3M: Marknad, Musik, Milstolpe

Nu återstår det bara några minuter av fotbolls-EM à la 2008 och det lutar åt att det blir Spanien som tar hem guldmedaljerna. De fick sitt mål och det verkar räcka med ett mål i finalen. Jag har slötittat och inte lagt ner så mycket energi på vilka som vinner. Tyskland? Spanien? Jag är mer i det läget att jag kan glädjas med vinnarna och känna med förlorarna. Tyvärr är det den energin som jag kan bjuda på ikväll efter en mycket lång, intensiv och härlig helg.

Fredagen började med lite väntjänst i form av gentjänst. Mr T klippte gräs åt bortresta bekanta. Därefter skulle vi till marknaden i Ockelbo. Det brukar vara en trevlig tillställning i solsken. När vi åkte hemifrån sken solen, så det verkade bli som förr om åren. Varmt och härligt och marknadskarameller som smälter i värmen. På vägen dit kom regnet. Yngsta tonåringen övningskörde. Mycket att hålla kolla på. Vindrutetorkare, farthållare, kurvor och en konvoj av bilar. Alla på väg mot marknadsfynden.

Vi avvaktade med en liten fika i bilen. Vi trodde givetvis att det det skulle vara en liten regnskur. Mycket riktigt regnet avtog, bara för att ta ny fart. Det blev bara värre och värre. Åska, med blixt och dunder. Skyfall. Presenningar som gick sönder. Vi sökte skydd i kyrkan. Det var vi inte ensamma om. Det var rena värmestugan därinne. Levande ljus och många frusna själar. Genomblöta av regnet. Bilden var fin. Människor sökte sig in i kyrkan. Alla var välkomna. Med eller utan paraply. Där inne tog vi dagens viktigaste beslut: vi ger upp. Mot bilen!

Av med alla blöta kläder. Mr T satt i kalsonger och en torr huvtröja. Yngsta tonåringen och jag med var sin filt om våra kroppar. Vid hemkomsten skickade vi sms till äldsta tonåringen som tillbringade helgen på pojklagsfotbollscup i Malung. Svaret kom nästan direkt: "Tur att ni inte hamnade i en poliskontroll". Inte så kul att blåsa alkotest enbart iförd kalsonger och huvtröja.

Varm dusch, varm mat och lite slapp vila. Uppladdning för helgens och en av semesterns stora begivenheter: BANGEN. Jazzfestivalen i Sandviken. Högbo Bruk närmare bestämt. På vägen dit sken solen upp och det blev en härlig kväll. Kvällens höjdpunkt var Kalle Moreus och Bengan Janson. Kanske inte de första musikanterna som man förknippar med jazz, men de bjöd på en underbar show med mycket humor. Kanonduktiga båda två på fiol och dragspel. En nödvändig ingrediens, för renodlad jazz i allt för stor portion, blir bara för mycket.

Vid tolvslaget drog kvällens sista konsert igång och visst är det häftigt med storband i ett par låtar, men det skulle inte skada om de kom på något nytt. Vid denna konsert tributerade de Maynard Fergusson, en trumpetlegendar. Vissa låtar kände jag igen och de är coola, men när allt går ut på att klämma ut så höga toner ur trumpeten som möjligt utan några som helst krav på att det ska låta bra, nä, då är det inte kul. Ett par låtar, okej. En hel konsert, tinnitusvarning.

Mr T och jag körde hem i sommarnatten och kom i säng vid 3-snåret. Alltså, vi såg gryningsljuset innan vi somnade. Min inbyggda klocka sa godmorgon vid vanlig uppstigningstid. Gick upp, ingen idé att starta ett gräl med sig själv så tidigt på morgonen. Jag tassade igenom huset och njöt av tystnaden. Trumpetlocket i öronen fanns kvar. Jag blir alltså inte imponerad av sådant spel.

Sedan följde den slappaste lördagen i mannaminne. Mr T och jag reste oss knappt från frukostbord, fikabord, lunchbord, fikabord förrän det var dags för en tur och retur till Högbo Bruk igen. Såg med förväntan fram mot lördagskvällens program. Solen sken och knotten hade bjudit in till stort släktkalas. Mr T och jag bänkade oss vid 18-snåret. Då spelade Bohuslän Big Band upp tävlingsbidragen för nykomponerade jazzstycken. Av de sju bidragen tyckte jag två var ganska njutbara. Kom på mig själv att koppla av med lite titta-på-folk-i-allmänhet-nöje.

Mr T hade bestämt en trombonedate backstage, så jag paxade plats för mig själv och honom till en av kvällens höjdpunkter, bröderna Rongedal. De förknippas nog inte heller i första hand med jazz, men de var ett skönt och välbehövligt avbräck i jazzröran. Coola, tempo och bra låtar. Bättre skulle det bli. Ett tämligen okänt brassband från Österrike. Mnozil Brass. Mr T kände till dem. Jag hade aldrig hört talas om. Jag älskade dem efter en minut. Det var länge sedan en timme gick så fort. Humor rakt igenom. Vilken show. Vilket sanslöst bra spel. Jag önskar att alla cancersjuka patienter på alla sjukhus i världen, skulle få en timma med Mnozil Brass. Då skulle de kunna skippa smältlindringen resten av den dagen. Jag tror faktiskt det. Låt alla sjuka få en timma med detta gäng. Förresten, alla friska också. Alla.

Är du i närheten av Mnozil Brass, så ta dig till deras spelning. De var ett bland de bättre live-banden jag har sett och dessutom hört. Glöm inte det. Mnozil Brass från Österrike. Att inte de spelade på invigningen av fotbolls-EM är snudd på landsförräderi. Victoria Tolstoj tog över scenen lite senare, men då behövde vi en paus, Mr T och jag och lyssnade därför bara på avstånd. Vi sparade våra öron, vår sista krafter till den absoluta höjdpunkten för kvällen, Nisse Landgren.

Han behövde inte ens en minut för att vinna mitt musikhjärta. Det har han fått för längesedan. Sjukt härligt att vid tolvslaget få funka loss i applåder, rytmer, dans så att trallgolvet gungade. Mörkret låg tätt utanför scenen, vi njöt och strålkastarna skiftade i färgerna orange, cerise, gult, turkost, blått. Nisse Landgren är ett säkert konsertkort. Det blev en lång konsert. Ingen ville gå hem. Mr T tog ett snack trombonister emellan efter konserten med Landgren och nöjda drog vi hemåt. Tyvärr i sällskap med bilister som gav ett mycket onyktert intryck i sin bilkörning. Inte en poliskontroll på alla tre milen.

Klockan blev återigen tre på morgonen innan vi kom i säng och vi konstaterade att vi haft två mycket roliga nattsudderier i musikens tecken. Dags för lite sömn innan släktträff med anledning av konfirmation i Stora Tuna kyrka i Dalarna. Dagen startades med en rask promenad. Brunch bestående av gröt, ägg, jordgubbar, juice, kaffe, macka med Ockelbo-ost (marknadsfynd). Uppfixning och iväg. Solsken. En mycket vacker och mäktig kyrka. En minnesvärd konfirmationshögtid. Ösregn vid utgången från kyrkan. Mr T och jag kände igen scenariot. Inte läge för att sitta i kalsongerna idag bara.

God mat tack vare svägerskans förberedelser. Trevlig samvaro. En glad och nöjd konfirmand. En av livets milstolpar var nådd. Mätta och belåtna drog vi hem mot Gästrikland och längs vägen staplade de upp sig, de vackra regnbågarna. Löftesbågarna. Det finns mycket som är gratis i livet. Så även fotbollsfinalen på TV. Tyskland-Spanien. Nu är det klart! Spanien tog hem rubbet. Deras första EM-seger på fyrtiofyra år. Nu börjar diskussionen om rätt lag vann. Jag tycker nog det. Låt Spanien vinna vart fyrtiofjärde år. Det är väl inget att diskutera? Då är det intressantare att diskutera Sveriges taktik inför nästa stora mästerskap. På återseende med ett leende!

PS. Fram med lite blogg-gratulationer. Storebror har namnsdag. Peter. Kom just på ett smeknamn: Peter den store! Behåller nog det gamla smeknamnet: Tjabo! Grattis på namnsdagen, Tjabo! Namnsdag två dagar i rad. Imorgon är det Leif! Så ännu ett grattis... ett försenat sådant. Kära moster i småländska Nybro firade födelsedag för två dagar sedan. Det är nu jag måste skriva det något utnötta men ack så användbara: Bättre sent än aldrig! Hoppas att födelsedagen var glad och innehållsrik. Lite tårta och en god likör skickar jag med bloggposten!

FORE!!!

Äldsta tonåringen skulle på uppvaktning. Två sköna födelsedagsbarn, som tillsammans fyllde tjugoett år. Delat på två så blev den ena 12 år och den andre 9 år. Äldsta tonåringen bestämde sig för att uppvakta med ett presentkort på golfklubbens pay & play-bana. Eller närmare bestämt två presentkort, ett till tolvåringen och ett till hans lillebrorsa, nio-åringen. Två golfintresserade fotbollsspelare, som antagligen inte helt och hållet har bestämt vilken karriär de ska satsa på. Än så länge är nog båda sporterna lika roliga, viktiga och svårt att skilja vilken som är hobby och vilken som är på blodigt allvar.

Äldsta tonåringen kollade upp att för juniorer skulle ett sådant presentkort kosta sjuttio kronor styck. Överkomligt för en nykläckt student med ganska regelbundna inkomster. Han cyklade ut till golfshopen för att fixa fram två presentkort till kalaset. Snopet konstaterar han att pay & play-presentkorten inte alls kostar sjuttio kronor för juniorer. Inte om man köper dem som presentkort, i förväg. Då kostar de som vuxenkort, alltså etthundra kronor. Golfklubbens motivering var att "vi kan ju inte veta vilken ålder den har som sedan kommer och spelar". Att äldsta tonåringen skulle ha presentkorten till två juniorer à 12 och 9 år, hade ingen som helst betydelse på golfklubben.

Det var inte läge att tänka om för äldsta tonåringen och byta presentidé. Speciellt inte när han visste om att just det här pay & play-kortet skulle bli uppskattat. Han betalade därför etthundra kronor styck. Det vill säga sextio kronor för mycket för två kort tillsammans. Det där kändes inte helt ok för mamma bloggaren. Inte för de sextio kronornas skull, utan för dumheten hos Gävle Golfklubb som inte har finurligheten att trycka upp två olika typer av pay & play-presentkort. Ett för vuxna à 100:- och ett annat för juniorer à 70:-. Då hade problemet varit lättlöst för både klubben och för kunderna. Alternativ skulle man kunna tänka sig en så briljant lösning att försäljerskan skriver en liten notis på befintligt presentkort: Gäller spel för juniorer. Värde 70:- och så en liten signatur.

Detta kräver visserligen lite egen tankeverkstad hos försäljerskan och verkstaden var stängd den här dagen. Så då fick yngligen punga ut med lite extra cash, vilket fick den bloggande modern att slå numret till golfklubbens kansli. Sådant är underhållande och sätter piff på en redan vacker semesterdag. Golfklubbens kansli, det är NN. -Hej, jag heter Ing-Marie Lundberg och jag ringer med anledning av att min son var hos er och skulle köpa ett par presentkort till två grabbar på 12 och 9 år. Det skulle bli födelsedagspresent. Han hade kollat upp på nätet innan att de skulle kosta 70 kronor styck. Ja, men det gäller bara om man köper det här och spelar direkt. -Ja, fast det stod det ingenting om på nätet och varför ska man köpa ett presentkort till för att sedan spela direkt? Presentkort ger man väl bort i present först? Jo, det gör man väl, men vi kan ju inte hålla reda på vilka åldrar det är som kommer och spelar sedan. Så då blir det så här att man får betala fullpris. -Det skulle ni på golfklubben kunna lösa mycket smidigt genom att trycka upp två olika presentkort, ett för vuxna och ett för juniorer. Ja, i och för sig, men nu har vi inte det och då kostar det hundra kronor om man ska spela. -Fast egentligen kostar det bara sjuttio kronor om man är junior... Ni gör det besvärligt för era kunder. Jag funderar på om det hade varit lättare om jag som vuxen hade köpt presentkorten? Nej, det spelar ingen roll vem det är som köper korten, det förstår du väl? Det är när den som ska spela kommer som det blir problem för oss att veta om den har fått ett presentkort som junior eller som vuxen. -Ja, fast det problemet har ni ju skapat själva på golfklubben genom att inte ha två olika presentkort. Tråkigt att det ska behöva drabba era kunder. Speciellt era unga kunder.

Nu kunde jag med lätthet konstatera två saker. Den från början smått irriterade damen hade blivit än mer irriterad. Dessutom så hade hon inte förstått min fråga om det hade varit lättare för en vuxen att köpa presentkorten, underförstått fått rätt pris till juniorer. Jag kan ha fel, men ibland känns det som det är lättare att misstro en yngre person. Ok, din son kan komma hit så kan han få pengarna tillbaka. -Jag har en bättre idé. Skicka ett pay & play-kort till hans hemadress, så slipper han som kund göra sig det extra besvär som egentligen ligger på golfklubbens bord från början, att rätta till sin försäljningsteknik på presentkorten. Ja, ja, ge mig hans adress så skickar jag det idag. -Tack ,det var vänligt. Han heter... och adressen är... postnummer... i Gävle.

Så nu går Gävle Golfklubb miste om de lättförtjänta slantarna som de tog för mycket av ynglingen som skulle på junioruppvaktning. Dessutom fick de öka på summan med fyrtio kronor, eftersom äldsta tonåringen inte kan spela på junior-presentkort. Vuxen-kortet kostar ju som bekant etthundra kronor. Så om ni tycker att green på artonde hålet ser lite oputsad ut, så beror det nog på att pengarna har inte räckt till ända ut. Jag tar det på mig. Hur är det man brukar säga? Lätt fånget, lätt förgånget. Eller: Den som biter efter mycket, mister säkert hela stycket. För golfklubbens del så miste de denna gång lite mer. Så ha lite överseende om inte bollen rullar lika lätt mot hålet nästa gång du spelar. Hur ska det gå för klubben om de bestämmer sig för att göra slag i saken att trycka två typer av presentkort? Kan hända att en och annan blir lite putt, precis som damen i golfklubbsluren. Jag har bara ett råd att ge dessa putt-människor. Hitta en bunker och stanna där. Fundera en stund och tänk på att det finns en golfterm som heter Out-of-bounds. På återseende med ett leende!

PS. Vet du om att Mark Twain tyckte att spela golf var att förstöra en annars trevlig promenad. Vilken putt-gubbe va?

Kaffe med dopp

Punkt 3 på min sommarlista är avklarad. Jag har nämligen badat havsbad idag. Modigt, eller hur? Bara den bloggläsare som själv har havsdoppat sig i Gävlebukten vid den här tiden på året förstår vidden av min modighet. Kanske så till den milda grad modigt att det slår över i dumhet. Okej, första halvan av punkt tre är avklarad. Andra halvan, den om att undvika urinvägsinfektion kan jag i nuläget inte uttala mig om. Tills vidare så gläds jag åt själva doppet. Så här gick det till...

Mr T och jag bestämde redan igår att om det var okej väder idag, så skulle vi cykla ut till havet. Till Engeltofta närmare bestämt. Solen sken, termometern som sitter i skuggan visade tjugo grader. Lite lagom vind. Bestämt är bestämt och vi packade en liten matsäck med kaffetermos, dryck, bullpåse, mackor och pastasallad. Nu undrar ni säkert hur vår stora matsäck till stranden brukar se ut. Ni får fortsätta att undra. Tids nog blir det säkerligen ett bloggtillfälle för detta.

Vi rullade in på Engeltoftaområdet och konstaterade att det var lite folk eller snarare inget folk alls. Förutom en businesskille som hängde över utegrillen snackandes mobil. Han var inte på väg till stranden. Han grillade inte heller. Han höll på att sluta ett avtal. Han kanske förhandlade priserna på rädisorna till restaurangen? Vi cyklade ända ner till sandstranden och upptäckte en äldre herre som satt i en avkopplad solpose i en brassestol. Han var svårupptäckt bakom ett buskage och en grön soptunna modell stor. Vi var inte helt ensamma Mr T och jag. Annars hade vi kunnat dra igång en massa fantasier om egen strandtomt vid havet och andra tokerier. Tur att gubben redan hade parkerat sin lekamen.

Jag bestämde mig ganska snabbt att idag skulle premiärdoppet tas. Helt utan vetskap om hur kallt eller varmt det var i böljan. Beslutet om doppet hade jag nog tagit redan innan vi åkte iväg. När jag väl har bestämt mig för något så brukar jag genomföra det. Jag är alltså inte av den naturen att jag lätt bangar ur. Speciellt inte när det gäller bad. Jag tror det beror på att jag försöker att ta igen all förlorad badtid från min barndom. Jag fick nämligen inte bada utomhus eller i bassäng när jag var liten. Jag gick i simskola, men bara rent tekniskt uppe på land. Böj, vinkla, runt ihop och sträck uuut. Böj, vinkla, runt ihop och sträck uuut. Jag lärde mig rörelserna på land, men plumsa i var strängeligen förbjudet. Mina njurar var i risigt skick och de lyckades dra ner mig i sjukdomen också.

En operation i tioårsåldern vände den negativa badtrenden. Så är det något jag njuter av på sommaren, så är det badet. Helst i havet, men sjöar och åar går också bra. En och annan urinvägsinfektion eller blåskatarr kan jag fortfarande dra på mig, men den diagnosen ställer jag redan innan provsvaret har kommit tillbaka och doktorn brukar lita mer på mig än på odlingen. Det är kanske det som kallas livserfarenhet? Fast jag måste säga att uppskattningen över att kunna kasta mig i vattnet är större än rädslan för att bli sjuk. Vad är en blåskatarr mot friheten att få känna ett helt hav omsluta min kropp?

Jag väntade en stund innan jag hoppade i plurret idag. Det hann till och med komma en dam i svart baddräkt som gick i före. Jag såg på hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck att det var kallt. Med kallt menar jag nu, riktigt kallt. Så har vi det där med min envishet. Jag visste att jag skulle inte banga. Hade jag tagit mig till havet, så skulle jag också i. Klockan var cirka 12.30 och jag tänkte att just nu är det mässa på jobbet. Med orgel, bibelord, nattvard och psalmsång. Min gudstjänst höll jag för mig själv ute på Engeltofta. Solen sken, molnen gled på himlen, vattnet kluckade, måsarna svävade, Mr T låg på filten, vinden smekte mig vänligt och jag tror att Gud satt på första parkett och kollade in läget. Han känner mig. Han visste att jag skulle kliva i. Han ville bara ha nöjet att se mig kippa efter andan. För det var precis vad jag gjorde.

Shit va' kallt... Vristerna kyldes ner och nästan sprängdes sönder. Vadmusklerna gick mot sommarens första kramp. Det sved till i låren och när vattnet nådde naveln, så kände jag att jag måste i och låta kroppen dela på pinan. Kast med fullvuxen kropp och plask i med magen mot botten, snabb vändning till rygg och några bensprattel. Det är tradition. Bensprattel, så att det blir som en stor havsfontän, har jag ärvt av min stora badidol: mamma. I bästa Esther Williams-stil, så gjorde jag en simsprattelpiruett på 0,3 sekunder. Sedan for jag upp som en projektil. Shit, shit, shit, va' kalllt!

Sanden värmde under fötterna när jag kom upp ur vattnet. Vinden värmde också. Jag tror faktiskt att ett kylskåp också hade känts varmt i jämförelse med badupplevelsen. Jag kände mig modig och färdig att erövra världen. Tänk vad lite det behövs för att få igång mig. Nu hade jag blött bikinin och det kändes fjompigt att det bara blev ett dopp i ilfart. Knappt så att åskådarna på stranden hann med. Meningslöst att imponera på folk om de inte ens vet om att de ska bli imponerade. Eller så hade de redan sett mig och tänkt: vilken komplett idiot till människa som badar. Hon kommer att dra på sig urinvägsinfektion. Hur som helst, de fick en chans till att tänka vad de ville. Jag gick i en gång till. Den här gången visste kroppen om hur kallt det egentligen var och då gick allt mycket bättre. Fast shit va' kallt!

Snabbt byte till torr bikini. Sitt aldrig på stranden med blöta badkläder. Det är inte bra för urinvägar eller övriga kroppen heller för den delen. Blött i vattnet, torrt på land. Det är en regel lika god som rattmuff på vid vinterkyla, rattmuff av vid vårvärme. Frågan är vilken regel nudisterna ska använda? Några nakenbadare fanns inte på Engeltofta. Det fanns nästan inga badare ens. Bara bloggaren och damen i svart baddräkt. Efter bikinibytet så kom belöningen. En mugg med termoskaffe. Säg mig en enda sak i livet som slår denna fullständiga frihet.

PS. Ikväll blir det Tyskland-Turkiet på TV:n. Fotbolls-EM alltså. Inte lika kul nu när inte Sverige är kvar. Då är det roligare att rapportera att Östers IF ligger tvåa i tabellen. Vi pratar div. 1 södra. Vi pratar vägen tillbaka till Allsvenskan. På återseende med ett leende!

Om blommig vilja och rutig lust

Det for en galen tanke genom huvudet idag. Tjugofjärde juni. Precis ett halvår sedan julafton. Precis ett halvår kvar till julafton. Mitt emellan årets härligaste högtid. Vi tittade nyligen på digitala bilder på platt-TV: n och det visade sig att vi hade säkert ett fyrtiotal olika bilder på julgranen. Räcker fyrtio? Känns som om det var det dubbla. Minst. Vi måste ha tyckt att det var ett praktexemplar till gran. Finast i stan. Fördelen med digitalt är att det är bara att trycka på avtryckaren och direkt kolla om det blev bra eller inte. Välja att ha kvar. Välja att radera. Minns inte om vi raderade några granbilder. Tjugofjärde juni finns det annat att tänka på än gran, kulor och annat pynt.

Jag känner att det måste bli en liten bloggrapport från semesterkommittén. Att vi har semester, jag och Mr T, råder det numera ingen tvekan om. Vi rår om oss själva och om vår tid precis som vi vill. Igår säckade vi framför TV: n och Foyles War, en av sommardeckarna. Dramat var inte så avancerat, men lite lagom hemska sommarmord är alltid trevliga. Jag håller just nu själv på och iscensätter lite mordidéer uppe i hjärnkontoret. Inte så att jag tänker skrida till verket och ha ihjäl någon på riktigt, utan det skulle vara härligt att få skriva. I nuläget vet jag inte hur blodigt eller hemskt det kommer att bli. Jag vet bara att om jag ska skriva, så måste det bli under sommartid. När höstmörkret faller så blir jag mörkrädd, som en liten lort och då vågar jag inte ens fantisera, än mindre skriva ner några mordincidenter på datorn.

Vi tog oss ur TV-soffan och kändes oss så pass alerta att det fick bli en kvällspromenad. Som ett par tonåringar drog vi iväg i sommarnatten och upptäckte hur ödsligt och stilla Hille var vid den här tidpunkten på dygnet. Så även Strömsbro. Det kanske var lika bra det, för Mr T och jag såg ut som handplockade ur en Tutti-Frutti-ask. Mr T med knallorange huvtröja och jag själv med skrikgrön dito. Mr T såg ut som den siste entusiasten bland Hollands-supportrar och jag själv som delegat vid centerpartiets sommarträff. Alltid roade det någon, i alla fall Mr T och mig. Jag är mycket lättroad den tiden på dygnet. Innerst inne var jag nog lite trött. Promenerade en dryg timme och nattmackan satt som smäck i magsäcken vid hemkomsten.

Idag har vi konstaterat att snart är smultronen mogna i dikena i trakten. Så likt Carl von Linné, så strosar vi nog ut någon morgonkvist och plockar några decilitrar. Linné åt smultron varje dag under smultronsäsongen och så blev han världskändis också. Han åt dem mot gikt. Trevligare medicin får man leta efter. Mitt i all slapphet har vi hunnit göra lite nytta också. Sådana där små detaljer och finesser som ofta inte hinns med i vanliga fall, men som åstadkommer en enorm förnöjsamhet och känsla av duktighet, när de är avklarade. Jag har till exempel gått igenom mina kläder idag. Det var som att gå på modeaffär och loppis på samma gång. "Om jag tänker köpa en mönstrad överdel till, så skjut mig", sa jag till Mr T, när jag hade konstaterat att jag har alldeles för många sådana. Jag som sällan använder mönstrat, utan är mer den här rutiga eller mer strikt enfärgade typen.

Jag har i alla fall gett mig ett löfte om att använda några av dem under semestern. Det är ju sommar och rabatterna blommar. Jag kan hjälpa till med fröjden någon dag. Jag hittade två par jeans, ett par ljusa och ett par mörka, som jag ska klippa av och göra slapp-shorts av. Jag älskar den där slitna looken med ett vitt linne och en scarfes knuten i håret. Det är så himla läckert till träskor, sandaler, seglarskor eller barfota. Pumps göre sig dock inga besvär. Inte på semestern.

Jag tog del av en diskussion angående bloggning. Jag deltog inte själv, mer än med öronen. Någon uppmanades att börja blogga. Denne någon svarade att jag har inte tid att blogga. Eller ordagrant: O Herre Gud, inte har jag tid att blogga. Vad bra. Nu vet till och med Gud om hur det ligger till. När jag hörde detta så fick jag först en gnutta dåligt samvete. Jag kände nämligen att blogga var synonymt med att ha hur mycket tid som helst i hela världen. Lite grann förknippat med lathet och lättja. Sitta och trycka lite tangenter. När alla andra är fullt upptagna med riktiga uppgifter. Helt idiotiskt tänkt av mig, men så gick det snabbt över också. Jag tror inte alls att det handlar om att ha ont om tid. Jag tror det handlar om vilja.

Jag golfar inte till exempel. Där sparar jag cirka fyra timmar på varje runda. Varje dag, varannan dag eller var tredje dag beroende på hur ofta folk eller golfare spelar golf. Om jag hade tyckt att det var roligare att golfa än att blogga, då hade jag säkert dragit en golfvagn just nu. Det är perfekt väder för golf. Solen skiner, lagom varmt, det är semester. Jag tycker mer om att blogga. Det är även perfekt väder för bloggning. Sitter ute på altanen. Solen skiner, lagom varmt, det är semester. Det handlar inte om tid. Det handlar om vad vi väljer att göra av vår tilldelade tid och hur vi förvaltar den. Jag önskar att de som säger att de har så ont om tid, försöker se upp och även stanna upp. Finns det något mönster som går att förändra? Kanske det rutiga schemat som är så fulltecknat behöver bli lite mer blommönstrat? På återseende med ett leende!

PS. Herrskapet Fågel har det däremot jäktigt just nu. Det blir varken golf eller blogg i det boet. Ungarna har kommit och de tjattrar ständigt och piper: Vi vill ha mat. Vi vill ha mat. Vi är hungriga. Hör ni oss? Vi vill ha mat. Föräldrarna flyger in och ut i holken och de gör det under fågelsång. Någon slags negrospirituals på fågelnivå. Sång under ett riktigt slavgöra. Många näbbar ska mättas. Skådespelet utanför altanen är fantastiskt. Vilken tur att jag har tid både för bloggning och ornitologi. Som sagt, jag tror det handlar om lite vilja. Och så mycket lust också.

Stor och liten, mitt i skiten

Ge mig ett S. Ge mig ett E. Ge mig ett M. Ge mig ett E. Ge mig ett S. Ge mig ett T. Ge mig ett E. Ge mig ett R. Oh, vilken tjatig och dryg inledning på denna blogg... Det märks att jag har... just det: SEMESTER! Jag klev ganska hurtigt ur sängen i morse. Båda tonåringarna skulle iväg. Sommarjobb och andra aktiviteter. Mr T låg kvar i sängen med huvudvärk. Det är lätt att dra slutsatsen att det blev ett riktigt röjarpartaj med brassgänget på Bishop Arms igårkväll, men det var ett städat gäng som träffades för att umgås och önska varandra trevlig sommar. För Mr T: s del två Kilkennys och kycklingfilé med rösti. Inget som framkallar huvudvärk. Det verkar komma från nacken, så det är antagligen cyklingen eller solningen på mage, samtidigt som han läste Strindbergs "Röda rummet". En bok som jag tror att Mr T gärna kastar i sjön när han vågar ta sommarens första dopp eller så hamnar den som extra fyr på grillen. Mr T har svårt att förstå storheten med "Röda rummet". En enda konstig röra. Det kanske är den som framkallar huvudvärk?

I tvättstugan snurrar redan tre maskiner. Tänkte köra sängkläder, handdukar och kläder idag. Det är något speciellt med att göra sådana där vardagliga saker under semestern. Helt annorlunda att göra vardagliga saker under själva vardagen. Då allt annat ska göras också. Nu känns det som en liten utflykt till kvarterslokalen, insupa lite frisk luft på vägen, för att sedan lalla hem och ta en kopp kaffe. Blogga, läsa bok, slänga ett öga på klockan och konstatera att maskinerna behöver ännu en halvtimma på sig. En halvtimma som jag kan förströ mig själv på. Det är semester det!

Det märks tydligt att det är semester. För i natt och i morse har det regnat. Typiskt tänker många. Skönt tänker jag. Då behöver vi inte ränna runt i trädgården med en vattenslang idag. Det har skötts helt automatiskt och kostnadsfritt. Snacka om semester. Fast det är klart att håller det i sig all fem semesterveckor, så prövas säkert mitt tålamod också. Just nu känns det bara fräscht och friskt. Nu till något helt annat än fräscht och friskt. Nämligen bajs.

Igår kväll tog jag mig en promenad i min ensamhet. Tyck inte synd om mig. Jag tyckte det var skönt. Jag rensade hjärnan på en massa onödigt. Filurade lite på en bok och löste ett mindre problem. Jag kollade in omgivningen och fick göra det alldeles ostört. Det var nästan konstigt folktomt. Kanske satt folk inne och tittade på Spanien-Italien i fotboll. De sällsynta människorna som körde förbi mig tänkte säkert att där går en ointresserad fotbollsänka. De kunde inte tro mer fel. För där gick en superintresserad fotbollsälskare, men som just då var mer intresserad av egen motion än om fotbollsresultat. Jag var helt övertygad om att matchen skulle spelas oavsett om jag satt där eller inte. Det gäller att inse sin betydelselöshet och därför gick jag på promenad. Nu till ämnet: bajs.

Jag har ingen hund. Men jag känner många som har det. Jag vet att de brukar ha sådana där små svarta plastpåsar som de stoppar handen i och plockar upp bajskorvarna som deras älskling, det vill säga hunden, har släppt. Därefter viker de upp påsen och knyter ihop den. Tar hem den eller slänger den i någon allmän sopkorg. Om någon hundägare inte gör det, så skrivs det en insändare i tidningen. Ajabaja. Vi vill inte ha hundens bajamaja. Ta genast bort all skit. Annars åker du på en nit. Det står inte så ordagrant, men innehållet och meningen i insändaren är något liknande.

Jag har ingen häst. Men jag känner många som har det. Min dotter rider. På något sätt liknar dessa djur varandra. Hunden och hästen. Fyra ben. Svans. Öron. Ögon. Nos. Hästarna brukar vara större. Så det är inte konstigt att deras bajs också är större. Vilka lass de kan lägga. Det är verkligen häpnadsväckande. Nu kommer vi till det konstiga. Vi hötter med fingret mot de hundägare som inte har svarta plastpåsar. Men hästägarna, vad gör vi mot dem? Absolut ingenting. Har du någon gång sett en hästägare med en svart plastsäck i tyglarna? Så där som hundägarna har i sina koppel. Igår på min promenad så möter jag två ryttarinnor på en asfalterad bilväg. Jag hejar. Jag tycker att hästarna är fina. Jag går vidare och efter cirka fem meter ligger värsta äckliga hindret. Hästbajs! En kolossal hög. Alldeles färskt. Nästan så att flugorna inte hade hunnit dit. Jag fick alltså äran att lukta och titta först. Givetvis så stannade jag inte och betraktade denna hög. Jag vandrade vidare och tänkte på hur konstigt det är.

Vi gnäller för små korvar av hundskit på cirka hundra gram, när det verkar vara helt okej att lämna flera kilo hästbajs. Jag får inte ihop detta. Okej, det är kanske någon som tröttnar och skriver insändare om hästbajs också. Speciellt på vissa ställen. Till exempel på cykelvägen vid golfbanan. Där flera hundra golfare ska passera varje dag i sina dyrbara golfskor. Då är det varken okej med hundbajs eller hästbajs. För min del går inte världen under av lite skit. Då tycker jag det är värre med orättvisan varför några ska ha plastpåsar på promenaden och andra inte. Varför säljs det inte hästskitspåsar på Granngården? Jag tänker inte ta patent på idén, så varsågod, du får den. Jag tror nämligen inte att det är det största problemet att starta upp tillverkningen av bajspåsar modell large. Det största kruxet blir att få ryttaren att hoppa ner från hästen, böja på ryggen och helst även knäna och lasta in ett par kilo gödsel i säcken. Sedan ska den knytas ihop och baxas upp på hästryggen och tas med hem. Det kommer inte bli någon säljsuccé. Tro mig.

Det är tydligen sig likt överallt. Det är lättare att gnälla över småskit som väder och grannar, när det finns större skitar att oja sig över. Som till exempel Robert Gabriel Mugabe i Zimbabwe. Nu snackar vi riktiga blajor. Hur länge ska denne man få hålla på? Han är åttiofyra år drygt. Hans andra fru är fyrtio år yngre. Undrar om hon gifte sig med honom av fri vilja eller om det var för att han var snygg, snäll och sexig? Eller kan det möjligen vara så att det var för pengar, presidentskap och pistoler? S eller P? Salt eller Peppar? Jag tror inte att det räcker med all världens salt, peppar och andra kryddor för att fixa till den stank som Mugabe nu sprider omkring sig. Jag är inte stolt över att blogga det. Men är det inte dags för honom att stoppas i en svart säck snart och ge plats för någon mer sympatisk person? På återseende med ett leende!

PS. För precis ett år sedan idag så var familjen på bröllop. Mr T: s yngsta bror skulle slå ihop sina band med en värmlandstös. Så jag passar på att bloggratulera på bröllopsdagen och önska lycka till med ännu ett år. Alla bröllopsdagar har ett namn och en gammal tradition säger att mannen ska ge sin hustru en present av just detta material. Ettårig bröllopsdag är av materialet bomull och det bästa han kan ge henne är väl några väl valda ord, inlindade i bomull. Själv firar Mr T och jag snart tjugotvåårig bröllopsdag och då är materialet jute. Så jag vet vad jag har att vänta, en jutesäck. Undrar vad jag kan stoppa för skit i den?

Punkt nu

Söndag kväll. Luften på altanen håller en temperatur på runt tjugo grader. Himlen är grå, det fläktar och SMHI varnar för regn och eventuellt åska. Min semester har som bekant inte börjat än. Fast nedräkningen kan nog börja nu. Det är cirka fem timmar kvar till mitt första semesterdygn. Just i denna stund kan jag känna hur bra livet är. När semestern ligger orörd framför mig. Jag kan ha samma känsla första riktiga vårdagen. Då hela den ljusa perioden ligger framför mig. När jag tänker efter så finns denna sköna känsla även när höstmörkret lägger sig och den mysiga hösten hägrar framför mig. Jag upplever detta faktum även då jag öppnar ett nytt inlägg i bloggen. Textramen ligger blank och tom framför mig. Jag gillar tydligen att se saker och ting ligga just framför mig.

Lustigt egentligen, för jag uppfattar även att jag tycker om att lägga saker bakom mig. Förnöjsamt kan jag slå ihop den bärbara datorn och konstatera att bloggandet är avklarat och ligger bakom mig. En arbetsuppgift är uträttad och läggs även den bakom mig. Så småningom kommer även årets semester att läggas till handlingarna och finnas där någonstans bakom mig. Jag kommer att tänka tillbaka och minnas, men vara i full färd med att ta tag i det som ligger framför mig. Jag listade upp några saker som ligger framför mig i någon av de föregående bloggarna. Sådant som jag tänkte ägna semestern åt. Första punkten gällde att läsa böcker. Där har jag gjort en rivstart. Plöjde igenom Arne Dahls "Mörkertal" på nolltid eller rättare sagt på drygt ett dygn. Hade den framför mig nästan närsomhelst och varsomhelst. Nu har jag lagt den bakom mig, vilket i verkligheten betyder att den står på D i bokhyllan. Bland alla andra Dahl-alster.

Istället har jag plockat fram Agneta Sjödins "En kvinnas resa". Den ser ganska tunn ut, så den ska nog också läggas bakom mig inom kort. Den kommer att ersättas av Leif GW Persson. Jag tänker göra en riktig sommarkompott i litteraturen den här semestern. Annars hör jag till dem som tycker att sommar och deckare hör ihop. Det verkar TV också göra och sänder den ena småtrevliga deckaren efter den andra. Det kommer att arta sig till en skön semester. Lita på det. Som punkt nummer fyra på semesterlistan hade jag önskan om att köpa en hängmatta. Nu verkar även det gå i lås. Jag har sett en snygg randig sak till en överkomlig peng, så någon av de närmaste dagarna blir det en liten investering. Visste chefen vad semesterlönen går till, så skulle han hoppa jämfota av glädje.

Så har vi snart midsommarhelgen bakom oss. SMHI gick ut med dystra besked i början av veckan. Vi svenskar skulle verkligen få anstränga oss att hitta en liten solbelyst plätt att dansa på. Hade SMHI: s personal nallat på snapsen i förväg? Här har det varit sol från klarblå himmel tre dagar i rad. Idag har det till och med varit varmt. Så nu börjar den vinterbleka huden skifta i nyans och jag tror att jag ska kunna få en snygg brun yta på kroppastollen innan semestern är över. Semesterexperterna varnar för att planera in för mycket aktiviteter på semestern. Så där så att det blir jäktigt istället för en välbehövlig avkoppling. Jag håller med dem. Ibland kan det behövas en vecka eller två för att komma ner i varv. Jag tror att jag har fixat det redan under midsommarhelgen. Nu när hela semestern ligger framför mig. Nu när midsommarhelgen snart läggs bakom mig.

Jag tror att jag mer och mer blir bättre på att vara närvarande här och nu. Jag kommer på mig själv att jag sällan säger att det där ska jag göra sedan. Jag säger aldrig att det där ska jag göra när jag blir pensionär. Är det något som känns viktigt och som jag verkligen vill, så gör jag det gärna här och nu. Det låter som en drömtillvaro, men det är egentligen bara en vardag. Jag erkänner att fullt så idyllisk är inte alltid vardagen att jag bara kan göra slag i saken och ta itu med alla önskningar och roligheter. Ibland kommer det andra saker emellan och det blir prioriteringar och bortprioriteringar. Jag avslöjade ju nyligen att jag inte ens hade hunnit skogspromenera eller gympa. Fast då går det också som det gör. Det håller inte i längden. Det fungerar bara ett tag, sedan måste bitarna läggas på plats och utrymmet måste ges till att leva i nuet.

Så vare sig om jag har saker framför mig eller bakom mig, så är nuet här och nu. Här trivs jag absolut bäst. Tacksam för mitt liv och allt som det innehåller. Tacksam för mina sinnen och för allt det vackra som de får uppleva som kommer mig till godo. Om nuet inte fanns så skulle tillvaron vackla. Om jag ständigt skulle vara i det som ligger framför mig så skulle jag bli vilsen till sist. Om jag ständigt skulle vara kvar i det som egentligen borde vara bakom mig, så skulle jag fastna i något som egentligen bara är minnen och inte på riktigt här och nu. I tankarna kan vi vandra fram och tillbaka, men med vårt hela väsen måste vi finnas här i nuet. Då tror jag att sorg kan kännas smärtsam men få tröstas. Då tror jag att glädjen kan få näring av små enkla saker. Då tror jag att oförrätter kan bearbetas och genomlevas. Jag tror att mycket kan ske i nuet. Sådant som för en stund sedan kändes omöjligt. Kan redan nu vara möjligt. Den tanken kittlar mig och jag behåller den. Lägger den inte bakom mig. Kastar den inte framför mig. Nu. Nu är möjligheternas tid. På återseende med ett leende!

PS. Mr T är på äventyr ikväll tillsammans med några kollegor som alla i vanliga fall hanterar brass. Inte brass av det där cannabisaktiga slaget, utan brass i musikens värld. Vilken tur va? Medge att det för en liten stund kändes som om bloggen skulle urarta och dras ner i träsket. Ingen fara. Det gäller brass som i brassmusiker. Trumpeter, horn, tromboner och tubor. Ikväll ligger instrumenten i tryggt förvar. Musikerna är spellediga och samlas på Bishop Arms inne i stan. Förhoppningsvis får de en skön och rolig kväll. En i gänget har anledning att fira. Ryssland slog Holland i kvartsfinalen igårkväll. Na zdorovje!

Electrolux bidrar till världslitteraturen

Dan Andersson, Karin Boye, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Edith Södergran är några av våra mest kända svenska poeter. Det finns många, många fler. Poesi är konsten att skriva poem. Att nedteckna litterära verk som ska läsas eller reciteras. Det finns många olika ord för samma sak. Skaldekonst, dikt, vers, lyrik är bara några benämningar på samma sak. Så om du börjar att skriva poesei så behöver du inte känna dig ensam. Du kommer att märka att det är många fler som bär på samma behov. Som innehar samma längtan att få uttrycka sig i ord. Ord som sammanlänkas och blir till poesi.

Jag själv tillhör den skara som gärna skriver. Inte enbart poesi, men då och då. Jag tycker om att skriva på rim, men det går lika bra utan. Min skrivkonst påminner om fläsk. Den finns både som orimmat och rimmat. När det gäller fläsk så innebär rimmat saltat. Jag saltar min skrivkonst då och då. Det beror helt och hållet på vad det är som måste ut. Sådant som finns i mina tankar, i mitt hjärta och i min själ. Jag är sällan slätstruken eller sockersöt i mitt skrivande. Jag gillar nog helt enkelt att fläska på.

Jag är redan rik, så jag behöver inte skriva för att tjäna pengar. Jag har alltså inte någon kniv mot strupen så att jag måste skriva. Jag kan skriva när jag har lust och det har jag ofta. Förresten, om jag behövde bli rik på pengar, så skulle jag absolut vara tvungen att se mig om efter någon annan sysselsättning. Att nedteckna ord blir man inte rik av. Jag är inte rik när det gäller att räkna kronor och ören, men så räknar jag inte rikedom på det sättet heller. Däremot är jag rik på att ha en fin familj, ett nära förhållande till naturen, en stark tro och rik på ord. Vad det gäller pengar så har jag så att jag klarar mig och min familj. Vi kan till och med stödja andra projekt och människor. Det är gott nog.

Jag skriver inte heller för att bli känd. Vi är ju alla, vare sig vi vill eller inte, redan kända av den störste, nämligen Gud själv. För vem skulle det vara viktigare att göra sig känd inför? I jämförelse känns alla andra kändisskap rätt småttiga och obetydliga. Jag har inte behov av att andra människor ser mig som känd. Det är mycket viktigare för mig att vi i så fall känner varandra. Det här med att bygga relationer, att få dela varandras vardagar och högtider. Att ta del i glädje och sorg. Det är på något sätt som om varje människas liv är en bok i sig. En spännande, kittlande levnadsberättelse som borde få det vackraste inbundna omslaget.

Så om jag inte vill bli rik på pengar eller skaffa mig ett kändisskap, vad är det då för idé att skriva? Om inte mitt hjärta klappade så skulle jag inte kunna leva. Om inte mina lungor andades så skulle jag alldeles strax dö. Om jag inte skrev så skulle något viktigt inom kvävas och leda mig in i en borttynande tillvaro. Detta har jag känt länge. Jag har inte lika länge tagit det på allvar. Det har funnits hinder i vägen.

Vad är det för hinder? Jag kan inte säga att det beror på att jag inte tror på mig själv. För det gör jag. Jag vill dock inte tro på mig själv så att det rinner över och att det ska tolkas som om att jag är dryg och självupptagen. Någon slags ödmjukhet har varit som ett hinder. Det finns fler. Andra människors tyckanden till exempel. Det skulle aldrig falla mig in att låta bli att skriva för att andra tycker att jag ska låta bli. Ändå är vägen från fulltecknad lapp i byrålådan till officiellt tryck ofantligt lång. Det är ett litet hinder där någonstans. Nästan osynligt.

Så simpla saker som ekonomi kan också vara en orsak till att inte publicera. Det är ett dyrt nöje och om det enbart vore nöje, så hade jag nog aldrig kommit till skott. Nu är skrivandet på samma nivå som hjärtslag och andetag och då är det livsviktigt att få se det i tryck. Ett hinder kan också vara att så många andra, större och mer välkända författare har skrivit så mycket fantastiskt fina saker. Då jag själv är mig så nära, så vet jag min litenhet och mitt i litenheten är hindret gigantiskt. Vad kan jag tillföra som kan vara av vikt?

Vi skaffade oss ett nytt kylskåp för en tid sedan. Det fick sällskap av en ny frys. Det var välbehövligt. Varje dag med de gamla skåpen var en fråga om hur länge det skulle gå. De nya vitvarorna är fräscha och smart inredda. Jag är mycket glad över dessa. Det finns små finesser i funktionerna, som är helt onödiga, men smått trevliga. Nu innan midsommar köpte vi glass. Den yngsta tonåringen skulle inte klara många dagar utan denna vara. När vi köpte två förpackningar av någon finare GB-sort, så följde det med ett paket av kylskåpsmagneter. Så kallad kylskåpspoesi. Ordet glass fanns givetvis med. Det var GB som stod för erbjudandet.

Vi plockade isär dessa små magnetiserade bitarna och fäste dem på kylskåpsdörren. Det dröjde inte länge förrän det gick att läsa poesi. Mitt i vardagsbestyren. Jag upptäckte att jag återigen inte är ensam om diktandet. Jag har sällskap av tre andra stora och betydelsefulla poeter i familjen. Tänk om Strindberg, Birger Sjöberg och Carl Michael Bellman hade haft tillgång till något liknande. Vad hade inte kunnat skett då? Deras poesi hade nått nya svindlande höjder. Jag kommer nu att för första gången bloggpublicera kylskåpsalstren. Jag kan inte undanhålla dessa för resten av världen. Vem vet, ni kommer kanske att få se dem igen om femtio år. I någon känd svensk diktsamling. Det kanske står okänd under alstren. Världen kommer att undra: "Är det månne Ferlin som skaldat? Eller Hjalmar Gullberg."

kreativ passion med hjärta är bäst

sol hav snö ingenting perfekt

gör mig glad min vän men utan vårt bästa röd vin

ha ett under idag över allt servera mitt skratt

blå ögon

nu har du semester

älskar glass jordgubbar kola vanilj choklad äpple frukt dessert sova hatar grädde

puss kyss vacker kram läppar

varför måste fötter resa?

jag kan ge dig en krokodil!

titta dit viska förlåt som honung det vill vi

Det var bidraget till det stora hav av diktkonst som finns i världen. Orimmat. Vet du förresten att i gammal språkanvändning, så kunde orimmad ha betydelsen oanvänd, något som inte ännu tagits. En orimmad fästmö, var alltså en oanvänd fästmö. Motsatsen var rimmad och betydde begagnad. Så ovanstående kylskåpspoesi är orimmad i två betydelser. Inte skriven på rim och inte tidigare använd. Alla stora författare har börjat någonstans. Att lära sig alfabetet, läsa och skriva. Alla har någon gång skrivit det första ordet som skulle leda till ett diktarskap och författarskap. Med eller utan kylskåp. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det vind i svenska flaggan som är hissad i kvarteret. Midsommardag och allmän flaggdag. Hos oss känns det som allmän slappdag också. Jag har kommit igång med ett av mina önskemål för semestern och det är inte b-a-n-t-n-i-n-g-e-n kan jag med säkerhet säga. Däremot läsningen. Plöjer just nu "Mörkertal" av min sommarfavoritförfattare: Arne Dahl. Det ligger en hög av böcker på nattduksbordet. Det känns inte alls stressande. Tvärtom. Det gick ovanligt snabbt att komma in i semesterlunken detta år. Om jag inte bloggar på ett tag, så läser jag.

Glad midsommar!

Idag är jag förstagångsbloggare. I alla fall på en midsommarafton. Glad midsommar alla bloggläsare. Idag är det blommornas dag. Dansens dag. Sillens dag. Färskpotatisens dag. Den lilla stänkarens dag. Midsommarstångens dag. Jag och Mr T har firat många midsommaraftnar tillsammans. När vi firade den första, så var vi inte ens gifta. Vi var förlovade och jag jobbade som fritidsledare på ett konfirmationsläger ute på Dalarö i Stockholms skärgård. Mr T kom med tåg, pendel, buss och apostlahästar ut till Dalarö och jag var världens lyckligaste tjej och förälskad upp över öronen. På midsommardagen gjorde vi en båtutflykt till Utö. Det var så romantiskt det kunde bli med ett sextiotal konfirmander på samma båt.

Året därpå var vi båda två fritidsledare på konfirmandlägret ute på Dalarö. När midsommaren kom det året, så var de svenska jordgubbarna jättedyra. Om det berodde på att det inte fanns så gott om dem eller att vi befann oss på det fashionabla Dalarö vet jag inte. Jag minns bara lyckan att få äta jordgubbar tillsammans med mannen som jag några veckor senare skulle gifta mig med. Vilken fantastisk uppladdning inför sitt bröllop. Konfirmandläger i drygt tre veckor. Kändes som om vi hade varit vakna dag och natt. Ordnat konfirmandaktiviteter på dagtid. Jagat konfirmander och turturduvat nattetid. Vi var unga och det behövdes egentligen inte plockas några blommor till att lägga under huvudkudden. Jag visste vem jag ville drömma om.

Midsommarhelger har kommit och gått sedan dess. Några har vi tillbringat i Norge, några i Danmark. De firar verkligen annorlunda än vi gör i Sverige. I Danmark anordnas stora brasor på stränderna där man bränner en häxa i form av en docka. I Norge gör man något liknande och allt går under namnet S:t Hansdagen. Jag har även firat midsommar i Lettland, då jag har arbetat på sommarläger för handikappade barn. På midsommar i Lettland så töms de större städerna på invånare och det största firandet sker ute på landsbygden. Det binds kransar av blommor till kvinnorna och av ekblad till männen. Till och med djuren får kransar. Mat, sång, dans är viktiga inslag i firandet. Det är solen som dyrkas. En riktigt hednisk högtid med andra ord. Högtiden kallas Ligo eller Jani. Ligo är ett kvinnonamn och Jani ett vanligt mansnamn. Jag måste erkänna att jag kände hemlängtan till Sverige och vi band en liten midsommarstång och sjöng Nationalsången och Små grodorna.

Midsommar har firats i Virserum och i Högbo. Eller i midsommarmetropolen Hille. Vissa år har vädret fått avgöra om det blir dans kring midsommarstång eller stilla TV-tittande på midsommarfirande människor. Ibland tror jag att dessa program har varit inspelade. Solen har formligen flödat så midsomrigt och härligt, som det bara kan göra en perfekt midsommarafton. I Virserum finns det starka traditioner. Kransbindning på morgonen. Sill och jordgubbar mitt på dagen. NTO: s sommarhem på eftermiddagen. Hjalmars Äng i Näshult frampå kvällskvisten. Folkdans, tombola, diktläsning, trubadur, ponnyridning. Allt i en vacker sommarhage. Småländskt. Svårslaget. Där känns det att det är midsommar. Det finns inget så vackert som midsommarfirande i ekhagarna.

Idag har firandet varit koncentrerat till Hille. Det har bjudits på smaskigt och somrigt midsommardukat matbord. Fick smak på det här med bufféer till studentfesten och det finns en receptskatt på internet som får igång smaklökarna. En strömmingslåda har av äldsta tonåringen blivit utnämnd till ett måste alla nästkommande midsomrar. Om ett par år kanske den kan få ett namnbyte till Mammas hemlagade strömmingslåda. När jag hittade receptet på nätet så gick den under arbetsnamnet Kalles strömmingslåda. Jag petade dit rödlök utöver receptets ingredienser.

Ska det syndas så ska det syndas rejält. Var det igår jag skrev om sommarnöjet bantning? Glöm det. Dagens blogg får handla om brutna löften. Hittade en riktig smaskig kaloribomb i form av en Vit chokladmoussetårta rikligt dekorerad med skivade jordgubbar och citronmeliss. Mandelmassa, ägg, kakao och rivet apelsinskal i bottnen. In i ugnen. Fem deciliter vispgrädde, smält vit choklad och äggulor. Fyllningen ovanpå bottnen. In i frysen. På med jordgubbarna och du får dig en njutning utöver det vanliga. Den skulle passa på Café Mamsell om det nu fanns kvar. Café Allén i Hille har tagit över. Mycket gott att äta. Mycket gott att dricka. Alltså precis som i visan: Någonting att äta. Någonting att dricka. Någonting att älska och hålla så kär. Vem jag håller kär är ingen hemlighet. Mr T får mitt hjärta att midsommarskutta fortfarande. Det är kärlek det. Jordgubbarna är bara en extra piff. En tradition.

Av mat och dryck blir man trött och vilken tur att vi har pöstid allihop. Kolla på film, läsa en bok, blogga eller vad du känner för stod på schemat efter avdukat bord. Det kom några regndroppar precis när vi avslutat midsommarlunchen utomhus. Ska så småningom förbereda lite kvällsgott i midsommarens tecken. För det finns fortfarande möjlighet att få sig en liten nubbe och ett glas kall öl och jag utropar mer än gärna ett glatt hurra för den svenska midsommaren och allt det vackra som vi får njuta av. Blåklint och prästkragar står i vasen och midsommarstången som jag fick av Karlberg på Ekängens Vårdhem för utvecklingsstörda hemma i Virserum står bredvid på midsommarbordet. Stången som jag fick för att jag var den snällaste och goaste flicka som han visste. Karlberg var också snäll. Jag tänker på honom ibland och definitivt på midsomrarna. Jag kan se hur hans prilla rinner ut i mungipan och hur han tittar under luggen. Karlberg som inte lever mer, men midsommarstången som han gjorde på terapin har sin hedersplats den här helgen. Just det, på Ekängens Vårdhem har jag också firat midsommar. Det var när jag sommarjobbade i min ungdom. Roligare ringdans får man leta efter!

PS. Höll på att missa att jag också har firat midsommar i Borgholm. Det var i min ungdom och det är nu preskriberat. Jag och några klasskamrater tog färjan från Timmernabben till ön ute i Kalmarsund. Efter några timmar bland fulla ungdomar fick vi nog och hoppade på färjan tillbaka till fastlandet. Slog upp tälten och gratiscampade utanför Oknö Camping i Mönsterås. Det blev till slut en mycket trevlig midsommar, men inte den trevligaste, för den har jag här och nu. Glad midsommar! På återseende med ett leende!

Jag bantar aldrig bort min semester

Nu är fotbolls-EM över, i alla fall för Sveriges del. Vi föll mot ryssarna med två mål. Det behövs ingen djupare analys. Ryssarna spelade bra fotboll och svenskarna spelade nästan inte alls. Det såg väldigt stillsamt och lamslaget ut på den blågula halvan. Även reklampelaren för Dressman tillika förbundskaptenen Lagerbäck såg lamslagen ut. Stod han och funderade på husvagnssemestern eller takpannebytet på sommarstugan? Trodde bara det var på krigsfronten som Sverige känner skräck för ryssen. Det var tydligen även på fotbollsplanen. Så nu blir det inga mer matcher för vårt blågula landslag. Trist, men ingen världskatastrof. Jag har inte heller bestämt mig för vilket lag jag nu vill se som slutgiltig vinnare. Jag tror att jag helt enkelt struntar i att bestämma det. Jag gör det lätt för mig och säger: må bästa lag segra.

Jag lämnar därmed fotbollen i denna blogg och går vidare till något annat. Något som just nu känns mycket mer angeläget. Det finns två aktuella frågor som ställs mycket frekvent vid den här tiden på året. Den ena är: När har du semester? Den andra: Vad ska du göra på semestern? Om någon skulle ställa den första frågan till mig nu, så skulle jag helt sanningsenligt kunna svara: Jag har semester nu! Ja, egentligen om det ska vara helt och hållet med sanningen överensstämmande, så är det på måndag. Midsommarafton och midsommarhelgen kommer först, men eftersom jag ändå är ledig då, så nallar jag på ordet semester i förväg.

Att smaka på det ordet, semester, är som att fylla ett tomt hav med havsvatten och bara låta sig gungas på de svalkande vågorna. Eller som att ha en skål nysnoppade jordgubbar bredvid sig och bara känna hur vinden silas mellan barfotatårna, där man ligger i hängmattan. Jag smakar på semesterordet och känner hur bekvämt och avkopplande det smaskar i gommen. Det smakar mer och jag tror bestämt att jag kommer att ta en rejäl tugga av det. En riktigt ordentlig mumsbit. På så där fem veckor. För det är så lång semester jag ska ha. Därefter ska jag bara jobba en vecka, för att sedan ha kompledigt en vecka till. Det där med kompledigt är bara ett annat ord. Semester är vad det egentligen blir för mig. Det smakar riktigt bra.

Om någon just nu skulle ramla in och ställa den andra frågan, så skulle jag låtsas fundera en stund. Men egentligen har jag svaret väl grundat inombords. Jag tänker banta. Just precis, banta. Jag är fullt medveten om att det kan vara en något annorlunda semesterplanering. Ordet banta låter så väl förknippat med veckotidningsrubriker eller nyårslöften. För min del är det mer förknippat med att få rå om mig själv. Ta mig tid för min egen del. För min hälsa och för mitt välmående. Det handlar inte om bantning egentligen. Det handlar mer om att få rikta blicken åt mitt eget håll. Att hinna ta mina älskade promenader. Att vara ute i naturen, där jag trivs och mår så gott. Att inte behöva vara så jäktad, utan att jag hinner låta bilen stå i garaget och istället använda min fräsiga röda hoj. Att hinna förbereda god och näringsrik kost, eftersom jag gillar att fixa och greja i köksregionerna. Att hinna ta mig till gymmet, eftersom jag vet att den värk som jag skaffar mig där, är betydligt mycket skönare, än den värk som min stressade kropp annars bär på.

Att bloggbanta är en fenomenal idé. Inte i smygundan, utan så att hela cyberrummet vet om det. Bloggläsaren kommer inte att få följa någon kamp. För det finns ingen kamp. Det finns bara en önskan om att få bort sisådär sju kilon, som inte gör någon nytta. De har landat runt midja, stuss och lår av en enda anledning. Jag har inte gett mig tid att motionera. Jag har gett min tid åt köksrenovering, jobb och studentfixande. När livet är så där minutiöst schemalagt, så det inte blir någon ordning med vare sig sömn, motion eller kost, så verkar det enda stabila och trevliga i tillvaron vara just fikastunderna. Det går att fika på stående fot. Eller ute på altanen. Det går att fika med koppen på byggnadsställningen eller på tapetbordet. Det var då. En förgången hektisk tid, då kilon tilläts erövra bloggaren. Nu ska bloggaren ta revansch.

Det är inte bara fett och vätska som ska bantas bort. Även stressen. Där handlar det inte bara om sju kilo. Här ska det kopplas av. Så om någon ställer frågan: "Vad ska du göra på semestern? " så blir svaret: Banta bort fett och stress. När jag är klar så hoppas jag att det återstår sextiofem kilo ren kärlek i en kropp som utstrålar harmoni. Jag har absolut inte gått omkring och varit oharmonisk den senaste tiden. Jag är alldeles för glad i livet för att vara det. Jag njuter av att höra fågelsång eller att få några minuters samtal med Mr T. Jag bubblar av glädje när jag hör mina barn säga orden: Jag älskar dig, mamma. Varje dag ser och upptäcker jag saker som jag blir lycklig av. En livsnjutare är jag och det kommer jag nog att förbli.

Om jag får önska mig något av sommaren, så har jag en lista här:

1. Läsa böcker

2. Skriva böcker eller åtminstone en bok

3. Bada havsbad utan att få urinvägsinfektion

4. Hitta en snygg hängmatta med tillräckligt långa rep, så den passar in mellan två stadiga tallar

5. Plocka blåbär (kan bli svårt, jag har spionerat på blåbärsriset)

6. Göra upptäcktsfärder med Mr T

7. Baka blåbärskakor om punkt 5 går att genomföra

8. Hoppa bungyjump! Nä, skojar bara...

9. Sy ett lapptäcke

10. Äta jordgubbar

Det blir lite resande och musikfestivalande. Någon marknad om vädret passar och så massor av spontangrejer. Jag vet inte vad det är som gör att jag just i år känner så stort behov av ledighet och frihet. Det känns som om hela min kropp signalerar denna önskan. Vid den här tiden förra året så kändes det helt märkligt att ta semester. Jag hade precis tillträtt min nya tjänst. Lärt känna en massa trevliga människor i form av arbetskamrater. Det gjorde riktigt ont att behöva skiljas från dem under semesterperioden. Arbetskamraterna är fortfarande trevliga men i år klarar jag en separation på fem till åtta veckor. Min längtan efter avkoppling är större än den sociala faktorn på jobbet just nu. Jag kommer att tänka på dem och hoppas att de har det bra. Kanske ses vi någon gång även under semestern. Jag har inte planerat någon månresa, så chansen finns. Just nu är semesterönskningarna begränsade till en skön och avslappnad tillvaro med Mr T och hushållets ungdomar. Vill du mig något så håll utkik i hängmattan!

PS. Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn, på deras veckopeng-bilen musicerar utanför huset. Jag hör till dem som tycker att glass räknas som ett av världens underverk och måste därför göra ett tillägg på sommarönskningslistan: 11. Besöka glasscaféet Smultronstället i Söderköping. Dit ska man ta sig en gång per år med stor plånbok och absolut inte proppmätt. Glöm sådana dumheter som bantning en sådan dag. Det är inte dåligt att gå ner 6,5 kilo heller... På återseende med ett leende!

Som stora mäktiga dån

Två mäktiga naturupplevelser på två dagar. Det får mig att känna mig ödmjuk och som just den jag är: en liten människa på jorden. I söndags gjorde vi en liten utflykt söderöver. Till Älvkarleby vid Dalälven. Det annonserades Fallens Dag. Jag tror att det var för trettiosjunde året i rad och vi har varit bosatta i närheten sedan nittonhundranittiotvå. Mr T har varit där någon gång och gjort en instrumental insats tillsammans med sina kollegor. För mig var det första gången. Inte i Älvkarleby, men på Fallens Dag. Det passade bra i år med tanke på Smålandsbesöket och en lite lagom utflykt i trötthetens spår efter avslutad studentfest. En kaffekorg packades och så ställde vi kosan förbi Bomhus, Furuvik, Skutskär och så framme vid Älvkarleby. Att vi skulle få sällskap av mycket folk förstod vi på alla bilar som stod parkerade lite kors och tvärs och även organiserat på betalda platser. Vi tog en sådan betald tjugokronorsplats och tog med oss fikat och filtarna.

Det är konstigt med medhavd fikakorg. Det smakar alltid lika gott med fika utomhus. Även om det är samma gamla bullar, muffins och kex som hemma, så känns det extra smaskigt på ny plats. Det var inte den varmaste sommardagen, men tillräckligt för att vi skulle kunna sitta ute i godan ro, utan att behöva använda jackorna. Det närmade sig klockslaget för påsläppet av dammluckorna och vi tog oss till sidan av vattenfallet. Så nära att vi kunde se när luckorna öppnades och både se och höra när vattnet kom forsande. Det skummade och forsade. Det blev som en dimkaskad i virvlet. Det brusade och dånade. Då och då kände vi även hur vinden tog med sig lite små vattenpartiklar och vi blev smått blöta. Vi knäppte kort. Vi tittade på varandra och log, så där förunderligt nöjda som man bara kan bli av fantastiska naturupplevelser.

Vi strosade en stund i omgivningarna när dammluckorna åter slöt sig och därefter tog vi oss mot Gårdskär. Hamnade längst ut mot havsbandet vid några rangliga fiskarstugor. Sådana där som har hela havet inomhus på bottenvåningen och ett litet boende på övervåningen. Vi såg inte till en enda människa, utan vi satte oss vid ett rastplatsbord och njöt av havslukt och skön gemenskap. Det var på något sätt som balsam för själen att sitta där vid den rutiga duken och samtala om stort och smått. Fågelsången var i tystnaden så påtaglig att det kändes som om vi satt mitt på scenen av en gigantisk konsert. När myggen trivdes lika bra som vi, packade vi ihop och fortsatte färden hemåt. En grusväg med hastighetsskylt för sjuttio övergick till asfalterad väg med tillåten hastighet på femtio. Ingen logik i detta.

Nästa naturupplevelse av det ovanliga slaget kom igår eftermiddag. Det drog ihop sig och sedan öppnades säcken precis ovanför där vi bor. Inte med snö, inte med regn, men med hagel. Inte vilket hagel som helst. Stora isbitar fyllde snabbt altangolvet och vi försökte snabbt rädda det som räddas kunde av urnor och annat. Allt var över på en kort stund och då låg hackade blommor och blad på marken. Vilken kraft. Ett par centimeter istäcke i form av skapligt stora kulor täckte altanen ett bra tag. Jag tror nästan att de bilar som stod ute i det fria kan ha fått några små plåtskador på taken och motorhuvarna. Racer-Saaben stod i garaget. Vi kan återigen använda det till vad det är tänkt. Det har fått fungera som filial till IKEA-lagret ett tag.

Nu ska det straxt bli en tredje naturupplevelse i form av en promenad med världens trevligaste promenadsällskap, nämligen Mr T. Förutom lite frisk luft, så kan vi på nära håll ha koll på svalorna som svischar förbi. Titta på åkrarna med nyslaget hö. Kolla hur långt det är kvar till skördetider av smultron i dikeskanterna. Söta kaniner finns det gott om ute i det fria. Kan inte hålla tillbaka det som växer fram i mitt inre. En fascination över hur många nyanser av grönt det finns till exempel. Hur bra alla gröna färger passar ihop med blåa nyanser. Skog, ängar, sjö och himmel. Det är mäktigt. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att ägna dagens PS åt en sångtext. Skriven av herrarna Joel Blomqvist och Per Ollén. De måste ha gjort en del naturupplevelser. Eller varför inte en Gudsupplevelse?
O, hur saligt att få vandra, hemåt vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Här vid älvarna i Babel tystnar ofta nog vår sång, men vi väntar bättre dagar i Jerusalem en gång. Härligt sången där skall brusa...

Intet mörker där skall vara, inga tårar, ingen nöd, ingen synd och ingen plåga, ingen djävul, ingen död. Härligt sången där skall brusa...

Här vi skiljs ifrån varandra, här är möda, sorg och strid, men uti den gyllne staden snart vi mötas får i frid. Härligt sången där skall brusa...

O, må ingen bli tillbaka, här i denna mörka värld. Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd. Härligt sången där skall brusa...

Underbart och ofattbart!

Oj, vad jag har saknat det jag nu upplever. Att få sitta i bästa fåtöljen med datorn i mitt knä. Kaffe-på-maten-koppen inom räckhåll. Fågelsången som tar sig in genom det öppna fönstret. Jag kan inte komma ifrån att detta är verkligen min stund på jorden. Det är säkert inte så smart att blogga nu. Jag har i och för sig bloggat förut när jag har varit trött. Trots att detta blir något så ovanligt som en mitt-på-dagen-blogg, så är jag trött. På ett mycket annorlunda sätt. Först och främst på det vanliga sättet. På grund av för lite sömn. På grund av mycket jobb. Därefter så måste jag tillägga tröttheten som är orsakad av att spänningarna har släppt. Att jag i skrivandets stund har studentfesten bakom mig. Inte längre framför mig. Dagarna efter har också varit fyllda av aktiviteter, även om dessa har gått i slow-motion. Smålandsgästerna åkte idag på morgonen och nu ska livet gå in i normala gängor. Det känns okej.

Jag skulle vilja återge studentdagen men allting har inte lagt sig ännu. Allt har inte fått smälta in, utan jag tror att jag bara kan säga med ärligt hjärta att jag är glad att det är över och att allt blev så otroligt lyckat och roligt. Bäst av allt är att studenten själv var glad, tacksam och mycket nöjd. Egentligen spelar det inte så stor roll vad den bloggande mamman tycker, fokuset låg på att göra en minnesvärd och glad dag för den studentande tonåringen. Vi lyckades! Därmed är Mr T och jag enormt nöjda. Givetvis trötta. För att på något sätt delge mina känslor för studentdagen så bloggpublicerar jag mitt tal till studenten:

"Min son, älskade Daniel. Idag är du student och jag kan inte lova dig att jag kan hålla det här talet utan att börja gråta. Jag grät många gånger redan då jag bar dig i min mage. Av lycka, av spänning, av osäkerhet för att jag skulle klara av att vara mamma.

När du föddes i Oslo en sen kväll i maj 1989, så grät jag också. Glädjetårar, tårar av stolthet och tårar av utmattning. För din entré till världen var långdragen. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Så visst har det blivit många tårar under de här nitton åren. De flesta orsakade av glädje och stolthet. Men det har även funnits tårar av oro och bekymmer. Speciellt vid alla skador. Då jag har gråtit för att behöva se dig ha ont, men också för att dina planer har omkullkastats eller försenats.

Idag så är du student och jag är glad, stolt och lycklig, så jag försäkrar dig att tårarna som kommer är enbart positiva tårar.

Givetvis känns det helt märkligt att den lille gutten som föddes på Akers Sykehus för nitton år sedan, idag står med kostym, skjorta, slips, finskor och med en studentmössa på huvudet.

Det känns inte så avlägset då du trillade ner från rutschkanan när vi bodde i Göteborg och du blödde ymnigt från pannan. Eller när du började i Hille IF:s fotbollsskola och i HÅIK:s ishockeyskola. Jag kan någonstans inom mig fortfarande höra när du öppnade dörren och frågade om Malin och du fick gå runt i kvarteriet, som du sa om det här området. Du kunde också fråga om Malin och du fick gå till stora lekplatsen, som finns nere vid hyreshusen här i gropen.

Du har tagit dig igenom lågstadiet på Varva, mellanstadiet och även högstadiet på Milbo. Alla stadier har haft minst en termin för mycket. Du har längtat vidare och de nya stadierna har kommit som en befrielse.

Jag vet inte om det stämmer, men på gymnasiet känns det som det inte bara har varit en termin för mycket, utan kanske ett helt läsår. Idag Daniel, så är det över och nu väntar sommaren och resten av livet.

Vi märkte det mycket tidigt att du har ett stort och varmt hjärta. Det klappar för många och du har ställt upp för mobbade kompisar och du har lidit för att det finns människor som inte har något hem. Du är ett föredöme för många småkillar och tjejer, men du är också ett föredöme för många av oss vuxna. Inte minst för mig, din mamma.

Jag är imponerad av din ärlighet och din känsla för rättvisa. Du visar tydliga ledaregenskaper, inte för att upphöja dig själv, utan för att stötta och uppmuntra andra. Jag hoppas att du ska finna en frihet och en plats där du kan göra det du vill, utan att andra sätter käppar i vägen av olika anledningar.

För många tårar Daniel, kommer på grund av att vi inte lever i en lättlevd värld. Du har redan stött på en del svårigheter och med säkerhet lärt dig en del av dem. Du har fått ta ställning för eller emot och trots att du är så ung, så handlar du klokt och ärligt. Jag kan bara uppmuntra dig med att fortsätta med det. Även om det kommer att kosta dig en del tårar.

Att idrotten och speciellt fotbollen har betytt mycket för dig det går inte att undvika att förstå. När du kom tillbaka till skolan efter ditt första sommarlov och skulle med ord och bild beskriva ditt sommarlov, så handlade det bara om segern i Nobo Cup på Testebo. Den cupen gick av stapeln på sommarlovets första dag. Minnet bär du med dig fortfarande skulle jag tro.

Du har utrustats med en vinnarskalle men den har aldrig tagit överhanden, utan det har funnits medkänsla för andra, till och med i motståndarlaget. Du har också fått bära mycket frustration över att inte kunna spela när du har varit sjuk och skadad. Ibland har viljan att spela men inte kunna gjort mer ont än själva skadan tror jag.

Därför är det idag en stor glädje för oss, dina föräldrar och din lillasyster att få överräcka en uppmuntran och utdela årets Guldboll och jag vill läsa juryns motivering…

GULDBOLLEN 2008

Juryns motivering:
”Daniel Lundberg får Guldbollen,
Aftonbladets och Svenska Fotbollsförbundets pris
till årets bästa fotbollsspelande student,
för att han i mycket tidig ålder
visade ett spelsinne utöver det vanliga.
Han har varit och är en ledargestalt och
har i många olika sammanhang såsom
pojkfotboll, distriktsfotboll och i juniorallsvenskan elit,
axlat ett stort kaptensansvar.
Han har visat stor lojalitet, engagemang och spelkvalitéer som
mittback, vänsterback och mittfältare.
Både vänster- och högerfot utmärker sig på denna vältränade spelarkropp
som pryds med en vinnarskalle av sällan skådat slag.
Juryn anser att Daniel Lundberg är en nyckelspelare
för Hille IF:s A-lag och en stor förutsättning för att
detta lag ska gå hela vägen till Allsvenskan.
Vi tillönskar Daniel Lundberg en stor lycka och framgång och
ser honom som en lysande förebild för svensk fotboll.”

Guldbolls-juryn 2008 består av:
Stefan Andersson Hille IF
Thomas Tompa Andersson Gefle IF
Glenn Hysén F.d. Fotbollsspelare/Expertkommentator
Lennart Johansson Hederspresident UEFA
Peter Jönsson Legendar
Lars Lagerbäck Förbundskapten Svenska landslaget
Lars-Åke Lagrell Ordf. Svenska Fotbollsförbundet
Malin Lundberg Coming Star inom damfotbollen
Cristiano Ronaldo Portugisiska landslaget
Peter Rätsep Expert på gamla idrottsskador
Lasse Anrell och Simon Bank Aftonbladet

Vi kan inte heller släppa iväg dig ut i det fria utan att skicka med dig filmen Papillion. Den handlar om en sann berättelse om en man som 1932 dömdes till livstidsstraff och som vid det nionde rymningsförsöket lyckades nå friheten. Han levde i helvete, men hade ett mål att lyckas med det omöjliga och han lyckades! Vi har i kanske tio års tid manat dig att läsa boken, nu får du filmen. Hoppas du tycker om den! Den andra är en bonusfilm som handlar om att träna ett fotbollslag. Mycket humor. Vi älskar att höra dig skratta! Ingen skrattar så befriat och vansinnigt som du!

Du gynnar Svenska spel en del och eftersom vi inte vill att du ska förlora en massa, så skickar vi med dig en instruktionsbok i poker. Kanske hittar du något i den som du ännu inte vet.

Du har redan en sparbössa i form av en bil och den fylls snabbt med slantar som du inte orkar använda. Nu får du en sparbössa i fotbollsmodell istället som du kan börja fylla och kanske räcker slantarna till en resa till Fotbolls-VM, som år 2010 spelas i Sydafrika.

Till sist vill vi ge dig det du har önskat och det är den bärbara datorn. Det kan kännas som att vi drar upp uppvaktningen till svindlande höjder, men du har under studentförberedelserna sparat in en massa stålar åt oss föräldrar. Du valde att inte åka på studentkryssningen, att inte gå på balen och när det var bar-runda på stan valde du att titta på match eller var det kanske en träning?

Vi hoppas att du får glädje och användning av denna i någon domarutbildning som du håller eller i strategiuppläggningar och kanske även i dina kommande studier.

Det bästa vi kan ge dig är ändå en tillönskan om Guds rikaste välsignelse. Jag vill skicka med dig ett bibelord som är hämtat ifrån den nya delen, ifrån Timotheosbrevet kap 4, vers 12:
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Lite längre fram står det: Tänk på detta, lev i detta.

Vi, din familj, vill fortsätta att vara din trygghet och ditt bollplank. Även om du i dag öppnar dörren till det nya och okända, hoppas vi att du inte stänger dörren helt till det gamla och välkända. Vi kommer att finnas till för dig i fortsättningen. På vilket sätt får du nu vara med och bestämma. Att vi alltid kommer att fortsätta att älska dig, att skratta och självklart gråta med dig, det behöver du inte tvivla på.

Låt oss höja en skål och utbringa ett fyrfaldigt leve för studenten: Han leve: hipp, hipp Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!"

Så var det med det. Talet höll jag utan att gråta. Jag tror istället att en del av gästerna fick en och annan tår i ögonvrån. I alla fall så plockades det en del med servetterna i ögonhöjd. Däremot grät jag när han kom gående och sökte oss utanför skolan vid utsparken. Då kunde jag inte hålla mig. Det ögonblicket var stort. Det blir så när underbart- och ofattbart-känslorna ska trängas i en och samma kropp. Då måste det få sippra ut någonstans. Allt får inte plats.

Mr T och jag kom inte i säng förrän sent på natten. Det fanns en del röj att göra och när det var klart så var det skönt att bara sitta och summera och reflektera. Den känsla som då tog största platsen var tacksamhet. Jag tänker nu ägna resten av denna blogg åt att förklara varför. Tonåringens klass skulle samlas klockan 08.00 i Bolougnerskogen. En av Gävles vackraste platser. Traditionsenlig champagnefrukost. Detta är dock bara ett traditionsenligt täcknamn. I själva verket är detta ett tillfälle att på kortaste möjliga tid supa sig så full som möjligt. Någon timma senare kom första sms:et... "Detta är inte ens kul, de flesta är superfulla redan". Vid den traditionsenliga avslutningsmiddagen med skolledning, lärare och övrig personal så satt de överförfriskade studenterna och kastade potatissallad på varandra. Trist och omoget tyckte vår tonåring.

På eftermiddagen stod vid utanför skolan och spanade efter just vår student. Vi var rustade till tänderna med skylt, blommor, signalhorn, mjukisdjur och käppar. Vi var en fin samling av familj, släkt och vänner. Det kändes spännande. Det låg förväntan i luften. När tonåringens klass kom ut som första utsparkade klass för dagen, så fick vi se ett gäng som hade tittat alldeles för djupt i flaskan. Inte bara den dagen, utan i flera dagar, veckor och månader före. Några var så dragna att de inte ens kom med i den traditionella marschen på stadens gator. När musikkåren slog i gång takten, så slog många av studenterna av på takten. Tre snedsteg åt vänster, två snedsteg åt höger. Skylten över axeln och ett fyllegrin åt publiken.

Detta var tragiskt, beklämmande, ledsamt och trist till etthundra procent. Vi åkte hem. Åt buffé, hurrade och trivdes gott i solsken och regn. Vårt partytält var en bra investering. Alldeles för snabbt var studenten tvungen att avvika för att åka flak med klassen. Han stod upp ute på altanen och ursäktade sig att behöva åka iväg och tackade så mycket för all uppvaktning. Vid 22-tiden hörde vi lastbilen närma sig. Kvarteret skulle få besök. Tonåringen och hans klasskompis bor på gatan. Lastbilen stannar. Visselpipor, vrål, megafon, tutningar. Från flaket rasar aspackade ungdomar. Någon spyr direkt på gatan. Någon ligger kvar på flaket i sina spyor. Grabbarna uträttar sina behov ute i skogen bakom husen och när de ramlar omkull, så tar de inte sig upp för egen maskin. Stoppet de gjorde var det tredje av fyra. Därefter skulle de till krogen.

Vår tonåring klev av flaket för gott den här kvällen. Han hade fått nog. Han tyckte inte att det var speciellt trevligt. Dessutom kyligt och rått. I en doft av spyor och galla. Han klev in i hemmet. Med stadig gång och stadig blick. Satte sig för att öppna sina presenter. Fortsatte att umgås med kvarvarande gäster. Kopplade av en stund framför datorn. Tackade återigen för allting som vi hade ordnat. Trött, glad och tacksam över att ståhejet med spriten var över. På golvet i hans rum låg liggunderlag, sovsäck och väskan färdigpackad. Klockan 07.15 på lördagsmorgonen åkte han till Hudiksvall på fotbollscup. Som tränare för ett pojklag. På kvällen blev han firad av tränare och spelarna och det var nog en uppvaktning som sitter kvar i minnet lång tid framöver.

Det är en underbar dag, studentdagen! Lika underbart som det är att se sin son med studentmössan, lika ofattbart är insikten om denna enorma spritkonsumtion. Detta var bland det värsta jag har sett. Det måste till en förändring av de traditioner som nu håller på att skapas. Traditioner som går ut på att de sista månaderna av gymnasietiden så ska det festas och supas, hela tiden på gränsen till redlöshet. Det är snett när nykterheten eller åtminstone det städande firandet anses konstigt och när detta äckliga kravlandet i spyorna anses som skitkul och ballt. Jag tycker synd om mänskligheten. Vår hjärnkapacitet har flytit bort med spyorna eller förångat sig med spritångorna. Lägre än Glocalnet.

Det är omöjligt att betygsätta sin son och det finns ingen anledning till det. På tal om betyg så spelar de egentligen ingen roll. För vad ska de med betyg till när de inte har en gnutta aning om vad som passar sig eller inte? Streck, IG, G, VG eller MVG, ge mig ett skäl till att det ska stå på papperet när det saknas så mycket grundläggande vad det gäller beteende. Inget betyg i världen rättfärdigar det uppträdande som någon student gjorde inför far- och morföräldrar, släkt, vänner, skolpersonal, poliser med flera. Strofen från studentsången: Än klappar hjärtat med friska slag måste å det snaraste skrivas om. Vi måste förbereda oss på alla framtida hjärtsjukdomar och levertransplantationer. Det här med studentfirande barkar käpprätt åt skogen. Mitt sanningsenliga och med verkligheten överensstämmande bidrag till textomskrivning lyder som följer:

Sjungom studentens spyfulla dar, låtom oss kräkas i studentmarschens spår. Än klunkas vodka med jämna tag och den mörknande framtid är vår. Inga celler än i våra hjärnor bo, spriten är vår vän och vi dess löften tar, när vi pinkar i kors i den lund, där de utslagna studenterna kravlar, där de utslagna studenterna kravlar! Usch, usch!

PS. Ett bilbud kom från Småland med en gammal studentmössa anno 1984. Vilket kärt återseende! Den satt som smäck på min hjässa och jag njöt av att läsa alla namnteckningar som mina klasskamrater knåpat dit. Så vill jag passa på att gratulera författaren Torgny Lindgren på sjuttioårsdagen. Idag står säkert stolen tom i akademien och han firar med ett glas vin på verandan på gamla prästgården utanför Rimforsa. Grattis! Hoppas dagen blir trevlig och minnesrik! På återseende med ett leende!

Jag har startat cateringfirma!

Idag är det dan före dan. Inte dopparedan, utan studentdan. Studentdagen! Äldsta tonåringen ska ta studenten. Känns overkligt och det är kanske därför kroppen ger ifrån sig små signaler som jag inte känner igen. Är det verkligen möjligt att den lille guldklimp, 50 cm lång och 3320 gram tung, som föddes på Akers Sykehus i Oslo för drygt nitton år sedan, imorgon ska sätta en studentmössa på hjässan?

Han immigrerade till Sverige och till Göteborg bara en dryg månad gammal. Fick svenskt personnummer och möjlighet att vid 18 års ålder ansöka om norskt medborgarskap. Den möjligheten har han inte utnyttjat ännu. Vem vet, när Sverige styrs än mer av EU:s tokiga idéer, under tiden som Norge blir mer och mer välmående, så gör han kanske slag i saken? Nu är allt fokus på studenten. Inte så mycket för studenten själv. Desto mer för mor och far.

Fest är något som jag tycker om, så därför har tanken på en stundande studentfest känts bra. Tills för en tid sedan då allt bara ramlade över mig. Tror att det har varit så mycket fokus på köksrenovering, Mr T: s operation och alla idrottsskador, så studentfixandet har skjutits framåt. En något cool inställning att det är långt kvar. Helt plötsligt var det inte alls långt kvar och planerandet drog igång inne i skallen vare sig jag ville det eller inte.

Ett tag kändes det som hjärnan skulle övertända och när jag väl fått ordning på tankarna och kylt ner dem lite, så började det svida i magen. Jag har inte behövt uppsöka läkare, jag kunde ställa diagnosen själv. Stress och nervositet. Vid färdigställd diagnos så tittade jag förvånat på mig själv i spegeln och funderade på varifrån dessa signaler kom? Jag som älskar att planera fester. Enormt underbart att helt legitimt få utlopp för sina innersta vansinniga tankar och dessutom pröva dem på andra.

När jag granskade mig själv, så ställde jag en ännu djupare diagnos och kom fram till att det är trötthet. Vintertrötthet, vårtrötthet, allergitrötthet, renoveringströtthet och arbetströtthet. Allt samlat i en och samma kropp. Min. Självklart är det tröttheten som byggde berg istället för festlig studentfest. Tröttheten gav fjärilar i magen i stället för bubblande kreativitet.

Jag tror att det är upp emot 1000 saker som ska göras före en studentfest. Jag blev tvungen att lista allihop. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och det är under tjugo grejer kvar att fixa. Mr T har börjat sin semester och jag har några dagar kompledigt. Helt nödvändigt och ett tips från en rutinerad arbetskamrat. Var ledig några dagar före. Du behöver det. Oerfaren som jag var, detta är min första student som ansvarig mamma, så tog jag tipsaren på orden. Jag har kompledigt nu. Tack till alla tipsiga arbetskamrater.

Det är inte bara grejer som har med studenten att göra som ska ordnas. Livet går på som vanligt runtomkring. Okej, vissa saker har fått lägre prioritet för tillfället och det med all rätt. Är de tillräckligt viktiga, så får de sin tid efter avslutad studentfest. Vissa saker kanske inte är nödvändiga alls och på något sätt har den här tiden varit lärorik för att hjälpa mig att sortera bort vissa saker. Saker som inte alls får plats i mitt liv.

Tonåringen som tar studenten ligger nog lägst av oss alla. Tar hela tillställningen med ro. Sjåsar inte upp någonting. Han är precis som han brukar. Tar en sak i taget. Verkar nästan nonchalant, men i själva verket har han full koll. Klippte lockar hos frissan iförrgår. Suttit med finskorna på och gått litegrann inomhus med både frakturerad fot och oskadad fot. Förhoppningsvis slipper han skoskav med dessa förberedelser i bagaget.

Idag ska munderingen provas, eventuellt måste skjortan strykas. Tonåringen har även investerat i en snygg extraskjorta. Ifall det blir varmt och klibbigt. Han vill inte lukta svett på studenten. Så nog verkar han ha koll, mitt i sitt coola, nästan oroväckande lugn. Imorgon pirrar det säkert i tonåringens mage. Precis som det brukar göra hos nybakade studenter. Någon gång under dagen kommer säkert insikten om att nu är det över. Alla skolår ligger bakom. Friheten börjar men med ett enormt ansvar.

Det är inte bara studenten själv som känner av det där. Även mamman, bloggaren känner av det. Det är nu overkligheten kommer in. Allt som har varit så självklart under årens lopp, att uppfostra, att vägleda, nu har allt detta kommit fram till ett vägskäl. Dags för tonåringen att välja väg. Dags att öppna nya dörrar och välja det som han vill ägna sitt liv åt. Jag kommer med säkerhet uppmana honom imorgon att inte stänga dörren till det gamla. Till tryggheten. Till mor och far, som blir kvar. Självklart är inte studenten en definitiv målgång och ett definitivt avsked till barndomshemmet. Men ett delmål är det absolut och även det känns i en moders hjärta.

Tur att det finns att göra så jag inte har all tid kvar åt att bli nostalgisk och sentimental. Idag blir det lite handling av de sista ingredienserna till studentbuffén. Så ska det bli lite snygga uppläggningar och fixande av det kalla ätbara. Lite iordningställande av partytält och altan. Kommer inte ihåg om jag klagade på värmen i förra veckan. Det har blivit svalare, men om det blir för svalt så måste jag klaga igen. Förhoppningsvis klarar vi oss från regn. Intressant att man kan förbereda och påverka små detaljer ut i fingerspetsarna, men så kan det hela stjälpas av väderlek.

Kolla igenom utstyrsel och så lite annat smått och gott. Framåt kvällningen kommer smålandsdelegationen i form av mormor och morfar till studenten. Då kommer det säkert att kännas än mer att nu är det något i görningen. Ska bli kul att återse dem igen. Det var ett tag sedan nu. Vi får försöka umgås på lördag, då firandet är över och studenten själv ska åka till Hudiksvall och coacha pojklaget i fotbollscupen klockan sju på morgonen. Som sagt, studenten är coolast av oss alla. Han hetsar inte upp sig i onödan. Där har vi vuxna en del att lära oss av ungdomens vishet. På återseende med ett leende!

PS. Jag tror att det kommer att dröja några dagar till återseendet, så var rädd om dig tills vidare. Bli inte orolig. Jag kommer tillbaka. Än mer bloggsugen än någonsin.

Var är ni någonstans, ni bloggläsare?

Trots att jag snart är uppe i etthundrafyrtio blogginlägg så inser jag att jag har mycket kvar att lära inom bloggområdet. Jag fick helt nyligen en aha-upplevelse. Detta skedde när jag besökte min egen blogg. Jag var lite nyfiken. Vad har jag skrivit om? Har jag förändrats? Håller jag fortfarande ångan uppe? Har jag tappat gnistan? Står jag då och då på barrikaderna? Är jag personlig på ett svenskt lagom sätt? Finns jag med mitt i vardagen? Jag gjorde en liten koll på mig själv. Gjorde några nedslag och läste. Var på näppen att börja betygsätta mig, men tänkte att då är det bättre att ägna den tiden åt att påbörja en ny blogg.

Så kom aha-upplevelsen. Något som jag totalt hade missat. Det här med att gå tillbaka och hitta kommentarer. Jag har varit fullt upptagen med att jobba framåt. Producera. Det som får mig att trivas med livet. Jag vet att det finns trogna bloggläsare. Jag får uppmuntrande kommentarer ansikte mot ansikte med jämna mellanrum. Dessa uppmuntringar är som små guldkorn som gör mig rik eller som små glödande kol som får mig att ånga igång och skriva mer. Jag är tacksam till de trogna, som följer och som entusiasmerar.

För övrigt kan det kännas som om jag skriver ut i tomma intet. Eftersom jag skriver först och främst för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och viktigt att skriva, så skulle det räcka med det. Att någon sedan läser och tycker om det jag producerar är bonus. En värdefull sådan. Som friskt källvatten när jag är nära att dö av törst. Som små blommor som växer upp i asfalten. Det är häftigt att det finns de som bryr sig. Aha-upplevelsen rör dem som har kommenterat i bloggen. De som har valt att skriva officiellt. Jag hade missat dem. Det som var mest intressant är att ibland har kommentaren kommit flera månader efter att bloggen blev producerad.

I samband med Aha-upplevelsen så insåg jag vilken makt en bloggare har. Är det något inlägg som inte passar i bloggen, rent nonsens alltså, så kan jag radera. Det är inte alls avancerat. Ett enkelt knapptryck. Borta. Jag väljer att ta bort sådant som inte alls är relevant för bloggens fortlevnad. Däremot får negativa och rena bloggpåhopp stå kvar. Vem vet, de har kanske helt rätt och bloggaren helt fel och då vore det synd att undanhålla världen den rätta kommentaren. Om det rör sig om rena påhopp så får de stå kvar som en slags öppen skamvrå, som de själva har valt att ställa sig i. Kan jag kommentera tillbaka, så ska jag försöka göra mig tid till det. Om jag kommer på något vettigt att kommentera med. Annars kan det kvitta.

Så finns det kommentarer som ger glädje och uppmuntran tillbaka. Vi vill väl alla sola oss i glansen ett tag, så jag kommer givetvis behålla dem och njuta av dem. Det kommer dagar då man måste titta på något positivt för att orka gå vidare och då finns det för min del några trevliga kommentarer. En kommentar har jag fått som nästan var längre än min längsta blogg. Ni som följer min blogg vet att det är nästan en prestation att kunna skriva längre än bloggaren själv. Jag vet inte om jag tycker att det var en kommentar till bloggen, utan mer ett friskt fortsättande på bloggens tema. Sådant är också trevligt. När någon annan vill ta över och ge sin syn och sin erfarenhet. Känns ganska stort att få vara med och starta något.

Det vore trevligt att få geografiska kommentarer, där läsaren skriver in platsen på jorden, som läsaren befinner sig på just då. Varför inte starta upp denna miniundersökning, som inte är utförd av Sifo, med en gång? Om du som läser denna aktuella blogg bara skriver in platsen du befinner dig på, så får jag en känsla av att det inte bara är jag, datorn, kaffekoppen och fåtöljen. Kommentarer som: ”Jag befinner mig på toaletten i Ljungskile och nu spolar jag ner både min skit och din blogg dito” kan jag med ett lätt tangenttryck radera. Eller: ”jag sitter på sandstranden vid Piteå havsbad och tycker att du kan ta din blogg och dra åt h-e”, får gå samma väg. En enkel geografisk undersökning är allt jag vill åt. Inte bloggens för- och nackdelar. Jag är ute efter fler aha-upplevelser. Att bloggen inte är död. Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen. Jag vill därför försöka hålla bloggen levande. Fisk är jag redan, sedan födseln. På återseende med ett leende!

PS. Idag är mina tankar hos min bror som bor i Sveriges lilla svar på Peking. Vad nu det smeknamnet på Norrköping kommer ifrån? I alla fall är det hans födelsedag och trots att han är en storebror, så är han barnsligt förtjust i födelsedagar. Han gillar kalas, tårta, gemenskap med släkt och vänner. Lite trist att det idag skiljer cirka 30 mil. För idag är det ingen vanlig dag, för det är bror mins födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hoppas kalaset blir bra och trivsamt. Här pågår förberedelserna för studentkalaset. Det borde lagstiftas om automatisk ledighet i samband med studentfirande. Det är många trådar som ska sammanvävas till en förhoppningsvis rolig fest på fredag.