Rekordblogg med jeansshortsdrömmar

Detta blir verkligen ett blogginlägg i elfte timmen. Med detta inlägg slår jag ett slags rekord. Inte något stort som ger guldmedalj eller en plats på någon prispall, men jag dubblerar antalet blogginlägg i februari i jämförelse med antalet i januari. En seger så god som någon. Annars är det lätt att tänka att segrar ska vara så där spännande och på hundradels sekunden som det är i till exempel i skid-VM i Oslo just nu. Där är det inte bara herrar och damer som ska göra upp kampen om medaljerna. Där är det också en kamp i kampen mellan nationerna Sverige och Norge. Självklart faller min lilla bloggkamp i skymundan under sådana omständigheter. De flesta har fullt upp med att ha koll på Petter Northug, Marit Bjørgen, Marcus Hellner och Charlotte Kalla. Fast jag vet att några av er har koll på min blogg också och jag kan inte i ord uttrycka mig hur glad jag blir över detta. Inte visste jag att det kunde vara så trevligt att vara efterlyst. Jag har fått en helt annan bild av det ordet i programmet Efterlyst på TV3. Fast jag kanske också skulle tröttna efter ett tag att ha Hasse Aro springandes efter mig med ficklampa och handbojor. Som sagt, så känns det riktigt trevligt att få en efterlysning då och då. Det stimulerar och vem vet, detta kanske utmynnar i att det blir tolv blogginlägg i mars månad? En dubblering som inte kan hålla på i hur många månader som helst.

Det är många som ger sig iväg till södern och varmare länder nu. Jag är väldigt tudelad när det gäller detta resande. Jag har full förståelse för alla dem som tycker att den långa och otroligt envisa vintern har sugit musten ur dem. När det snöade senast, så kände jag också att nu räcker det. Jag tänkte några väl valda ord om islager på vindrutan och om snöskoveln som återigen måste svingas. Ingen blir gladare än jag när det för gott går att lägga undan mössa, halsduk, vantar och överdragsbyxor och underställ. Jag håller drömmen om mina jeansshorts levande och för varje dag som går är jag en dag närmare. Ibland räknar jag i timmar och i minuter för att hålla samma dröm vid liv. Det blir skönt att sätta sig mot en vägg och känna att solen faktiskt värmer ansiktet men också ända in i själen.

Varför är jag då tudelad när det gäller solsemestern mitt i vintern? Först och främst beror det säkert på att jag tillhör den halvan av befolkningen som mår ganska bra under vinterhalvåret. Jag kan tycka att det är mycket jobbigare när vårsolen skiner på skitiga fönsterrutor och det är dags att ge sig ut för att göra ett röj i trädgården. Vintern har ett behagligt lugn över sig då allt är täckt av snö och mörker. Förutom snöskottning, så är det inte så mycket mer vi kan göra än att tända ljus och dricka the. Jag vet att det är ett alldeles för lättvindigt sätt att se på den, för många, väldigt tunga årsperioden. För min del innebär det i alla fall lite välbehövlig vila. Naturen vilar och jag med den.

Flygplan efter flygplan lyfter från flygplatserna och ur miljösynpunkt är det en katastrof. Vi uppmanas att panta burkar och återvinna kartonger, men ingen uppmanar oss på skarpen att låta bli att lyxresa. Ändå vet vi så väl att just flygbränslet förstör vår miljö, men i det sammanhanget tar vi på oss ögonbindlarna och hoppas på att bli omplacerade i business class. Problemet är ju inte att en svensk åker iväg och vi tänker oftast på oss själva i första hand. Sätter vi det i ett större perspektiv att nästan var och varannan svensk sticker iväg och många utav oss flera gånger om året, då blir det ett större problem. Nu var det inte tänkt att detta inlägg skulle bli ett inlägg i miljödebatten och jag kommer inte dra några större växlar på detta just nu. Mitt engagemang bottnar kanske i ren och skär avundsjuka för att min kropp gör inget annat än längtar efter sol och värme nu. Den inbyggda kroppsbarometern får fullkomligt slag nästan varenda dag nu, när det skiftar från femton minusgrader till en plusgrad med frisk vind. Då skriker muskler och leder: flytta till Spanien för tusan.

Jag tog mig faktiskt en sväng söderöver idag förresten. Till Uppsala. Det låter fånigt i sammanhanget, när nu våra hjärnor har gått igång på att tänka Thailand, Madagaskar och Egypten. Eller förresten, tänker någon av oss på Egypten? Visst ligger vi lite lågt med att närma oss oroshärdarna i världen just nu? Vi vill ju bara sitta och päsa i varsin solstol och äta färsk frukt och dricka svalkande drycker. Vi reser ju inte för att engagera oss i förtryck och orättvisor. Något som vi ofta inte ens ägnar oss åt här hemma. Så Egypten går fetväck. Kanarieöarna får det bli istället.

Hur var det i Uppsala då? Om det nu är så viktigt med sol, så skulle jag ha stannat i Gävle för här flödade solstrålarna från en klarblå himmel. På väg söderöver så tjocknade molntäcket och väl framme i Uppsala så var det en kompakt gråton. Jag var på väg till ett möte i tjänsten och allt avlöpte som väntat. Ett par utropstecken men i tillägg till detta så staplades ett gäng frågetecken upp också. Jaja, så är det i arbetslivet. Fördelen med frågetecken är att de för det mesta går att räta ut till utropstecken och vägrar de att rätas ut, så får vi lämna dem därhän. Jag tror att en balans mellan frågetecken och utropstecken är att föredra. Ett liv enbart bestående av utropstecken kan vara som att hela tiden andas in lustgas. Ett och annat frågetecken emellanåt är bra för stimulansen, men blir det bara frågetecken så riskerar vi att dra på oss grubblingsrynkor i fejan som blir bestående. En skön rytm av utrop och frågor blandat tror jag vi mår bra av. Så nu därför skriver jag som jag brukar: På återseende med ett leende!

PS. Snötäcket som dolde marken mellan metropolerna Gävle och Uppsala idag, såg ut som ett jättelikt marangtäcke. Om någon hade bemödats sig med att sätta ut några röda buskar, så hade vi kunnat anordnat ett flygfoto och skickat bilden till Guiness Rekordbok. Världens osannolikt största marängtårta med hallon. Fast det räcker kanske inte med en bild för att bli antagen till denna utmärkelse? Någon liten kontrollant i lodenrock och filthatt måste kanske komma hit och provsmaka? Visst, jag skulle säkert kunna le och övertyga om att "marängen" smälter som snö i gommen, men hur bortförklarar jag att de röda "hallonen" sticks och smakar trådigt? Jag trasslar kanske in mig i onödan i det snåriga och trassliga frågeteckensträsket?

Hängselbyxanjutning är en alldeles speciell njutning

Jag och min tatuering har hängt ihop med varandra ett år idag. Det blir ingen bloggtårta och inte någon annan tårta heller, men det blir en blogghyllning och en extra smekning över högervristen. Tatueringen betyder mycket stolthet och glädje för mig. En gnutta jag-skiter-helt-i-vad-andra-tycker-om-den och en hel massa detta-är-något-av-det-bästa-jag-har-gjort-i-mitt-liv. Det var alltså strax innan jag hade spelat klart livets första halvlek som jag slog till och gick till tatueringssalongen.

Många kan säkert ange åldersnoja som orsak till detta något märkliga steg i livet, men själv anger jag en markering för att nu var det dags för mig att bestämma vad jag själv vill. Jag ville tatuera mig redan som tonåring, men i den frikyrkliga landsbygden kunde jag lika gärna ha snortat kokain och det hade inte varit värre. Tatueringar hade de som tillhörde MC-klubben och de lekte rövare bakom inhägnad klubblokal på marknadsaftonen. En och annan drogmissbrukare kunde säkert vara tatuerad också och på något sätt blev tatueringar synonymt med hårt leverne, missbruk och slagsmål.

Så om jag hade tatuerat mig som tonåring, så hade det kanske åstadkommit en skandal inom frikyrkan, friluftsfrämjandet, scoutrörelsen och den kommunala musikskolan. Så på något sätt kan vi säga att jag tog seden dit jag hade kommit och lät omgivningen segra. Inom mig bevarade jag drömmen och den har fått näring genom åren. För ett år sedan slog det ut en vacker blomma av denna tillväxt och av all näring. Tatueringen är min och jag skäms inte för den. De som inte gillar den får leva med det. Jag tröstar mig med att de inte har så stora andra problem i sitt liv, utan de hinner bekymra sig för min tatuering. Jag tycker det är skönt för dem. Jag har självklart fått många kommentarer och många aha-upplevelser av andra människor. De tycker den är cool, häftig, fin och väldigt mycket jag. Sådant värmer förstås, även om det inte är för deras skull jag har gjort den.

Jag hade tänkt att min älskade tatuering skulle ha fått lite trevligt tatueringssällskap på årsdagen, men så har det inte blivit. Jag skyller på vintern. Kyla, mörker, snö och blekgrå hud har inte direkt uppmuntrat till att beställa tid. Så jag skjuter kanske på det en månad eller två, för att få lite mer hopp om vitsippor och kajaksäsong. Det får inte bli för långt fram, så att inte tatueringen hinner läka till det första sommardoppet och sollapandet. Motivet är klart. Jag blogghemlighåller det ett tag till, men jag lovar att återkomma. Det blir alltså ytterligare en stolt presentation så småningom.

Om det nu inte blir någon tårta idag för att fira tatueringens ettårsdag, så blev det tårta igår. Då firade dottern sin tjugoårsdag. Det borde vara en mänsklig omöjlighet att vårt yngsta barn fyller sig ut ur tonårstiden, när vi själva inte har passerat trettio ännu. Nu kan vi kanske snacka åldersnoja, men så är det absolut inte. Jag har bara svårt att känna mig som den första halvlek jag är. Det beror nog snarare på åldersnöje. Mr T passade på att fylla färdigt sin första halvlek också och för några dagar är vi jämngamla. Sedan tar jag mitt ansvar och fyller ett extra år, så att någon i familjen är mer vuxen än de övriga. Jag känner mig ansvar alltså.

Två födelsedagar avfirades och avfyrades alltså under gårdagen och det sammanlagda årsantalet blev pensionsdagen, sextiofem år. Det märktes inte på något av födelsedagsbarnen att de nu tillsammans nått denna aktningsvärda ålder. Det är inte så ofta vi firar våra födelsedagar på annan ort, men i år så blev det så. Jobb och skola gjorde det mest praktiskt att vi drog till Uppsala och avnjöt en underbart god gräddtårta med jordgubbar, kiwi och choklad som dekoration, tillfixad i studentlägenheten. Det blev blommor, sång och paket och på kvällen avnjöt vi en god middag på italiensk restaurang. På hemvägen funderade jag lite på hur tjugo år kan svischa förbi på detta sätt och så konstaterade vi alla att det hade varit en ovanligt lyckad födelsedagskväll.

Den hade dock kunnat sluta i moll, för ganska när avfarten till Älvkarleö, vid Dalälven, så mötte vi en personbil i fel riktning på vår sida av E4:an. Det var ingen kul känsla att möta två starka strålkastare som kom alldeles rakt inpå oss i mörkret. Vi kontaktade självklart larmcentralen på direkten, som i sin tur kontaktade trafikvarningen. En liten stund senare, när larmcentralen fortfarande hängde kvar i telefonen, så kom meddelandet på bilradion. "Vi varnar för en personbil som just nu färdas i fel riktning i norrgående körfält på E4:an, strax söder om Gävle. Alltså en personbil kör söderöver i norrgående körfält och detta gäller alltså strax söder om Gävle". Det verkar inte som det hände några olyckor i samband med detta och det är något att tacka Gud för. Det kunde ha blivit en katastrof med många inblandade vid till exempel en enkel motorvägsomkörning.

Igår var det dags för den årliga bokrean. Uttrycket det var mycket bättre förr passar att ta fram och damma av när det gäller denna företeelse. Förr var verkligen bokrean något jag gick och väntade på. En riktig happening där det gick att hitta riktiga fynd. Nuförtiden trycker förlagen upp speciella reautgåvor med dåliga papper och dåligt omslag och den ordentliga bokbindningen är det inte tal om. Det ger inte alls samma känsla. Ändå kunde jag inte hålla mig därifrån idag, utan plöjde igenom tre boklådor här i stan. Det resulterade i två kassar med böcker. Historieböcker förstås. En deckare. En roman. En diktbok för barn med underbara illustrationer av Lena Anderssson. En kajakbok! Åh, nu är längtan nästan outhärdlig.

Så det var en lycklig hemkomst efter jobbet idag. Det kändes riktigt härligt att plocka upp reaböckerna ur påsarna och sortera in dem på deras rätta platser. Jag har börjat fronta böcker i vårt hem på alla möjliga och omöjliga ställen. Min tid som dekoratör i bokhandeln i Göteborg ger sig tillkänna och jag njuter av böckerna även om jag inte läser dem. Då och då byter jag ut dem och låter nya komma fram på fronten. Kajakboken blev självklart frontad. Plommonboken också. Alltså diktboken för barn. Jag kan snart starta en egen boklåda här hemma. Eller åtminstone ett bibliotek. Blir du lässugen, så titta gärna förbi. Här bjuder vi inte bara på fika den första readagen mellan klockan sju och åtta på morgonen. Här bjuder vi på fika när du kommer. På återseende med ett leende!

PS. Allra lyckligast idag var jag nog ändå när jag provade mina nya hängselbyxor. Jag kastades tillbaka till nittonhundrasjuttioåtta och till nittonhundraåttiosex. De två årtal då jag av egen fri vilja har anförskaffat mig ett par jeans i hängselmodell. Jag har letat efter ett par sådana i ett par år, men inte hittat det jag har sökt. När jag fick syn på dessa på nätet, så beställde jag dem direkt. De satt precis så där säckigt som jag vill att de ska sitta. Med ett linne eller en löst sittande t-shirt eller kanske en tunn vit skjorta så ska de bli sommarens favoritplagg. Blommiga träskor, gummistövlar, tofflor, barfota eller med slitna tygskor till, ska jag och mina älskade favorithängseljeansbrallor njuta oss igenom sommaren. Må sommaren komma snart eller åtminstone våren. För då ska jag tjuvstarta njutningen.

I farten, ordtyngd och med en massa krav

Det här blir mitt fjärde blogginlägg för februari och mer än halva månaden har passerat. En sådan mening innehåller både negativa och positiva vibbar. Det är skralt med blogginlägg och det känns trist. Att mer än halva februari har passerat känns bra. Vi verkar klara av den här enormt långa och intensiva vintern. Vårmånaden mars närmar sig. Håll ut. Häng kvar. Jag lockar med fågelsång, vårblommor, videkissar och solsken. Det finns där någonstans. Det ligger vilande och snart har vi det hos oss. Det går att vända den negativa bloggtrenden till något positivt också för den delen. Jag hade tre blogginlägg allt som allt i januari, som är en något längre månad än februari. Inte illa pinkat i jämförelse att redan ha fyra inlägg så här långt.

Jag har återhämtat mig från influensadäckningen i förra veckan. Därefter fick jag förmånen att vara på retreat på Breidagård i drygt två dygn. Breidagård, för dig som inte har varit där, är en underbar plats utanför Uppsala. Precis vid sjön Trehörningen. Det är en av Uppsala stifts två stiftsgårdar. Nu var det retreat och det innebär att alla i gruppen går in i tystnad efter första kvällsmässan. Alla måltider och alla möten sker under tystnad. Jag måste erkänna att det är inte det första jag eftersträvar att gå in i total tystnad, men jag förstår poängen och jag sträcker mig så långt att jag tar för mig och samlar intryck.

Jag funderade mycket över dövkulturen och dövas situation under dessa dagar. Vi åt under tystnad i matsalen, men någon tystnad är det ju inte egentligen. Klassisk musik spelades i högtalarna och stolar dras ut och dras in. Bestick möter porslin. Dryck hälls upp i glas. Munnar tuggar och någon får en hostattack. Helt annorlunda än den ständiga retreaten som döva befinner sig i. Jag antar att denna totala tystnad, dock ofta förenad med susningar och tjut som med ett finare ord kallas tinnitus, ger tillfälle att ta in en massa intryck. Döva har en gåva som hörande inte har på samma sätt. Att känna in och avläsa.

Under en måltid satt jag i det lilla rummet bredvid matsalen. Jag vet inte om vägglampetterna var nya eller om de suttit monterade där förut när jag besökt gården. Nu, när jag inte var upptagen med att vara social och pratsam, så hann jag reflektera att de passade inte in i den övriga miljön. De borde sättas i en mörk tunnel under järnvägen här i Gävle. Vi fick ärtsoppa till lunch en av dagarna. Hemlagad förstås. Dock inte med fläsk, eftersom alla då skulle kunna få del av samma soppa. Temat för dagarna var "Vi är ett" och kanske var ärtsoppan en del i programmet. Den smakade gott som alla maträtter gör på Breidagård, men jag funderade en stund över hur genomtänkt det är att servera ärtsoppa under en retreat. Några timmar senare ges ju magen och hela fis-kavalleriet fritt spelrum. Hur kul och hur retreatigt tyst blir det under en meditation när fjärtsoppan leker kurragömma i magen.

Jag gick inte på retreat den dagen. Inte så mycket för ärtsoppan, för det skulle kännas som ett nederlag om en soppa fick styra mitt liv. Utan jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa mycket under dessa dagar och låta detta vara retreaten. Morgan Allings bok Kriget är slut låg nerpackad i väskan och jag hade som mål att läsa ut trehundra sidor. Det lyckades jag med. Boken var lättläst rent ordmässigt sett. Desto mer svårläst innehållsmässigt. Jag berördes och rördes av hans uppväxt. Jag blev förbannad och ilsk. Besviken och förbannad igen. En bön formades inom mig: Gud, låt mig inte bli ännu en vuxen som sviker ett barn. Om du inte har läst den, så tycker jag du ska göra det. Det finns så mycket seger i den boken och jag älskar den starka pennan som kan skriva det sista ordet. Jag är så glad för att Morgan Alling är där han är idag. Ingen har hjälpt honom dit. Han har fått kämpa sig dit, med en enorm överlevnadsinstinkt. Jag vill bocka och buga inför detta. Boken är med på kommande bokrea, så se till att skaffa dig ett exemplar. Det är en bok som du sedan ska låna ut till alla du känner, med uppmaningen: läs den!

Jag hade även planerat att skriva en text. Jag hade en deadline framför mig. En text skulle produceras om Sexagesima eller Reformationsdagen, som den också kallas. En text för söndagen den tjugosjunde februari. Alltså nästa söndag. En söndag med rubriken "Det levande ordet". Så datorn låg också nedpackad. Det går förvisso att skriva för hand, men det är betydligt lättare att räkna ord i ett Word-dokument. Det fanns inget nätverk på gården, i alla fall inte som jag kunde nyttja, så datorn blev en ren skrivmaskin.

Den första dagens kväll var det meditation före kvällsmässan. Jag tänkte att det kunde vara fint att låta meditationen bli en bro från vardagen med jobb och hemmaliv till retreaten med lugn och skrivar- och läsro. Jag gick dit med en bön inom mig. Gud, ge mig en hint om texten. Vad ska jag skriva? Kom med förslag. Tacksamma hälsningar från mig som textförfattare. Jag hade förväntningar. Så fick vi några ord från en psalm att reflektera över i meditationen. Psalm femhundratjugotvå. I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. I en meditation går det inte att ropa ut högt: Hallå, ursäkta mig, jag vill lägga in en protest. Av hänsyn till alla andra i gruppen så satt jag där, tyst och protesten fick riktas in mot mig själv. Vadå ordlös? Stilla? Utan krav?

Att vara ordlös kan inte vara en textförfattares bästa epitet. Stilla... Breidagård som inbjuder till långa och härliga promenader. Är det någon text som jag någon gång känt kravfull, så var det just den här texten. Den skulle nämligen publiceras på Svenska kyrkans officiella hemsida. Tankar inför söndagen. Det kändes inte längre som jag bar på endast ett kors. Det som Jesus uppmanat mig att lyfta upp och bära för världen. Utan jag hade helt plötsligt två ytterligare. Två stora, tunga kors-ord: Sexagesima och Reformationsdagen. Du har kanske redan gjort din egna reflektion? Att jag hoppade raskt över de inledande orden i psalmen? I Guds tystnad får jag vara.

Det händer säkert titt som tätt. Att vi hoppar över. Att vi endast får blicken på det som känns rätt eller fel för stunden. Ofta tappar vi det väsentliga. I det här fallet totalmissade jag inbjudan till att sitta inför Gud. Att få komma och bara vara under den tjugo minuter långa meditationen. Många värdefulla minuter gick åt till att lämna in en protest. Fnysa åt orden ordlös och utan krav. Jag har självklart tagit mig själv i örat många gånger efteråt. Att du aldrig lär dig. Du som verkar så småländskt stabil och förnuftig. Ändå rusar du iväg och skuttar som om du vore ute på en lekfull hoppa-över-gärdesgårdar-runda och landar med en krasch på ordet ordlös.

Jag skrev en text på Breidagård. För att vid hemkomst, när sorlet och de vanliga göromålen pockade på, dissa den helt. Det där kan du inte publicera, sa jag till mig själv. Ungefär med samma bestämda styrka i orden som vid protesten vid meditationen. Jag håller faktiskt med mig själv. Det var inte en bra text. Den var krampaktig. Inte ordlös, men det hade varit bättre om den hade varit det. Det fanns inget av mig i den. Det var en sådan där text som det räcker med tre bokstäver för att få ihop. Bla, bla, bla, bla, bla. Varierat med bl.a, bl.a, bl.a, bl.a, bl.a. Vem vill läsa sådant? Då kan de ju lika gärna köpa Aftonbladets nöjesbilaga.

Jag vet att jag skriver ganska bra under press. Det är väl därför det blir så sporadiska inlägg här på bloggen. Jag har ingen publiceringspress. Nu blev det i alla fall till att sätta fart. En deadline är en deadline. Sådant vill jag inte strula med. Så kom texten, när jag satt i min bästa skrivarposition. På fårskinnet i vilfåtöljen, med fötterna på fotpallen och med datorn i mitt knä. Måste jag välja en position där jag trivs bäst, så kommer jag att få stora problem att välja mellan den skrivarpositionen och den då jag har placerat mig själv i kajaken. Varför skrev jag kajak? Nästa text med deadline kommer att handla om att bli buren. Då ska Lisa få flyta med bland raderna. Det är i april och då måste jag ha gjort premiärturen. Snacka om att få sitta ordlös, stilla och utan krav. Psalm 522 saknar en vers. Kajakversen. På återseende med ett leende!

PS. En mycket lugn helg har det varit hittills och jag tror att den kommer att avslutas med lugna förtecken. Jag, Mr T och Millie är bjudna till dottern och hennes pojkvän på eftermiddagsfika. Det ska bli mysigt. Helgen inleddes förresten med en helt fantastisk konsert i fredags kväll. Nästintill fullsatt och vackra örhängen rent musikaliskt rakt igenom. Beethoven, Tjajkovskij och Sibelius. Visst, var det trist att ett instrument i träblåset lät som häcken i inledningen av Beethoven och det hade enligt min åsikt räckt med en sats i Tjajkovskijs violinkonsert, men temat i den är förvisso så vackert att det kanske skulle ha varit en sats till? Höjdpunkten för min del kom i Sibelius andra symfoni. När jag hör sådan musik, då skulle jag kunna gå in i himlen och känna mig nöjd och tacksam för allt som varit. Jag känner mig färdig på något vis. Fast då hade jag ju missat ölprovningen som jag hade ordnat för mig och Mr T vid hemkomst och då tänkte jag i mitt stilla sinne: Gud ursäktar nog om jag sitter här i hans tystnad, ordlös, stilla och utan krav ett tag till. På jorden alltså.

Bland kalorier och måttband

Nu ska det erkännas att jag följer inte så hemskt många bloggar. Jag har en del vänner som bloggar och jag försöker verkligen hålla mig uppdaterad om vad de skriver. De som bor lite längre bort och som jag inte träffar så ofta, så känns det som om deras blogg blir ett sätt att umgås med dem. Ett sätt att utbyta tankar och åsikter. Genom att läsa deras bloggar får jag se vad som engagerar dem och vad som upptar stor del av deras tid. På senare tid har jag upptäckt att det har blivit vanligare att skriva bantningsblogg. Det var väl egentligen bara att vänta. Vi svenskar och många andra människor från andra länder blir bara fetare och fetare. För lite rörelse för kroppen och fel mat i kombination med för mycket av den felaktiga maten, gör att vi växer på fel ställen.

Nu går det inte att dra alla över en kam, det vill säga, alla blir inte feta. En del bär på gener som håller dem trådsmala hur fel de än äter. Det är alltså inte bara motion och kost som bestämmer hur vi ska se ut. Vi har en ärftlig del att ta hänsyn till också. Nu ska inte min blogg bli ytterligare ett bidrag till alla bantningsbloggar. Jag tvivlar inte på att jag skulle kunna ha en del att skriva om. Inte bara vad jag tycker om veckotidningarnas bantningstips som ständigt ändras. Är det inte det enformiga kostintaget av bananer och mjölk, så kan vi prova buljong. Alla som har råkats födas med någon slags normalfungerande hjärna förstår att det där är inte bra. Kroppen behöver näring, som på längre sikt håller våra inre organ friska. Det blir en väldig snedfördelning på näringsfronten om vi dricker buljong i två månader.

Extra intressant blir det när veckotidningarna kombinerar bantning med en åtta sidor lång bombardering av bullrecept. Då är det lätt att förstå att de vill hålla bantningsintresset hos läsarna vid liv. Det vore en katastrof för veckotidningsvärlden om svenska folket gick ner i vikt, när de, mot förmodan, har hittat en fungerande metod i veckopressen. De måste då och då trycka lite lockande bakrecept, så att de fortfarande vänder sig till en bred publik.

Jag känner att jag strax vill lämna detta ämne. När världen ser ut som den gör och människor mår som de mår, så känns det ytligt att ägna sig åt bikinibantning. Jag föraktar inte viktminskning på något sätt. Jag har själv tankar på att försöka ta ner kiloantalet till sommaren. Det är sällan jag är lika ihärdig att försöka få ner vikten till jul. Så på något sätt verkar bantning vara till lika mycket för andras del och tyckanden som min egen. För står jag ut den påklädda delen av året, så borde jag kunna stå för härligheten även under den avklädda delen av året. Men så enkel är inte alltid livsekvationen.

På något sätt tycker jag ändå att bantningstanken kan användas till något vettigt. Den påminner oss om snedfördelningen i världen. I den rika delen av världen så lever vi ett bekvämt liv med för lite motion och kroppsligt arbete. I den fattiga delen av världen så kämpar undernärda kroppar med hårt arbete ute på fälten eller med en lång vandring med tunga ämbar för att bära vatten från brunnen. Allt medan vi äter oss mätta och ofta med sådant överflöd att vi får ägna timmar åt kaloritabeller och viktkurvor. Jag vet att det hjälper inte om jag skickar pizzakartongen med innehåll till Etiopien. Det skulle vara ännu mindre tjänlig föda vid framkomst än vad det är här. Det är ingen större idé att skicka gräddtårtorna heller. De skulle hinna förvandlas till en geggig smörja. Det handlar alltså inte om förändring på det planet.

Jag tror att det handlar om att ta ansvar för vårt förvaltarskap. Det som Gud gav åt oss människor redan i begynnelsen. När han hade skapat och såg att allt var gott, så fick vi människor uppdraget att förvalta alltsammans. Om vi ska sätta på oss de kritiska glasögonen och verkligen blottlägga oss en stund, så ser vi ganska snabbt att vi har misslyckats. Hur många gånger misslyckas inte människor med sin bantning? Hur många nya tag tas inte vid varje nyår? Hur många gymkort köps i januari? Hur mycket kraft finns det egentligen inom oss människor att börja om igen och igen och igen? Om vi riktade in den kraften och viljan på att hugga i igen, så skulle vi med dessa gemensamma krafter inte bara förändra livet för oss själva, utan för alla de miljontals människor som idag lider av svår hunger och vätskebrist.

Om vi skalar på veckopressytan och alla bantningsupplagorna och om vi skrapar på vår egen yta, så märker vi förhoppningsvis att det handlar numera mycket om självfixering. Vi har blickarna in mot oss själva. Ju mer vi ser, ju mer illa mår vi. Vår värld krymper och vi tänker på stuss och stjärt, när vi är skapade av Gud att leva i frihet. Vi fokuserar in på mage, när Gud har gett oss ett förvaltarskap över hela jorden. Gå ut i hela världen manar han oss, med budskapet och med förvaltarskapet, men vi väljer att gå till närmaste butik. Vi fyller varukorg efter varukorg. Toppar vagnen med en Amelia eller Elle och hoppas på förändring. Snabbt, kortsiktigt och ofta med så hårda riktlinjer att vi tappar orken och lusten.

Vi borde ha införskaffat oss så pass mycket kunskap och erfarenhet att vi vet vid det här laget att det där är bara ett sätt för industrin att få våra pengar. Vi behöver egentligen inte den hjälpen. Det finns andra vägar som fungerar och som inte kostar skjortan. Men om det ska ge ett riktigt resultat som inte bara syns på kroppen, utan som förändrar våra sinnen, våra hjärtan och vår själ, då tror jag att vi måste lyfta blicken. Från oss själva och ut mot andra. Vi måste våga ropa och stå fasta. Vi måste våga göra oss obekväma. Vi måste sträcka ut en hand och en gåva mot någon annan. Om vi delar med oss, så får vi en slags bantning på köpet. Samtidigt som vi räddar resten av världen. Vi måste komma underfund om att vi är beroende av den. Världen behöver också näring. Det är livsfarligt för oss alla när vissa delar av världen lider näringsbrist. Vi är samlade på en jord. Vi måste fungera som en kropp. Vi kan inte koncentrera oss på utvalda kroppsdelar. Låt oss sluta med det, även om jag just i den här bloggen verkar vara den gnälligaste av gnälliga hemorojder. På återseende med ett leende!

PS. Den medicinska viktminskningen har jag inte skrivit ett ord om. Än. Självklart måste överviktiga personer få hjälp att gå ner i vikt. Det trodde jag var så självklart att jag inte ens behövde ta upp det.

Idiotförklarad?

En vän, bland alla vänner som jag har på Facebook, ställde igår frågan på sin status: Undrar vad man svarar när nån frågar Allt väl? Därefter stod det lilla ordet Allt om igen, efterföljt av ett frågetecken. Allt? Min första tanke var att skriva en liten kommentar, men så upptäckte jag att det var en alldeles för stor fråga, för att kunna besvara den med ett litet enkelt svar i kommentarsutrymmet. Facebook kändes plötsligt inte som de stora frågornas forum. Så då tar jag den hit, till bloggen. Klarar den de stora frågorna? Jag börjar skriva, så får vi se om vi landar där vi brukar, nämligen: På återseende med ett leende!

Jag fick en liten underkänsla vid just den här frågeställningen att så går det helt enkelt inte att fråga. Det kändes som om det saknades ett viktigt ord i den här statusuppdateringen. Undrar vad man svarar när nån idiot frågar Allt väl? Jag ska villigt erkänna att jag har många gånger varit den där idioten som ställer den frågan: Allt väl? Jag kommer inte att ägna bloggtiden åt att skriva ett försvarstal varför jag ett flertal gånger i mitt liv har ställt denna idiotiska fråga. Det har helt enkelt varit mitt sätt att säga till personen: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt!

Ofta ställs sådana där frågor när människor möts och våra möten tenderar att bli mer och mer hastiga. Vi stöter på varandra i snabbköpet, ute på parkeringen, i trappan på jobbet eller omklädningsrummet på gymmet. Lägen då det inte hinns med att säga alla de där omsorgsfulla meningarna: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Det får bli summeringen: Allt väl?

Visst, när jag ställer en sådan fråga, så måste jag vara beredd att stanna upp och höra svaret. Jag kan inte tänka mig många saker som vore viktigare att göra än att just stanna upp hos en medmänniska om hon skulle svara: Nej, allt är inte väl... Min väninna har en hjärntumör och där hemma har hon tre små barn. Hur ska det gå för dem? Eller kanske svarar personen: Min son ska skiljas. Jag tycker det är så otroligt jobbigt med tanke på barnen. Det finns små och stora kaotiska händelser i människors liv och det ligger inbäddat i frågan: Allt väl? Självklart kan vi inte bära omkring en lista på eventuella livskriser som människor just nu går igenom. Vi får helt enkelt vara beredda på att någon kan ha tagit livet av sig, något kan ha gått snett vid en förlossning, någon kan ha mist sin älskade syster, någon sliter sitt hår i kontakten med Arbetsförmedling och Försäkringskassa. Allt är långt ifrån väl den större delen av livet.

Jag funderar på om det vore bättre att lägga fram en fråga som ett negerande påstående. Allt är inte väl va? Att redan som utgångspunkt vara medveten om livets dalar och så få den inkörsporten? Men är det verkligen nödvändigt att börja i underläget hela tiden? Att ta bort den lilla gnista av hopp att kanske något litet kan vara väl i alla fall? Varken jag som frågeställare eller mottagaren blir väl gladare för att jag lägger ribban på marknivå? På något sätt känns det okej om jag lägger den åtminstone tio centimeter över markytan. Om det känns för högt, så får vi väl riva ner den. Samtidigt som vi river ner murarna, stängseln och fasaderna. Bort med alla ytor. För ska vi verkligen bry oss och våga öppna oss, då får det inte plats några oväsentligheter emellan.

Jag funderar lite på om det inte är bättre att ställa frågan Allt väl? än att vid mötet med en medmänniska bara yttra ett snabbt hej eller bara använda huvudet och få till en nickning? Jag signalerar förvisso att jag har uppmärksammat dig och jag gör en hälsningsfras, men det betyder väl inte så mycket mer? Jag avslöjar inte min omsorg och min omtanke, för jag håller inne med öppningsfrågan: Allt väl? I hejandet och i nickandet finns inte den öppningskoden. Det handlar bara om att gå vidare och sköta sitt.

När vi, eller snarare jag själv, är inne och petar i frågeställningen, så tycker jag att det är intressant att peta ordentligt och då skulle jag vilja ta upp det lilla ordet man. Det är rätt märkligt att använda en könlös biform i tredje person singularis. Språkligt sett så betecknar det visserligen ett levande väsen. Men varför ställa frågan i tredje person? Inte i första, det rör inte mig och inte heller i andra person, det rör tydligen inte dig heller. Utan vi lägger det ännu längre bort, i tredje person och dessutom helt könlöst. Jag behöver inte svara på frågan, utan det är man, i tredje person som ska svara. Smaka på den här meningen: Undrar vad jag svarar när nån frågar Allt väl? Testa den här också: Undrar vad du svarar när nån frågar Allt väl? Helt plötsligt förändras hela världsbilden och vi kommer nära. Vi blir personliga. Jag struntar väl egentligen vad en könlös biform kan tänkas svara. Riktigt intressant blir det att veta vad jag eller du svarar.

Det kan vara spännande att lägga in frågeställningen i ett kristet perspektiv. Nu menar jag inte i ett sådant där klyschigt kristet perspektiv, som allt som oftast går ut på att allt verkligen ska vara väl. Om det inte är det, så sopas det helst in under närmaste matta. För det ska väl inte finnas några djävligheter om vi är frälsta och evigt räddade? Sådant kristet tänk får mig att vilja stoppa två eller fem fingrar i halsen. Ibland behövs inga fingrar. Beteendet är kräkframkallande av sig självt. Att lägga undan en sjukdom, en livskris, ett dödsfall, ett bråk, en ekonomisk konkurs och låtsas som om det inte finns problem förvärrar bara läget. Ofta blundar kristna församlingar för detta och lyfter sina händer lite högre och ägnar sig åt något helt annat. Det skulle inte förvåna mig om Jesus själv en vacker dag kommer in och ställer frågan högt och tydligt: Är allt väl? Alltså, till församlingen.

Gud såg sin skapelse och såg att allt var långt ifrån väl. Hans kärlek var lika stor, men något mer måste till. Så sände hansin son till världen. Jesus Kristus. Genom detta kan vi förstå att det var viktigt för Gud att allt skulle vara väl. Det ska mycket till innan någon förälder utsätter sin son för de prövningar som Jesus skulle möta. Vi kan läsa mycket om detta i Bibeln. I Gamla testamentet, den första delen av Bibeln, så står det till exempel så här i Jesaja: Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Det var för vår skull, för att vi skulle få leva och ha det bra som Jesus kom.

Vi kan fortsätta in i Nya testamentet, den andra delen av Bibeln och i ett av Petrusbreven, närmare bestämt det första, så står det så här: Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Vi märker att Jesus hade ett väldigt speciellt uppdrag. Vi märker att vi är väldigt viktiga i sammanhanget. Gud vill verkligen vinnlägga sig om att göra allt väl. Jesus hejar inte bara eller nickar i mötet med oss. Hans blick och hans ord säger: Jag ser dig. Jag bryr mig om dig. Jag hoppas att ditt liv ska vara bra. Inte bara valda delar av ditt liv. Utan det gäller allt i ditt liv. Allt! Fast det kan kanske tänkas att han frågar: Allt väl? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det en perfekt tårtätardag. I alla fall i Borlänge i Dalarna. Mr T:s storebrors yngsta tonåring firar sin femtonårsdag och en blogghyllning är på sin plats. Varmaste grattiskramarna till Adina som fyller sig själv rakt in i moppeåldern. Hoppas det blir en riktigt fin födelsedag och hur konstig jag än må verka, så vill jag ställa frågan: Allt väl?

En bloggare är upphittad, något tilltufsad

Jag är sjuk. Till och med jag har insett det. Detta innebär att jag är sjukskriven för ovanlighetens skull. Jag fick lägga undan min envishet och istället plocka fram förståndet. Det är många i min närmaste omgivning och i ringarna runt omkring, som förvånade höjer på ögonbrynen. Jag tycker att det både är svårt och lätt att vara sjukskriven. Svårt, för att jag tycker att det är så otroligt trist att inte vara i farten på ett eller annat sätt. Lätt, för att det just nu inte finns något annat alternativ. Hur mycket jag än försöker sätta fart, så kommer det ingen fart. Jag är alltså så tillräckligt sjuk att det inte hjälper med den vanliga envisheten, läs: dumheten.

Det som förvånade mig var att det kom så hastigt. Inte så där med en olustig förvarning med frysningar, tungt huvud och lite kli i halsen. Det kändes nästan direkt som jag hade fått både lunginflammation och bihåleinflammation. Det gick från noll till hundra på ett par minuter. Inom en timme kände jag mig totalt däckad. Tungt att andas. Rosslig långt ner i bröstet. Igenkorkad i skallen. Hög feber. Dålig balans. I söndags ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Jag var lite intresserad av att höra hur läkarvetenskapen fixar en rejäl bihåleinflammation utan att använda penicillin. Jag är inte en extrem motståndare till penicillin, utan är glad att det finns när det verkligen behövs. Saken är den att jag i september tjugohundrafyra fick en akut penicillinchock och höll på att lämna detta jordeliv under väldigt chockartade former, så att äta penicillin hur som helst är inte aktuellt.

Jo, det går att skölja bihålorna. Alltså att med vattentryckshjälp få loss snorbildningen. Det är tydligen lika otrevligt som det låter och brukar vara förenat med väldigt stor smärta. Så upplysningsdamen föreslog värktabletter och överdosering av nässpray. Försök att hålla ut. Självklart. Är det något jag är bra på så är det att hålla ut. Det gjorde jag så till den milda grad i fjol när jag hade sorkfeber och tänkte för varje dag som gick att det måste ju ge sig snart. Det slutade med akuten och utslagning av både det ena och det andra. Upplysningsdamen tog mer allvar på mina lungor än på mina bihålor. Med en sådan snabb utveckling av rossel och besvärlig hosta, så är det lätt att misstänka svininfluensa.

Jag vet inte om hon hörde min suck i luren. Tänk att det alltid måste vara något djur inblandat i mina krämpor. Sork i fjol. Svin i år? Vi kom överens om att avvakta till måndag för att eventuellt ta ett prov och kolla lungor. Om jag ska vara riktigt ärlig, så var det nog mer jag som påverkade samtalet i den riktningen. Dels kände jag mig för hängig för att uppsöka sjukvården. Jag hävdar bestämt att ska någon människa in i vårdsvängen, så måste den människan vara extremt pigg och frisk, annars kan det sluta med att den blir dödssjuk på kuppen. Dels så tror jag inte på det här med svininfluensa. Fast jag trodde inte på sorkfeber i fjol heller när min mamma yppade sin idé. Hon fick rätt i slutänden. Mammor brukar få det.

Som sagt, provet skulle eventuellt tas på måndagen och nu är det tisdag och jag verkar klara mig bra utan något prov. Ändå måste jag medge att jag mår sämre idag än igår. En liten svacka. Jag inbillar mig att kroppen vill ända-in-i-kaklet-läget innan den vill göra vandringen tillbaka till pigghetsläget. Alltså, ett litet bakslag typ att det måste komma lite mer snö innan blåsipporna anstränger sig för att bryta igenom. Det var kanske en dålig symbolik, för blåsippor brukar ju ha den effekten att människor blir glada och hoppar omkring i träskor och hoppar hopprep. När jag bryter igenom och dyker upp på jobbet igen, så gör jag det säkert som ett vitt lakan som legat en vecka i klorblekning. Jag blir nästan rädd när jag ser mig i spegeln. Kommer du ihåg filmen "Fyra nyanser av brunt"? Jag skulle kunna göra uppföljaren: "Fyra nyanser av blekt".

På tal om att komma snö, så kom det mer snö i fredags här i stan. Då på ett sådant där olustigt och blaskigt sätt. Igårkväll och i natt var det dags igen, men då singlade flingorna ner så där vackert och på något bullerbyiskt sätt, så det kändes rent idylliskt. O, signade snöflingor kom och bilda ett täcke, rent och skärt över nejden. O, rena, vita flinga kom och dölj hela hundbajsfejden. Nej, jag ska inte börja dikta. Jag är sjuk och det verkar som om det bara vill pluppa upp sjuka texter också. Idag skiner i alla fall solen från en klarblå februarihimmel och eftersom vi är lyckliga hundägare, så har jag varit tvungen att ta mig ut en liten, försiktig runda i närområdet. Vår hund går nämligen inte på toaletten inomhus med toapapper och spolning och så vidare. Vår hund vill ut, springa, nosa, stanna upp, jaga allt som rör sig, kissa, städa upp efter sig, ta mattes vante och rulla sig runt, runt i snön. En glad hund med andra ord.

Det är en sak att sega sig i vilstolen, i soffan eller i sängen. En helt annan att sega sig ut och ta några steg. Jag var helt färdig när jag kom hem igen. Ändå glad att ha fått känna att solens strålar faktiskt värmde i ansiktet. Jag har burit vårkänslor länge nu. Trots att jag är ytterst medveten om att det är långt kvar till riktig vår. SMHI definierar vår när dygnsmedeltemperaturen är stigande och håller sig över noll grader i minst sju dygn. Dessa sju dygn måste enligt SMHI inträffa efter den femtonde februari. Alltså, jag är en vecka för tidigt ute. Men solen värmde mitt ansikte, det kan ingen ta ifrån mig eller fåglarna som sjung så ljuvligt. Takdroppet var intensivt och när jag lyssnade noga, så hörde jag att det lät: Vår, plopp, vår, dripp, dripp, dropp!

Det är en del som jag missar nu när jag är sjuk. Jag fick ställa in en planerad operakonsert i lördags med Gävle symfoniorkester och elever från Operahögskolan i Stockholm. Ja, nu skulle inte jag själv dra någon aria, men jag hade tänkt att sitta i publiken och få mig lite örongodis till livs. Om det hade varit Gilbert O'Sullivan eller The Real Group som gästat huset, så hade jag säkert pallrat mig dit, men opera i all ära klarar jag mig utan ytterligare en dag eller etthundra dagar. Samtidigt ser jag fram emot uppsättningen av Puccinis "Tosca" i Gasklockorna i Gävle till hösten. Den ska jag se och framför allt höra.

Något jag gärna hade kunnat missa var SSK:s förlust borta mot AIK i lördags eftermiddag. Jag var tämligen säker på vinst för Täljepojkarnas del. Så det gjorde det hela lite extra snopet. AIK vann med tre-två och jag tycker nog att de hade kunnat dela på poängen och stanna vid oavgjort. Eftersom jag var sjuk. Jag hade behövt den peppningen. Ännu tristare än både missad konsert och omissad hockeyförlust är att jag i helgen insåg att jag skulle bli tvungen att avstå dagarna med psalmskolan. Gänget skulle stråla samman igen under tre dagar i Stockholm och förutom textbearbetning, så skulle vi ha gästat Stadsmissionen i huvudstaden och fått en inblick i deras arbete. Just sådant som ligger mig nära om hjärtat och därför är det kännbart att nu vara hemma och ägna mig åt egen kurering.

Nu är vi snart framme vid målsnöret för denna psalmskola. Helt otroligt vad två och ett halvt år går fort. Det har varit en givande tid på många sätt. Inte minst textmässigt, men på god andra plats kommer verkligen relationsarbete. Det har varit givande och lärorikt att få träffa så många konstnärssjälar, både i gruppen och som besökande gästföreläsare. Det finns verkligen saker som jag absolut inte har velat suga i mig, eftersom det är sådant som jag inte vill stå för. Men även sådant kan fascinera och vara till nytta. Det är nyttigt att ta ställning. För eller emot? Ja eller nej? Bra eller dåligt? När psalmskolan är över så ska jag återkomma med några reflektioner i ett eget blogginlägg. Just nu är jag sjuk. Sjukskriven. Då kan jag skriva om att vara sjuk. Sjukskrivning alltså. På återseende med ett leende!

PS. Det är inte bara av ondo att vara sjuk. Då hinner jag sätta mig in i SJ:s telefonkösystem. Jag behövde avboka tågbiljetterna till Stockholm. Eftersom jag hade pappersbiljetter, så gick detta inte att göra över nätet. Utan jag var tvungen att ringa 0771-757575. Till SJ:s telefonservice. Den fungerar så här: Du ringer upp och får en hel mängd knappval. Sedan följer väntetid. Var beredd på en halvtimme. Var sedan beredd på att du får upptaget-ton. Var beredd på att börja om från början. Knappval. Väntetid. SJ:s telefonservice är lika oförståelig som deras biljettprissättning. För att inte tala om alla inställda tågavgångar. Så långa PS går inte att skriva...