentligen välgång och lycka för våra barn? Jag tror faktiskt att vi i det långa loppet, var och en, kommer att upptäcka att vi inte fixar att ordna det på egen hand. Att vi måste vända oss till något större och gudomligare än oss själva. Vi kallar ibland detta för Gud. Gud är inte kyrkan. Kyrkan kan dels vara en byggnad och det vet vi alla att sådana kan rasa vid en bombning eller en jordbävning. Så vi har mycket mer makt än kyrkobyggnaden. Vi behöver alltså inte känna rädsla för den.

Men kyrkan är också vi. Alla vi som gemensamt förenar oss i tro på Gud och som har tagit emot hans son Jesus i våra liv. Så en skolavslutning skulle kunna hållas utomhus och få samma innebörd. För tron finns i människors hjärtan och vi kan tänka välsignelse över vem som helst, när som helst och var som helst. Det gör vi också och jag är så tacksam för det. För jag vågar inte tänka på hur världen skulle se ut annars. Om förbannelser i den andra vågskålen fick fritt spelrum.

Jag skulle nog vilja göra ett klarläggande från insiderhåll också, som jag inte tyckte kom fram i TV-debatten. Det verkade som det är kyrkan, som en tredje betydelse, som organisation, som tvingar skolan att ha sina avslutningar i kyrkorummet. Det argumentet känner jag inte till från verkligheten. Där tycker jag det är raka motsatsen. Att kyrkan får maka på sina egna aktiviteter för att skolorna vill boka sina avslutningar där. Eller när stadens Lucia vill ha sina tablåer där. Eller när stödgalorna vill ha sina arrangemang där. Vad skulle hända om kyrkobyggnaden, de kristna, den kyrkliga organisationen började säga nej. NEJ, tyvärr. Vi har gudstjänst då. NEJ, tyvärr. Vi har samlats för bön då. NEJ, tyvärr. Vi har ett arv, en kultur, en tradition, ett uppdrag att ägna oss åt. Jag bara funderar skrivandes. I hopp om att vi kan sätta ner foten eller båda knäna och vara kyrka. Inte bara för att det är så trevligt. Utan för att det är livsnödvändigt. På återseende med ett leende!

PS. Jag måste skriva något trevligt också. Jag kan ju inte gå och lägga mig och vara den sura bloggaren i Hille. Så varför inte nämna något om dagens namnsdagsbarn. Virginia. Det är ett latinskt namn och vi känner säkert igen det också från engelskans "virgin" som betyder jungfru, oskuld och mö. Självklart syftar det tillbaka på världens mest kända jungfru, nämligen Maria. Mamman till Jesus. Hon som födde ett levande barn. Som hon såg växa upp och utvecklas. Som hon sedan följde i glädje, förundran, bävan och sorg. Maria har inte namnsdag idag. Men det har Virginia. Som syftar på jungfrun som bar ett heligt barn inom sig. Högaktuellt i dessa advents- och jultider. Det är inte bara trevligt utan självaste orsaken till att skolorna överhuvudtaget har julavslutningar. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Sov gott.

Förakta inte stumpen

Mörkret har sänkt sig kompakt över Hillebygden och de två ljusen i adventsljusstaken gör verkligen nytta. Det fascinerar mig hur två små enkla lågor kan besegra mörkret och ge en så hög mysfaktor. Jag kommer att tänka på berättelsen om den lilla stearinljusstumpen som ligger i ett förråd bland många andra stearinljus. Långa, ståtliga, vita stearinljus. Tjocka blockljus. Ljus med lång brinntid och ljus med självsläckningsmekanism. Ljuset slocknar när det är så kort att det är fara för ljusstaken. Den lilla ljusstumpen ligger och får mindervärdskomplex. Ett fult uttjänat ljus, som inte duger någonting till. Ju mer ljuset tänker på sin värdelösa situation, desto större och vackrare blir de andra ljusen. Trots att detta är ett välfyllt ljusförråd, så råder mörker och utanförskap kring den lilla stumpen.

Så en dag kommer det in någon i förrådet och närmar sig hyllorna och kartongerna, där ljusen är placerade. Plötsligt känner den lilla ljusstumpen hur en varlig hand lyfter upp den och bär iväg med den. Missmodet växer. Ska den inte ens få ligga kvar och uppta en plats i ljusförrådet? Nej, nu är det nog dags att bli bortkastad. Utrensad. Döm om den lilla ljusstumpens förvåning när placeras i en ljushållare. Vad är det som står på? Det lilla ljuset funderar och ser sig omkring. Så tänds veken med en tändsticka och plötsligt strålar omgivningen i ljus. Förbryllat ser ljuset sig omkring ännu en gång. Hur gick det här till? Då ser det att ljuset är omgivet av speglar och prismor högst uppe i ett fyrtornsrum. Ljusstrålarna skickas ut över det mörka havet och blir till hjälp och ledsagning för fartyg och småbåtar. I rätt miljö och med någon som förstod storheten i det bortglömda ljuset, så kunde undret ske och många fler fick del av ledljuset.

Har du börjat dra någon slutsats till vad jag har på hjärtat denna mörka decembersöndag? Den andra söndagen i advent. Kan det vara så att vi då och då hamnar i en kartong som ett välanvänt stearinljus? Stunder då vi jämför oss med alla andra och då vi känner att den jämförelsen inte är till vår fördel? Vi känner oss mindervärdiga och onyttiga. Inte kan väl jag? Inte ska väl jag? Det vi glömmer i dessa dalar är att Gud är den där varsamma handen som lyfter upp oss och ger oss de rätta förutsättningarna för att komma till användning. Han ser storheten i det svaga och i det undanstoppade och lyfter fram det och låter styrkan komma som samarbetar med det svaga och bräckliga. Det finns en plats för oss var och en. Med tanke på hur mörkt det är, och nu menar jag inte enbart årstidsmässigt, utan även samhällsmässigt, så är det lätt att förstå att Gud behöver oss.

Jag har nyligen läst en bok med titeln: "Ulles mamma". Den är skriven av Elisabeth Sandlund. Den handlar om livet tillsammans med sin dotter, som är handikappad och som kan säga högst tio ord. Det kan vara lätt att tänka: Kan det vara något? Vad är ett sådant liv värt? Jag kan bara säga att Ulles liv har berikat mitt genom att jag fick läsa mammans bok. Ulle känner en längtan att få komma till sin församling, Clara församling i Stockholm, på söndagsgudstjänsten. Idag på förmiddagen TV-sändes gudstjänsten därifrån. Jag förstår att Ulle längtar dit. Det var en varm och öppen gudstjänst med en Gudsnärvaro, som inte krävde stora eller långa ord. Församlingen är säkerligen en tillgång för Ulle, men jag är minst lika säker på att Ulle är en tillgång till församlingen.

Mörkret sluter sig tätt omkring oss. Livet slår emot oss med kyla och missmod. Det är lätt att låta tankarna få fritt spelrum om att vi inte duger till något vettigt. Det är lätt att vi fokuserar i fel riktning och startar ett jämförelselopp med till synes perfekta ideal. Låt oss tända det första adventsljuset för att skingra mörkret. I rummet och i vårt liv. Låt det få lysa upp och ge oss värme och en mysfaktor. Låt lågan brinna för vårt välbefinnande. Låt oss tända det andra ljuset för det svaga och skira. I våra liv och ute i samhället. Låt det få lysa upp och visa på storheten och styrkan som bor i oss och i andra. Låt lågan brinna för möjligheten som finns nedlagd i oss alla. Låt oss tända ljusen och upptäcka att mörkret ger vika. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det årsdagen av Stureplansmorden. Ett våldsdåd där en dörrvakt till nattklubben Sturecompagniet och tre gäster sköts till döds. En av de mördade gästerna var den döva författaren Daniella Josberg. Låt oss tända ljusen för de som har lämnat oss och som fattas oss. Vi står kvar med alla frågor, men också med de ljusaste minnen. Sådana som inte mörkret rår på. Höll förresten på att missa att uppmärksamma att bloggen har ett litet jubileum i och med det här inlägget. Sexhundra inlägg har det blivit och visst finns det viktigare saker här i livet, men nog kan ett par ljus få brinna i bloggtårtan idag. Må de värma och lysa för alla bloggläsare.

Bilden av det goda och glädjefyllda fattas oss

Vissa tankar kan jag inte tänka klart. Nu menar jag klart i betydelsen färdigt. Alltså inte suddiga eller luddiga tankar. Sådana tänker jag säkert många och ofta. Men dessa ofärdiga tankar, som jag inte klarar av att tänka ända ut till spetsen, de kommer någon gång ibland. Jag gör mitt bästa för att vifta bort dem. Förresten tankar, i plural, stämmer det? Eller är det inte så att det rör en speciell tanke. En enda. Den som är så smärtsam att tänka färdigt att jag måste hejda mig och låta hjärnan vila sig en stund. Den tanken som direkt ilar iväg till mitt hjärta och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan nästan inte skriva om den tanken utan att tårarna vill tränga sig fram. Tårar som inte kommer bara från tårkanalen, utan tårar som nästan verkar ha hela kroppen med sig ut. Den stora, smärtsamma floden, som ska trängas ihop till en droppe av saltat vatten.

Igår fick jag tänka tanken igen, för ämnet aktualiserades. Budet nådde oss på arbetsplatsen att en älskad kollega inte bara behövt tänka tanken, utan han och hans familj befann sig mitt i den verklighet som tanken handlar om. Budet nådde oss och reaktionerna lät inte vänta på sig. Tårar, skakningar, tystnad, förstämning och stilla frågor som: Är det någon som vet vad som hänt? Är det någon som har pratat med dem? Den normalt mycket uppsluppna fredagsstämningen med färska frallor på fikabordet kom av sig. Givetvis kom den av sig. Den halvtimmen som i normala fall brukar vara veckans höjdpunkt, blev nu en halvtimme av att försöka få ihop kroppen, fysiskt och psykiskt.

Jag frös och tårarna trängde fram och jag såg ingen anledning till att hejda dem. Kroppen värkte och en massa ord snurrade runt kring bordet och så även i mitt huvud. Tragiskt. Ofattbart. Varför. Avgrund. Mörker. Hemskt. Tomt. Ändå så räckte inte orden till. För vad kan beskriva den tomma plats som ett barn lämnar efter sig? Förstår du nu, varför jag inte vill eller kan tänka tanken ända ut? Det fattas familjen en son. Nio år gammal. En älskad son. Ett hjärtebarn. Ett barn som har pekat på godhet och glädje. Ett barn som är föräldrarnas allt. En älskad bror. Ett barnbarn. En vän. En klasskompis. En kyrkobesökare. Listan kan byggas på och det görs kanske bäst av dem som kände honom. Jag känner honom som en kollegas son och även för mig öppnar sig avgrunden. För rent mänskligt är detta så fel.

Jag föddes med en allvarlig missbildning på ena njuren. Det fanns inte möjlighet att göra en transplantation. Den missbildade njuren liknade en rutten potatis. Du vet så där ihopskrumpnad och oanvändbar som bara en rutten potatis kan bli. Den andra njuren, som jag brukar kalla den friska njuren, var inte heller i bästa skick och den slet hårt mot alla urinvägsinfektioner, blåskatarrer och njurinflammationer som var ständiga följeslagare i min barndom. Jag saknade klaffar i urinledarna. Om jag inte fick två fungerande njurar vid skapandet, så fick jag som lite plåster på såren tre urinledare. Denna extra bonus var inte så mycket att stoltsera med eftersom det saknades klaffar. Utan fungerande njurfunktion påverkas snabbt övriga organ och jag var ett sjukt barn med ständiga febertoppar, feberkramper, svarta ringar under ögonen och glåmig hy. Jag var för svag för operation och låg på sjukhus. Ofta på Karolinska sjukhuset i Solna.

Där samlades barn från hela Sverige. Björn från Norrköping. Eva från Katrineholm. Päivi från Stockholm. Ing-Marie från Virserum. Cancersjuka barn. Brännskadade barn. Barn med njurfel. Barn med hjärtfel. Förlamade barn. Så svårt sjuka barn att det var lika vanligt att de dog som att de överlevde. Det var många morgnar som jag vaknade och en rumskompis var borta. Inte för att han hade fått åka hem på natten, utan för att han var död. Död. Död? Ett tre bokstäver långt ord som ska heltäcka ett faktum så stort att det svindlar.

Min mamma bodde på mamma-avdelningen på våning tio. Där var det inte det glada syjuntegänget som man skulle kunna tänka sig att det kan vara när så många kvinnor i yngre medelåldern slussas samman i ett enda stort kvinnokollektiv. Där var smärtans hemvist. Orons hemvist. Saknadens hemvist. Osäkerhetens hemvist. En plats som någon alltid lämnade för gott, inte för att barnet blivit friskt, utan för att barnet hade slutat sin vandring på jorden.

Jag blev själv mamma för första gången nittonhundraåttionio. Jag och min man har inte varit helt förskonade från sjukhus med våra två barn, men det har inte varit några livshotande tillstånd. Utan mer operationer av nyckelben och knän. Tillrättaläggning av bruten näsa och finger. Idrottsrelaterade skador. Jag vill inte nonchalera smärtan i dessa besök och en del astmaattacker har varit allvarliga. Men vi har inte levt med ovissheten om det ska gå bra eller inte. En del föräldrar gör det hela tiden. Mina föräldrar gjorde det hela tiden. De fick lära sig leva med tanken att tacka för varje ny dag som avlöpte väl. Jag beundrar dem för det. I min enkla tro, så tror jag att Gud redan före det nya livet skapas vet vilka föräldrar som är lämpade för att ta emot dessa Gudagivna barn. De barn som behöver lite extra omsorg och omvårdnad. De barn som inte följer mönstret i utvecklingskurvorna. De barn som ställer tillvaron på ända. Gud har sett dessa föräldrar långt före barnet föds och han känner sig nöjd med valet. Han vet att detta barn får den bästa tillvaron man kan tänka sig.

Jag är tacksam för Guds val av föräldrar till mig. De är mina hjältar. Deras omsorg om mig finns fortfarande kvar, fastän jag idag är en vuxen kvinna och mamma själv. Därför de vet, det som många andra inte vet, att jag är fortfarande det barn som har en missbildad njure och som har en allt annat än frisk njure som en del i det kroppsliga maskineriet. Min mamma är känslomässigt en fullfjädrad läkare, som ställer diagnos långt före läkarvetenskapen. För några år sedan, när jag drabbades av sorkfeber, som har som följd att det slår ut njurfunktion, då var hon den som först påpekade att de borde kolla upp om det är sorkfeber. Just för att hon visste att det kan slå ut njurfunktionen. Mycket riktigt, det slog ut njurfunktionen och med en lite halvsjaskig njure, gick det dessutom väldigt fort. Jag tror Gud även har koll på syskonen i dessa speciella familjer. De blir viktiga pusselbitar med en alldeles speciell utmaning. Det kommer att forma dem och jag vet att de går rustade på ett alldeles speciellt sätt genom livet. Jag har världens bästa bror. Gud, tack för honom.

Jag önskar att människor inte skulle behöva ställas vid den här avgrunden och tvingas leva i en verklig tanke att förlora ett barn. Vi som står vid sidan om funderar: Hur orkar de? Jag tror inte att man gör det. Jag tror att kraften som uppbådas är given av den Gud som skapat oss och som vet allt om oss. Han som vet vad smärta är och som vet vad död är. Han som gav löftet att alltid vara med oss. Inte bara på sommarängen, eller i höstlövshögarna. Inte bara i skidbacken eller vid vårfloden. Han som lovade att vandra med oss i dödsskuggans dal är nära. För övrigt känns det tomt, kallt, nästan kusligt ruggigt. Så där ofattbart så att tanken snurrar och luddar till sig. En nioårig pojke fattas oss. Det är ett tomrum här som aldrig kan ersättas. Men det kommer att fyllas på av ljusa minnen. Glada minnen. Minnen av skratt och lek.

För alla vackra saker är inte långa. Det finns korta saker som är oemotståndligt vackra. Pyttesmå saker som i skönhet slår de storslagna. Så ett kort liv kan vara vackert och ge vacker efterklang. Det lindrar inte smärtan, men det ger ett tröstande leende mot oss. För så är det tror jag, att livet ler mot oss trots att vi har svårt att le just nu. På återseende lilla älskade barn med det himmelska leendet!

PS. Usch och fy vilket eländigt väder det har varit idag. Regnigt, blåsigt och väldigt kyligt. Nästan som om vädret vill känna precis som vi sörjande. Sonen är i Barcelona och rapporterar värme och sol och förnöjsamhet. Han sitter just nu på fotbollsarenan Camp Nou och jag ser honom framför mig. Han är i sitt esse. Dottern hade ännu en tenta igår, så jag unnar henne lite adventsmys tillsammans med den finaste fästmannen. Maken har legat däckat några dagar och så även idag. Jag passade på att lämna grejer vid Erikshjälpen och återvinnningen. Det finns mycket att blogga om i det sammanhanget. Köerna till exempel. Jag gör inte det idag. Jag bloggar istället i tacksamhet om att himlen är en plats där inte tårar eller kyla finns. Och inga köer. En plats där nioåriga killar får vara i sitt esse. Jag undrar i min nyfikenhet vad han pysslar med nu? En gång i framtiden får vi veta.

Först och främst: förlåt mig!

Det är första december och det är första gången på mycket länge som jag sitter vid bloggtangentbordet. Jag funderade ett tag på om jag skulle göra någon slags resumé av vad som har hänt i mitt liv under den tid som jag har haft bloggfrånvaro, men kom fram till att denna dags innehåll räcker och blir över till ett blogginlägg. Givetvis har jag funderat en del på varför detta uppehåll överhuvudtaget har legat där och bara blivit längre och längre, men jag kan inte peka på en enda sak. Livet har rullat på, men det gjorde det förut också, när jag bloggade som mest intensivt, så det kan inte vara en heltäckande förklaring.

Jag funderar vidare och kommer fram till att jag har skrivit mycket annat och det kan vara en bättre förklaring. Under våren slutförde jag mitt deltagande i psalmskolan och under hösten har jag skrivit barnsångstexter till en liten barnmusikal. Det har alltså blivit orduppradande och ordbadande, så när det gällde bloggande, så kändes det skönt att vara ordlös. Blanka inlägg är väl inte vad en bloggläsare förväntar sig och då är kanske ett uteblivet blogginlägg att föredra? Även om en del har hört av sig och frågat om det inte är dags snart. En del har verkligen varit trötta på att se rubriken: "Bodde granne med kungafamiljen några dagar". Till dessa trötta men trogna och mycket uthålliga bloggföljare vill jag passa på att säga ett förlåt. Jag tror inte det är första gången jag gör det i denna blogg.

Däremot var det första gången som jag stod upp inför publik idag och berättade om mina sångtexter. Det är med väldigt blandade känslor jag gör det. Självklart är det roligt att få höra sångerna sjungas i mer offentlig miljö. Om jag inte skulle tycka det, så verkar det ju väldigt knasigt att skriva just sångtexter. Inte så kul att ha femtio sånger som bara jag ska gå runt och gnola på. Det verkar överambiöst och onödigt. Så, om texterna inte tål rampljus vore det kanske bättre att satsa på hemliga kodtexter, men där känner jag att gränsen är nådd för mig. Ett enda stort varför tornar upp sig.

Det är själva skrivarprocessen som är viktig för mig. Jag har så länge jag minns haft ett behov av att skriva. Inte så mycket för att skriva av mig, utan mer för skrivandet i sig. Jag tror att det egentligen bottnar i att jag tillbringade mycket av min barndom på sjukhus. För sjuk och svag för några vildare lekar. Läsning, ritande och skrivande var sådant som jag kunde utföra från sjuksängen. Vi långliggare fick böcker i gåva från farbror Erik, vilket jag långt senare fick lära mig att denna snälla farbror var Erikshjälpens grundare. Jag hoppas att Erikshjälpen fortfarande gör detta arbete hos sjuka barn. Det är något speciellt att få en bok i gåva. Det är inte bara en fysisk sak som vi kan se och ta på. Det är också en resa ut i ett oanat äventyr och sådana resor behöver vi då och då. Vår tanke behöver det och ofta händer det att tanken delar med sig av äventyret till både hjärtat och själen och beröringen av bokens innehåll finns kvar länge.

Jag skrev små berättelser som barn. Ofta hämtade från sjukhusmiljön, men också berättelser från en fantasivärld. Den första berättelse som jag minns att jag fick omdöme på, förutom familjens kärleksfulla ord och uppmuntran, var en ungdomsdeckare. Jag skrev den när jag gick på mellanstadiet och en svenskalärare på högstadiet läste den och han lät mig få veta att han var imponerad. Han ville använda den som exempel för sina elever på högstadiet. Jag blev både stolt och lite nervös. På högstadiet gick ju de snygga killarna som nu alltså skulle läsa min ungdomsdeckare på svenskan. Dessa blandade känslor har hållit i sig genom åren. Numera lägger jag inte så mycket vikt vid de snygga killarna, utan människor överhuvudtaget. Stolt och nervös, tiden förändrar inte detta.

Det har inte blivit fler deckare. Jag läser gärna andras och jag behöver inte vara orolig att de kommer att ta slut. Det är deckarboom och många författare verkar ha mycket hemskheter att nedteckna. För min del klappar hjärtat för uppsatsskrivande inom det historiska området. Forskningen som skrivandet måste grunda sig på är i och för sig ett litet detektivarbete och eftersom jag har inriktat mig på brott och straff bland kvinnor under 1800-talet, så finns det både hemskheter och mörker att skriva om. Min dröm är att så småningom få skriva en historisk berättelse om dessa kvinnor.

Den här bloggen, Hela krukan, kom nog till av den anledningen att jag behövde en skrivaroas. En plats dit jag kunde komma med alla tankar och idéer, men också få en träningsplats. Jag tror nämligen att det är viktigt med träning. Precis som inom idrotten, så går det inte att slarva med träningspassen. Kondition och styrka är en färskvara. Så även skrivande. Det är lätt att tappa flödet och även om ambitionen inte hela tiden kan ligga på att skriva som Tolstoj eller Astrid Lindgren, så kan vi kalla det för motionärsskrivande. Alla som tränar inom idrotten har kanske inte ambitionen att bli snabbast i världen på 100 meter eller att bli fotbollsproffs i Barcelona. Jag har inte ambitionen att få Nobels litteraturpris, men om de trugar, så lovar jag att säga tack!

Tillbaka till sångeriet och morgonens personalsamling. Egentligen blir det inte en sång, utan bara en text, om det inte finns musik till. Jag har förmånen att samarbeta med den eminente organisten i Heliga Trefaldighets församling i Gävle. Han komponerar musik till mina texter och någon gång har det hänt att han har skrivit musik först och jag har skrivit text till. Det är också väldigt spännande. Samarbetet har pågått i ett par år och det börjar ge resultat i tjocklek i den pärm där alla färdiga alster är insatta. Idag var det alltså dags att för första gången plocka fram en hel hög av sångskatten. För visst känns det som en skatt för oss. Enstaka alster har framförts tidigare, men då har det inte getts så mycket bakgrund till sångerna.

Jag hade valt att vara ärlig i min presentation. Några av sångerna var nämligen skrivna under en mycket tung fas i mitt liv. En fas som jag många gånger har funderat på varför jag var tvungen att genomlida. I mina diskussioner och suckar till Gud har jag många gånger "tryckt upp honom mot väggen och ropat varför". Jag fick lite svar av honom när jag i veckan tidigare planerade vad jag skulle säga och i morse kom det mer svar: "Du ser, mitt barn, det var därför". Det är en fascination som jag har gentemot Gud. Han vet vad han gör och även det som han absolut inte är orsaken till, så har han förmågan att vända den mest mörka natt till en sommardag på blomsterängen. För mig är det viktigt att skriva om. Detta får bli min slutkläm så här den första december i mitt första blogginlägg på mycket länge. Min sånger ska handla om honom som är den förste men även den siste. På återseende med ett leende!

PS. Första december betyder julkalenderstart. Det verkar bli en lovande sådan på TV i år. Tjuvarnas jul. Lite Charles Dickens-stil. Är du lycklig ägare till en chokladjulkalender? Det är inte jag. Jag har två andra, en som blivit uppskickad per post från smålandsskogarna och som stöder Lions i Virserum och den andra är en tvättlinemodell med klädnypor som klämmer en tian-lott för varje dag. Den julkalendern stöder inget speciellt i skrivandes stund, men det är enda gången på året som jag köper lotter. Jag brukar alltid säga att jag aldrig vinner och det är inte så konstigt, eftersom jag aldrig köper lotter. Det brukar underlätta. Nu har jag tjugofyra stycken, men vinner säkerligen inte ändå. Men någon gång ska kanske vara den första!