På varsin sida av balansbrädan sitter glädje och sorg

Det blir inget protokoll, men det blir en liten hälsning från det AU som två av StyrÖLsens medlemmar hade igår. AU som i det här fallet står för ArbetsUtskott och inte den kemiska beteckningen för guld och inte heller för den Afrikanska Unionen. Så mycket till arbete blev det kanske inte, utan mer en skön avkopplande stund efter en lång arbetsdag. Vi gick till mötet direkt efter den teckenspråkiga Frälsarkransgruppen. Det, Frälsarkransen, var en härlig stund med sittning i Olofsgården med fina samtal om förlåtelse och försoning och gemenskap kring matpajsbordet. Vi avslutade inne i den mäktigt vackra Heliga Trefaldighets kyrka med symboliska handlingar där vi la ifrån oss bördorna på altaret, tände försoningens ljus i ljusbäraren och dansade befriande rörelsedans på kyrktorget. Det blev så stilla och varmt runt omkring oss och i våra hjärtan, så det kändes som om tiden stannade upp och vi log mot varandra och såg på varandra. Det var absolut en helig stund.

Lite senare hamnade alltså jag och kollegan på puben. Vi hade bestämt oss för att besöka de relativt nya lokalerna på Drottninggatan som O'Learys har öppnat. Vi hamnade mitt i Allsvensk Fotbollskväll och jag kunde inte räkna dem alla, men det var åtminstone tjugo plattskärmar runt om i lokalen som visade olika fotbollsmatcher. Det var målkommentarer och domarsignaler i en hejdundrande blandning och någon stillsam avrundning på den stillsamma kyrkostunden blev det alltså inte. Vi hävde ändå ganska lugnt och stillsamt en Bishop Fingers och knaprade på lite nötter och jag som ändå är otroligt intresserad av fotboll sneglade då och då på skärmarna närmast där vi satt. Ölen fick bli en hyllning till vårt stamställe där vi brukar ha våra StyrÖLsemöten, Bishop Arms. För övrigt så kändes O'Learys som ett ställe där människor ska titta på sport och häva en stor stark. Det spelar inte så stor roll vad det är som finns i glaset.

Tjejen bakom disken tittade på mig när jag frågade om de möjligtvis hade någon gäst-tapp? Vad sa du? Jo, jag undrar om ni har några gäst-tappar? Med tillfälliga ölsorter? Vi har de här ölen, sa tjejen och gjorde en svepning förbi Falcon, Tuborg, Pripps, Mariestad och så den något mer exklusiva Bishop Fingers. OK, vi är på den nivån alltså på vårt AU. Efter den första ölen så bestämde vi att det får gärna bli en öl till, men inte på O'Learys. Vi var ett exotiskt kvinnligt inslag i pubmiljön och det var inte vår tanke med kvällen. Vi gick med raska steg på Drottninggatan i riktning mot Centralstationen och efter Rådhusplatsen så ligger Harrys på vänster sida. Detta började mer och mer likna en studiebesökskväll.

Det kändes rätt redan när vi kom innanför dörren. Värmeljuslyktorna på borden hälsade välkommen till ett mysställe och kristallkronorna i taket indikerade att detta var långt ifrån svettiga fotbollsstrumpor och då höjdes förväntan på att det skulle finnas en gäst-tapp. Jag ville dock inte göra om samma misstag som på O'Learys, utan frågade bara vad det fanns för sorter, förutom dem jag kunde se från andra sidan disken. Det var inte överdrivet mycket att välja på kan jag säga, men det blev en Brooklyn Brewers och vår vana trogen så sejdelbetygsatte vi dropparna och Harrys Brooklyn-bidrag kom upp i tre och en halv sejdel, medan Bishop Fingers fick tre. Jag är lite osäker på hur mycket själva miljön och mysigheten spelar in, men nog tror jag att någon halv poäng till eller från kan detta nog bidra med. Intressant blir sejdelsättandet först när vi har gjort testet i ombytt ordning. Först Brooklyn och därefter Bishop Fingers. Det kan även vara så att alkoholmängden gör sitt. Kvällen blev hur som helst bara trevligare och trevligare.

Harrys var så pass trevligt att vi tyckte det vore idé att kolla in deras meny. Vi skulle inte inta någon trerätters denna kväll, för vi hade bestämt oss för att lite tapas-plock fick räcka. Vi hade båda två blivit mätta på pajen som serverades på Frälsarkransgruppen. Detta var kvällen för lite sällskapsplock. Menyläsningen blev roligare än vad vi anade. Det var sista kvällen för gällande meny, så det var ganska onödig läsning. Dock väldigt trevlig, god och inspirerande. Vi fick sedan möjlighet att förhandstitta i höstens menyförslag och det var bara ett utkast som inte alls var färdigt. I alla fall inte stavningsmässigt. Den var skriven på det moderna sättet med avstavningar och felstavningar. Så pass grovt att det var svårt att veta hur kockarna menade. Nu inträffade fnissighetsavdelningen. Kollegan och ordföranden i StyrÖLsen, för kvällen på studiebesök, tog fram rättningspennan och satte glasögonen på nästippen. Här skulle det rättas och markeras. Hela menyn genomgick en totalrenovering och servitrisen kom till och med till vår lilla hörna och deltog i rättningsdiskussionen. Den insatsen borde värderas till åtminstone en förrätt med ett glas vin till menyrättaren. Jag kanske kan få lite gratis-nötter eftersom jag bidrog med stavningsförslag och fakta genom min iPhone.

Plötsligt upptäckte vi att vi var sista sällskap och det var inget som upprörde oss, utan det har vi blivit vana vid genom vårt StyrÖLsearbete. Vi ringde fram kvällstaxin med Mr T som vänlig och trevlig chaufför. Det var inte så stor uppoffring för honom som det kan låta, eftersom han kom ifrån kvällsrepetitioner. Nu fick han två glada damer som sällskap på hemvägen och han såg inte alls lidande ut. Gladheten fortsatte fram genom dagen idag och även vid trädgårdspysslandet i nedåtgående höstkvällssol. Då kom budet om att min älskade och väldigt fina moster Gerd har fått sluta sitt jordeliv. Hon är min gudmor sedan jag döptes i Virserums kyrka i augusti nittonhundrasextiofem. Hon och morbror öppnade sin dörr när jag fick permission från Karolinska sjukhuset och när jag kom till Södertälje och min första lilla lägenhet, så kom Gerd med en vattenkanna och färska bullar. Moster Gerd, så söt som spunnet socker. Himlen har nu blivit vackrare och här på jorden fylls tomrummet med saknad. Efter en älskad hustru, mor, farmor och gammelfarmor. Så just nu känns det som om det inte bara var höstsolen som gick ner, utan det känns som om vi pratar om en ordentlig och långvarig solförmörkelse. Mina tankar går till de närmaste och jag vet att just nu kämpar min mamma med sorgen och saknaden efter ännu en syster som har gått till det himmelska hemmet. På återseende med ett leende känns dock som tröstens ord ikväll!

PS. Det här är mitt för dagen andra PS-skrivande och jag skulle kunna göra det lätt för mig att påminna Lennart att skicka lite tårta till nattsuddandet, men lite trist med tårttjatande. Då är det väl mer på sin plats att påminna om att detta är den tunga årsdagen av Estonia som sjönk för sexton år sedan. Åttahundrafemtionio personer dog och endast etthundrafemtio överlevde. Jag undrar hur livet ser ut för dem idag och hur en sådan här dag känns? Det är omöjligt att föreställa sig. Jag tänder ett ljus för oss alla. Vi behöver det, eller hur?

Nybliven strumpägare

Jag har blivit med vattentäta strumpor. Det är förstås inte alls lika stort som att bli med barn, men bra nära. Fördelen med vattentäta strumpor är att det inte behöver gå någon väntan i nio månader innan jag får smeka dem och pussa på dem, utan de är klara att på en gång ha närkontakt med. Jo, de kostar en rejäl slant och smålänningarna skulle sätta kaffetåren i fel strupe om de fick veta priset och sedan skulle det ta månader för dem att hämta andan igen. Om de inte bearbetade chocken förstås med att uppfinna någon egen variant. Sockstickning av restgarner och så sy fast en avlagd och urblekt vaxduk på utsidan. Simsalabim, Småland goes kajaking.

Kära smålänningar. Jag förnekar inte min födelseplats eller min barndoms hagar. Jag har inte blivit någon märkvärdig norr-om-Dalälven-bo. Jag gillar tanken på egna idéer och initiativ, men i det här fallet tror jag på praktiska och fungerande grejer. Ska vi spara pengar, så kanske vi kan börja i den änden att vi cyklar till jobbet och låter bli att köpa vatten på flaska? Är det något jag verkligen inte vill, så är det att sätta ner fötterna i nästan fruset vatten. Nu slipper jag det. För jag har blivit med vattentäta strumpor! De är svarta med blå kant upptill. Närmast huden är det en värmande ullstrumpa och ytterst ett skyddande, vattentätt lager av något specialmaterial. Jag är inte så instuderad på ämnet ännu. Jag är bara fascinerad så långt och väldigt förväntansfull över om det verkligen kan fungera. Strumporna ska förstås så snart som möjligt få komma i sitt rätta element, i något fostervatten nära oss.

Precis som när ett barn blir till, så beror det på två människors ljuva förening och därför är jag inte ensam om att ha blivit med vattentäta strumpor. Mr T är också en nybliven och väldigt lycklig vattentäta-strumpors-ägare. Han är däremot inte smålänning och ska enligt myter och sägner inte reagera på priset som en sådan, men nog hörde jag en liten suck av andhämtning även hos honom och ett litet: oj... Men han var, precis som jag, mest glad och lika lite angelägen om att sätta bar hud i isvatten och dessutom är han lika mycket angelägen om att så snart det ges tillfälle få testa. Jag kan höra hur Lisa ropar till mig på nätterna: Jag vill inte hänga här längre. Bär ner mig till sjön. Bär ner mig till sjön. Jag känner att jag måste i.

Lugn Lisa. Vilken dag som helst nu. Vi har blivit med vattentäta strumpor, så det finns egentligen inga hinder kvar. Min älskade skönhet är ju en VKV Lisa till modellen. Systerkajak till VKV Anita. Jag tänkte att jag skulle ha en dopceremoni och avtäcka det riktiga namnet. Nåde den som smäller en flaska mot hennes skrov, men jag korkar gärna upp lite champagne och skvätter på henne. Jag trodde det skulle vara en enkel match att namnmärka en båt. Antingen med färg eller med någon slags plastdekal. Men inte. Det var en flerstegsprocedur och när höstvindarna blåser snålt, så tror jag att det får vänta till våren. Det finns många föräldrar som dröjer med att gå till kyrkan för att döpa sina barn, så då kan mitt kajakdop anstå till våren. Vem vet, det kanske finns dekalexperter i läsarkretsen, så att tips kan flöda in bland kommentarerna? Det vore suveränt. Annars går det bra att kommentera ändå. Det ger liv och glädje till bloggen. Jag menar att det livar upp en seg, gammal bloggare och gör mig glad. Jag är nämligen glad att du finns i mitt liv.

Nu skulle jag ha velat haft en snygg övergång till Lindex, men jag vet inte hur det skulle gå till? Något förenande är strumpor förstås, sådana säljer även Lindex. I övrigt är det svårt att jämföra Naturkompaniet med Lindex kan jag tycka. Annars kan Lindex jämföras med nästan vilken damklädeskedja som helst. De flesta närmar sig H&M i sitt utbud mer och mer. Lindex kunde förut vara en butik för trettioplusarna upp till min mammas ålder och kanske till och med ännu äldre. Min mamma är sjuttiofem. Jag tänker ofta på henne när jag går igenom klädhängarna på Lindex. Nu händer inte detta dagligen. Inte månatligen heller. Dock då och då årligen. Helt klart är att Lindex vänder sig till en yngre och yngre köpskara. Problemet tycker jag är att dessa yngre kunder skulle inte för sitt liv få för sig att gå in på Lindex. Deras blickar är riktade till Gina Tricot, Carlings, Blå, MQ och H&M .

Jag höll utkik efter en jeanskjol. Jag är jeansälskare. Mina jeansshorts har fått slita hårt i sommar. Min jeanstunika åker på titt som tätt, för att inte tala om jeansbrallorna. Om jag måste välja ett favoritplagg så skulle jag sätta jeans högst upp. En jeanskjol i mörk demin, vore inte det snyggt i höstrusket? Med en färglad kofta och mysig sjal? Jag har inte gjort någon heltäckande jeanskjolsundersökning, men jag hittade en fin på Åhléns i lite stretchigt material. Nu köper jag sällan första bästa, utan det kunde ju tänkas att det fanns någon bättre på exempelvis Lindex. Vad hittade jag där? Mängder av olika modeller av korta jeansshorts! Vi är i slutet av september och affären är full av jeansshorts som slutar strax under ljumskarna. Jo, jag är uppdaterad och jag vet att det handlar om MODE. Det ska alltså vara tjocka strumpbyxor, eller för all del tunna också, under shortsen. Jag lyckades hitta EN jeanskjol. Den var så där moderiktigt sliten så att den såg ut att ha använts av en bondmora dagligen i trettiosex år och som ett par gånger hade fastnat i skördetröskan och rivit upp tyget. På Lindex. Jag vet inte om det har funnits någon Lindex-själ någon gång, men i så fall är den såld nu.

Jag har lovat mig själv att återkomma till Lindex när rean startar. Inte för att handla ljumskjeansshort, utan för att se om min förutsägelse stämmer in. Jag tror nämligen att det kommer att hänga en hel del överblivna shorts från 79:- till 139:- och jag ska komma ihåg att tips mina ungdomliga bekantskaper om att de ska skynda att fynda. Jag har dock mina farhågor att de dissar shortsen redan på butikskedjans namn. Lindex? De har inte de rätta sömmarna, de rätta knapparna, den rätta trasigheten eller den rätta tight- eller loose fiten. Medan jag funderar vidare på detta, så ska jag skicka ut en stilla bloggundran om vart alla tanter från 30+ och uppåt har tagit vägen? I och för sig behöver jag ju inte skicka ut någon bloggundran. Jag kan istället skicka in den till mig själv. Den bloggande jeanstanten har stuckit iväg till Naturkompaniet. De vattentäta strumpornas Mecka. På återseende med ett leende!

PS. Så skönt det har varit med en fri förmiddag. En lugn frukost. En skogspromenad med älskade Millie och Mr T. Höstsol som lyser upp trädens grenverk. Mössan på huvudet som kämpade emot de något kalla höstvindarna. En skön stund med fötterna på fotpallen, kaffekopp på räckvänligt avstånd och så bloggning. Det är på sin plats med grattis till min svåger Lennart som har namnsdag idag. Får du någon gräddtårta över kan du väl skicka den med ilbud till metropolen Hille?

Lycklig bloggare har kommit hem

Igår morse vaknade jag tidigt till nyheten att det finns kanske en liten chans till att Alliansen får klara regeringsstyrandet på egen hand. Det dröjer lite innan alla poströster är räknade och tydligen rör det sig inte om så många röster till, för att slippa SD i vågskålsavgörandet. Under tiden känns det som om Sverige står stilla och att landet med andan i halsen väntar in det slutgiltiga beskedet. Om nu SD kommer att spela en viktig roll, så tror jag på ett närmande från alla andra partier mer än ett avståndstagande. Det är bättre att lära känna sin fiende, så att vi lär oss vad vi ska argumentera emot än att bara skjuta ifrån och då riskera att bli tagna på bar gärning utan någon kunskap i bagaget. Det går att starkt fördöma deras politik och ta avstånd från den och samtidigt öppna för möte och argumentation. Det värsta som kan hända är att vi sopar problemet under mattan och låtsas som det inte finns. Vi får inte glömma bort att en stor grupp medborgare har lagt sina röster på SD och vad händer om de märker att vi sopar dem under mattan? Blir de inte tagna på allvar, kommer ett missnöje att breda ut sig och en kampglöd utan dess like.

Vi bör ta dem på allvar. För det är fruktansvärt allvarligt det som har skett. Vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och många av våra grannar, vänner och släktingar tycker det är bra. Vi måste inte bara lära oss att förhålla oss till det. Vi måste lära oss att motarbeta det på ett vettigt sätt. På ett sådant sätt att vi inte gör oss skyldiga till smutskastning och förtal. Kunskap är makt och kunskap är lätt att bära. Se till att du skaffar dig kunskap för den kommer att behövas den närmaste fyraårsperioden.

När tiden ändå stod stilla i landet, så passade jag och en kollega på att ta oss till en plats där tiden verkligen står stilla för jämnan. Det är egentligen bara på naturen som jag märker att Stiftsgården Breidagård åtminstone flyter med i årstidernas förändringar. För övrigt känns det som en plats långt borta från den vanliga, alldeles för uppvridna tidsrytmen. Breidagård är en plats där vi människor hinner och orkar vårda själen. Vi kommer längre in än att bara tänka på huvudvärk, spända axlar, magkatarr, hjärtslag och tar oss med lugnare andning förbi alla spärrar som i vanliga fall verkar oöverstigliga eller omöjliga att forcera. På Breidagård blottas själen och det kan verka obehagligt. Men här får alla känslor plats och får den vård och omhändertagande som oftast skjuts undan.

I kombination med vackra omgivningar, god mat, trevlig gemenskap, vila, meditation och samtal, så känns det som en bit av himlen har lyfts ner mitt ibland oss. I vanliga fall så är Breidagård en välbesökt plats och deras Retreat-, Andrums och Nära samtals-dagar blir snabbt fullbokade. Det är en förmån som anställd i Uppsala stift att få den möjligheten till avbrott i den vardagliga tjänsten. Några dagar på Breidagård gör verkligen underverk. Den här hösten pågår en tillbyggnation och gården kommer att få ett fint konferensrum, meditationsrum och några andra faciliteter. Som med så mycket annat på Breidagård, så tror jag det är väl genomtänkt och kommer att bli en stor tillgång till verksamheten där.

Eftersom det just nu är lite av en byggarbetsplats på detta paradisområde, så ligger mycket av verksamheten vilande. Därför var det en extra förmån att få komma dit, om än så bara för ett drygt dygn. Det var många längtande kommentarer från arbetskollegor när vi lämnade Gävle. Javisst kändes det otroligt lyxigt att få komma dit och det dröjde inte många minuter förrän jag påverkades av Breidagårdstempot eller snarare lunken. Jag går långsammare. Jag andas långsammare. Mitt hjärta slår långsammare. Jag tar mig tid att reflektera och då märker jag att jag har ett hjärta där inne. Jag känner hur lungorna fylls av luft. Det var dessutom många kära återseenden och varma kramar. Som att komma hem, fastän vi hade åkt cirka tolv mil bort.

Idag på förmiddagen så hade vi en dryg timme av eget arbete. Solen sken från en klarblå septemberhimmel och naturen glänste i solskenet. Jag och min kollega hade samma tanke i huvudet. Promenad bort längs grusvägen. Vi fyllde termosmuggar och tågade iväg till bryggan några kilometer bort. Det finns en brygga precis vid stiftsgården också och där låg Tryggarekan fortfarande i vattnet. Vi slog oss ner på en bänk vid ett båthus och där njöt vi av en härlig dag på jobbet. Vi ventilerade stort och smått. Vi tänkte till kring en dansuppgift som vi hade fått och plötsligt blev vi varse att så stilla står inte tiden på Breidagård. Vi hade en tid att passa och vi fick ta snabba steg tillbaka. På eftermiddagen blev det en hel del dans med änglar. Det var härligt. Jag borde kanske tala om att vi var där på en kreativ dans- och rörelsekurs?

Du vet säkert hur viktig maten och fikat är på sådana här träffar. På Breidagård är varje måltid en fest och jag känner mig verkligen som den där utarbetade tvåbarnsmamman, som skickas bort för återhämtning och lyx i vardagen. Jag blir oftast bara stående och tittar på det som är uppdukat. Att äta på Breidagård är en visuell upplevelse. Några av deltagarna bodde i den lilla stugan och jag fick flytta in i Apelsinlunden, granne med Lillkammaren, där jag bodde senast. Apelsinlunden var ett härligt rum med sjöutsikt, men jag tror ändå att jag har hittat mitt favoritrum på Breidagård: Lillkammaren. Det rummet är som det hörs på namnet litet och väldigt mysigt. Ljust med röda detaljer. Precis som den skrivarlya som jag är på jakt efter.

På tal om att skriva så hade jag förhoppning om att kunna skriva lite psalmtext, men nej... det bidde inget av den saken. Jag bestämde mig ganska snart att inte få ångest och ont i magen för den skull, utan att istället ta tillvara på den skönhet och vila som finns på Breidagård. Stress och magont upplever jag så ofta i vardagen hemma, så lite extra av den varan för psalmskrivandets skull gör varken till eller från. Jag fokuserade därför på dansen, meditationen och den fantastiska gemenskapen i gruppen. De stunder vi delade med oss av olika upplevelser var så starka och berikande. En god grund för psalmskrivande en annan dag. Jag behöver väl knappast lägga till att jag är lycklig just nu? På återseende med ett leende!

PS. Almanackan säger höstdagjämning. Jag säger grattis till kusin vitamin i Nybro. Hoppas du har en härlig födelsedag. Det är du värd! Hipp hipp HURRA! Må solen skina på dig när dess skivas centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären... det som är höstdagjämning.

Idag är det Lisas dag!

Mitt femhundrafemtionde blogginlägg. Jag som tillhör den kategori av människor som tycker om att fira minsta lilla tillfälle borde lägga upp en bloggfest. På något sätt kom festen av sig. För precis ett dygn sedan så stängdes landets vallokaler och en lång valvaka började. Ganska så snart visade det sig att SD verkade ta sig in i riksdagen och idag har stämningen i vårt land präglats av det faktum att vi har fått in dem i våra styrande korridorer. Så någon feststämning kommer inte att infinna sig. Det har bildats grupper på Facebook som klart tar avstånd från detta rasistiska politiska ställningstagande. SD:s anhängare kontrar då förstås med motgrupper.

Det stora samtalsämnet idag på jobbet var förstås valresultatet och det kändes som om luften hade gått ur oss alla. Det var besvikelse och ilska. Inte så mycket förvåning, i alla fall inte från min sida. Vårt samhälle har under många år gått i den riktningen att vi tänker på oss själva och skiter i andra. Då passar det för 330 000 medborgare att rösta fram SD. För många av dessa väljare rör det sig säkerligen mer om längtan efter tillhörighet än politisk övertygelse. Efter att ha hört dessa diskussioner runt fikabord och i lunchsamtalen under dagen, så kändes det skönt att cykla hemåt framåt kvällningen. Luften var hög, klar och sval. Himlen var blå och solens strålar lyste på oss alla, oavsett hur vi hade lagt våra röster.

Det var på travrakan som jag såg henne. Alltså, raksträckan förbi travbanan i Gävle. En förtvivlad kvinna som stod bredvid sin cykel. Det såg ut som hon väntade på något eller någon. När jag var precis bredvid henne, så kommer orden från mig själv: Kan jag hjälpa dig med något? På bruten svenska så berättade hon att en av papperskassarna från Willys hade ramlat av från pakethållaren. Styret var tungt på grund av att cykelkorgen var fullpackad av varor. Kassen som hade gått i backen stod bredvid på cykelvägen. Många av varorna var spräckta. Det visade sig att vi bodde åt samma håll och jag erbjöd mig att ta hennes förstörda kasse i min cykelkorg. Min skinnryggsäck tog jag på ryggen.

Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig under färden. Vi pratade om allt och jag fick en annorlunda och intressant hemfärd. Vid Konsum Triangeln kom hennes son på cykel och tog över transporten av varorna. Då hade vi diskuterat lingonskogen och att den knäckta gurkan kanske kunde få bli till tsatziki till kvällsmaten. Kvinnan drog på munnen åt mitt förslag. När vi skiljdes åt, så tog jag ett beslut. Nä nu banne mig får det vara nog. Låt oss ta krafttag mot detta smutskastande mot varandra. Låt oss räcka ut våra händer och ställa frågor som visar att vi bryr oss om. Hur mår du? Kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha sällskap? Vi kommer att märka hur det stärker oss själva och hur våra liv blir berikade. Ska vi följa i SD:s spår, så kommer vi finna oss själva inmotade i ett hörn där det blir trångt och utan vidgade vyer. Jag är född unik precis som alla andra människor på vår jord, så någon nickedocka och inrättning i några galna led tänker jag inte ställa upp på.

Jag cyklade hemåt och när jag passerade Strömsbro kyrka, så kom uppmaningen inom mig: Be! Just ja. Vår främsta uppgift som kristna är inte att sitta och kasta skit på andra utan det är att be för vårt samhälle, för våra ledare, för människor som behöver vägledning och påtaglig hjälp. Tänk så mycket som hinner hända under en sex kilometer lång cykeltur. Jag riktar fokus bort från det som suger ut min kraft och som får mig att känna ilska och istället vänder jag min blick till Gud som håller hela världen i sin hand. Jesus älskar alla barnen. Alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Min andra vers: Jesus älskar alla barnen. Alla barnen på vår jord. Alla lika värda är. Nu han detta SD lär. Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Det kändes som om det var något som inte stämde idag på morgonen när jag cyklade in till jobbet. Dagsscenariot var overkligt. Jag har aldrig varit rejält dagen efter, men på något sätt så inbillar jag mig att det skulle ha kunnat kännas som det jag och större delen av Sverige kände i arla morgonstund. Vad hände egentligen? Hur kunde vi bli så packade att vi inte minns historiens hemskheter utan bjuder in dem återigen? Jag funderade på vad det var som inte stämde och konstaterade att det var det flödande solskenet. Om väderleken skulle ha matchat det tillstånd som Sverige nu befinner sig i, så borde det ha hällregnat. Ändå sken solen och dess uppgift var att få mig på gott humör. Det lyckades. Ett kamphumör för det som är gott! På återseende med ett välgörande leende!

PS. Måndagsfesten är i full gång. Den började faktiskt ganska så direkt när jag kom hem och satte in cykeln i garaget. Då var jag framme och smekte Lisa och önskade henne ett stort grattis på namnsdagen. Jag lovade henne att hon snart skulle få komma ut i vattnet. Hon ska egentligen inte hänga i garagetaket och verka torr och tråkig. Sköna VKV Lisa. Min ögonsten. Jag förstår att Gud hade för avsikt att låta oss människor födas i en kajak med en paddel i händerna, men så påminde han sig om den fria viljan och tänkte: Just ja, jag får stå för mitt ord och låta dem göra sina kajak- och paddelval själva. Hade han förstått hur galet ett riksdagsval kunde gå, så hade han säkert tänkt till en gång till om den fria viljan.

sÅ dUMT!

Nu stängde vallokalerna och jag hoppas att vi alla som har rösträtt har nyttjat den under dagens öppettider eller i förhandsröstningen. SVT:s första valundersökning visar att de stora blocken ligger ganska nära varandra och tyvärr så ger indikationen en fingervisning om att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Med 4,6 procent på TV-skärmens stapel så hoppar SD:s anhängare av glädje. I nuläget är det ett mycket osäkert läge och det första beskedet är en vallokalsundersökning, så jag inväntar det definitiva beskedet när alla rösterna är räknade. SD:s talesman talar om verklighetens folk och lovar nu att de ska ta hand om Sveriges politik mycket kraftfullt. Måtte inte detta parti få en vågmästarroll och måtte de övriga blocken lyckas styra upp detta med mycket vishet och sunt förnuft. Jag kommer att följa valvakan med större vaksamhet än någonsin.

Det verkar bli en lång dags färd mot natt. Ett uttryck som jag tidigare bara har använt i kyrkliga sammanhang, när det efter en lång arbetsdag också har varit ett kyrkligt sammanträde på kvällen. För att vara en ledig söndag, så vaknade jag alldeles onödigt tidigt. Redan klockan fem. Givetvis tog jag mig själv i örat och sa till mig på skarpen att jag skulle somna om och det gjorde jag. Till klockan sju. Då låg jag och funderade en stund på om jag skulle stiga upp eller om jag återigen skulle ta mig själv i örat och uppmana till omsomning? Det blev ett tredje alternativ. Jag la mig på spikmattan och hoppades på att den vanliga effekten skulle infinna sig. Trots alla spikstick så brukar jag bli så avslappnad att jag somnar. En varm känsla sprider sig i kroppen och det börjar pulsera. Det känns som om kroppen masserar sig själv. Vetenskaplig forskning visar att blodtrycket sjunker och att ämnesomsättningen stimuleras. Jag hinner inte märka det, för som sagt så somnar jag oftast väldigt snabbt.

Vid åtta-slaget lyssnade jag på nyheterna och hörde att vallokalerna precis hade slagit upp portarna och det var inte många minuter därefter som sonen stod påklädd och meddelade att han var på väg till Hilles församlingsgård för att lägga sin röst. Det var inte på grund av att han är en ivrig förstagångsväljare eller en ovanligt morgonpigg yngling, utan som vanligt en mycket engagerad fotbollstränare. En match i Skutskär stod på det tidiga söndagsschemat. Som så här med dagsfacit i hand slutade med seger för Hilles grabbar i P15-laget med 0-8. Nästan lika stora siffror vann sonens lag med när Hilles A-lag mötte Valbo IF på bortaplan. Siffrorna på den digitala tavlan visade 0-7 när domaren blåste av matchen. Valbo åker ur division tre och Hille tuffar på. Nu återstår bara en match innan säsongen är över och det blir ett möte mot Falun på hemmaplan nästa helg. Hille har gjort det bra. Över förväntan bra. Roligt för lilla Hillebygden. Jag ser fram emot nästa helg redan nu. Då blir det mycket fotboll, blandat med väldigt mycket jobb.

Så här dags nästa söndag så kommer jag säkerligen att sitta och pusta ut. Veckan som ligger framför är välplanerad om vi med det menar att det är en noggrann fylld almanacka. Jag skulle egentligen vilja säga att den är väl oplanerad. Jag borde ta mig i båda öronen och säga aja baja, men nu är det som det är och jag får göra det bästa av situationen. Jag kan låta det gå för den här veckan, men det får inte bli någon vana. Låt-gå-mentaliteten får dock inte användas i sammanhanget valdag. Jag tycker det är en skam för vårt land att ett så klart rasistiskt parti kommer in i vår riksdag. Demokrati är något vi ska vara stolta över. Men det ordet handlar inte bara om rättigheter. Det handlar lika mycket om skyldigheter. Demokrati för så många andra ord med sig som till exempel: solidaritet, jämställdhet, rättvisa, broderskap och frihet. Försök få in dessa ord i SD:s partiprogram. Du kommer inte att lyckas.

Tyst demokrati och tyst diplomati är inget för mig ikväll. Nu måste vi alla höja våra röster igen, även om vi redan har gjort ett val idag. Vi har stoppat tre lappar i tre olika kuvert och ändå står vi nu i den sitsen att SD, ett klart främlingsfientligt parti, kommer in i riksdagen. Helt sinnessjukt. Jag gläds ändå över att det finns partiledare och övrigt paritfolk som bestämt tar avstånd mot detta och vill göra allt de kan för att motarbeta dessa iskalla vindar. Förstår inte svenska folket att detta kommer att slå mot oss alla? Vi kommer att tvingas bedriva jakt på varandra. Det blir vi inte starkare av. Alla tillsammans, mot ett gemensamt mål, däri ligger styrkan.

Solen har skinit mestadels av denna valdag. Synd att det tornar upp sig så gigantiska orosmoln på den politiska himlen. Vad ska vi som land få betala för att vi inte är medmänskliga i valresultatet? Det känns som om vi hamnar i en enda stor kalldusch och kanske är det vad vi behöver? En rejäl omskakning så att vi börjar inse allvaret. Just nu har jag lust att ta SD:s små gossar i öronen, men även Maud Olofsson och före detta KD-ledaren Alf Svensson som står och hummar i den här frågan. Det är oroväckande och jag funderar på vad detta hummande kan leda till. Jag vill höra Alliansens linje klart och tydligt uttalad. Vad tänker ni göra med SD? Just nu hörs de tydligaste markeringarna från den röd-gröna sidan. Det är längesedan jag slutade som aktiv nagelbitare, men det här blir en orolig kväll. Finns antinagelbitarmedlet Stopp & Väx kvar? I så fall så skulle jag smeta sådant över hela SD så att det blir tvärstopp för dem, så att vi i Sverige kan fortsätta att växa som människor. Som fria människor. På återseende med ett något oroat leende!

PS. Var uthålliga i bönen. Vaka och be. En liten valnattshälsning från Bibeln.

Varning på stan!

Det har kanske inte undgått någon att det vankas val i Sverige på söndag? Du som har rösträtt, använd dig av den! Då kan du i alla fall med gott samvete och med rent mjöl i påsen säga: Jag gjorde vad jag kunde. Visst, det handlar om att få Sverige på rätt köl igen och på många olika områden. Det finns inte ett enda parti som klarar av att få ihop ett program som jag köper rätt av. Jag skulle behöva plocka lite här och där och få ihop en politisk buffé som jag känner överensstämmer med det Sverige som jag vill leva i och som jag önskar att mina barn ska få leva i. Det måste göras något nu om vi ska känna att vi kan lämna över landet till barnbarn och kommande generationer.

Självklart är vård, skola, arbetslöshet, sjukförsäkringar, kultur med flera punkter väldigt viktiga. Men ska det finnas förutsättningar för att vi överhuvudtaget ska kunna andas, så är miljön i skriande behov av att bli sedd och åtgärdad. Mänskliga rättigheter och en utblick internationellt för att gripa in i fattigdom, sjukdomar och svält är också något som måste högt upp på de partipolitiska agendorna. Då lyser ett parti klarare än alla andra som absolut INTE får komma in i Sveriges styrande korridorer. Det har redan fått gå alldeles för långt och på många stolar sitter redan representanter för Sverigedemokraterna. Vilket jag för mitt liv inte kan förstå.

För det första kan jag inte förstå hur ett sådant parti kan ta sig fram så långt. För det andra kan jag inte förstå vilka det är som röstar på det. Jag vet att människor blir galna när någon drar upp likheter mellan Sverigedemokraterna och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, men jag tycker det är omöjligt att låta bli att göra det. Fortsättningsvis använder jag mig av förkortningarna SD och NSDAP. Då ser vi att det bara genom bokstavskombinationen finns en likhet. Släng dit ett bonus-P och du får ordet NAPP och den bokstavsleken gör jag inte för att vara rolig eller göra dem till åtlöje. Utan den gör jag för att verkligen placera dem där de hör hemma. I en spjälsäng. Med napp och blöjor. Med förhoppning att någon vill ta sig an dem och vårda dem. Hjälpa dem att växa upp och uppfostra dem. De har mycket kvar att lära. Framförallt av den skrämmande historien, som de är på väg att återupprepa. Låt dem inte göra det misstaget. Låt oss inte ge dem tillfälle till detta.

Jag förstår att många rycker på axlarna och tycker att jag målar fan på väggen. Jag målar f-n vad du vill på väggen om det kan få stopp på dessa riktningar. Minns hur det såg ut i Tyskland på nittonhundratrettiotalet. Det hade varit en politisk instabilitet under en längre tid. Så kom Hitler och utnämndes nittonhundratrettiotre till rikskansler. I början ledde han en koalitionsregering, men det dröjde förstås inte länge förrän han manövrerade ut sina samarbetspartners. Hur storyn fortsätter borde de flesta känna till, men jag börjar tvivla på det med tanke på att samma strömningar nu breder ut sig över Europa. Visst, jag är medveten om att det råder frustration, missnöje och förvirring i vårt samhälle idag, men är inte det att föredra i jämförelse med vad som väntar om SD får något att säga till om?

I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer. I vårt Sverige värnas det svenska kulturarvet, ett folkhem byggt på en gemensam värdegrund och svenskarnas rätt att utveckla sin kultur på egna villkor. De föregående meningarna har inte jag kommit på. Jag har hämtat dem på Sverigedemokraternas hemsida under fliken "Våra åsikter". Följ gärna länken till Sverigedemokratisk Ungdom. SDU. De uttrycker sig med utropstecken. Vi är de enda som kan stoppa vansinnet! Vansinnet i det här fallet är invandringen. SDU vill bekämpa svenskfientligheten. Vilken svenskfientlighet? Är de påtända? Hallucinerar de? Har de förföljelsefobier? Eller är det bara ett smart politiskt grepp att få oss att tro att alla invandrare är fientligt inställda till Sverige och svenskarna? Hur korkat får ett politiskt program vara?

Svenska jobb ska i första hand gå till svenska medborgare. Så tycker Sverigedemokratisk Ungdom. Snart kommer det in annons på annons till Arbetsförmedlingen. Sökes: Svensk drottning. Sökes: Svensk anfallsspelare till landslaget. Högen blir större och större. Vi kommer inte längre kunna åka utomlands och säsongsarbeta eller bli permanentboende. Drömmer du om att bli fårfarmare i Australien eller skidliftsskötare i Norge, så sluta genast upp med sådana dumheter. Du kan väl inte bli invandrare och ta jobben ifrån medborgarna i andra länder? Jag skulle vilja ha SD:s definition på svensk. Hur många generationer måste finnas i generna för att bli svensk? Finns det risk för att alla skåningar helt plötsligt måste deporteras till Danmark och hur gör vi med Mark Levengood? Någon som har släktforskat på Jimmie Åkessons släktträd? Har den grenen alltid stått fast rotade i den svenska myllan? Anna Maria Roos vänder sig säkert i sin grav, när hon ser att SD använder sig av hennes textstrof: Blåsippan uti backarna står, på deras hemsida.

Förr i tiden användes blåsippan som läkemedelsväxt, bland annat till att läka sår. Faktum är att blåsippan är en växt som kan bli mycket gammal. De blommor som lyser upp vårmarkerna åt oss kan mycket väl tillhöra samma planta som spred vårkänslor åt de människor som levde här på den tid då landet Sverige ännu var i sin linda. Dessa egenskaper – att väcka en hel nation ur vinterdvala, att läka det som sårats och att överleva århundrade efter århundrade – gör den i dag fridlysta blåsippan till en utomordentligt god representant för sverigedemokraterna och det varma, Sverigevänliga budskapet. Slut citat. Jag tänker återerövra blåsippan som min vårfavoritblomma. Jag tänker återerövra den svenska flaggan som mitt hemlands flagga. Jag är trött på detta trams och hänvisar till allemansrätten. Det står inte allesvensksrätten. Vi ryms alla under Sveriges lands flaggor där de vajar i den friska vinden. Om SD vill fortsätta att förespråka kyliga vindar, så kan de väl hålla sina möten inne i ett kylrum och ta med sig en Carola-fläkt in dit? På återseende med ett leende!

PS. Alla trick för att locka väljare verkar vara tillåtna. Moderaterna bjuder på kanelbullar på Rådhustorget. Skulle det ha varit någon vits med att propagera för Alliansen, så borde väl Folkpartiet haft kaffe, Centerpartiet haft servetter och KD kanske en skvätt mjölk och en sockerbit? Jag är kanske otacksam och egentligen förstår jag inte varför jag ägnar detta något bloggutrymme överhuvudtaget. Detta är inte Aftonbladets eller Expressens löpsedlar. Jag borde istället skriva något om Frankrike och dess president Nicolas Sarkozy. Väldigt intressant att en son till en ungersk invandrare, nu sitter på presidenttronen och vill begränsa invandringen. Hans snyftiga tal, där han kände sig påhoppad och anklagad i frågan om Frankrikes behandling av romerna var bedrövligt. Det borde ha funnits en sådan där pip-funktion, som censurerar delar som inte bör publiceras. Heder åt EU-kommissionären Viviane Reding som kallade Frankrikes agerande för en europeisk skam. Äntligen någon som visar lite stake i de där sammanhangen. Det hoppas jag att SSK gör ikväll också. I Elitseriepremiären hemma mot Luleå.

Jag hör mig själv säga rengepar

I en ålder av fyrtiofem år, så är det inte så många saker som jag räknar timmarna till. Du vet så spännande förväntansfull som inför sin sjuårsdag eller sådär pirrigt längtandes kvällen innan julafton. Självklart ser jag fram emot tillfällen då det händer något speciellt och jag gläds. Fast den där nästan-sju-års-känslan eller uppesittarkvällskänslan, den infinner sig med hundraprocentig säkerhet i samband med styrÖLsemöten. Igår kväll var det dags. Uppvärmningen bestod av terminsstarten av den teckenspråkliga Frälsarkransgruppen på Olofsgården. Vi samlades kring pärlan som heter Bekymmerslöshet. Därifrån gick jag och mina kära styrÖLseledamöter och praktiserade bekymmerslösheten.

Det är märkligt så fort tiden kan gå, men hela styrÖLsen, det vill säga tre personer, tittade på sina klockor och utbrast: Kära hjärtanes, vad klockan är mycket! Ja, nu utbrast vi inte precis i samma fras, men innebörden var densamma. Vi fick börja kolla när sista bussen skulle gå hem? Hade den gått? Hur går bussarna efter klockan arton nuförtiden? Är det fortfarande tio i och tjugo över som gäller? Två körkortsinnehavande söner erbjöd sig att köra nattaxi och den chansen tog vi tillvara. Detta var kvällen då vi för första gången åkte bil hem från ett styrÖLsemöte. Buss och cykel är de fordon vi har nyttjat tidigare. Men jag skulle inte förvåna mig ett dugg om ordningskvinnan skulle kunna få en helikopter att landa på ett av glasunderläggen.

Jag tror att vi inte var på plats förrän vid halv-åtta-tiden på Bishop Arms. Till vår lättnad fann vi vår vrå väntandes och vi installerade oss vant i varsin skinnfåtölj. Servitrisen kom med menyn och likt TV-programmet Grevinnan och betjänten, så följde jag och ordföranden The Same Procedure. Vi beställde raggmunk och en Helsinge Rököl. Så även ordningskvinnan. Alltså, hon följde sin procedur. En titt i menyn... och sedan en beställning av raggmunk och en Helsinge Rököl. Fram med våra VIP-glasunderlägg, som för kvällen kom ihågs av ordföranden. Vi övriga två var tvungna att springa in på våra arbetsrum och hämta upp dem. Ordförandens blick sa så här: Inbilla er inte att ni kommer in på Bishop Arms och förvänta er öl utan att kunna uppvisa era VIP-kort för styrÖLsen (alltså oss själva). Du som nu vet att jag hade räknat timmarna... Att jag var förväntansfull som ett litet barn inför julafton... Då kan du säkert räkna ut att jag lydigt pinnande uppför trapporna och roffade åt mig det lilla underlägget.

När jag satt där i fåtöljen med underlägget på det lilla bordet och med glaset innehållandes Helsinge Rököl i min hand, så tittade jag på mina vänner och kände hur hela jag fylldes av glädje och en kärlek till dem båda. De är speciella. För att inte tala om våra samtalsämnen. Du som tidigare har följt våra protokoll vet att jag brukar vara bakbunden när det gäller vad som får bloggpubliceras eller inte. Denna gång så behövs inte det och det beror inte på att jag har fått stränga förhållningsregler. Vad jag minns så fick jag inga förhållningsregler alls. Denna gång har jag nått min egen spärr och gör bara ett skrap på ytan. Mycket av kvällen ägnades åt raggningstekniker hos män som imponeras av en gräsklippande kvinna. Vi ägnade några intensiva minuter åt stilettklackar och ordningskvinnan fick oss övriga att tappa hakan ett flertal gånger. Arton kronor? Va? Är det möjligt? Sa du arton kronor?

StyrÖLsen beslutade att enhälligt att skjuta på öl- och whiskeyresan till Stockholm i början av oktober och istället förlägga den till Göteborg efter nyår. Protokollföraren åtog sig även uppdraget att inköpa en mindre anteckningsbok, eftersom det vore bra att ha något vettigt att anteckna i för protokollskrivandet. Som det nu är, så blir det krumeluriga anteckningar i protokollförarens kalender och det ser märkligt ut när ölsorter och betygsmärkning ska samsas med arbetsuppdragen. Planer började även att smidas på en whiskeyresa med Ålandsbåten. Det kommer säkert att bli fantastiskt roligt och blir säkert av, om två tredjedelar av styrÖLsen hittar de rätta skorna. Det kanske ni inte vet, men det går inte att åka färja till Åland i vilka skor som helst. Det trodde jag. Igår kväll var det dags för att spräcka två fritt-skoval-mödomshinnor. Jag har alltså gått och varit oskuld inom detta område i fyrtiofem år. Ordföranden i snart femtiosju år.

Hela styrÖLsen var bjudna på fyrtioårskalas i lördags kväll och då fick vi tipset om ett belgiskt öl utav en manlig gäst och bordsherre. Vi hade lovat att testa det och är det något vi är bra på i styrÖLsen så är det att dricka öl och att hålla löften. Problemet var bara att ingen av oss kom ihåg vad det hette och det finns en del olika sorter belgiskt öl. Jag mindes dock siffran sex och den stod för alkoholhalten. Servitrisen knäckte nöten och sa namnet och då rann alla slantarna ner i hjärnkontoret. In med tre glas Maredsous 6.

Maredsous är ett benediktinerkloster i Namur i södra Belgien. Klostret har, liksom flera andra kloster i Belgien, givit ett bryggeri rätten att brygga öl med klostrets namn. I gengäld går en del av intäkterna tillbaka till klostrets verksamhet. Maredsous 6 är bryggt efter det originalrecept som benediktinermunkarna i Centraleuropa använt sig av sedan medeltiden, och som sedan började bryggas i större skala av munkarna i klostret Maredsous i slutet på 1800-talet. Bryggeriet lagrar ölet cirka sex månader innan det släpps på marknaden och det fortsätter att utvecklas i flaskan. Eftersom det efterjäser i flaskan så blir drycken naturligt grumlig och det såg faktiskt ut som ett mindre bra urinprov. Hade det lämnats in för analys, så hade vi alla tre kommit hem med ett halvårs lång kur med sulfatabletter.

StyrÖLsen var rätt snäll i sin bedömning och gav ölet tre sejdlar. Då fick det många plus för formen på flaskan, som med lite fantasi kunde liknas vid en trind och välmående munk i brun tagelskjorta. Ja ja, med bra fantasi alltså. Vi bestämde oss för att satsa på en tredje öl. Maredsous 6 var inte en sådan öl som vi ville avsluta kvällen med. Våra strupar var värda en bättre avslutning på en sådan härlig kväll. Vi tog hjälp av servitrisen. Nåja, först tog vi hjälp av en god vän och genom ett telefonsamtal blev vi tipsade om Grängesberg. Tyvärr fanns den sorten inte i Bishop Arms hyllor. Så då valde vi att bli rekommenderade och lyckades till och med få in ett smakprov av en sort som jag inte minns. Det var synd att mitt minne sviker mig, men kanske blir det något för justerarna att åtgärda? Smakprovet kändes både blekt och blaskigt och vi får kanske skylla oss själva, när vi går ut så hårt med Helsinge Rököl och raggmunk.

Så valet föll på Zeunerts Höga kusten från Kopparbergs/Sofieros bryggerier. Leverantören beskriver ölet så här: Friskt norrländskt vatten och bayersk ölkultur är den ultimata kombinationen för att tillverka vår guldgula skatt från Sollefteå. Höga Kusten är ett specialöl med färg av bärnsten. De öppna jäskaren i produktionen och traditionen att lagra ölet upp till 8 veckor, ger den perfekta eftermognaden och smaken. Höga Kusten har medelstor beska och en relativt neutral, balanserad smak med brödigt inslag och ton av malt. Ja, färgen var bärnstensvacker och smaken var balanserad. Ett gott öl som vi gav 3,5 sejdlar. Kanske för att vi inte kunde ge det samma betyg som kvällens andra öl, Maredsousen.

Med arbetsdag morgonen därpå så fick det lov att räcka med tre öl och vi lämnade Bishop Arms som sista sällskap för kvällen. Då hade ordföranden sett till att abonnera hela sällskapsrummet för en after work och utökat styrÖLsemöte i december. Detta gör vi av vår godhet. Snart kommer en inbjudan att gå ut till hela arbetslaget och så hoppas vi på god tillslutning. Samtalsämnena kommer kanske att bli mer bloggbara eller så blir det med samma bakbundenhet som vanligt. Antingen från styrÖLsen eller från mig själv. Dessförinnan har jag införskaffat ett anteckningsblock och vi har hunnit med två ordinarie styrÖLsemöten. Till dess ska jag ha lärt mig att säga genrepar. Även när två öl har flytit ner i strupen. På återseende med ett leende!

PS. Det kom en sommar emellan och något protokoll har det inte blivit sedan sist vi besökte Bishop Arms. Det är på sin plats med ett blogg-tack för en alldeles underbar kväll i kolonin hos ordningskvinnan. StyrÖLsen var utökad med familjemedlemmar och vi bjöds på alldeles underbar mat. Den slog raggmunken med hästlängder. Mr T bakade citruspaj så det stod härliga till och ordföranden gjorde en inventering i det privata ölförrådet och när det dukades upp så såg det ut som om Bishop Arms hade öppnat filial i kolonin. Lite likör och whiskey från bloggförrådet och myggmedel som upplöste tånagellack är några glimtar från en av sommarens minnesvärda kvällar. Den sjätte juli. Grill-, citruspaj- och ölkväll som borde ha samma traditionella firande som en nationaldag. Nu är kroken kastad. Hoppas styrÖLsen nappar!