onsdag 31 december 2008

Ring honom in!

Jag antar att jag nu precis har avslutat årets sista lunch. Ikväll blir det nyårsaftonssupé, men lunch, det har jag nog ätit den sista för i år. Om vi lever så får vi antagligen uppleva en dag imorgon också. Med ny frukost, nytt fika, ny lunch, nytt fika, ny middag, ny kvällsmacka. Det är ganska lågt odds på att det blir annorlunda imorgon. Egentligen är det här med nyår en ganska uppchosad företeelse. På några timmar så ska trehundrasextiofem, ibland trehundrasextiosex dagar sammanställas och läggas till handlingarna. Framför varje människa ligger ett helt oskrivet och nytt år. Denna gång står det siffrorna 2009.

För många människor är detta magiska klockslag vid midnatt en samlande punkt för utvärdering och målsättning. Hur har det gångna året varit? Vad hände? Vad har jag upplevt? Privat? I arbete och skola? Hur var semestern? Har det varit ett glädjens år? Har det varit sorgens vingar som har omslutit mig? Sjukdomar? Uppbrott? Löneförhöjning? Barnbarn?

Vad kommer att hända under det nya året? Vilka högtidsdagar väntar? Semesterplaner? Nyårslöften? Vilka mål vill jag nå? Vilka vägar vill jag ta? I nyårsnatten fladdrar många tankar förbi. Vi önskar varandra ett gott nytt år, höjer våra glas och ser fyrverkeriet skjutas mot höjden. Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men nyårsnatten har inte samma centrala plats i mitt liv längre, som den hade förut. Visst gläds jag att få äta gott, umgås och känna kramarna som kommer runt midnatt. Fast i ett större perspektiv så finns det viktigare brytningspunkter i mitt liv än just den 31 december.

Egentligen är detta ett datum som vilket som helst av alla de andra. På något vis minns jag inte alla mina nyårsaftnar, inte ens de under senare år. Istället minns jag andra datum bättre. Datum som på sitt sätt har varit som några slags nyår, omstarter, ursprung till något nytt. Ska jag backa bandet så långt tillbaka som till min egen födelse, så är nionde mars ett sådant datum. Utan detta datum och denna händelse i Västervik, inget liv för min del. Ett annat sådant datum är 14 maj, då jag tog mitt körkort inne i Vetlanda. 8 juni med studentexamen i småländska Hultsfred. 5 juli, då två lyckliga jakande svar hördes från mig och Mr T i Högbo kyrka utanför Sandviken, är en dag jag aldrig glömmer.

22 maj i Oslo då vår förstfödde såg dagens ljus. En liten gutt som totalt förändrade livet och gjorde nytt på alla fronter. 23 februari i Göteborg, när han fick sällskap av den sötaste lillasyster som går att hitta. Bland alla lyckliga datum hittar jag också 2 maj i Gävle. Dagen då jag gjorde mina första stapplande steg på nytt arbete inom Svenska kyrkan. Rent arbetsmässigt är det det bästa som någonsin har hänt mig. Det finns tunga datum också. 3 november i Gävle, då Mr T:s och min vän avled, alldeles för ung och för oförklarligt. 10 november i Stockholm, då Sveriges sämsta ledarskap någonsin, trodde sig triumfera för en kort stund. 16 december har både ett tungt och ett lättsamt minne. En och samma händelse, som kort och gott kan sägas vara från död till liv.

2 juli, 8 september, 24 november, 21 juli, 3 december, 1 oktober. Det finns så många datum som gör att jag ivrigt bläddrar i minnesarkivet. Min trygghet i alla dessa datum, i alla dessa olika situationer, är att Gud har varit närvarande. Han som håller både det gamla året och det nya året i sina händer. Visst, imorgon är det ett nytt datum, ett nytt år, men Gud är den som kan skapa nytt i tillvaron oavsett om det är nyårsafton, raketer och skumpa runtomkring. Vad är det som är viktigt för dig? Vad vill du med ditt liv? Vad är det som binder dig? Vad behöver förändring? Vad behöver stabilitet? Vad måste sorteras bort och ersättas med något nytt?

På tal om nyårslöften så har vi Guds löften sedan årtusenden tillbaka. Frågan är väl egentligen vad vi ger för löften tillbaka? Nåja, kanske inte så pjokigt med nyårsafton ändå, om den nu leder in mig på sådana här existensiella tankar. Jag är fullt medveten om vad jag har i min ryggsäck som tynger mig. Jag har inte dealat färdigt med all skit ännu. Livet är ibland sådant att det kommer ständigt nya grejer som är av trist karaktär och så byggs det upp ett litet sopberg.

Det finns några val att göra när jag står och blickar ut över soporna. Jag kan börja klättra över dem och ta mig ner på andra sidan. Det kan bli lite blåsigt däruppe och jag har respekt för höga höjder, så det blir till att ta tag i sig själv och ge livet en match. Väl nerkommen så har jag lämnat det bakom mig. Jag kan också börja med att gräva mig igenom. Det blir som en slags tunnel med överhängande risk för ras. Får se till att säkra upp väggarna i tunneln. Kanske bäst att ta på sig ordentlig rustning. En annan möjlighet är att stå kvar. Okej, ingen trevlig utsikt. Ett sopberg. Med gammal skit. Gamla tråkigheter. Orättfärdigheter. Osanningar. Svek. Inkompetens. Kärlekslöshet. Du förstår säkert hur ruttet det har börjat bli i den där högen.

Att stå kvar känns ganska synonymt med bitterhet. Att fastna i skiten och känna hur dyngan förstör vandringskängorna. Kära vän. Kära jag själv. Smörj in vandringskängorna med impregneringsmedel och välj alternativ ett eller två. På andra sidan finns något nytt. Något rent och fräscht. Helt oberoende av datum. Där på andra sidan finns det all anledning att säga gott slut och gott nytt. Där på andra sidan är de alla samlade som valde kampen att stå emot ondskan, smutsen och allt kräkframkallande. De hade också gott vandringssällskap.

"Och till mannen vid ingången till det nya året sa jag: Ge mig ett ljus så att jag trygg vågar bege mig ut i det okända. Och han svarade: Lägg din hand i Guds och gå sedan ut i mörkret. Detta ska vara dig till större hjälp än ett ljus, en större trygghet för dig än en välkänd väg". Gott slut, gott nytt! Tack för detta bloggår! Glöm inte bort att min kärlek och vänskap har du. Var du än befinner dig i världen. Du, glöm inte bort nyårsfesten i mitt hjärtas festsal. Det blir värme, glädje, skratt, tröst, vacker musik och ett färgsprakande fyrverkeri av hoppfullhet! På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller en vän på fejsboken fyrtio år. Dubbelfest med andra ord. Till dig som inte är med i Facebook ännu, kan du inte göra slag i saken och komma med under 2009? Inte för att livet står och faller med medlemsskap där, men det är på något sätt ett ganska okomplicerat sätt att dela livet. Lite chatt, bilder, hälsningar, nya vänner från den gamla och nya goda tiden. http://www.facebook.com/ Låt mig veta när du är klar med inloggning och allt det andra, så ska jag lägga till dig som vän. Även på Facebook alltså. Grattis Mats! Hela Sverige skjuter raketer för din skull vid midnatt.

PS1a. Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö... Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten, och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar och forngestaltningar av split och kiv. Ring in ett ädlare, ett högre liv med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm. Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias ur själviskhetens sammansnörda band. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias.

Alfred Tennyson (1809–1892)

tisdag 30 december 2008

Lumpen inleder och avslutar blogg, däremellan fest!

Ett är då säkert, det finns inte en inredare eller designer i hela världen som kan slå den praktfullhet som naturen har skapat helt och hållet på egen hand idag. Mr T och jag skulle besöka släkten i Dalarna och vi for iväg ganska tidigt på morgonen. Så tidigt som det nu kan bli i dessa dygnvändartider. Vi skulle åka förbi en secondhandbutik på ditvägen för att skänka lite prylar och när vi kom fram, så fick vi lust att kolla in deras lager med LP-skivor och böcker. Vi hittade ett fint exemplar av boken Moonwalk av Michael Jackson för endast tio kronor. En toppenpresent nästa sista dagen på året till vår yngsta tonåring. Till äldsta tonåringen hittade vi en historisk roman av Olov Svedelid. Han dog nu i år, den 22 september och ett fantastiskt författarskap avslutades. En av favoritförfattarna hos tonåringen i huset.

Efter bokfynden for vi vidare genom ett helt otroligt vinterlandskap. Det gnistrade och glittrade. Träd, buskar och marken var täckta av iskristaller som i solens sken bländade mer än Liza Minellis scenkläder. Jag kom på mig själv med att sitta helt förstummad av den storhet som naturen bjöd på. Inredningsprogrammen gör ofta stordåd, men detta var övermäktigt. Termometern gled ner mot 13-15 minusgrader och all fukt som funnits i luften de senaste dagarna förvandlades nu till ett lager av dekorationskristaller. Otroligt vackert.

Vi gjorde ett stopp i Falun och uträttade några ärenden. Alltid trevligt att komma till en ny stad och trots att vi inte hade gjort så lång utflykt från Gävle, så klingade dialekten helt annorlunda. Dalmål. Inte så stora språkskillnader så att det försvårade inköpet av en Ipod som är helt slutsåld i Gävle-området. Nöjda for vi vidare. Extra nöjda med att värmen fungerade i bilen. Ruskigt kallt.

Väl framme hos släkten så väntade dukat bord med en föraning av nyårsmenyn. Crabfishtoast till förrätt, potatisgratäng, sallad och dubbelmarinerad oxfilé till varmrätt. Citronpaj, vispgrädde och kaffe till efterrätt. Ljuvligt gott. Innan hemfärd avnjöt vi en västerbottensostpaj och sallad. En riktig lyxdag. Oslagbart god mat, kryddat med en trevlig samvaro. Emellan bordssittningarna musicerades det i olika konstellationer. Eller vad sägs om valthorn och trombonetrio? Jag testade både cello och kornett. Förvånad över att få ljud i luren efter så många år. Spelade till och med duett med Mr T i hiten "Blinka lilla stjärna". På cellon gnisslade jag fram favoritpsalmen "Blott en dag". Någonstans långt bort i bakhuvudet fanns greppen från kontrabastiden kvar, men att det var långt bort i tiden, gick att avgöra på hur det lät. Det blir ingen konsert på den här sidan nyåret. Ett löfte så gott som något.

Hemfärden gick genom två mörka landskap, Dalarna och Gästrikland. Bilens strålkastare tände upp alla snökristaller vid vägkanten och det gnistrade ikapp med himlens alla stjärnor. Jag satt och försökte repetera stjärnbilderna från skoltiden. Jag kom på att det är med stjärnbilder som med cellospelet. Det blir ingen förevisning på den här sidan nyåret.

Kära bloggläsare. Nu är vi inne på det sista dygnet på året. Klockan är förbi midnatt och de tjugofyra timmar som återstår av 2008 börjar nedräknas. Några av dessa timmar kommer jag att dela med dig. Några timmar kommer att bli vikta för sömn. Några för matintag. En hel del av det återstående dygnet kommer att ägnas åt att fira ut det gamla året och fira in det nya året tillsammans med goda vänner. Jag kommer säkert att ägna en stund åt summering av det gamla för att kunna ta mig an det nya, med nya möjligheter och nya förväntningar. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det bibliska namn i almanackan. Abel och Set. Abel var Adam och Evas andre son. Han som mördades av sin äldre bror Kain. Ruskigheter har tydligen alltid funnits. Set är parets tredje son och han föddes efter det ruskiga mordet på Abel. Personligen känner jag ingen som heter Abel eller Set och eftersom klockan är över midnatt så är det inte deras namnsdag längre. Utan idag, på nyårsafton, är det Sylvester som gäller. Min idrottslärare hette Sylvester, fast i efternamn. Honom kommer jag att minnas så länge jag lever. Fast bara med goda tankar. Trots att hans gympalektioner lätt hade kunnat misstagits vara kustjägarnas examensprov. Duschen kom som en befrielse. Det var då vi tuggade orden: "Det är över, det är över", som ett slags överlevnadsmantra. Grattis på namnsdagen, Mr Idrott Sylvester. Mer idrott på schemat för dagens skolungdom.

måndag 29 december 2008

Listig ledighet

Nu är det jullov! Det har det i och för sig varit en stund. Fast fram till nu har det varit fullt upp med förberedelser inför julen, fullt upp med julfirandet och fullt upp med efterdyningarna efter julhelgen. I det senaste har det ingått lite reaträngsel. Idag känns det som om det är första riktiga dagen på jullovet som verkligen gör skäl för namnet, lov. Inget speciellt inplanerat. Frihet att ta dagen som den kommer. Jag sänder en tanke till alla dem som idag är tillbaka på jobb i vanlig ordning och förresten ska det tänkas på någon, så är det väl inte mer än rätt att tänka varma tankar på alla dem som har varit i tjänst under hela julhelgen. De som ser till att vårt land inte stannar upp bara för att det är julmat, Kalle på TV och paket under granen.

För min del pågår ett långt och härligt jullov, men det är som sagt först idag som jag känner lovkänslan på riktigt. Det är snuddande nära att den sköna känslan övergår i en slags rastlöshetskänsla. Jag har svårt för att gå omkring och känna mig onyttig och vill gärna ta tag i saker. Undrar om det inte var vid den här tiden förra året, som jag drog igång den stora utrensningen, som en slags förberedelse inför köksrenoveringen? Jag tror att det här och nu behövs ett slags viljebeslut. En viljeansträngning att inte falla i rastlöshetens grop eller att få dåligt samvete för att ha långledigt. Jag har faktiskt långledigt av en enda anledning: att jag har jobbat så mycket övertid under hösten att kompledigt är ett måste.

Det är bra att bestämma sig för att använda viljan till något positivt då och då. Det är så lätt att halka in i den där tråkiga "vill-inte-jargongen". Varför inte göra en jag-vill-göra-detta-på-mitt-jullov-lista? Nu börjar det likna något i de kreativa delarna av hjärna och kropp, som inte har slaggat igen av alla gräddstinna frestelser på julbordet. 1. Läsa bok. Arne Dahl ligger på nattduksbordet och den ska jag läsa ut i ett litet bokslukarnafs. På så sätt hinner jag med ett par stycken till under ledigheten. 2. Kan kanske kombinera läsandet med musiklyssning. Fick en del underbara CD:s i julklapp. Josh Groban. Jag är ett fan av honom på Facebook. Lyssna och du blir detsamma. 3. Motion. Stolt och ej med fingrarna i kors bakom ryggen kan jag ärligt säga att jag har hängt på dotterns löparrunda två gånger endast sedan julaftonen. Igår tog Mr T och jag även en snabb promenad runt Forsby. Att den blev snabb berodde delvis på att det sved rejält i kinderna av kylan.

4. Biobesök. Film är bäst på bio. Utan tvekan. Det finns en hel del rullar som jag skulle kunna tänka mig att se. Kommer vi inte iväg till Filmstaden så finns det några osprättade DVD-förpackningar i hyllan. Dessutom finns det några som jag gärna reprisar. Känner sug efter smöriga julfilmer som The Holiday och Love Actually. 5. Repetera Linedance kunde kanske gå in under nummer tre, motion. Fast eftersom Linedance har kommit att betyda så mycket för mig under hösten, så tycker jag att denna dansa-i-rad-uppenbarelse förtjänar en egen siffra. Snart drar en ny säsong igång och det skadar inte att trimma minnet och kordinationen i stegen. Det är få saker som jag känner sådant sug efter som jag gör efter linedance. Till och med skumtomtar får ge vika.

6. Jag skulle behöva sitta ner och skapa lite och det är väl egentligen det jag gör just nu med bloggandet. Fast när jag tänker skapa i detta fall, så är det bilder till en ny bok. Textmaterialet ligger klart, men där endast ett fåtal, av bloggaren godkända bilder, är klara. Sådant tar sin tid och helst ska hundra procent kreativitet vara påslagen samtidigt som hundra procent lust har infunnit sig. Jag lovar att ta mig själv i örat och lyfta fram mig till blocket och fatta pennan, då dessa stunder infinner sig. Alltså, jag skulle behöva rita bilder. 7. Bjuda hem vänner står givetvis på listan. Är det en lugn stund man eftersträvar, så är det mitt bästa recept. Det är dessutom både berikande och trevligt. Fast då måste inbjudaren själv behålla lugnet och inse att det är inte de 81 olika kaksorterna som är det viktiga. Inte ens de sju olika. Det är inte det som borgar för en innerlig gemenskap.

8. Om sju jullovspunkter är uppfyllda, så finns det risk för att det inte finns så mycket tid över till annat. Fast lite korsordslösning kan det bli då och då. Något ord lodrätt och något ord vågrätt och så några filuriska krokben som jag måste rådfråga svärfar om. 9. Släktforskning. Den här punkten hamnade lite onödigt långt ner. Om jag får sända en önskning för det nya året istället för ett löfte, så skulle det bli en önskan om mer tid för släktforskning. Fast å andra sidan kan jag lova mig själv att ge mig lite mer tid till släktforskningen. 10. Det får stanna vid tio punkter och jag kommer inte ifrån att det måste stå bloggning på listan. Så som du förstår så är det ingen överhängande risk att jag hinner bli rastlös. Jag kommer att ha fullt upp med trevliga saker tills det är dags att gå tillbaka till arbetsskrivbordet.

Fast det får bli lite nyttigheter däremellan. Som lite tvättning, strykning, städning, vattning av blommor, ihopplockande av återvinning. Det går att göra en lista på det också. Så nu ska jag ta itu med nyttigheterna, innan vi får lite gäster på eftermiddagen. Även tråkiga saker går som en dans då jag vet att det väntar trevligheter om hörnet. Dessutom vann Södertälje över Skellefteå igår och de har gått om Djurgården. Nu börjar återhämtningen. Vänta och se! På återseende med ett leende!

PS. Igår lagade vi till vårt julbord Mr T och jag. Eftersom vi var bortbjudna på julaftonen, så kände vi för att ha vårt eget julbord några dagar senare. När allt var undanplockat och diskat, så rustade vi oss i ordentlig klädsel för en långpromenad runt Forsby. Kallt, så det sved i kinderna. Väl hemma så blev vi så där skönt pösiga som man bara kan bli efter ett rejält julbord och en rask vinterpromenad.

söndag 28 december 2008

Har ICA en feministiskt korrekt almanacka för 2009?

Det är sådana här dagar då jag önskar att detta vore en videoblogg, så att eventuella läsare kunde se bloggaren. Jag kände för kjol idag, så här sitter jag uppfixad och fin. Har till och med satt upp håret. Du känner väl till uttrycket: Det är inte guld allt som glimmar? Bara för att jag sitter här uppklädd upp till hakan, så behöver inte det betyda att det har kostat skjortan. Kjol för trettiosju kronor och femtio öre och tröja för tjugonio kronor och femtio öre. Tunna, i färg matchande, strumpor hade jag sedan tidigare. Likaså ett uppiffande halsband. Jag är en typiskt mysbyxmänniska eller jeansmänniska. I alla fall på hemmaplan, med stängd ytterdörr. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det tog åt mig idag vid klädvalet. Visserligen är det söndag, men mig veterligt ska vi ingenstans och vi har inte planerat att bjuda någon. Fast det är kanske just det vi gör nu, när jag inte behöver tänka på att byta om innan.

Mr T gav mig en uppmuntrande kommentar och blick och då var det ju någon nytta med klädvalet. Känner mig faktiskt fin och på något sätt hör det ihop med min julfilosofi. Tänd de fina ljusen, ät det goda hembakade fikabrödet, nalla på alla lager i chokladkartongen, använd de fina kläderna. Låt ingenting ligga kvar och bli gammalt och tråkigt. Jag piffade till och med till förmiddagsfikat med lite kardemummakaffe och då är det som att dricka kaffe och dricka en bulle från samma kopp. Någon gång ibland smakar det riktigt gott, men jag gör det inte till någon vana.

På tal om förmiddagsfika, så hade vi besök av våra kära vänner igår. De kom lagom till snabbgenomgången av melodikrysset och Mr T och jag behövde verkligen förstärkning. Vet inte vad det var för musikval igår som herr Eldemann hittade på. Tyvärr kunde våra vänner inte hjälpa oss i vår melodikryssnöd. Det kan vara så att Mr T och jag fortfarande hade sovläge i kroppastollarna. Vi konstaterade att vi är inga tonåringar längre. Om du har följt bloggen, så vet du att vi satt uppe och kollade på hockey under de nattliga timmarna. Jag publicerade en blogg under tiden. Sveriges inledningsmatch slutade 3-1 mot Finland. Sista målet i tom, finsk kasse.

Hade vi hållit oss vakna några timmar till under natten, så hade vi hunnit få med oss att Gävle-bocken brann vid fyra-tiden på morgonen. Så nu återstår bara det svarta träskalet. Jag skulle aldrig få för mig att tutta på bocken själv, där går gränsen för mina hyss, men ändå tillhör jag den skara som tycker att bocken ska brinna. Det ger bra reklam för Gävle och håller intresset uppe för de olika vadslagningsbyråerna världen över. Jag har inte heller förstått varför all gammal unken halm ska vara kvar för? De tuttar väl ändå bara på den i slutänden? De bockansvariga har dessutom brandimpregnerat stommen och det betyder väl att de förväntar sig att bocken kommer att brinna? Okej, visst är den ståtlig och fin där den står på Slottstorget mitt i stan och någon mer dag i halmat tillstånd hade inte skadat. Nu har den brunnit och Gävle stad har hört talas om sig i riksnyheterna. En liten bock-brand är inte så mycket att oja sig över, när det är flera hundra hemlösa i Umeå på grund av lägenhetsbränder i julhelgen.

Jag kan inte låta bli att kommentera en insändare i gårdagens Gefle Dagblad. Det var en upprörd kvinna som skrev om Coops nya almanacka för 2009. Hon vände sig mot att Coop glömt bort halva jordens befolkning, genom att inte fylla i den 8 mars. Den internationella kvinnodagen. Kvinnan drar även med mig i denna insändare, då sista meningen lyder så här: Vi kvinnor fordrar en ursäkt från Coop. Jag vill bara meddela att jag behöver inte en sådan ursäkt från Coop. Så länge det finns kvinnor som skriver sådana insändare, så är det ingen risk att internationella kvinnodagen blir bortglömd.

Jag kände mig nästan tvingad att kolla igenom Coops almanacka och då gör jag den fasansfulla upptäckten att det inte bara är halva befolkningen som är bortglömd. Jag hittar nämligen ingen internationell mansdag heller. Med andra ord är hela befolkningen bortglömd. Fast jag vill ändå se positivt på tillvaron och så länge veckodagar, datum och månader stämmer, dessutom med tillägg för namnsdagar, så har Coop lyckats med den grundläggande tanken för almanacksskapandet. Det finns problem och så finns det problem. Denna internationella kvinnodagsfantast har tydligen en i jämförelsevis problemfri årsrytm.

Det här snacket om kvinnligt och manligt kan ibland stå mig upp i halsen. Visst finns det djävliga män, men det finns absolut samma onda krut i många kvinnor. Jag förstår inte riktigt varför vi ska hålla kampen och jämförandet vid liv. Kvinnofantasterna kräver sin rätt genom att klanka på männen. Varför tar de inte bara tag i den rätten? Utan att blanda in männen? Vi är i grund och botten människor. Det finns många likheter men tar vi oss en titt på nudiststranden, så ser vi också olikheterna. Varför kan vi inte bara konstatera det och låta det stanna där? Det finns korkade män och korkade kvinnor, det finns smarta män och smarta kvinnor, det finns älskande män och älskande kvinnor, det finns hatande män och hatande kvinnor och så vidare och så vidare. Ska människosläktet fortsätta att leva och utvecklas, så behöver vi varandra. Män och kvinnor tillsammans.

Jag har valt att leva mitt liv med en man. Ja, Mr T behöver väl ingen närmare presentation i den här bloggen. Jag har sagt ja inför Gud, präst och de församlade i kyrkan att leva mitt liv med honom i nöd och lust. Jag älskar Mr T, det hymlar jag inte med. Han är min livskamrat. Det är honom jag delar allt med. Han vet kanske inte mina innersta tankar, men han vet mer än någon annan människa. Ibland behöver inga ord uttalas. Vi bara vet. Vet vad den andre känner och tänker. En del av mina vänner har valt att dela sitt liv med en människa av samma kön. Hade du frågat mig för några år sedan, så hade jag helt frankt sagt: usch, usch. Helt och hållet för att det känns så främmande för mig. Jag tycker i grund och botten också att det strider mot bibelordet, där det klart och tydligt står att man inte ska ligga vid man. Om vi drar det till sin spets, om män skulle ligga vid män och kvinnor med kvinnor, så skulle vi snart vara med och sätta stopp för vår fortlevnad.

Jag tror faktiskt inte på de konstlade sätten att två lesbiska par hittar två gaykillar och så är barnproduktionen räddad. Vi skapar relationer som är svårhanterliga och vi har heller inte tänkt på barnens situation. Jag tror inte det handlar om brist på kärlek till barnen i homosexuella förhållanden. Däremot tror jag att det handlar om brist på kärlek utifrån, till de homosexuella paren och deras barn. Därför är jag idag inte lika frankt emot i mina åsikter. För bibelordet talar också om att störst är kärleken. Nu återstår hopp, tro och kärlek, men störst av dem är kärleken. Jag har inte gjort det lätt för mig genom att skjuta över ansvaret på min Gud. Det kan tyckas som en flyktväg i den heta debatten att låta Gud bestämma.

Grejen är den att jag flyr inte. Jag dealar med dessa frågor i mitt arbetsliv, i min vänkrets, i mitt samhällsansvar. Jag låter Gud bestämma det mesta i mitt liv, i mina stora och små livsval. Det kan tyckas som ett fegt agerande. Jag ser det inte så. Jag ser det som en garanti för ett gott slut. Ett trygghetsalternativ. Varför är vi så noga med att placera våra pengar i rätt fonder, ta hemförsäkringar och att inte äta för många E114-produkter, när vi inte vill garantera vårt eget liv ett gott slut? Hur som helst, jag tror att Gud är den som dömer mig och dig. Vi tror att vi dömer varandra, men oj vad vi kommer att få stå med långnäsor allihop. Vem är lilla jag, bloggaren, som kan gå in och döma i olika typer av kärlekar? Störst av allt är kärleken. Jag kanske inte tycker om människors handlingar, men är det synonymt med att jag inte tycker om människorna som utför dem? Nej! Återigen, störst av allt är kärleken. Visar jag inte det genom mitt agerande, så är det bara tomma ord och illaklingande cymbaler. Sådant oljud vill jag inte vara delaktig i. På återseende med ett leende!

PS. Om jag i bloggens inledning önskade att det var möjligt med en videoblogg, så önskar jag nu att det åtminstone vore en ljudblogg, för i köket sitter Mr T och yngstingen och duellerar i Singstar, svenska pophitar. Jultomten kom med ABBA-skivan och två mickar. En god vän lät oss låna svenska pophitar. Så just nu är det "Bra vibrationer" med två Coming stars! Se upp Idol-Agnes. Konkurrens på väg. Jag har själv varit mycket aktiv vid micken under julhelgen. Det finns inte en ABBA-låt där jag inte blir Singstar. Värre med The Poodles "Night for passion". Mitt ylande gav inte många poäng kan jag erkänna.

lördag 27 december 2008

Puckat att blogga på kanadensisk tid

Tja, varför inte? Det var inte så länge sedan som jag publicerade gårdagens blogg och jag sitter ändå kvar vid datorn. Så kanske... jag skulle ta och publicera dagens blogg medan dygnet ännu är ungt. Problemet med denna ekvation är att jag inte är ung längre. Den här tiden på dygnet hör ungdomen till. Det är andra natten på kort tid som kudden får ligga orörd. Jag har inte varit ledig många dagar, men jag har redan likt en tonåring med pigga nattvakna hormoner, hunnit vända på dygnet. Äsch, vad spelar det för roll? Måste bara komma ihåg att stänga av väckarklockan för imorgon bitti. Ibland är det nyttig att vara lite tvärtom och inte så inrutad. Okej, jag kommer att vara trött resten av detta dygn, men vad gör det? Jag kan vila när jag vill.

Det finns en anledning att hålla sig uppe. Anledningen stavas H-O-C-K-E-Y. Det är inledningsmatchen i junior-VM som spelas i Canada, närmare bestämt i Ottawa. Finland-Sverige och jag håller självklart båda tummarna för Sverige. Brynästalangen Jakob Markström vaktar det svenska målet och Anton Persson är en annan spelare från Gävle, som dessutom är gammal klasskompis i idrottsklassen till husets äldsta tonåring.

Jag kommer inte ihåg om det har framgått av tidigare bloggar att jag är en stor supporter av sporten ishockey? Det började redan i barndomen och laget som fanns i hjärtat var VSGF. Min kusin spelade back och han var klart bäst tyckte jag. Virserum mötte Rögle i serien. Detta var för länge, länge sedan. Ja, jag vet att Rögle spelar i elitserien nu. Jag går gärna på hockey på Virumsvallen när jag är i Småland. När jag växte upp så blev det Södertälje SK som fick all min gunst då det gällde elitseriehockey. Visst, HV71 spelade inte så långt därifrån, men jag har aldrig stått upp för dem. Däremot har jag skrikit mig hes många gånger på Scaniarinken.

Nu ska jag göra en bloggbekännelse. När jag hade studerat en bibel- och ledarlinje så hade jag två liknande jobbalternativ att välja på. Ett i Stockholm och ett i Södertälje. Valet var lätt. Scaniarinken ligger i Södertälje och närheten till hallen under hockeysäsong fanns med i beräkningen. Så rörde vi på oss geografiskt. Jag behöll intresset för hockeyn på avstånd. SSK, nu så hejar vi på SSK. Alla andra lag de ska vi slå, de blir rätt små, när klacken ropar GO GO GO!

Så slog vi ner bopålarna i Gävle och turligt nog finns det ett ganska anrikt hockeylag här. Du har kanske hört talas om Brynäs? Fördelen med Brynäs är att de då och då tar emot SSK från Kringelstaden. Jag går självklart på dessa matcher. Sist jag var där, så var det två tillresta supportrar och så jag. Jag har varken halsduk eller tröja med rätt lagfärg och det är synd. Så jag har full gärning att klappa fram Södertälje och överrösta Rolf Lassgård som är en lika hängiven hockeyälskare. Han håller dock på Brynäs. Nåja, han är en fantastisk skådespelare och även en riktigt trevlig filur.

Så, det är alltså ingen skräll att jag sitter vaken och tittar på hockey på TV. Mr T sitter i fåtöljen bredvid och biter på naglarna. Han gör ofta det under sportsändningarna. Jag tror att det finns någon slags telepatisk funktion mellan Mr T och Ottawa-hallen. Vore synd på sådant engagemang som Mr T:s om det inte skulle nå fram till de svenska spelarna på banan. Jag sätter en guldpeng på att Mr T behöver en nagelklippare imorgon för att fixa till de sönderbitna nageländarna.

Mer Gävle-anknytning. Upptäcker att svenske läkaren är ortopeden Björn Sandström som jobbar på sjukhuset i Gävle och som tog hand om äldsta tonåringens två operationer av ett illa brutet nyckelben. Ena delen av nyckelbenet stod upp så otäckt, så att det mest liknade ett indiantält, när huden lyftes en decimeter över ursprungsläget. Tyvärr så tillhör skador ishockeyn. Känns bra att Sandström står där han står.

Detta börjar likna Finland vs Gävle, för bisittaren för TV-kommentatoren heter Niklas Wikegård och det är också en Gävle-profil. Inte undra på att jag trivs så bra i stan. Vi har Gevalia, Ahlgrens bilar, Sveriges näst bästa hockeylag, julbocken som ännu inte har brunnit och mycket, mycket mer. Om du inte bor här i stan, så är du hjärtligt välkommen! Jag kan inte bloggpåstå att jag bor i Sveriges vackraste stad, men några helt klart godkända pärlor har vi i alla fall. Du kan ju trösta dig med Karin Boyes ord: Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Fast hon syftade kanske inte på E4:an eller riksväg 80? Menar hon livet månntro? Ja men det har vi här i Gävle. Livet. I alla fall drygt 92 600 i kommunen. Välkommen du också!

PS. Nu när hela bloggen har handlat om sport, så borde det vara okej att fortsätta och delge hela omvärlden ett mycket glädjande bandyresultat. IFK Motala fick stryk av Vetlanda BK på hemmaplan med 2-4. Heja svart-gula smålänningar. Detta skedde under annandagsbandyn. Glädjen är så stor att det räcker ända in på tredjedagen, fast så slutade vi säga i Sverige redan 1771. Det är helt enkelt bara lördagen den 27 december och endast fyra dagar kvar på det här året. I sista minuten för att uppfylla de gamla löftena och dags för att tänka ut nya. På återseende med ett leende!

fredag 26 december 2008

Abrakadabra funkar inte alltid

Det finns olika typer av gemenskap i julhelgen. Tröttnar du på släkt och vänner, så kommer annandagens rea som en befriare. Sätt inte så stort hopp till detta. Enligt min mening så behövs det inte många steg innanför dörrarna till Valbo köpcentrum, innan jag önskar någon slags trollformel som tar mig någon annanstans. Nej, förresten. En trollformel som tar alla andra människor någon annanstans. För när jag ändå är här, så kan jag ta mig en titt på de röda lapparna.

Det är ganska inne nu med förhandsvisning till reorna. Klubbmedlemmar får förtur. Med särskild inbjudan. Jag är inte så bra på att utnyttja dessa tillfällen. Ofta ligger de mellan klockan sjutton och tjugo en vardagskväll, vanligtvis en torsdag och då brukar jag ha viktigare saker för mig. Ett alternativ till förturen är före alla andra på morgonen. Detta känns mer som ett straff än ett erbjudande. Ska väckarklockan behöva ringa två timmar tidigare hos mig som är klubbmedlem? Då uppskattar jag mer procents rabatt på redan nedsatta varor. Det är den småländska parollen.

Så här i juletid vill jag inte göra mig ovän med den större massan av icke-smålänningar-som-läser-bloggen, men hur det än är så vore det ultimata en förhandsvisning endast för smålänningar plus extra procents rabatt. En mitt-på-dagen-förtur. När det kommer till skott, så är det väl ändå smålänningarna som kittlas mest av röda lappar? Eller vågar även gästrikar erkänna att ögonen glöder, blodomloppet pulserar och glädjen brusar som en mäktig älv, vid anblicken av reavaror?

Okej, jag antog utmaningen att tillbringa några timmar tillsammans med tusentals övriga. Vi hittade det vi sökte och även lite som vi inte sökte. Några av affärerna har valt att vänta med sin rea, så har du behov av trängsel, köer, parkeringsjakt och stillastående rondellkörning någon mer gång, så grattis. Det kommer mer. Det kommer fler dagar. Fast just nu är det ganska urplockat. I alla fall på Ipod-hyllorna. Det enda som var kvar var skyltarna med erbjudanden. Varorna var sålda. Mr T skulle göra ett byta av sina fårskinnstofflor som låg i ett paket från yngsta tonåringen. Från storlek 44 till storlek 45. Märkligt nog hittade vi tre olika 45:or, men endast högerfotens tofflor. Om vi väntar några dagar så har kanske vänstertofflorna blivit inbytta. På återseende med ett leende!

PS. Alexandra Rapaport firar födelsedag idag, 37 ljus i tårtan. Alexandra som är aktuellt i ettans stora julfilmatisering Selma som handlar om Selma Lagerlöf. Alexandra spelar rollen som Sophie Elkan. Sophie Elkan var också författarinna, född och död i Göteborg. Hon var sex år äldre än väninnan Selma. Sophie var gift med Nathan Elkan som dog i tuberkolos. Likadant gjorde deras ettåriga dotter. Sophie och Selma reste mycket tillsammans. En av dessa resor har vi kunnat se filmatiserad på SVT ikväll. Imorgon kommer andra delen av Selma. Jag följer den med stort intresse. I år är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes. Hjalmar Gullberg sa att "Hon är drottningen i vår litteratur" och jag måste hålla med. Några prinsessor har det kommit efter henne.

torsdag 25 december 2008

Till alla änglar och ABBA: Thank you for the music!

Lika bra att säga som det är. Bloggaren med familj vakade verkligen in juldagen. Mr T och jag var i kyrkan. Satt där stolta som en tupp och som en hönsmamma och visst ringde kyrkklockorna extra vackert, när vi visste att det var yngsta tonåringen som ringde i dem. Visst var hon fin i sin hemstickade norska lusetröja där hon gick och vände sida på psalmtavlorna. Med blandad nervositet för ljudansvaret, som det visade sig att hon klarade med bravur, så gladde vi oss åt vår fina dotter. Jag låter mig att glädjas åt mina barn. Det behöver inte betyda skryt och dryghet, utan det betyder bara äkta tacksamhet och moderskärlek. Jag kommer aldrig tillåta mig att känna skam för att jag älskar mina barn. Omvärlden må tycka vad den vill.

Så mycket folk det var i kyrkan på midnattsmässan. Det var en mäktig känsla att sitta där med alla tankar från dagen och sammanlänka dem med det fantastiska budskapet om fred på jorden. Fred i form av ett litet nyfött barn. Klockan var slagen två när vi kom hem. Om du visste vad ljus det är att släcka i kyrkan efter midnattsmässan då julafton går över till juldagen. Väl hemkomna, ny dag och hur omöjligt det än låter så var vi hungriga. Det smakade så gott med en skinkskiva på det hembakta julbrödet. Vi tände endast stearinljus och stämningen var inte långt från en julotta. Det var bara Var hälsad sköna morgonstund som saknades.

Istället drog vi igång en gemensam julklapp i form av Sing star ABBA. Två mickar kopplade till Play Station som kopplades till platt-TV:n och tävlingen var igång. Jag har fått löfte av äldsta tonåringen att slippa se mig själv på Youtube, eftersom han filmade hela inslaget då jag sjöng "Dancing Queen" med sådan inlevelse att jag förvandlades till en sjuttonåring på dansgolvet. Alltså köksgolvet. Mr T och jag konstaterade att vi la oss på en sådan ovanlig tid på natten, så att det kändes som om det borde ha varit en personalfest som föranledde det läggdagsförsening. Vi konstaterade tacksamt att vi inte hade planer att gå på julottan. Faktum är att vi hade kunnat gå direkt. Mätta och uppsjungna var vi redan.

Sådant nattsudd kräver lugnt och sansat dagsprogram. Vad passar bättre än att se filmen om "Emil i Lönneberga" som under en och en halvtimma sändes på TV4. Sanningen är den att jag såg hela, Mr T såg valda delar, eftersom han behövde lite mer sömn. Därefter lagade vi en god lunch, så långt ifrån julmat som det var möjligt. Äldsta tonåringen bestämde sig för att träffa några kompisar och yngsta tonåringen lockade ut mig på en promenad. Väl ute konstaterade vi båda att det var i kyligaste laget. Jag föreslog att vi skulle springa lite för att hålla oss varma och jag vet att jag lyckades chocka tonåringen med detta förslag. Vi sprang från macken, ner mot prästgården, förbi gympasalen, bort mot kyrkan och vilken syn med alla tända ljus på gravarna. Vi varvade kyrkan och tog nedre vägen hem. Endast upplyst av stjärnhimlen och vi riktade blicken mot Karlavagnen och Orions bälte och alla de andra vackra stjärnbilderna.

Om jag hade lyckats chocka tonåringen med mitt förslag om att springa, så chockade jag mig själv med att lyckas hålla jämn takt med detta träningsknippe till dotter. Fast med handen på hjärtat så anpassade hon sig bra till min lunk. Till min fördel så kan sägas att jag höll en jämn och taktfast lunk. Det bästa av allt: jag kände inte blodsmak en enda gång. Så med denna konditionskontroll så vet jag att jag borde stå pall för morgondagens mellandagsrea som de båda tonåringarna önskar besöka. Jag har lovat att hänga på och hålla utkik efter svarta kängor och jeans. För egen del ska jag hålla utkik efter en Ipod. Jag är lite kluven till att ha hörlurar i öronen när jag är ute i naturen. Jag brukar stå upp för fågelsång och vindens sus. Fast det är inte så mycket kvitter en kylig vindstilla vinterdag. Kanske kan den lilla maskinen hjälpa mig att hålla takten och humöret uppe vid de kommande träningspassen. För snart är det nyår och du vet lika väl som jag vad det betyder. Just det, motionslöften. På återseende med ett leende!

PS. Jag vet att det är slut med bloggkalender och bildpublicering, men jag kan inte låta bli att visa dig krubban från Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle. Bilden är tagen i natt, efter midnattsmässan. Det var så stilla och tyst i kyrkan, att det hade gått att höra en knappnål falla. Ja, det var så stilla och stort, så det kändes nästan som om det bara var att invänta änglakören. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

onsdag 24 december 2008

Jesus behöver inte hållas inslagen eller hemlig

Från bloggaren till er alla: En riktigt GOD JUL! Var i världen du än befinner dig, så hoppas jag att min alldeles speciella julhälsning når dig. Jag har smitit undan en stund från det traditionella julfirandet med släkten. En trappa upp är de alla församlade. Alla de som mitt hjärta bankar lite extra för. Mr T, våra tonåringar och övrig släkt på Mr T:s sida av släktträdet. Där uppe är det bara så varmt som det kan vara när juleljusen brinner, när julematen står på bordet, när gemenskapen är på topp och när det är jul, strålande jul.

Vi började dagen i kyrkan. Yngsta tonåringen vikarierade som vaktmästare i kyrkan. Vi övriga bänkade oss vid krubban, tillsammans med flera hundra andra människor som sökt sig till kyrkan, för att få höra och sjunga budskapet om Jesusbarnet i Betlehem. När allt var ihopplockat, släckt och låst, så satte vi oss i bilen för en liten tur västerut. Till bruksstaden Sandviken, till Mr T:s föräldrar, mina svärföräldrar och våra tonåringars farmor och farmor. Där väntade ett mycket välsmakande och traditionellt julbord. Vi hann med att få en liten tupplur till de välkända inslagen i Kalle Anka och hans vänner. Välbehövligt och en tradition i sig.

Med tanke på alla paket som låg under julgranen, så har släkten gjort slag i saken och varit snälla under året. Tomtelotten föll av olika anledningar på bloggaren själv. Förfrågan gick runt till de flesta, men ingen nappade och jag var kanske den enda i den församlade skaran som inte hade lust att sitta och vänta på julklapparna. Jag är av den åsikten att paket ska öppnas. Annars hade vi kunnat låta bli att slå in dem så vackert med papper, tejp och snören och med adressetikett utanpå alltihop. I detta fall, som i så många andra fall, har bloggaren lyckats behålla sitt barnasinne. Tomteuppdraget är slutfört och jag tror att det blev ganska rättvist fördelat. Med anledning av detta ärofyllda uppdrag, så blir dagens bloggkalenderbild just en tomteluva med en bloggare i. Till julen hör även ett rim. Så ett rim blir det. Håll till godo.
JULAFTONS-BILDEN PRESENTERAR:



Tipp, tapp, tapp, tipp,
i luva så hipp,
en bloggare spanar och spejar.
Tomteuppdraget hon grejar.
Vill inte sitta lugnt och vänta,
måste på paketlocket glänta.
Önskningar uppfyllda är,
behöver inte mer undra vad det är.
Kan nu ägna resten av dan,
sitta vid julegran,
se stjärnan i dess topp,
vet den betyder hopp.
Den lyser för litet barn i enkelt stall.
Den lyser i vinterkvällen kall.
Tack för klappar och tack till Fader vår.
Min julhälsning runt jorden går:
GOD JUL!

Om en liten stund väntar julgröt och skinksmörgås. Inte för att vi är hungriga, utan för att så lyder den traditionella julaftonslagen. Vi har efter julklappsöppnandet hunnit med farmor och farfars berömda gottebord, fikat farmors hembakta fikabröd, så du förstår säkert att det är inte magen som påkallar mer matintag. Stavbilden som publicerades igår var inte alls i onödan. Mr T och jag får köra dubbla linedancepass resten av julledigheten. Problemet är att det går inte att säga nej till farmors julgröt. Lika lite som det går att säga nej till hennes ris à la Malta. Den har vi hunnit med också. Jag förstår att du är imponerad och nästan häpen över det intensiva matintaget.

Vi kommer att lämna Sandviken vid halv tio-tiden, för att skjutsa yngstingen till kyrkan igen och nya vaktmästaruppgifter. Hon har även tjänstgöring vid midnattsmässan. Med enormt många ljus att tända i fönsterbågar och ljuskronor. Det brukar komma mycket folk och Mr T och jag sällar oss till den kyrkliga gemenskapen. Känner jag äldsta tonåringen rätt så sällar han sig en stund till den cyberspaciga gemenskapen en stund. Precis som jag gör nu.

Det är bara julafton en gång om året och därmed blir det bara en julaftonsblogg per år. Därför vill jag passa på att ägna mina tankar inte bara åt familj, nära släkt och blogg, utan jag skriver en blogg och tänder ljus för alla dem som idag upplever sin värsta dag på året. Jag tänker på de barn som idag upplever en dag där spritens makt är starkare än den glädjefyllda spänningen. Jag tänker på alla hem där mammor och pappor inte är överens och där barnen lever i rädsla. Jag tänker på alla dem som idag är sjuka och som plågas av oro för framtiden. Jag tänker på dem som idag är ensamma och som inte har tillgång till det självklara firandet bland familj, släkt och vänner.

Jag ber om tröst, hopp, kärlek och glädje till alla dem som idag bär gråt, missmod, ensamhet och sorg inom sig. Jag ber att vi alla, nu när alla förberedelser är i hamn och när julafton går mot sitt slut, ska få möta julens innebörd i våra hjärtan. Jag ber om mod till oss alla att våga pröva att gå mot fred. Jag ber om tro till oss alla, så att vi ska välja kärlekens budskap och avväpna oss från krigsvapen och hårda ord. Jag ber om öppna sinnen hos oss alla, så att vi förmår glädjas över julens verkliga gåva: ett nyfött människobarn.

Låt oss kasta av oss tomteluvorna för en stund och klä oss i rollen som herdar. Herdarna som i julenatten möttes av änglaskaran som sjöng för dem och som berättade om vad som hänt i stallet i Betlehem. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba". Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem som han har utvalt".

Ängeln säger till oss att vi ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Men vi tvingas inte dit. Utan ska vi finna det så måste vi söka själva. Vi lockas inte dit med hjälp av TV-reklam eller dyra lockvaror. Vi får komma dit av egen fri vilja. Om vi söker, så ska vi finna ett litet nyfött barn, lindat och som ligger i en krubba. I denna enkelhet erbjuder Gud oss det viktigaste av allt. En räddare, en stor glädje. Vi som vandrar i mörker, ska få se ett stort ljus. Om vi vill. Budskapet är redan sagt. Återstår för oss att kolla in dess sanning. På återseende med ett leende!

PS. Det är julafton och jag kan inte låta bli att skicka med ett juläpple från vårt äppelträd. Ibland gör maskar och fåglar åverkan på skörden innan vi hinner ta in den. I år hade en fågel skapat detta motiv och jag kunde inte annat än att le. Le åt detta hackande som blivit en glad, varm och hjärtlig julhälsning.

tisdag 23 december 2008

Champagne och blåmärken har båda olika färgnyanser

Sveriges drottning Silvia har födelsedag idag, så egentligen borde jag kanske stå upp och blogga. Drottningen får ursäkta, men jag sitter ner. Jag har inte avslöjat det tidigare, men nu är det så uppenbart, så det är lika bra att lägga korten på bordet. Jag slog omkull i söndags kväll. Jag kom hem från kyrkan, körde in Saaben i garaget, stängde porten och vände mig om. Jag tog inte många steg innan jag hade båda fötterna uppe i luften. Nycklar och annat som jag hade i händerna flög in i rosrabatten. Jag landade på höger höft och tog tydligen emot mig med högerhanden. Snabbt upp. Såg mig pinsamt omkring. Jag hade straxt innan hejat på grannen och kommenterat snöfallet, men han hade hunnit in och jag var tacksam för att han inte såg.

Jag letade reda på nycklarna som låg i nyfallen snö och tog mig in. Alldeles snöig på kappan och öm i hela kroppen. Morgonen efter, alltså igår, vaknade jag med svidande knän. Jag hade tydligen slagit i muren också. Skrapsår. Tyvärr är min högerfot illa däran. Den gamla skadan från Hille-klack-besöket har nog slagits upp och det är lindat som gäller. Om jag var öm i söndags och mörbultad igår, så har jag fruktansvärt ont i kroppen idag. I alla fall på de ställen där jag slog i som värst. Svartmärken. Alltså blåmärken i annan mörkare nyans. Typisk reaktion från bloggaren: tur att ingen såg. Jag får låta bli att gå på badhuset en tid framöver. Det ser inte bra ut det där på höften.

Nä, nu struntar vi i isfläckar och kroppsliga skavanker. Jag har ett uppdrag att ro i hamn. Det återstår endast två bildpubliceringar. Jag tror jag väljer en hurt-bild i dagens bloggkalender. Med tanke på alla kommande skinkbitar, pepparkakor, skumtomtar, revbensspjäll och glassportioner, så är denna motionsbild ett måste. Jag vill inte sitta här och kasta bloggstenar i datorglasskärmarna, utan bilden får bli en påminnelse till mig själv. Ut och rör på dig mellan frosseriintaget. Ta med dig stavarna om det är halt. Ta med dig stavarna ändå. Du får fyrtio procents bättre träningseffekt på promenaden. Det innebär en och annan köttbulle till godo.
23 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Tillbaka till drottningen som fyller pension. Hon har inga tankar på att dra sig tillbaka. Hon har inte tid med det. Hon säger tydligen i intervjun att hon ser fram emot barnbarn. Vem gör inte det? Ja, undrar när vår kronprinsessa ska slå till och kyssa den rätta grodan och låta honom förvandlas till prins? Blir det Daniel Westling från Ockelbo? Det borde det väl bli? De har varit ett par rätt länge nu och Victoria är ju ändå över trettio år. Vem vet, det blir kanske förlovning nu i helgerna? Ska vi tro Hänt i Veckan, så är barnens respektive inte välkomna till Slottet på julafton. Alltså Victoria sitter utan sin Daniel, Carl Philip utan sin Emma och Madeleine utan sin Jonas.

Skulle vara intressant att veta hur tidningen med sådan säkerhet vet detta? Samma tidning som under hösten har sålt lösnummer på att det är slut mellan Carl Philip och Emma. Fast nu har jag bara omslaget att gå på. Jag kollar i kassakön på Konsum. Jag läser i dagens Gefle Dagblad att Carl Philip ska studera i Skåne. Han planerar att bli lantmätare. Det låter väl bra? I samma artikel läser jag att han, prinsen, har fått ärva flera miljoner av en privatperson. I arvet ingår ett gods i Sörmland. Jag vill å det starkaste dementera några som helst avundsjuka känslor i denna blogg. Jag vill absolut inte ha något gods i Sörmland. Mr T och jag har kommit fram till att vi just nu inte hinner med ens en liten sommarlya i Bönan.

Så jag är inte avundsjuk. Jag tycker bara det är konstigt att det inte finns annat att lägga så stora summor på än en redan ganska välbärgad prins? Koleraepidemier i Afrika och hemlösa i Sverige till exempel. Fast det finns ju en chans att Carl Philip tänker större vad det gäller arvet och säljer godset till förmån för Läkare utan gränser, BRIS och Rädda barnen. Så jag lovar att hålla ögonen öppna i kassakön i fortsättningen och följer omslagssidorna i veckopressen. Eller så är det bättre att kolla in svenskfast. se eller fastighetsbyran.se. Håll utkik efter gods till salu.

Mr T och jag har för första gången satt in granen i eget ägande hem. Det var samma procedur som tidigare år, så för den delen kändes det inget speciellt. Nu står den i alla fall där. Grön och grann med ljusslinga, stjärna i toppen, glitter och en hel mängd röda kulor. Det är märkligt med granen, den förvandlar hemmet från ett vanligt hem till ett hem för julkänsla. Alltid lika skönt att se hur lamporna i slingan fungerar. Dessutom luktar det så gott om en gran från skogen. Nu återstår bara griljeringen av skinkan och provsmakningen av densamma. Fast det blir först framåt kvällningen. Då blir det grötkokning också, men kanelstång och allt. För är det något som är viktigt i jultider, förutom Jesusbarnet förstås, så är det bevarandet av de egna traditionerna.

Nu när vi är så i fas med allt det traditionsenliga, så har vi ringt in lite släkt på eftermiddagen för provsmakning på julbaket. Saffransbröd, pepparkakor och kolaformar och vem vet, kanske nallar vi på något mer? I år har jag bestämt mig för att använda det som är iordninggjort och även det som är framställt. Tänd alla vackra och nyinköpta blockljus. När du har köpt tulpaner och vårvivor i alla färger utom rött, så vill du ändå inte ha ett oanvänt rött blockljus bredvid. Okej om lussekatterna är kvar till tjugondedag Knut, men därefter förväntar sig kaffegästerna semlor. Så ät, njut och gläds åt allt det vackra som julen erbjuder. Det tar jag mig en polkagris på. På återseende med ett leende!

PS. På tal om drottningens födelsedag och vårblommor, visste du att vår drottning har fått ge namn åt ett flertal blomster? Bland annat en vit tulpan, en mörkröd amaryllis och en champagnefärgad ros. När jag slog omkull så hamnade inte mina nycklar bland Silviarosor det är ett som är säkert. Jag är ingen kännare av champagne, men kan inte den ha flera olika färger? Detta leder mig in på något som jag har lovat Mr T. Champagne och jordgubbar när köket är klart. Jag är en dam som brukar hålla vad jag lovar, så varför inte? Det är ju ändå drottningens födelsedag. Grattis drottning Silvia. Vi höjer glaset för vårt fina julkök, men givetvis även för dig.

måndag 22 december 2008

Tacksamt bankar oroligt hjärta

Två dagar före jul och det är med blandade känslor jag sitter här vid datorn och bloggar. Tankarna ligger inte så mycket på bloggen, utan de finns hos min käre far och min kära mor nere i Småland. Min pappa har kommit in på intensiven på Västerviks sjukhus i början av kvällen och då kommer allting av sig på något vis. Om det nu tidigare fanns ett julschema, så bläddrar hjärnan igenom det lite snabbt och okontrollerat. Var och hur och när kan vi stuva om och ta tag i väsentligheterna? Min pappas hälsa är verkligen en väsentlighet.

Jag sitter också här med blandade känslor på grund av att jag känner mig också riktigt förbannad på ansvarig läkare och sjukvården. Detta experimenterande med människor får mig att gå i taket. Visst, jag är medveten om att det i grunden handlar om min oro för pappa och då är det lätt att finna en syndabock. Fast jag står verkligen för min åsikt och jag tycker att det här sjukdomsfallet är misskött och det får ansvarig läkare ta åt sig.

Min pappa har varit dålig en längre tid, så hans grundhälsa är något nedsatt. Så tillkom en rejäl förkylning som har pågått en längre tid. Min pappa fick öroninflammation vid åtta års ålder och på den tiden fanns inte penicillin. Läget blev kritiskt och inflammationen började sprida sig. Det slutade med att de tömde hela örat på allt innehåll. De mejslade ner benet och allting annat, med följden att han blev helt döv på örat. Detta har han kunnat leva med, men problem har alltid uppstått vid rejäla förkylningar. Då fastnar all baskeluskskit i detta öra, som egentligen bara är ett trångt hålrum och det blir varbildning. Förra måndagen, alltså en vecka sedan idag, så var pappa rejält dålig. Han och mamma åkte till Oskarshamns sjukhus, sju mil enkel resa.

De ville ha penicillin, men läkaren ansåg att det inte var nödvändigt. De fick några droppar. Det satt fast något i örat, men det gick inte att få loss. Smärtan de kommande dagarna var fruktansvärd. Ingen sömn, dålig balans och feber. På torsdagen dags för ny resa till Oskarshamn. Den dåliga balansen kunde inte orsakas av örat ansåg läkaren. Men hallå, det tillhör väl baskunskaper att balanssystemet är sammanlänkat med öronen? Penicillin var fortfarande inte nödvändigt. Mamma och pappa fick tjata sig till ett recept. Pappa var nu mycket illa däran, men fick vända hemåt.

Fredag, lördag, söndag med fruktansvärda smärtor. Illande röd framför örat och bakom örat. Spänd i huden, svullen. I natt värkte det sönder. Inte inne i örat, utan bakom. Huden sprack och ut vällde varet. Det är inte svårt att tänka sig hur fruktansvärt ont detta gör. Ny resa till Oskarshamn. Ny läkare. Tack och lov för läkarbyte. Dagens läkarbesök resulterade i ett akut snitt bakom örat och tömmande och sugande på varbildningen. Det formligen forsade ut. Läkaren bedömer läget vara livshotande. Sjuktransport till Västerviks sjukhus och inläggning på övervakning med intravenöst antibiotika. Kanske inte så konstigt att jag sitter här och är något förbannad över hanteringen i sjukvården? En människa som har haft dessa problem sedan åttaårsåldern, skulle den personen inte kunna tala om vad följderna blir om problemet inte åtgärdas?

Nu blir det julhelg på Västerviks sjukhus med skiktröntgen av hjärnan imorgon, antibiotika i dropp och övervakning för det livshotande tillståndet. Så just nu kom julkänslorna av sig. De hade faktiskt börjat infinna sig, eftersom städningen och pyntningen är avklarade. Det mesta är förberett och klart. Nu återstår bara att ta in granen enligt traditionen dan före dopparedan. Skinkan ska griljeras. Lika där, traditionen säger dan före dopparedan. Vi har även bjudit hit lite släkt imorgon eftermiddag. Drottningen blir pensionär imorgon och visst kan vi höja en kaffekopp för henne, men mest gör vi det för att träffa släkt, som vi inte träffar så ofta och för att provsmaka julbaket.

Fast mest kommer nog aktiviteten vara koncentrerad till Västerviks sjukhus. Det är inte roligt med sjukhus och speciellt inte i julhelgen. Det blir en annorlunda julhelg och så får det bli. Det viktigaste just nu är att pappa blir frisk. Det är vad jag ber min Herre om ikväll. Till vem ska vi gå om inte till Honom? Bönen blir inte välstrukturerad och fint formulerad. Den blir ibland bara suckar och ett rop på hjälp. Jag vet att Han förstår. Det är det som är det trygga i att be. Jag får komma med den jag är och med det jag bär.

Jag hade tänkt att jag skulle publicera bilder på bloggaren i denna bloggkalender och jag gör detta idag också, men jag väljer en bild på mig och mina föräldrar. Den togs i somras. Mr T är fotografen. Jag har mycket tacksamhet inombords till mina föräldrar. De har gjort mitt liv med gemensamma krafter, de har alltid funnits till hands. De har varit stora föredömen och ett ideal som jag bär med mig och som har hjälpt mig i min egen föräldraroll. De uppmuntrar och gläds. De är stolta och glada. De låter mig veta att de älskar mig. De ber för mig och min familj. Jag har anledning att tacka mina föräldrar. Utan dem vore jag intet.
22 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Frågar du mig, så har jag världens bästa föräldrar. De har inte svikit mig en enda gång i livet. Det är stort. Det är värt respekt. Jag hedrar gärna min moder och fader. Budordet behöver inte be mig två gånger. Inget tjat där inte. De är värda all heder och respekt. De är värda min kärlek och det är inte svårt att älska dem. De har verkligen visat mig hur man älskar. Förbehållslöst.

På tal om föräldrar, idag firar Mr T:s föräldrar, mina svärföräldrar 46-årig bröllopsdag. De gifte sig alltså på årets mörkaste dag, två dagar före julafton. Det är lätt att tänka att de var tvingade på grund av "omständigheter", men så var inte fallet. Första barnet kom senare, med god marginal. Det passade väl helt enkelt att gifta sig då. Är man kär så är man. Då vill man kanske inte vänta ett halvår till, bara för att det ska stå pingsthelg i almanackan. Sänder en blogghälsning med hjärtliga gratulationer. Jag är även mina svärföräldrar ett stort tack skyldig, för att de har gett mig Mr T. Min kärlek i livet. Han kunde ha fått samma namn som dagens namnsdagsbarn: Jonatan, som betyder Guds gåva. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag har en liten trevlig tradition och det är att köpa en ny julskiva till varje jul. Det bästa köpet hittills var utan tvekan gruppen Take 6 julskiva. Tätt följd av Bebe & Cece. I år köpte vi Peter Jöbacks skiva och den har fått gå några gånger i eftermiddag. Alldeles lagom nedvarvning från julstök till sjukhusbesök.

söndag 21 december 2008

The Blue Ghost at Avenue Athletic

Fjärde advent och idag har fyra ljus brunnit i adventsljusstaken. Ett tecken på att nu är vi nära julen. Det finns kanske de som tycker att det vore bra med ett extra ljus. Eller två. Som att tiden i advent går väldigt fort. För fort. Saken är den att vi fyller dagarna och veckorna med ett intensivt adventsprogram både på hemmafronten, på arbetsfronten och på nöjesfronten. Skulle vi mitt i alltihop bli sjuka, vilket inte är svårt i dessa förkylningstider och i tider av vinterkräksjuka, så skulle det komma mycket olämpligt. Vi skapar en stress och ett tempo, som inte är nyttigt för oss och som är svårförenligt med julens innebörd.

Ikväll var jag i kyrkan och sjöng in julen. Det behövde jag inte göra ensam. Det var mycket folk där och jag satt ganska långt bak. Valven fylldes av välkända jultoner. Det är en vila i igenkännandet. Prästen talade om ljuset och om freden. Han hade gått in i kyrkan med en lykta, där lågan hade brunnit hela vägen från Betlehem och födelsekyrkan. Scouter runt hela världen hjälps åt att sprida ljuset och låter det ta plats mitt ibland oss. Vi får göra som scouterna. Vi får bära ljuset vidare och låta det ta plats mitt ibland oss. Det börjar med var och en. Prästen talade om att vi behöver skapa fred i vårt eget hjärta, för att kunna nå fred med varandra. Han talade om Gud som sänder sin son, Jesus Kristus, i enkelhet. Ett litet barn, i ett stall. Det är som sagt vila i igenkännandet, även när det gäller julbudskapet.

Ett tandkrämsmärke sålde sina produkter på ICA Maxi med erbjudandet: Ta två betala för en. På köpet fick kunderna en liten nyckelring i form av en liten blå vattendroppe. Finessen med nyckelringen var att den kunde lysa ett blått sken om kunden tryckte på en liten knapp. Det blå skenet var inte så starkt så att det kan ersätta lamporna om strömmen går. Den lysande vattendroppen räckte bara till en liten fotograferingslek tillsammans med yngsta tonåringen. Så om du är lite skrajsen av dig, så ska du inte titta på dagens bloggkalender.
21 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:



Julens dofter sprider sig på Athletic Avenue. Kolaformar, som på något sätt sätter fingret på självaste julkaffebordet. De är små ljuvliga läckerheter, som skulle göra varje konditor stolt som en sockertopp. De hör julen till i det bloggandet hemmet. För sextonde året i rad bakas fyrtio sådana i aluminiumformar. Havrebottnar med kolasås som stelnar. Vill du ha dygnssockersuget stillat, så välkommen hit. Är de slut, så finns det knäck så det räcker tills ingen vill ha knäck något mer.

Här snöar det just nu och hoppet om en vit jul växer. Kan det vara så väl att snön klarar att ligga kvar ett par dagar till? I våra trakter har vi haft en vit mark i omgångar nu, men det har alltid töat och blivit gröna mattor emellan. Kvar ligger endast smutsiga snöhögar. Utanför fönstret färgas marken och taken vita. Bilarna som står kvar ute på gatan är också vita. Postlådelocket är vitt. Altanen är vit. Allt är återigen rent och vackert och jag hoppas verkligen att det ska få stanna. Jag önskar att alla pulkor, skidor och kälkar som just nu ligger inslagna ska få komma till användning på juldagen. För alla barnens skull. För egen del hade det räckt med kyla. Jag önskar mig is till långfärderna på skridskor. Då ska helst kylan och isen komma först och snön senare. Fast nu verkar det som om knäcken, kolaformarna, julmaten och nötterna kommer före. På återseende med ett leende!

PS. Glömde säga grattis till chefen idag, trots att jag hälsade på honom i kyrkan. Bättrar på med ett grattis i bloggen. Hoppas att namnsdagen har varit fin och att du har hunnit med lite fika mellan alla jobb som finns att uträtta i kyrkan fjärde söndagen i advent. Som en liten föraning till julhelgen. Om du undrar över varför rubriken i dagens blogg är på engelska, så är det bara en liten hyllning till en kär bloggläsare som i dagarna far till Amerikat och blir borta i flera veckor. Jag har fått order på att hålla bloggen igång och det ska jag givetvis lova att göra. I gengäld får hon lova att komma tillbaka så fort som möjligt. För hela Atlanten emellan är många vattendroppar för mycket. Det känns verkligen spöklikt tomt här hemma. Come back, Susy, come back!

lördag 20 december 2008

Granen har vit hålbrynja!

Här var det gran, här var det gran! Den finaste i stan te dopparedan. Etthundrasjuttio kronor, inplastad i nät och färdig att ta hem i bagageluckan med fällda säten i baksätet. Nu står den och väntar på att bli intagen, avnätad och dekorerad med belysningsslinga och röda julgranskulor. Den är köpt på Mr T:s och min traditionella granköparplats. Vi tänkte göra ett undantag i år och åkte till Plantagen. Vi hade hört tips om att där fanns det granar i mängd. När vi kom idag tidigt på förmiddagen så fanns det fyra granar kvar. 2 små och 2 lite större. Om det endast hade berott på längderna så hade vi kunnat slå till på en modell kortare för det jämna priset av 146 kronor. Fast vår förhoppning var också, förutom passande längd, att granen skulle se ut som en gran. Med en topp högst upp och så bredare ju längre ner mot foten som vi sätter blicken. Plantagengranarna som var kvar i lager hade inte den egenskapen.

Så vi for till traditions-stället, trots att vi förra året hade svårt att hitta en vettig gran där också. Har vi blivit kräsnare i kampen om att hitta stans och Gästriklands snyggaste gran? Eller har grankvalitén blivit markant sämre? Okej, i år var det lättare på grund av dagsljuset. I fjol köpte vi gran i kvällsmörker och det var verkligen Mission Impossible utgåva 2007. Vi behöver en gran med inte alltför stor vidd nertill, eftersom den ska passeras ett antal gånger varje dygn. Den står inte intryckt i ett hörn eller utanför på altanen, utan den har en mycket central plats i vårt hem. I år fanns det många nätta granar. Problemet med de flesta var att den var vidare upptill än nertill. Det började med en topp och sedan kom stora och långa grenar.

Det är svårt att få toppen att fästa i granfoten och det är omöjligt att fästa stjärnan på foten, så att vända den upp och ner är inget alternativ. Vi valde och vi vrakade och plötsligt uppenbarade sig en liten gran med mycket tätt grenverk. Vacker, nätt och mörkt grön. En gran värd namnet. Tätheten visade sig bero på dubbla toppar. Två stammar med utgångspunkt ur en fot. En fascinerande och absolut udda gran, men säkert svårbalanserad i julgransfoten. Hörde granförsäljaren säga till en annan kund att den kan leva sitt eget liv när den kommer in i värmen och kanske dela på sig litegrann och då blir den förstås inte den perfekta täta granen något mer. En slags tvillinggran, med samma ursprung. Jag publicerar därför ett dagsfärskt bildbevis, taget av yngsta tonåringen. Hon som ville att vi skulle vara lite innovativa i år och slå till på dubbeltoppgranen. Köp två betala för en. Det bor småländska gener i min dotter.

20 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

När granbestyret var avklarat så åkte vi hem och smetade ihop två mjuka saffranskakor. Du vet den där varianten som blir så saftig och fin. Pudra lite florsocker ovanpå och fixa fram ett hjärt- eller stjärnmönster. Lite lingonparfait till och det är bara att ringa in goda vänner och njuta en stund av bordet gåvor och den varma vänskapen. Vi hann även med att förbereda en bunke med degen till skållade jullimpor. Bunken ska sedan stå över natten och skålla ihop sig, för att sedan bakas ut till limpor imorgon. Tillsätt bara mjöl, jäst, vatten och kryddor imorgon och du har julens godaste limpor.

Vi åt en fräsch räksallad till lunch. Känns som det gäller att ligga lite lågt med kaloriintaget så här dagarna före julfrosseriet. Tankarna förstördes redan på eftermiddagen då vi var bjudna till våra kära vänner sedan många år tillbaka. De har förståndigt nog flyttat närmre oss och bor nu på gångavstånd. Detta innebär inte nödvändigtvis att vi ses oftare, men på något sätt så ses vi spontanare. Vi bjuder varandra på kaffe om det plingar på dörren vid söndagspromenerandet. Nu var vi ditbjudna och Rimbobullar, kakor ur "Två systrars söta" och som slutkläm plommon i konjak med grädde. Vi behövde inte vänta på julfrosseriet Mr T och jag. Ljuvligt gott!

Grejen med dessa vänner är att vi har gått igenom så många sorger och bedrövelser tillsammans. Vi har suttit med varandras gråt och vi har delat glädje de ljuvaste sommardagar. Det var hos dessa vänner, på deras paradis i Söderhamns skärgård, som jag skrev Dass-dikten. Jag har också fått förmånen att skriva texter till några melodier som Roffe har komponerat. Det är en lätt och rak vänskap som har vuxit fram ur det mörkaste mörka. När de miste sin son, som var Mr T:s bäste vän. Sådant går inte obemärkt förbi. Vi har nu förmånen att känna oss som son och sonhustru i deras hem och vi räknar med dem hos oss vid födelsdedagar och studentfiranden. Det är det som livet handlar om. Att våga stanna kvar när det är som djävligast och sedan få glädjen att se något nytt växa fram. Något som har fått växa sig starkt. Vi vet var vi har varandra. De är riktiga vänner.

Det känns gott att avsluta denna händelserika och nyttiga dag, med att titta på ett julavsnitt av Svensson, Svensson. Vad fick jag nyttiga ifrån? Jag glömde tydligen helt bort de konjaksindränkta plommonen och gräddklicken. Med nyttig måste jag säkert ha menat att vi har fört fram julstöket på ytterligare en nivå. Snart färdigbakat, granen är hemförd, klapparna är inslagna och lite städning och pyntning på måndag, så håller vi jämna steg med julplanerna. Jag har lovat mig en sak i år. Jag ska inte falla ner som en ofräsch disktrasa i diskhon, när julänglarna kommer med sitt budskap. Vad lovar du? På återseende med ett leende!

PS. Idag har ett helt land namnsdag. Israel. Detta mansnamn kommer från hebreiskan och betyder Gud strider eller Guds kämpe. En svensk Israel-kändis är herr Kolmodin. Han som skrev psalmen Den blomstertid nu kommer. Den trycktes redan 1695 i dåvarande psalmboken. Jo, jag är medveten om att det är vinter och det är långt kvar till skolavslutningarna i sommar. Så det får väl bli en liten omskrivning av texten: Den juletid nu kommer, med knäck och fruktskål stor. Du nalkas ljuva afton, då knip och tandvärk gror... Förlåt, jag kunde inte låta bli!

fredag 19 december 2008

Hjul-låv fö bådä eleve å lärarä

Jag har den stora glädjen att meddela att det är jullov för lärare och elever på skolan nu. Jag tror inte att det fanns en enda människa,som på något sätt hör till skolvärlden, som var ledsen och bekymrad över detta meddelande idag. Det har rått utmattningsvarning över de flesta klassrummen den senaste tiden och nu är vi framme vid det efterlängtade målet: jullov. Vi avslutade rejält i aulan idag med tre shower. Bättre nivå på underhållningen än på de senaste åren. Tal av rektorn, olika tal vid varje föreställning. Bra jobbat! Abba-inspirerad musikal med egenskrivet manus, visuella julsånger av min nybörjarklass i teckenspråket och hantverksprogrammets julhälsningar från de olika decennierna på 1900-talet. Allt från filmens värld. Casablanca, Hair och Jönssonligan i en salig blandning.

Vid alla tre föreställningarna lästes Viktor Rydbergs dikt "Tomten" av tre grabbar i hemstickade tröjor och tomteluvor. De turades om att läsa alla verserna. Det är många. Tack och lov, säger jag för deras kreativitet att läsa en variant på dikten vid sista föreställningen. Okej, den var i grymmaste laget, men efter att ha hört originalet två föreställningar i rad, så kom den som en befriande glädjekick. Jag kan inte låta bli att publicera den här i julavslutningsbloggen. Tål du inte omskrivningar av traditionella texter, så hoppa över de kommande sextio raderna.

Midvinternattens sköld är hård,
tio små nissar i djupsnön går.
Rävsax under täcke vitt,
knipsar nisse av på mitt.
Livsandarna för honom tryter;
snart han i eget blod flyter.

Nio små nissar i midnattstimma,
vandrar fram i månskensstrimma.
Uggla hoar från sitt näste,
istapp lossnar från sitt fäste.
Nisse spetsas utav tappen,
tomte ligger död på trappen.

På trappan står gröten och ångar,
åtta nissars intresse den djävulskt fångar.
Med stigande hunger de fatet nalkar;
En stackars nisse på kanten halkar.
Han kämpar, han sliter, han svettar sig blöt.
Men sjunker likväl i kvicksandsgröt.



Många springor stugan har,
genom dessa sju nissar sig tar.
Katten som bakom dörren ruva
slukar nisse med hull och luva.
Rester från tomteland,
suger kisse bort från tand.


Sex små nissar mot bordet ila,
och snabbt uppför bordsbenen de kila.
När sista tomten uppför kanten hasar,
han tappar taget och nedåt kasar.
Faller nedåt likt ett lod,
mattan färgas röd av tomteblod.


Fem små tomtar nu i iver,
springer kvickt ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg,
faller rakt på knivens egg.
Lilla nissen, stackars saten,
rinner ut bland sillsalaten.


Fyra små nissar har festat på sill,
nu de släcka törsten vill.
Mot glöggen de springa i samlad tropp,
och tar för sig av drycken i varsin kopp.
Ner faller nisse i glögghett hav,
likt en skållad mandel hans skinn faller av.


Tre små nissar kring sig tittar,
då en smällkaramell de hittar.
Ned på den en av dem hoppar,
men för det, den ej stoppar.


I tak, på golv, i gardin med frans,
finns nu nisses hjärnsubstans.

Två små nissar sig i granen svingar,
bland ljus och änglavingar.
En tomte sig för nära våga
- snart han står i ljusan låga!
Doftar likt en vidbränd stek,
ångrar då sin ystra lek.


Husbonn stiger upp i natten,
för att gå och kasta vatten.
Under husbonns tunga toffla,
nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var.
Inte en jävla tomte finns kvar.


Vad publicerar jag för bloggkalender-bild efter denna makabra läsning? Ta det nu inte ordagrant och hispa för all del inte upp dig. Det finns visst några tomtar kvar och de dyker upp på julafton till den som har varit tillräckligt snäll. I vårt fall är den misstänkt lik farfar som gett sig ut för att köpa en tidning som inte är tryckt eller svärföräldrarnas granne som aldrig skulle få för sig att komma in utklädd någon annan gång på året. Tomten kan också vara misstänkt lik en övertalad tonåring i närheten. Det blir julklappsutdelning hur som helst. Om man har varit snäll förstås. Det finns förbehåll med nästan allt. Så även med bloggpublicering. Jag försöker med denna bild av bloggaren ikväll. Så här när julaningen börjar infinna sig. Håll till godo.

19 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Den här bilden är tagen på Rosenlöfs tryckeri i Kungsgården, en bit bortanför Sandviken. Från Gävle är det bara att fortsätta riksväg 80 fram till Kungsgården. Har du kommit till Falun har du åkt för långt. Jag är nyfiken på att inhämta kunskap på många olika sätt och åker gärna därför på utställningar och guidade turer. Denna lilla happening i det lilla Kungsgården var en riktig höjdare bland studiebesök. Tryckeriet är numera nedlagt. Böcker och andra trycksaker framställs inte på detta sätt längre. Lokalerna var dock intakta och alla gamla maskiner stod kvar.

Det är numera ett unikt tryckerimuseum som visar en autentisk arbetsplats. Maskinerna som är från slutet av 1800-talet står kvar och fungerar fortfarande. Här utfördes ett fantastiskt hantverk. Idag görs det mesta med hjälp av datorer och det är inte många som behärskar konsten att sätta den ena bokstaven efter den andra i haken och på så sätt ordna sida efter sida till den fantastiska tingesten: en läsvärd bok. Vid studiebesöket visades även marmoreringskonsten. Så fantastiskt vackra mönster det blev. Hantverk när det är som bäst. Bloggaren njöt som du säkert förstår i fulla drag vid anblicken att binda böckerna för hand.

Nu stängs många skolböcker för den här terminen och jag önskar alla elever, lärare och övrig personal ett underbart jullov. Det känns fint att den hälsningen även inkluderar bloggaren själv. För är det något som smakar som smältande nougat i gommen, så är det just ordet: JUUULLOOOV! På återseende med ett ännu större leende!

PS. Idag är det Edith Piafs födelsedag. Jag bloggade om henne för en tid sedan. Hade hon levt så hade hon idag firat nittiotre år, men nu blir det kalasande i himlen och vem vet kanske en liten sångstund med bland annat sången: No, je ne regrette rien.

torsdag 18 december 2008

Vad kan korset berätta?

Jag bloggade om trötthet igår. Jag skulle kunna göra det idag också. Det skulle innebära både upprepning och uttröttande. Så jag höjer ribban ett snäpp och bloggar om vemodighet. För det är den som blandas med tröttheten. Jag vet att det borde vara klackarna i taket. Jag har en lång ledighet framför mig ifrån mina kyrkliga uppdrag. När jag stiger in i arbetsrummet igen, så är det nytt år och ny almanacka som gäller. Förhoppningsvis nya krafter. Så jag borde vara glad, tacksam och lättad. Äntligen framme vid den efterlängtade ledigheten. Just precis, det är det jag är: glad, tacksam och lättad. Allt känns underbart skönt. Samtidigt vemodigt. För jag saknar redan atmosfären, mina arbetskamrater, gemenskapen vid fikastunderna, utbytet av tankar och idéer, de gemensamma arbetsinsatserna, stödet, uppmuntrande ord, historierna om roliga incidenter och allt det andra som gör detta till en av världens bästa arbetsplatser.

Så just nu är jag mer glad, tacksam och lättad över att jag har en sådan fantastisk arbetsplats att gå till än att jag inte behöver gå dit på ett tag. Det är bara några få timmar sedan jag gick därifrån och jag sitter nu här med lite vemod i hjärtat, i tankarna och det har nu även spridit sig ut i kroppen. Nu är vemodet och tröttheten sammanlänkade och det är ingen lyckad kombination. Ge mig en dag eller två, så ska du se att jag har fått smak på den läckra ledigheten och så skjuter jag bestämt undan vemodigheten och gläds och tackar över att jag har det så bra i vardagen.

Nu när jag har blogginlett med vemod och trötthet, så får jag absolut låta bli att bloggpublicera någon bild som tenderar att vara åt det vemodiga hållet. Vet inte vad det skulle kunna vara för bild. Känner i och för sig inte så ofta vemod inom mig och brukar absolut inte vara kvick att dokumentera det med kameran. Jag gör en uppryckning nu och publicera flera bilder som plåster på de vemodiga såren. Lite aktuella Gävle-bilder får det bli.

18 DECEMBER-BILDERNA PRESENTERAR:


Gävle-bocken är en världskändis och briggen Gerda bloggade jag om i tisdags, då vi var där och åt julbord med jobbet. När jag nu publicerar en bild på bocken, så kommer jag på vad som hände sent igår kväll. Mitt i all rådande trötthet, så fick jag kontakt med en engelsk tjej på chatten på fejsboken. Den här tjejen träffade jag 1983. Just det, i min ungdom. Vi var på samma sommarmusikskola på Cobham Hall i England. Hon var från England så det var inte så märkligt, men jag kom från Sverige och det var ganska exotiskt. Hon mindes några ord från sången "Små grodorna" och så kom hon ihåg "Hej" och "Hej då". Fast med engelsk stavning: "Hej dou". Det var en fantastisk känsla att sitta och skriva till varandra efter drygt tjugofem år och presentera våra nuvarande livssituationer för varandra.

Vi är nu vuxna kvinnor, gifta med familjer. Vi har flyttat runt i våra respektive länder och har jobb. Vi blev lite nostalgiska vid minnet av vårt första möte på musikskolan. Vi delade rum med några andra brittiska tjejer och jag fick förklara att nej, jag kom inte från Schweiz, utan från Sverige. Österut, i Skandinavien. Blond med långt hår. De brittiska tjejerna var mörkhåriga eller rödhåriga. Många var ganska kortklippta. Mycket på den där musikskolan var brittiskt strikt och disciplinerat. Jag minns att humorn, den brittiska, ibland var utanför min humorbräda. Detta berodde absolut inte på språkförbistringar, utan på en löjligt låg nivå på skämten. Detta var innan jag lärde känna Mr Bean. Han har suddat ut mycket av min inställning till brittisk humor. John Cleese har hjälpt till också.

Nu, över tangentknapprandet på fejsboken, så möttes vi igen och det var fascinerande att humorn stämde så bra fortfarande. Det var säkert en av anledningarna att vi trivdes så bra ihop även för drygt tjugofem år sedan. Där på det gamla slottet i Cobham, en varm sommar och jag fick träna min engelska så pass att jag kom tillbaka till gymnasiet och höjde mitt engelskabetyg ett snäpp. Tänk vad man kan förena nytta med nöje. Nu känner jag hur nostalgin tar över och vemodet avtar. Min nygamla vän bor numera i Skottland och vem vet, jag som gärna tar en whiskeysmutt några gånger per år, skulle väl inte tycka att det var så illa med en whiskeyprovning på plats. Jag har också en förkärlek till skotskrutigt och till de smattrande trumvirvlarna i säckpipekortegen. Känner du hur det kom in lite förväntan i bloggen helt plötsligt? På återseende med ett leende!

PS. Sent omsider kommer det in en bild på bloggaren själv också. Det här är bloggaren i sitt rätta element. Bilden är tagen i Småland. På Karlstorps kyrkogård, där många familjegravar finns. Bloggaren, släktforskaren, med ett starkt intresse för historia. Både den egna och den småländska, den svenska och världens. Ser du de vackra gamla gravkorsen som står resta mot kyrkväggen på Karlstorps kyrka? Med inristningar som med lite nit går att uttyda. Det är guldklimpar för den släktforskande entusiasten. Både i släktforskning och i det kristna livet är det intressant att ta reda på vad korset vill berätta. Med andra ord så går jag på guldjakt då och då. Har du lust att hänga med?

onsdag 17 december 2008

Hänger du med på en andlig solsemester?

Saken är den att det borde dras ner en rullgardin framför alla datorskärmar, där det står bloggstängt på grund av trötthet. Fast jag har aldrig sett en adventskalender där lucka 17 saknas, så jag har inte mage till att låta blogglucka nummer 17 lysa med sin frånvaro. The Blogg-show must go on, som det kanske inte heter, men som jag tycker passar bra i sammanhanget. Dessa ord påvisar att bloggaren samlar ihop alla trötta kroppsceller och försöker med gemensamma ansträngningar från kroppens olika delar, göra en insats för att inte bryta bildpubliceringen. Det vore inte så dumt med en bild som visar en sovande bloggare, men jag har lovat att hålla en hyfsad nivå på denna blogg och då ska det inte vara lättklätt. Dessutom är inte Mr T vaken och knäpper bilder mitt i natten.

Den enda bilden som jag kommer på att jag sover på är då min far och jag sitter i varsin baden-baden i förtältet till husvagnen på en camping på västkusten och nickar till efter en dags intensivt solande. Min mor och Mr T hade så roligt en stund att det blev inte mer än en bild, eftersom jag vaknade av deras hysteriska fnittrande och muntra tisslanden. Dessutom ska det vara årsaktuella bilder och då klarar jag och min far oss ifrån sådana pinsamma bilder. Har du sett två färdigkokta kräftor sova i varsin baden-baden förr? Nej, jag tänkte väl det och du slipper detta nu också. Det blir en svart-vit bild till omväxling och en bild på bloggaren i horisontal-läge också till omväxling.

17 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Tröjan är svart. Glasögonen är svart-vita. Fördelen med denna svart-vita bild är att du slipper den blossande röda och trötta ansiktsfärgen. Den här bilden måste vara tagen före påsken, eftersom jag var hos optikern på skärtorsdagen, bara för att konstatera att jag inte längre behövde några glasögon. Ung på nytt. Huvudvärken som jag hade gått med ett tag, berodde inte på för svag styrka, utan för stark. Jag hade fått tillbaka mitt normalseende och det var bara att glädjas över insparade pengar och att jag fortfarande hörde ungdomen till. I alla fall i fråga om glasögonens vara eller icke vara.

När sådan här enorm trötthet gör sig påmind, så känns det konstigt att säga att det kanske beror på åldern. I alla fall när min mammas moster helt nyligen fyllde nittionio år och hon knäskurar stegen i trappuppgången där hon bor, hjälper gamla att handla livsmedel som hon bär hem åt dem, putsar deras fönster och som går på restaurang på sin födelsedag. I det sammanhanget känns det fnuttigt att komma med mindre än halva hennes ålder och tala om ålderströtthet. Jag vet i och för sig vad min trötthet beror på, men jag ska absolut inte trötta ut dig som bloggläsare med att låta dig läsa om min trötthet. Jag är helt övertygad om att du har nog med din trötthet. För det verkar vara en folksjukdom. Tröttheten. Den slår till mot alla åldrar. Det verkar bara vara mammas moster i Åseda som är välbevarad från tröttheten.

Tillåt mig att skriva om väder en liten stund. Jag tror nämligen att det spelar in på vår trötthet. Som en liten faktor i det stora hela. Detta grå. Detta tunga. Jag tror vi är konstruerade för att leva i ljuset. Både kroppsligt och andligt. Nu har inte Mr T, jag och våra ungdomar någon resa inbokad till soliga och varma länder. Det är många som har det och jag gratulerar dem. Jag gratulerar även oss som är kvar här i mörka Norden. För när dessa solbrända och uppåttjackade människor kommer tillbaka, så får vi dra nytta av deras uppiggande och sprittande batteriladdning. Passa dig för att bli avundsjuk. Det gynnar ingen. Då drar du bara ner dem som har varit och inhämtat ny energi. För egen personlig del, så blir jag inte avundsjuk. Jag är en sådan där typiskt fira-jul-hemma-vid-granen-typ. Fast det är klart, har du en biljett över till Maldiverna i två veckor, så tackar jag inte nej. Alltså, om det är en res-4-betala-för-en-biljett. För jag åker inte utan familjen. Inte i juletid.

Idag har jag teckentolkat mässan i kyrkan mitt i centrum. Heliga Trefaldighets Kyrka. Det kom så många döva människor att vi fyllde nästan hela ringen till första bjudningen till nattvarden. Prästen talade över söndagens text, som handlade om Guds hemlighet. Passade rätt bra i dessa tider då våra liv är fyllda av hemligheter. Julklapparna. Det är ganska oskyldiga hemligheter. Värre är det med de hemligheter som vi har och som vi snärjer in oss i för att slippa vara med om att de avslöjas. Det blir lätt mörkt och snårigt i ens liv när man börjar på med sådana hemligheter. Jag återkommer till min tanke om att vi människor är gjorda för att leva i ljuset. Både kroppsligt och andligt. Om vi nu inte hinner iväg på en solsemester rent kroppslig när det hastar mot jul, så kanske vi i alla fall kunde unna oss en andlig solsemester. Tänk att formligen få ställa sig mitt i Guds soldusch och bara känna hur det flödar. Eller varför inte kasta sig i solbadet och känna hur det renar. Det mår vi bara bra av. Fast det svider säkert i skinnet när Gud tar badborsten och julskrubbar oss rena från all smuts som det blir av lögner, falskhet och äckliga hemligheter.

Efter mässan gick vi till församlingshuset mitt över gatan och hade en riktigt rejäl julavslutning. Det var inget som fattades oss. Julgröt och skinksmörgås, pepparkakor och glögg, frukt och choklad. På borden brann de levande stearinljusen som spred värme och ljus. Tipsrundan handlade om julen. Vi samtalade om allt från datorer till våren. Det kändes som om vi fick ladda batterierna en stund mitt i allt julstök. När vi skiljdes åt och kom ut i eftermiddagsmörkret, så visste vi alla att nästa gång vi ses, då har det vänt. Ljuset kommer till oss åter. Både kroppsligt och andligt. På återseende med ett leende!

PS. Detta är verkligen avslutningarnas vecka. Ikväll har yngstingen haft avslutning på sin ridkurs. Den första på stor häst. Det var julhoppning och hon kom trea på Fissur. Priset kom i form av en julklapp i julklappsbytet. Det blev en hel låda med Toblerone. Så mörkt och tungt är det faktiskt inte i advent. Allt blev plötsligt lite ljusare och lättare. Jag tror det kallas tröst.