Konstaterat sjuk

Nu har jag det tryckt svart på vitt. Vissheten som jag hade redan innan. Sitter med ett intyg i hand. På att jag är sjuk. Det hade jag redan konstaterat. Men det är så tågordningen är. Lika bra att rätta in sig i ledet. Så idag har jag varit hos doktorn. Jag hade inte träffat honom förut. Det är ofta så det fungerar på hälsocentralerna idag. Inte bara i semestertider, utan i året-runt-tider. Det finns något som heter familjeläkare. Det ska innebära att vi får träffa samma läkare varje gång vi kommer dit. Det fungerade i början. Sedan var läkaren sjuk eller tjänstledig för studier. Eller på personalmöte. Då var det någon annan läkare som fick träda in.

Sedan gjorde stafettläkarna entré på hälsocentralsscenen. Vi fick möjlighet att välja ny familjeläkare. Jag struntade i det. Varför sitta och fylla i blanketter i onödan? Jag visste på förhand att jag skulle få träffa första bästa läkare som fanns tillgänglig. Min kunde vid tillfälle vara på fjällsemester eller vara hemma för vård av barn. Det låter som om jag har stor, personlig hälsocentralserfarenhet. Jag vill bara bloggförtydliga att jag pratar om en era på arton år. Jag har inte gjort överdrivet många hälsocentralsbesök. När jag väl har gjort dem, så har det ofta blivit vidare färd till akutmottagningen. Men jag har besökt hälsocentralen med båda barnen. När vi har fått en tid så att säga. För först ska vi ju tråckla oss igenom muntergöken i telefonväxeln. Det är att likna vid ett spindelnät, med en stor, svart, giftig spindel som sitter på alla läkartider. Hon hade helst velat bli diktator, men hamnade som sköterska på hälsocentralen i vår närhet. Där utövar hon den form av makt hon kan. Allt det under tiden som hon är så otrevlig hon bara kan. Hon borde få en sådan där Miss World-banderoll hängd över axeln, men med texten: Mrs Surpuppa.

Hur som helst så hörde hon nog på min röst att jag mådde dåligt. Jag kunde knappt prata under hela telefonsamtalet, eftersom jag just då hade dygnets mest förfärliga hostattack. Du behöver nog något mot hostan, konstaterade hon. Jag var helt enig. Jag vägde vågskålen några gånger. Skulle jag våga nämna axeln? Den vänstra. Som har krånglat och signalerat värk större delen av våren? Eller skulle hon snabbt som sjuttsingen dra tillbaka den utlovade läkartiden? Hon är inte bara som en giftspindel. Opålitlig och snabb som en kobra också, som hugger och drar tillbaka läkarbesöket innan jag ens hinner blinka. Jag berättade om axeln.

Du behöver nog få några sprutor i axeln, konstaterade hon. Har jag tagit fel? Har de bytt ut personalen? Semestervikarie? Eller är jag så pass hängig att jag sållar näbbigheten och bara är tacksam för att de har ringt upp mig, när jag lämnade meddelande på telefonsvararen? Några minuter i ett infann jag mig på hälsocentralen. Luck-damen var trevlig och välkomnande. Med ett glatt leende sa hon att hon skulle skicka hem en faktura på etthundrafemtio kronor. De hade tagit bort all kontant- och korthantering. Med samma leende skulle Lotta Engberg ha kunnat tala om för mig att jag hade dragit full pott på Färgfemman på Bingolotto. Varje leende på sin plats. Syns det på mig att jag är smålänning? Ville hon blända mig med sitt leende, så att jag glatt skulle punga ut etthundrafemtio kronor på något jag redan visste?

Jag tycker ändå att jag fick valuta för pengarna. Jag fick träffa en mycket trevlig doktor och han hade dessutom en läkarkandidat med sig, som lite försynt frågade om han fick följa med in. Någon mikrosekund funderade jag på om han skulle få betala etthundrafemtio kronor för titten, så skulle jag gå jämnt upp, men jag lät bli. Jag bjussar på hans utbildning. Rossliga lungor och en risig axel. Inflammationen var på väg in i leden. Jag fick tre cortisonsprutor med bedövning i, för att avlasta värken. Dessutom ett recept på hostmedicinernas Rolls Royce. Cocillana Etyfin. Med morfin i. Fint ska det vara. Som om det inte räckte, så erbjöd han sig att bli min familjeläkare. Han var den enda stationära läkaren på hälsocentralen, så det var högst odds på att få träffa honom nästa gång. Han hade gjort ett gott intryck på mig, så jag struntade i att dra min syn på hälsocentraler, stafettläkare, Gävleborgs läns landsting och livets bottennapp. Just ja, sjukskrivningsintyget. Det fick jag också med mig. Med order om att vila och ta det lugnt, så att inte lungorna utvecklade århundradets lunginflammation och så att axeln inte vill teckna något mer.

Mr T drog slutsatsen att jag måste känna mig risig, när jag självmant ringer sjukvården. Det ska erkännas. Jag har inte mått bra de senaste dagarna. Men jag kanske ändå håller på att bli frisk? Eller åtminstone så gör kroppen en klättring uppåt från baskeluskträsket som den har befunnit sig i de senaste dagarna. Det kan också förhålla sig så att jag börjar bli less på sjukdomstillståndet och därför ägnar min vilotid till att namnge grönskan ute i trädgården. Jag förstår att det finns många som nu blir seriöst oroliga. Har baskeluskerna börjat bryta ner hjärncellerna? Lugn, jag tror bara att det är min tillbakadragna humor som försöker skapa sig lite space. Gurkplantan fick heta Bengan. Uppkallad som en hyllning till handbollscoachen Bengt "Bengan" Johansson, som under många år ansvarade för att ta svenska handbollslandslaget till stora bedrifter internationellt. Han som uttalade ordet gurkburk på sin halländska dialekt, så hela svenska folket gick omkring och härmade honom i flera månader efteråt. Klart att gurkplantan ska heta Bengan. Det är det minsta jag kan göra, för att så här i efterhand tacka för alla spännande handbollsmatcher.

Penséerna blommar fortfarande med stor frenesi. Jag tror att det finns nio olika urnor i trädgården som har penséer planterade i sig. På stubben i skogskanten står en urna med monsterpensén BM Roger. Jag kan inte ge någon ytterligare förklaring till varför den har fått just det namnet. Den ser i alla fall skräckinjagande ut och det vore nog nästintill ärekränkning om jag avslöjade namnunderlaget. Jag var väldigt nöjd när jag hade kläckt pensénamnet. Lysande, du är lysande, sa jag till mig själv. Nej, jag skojar bara. Så sa jag inte alls. Men jag säger det nu. De som känner mig väl kan säkert lista ut hur en liten rar pensé kan bli en monsterpensé med det märkliga namnet BM Roger. Det är gott så. Jag skrattar i alla fall glatt.

Nu tänker jag säga vad jag tycker om twitter. Jag brukar i och för sig alltid säga vad jag tycker, men har hållit tillbaka mina åsikter om twitter. Så långt. Jag länkade till twitter från min bloggsida någon gång under hösten tjugohundranio. Jag tänkte att jag skulle testa denna form av miniblogg, vars namn kommer från engelskans kvittra. Jag förvandlade mig alltså till en slags skrivande pippifågel och meddelade omvärlden små fraser. Endast etthundrafyrtio tecken åt gången. Du som känner mig och min bloggstil förstår ju vilket helvete jag utsattes för varje gång. Jag som vill skriva lååångt och uttömmande, blev nu tvungen att begränsa mig. Lika svårt som att skriva styrÖLseprotokoll med bakbundna händer. Så twitter-testet lades tämligen snabbt i malpåse. Igår kom jag på ett användningsområde. Det var när jag fotade och namngav gurkplantan och pensésorterna. Twitter kan få bli bilduppdateringsforum. Jag kvittrar in där och publicerar en bild. En bilddagbok. Ett komplement till bloggen. I matchen Twitter vs Bloggen, så blir det jordskredsseger för Bloggen.

När jag ser mig omkring i kändisvärldens twitterskap, så blir jag inte imponerad. Jag blir för det mesta förskräckt och upprörd. Det är ett dåligt språk och för det mesta rent nonsens som står där. Det är trist att sådant kan få människor att bli kända och rika. Det visar bara på hur snett vårt samhälle håller på att gå. När verkligt vettiga insatser knappast uppmärksammas alls, så kan max etthundrafyrtio tecken gånger x antal gånger per dygn, rendera i inbjudningar till röda-mattan-premiärer och mingelbjudningar hos konstgallerier. Jag löper minimal risk att hamna i det träsket. Jag stavar för det mesta rätt, skriver ut de svenska orden utan märkliga engelska förvrängningar och jag punktmarkerar inte vissa ord, så att de länkas till än mer kända twitterytor. Jag är en twitter-amatör och tänker så förbli. Jag får passa mig för att inte bli en sämre blogginläggare bara. Det har varit lite spridda skurar på sistone och ingen direkt regelbundenhet. Ungefär samma symtom som med vår klängros på framsidan. Den verkade ha gett upp vid tidig vår och jag klippte bort så mycket dött att jag trodde det var kört. Helt otroligt vilken växtkraft som låg dold. Den har tagit sig, skjutit nya skott som är på väg att klättra uppåt och bäst av allt, den rosenknoppar sig så till den milda grad att jag tror att vi har ett rekordår inom räckhåll. Ska jag våga mig på att döpa den till Hela krukan? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tio år sedan skådespelaren Nils Poppe avled. Jag låter klängväxten Svartöga få heta Poppe denna sommar som en hyllning till en liten man räknat i centimeter, men en stor man på scenen. Den svarta pricken mitt i blomman påminner om hans prick-mustascher som han hade i sin roll som soldat Bom.

Milda maränger bland midsommarstänger

Eftersom jag inte tog mig tid och lust att midsommarblogga igår på självaste midsommarafton, så får jag passa på att önska alla eventuella bloggläsare en glad och trevlig midsommar idag. På midsommardagen. Om sex månader, det vill säga ett halvår, så är det annandag jul nu och vi ligger där päsiga och juldästa. Om vi inte ränner runt på mellandagsrean förstås. Det var säkert inte för att läsa om julen och vinterhalvåret som du besöker min blogg, så jag skippar julskinksresterna och återköpen av julklapparna. Det finns annat att ägna sig åt. Midsommar till exempel och ändrade planer.

Jag och Mr T bestämde vid studentbufféfixandet att vi skulle bjuda till midsommarbuffé också. Vi hade fått smak på det där med trevliga fester och bjöd därför in garanterat trevliga gäster. Som trevligt nog tackade ja. Det kändes därför väldigt trist och snopet att behöva ringa och avboka alltihop eftersom vi hade den otrevligt dåliga planeringen att bli sjuka. Inte kul att festa loss tillsammans med andra människor än de som av vana och som av familjeband bor under samma tak. De som utan de vill det eller inte tvingas utsätta sig för baskeluskhotet.

Nu blev det inte en sådan miserabel midsommarafton som det kan tyckas. Inställd fest blev en mysstund med familjen och sjuklingarna orkade sig till och med ut på gräsmattan för några kubbomgångar och boccia-race. Fast det mest bestående minnet för årets upplaga av midsommeriet blir nog två M. Millie och maten. För igår, på midsommarafton anno tjugohundratio, så utökades familjen med en liten femårig skönhet som lystrar till namnet Millie. En gudomligt söt, liten spansk vattenhund som ska campera ihop med oss under sommaren. Anledningen till detta är att tycke har uppstått mellan lilldamen och vår dotter. Den kärleken är helt uppenbar. Den går inte att missa. Det är helt otroligt vilken tillgivenhet och ömhet det finns dem emellan. Där dottern är, där är Millie.

Jag är redan tokförälskad. Att hunden är människans bästa vän visste jag innan, men det har hittills bara varit en klyscha. Nu förstår jag det helt och fullt. Millie har mjuk brungråvit päls, mjuka hängande öron och bruna stora ögon. Nosen är nougatbrun. Hon är lugn, men också villig till bus om det är någon som hänger på. Det bästa som finns, förutom att vara som ett plåster till vår dotter, är att vara ute och upptäcka världen. En äventyrslysten ung dam, men väldigt försiktigt. Ingen gå-påare. Hon verkar snabbt gilla vår livsnjutarstil och vår förhoppning är att hon ska trivas lika bra med oss, som vi trivs med henne.

Midsommarafton bjöd mestadels på sol, men också på några regndroppar. Så de som valde att gifta sig fick precis det väder som det enligt traditionen ska vara. Några droppar regn i brudkronan borgar för ett rikt och lyckligt äktenskap sägs det. Fullt av tur. Jag tror att det vore bra med ömsesidig kärlek, vördnad och respekt och då har nog SMHI:s inblandning inte så stor betydelse i längden. Vårt midsommarfirande var inte avhängigt av vädret, utan vi njöt hundraprocentigt dagen lång.

Över till det andra M:et. Maten. Vi dukade upp en midsommarbuffé som hette duga. Matjessill, inlagda sillsorter, färskpotatis, gräddfil, gräslök, gubbröra, lax, romsås, västerbottenostpaj, körsbärstomater, knäckebröd, kall öl och nubbe. Vi åt så det stod härliga till, men det var dåligt med snappsvisorna. Jag hörde några roliga på TV igår kväll, men den enda som jag minns är Ingmar Bergman-snapsvisan: Tystnad. Tagning. Tack vare att det i västerbottenostpajen skulle vara en del äggulor, så blev det äggvita kvar till att baka maränger på. Så årets upplaga av jordgubbar med vispgrädde och glass bjöd även på ursnygga maränger. Såg nästan ut som de kunde stycksäljas till en skaplig penning på Rosendals café. Vore kanske idé att konkurrera i Hilledenne? Midsommarmaränger från Hille. Idylliskt. Svensk midsommar när den är som bäst. Men det hade varit trevligt att få bjuda gästerna på godsakerna. En annan gång.

Vi tog en liten jycke-promenad och det är intressant att se hur en invand runda kan få nytt innehåll och liv. Jag försökte för en stund ignorera förkylningen, även om den dunkandes ville påminna mig hela tiden. Finns det något vackrare än Sverige i midsommarskrud? Säkerligen. Antagligen inte. Jag vet inte det rätta svaret. Jag vet bara att det var så vackert att det tog andan ur mig. Eller var det på grund av förkylningen? Jag plockade sju sorters blommor för att så säger traditionen och det har jag gjort sedan jag var liten. Jag har slutat lägga dem under kudden, eftersom jag behöver inte drömma om min tillkommande, utan han finns vid min sida.

Jag satte blommorna i vas på altanen och bara genom att studera dem för en stund fick mig att utbrista: O store Gud. Vilken rikedom Han har skapat. Som om inte hela änglakören i himlen eller vi människors lovsång räcker till, så ställer hela skapelsen upp på vår sida och bara ger sin hyllning. Varje liten droppe i sjö och hav. Varje litet strå som vajar på ängen. Varje liten fågel som kvittrar i skogsdungen. Varje liten späd blomma i dikeskanten. Alla förenar sig och pekar mot ett håll. Ett tyst, outtalat budskap sprider sig i midsommartid. Det finns en Gud. Det finns en Gud. På återseende med ett leende!

PS. Midsommardagsmenyn tog upp konkurrensen med gårdagens buffé. Eller vad sägs om grillat med klyftpotatis. Grillade jordgubbar, kiwi och marshmallows med gräddig vitchokladsås och glass. Som om det inte räckte med gottigheter så öppnade vi våffelfik på altanen vid nittonsnåret. Med jordgubbssylt och vaniljglass. Äkta sådan. Det var små svarta prickar i den. Jag klagar inte. Hörde du något sådant, så kom det från något annat håll. Just ja, lite klagan vill jag nog ändå framföra. Dottern premiärdoppade sig i ån igår. Det hade jag också velat göra. Men något vuxet inom mig sa att det är bäst att bli frisk från förkylningen först.

Full av glädje... och snor

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag kom att tänka på att den tjugonde oktober innevarande år, så blir det ett sådant där häftigt datum igen. 20.10 2010. Som gjort för bröllop, dop, förlovningar och fest i största allmänhet. Jag var tvungen att kolla upp om det månde vara en lördag, som för oss svenskar har blivit den stora firardagen bland sju möjliga alternativ. Men nej, det är en onsdag. Nåja, lill-lördag. Så en liten fest kan vi väl unna oss? För min del så går tankarna direkt till styrÖLsen. Ett styrÖLsemöte daterat till 20.10 2010 låter väl som en historisk tilldragelse värd namnet?

Jag gjorde dumheten att räkna mina blogginlägg för innevarande månad och fast vi redan är framme vid dag tjugotvå, så är det endast det sjätte inlägget. Jag vill förtydliga att det beror inte på ointresse. Det märks på bloggen när livet rusar på i full fart. Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist, i alla fall inte så länge jag sitter på åtta timmar sjukskrivningstimmar varje dag. Dessa timmar som jag i normala, friska fall gör i tjänsten har nu blivit till kureringstimmar hemma. Jag tror på bloggning som kurering. Jag tror att skapande överhuvudtaget är kurerande för ande, kropp och själ. Ibland kan jag ångra att jag inte blev lektant på barnavdelningen på sjukhuset. Det var mitt drömyrke som barn. Fast än bättre vore det kanske att bli lektant på vuxenavdelningarna? Stimulans i form av kreativt skapande tror jag är ett knep för snabbare tillfrisknande.

Ibland kan jag få sådana här sköna och galna tankar om att vara statsminister för en dag. Eller landstingschef. Ärkebiskop eller kommundirektör. En dag skulle jag säkert stå ut. En dag skulle jag säkert vara fullt sysselsatt med att ändra på tydliga tokigheter och fastställa beslut som skulle komma många människor till hjälp. Jag borde få en dag på Pliktverket. Det skulle räcka för att göra slut på alla mönstringsförfaranden som görs helt i onödan medan skattepengarna rullar ut i ingenting. Kan du höra eller se fyrtio miljoner mynt som bara försvinner ner i ett tomt, gapande hål? Ett slags avlopp som rinner ut i ingenting. Straxt därefter skulle jag behöva ta mig an statsministerdagen och avsätta den moderatkvinna som uttalade sig om att det var övergångsproblem som vi får ha förståelse för. Det var inte första gången som det kommer korkuttalanden från politiker, men hallå? Jag kräver inte medlemsskap i Mensa för att en person ska kunna bli politiker, men någon form av förnuft borde väl vara ett minimikrav? Vi har inte bara övergångsproblem i Sverige med sådana politiker. Det är permanenta problem.

Nu tänker någon livsglad person därute i bloggosfären att det var värst vad bloggaren har antagit klagomanteln idag då. Det började ju så bra med festdatum fastställt för tjugonde oktober. Fyra månader i förväg. Varför inte hålla kvar feststämningen? Jodå, den ligger där och väntar på att få slå ut i full blom igen. Ett litet marinerat viloläge innan midsommar. Sedan är det dags igen. Blommor, god mat, trevliga vänner, dans och lekar och många sommarskratt. Men det utesluter inte att jag kan känna ett visst allvar.

Idag känner jag ett visst allvar inför sjukdomsförloppet. Jag mådde verkligen risigt igår. Det tydligaste tecknet på det var att jag ringde och sjukanmälde mig tidigt på morgonen. Utan att Mr T behövde tjata det minsta. Alldeles självmant ringde jag. Så, det är ställt utom det minsta tvivel att jag är sjuk. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli sämre, men efter en väldigt besvärlig natt, så hade jag en rejäl dipp vid fem-snåret. Jag funderade i positiva tankebanor och då tänkte jag så här: Månde detta vara bottenläget? Då borde det bara bli bättre från och med nu. Om det har vänt vet jag inte. I så fall vänder det sakta. Mitt-på-dagen-statusen är långt ifrån pigg. Jag befarar att det finns risk för att det roliga och storslagna midsommarfirandet som vi planerar för ligger i farozonen. Förhoppningsvis tillfrisknar jag inte ifrån min galenskap och då skulle vi kanske kunna behålla festtanken på den där onsdagen i höst, 20.10 2010 och fira midsommar då?

Ifrån sängläge har jag sett en film i dag på förmiddagen om porrkungen Larry Flynt. Den gick på TV igårkväll och Mr T och jag spelade in den. Jag kan inte stoltsera med så mycket kunskap om porrbranschen, men jag berättade för Mr T om när jag och min barndomskamrat Claes hittade en hel hög med porrtidningar under en gran uppe vid Ekängen i Virserum. Vi förstod båda två att det där var ingenting som vi skulle berätta om för våra mammor och vi lät dem ligga, utan att någon mer gång kolla upp om de låg kvar. Vid det här laget har säkert tidens tand och naturen hjälpts åt med att bryta ner dem. Jag tycker att filmen om Larry Flynt var intressant att se. Väldigt tragisk på många sätt eftersom branschen har så många följder som knark och sjukdom. Hans fru till exempel dog alldeles för ung. Nerknarkad och sjuk i AIDS.

Jag försvarar inte på något sätt porrbranschen. I mångt och mycket tycker jag den är förfärlig, men det var ändå intressant att se den dubbelmoral som USA står för. Larry Flynt har otaliga gånger ställts inför rätta och suttit i fängelse, men vann ett mål i Högsta Domstol i sin kamp för yttrandefriheten. Det verkar som om det är någon nytta med min sjukdom. Jag allmänbildar mig. Jag tror inte att jag hade fått denna kunskap om porr om jag hade suttit på jobbet. Filmen tar också upp den fördömelse som kyrkan står för och som den i USA är beredd att gå till våld för att driva igenom. Det är otäckt att se hur långt från Jesus vi kan komma när vi agerar i hans namn. Jag kan inte låta bli att tänka på hans sätt att hantera fallet med äktenskapsbryterskan.

Nu tänker Mr T ställa sig till med pannkaksstekning. Jag befinner mig på värsta lyxiga sjukpensionatet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag blir ompysslad. När jag känner efter så är jag genomförkyld men genomlycklig. Jag ska nog snart vara igenom detta baskeluskträsk också. På återseende med ett leende!

PS. När Mr T hämtade tidningen idag så fann hann ett kuvert till mig från en kollega. I kuvertet låg ett litet kort med förhoppning om tillfriskning. I ett silkespapper låg en liten berlock med orden: Varm & ödmjuk. Full av glädje. På kortet stod det: Jag tänkte på dig när jag såg den här! När jag känner mig som ofräschast i världen, blek, glåmig och som om jag vore en tickande snorbomb, så glimrar tillvaron till i en liten berlock. Tänk att få bli omnämnd som varm och ödmjuk. Full av glädje. Jag blir säkert frisk snart. Solvin och berlockmedicin. Tack älskade kollega. Du är guld värd!

Ingen skugga ska falla på någon idag

För cirka en halvtimme sedan inträffade den tidpunkt som kallas sommarsolståndet. Detta innebär att solen då stod som högst på himlen här på det norra halvklotet. Det vackra och ovanliga ordet zenit plockas fram och när solen står i zenit så skiner solstrålarna rakt ner. En flaggstång får ingen skugga och solen befinner sig precis i nittio grader upp från jordytan. Motsatsen till zenit heter nadir och det låter som en österländsk vacker kvinna, men är alltså den motsatta punkten, rakt neråt, under jorden.

Sommarsolståndet innebär att vi just idag har den längsta dagen på året och den kortaste natten. Det passar mig ganska bra, för just nu är nätterna besvärliga. Jag är superförkyld och nätterna är som hemska hostmaraton, som gör att jag bara längtar till morgonen, då jag kan stiga upp och hosta vidare, utan att behöva vara rädd för att jag väcker någon. Detta var helt utanför min almanacka att behöva ringa in till jobbet och sjukskriva mig. Endast fyra dagar kvar till semestern och jag hade planerat att göra ett uppsamlingsheat. Fylla i olika rapporter, göra reseräkning och äta några arbetsluncher. Det kom feber och hostattacker emellan. Med handen på hjärtat, så känner jag mig risig. Oroväckande risigt.

Jag har dock trevligt sällskap av Mr T som idag startar sin semester och under förmiddagsfikat så föreslog han att vi skulle se en inspelad film som låg och väntade. Det visade sig vara ett lysande förslag och jag vill varmt rekommendera mina bloggläsare att se filmen Hairspray. Jag tror inte att någon läkares recept kunde ha gjort mig piggare. En musikalfilm med mycket sång och dans, men också med ett härligt budskap. Intregration NOT segregation. Handlingen utspelar sig i Baltimore nittonhundrasextiotvå och handlar om åtskiljandet av befolkningsgrupper. Jag skrev mitt slutarbete på gymnasiet om apartheid, så det har funnits på mitt samvete under många år. Egentligen tycker jag att segregering bara är ett tecken på dumhet och kanske rädsla.

Just nu får jag jobba med att försöka intregrera mig med tanken på att låta mig vara sjuk och samtidigt försöka segregera baskeluskerna från min kropp. Jag har inte varit sjukskriven så många timmar, men jag är redan irriterad över min inaktivitet. Om jag inte jobbade så skulle jag gå ut och gå, cykla, åka in till stan och ta en fika, kolla lite på rean och varför inte ta ett isande premiärdopp? Nu är jag sjuk och inget av det ovannämnda är tänkbart. Jag och kroppen är inte överens. Jag vill vara aktiv, min kropp kräver vila. Jag tycker det är lite fisigt gjort av kroppastollen att invadera bihålorna. Vid någon större aktivitet så mår jag illa och blir yr. Febern stiger och då fryser jag om ryggraden. Sedan sjunker den några pinnhål och då känner jag mig olustigt kallsvettig. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag bloggar.

Jag har ett sjuk-ess i bakfickan. För en tid sedan beställde jag ett årsabonnemang från Genline. Jag har sedan länge haft inloggningsuppgifterna för att kunna nå kyrkböckerna på nätet. Det enda problemet har varit att jag inte har haft tiden som krävs. Så ett gott alternativ till bloggandet är just släktforskandet. Det är ett detektivarbete i klass med Miss Marple och Sherlock Holmes. Jag är fast i detta nystande och pusslande. Jag älskar att se hur släktträdet grenar ut sig. Mitt släktträd är absolut en stabil ek. Jag älskar ekar. Jag ska försöka få grenverket att sprida ut sig och söka lite bredare. Inte bara född och död rakt bakåt, utan även se på syskon och deras familjer och på så sätt ta mig framåt mot nutid. Kanske jag hittar avlägsna släktingar som bor i min närhet? Det är inte otroligt, med tanke på att min farmors sida finns i Hälsingland.

Jag tror på tanken att känna sina rötter för att få ett fäste i tillvaron. Det fyller mig med stor ödmjukhet och tacksamhet att se hur människors liv har länkats samman och att det idag resulterar i att jag lever och får se hur min familj lever och verkar i min närhet. Många som får höra att jag släktforskar ställer ofta följdfrågan om jag har hittat några fina människor i mina anor. Fina människor? Jag tycker att alla människor är fina. Men jag förstår att de menar adel och prästerskap. Eller än bättre kungligheter. Jag har inte hittat något sådant. Det hade jag inte förväntat mig. Jag har hittat torpare, bönder, soldater och andra yrkesmän. I deras familjer har det funnits hustrur, söner och döttrar. Det mest intressanta levnadsödet har jag funnit i en ogift piga, som föddes i oäkta säng. Hennes mamma var alltså inte gift och själv födde hon sedan fyra oäkta barn. Alltså, hon hade inte ingått äktenskap när de föddes. För detta straffades hon. De två första gångerna med plikt och betalning till kyrkan. Tredje och fjärde resan fick hon sitta på vatten och bröd i slottshäktet i Gävle. Henne har jag följt från födelse till död och jag fängslas.

Mr T och jag döpte vår son och gav honom namnet Daniel långt före att jag hade börjat släktforska. Genom forskningen har jag sedan hittat många män som heter Daniel. En heter till och med Daniel Danielsson. Dessa historiska vingeslag smeker mig ömt. Det skapar närhet och trygghet. I och med kungabröllopet så har en typ av släktforskning aktualiserats. Det har skrivits en bok om Prins Daniels anor. Jo, de hade visst hittat en finare gren någonstans. Sedan har kvällspressen tryckt upp brudens grenverk och brudgummens grenverk sida vid sida. Fattig och rik länkas samman. Kungahus och folket ympas. Störst av allt är kärleken, sa Prins Daniel i sitt tal till sin brud och de orden lånade han från bibelordet. Jag undrar, varför kan det inte få vara så enkelt? Varför räcker det inte med kärlek? Varför är det så viktigt att det ska finnas titlar och ett speciellt leverne?

Jag konfronterades med detta faktum för en tid sedan. Som tur är så står jag med båda fötterna på jorden och kan skaka av mig detta med en axelryckning. Jag kan till och med tycka synd om dessa människor som yppar så dumma kommentarer. Tråkigt för dem att de lever ett så otroligt instängt liv. Ett liv som kräver en titulatur. Ett liv som inte räcker med ett hjärta som klappar och lungor som andas. Detta gällde att skriva några väl valda tankar på baksidan av en tidning. För detta krävdes det präststudier och prästvigning. Detta krävdes givetvis av en präst. Noga med att det inte räcker med att vara människa. Eller en god skribent. Det är tydligen bättre att vara en fisförnäm präst. Det är humor i detta och jag skrattade gott en stund. Du förstår kanske varför jag inte jagar ihjäl mig för att hitta adel och prästerskap i mina anlängder? Bättre att hitta torpare med dynga på händer och kläder. Det är förödande när dyngan har hamnat på hjärnan och på nästippen. För så går det när man lägger sig i med näsan och håller på med skit i tankeverksamheten. Gode Gud bevare oss från sådant.

Jag blev i alla fall publicerad och har fått många glada tillrop. Både från vanligt folk och vanligt folk, alltså även från präster. Som tur är har Gud skapat vettiga präster också. Det finns förstås dummerjönsar bland oss vanliga dödliga också. Det sitter inte i titulaturen. Inte i ras, politisk åsikt eller i något annat. Det ligger nog i själva mänskligheten. Ett är då säkert att solen skiner på oss alla, oavsett vilka vi är. På oss nordbor skiner den idag alltså från sin absolut högsta punkt på himlavalvet. Från sitt zenitläget.

Hur populär blir jag nu när jag säger att den från och med nu är på nedåtgående? Att den vandrar tillbaka mot den tid då dag och natt blir lika långa och sedan än värre mot den tid då natten tar överhanden av dygnets timmar. Det är svårt att tänka så idag när solens strålar kommer rakt uppifrån och lövverken dansar i vinden. Lev i nuet och njut, för nu är sommaren här och den bjuder upp till dans. Även om jag inte orkar dansa just idag rent kroppsligen, så går det att dansa i tanken och i hjärtat. Jag nöp av en syrenblomma och den ler och doftar emot mig på bordet. Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nån sätter fart. Gud har satt fart något alldeles enormt nu och ger oss det ena sommartecknet efter det andra. Lev min vän! Mitt i sommaren! Var inte längre en fakir, som ständigt söker efter nadir. Solen i zenit står! Lev och njut så mycket ditt hjärta förmår. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag fira min förkylnings förening med sommaren genom att ta fram min älskade morfars universalmedicin mot baskelusker. Jag ska höja ett glas solvin. Den som spar hon har fjolårets sommarfröjd kvar!

Du har kommit rätt!

Med handen på hjärtat, har du någon gång tänkt att det skulle vara kul att sitta i den där stolen i TV-studion och bli ompysslad från morgon till kväll och sedan visas upp med före- och efterbilder? Jag har tänkt tanken någon gång under den tunga novemberkvällen att oj så skönt det vore att sitta en hel dag utan spegel och bara bli tillfixad här och där. Håret, ansiktet, naglarna och klädstilen. Fast när det kommer till momentet TV-kameror så slår jag bakut. Nixpix, det vill jag inte och då tror jag inte att jag är aktuell för uppdraget. Jag får gå till min frissa och bli ompysslad med frisyren och hon tar ju även hand om ögonbryn om jag ber henne. Naglarna kan jag fixa och vad det gäller klädstilen, så är det trevligt att ta en shoppingrunda med dottern eller så världens-bästa-shopping-Meta. En liten stund med henne i olika butiker och jag var nöjd på väg hem och höll på att missa själva ärendet, en underbar retreat.

Så jag struntar i gör-om-mig-idén och har satsat det krutet på min blogg istället. Du kanske trodde att du hade kommit fel, men nej, du är här hos mig och du är som vanligt det hjärtligaste välkommen. Jag fick erbjudande om ny design och idag har jag haft tid för bloggen och så här blev resultatet. Det blev femhundratjugosex inlägg med den gamla, ursprungliga designen och inte vet jag om denna håller för de nästa femhundratjugosex. Jag testar och ser vad det blir. Det kändes i alla fall som väldigt mycket jag med alla bokryggar i hyllorna. Jag hamnar allt som oftast i bokhandlarna, på biblioteken, hos antikvariaten eller hemma framför våra egna hyllrader. Böcker det är min stora passion det. Just nu spritter det i skrivarklådan och jag tänker nog sätta igång och skriva endera dagen. Jag har saknat bloggen och den har förhoppningsvis saknat mig. Den gapar ganska tom de senaste månaderna och det är ju i och för sig skönt att den inte fyller sig själv.

Så blev det lite mer färg med de olikfärgade bokryggarna och det är precis så som jag önskar att min garderob ska förändras. Jag bläddrar lite bland svarta byxor, svarta kjolar, svarta klänningar, svarta skjortor, svarta blusar, svarta tröjor och koftor. Jag tänker praktiskt när jag inhandlar något och då flyger tanken igenom skallen: den här kan jag ha att tolka i. Så blir det plötsligt semester och jag ska inte tolka på flera veckor. En färgkaskaderad klänning vore inte helt fel nu. Inte i skurtantsmodell, utan i somrigt kvinnligt snitt. Med en glad kofta till, så att jag kan smälta in i trädgårdsprakten. Jag tror att jag ska ha mitt eget gör-om-mig utan TV-kameror någon dag framöver. Inspirerad av att bloggen har gjort ett lyft.

Ikväll ska det inte ske några större förändringar. Allt fokus ligger just nu på att försöka bli frisk. Jag har vikarierat som en hel karlakarl sedan i fredags. Alltså, jag har däckat mig själv i en förkylning. Nästan lika sjuk som karlar brukar bli och jag är på snäppen att säga att jag skulle hellre föda barn än att må så här, men det menar jag egentligen inte. Jag feberyrar nog bara i mina tankar när jag säger sådana dumheter. Någon tillökning är inte aktuell. Fast nu håller jag mig inte helt till sanningen. För vi ska faktiskt få tillökning i vårt hem. Dotterns bästis ska flytta in och hon kommer någon gång efter midsommar. Hon har varit på besök tidigare och vi trivs så bra med henne allihop. Nu ska det bli på lite längre tid och vi hoppas att det ska gå bra. Mr T och jag har ju semester och kan se till att dagarna blir så behagliga för henne som möjligt. Dottern ska ju sommarjobba, så de får väl passa på att umgås så mycket de hinner på kvällstid.

Bästisen är en liten söt dam som lystrar till namnet Millie. Det är en spansk vattenhund och vi älskar henne som om hon vore vår egen hund. Vi ska testa och se hur det går. Om det fungerar för familjens två allergiker. Vi får se. Förhoppningsvis fungerar det bra till glädje för oss alla. För är det någon som vi är förälskade i så är det Millie. Så vi öppnar gärna vårt hem för henne som ett slags semesterpensionat. Hon kommer bli bortskämd på ett positivt sätt och hon ska få följa med på alla promenader och cykelturer. Vi ska inte bråka, men nog kommer det bli köbildning för att få vara den som håller i kopplet. Millie. Snart är hon här. Den mysigaste hunden i världen.

Jag skulle haft Millie med mig häromkvällen. Jag fick en sådan lust att ta mig en cykeltur. Mr T kände sig lite huvudvärkshängig och var inte i skick för att följa med. Så jag gav mig iväg norröver. De har anordnat cykelväg hela vägen från Hille till Björke. De som har tagit det beslutet har gjort det bra och får en bloggeloge. Så till Björke gick det lätt. Vad vackert det är vid Hille kyrka och vid sjön. Svängde in till höger mot Oppala och så långt inga som helst problem. Jag njöt av alla synintryck och dofter. Det var vid Mårdäng som det riktiga äventyret började. Jag har många gånger cyklat den vägen och kört över till Norra Åbyggeby och ja, det kändes helt OK även denna kväll. Så, tänkt och gjort. Svängde höger. Upp på en grusväg, snart genom skogen. Men, vad långt det var. Det kände jag inte igen. Vad har hänt? Jag trampade på och så småningom mötte jag en ryttarinna på en ståtlig häst.

Dags att fråga om vägen. Men det är ju långt svarade den unga tjejen när jag sa att jag tänkte köra över till Norra Åbyggeby. Ingen fara sa jag, jag har gott om tid. I det läget trodde jag fortfarande att jag var på rätt spår. Alltså, där jag hade cyklat förut. Det är nog första gången jag följer hästskospår baklänges för att hitta rätt. De var tydliga kan jag säga. De hade nämligen harvat upp grusvägen för att det skulle passa för travträning. Den var direkt olämplig för cykel. Tungtrampad och slirig. Det är sådana gånger som jag plockar fram envisheten och jag passade på att njuta. Det var en härlig sommarkväll. Solen sken och skogen var vacker och varierande.

Så kom jag fram till en trevägskorsning och jag svängde vänster. Jag upptäckte hur glad jag blev när jag såg en hund med sin matte. Jag saktade ner farten och stannade för att fråga om världsplaceringen. Så visade det sig att hon hade heller ingen aning. Hon var också på upptäcktsfärd! Två kvinnor, en hund och en cykel och då som från ingenstans kommer det en äldre herre och han hade full koll på området. Det visade sig att jag var nästan tillbaka där jag hade börjat. Jag hade cyklat i en gigantisk skogscirkel och nu behövde jag bara vända om och köra rakt fram i trevägskorsningen. Så skulle jag bara ha två kilometer till målet, Norra Åbyggeby. Bara två kilometer. Hur långt hade jag kört egentligen? Jag ringde hem till Mr T eftersom den lilla korta Oppala-turen nu hade blivit ganska lång. Det är viktigt att komma rätt vid vägvalen i livet.

Nu ska jag muta kroppen med jordgubbar och se om den piggnar till en aning. Idag har jag anammat Tomas Ledins text till fullo. Att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet. Att inte göra någonting alls är det enskilt bästa som vi vet. Här följer vi slaviskt minsta motståndets lag. Det får bli som det blir, ja åtminstone idag. Att inte göra någonting alls, inte någonting alls. Ja, det är svårslaget! Fast det känns som om det räcker med hostattacker och febertoppar nu. Visst, arbetsåret är på nedtrappning, men semestern är ju i antågande och på upptrappning. Jag kanske ska testa på Blocket. Bytes: En trist förkylning bytes mot två kajaker. Någon som är intresserad? Jag trodde väl egentligen inte det. Jag har intelligenta läsare. Det har jag vetat om hela tiden. Redan för femhundratjugosex inlägg sedan. På återseende med ett leende!

PS. År femtonhundratjugotre befriade Gustav Vasa Stockholm från danskarna. Jag kan varmt rekommendera Olov Svedelids historiska ungdomsböcker. De är verkligen bra, även för oss vuxna historieintresserade varelser. Idag har Stockholm befriats återigen. All pompa och ståt plockas undan och staden ska städas. Kungahusen och statsöverhuvuden vänder hemåt och jag kan inte låta bli att undra vad media nu ska ägna sig åt? Jag testar Blocket en gång till. Köpes: ett växthus och en P1800. Vill du sälja? Då har du kommit rätt!

Natur och kungligheter i högtidsdräkt

Jag minns så väl den här lördagen för trettiofyra år sedan. Jag var elva år och på förmiddagen var jag ute och cyklade. Några gator bort från villakvarteret träffade jag på en jämnårig grabb som gick i min parallellklass. Rickard. Vi pratade om kungen som skulle gifta sig samma eftermiddag. Med Silvia. Jag kollade klockan. Jag ville komma hem i tid för att hinna äta lunch och för att sedan bänka mig vid TV:n. Det var en självklarhet att ta del av denna mediaupplevelse. Jag minns att jag blev förvånad att det var inte lika självklart för Rickard. Han skulle nog spela fotboll med några kompisar. Det kändes som landsförräderi i mina ögon. Spela fotboll kunde han väl göra alla andra dagar på året? Detta var före videons intåg i det svenska folkhemmet. Detta var före SVTPlay och cyberspacetiden. Detta inträffade på den tiden när människan levde mer här och nu. I alla fall vad det gällde TV-tablån.

Jag tror det var där och då jag bestämde mig för att det kunde aldrig bli Rickard och jag. Även om det var han som gav mig min första puss när vi gick i sex-års. Han hade mörkt lockigt hår och mörka ögon. Söt. Sockersöt som Peter Jöback. Han tänkte alltså utan att blinka skippa kungabröllopet och spela fotboll istället. Jag har ingen aning om vad Richard gör idag. Han har antagligen inte tittat på kronprinsessbröllopet. Inte när det finns alternativ som fotbolls-VM på andra kanaler. För mig var det som att se en saga och lite är det väl min syn på monarkin fortfarande. Det är en saga. Lika vacker och tårframkallande som Askungen och Snövit.

Nu börjar det dra ihop sig till vigselakten och jag väntar hem Mr T. Han har bidragit med sitt basunspel vid festligheterna i Ockelbo. Brudgummens hembygd. Gävle symfoniorkester har gett en konsert i kyrkan i Ockelbo. Den direktsändes i radions P4 och det lät riktigt bra. Jag satt ute i en vilstol och tänkte få en timmas avkoppling. I andra låten så drog grannen igång handjagaren. Han var inte medveten om att det var live-konsert med kärlekstema och utan att vara alltför kritisk, så kom han i otakt ett flertal gånger. Några minuter senare kom hans hustru för att göra efterputsningen med grästrimmern. Det var som humlans flykt upphöjt i tusen. Jag satt kvar och drog på läpparna. Skulle någon flytta på sig var det ju jag. Grannarna kan knappast klippa sin gräsmatta inomhus. Jag hade dessutom en bärbar radio. Ingen tvekan vem som hade det lättaste valet. Jag satt kvar. Jag höjde volymen ett snäpp.

Det var en otroligt bra konsert. Det borde rendera i massor turnéjobb för orkestern. Kyrkoherden höll ett kort tal och det gjorde han med den äran. Något bland det bästa jag har hört i media under den här bröllopscirkusen. För visst har det varit ett enormt ståhej? Visst, det är inte varje dag som det anordnas kungabröllop i vårt land och det är väl tur med tanke på budgeten. Trots allt fejande och grejande så kommer det att vara de minuter vid vigselakten och eventuella tal vid festen som kommer att sätta sig kvar i folkets tårkanaler framöver. Jag kommer att bänka mig vid TV:n och följa skådespelet. För på många sätt är detta en saga, som är långt ifrån den verklighet vi lever i idag.

Jag har fått ställa in en dejt idag. Föremålet för dejten var inte underrättad om att det fanns en dejt, men jag hade siktet inställt på Eldemann. Han har live-sänt från Ockelbo idag och jag fick lösa det på hemmaplan. Jag har nämligen blivit förkylningsdäckad. Jag kan nästan säga att det kom som en blixt från en klar himmel. Först kände jag mig trött... efter förra helgens mastodontfirande. Sedan kände jag mig återhämtad och nästintill pigg. Så plötsligt, dunderförkyld. Från noll till hundra på någon enstaka timme. Jag har sällan blivit förkyld så snabbt. Jag vet inte om det finns någon ruta i Guiness Rekordbok för denna bedrift?

I och med sluttonen i Ockelbo kyrka så fick Mr T semester och det ska vi uppmärksamma med smörgåstårta framåt kvällningen. Jag har även bakat en morotskaka med den där ruskigt smaskiga philadelfiaoströran på topp. Det receptet gjorde jag för första gången på konungens femtioårsdag nittonhundranittiosex och då var det nytt och på modet. Så nu får det bli en upprepning på det kungliga firandet. De vill ju gärna vara miljömedvetna och jordnära och då är väl morötter på sin plats? Framåt nattkröken kan det bli jordgubbar och rosévin om så önskas. Mr T har semester och då kan kungafirandet få följa med i bara farten. Flagga på bordet ute på altanen. Flagga på matbordet inomhus. Jag har färgglad kjol men den följer inte klädkoden för kungligt bröllop då högtidsdräkt är påbjuden. Det får bli TV-soffan även i år. Där ligger jag kungligt! På återseende med ett leende!

PS. Jag har fått en ny flik på bloggen. Design. Min bloggsida har haft detta utseende sedan oktober tjugohundrasju, så det kanske är dags för lite förändring? Jag filurar vidare och under tiden kurerar jag min galopperande förkylning. Dags också för att göra min sommarlista, alltså minsta-möjliga-krav-lista på saker som jag vill få ut av min semester. För nu är det nedräkning. Fyra arbetsdagar kvar och jag längtar!

Student 2010 och fem tårtdagar på raken

Sällan har jag väl varit så trött efter en veckas ledighet som jag är efter denna. Igår reste några av mina kollegor iväg på konfirmationsläger. För min del känns det som om jag precis har kommit hem från ett. Ifjol var jag med på konfirmationslägret och det är en stor saknad att jag detta år inte satt med på bussen. Men hur skulle det ha gått till? Det är inte det lättaste att klämma in ett konfaläger mitt i studentfirande och i min brors femtioårsfirande. Jag trodde jag var tillräckligt erfaren och vis efter studentfirandet för två år sedan och att det då kändes otroligt smart att vara ledig veckan före för att i lugn och ro få saker och ting under kontroll. Då var det också rekreationsvecka efter en lång och slitsam köksrenovering. Sonens student blev en fin och härlig dag att minnas, så vi lutade oss lite tillbaka på minnet av denna. Fast med facit i hand från årets alla happenings, så skulle jag behöva vara ledig en vecka till. För återhämtning.

I början av ledigheten så lades planerandet och vi skrev en lång att-göra-lista. Efterhand så har vi strykit, men det har i samma andetag lagts till. Så det har känts som om listan har varit konstant lika lång under hela veckan. Det mesta är så ruskigt roligt, men ändå blandas det upp med oro. Mycket för sådant som vi inte kan påverka, till exempel vädret. Men även om vi inte kan påverka att det regnar hela studentdagen, så måste det praktiska ordnas för att hantera regnet. Så det blev ytterligare saker att skriva på listan. Jag skulle egentligen kunna blogga helt och hållet om hur rolig studentdagen var. Att få se sin älskade dotter komma ut i studentmössan, klädd i fin klänning, läcker kavaj och fräcka skor. Det är lycka att se henne där, den sötaste av alla, uppvaktas med blommor och andra roligheter som hängs runt halsen. Skylten, med påminnelsen om att den nu så stora och stiliga studentskan en gång har varit en liten kicka, som då inte hade en tanke på att livet skulle kunna innehålla en så rolig dag.

För är det något som vår dotter har haft under den gångna veckan, så är det roligt. Alla upptåg med brännbollsturnering och utklädnad, grillning och roliga aktiviteter med klassen, mingel med alla avgångsklasser på stan och som pricken över i:et en alldeles sanslöst rolig studentexamensdag. Jag tror att det blir oförglömligt. Jag och Mr T har jobbat extra som nattaxicxhaffisar i veckan för Gävles bussbolag körde vanlig kvällstidtabell och då slutar bussen till Hille gå klockan tjugo över elva. Då har studentglädjen nästan inte hunnit starta. Så tröttheten som nu närmar sig ett stadie av utmattning beror helt och hållet på att vi i fem av sju nätter har lagt oss någon gång mellan två och tre på natten och att vi därefter inte har tagit de längsta sovmorgonspassen i världen.

I planeringsstadiet var vi dock ganska softa och chillade mycket som ungdomarna skulle ha uttryckt det. Satt i trädgården och fikade. Njöt av solsken och bokläsning. Det går inte att laga mat hur långt i förväg som helst. Det går inte att inhandla färskvaror hur långt i förväg som helst. Det går inte att städa hur långt i förväg som helst. Så Mr T och jag roade oss med att städa ur bilarna och tvätta dem. Den kvällen var det ruskigt nära att Mr T fick solsting. För jag hade hunnit fixa hans sommarfrisyr också och även om det inte var fullt solsken, så var det tillräckligt för att solbränna hjässan.

I torsdags hade vi nog vår mest intensiva dag. Då fixade vi mat, iordningställde partytält och fixade inomhus. Plockade blommor och björkris. Tog emot långväga gäster och ordnade sängplatser för dem. Dessutom var vi hela eftermiddagen och halva kvällen på goda vänners studentmottagning. Solen gassade och buffématen smakade ljuvligt. I bakhuvudet fanns hela tiden vår egen mottagning och vetskapen om hur mycket som återstod att fixa vid hemkomst.

Det blev ett ordentligt väderomslag från torsdag till fredag. Det kunde ändå inte knäcka festglädjen. Allt löpte på och många gäster kom. Mr T höll ett underbart tal till sin dotter och maten räckte och blev över. Lite senare på kvällen fick vi glädjen att ta emot hela klassen som kom på lastbilsflaket och är det något som jag kommer att minnas så är det glädjen då de var här. Vilket underbart gäng! De stannade nästan i två timmar och det var mycket roligt som hann hända under den tiden. Det blev otroligt tyst och tomt efter dem.

När dottern ringde hem mitt i natten och undrade om vi kunde komma och hämta henne, så blev jag rädd. Hon grät nämligen. Men, vad har hänt? Det är så tråkigt att sluta... Det har varit en helt underbar klass. Jag passade mig för att säga: Åh, var det inget annat. Jag blev rädd att det verkligen hade hänt något. Utan jag förstod och uppmuntrade att försöka hålla kontakten. Att träffas igen och glädjas över alla fina vänner som har blivit sammansvetsade. När jag kom med bilen så stod en ungdomshop mitt i vägen och höll om varandra i en enda stor kramring. Det kändes fint att det inte var fyllan som hade fått ta överhanden, utan det var glädjen som hand i hand gick med saknaden.

Det fanns ingen tid för att låta tröttheten gå hand i hand med sömnen. Lördag morgon, alltså igår, fast det känns som för en månad sedan, så steg vi upp i sällskap med tuppen. Bara att ställa om siktet. Nu var studentfirandet över och raskt in i nästa firande. Jag har bara en bror och han fyller bara femtio år en gång. Så färden ställdes söderöver, närmare bestämt till Peking. Sveriges Peking, Norrköping. Nåja, inte inne i självaste stan, utan vid Stegeborg, ute vid havet. På vägen ner så släppte vi av dottern och hennes vän i storstaden Stockholm. För dem väntade en av sommarens höjdpunkter. Konsert med Kiss på Stadion på kvällen. Mr T och jag körde racet fullt ut och agerade taxiservice mellan huvudstaden och metropolen Hille på lördagsnatten.

Vi skulle ha kunnat spela huvudrollerna i Vägverkets video: Håll dig vaken vid ratten! Vi stannade och tog pauser. Sprang runt bilen. Gjorde step-ups på murar. Drack kaffe. Lyssnade på musik med volymen på max. Sjöng med i Ledin-låtar. Drog ner rutorna så det blev korsdrag. Löste melodikrysset och pratade oavbrutet. Oavbrutet ville tröttheten ta överhanden, men nej, vi tänkte inte ställa till med dumheter bara för att student och femtioårsfirande råkade sammanfalla på årets största firarhelg. Utanför Stadion på nattkröken så la vi ner framsätena och tog varsin kudde och det dröjde inte många sekunder förrän vi båda två snusade gott. Vi väcktes med en knall som fick oss att tro att tredje världskriget hade brutit ut utanför KTH. Men det visade sig vara Kiss avslutningsfyrverkeri och det är klart... om trettiotvåtusen människor betalar sexhundra kronor var, så finns det några slantar över att skjuta upp några pjäser värda namnet. Tusan vad det dundrade. Dessa knallar höll oss vakna ända hem till sängen i Hille.

Sällan har jag längtat efter min säng som denna natt. Så blir det när trötthet och förnöjsamhet går hand i hand. Tack till alla som gjorde studentdagen till vad den blev. Ett minne för livet, för dottern och oss övriga i familjen. Sjungom studentens lyckliga dar och nätter, låtom oss fröjdas gäspande i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag och regnet friskar i och den ljusnande framtid och besök på AF är vår. Inga stormar än i våra sinnen bo, tjoho. Hoppet är vår vän och hela klassen och vi dess löften tro, i alla fall just nu. Där de härliga lagrarna gro, vad tusan betyder det? Där de härliga lagrarna gro, har vi inte lärt oss någonting under tolv år? HURRA!På återseende med ett leende!

PS. Det är i år tjugosex år sedan jag tog studenten. Det var fredagen den åttonde juni. Jo, jag var trött då också. Varför? Det är preskriberat vid det här laget.

Flaggans dresskod:Gult: NCS 0580-Y10R, Blått: NCS 4055-R95B

Den svenska flaggan vajar på flaggstången i kvarteret. Syrenerna har slagit ut och doftar förföriskt. Jag och dottern har varit på nationaldagskonsert med Gävle Symfoniorkester i det vackra konserthuset här i Gävle och jag måste säga att det är stämning på hög nivå att stå upp och klämma in i vår nationalsång och vara uppbackad av en hel orkester. Dessförinnan hade vi fått avnjuta Förklädd Gud, som jag tycker är ett fantastiskt stycke på många sätt och med en otroligt vackra textavsnitt som först reciteras och sedan sjungs av en stor kör.

Nu sitter jag alltså här och känner mig förnöjsam, långt in i den svenska själen. För stunden kan jag inte komma på något som är värt att klaga på, även om det vore på sin plats att göra det på självaste nationaldagen. För är det något som är typiskt svenskt, så är det väl ändå klagandet? Vi klagar på vädret, vi klagar på skolmaten, vi klagar på tomgångskörning i kvarteret, vi klagar på kommunledningar och vi klagar på akutmottagningar. Självklart är många klagomål befogade, men minst lika många är obefogade. Jag tror att det kan bero på att vi lever i en väldigt snäv och bortskämd värld. Vi har för få perspektiv på andra människors situation och så har vi blivit mer och mer egotrippade. Det är idag viktigast att tillfredsställa våra egna behov. När det inte lyckas till hundra procent, så klagar vi. Tänk om vi kunde klämma in en reflektion då och då på hur andra människors världsbild fungerar. De som har många års sjukdom att tampas med. De som sitter i husarrest för sin politiska åsikt. De som inte har rent vatten eller mat för dagen. De som har sett alla sina tillhörigheter brinna upp. De som har förlorat en närstående.

Vi tog en tidig morgonpromenad idag och det är svårt att klaga när jag ser hur naturen har rustat sig för sommar. Så många fantastiska nyanser av grönt och den enklaste sommarblomman är i sin enkelhet så storslagen. Visst, det finns myggor och pollen och det är inte trevligt med bett som kliar och allergi som retar kroppens alla slemhinnor, men vi lever i ett land där det mesta av detta kan avhjälpas. Just vid den här tiden på året så fäller tallarna från skogen utanför vår tomt sitt gula mjöl och det är ett säkert tecken på sommar när vi måste torka, torka, torka. Men vi lever med en altanutsikt som är lugnande och fridfull och vi kan följa hur blåbärsriset utvecklas och snart vankas det blåbärspaj. Vi har de viktiga ingredienserna två meter från gräsmattan. Visst, om jag letar riktigt djupt, så finns det att klaga på. Jag har inte obegränsat med pengar, men jag har obegränsat med blåbär. Vem har bestämt vad som ska vara mest värdefullt?

Ett annat sommartecken är grillen. Den är nu framplockad och använd till allas glädje. Grillar har blivit en vetenskap som med så mycket annat. För några verkar det som om största bästa grillen är garanti för en lyckad fest. För min del handlar det mer om resultatet och då är det råvaran och grillskickligheten som räknas. Mr T gör om och om igen strålande insatser för grillkonsten. Grannen har den mest oansenliga grill man kan tänka sig, men i det hushållet grillas det på bredden, längden, höjden och på djupet. Det luktar gott och härligt. Stenåldersmänniskor hade inga flashiga grillar, men grillade gjorde de säkert dagligen. Jag tror att grilltrenden följer livet för övrigt. Det ytliga har blivit viktigare än insidan. Det viktigaste är hur det ser ut. Viktigare än hur det är.

En av sommarens fröjder är att cykla bort till Wennbergs handelsträdgård och ögonfröjdas lite. Det gjorde Mr T och jag idag. Pakethållare och cykelkorg fylldes med vackra blomster. Det är så underbart att få jobba med jord och liv i form av växtlighet. Den stolta rödvita dahlian, den skira vita lobelian, den stiliga pelargonen. Jag har absolut inte gröna fingrar, men jag har glada fingrar när det gäller att hjälpa sommaren på traven.

Tyvärr så jobbade Mr T igår med repetitioner inför dagens nationaldagskonsert. Jag fick därför lägga mina pannrynkor i djupa veck och spetsa öronen för oss båda, då det gällde att lösa melodikrysset. Nästa lördag kan det hända att jag följer det live i Ockelbo. Mr Eldemann kommer dit i anslutning till kungabröllopet och alla festligheter som då går av stapeln i det lilla samhället fem mil norr om Gävle. Ska det vara något som drar mig till Ockelbo en sommarlördag, så ska det nog vara i klass med Eldemann eller för all del Gävle Symfoniorkester. De ska spela kärleksmusik i kyrkan och det tror jag kan bli riktigt fint.

Den gångna veckan har varit fylld av arbete av olika slag, men jag har ändå sommarnjutit. Jag har faktiskt ansträngt mig för att inte missa den snabba rusch som naturen nu gör. Promenader, cykelturer och trädgårdsvistelser i den mån arbetstider har medgett. Mr T och dottern har varit sommarförkylda. En envist fasthängande förkylning som verkar trivas gott i deras sällskap. Jag kan förstå förkylningen, jag trivs också gott i deras sällskap. Syrendoften har fått sällskap av den goda doften från nykokad rabarberkräm. Svårslaget. Jag kan för stunden inte komma på något som är så förknippat med sommar som rabarber i kräm, paj eller saft. Det ska dock intagas med måtta, eftersom oxalsyran i rabarben kan skada njurarna. Så rabarber och klagan får sorteras in under samma kategori. Avdelningen för sådant som ska användas med måtta. För övrigt lever vi fullt ut och låter själen glädja sig vid att nu är det sommar. På återseende med ett leende!

PS. I dagarna har tusentals ton granulat anlänt till Hille och dess idrottsplats. Nu sätter förberedelserna igång för att lägga konstgräns. Hille IF har fått ärva Gefle IF:s gamla matta och det blir ett tillskott för kommande träningspass i den breda ungdomssatsningen. Gnosjöandan, Ockelboandan... Har vi månne en Hille-anda på G? G som i granulat och galenskap. Det senare ska jag ägna mig åt i veckan som kommer. Kompledighet för förberedelser inför dotterns student. Helt galet bara det att hon är så stor att hon nu ska ta studenten. Om det är något jag ska klaga på så är det att tiden går för fort. Vart har nitton år tagit vägen? Jag ska ställa mig vid klagomuren en stund tror jag.