Nej, nej, nej. Detta är inte min hatt. Jag har bara lånat den från en hattförsäljare på Virserums marknad i somras. Det var fredag kväll och tro det eller ej, jag hade bara druckit alkoholfri cider som serverades till smörgåstårtan på Pensionat Granliden. Jag tillhör nämligen den ganska lilla gruppen av svenskar som kan göra sådana här hattprovningar utan alkohol i kroppen och ändå se ut som om jag hade grundat rejält på en förfest och fortsatt festandet för att klara av hålligångandet. På bilden ovan är jag alltså spik nykter, när jag provar hatten som jag tror kostar tvåhundraåttio kronor. Jag köpte den inte. Förvisso hade den varit användbar både på kräftskivan och julfesten, men provningsögonblicket då bilden togs räcker gott för mig.
Det var en underbar fredagskväll. Det var faktiskt den sista riktiga sommarkvällen, då det gick att lunka runt i T-shirt och shorts som ett smörgåsbord för de småländska myggen. Dagen därpå kom regnet som en liten introduktion till höstregnet. Den här kvällen träffade jag min bästis från barndomen, gamla klasskamrater från grundskolan, min lågstadiefröken, moster, kusiner, sysslingar och många andra bekanta småländska ansikten. En hel del återvändare som jag själv. Det var verkligen en kväll för röda hattar. Dagen därpå var det mer bevänt med en sydväst.
När jag nu tittar på bilden med bloggaren i den röda hatten, så känns det avlägset. Som om bilden på bloggaren är från en annan tid, en annan värld. På sätt och vis hade det varit bra med en röd rolig hatt idag. Om jag får välja en av årets alla dagar, så skulle jag inte välja denna. Jag sitter faktiskt och ser fram emot att få släcka lampan och säga god natt och adjö till den här dagen. Jag tycker på något sätt att det är omöjligt att låta bli att nämna vädret ändå. Det formligen anföll från alla håll och kanter när jag öppnade dörren i morse. En röd hatt hade piffat upp. Om jag hade vetat om dagsinnehållet hade jag behållit hatten på. Jag tror att den hade varit till stor hjälp och uppmuntran. För idag har jag faktiskt gråtit ikapp med regndropparna. Så kan livet te sig ibland. Alla dagar är inte klädda i röda hattar.
Tårar behöver inte komma enbart för att något negativt eller ledsamt har hänt för egen del. Det kan vara någon annans liv som snubblar, trillar och i slutänden skadas. Sådant händer dagligen. Sjukdom, sorg, arbetslöshet, konkurser, skilsmässor och så många andra tråkigheter. Konflikter, orättfärdigheter, lurendrejerier som gör den grå vardagen om möjligt ännu mer grå. Nästan svart. Vi uppmanas att stå upp för det goda och måste jag välja mellan ont och gott, så är valet lättare än valet mellan Expressen och Aftonbladet, mellan La Bussola och Vesuvio, mellan Bounty eller Coco. Självklart vill jag göra det goda. Stå på den goda sidan.
Det är lättare sagt än gjort. I alla fall när det onda anfaller med det tunga artilleriet. Det gör både psykiskt och fysiskt ont. Fast jag vet att det gör mycket ondare att bära omkring på ett dåligt samvete och dåligt samvete kommer som ett brev på posten om vi har ägnat oss åt onda gärningar. Även om det är en självklarhet för de flesta av oss att stå på rätt sida, på den goda sidan, så kan påverkan från den onda sidan skada oss. Inte dödande skador, men tillräckligt stora skador så det tär på oss. Det är som sagt lättare sagt än gjort att stå upp för det som är rätt. Jag har ändå bestämt mig att göra allt som står i min makt och det som faller på mig att göra de rätta sakerna. Även om det kostar mig lite tårar och smärta. Alternativet är inte ens något alternativ. På återseende med ett leende!
PS. Nu är det glögg-tider och partyn i varje vrå av stan. Se till att njuta med måttlighet, så att du inte slutar med röd snok och glad i hatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar