Osminkat... nån som har en tomtemask att låna ut?

Har du börjat nedräkningen inför jul? Känns lite för tidigt att börja med ramsan dan före dan före dan... Fast det är helt möjligt nu. Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Alltså ingen anledning till oro. Det är gott om tid att griljera den färdigkokta skinkan. Ett par hushåll här i kvarteret håller som bäst på att storrenovera sina kök. Vår köksrenovering ligger inte så långt tillbaka i tiden, så att vi har hunnit glömma tröttheten. Vi hade en studentskiva som absoluta deadline och vi fixade det. Fast då med många och långa nätter av arbete och fixande och trixande. Jag ska inte säga att jag lider med grannarna, eftersom de säkert har gjort ett frivilligt val att renovera. Jag kan ändå sträcka mig att känna med dem. Tröttheten, motgångarna, dammet och som sagt: tio dagar kvar till julafton.

Jag brukar fundera på att bjuda hem hemlösa och ensamma för att dela julens glädje med oss. Jag kanske borde göra en insats och hjälpa köksrenoverande grannar som står med microvågsugnen som sin bästa julevän? De har kanske en plan B och sitter hos släkt och vänner under juldagarna. Det finns ju en möjlighet att resa bort också. Köksrenoveringen finns säkert kvar när de kommer hem. Nu har väl Äntligen Hemma-programmet gjort sitt för säsongen, så kanske kan de akutinkalla dem. Ett är då säkert: jag är inte ett dugg avundsjuk. Jag tycker det räcker som det är med julförberedelserna. Jag har en mycket passande bild för dagens bloggkalender och det inslagna temat. När du ser den kommer du förstå vad jag menar.

14 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Försök nu att bortse från utseendet hos bloggaren. Detta är en nattlig bildtagning och får på något sätt sammanfatta vändpunkten på renoveringen. Simmarna brukar använda uttrycket: Ända in i kaklet. Mr T och jag fick använda orden: Ända in i isoleringen. För så här såg väggarna ut ett tag i köket. Det är svårt att tänka sig nu. Om det vore jul nu och väggarna skulle se ut så här, så skulle vi förstås kunna hänga upp en kula i ledningstampen eller en julbonad. Det skulle aldrig bli som det brukar. En aning annorlunda. Jag förstår inte varför jag ler på bilden. Jag måste ha kommit in i den åttiofemte andningen. När jag ser bilden så kan jag nästan känna hur trött och värkande kroppen var.

Nu lämnar vi renoveringsskriverierna. Det är söndag och därmed vilodag. Det där med vila är lite kluvet med sådana jobb som Mr T och jag har. Båda två har jobbat på varsitt håll idag. Jag i kyrkan och Mr T i konserthuset. Jag hade första träffen med en konfirmationsgrupp som jag ska få förmånen att följa under våren. Konfirmation i midsommarhelgen. Mr T har haft julkonsert nummer två, så nu är julen inspelad. Ungefär som "Vi sjunger in julen" fast för Mr T:s del blir det "Jag spelar in julen". Inte på video eller dvd, utan på sitt speciella sätt. På trombone, med notblad på notstället. På riktigt. Live-musik.

Han var inte alls ensam på scenen. Över etthundratjugo barn och kanske 50 vuxna körsångare. En hel symfoniorkester och en dirigent. Fullsatt i salen, till sista plats. Nu har jag varit på två riktiga julkonsert inom loppet av en dryg vecka, så snart är väl dosen fylld. Lägg till att jag håller som bäst på att finslipa formen på mina teckenspråkiga elever, som ska teckna två julsånger i aulan på avslutningen. På repetoaren står "Nu tändas tusen juleljus" och "Tänd ett ljus". Det kommer att bli fint. Om du ska dit, ta med pappersnäsdukar. Vårt mål är att få publiken i aulan att gråta. Inte av allergi eller skratt, utan av att det är så vackert.

Visst berättade jag att jag hade läst fel för julmarknaden i Gasklockorna förra helgen? När Mr T och jag kom dit, så låg området öde och tomt. Idag var det bilar på parkeringen och utställare inne i de båda klockorna. Den ena klockan var mysigare än den andra. Det kändes mer ombonat och juligt där inne. Det var inte så mycket folk när Mr T och jag kom dit en snabb vända mellan kyrka och konsert. Vi skulle inte ha något speciellt, men det är alltid trevligt att titta på rejält hantverk. Fast det märktes lite på handlarna att de hade stått där i nästan tre dagar och att det nu var närmare ihoppackning än uppackning. När vi kom in i ena klockan, så hördes det som fågelkvitter. Det visade sig vara en lerduvetillverkare som spelade lite olika fågellätentrudeluttar varvat med Amazing Grace.

Jag blev påmind om att det står en lergök här hemma. Relativt oanvänd. Från Ängelholm. Vid sidan om göken står min munspelssamling. 12 stycken. Jag borde göra en lista med roligheter att ägna julledigheten åt och då skulle ett nöje för mig kunna vara munspelsövning. Undrar vad omgivningen anser om "Var hälsad sköna morgonstund" framförd på munspel. Jag förstår att ska det bli njutbart så krävs det övning. Mycket övning. Risken är att det blir svårspelat mellan alla glöggkoppar och polkagriskarameller.

Det kändes som en förunderlig nåd att få komma hem en sväng emellan och få sätta på kaffebryggaren och provsmaka lusse- och pepparkaksbaket från igår. På tal om igår, vi testade en flaska glögg igen igår kväll. Denna gång med smak av vit choklad och lime. När den värmdes så spred sig en doft av just vit choklad och i smaken så nåddes smaklökarna längst bort av lime. En mycket intressant kombination må jag säga. Som en sommardrink med fräschör av lime, samtidigt som det anades en liten chokladig dessert i den värmande koppen. Hur bra kan jag ha det egentligen?

Jag märker att sedan bloggkalendern drog igång i början av december, så har kommentarerna uteblivit. Är det så att du som bloggläsare har fullt upp med julkortsskrivande, julklappsbestyr, korvstoppning, mustdrickande och julbordsätande, så att du inte sitter och följer bloggar? För det är väl inte så illa att du drar dig för att kommentera bilderna på bloggaren och deras betydelse. Jag funderar på om jag har skrämt bort någon. Kanske ligger någon avsvimmad av chock framför datorskärmen. Detta känns lite oroväckande. Tänk om jag har utsatt läsarna för fjorton dagars pina. Nu återstår tio bildpubliceringar och jag måste sova på saken. Det finns som jag ser det fyra olika alternativ. 1. Fortsätt blogga med bildpublicering. 2. Fortsätt blogga utan bildpublicering. 3. Sluta blogga. 4. Om nummer 3, börja igen. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Sten och Sixten namnsdag. Hade det inte varit roligare med Sten och Stanley? I alla fall nu när Dansbandskampen pågår som bäst. Jag sätter igång och övar. Man vet aldrig när Munspelskampen sätter igång.