Det känns på något sätt omöjligt att låta bli att publicera en bild från köksrenoveringsprojektet, om det är så att en del av bloggarens liv under det gångna året ska återges. Att bläddra igenom bilderna från det stora projektet känns både roligt och overkligt. Med facit i hand och med en hög mysfaktor i det nya köket, speciellt nu i adventstid, så kan jag inte låta bli att fundera på hur det hela egentligen gick till. Varken Mr T eller jag hade ledigt, utan livet pågick som vanligt, trots att allt kretsade kring renovering med stort R.
4 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Jag har valt en ytterst städad bild, även om jag nu så här efteråt är tveksam om vad bloggläsare kan uttyda ur denna bild. När denna bild tas så är väggen mellan det gamla köket och en möblerbar hall riven. Ett tag hade vi en kökstapet och en halltapet sida vid sida. Enligt många inredare en riktig trend. Mr T och jag tyckte inte att det var lika roligt, men vi visste ju att det var under en övergångsperiod. Det blev också en mattfri remsa i golvet, men den doldes med placeringen av kökssoffan. Det är inte bara väggen som är nedtagen, utan hela köksdelen är nedriven när bilden tas. Elen är omdragen, telefonjack är flyttat, nya reglar och täckskivor och jag tror till och med att det är nytapetserat och med säkerhet är golvet lagt. Det skyddade vi sedan med täckpapp och ett lapptäcke med gamla hemvävda trasmattor. Ganska trendigt faktiskt.
I hörnet står en pappkasse från IKEA och på något sätt blev detta varuhus som vårt andra hem under renoveringstiden. Det var där vi beställde köket, det var där vi kollade monteringsdetaljer och hämta någon liten skruv som saknades eller bytte en skada lucka. Det var där vi åt varmrätt på köksköpskuponger och det smakade himmelskt med lagad mat, som inte endast var uppvärmd i micron. Det var där som vi kollade på hur köket skulle kunna se ut i färdigt skick. En plats för drömmar och idéer. Det gick så långt att vi började känna igen IKEA:s kökspersonal som om de vore läkare eller tandläkare. Nej, just det. Han jobbar ju på IKEA:s köksavdelning. Tjenare!
Munstycket till grovdammsugaren ligger vid bloggaren. Grovdammsugaren som användes flitigt under flera månaders tid. En sista dammsugningssvepning över renoveringsområdet innan läggdags varje kväll. Det första som hände morgonen därpå var en dammsugning med grovdammsugaren. Under natten hade byggdammet lagt sig som ett tunt lager på alla ytor. Jag vill slå ett slag för grovdammsugaren. Helt klart den bästa investeringen inför ett renoveringsprojekt. Det var vi, Mr T, jag och grovdammsugaren mot hela världens dammpartiklar under våren.
Vad gör då bloggaren på bilden? Det finns vissa saker som man inte ska göra avkall på när man är i renoveringstagen. En av dessa saker är fikastunderna. Rejäla mysiga fikapauser. Om det inte finns stolar och bord, så sitt på golvet, men låt för allt i världen inte fikat stå åt sidan. Fikat är till viss del det som får dig att överleva ett organiserat renoveringskaos. Så bilden är tagen under vispandet av en sockerkakssmet. För just den här dagen så skulle Mr T och övriga byggjobbare uppmuntras med nygräddad sockerkaka. Det var verkligen en välsignelse med micro med ugnsfunktion. Vilken högtidsstund det blev. I all enkelhet blir stunden större och hur många sockerkakor minns vi som har serverats på ett normal sätt. På ett kakfat, på ett bord?
Nu sitter jag här och bloggar i det tämligen nyrenoverade köket och det känns som en fröjd att få njuta utan skyddspapper på golvet, grovdammsugare och miljoner små detaljer att hålla reda på. Var sak har sin tid. Renovering var roligt så länge det varade, men än roligare är det nu, när det går att blicka tillbaka och minnas. Nu ska det njutas. Pepparkakor, glögg och clementiner. Då blir det glada och tacksamma miner. På återseende med ett leende!
PS. Idag har jag umgåtts en hel del med döva. Jag tänkte inte på det då, men jag kom på det nu. Idag är det 14 år sedan som morden vid Sturecompagniet skedde. Det var fyra människor som fick sätta livet till, däribland en döv tjej, Daniella Josberg. Daniella var 22 år när hon avled. Vid femton års ålder åkte hon till USA och studerade vid universitet för döva. Efter 4 år var hon klar med sin examen och flyttade hem till Sverige. Hon fortsatte studera juridik i Lund men fick under studietiden jobb på Sveriges Television och programmet Nyhetstecken. Året före sin död gav hon ut en bok, Döv - javisst! Läs den om du inte har gjort det. Jag hedrar hennes minne i bloggen och låter lågan lysa upp i det meningslösa mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar