Från kommandobryggan till bryggerirekommendation

Det har gått nästan ett dygn sedan jag kom hem från styrÖLsemötet. Jag tror det kan vara bra att låta tiden få göra sitt. Först och främst är det bra att alkoholen har fått lämna kroppen och framförallt har fått lämna hjärnan, men så tror jag att det är bra att få smälta saker och ting. Låta dem sjunka undan. Med tiden är det lättare att ta dem för vad de verkligen är. Jag har under dagen reflekterat och bearbetat. Ingenting har i innevarande stund förändrats, från det jag kände igår kväll. Det var helt enkelt en alldeles underbar kväll. Det hände något. Vår styrÖLse nådde en annan nivå. Ett nytt stadium. Jag tror att om vi ser tillbaka och letar efter milstolpar i vår styrÖLsetid, så kommer vi att hitta en markering från igårkväll. Det kändes stort. På många sätt.

Jag hade på mitt ansvar att det var smärtsamt länge sedan vårt förra styrÖLsemöte. Jag ställde in en gång i början av april och därför sågs vi senast i mitten av februari. Vi kände hur abstinensen kokade inom oss och när jobbet var avklarat vid sjutton-snåret, så gick vi med raska och bestämda steg mot Bishop Arm's. Glada, förväntansfulla och hungriga. Vrålhungriga. Det visade sig att vi alla tre hade hållit igen under dagen med lättluncher och halva portioner, för att mäkta med och ge extra njutning åt raggmunken. In på puben anlände alltså tre kvinnor, vars smaklökar var förprogrammerade. Raggmunk och en Helsinge Rököl. Det vattnades i munnen.

Favoritbordet, längst inne i hörnet var ledigt. Återseendets glädje. Hemmakänslan infann sig direkt. Servitrisen kom snabbt till vårt bord. Hade hon hört vårt magkurr? En snabb beställning. Nåja, sammankallande tillika ordningskvinnan ville läsa igenom menyn. Utan läsglasögon tog det en liten rynkad-i-pannan-och-de-konstiga-grimasernas-tid. Servitrisen meddelade att det satt annat öl kvar i pumpen innan vi kunde få Helsinge Rökölet påkopplat. Cirka två glas måste tappas innan rökölet kunde flöda. Vi vågade inte vänta på att någon skulle komma in under kvällens lopp och beställa två Young's London Stout, utan vi gjorde oss själva och omvärlden en stor tjänst. Kvällen var ung. In med två öl delat på tre glas och skål för en trevlig kväll. Det låg något i luften.

Det är inte så vanligt att vi tar en öl som förrätt till huvudrätten, men Young's London Stout fick klart godkänt. Vid artontiden satt vi med huvudnumret för kvällen. Helsinge Rököl och raggmunken. Då höjde vi våra glas för en av styrÖLsemedlemmarnas släkting som firade sextioårig födelsedag på utländsk ort. Vi till och med sjöng en snutt. För Christina, som är ett bekant ansikte även för bloggaren. Hon ler alltid så glatt när jag köper världens bästa strumpor hos henne. Tänk om smålänningen får bloggrabatt nästa gång. Ett fyrfaldigt leve är hon värd också, tyckte styrÖLsen. Gävles klart trevligaste expedit. Kvällen var fortfarande ung, men det låg nu ännu mer i luften.

Nu följer ett avsnitt som har nolltolerans när det gäller bloggning. Det får inte på några som helst villkor komma ut för allmänhetens läsning. Det har jag skålat på och det gäller lika mycket som en namnunderskrift eller ett handslag. Därför kan jag bara göra ett skrap på ytan och med några enkla stolpar försöka ge läsaren ett hum om vad som avhandlades. Allting började i en hiss. Där någon räknade ränder. Det var inte en fru, utan en miss. Det är bara för sådana som sådant händer. Handpåläggning och att få lägga till. Vi övriga kan fortsätta drömma. Hon som får en buss att komma när hon vill, kommer aldrig den resan att glömma.

Siffran fyra är i sammanhanget viktig. Den visar både antal ränder och öl. Brunstberg är en man så riktig. Far fram och tillbaka på sin stora köl. Sedan var det Sture och hans egen plan. Vackra bröst under stassen, visas och blir ett godkänt span. Inget att skämmas för på solterassen. Det fick bli en sammanfattning på rim och detta är två helt underbara berättelser var för sig, men som sagt. Jag har lovat och löften är till för att hållas. Jag vet vad ett löfte innebär, men när jag roar mig med att slå upp det i en ordbok så läser jag följande: Löfte, moraliskt bindande, förklaring att man kommer att handla på ett visst sätt.

Hur härliga dessa berättelser än är så kommer de ändå inte upp i den klass som den verkligt stora berättelsen för kvällen. Jag väntar lite med att återge den. Jag är lika förpliktigad att inte blottlägga eller blogglägga något av den öppet. Jag kan dock inte låta bli att ge en ledtråd. Först ska du få en inblick i hur styrÖLsens arbete fortskrider. Nåja, så fort går det inte. Det är nog mer rätt att säga: framskrider, njutningsskrider, glädjeskrider.

En viktig punkt var att ta beslut om en oktoberresa till huvudstaden. StyrÖLsen ska delta i Stockholms stora öl- och whiskeymässa. Ledighetsansökningar ska skickas in. Två dagars hårt styrÖLsearbete väntar och förhoppningsvis har arbetsgivaren förståelse för att ett par dagars rekreation måste skjutas till. Efteråt. Bloggaren delgav också rapport från sitt samtal med ägaren till Helsinge Bryggeri. Eventuellt kommer Helsinge Rököl att tappas på flaska till hösten och därmed tog styrÖLsen beslut om att vänta med att göra en beställning genom Systembolaget tills det har blivit buteljerat. Bryggeriägaren hoppas också att vi kommer att göra ett studiebesök när de har fått sina serveringsrättigheter vid bryggeriet. Han kommer inte att behöva hoppas förgäves. StyrÖLsen är enig. Som tre musketÖLer.

Sammankallande redogjorde även för sin professionella öl- och whiskeykännarkontakt. Vi övriga beivrade detta fullt ut. Jag tror inte att det är långt kvar nu tills vi blir föremål för ett reportage, där styrÖLsen blir vida känd. Det låg så otroligt mycket i luften denna kväll och redan vid andra ölen kände jag att det här var kvällen då det var dags. Jag skulle beställa min fjärde raka öl på en kväll. Det var som en slags öländsk mödomshinna som skulle sprängas. Inte för att jag kände behov av att bli onykter. Helt och hållet för att detta var kvällen. Kanske en gång och aldrig mer.

Runda nummer tre bestod av tre nya bekantskaper. Från Wychwood Brewery. Beläget i Oxfordshire i United Kingdom. Bloggaren satsade på en Circlemaster Organic. Den köpte jag helt och hållet för att det var en fågelskrämma på etiketten. Jag blev nostalgisk och mindes den sista veckan på gymnasiet när jag och min klass klädde ut oss till fågelskrämmor en dag och stod i skolans rabatter och filosoferade. Lyd ett gott råd: låt dig inte luras av etiketter och nostalgi när du beställer öl. Alkoholhalten var 4,7 % och betyget blev, efter att glaset vandrat runt i styrÖLsen, 3 sejdlar.

Ordföranden och tillika släkting till födelsedagsbarnet beställde in en Hobgoblin. Av de tre som vi beställde in från Wychwood Brewery, så fick den högst betyg. Dock kände styrÖLsen att det räckte med 3,5. Alkoholhalten något högre, fem komma två procent. Sammankallande slog till med en Fiddler's Elbow. Mycket passande namn till en musiker i församlingen. Spelmannens armbåge. Samma alkoholhalt som den förra, men betyget sjönk ner på samma nivå som fågelskrämmans. Vi var återigen eniga om att en sådan simpel öl ska inte få avsluta en underbar kväll.

Vi reste oss, gick ut till bardisken för att se om vi kunde bekanta oss med något nytt. Jag tänkte inte gå efter etiketten en gång till, men en vacker flaska är inte fel. Snabbast i beslutet var vår sammankallande. Kanske var det en släng av vårkänslor som gjorde att hon pekade på en Spring Edition från Spendrups. Pistonhead, Hot Roddin Lager, fem procent. Denna var rekommenderad från Ölsällskapet, men lystring nu, för här kommer styrÖLsens dissning av deras utlåtande. En ytterst blek och nästintill tråkig öl. Den får endast två sejdlar och då var vi snälla. Mot Spendrups och Ölsällskapet.

Protokollföraren, det vill säga jag själv kom tillbaka till bordet med en Blackfriar från The Inveralmond Brewery i Perth, Skottland. Något förvånad konstaterade jag att det var lite amatörmässigt att hugga till med en styrka på hela sju procent, men så vill jag se det positiva i det. Hade jag börjat i den änden, så hade det inte blivit fyra öl denna kväll. Ordföranden kallade hem stilpoäng genom att välja en belgisk öl och som därför kom tillbaka till bordet med ett belgiskt ölglas också. Det liknade mest en glasskål. Alltså inte en glas-skål, utan en glass-skål. För den som inte är förtjust i öl, skulle det gå bra att servera fem kulor glass i glaset. Nu är detta en styrÖLse och där gillar vi öl.

Vi läste följande på den belgiska flaskan. Brewed and bottled in Belgium. Internetadressen: sigillummonestry.be. Själva ölet hette Coursendoule. Jag fick stoltsera ett par sekunder med mina sju procent, innan ordföranden fokuserade blicken på sina siffror och fnittrigt konstaterade 7,5. Den belgiska tog hem rundans poäng, efter att glasen fick vandra en runda runt bordet. Fyra sejdlar för belgarnas, men då fick glaset en upphöjande effekt. Skottarna kom på god andra plats med tre sejdlar. Tummen ner för Spendrups och smaklökarna hos Ölsällskapet.

Sällskapet bredvid firade Björn eller var det Bengt? Kan ha varit Bosse eller Börje. Jag minns inte riktigt och det beror inte på antal öl, utan på att jag nog inte uppfattade namnet ordentligt. Vi stod upp och sjöng med i hyllningssången och utropade ett fyrfaldigt leve. Sedan skålade vi för kärleken. För det var den som rådde denna kväll. Inledningsvis skrev jag att styrÖLsen igårkväll nådde en ny nivå. En annan dimension. Ibland förändras livet och det blir inte detsamma mer. Det var något i den stilen som hände igår. Att dela förtroende och berätta om kärlek i dess bästa former, då händer det något. Det var ett tag sedan jag kände mig så genomglad. För min egen skull och för alla andras skull. Detta var kvällen som var lämpad för fyra öl. Once in a lifetime. På återseende med ett leende!

PS. Etiketten ÖLlista ska uppdateras. Jag vill bara klarlägga det redan nu att det kan dröja något. Det kanske inte hinner bli av innan nästa styrÖLsemöte. Måndagen den sjuttonde maj. Då Vårruset går av stapeln i Gävle stad. Vi slår alltså två flugor i en smäll. Höjer ett glas och hejar på löparna. Det är lite emot mina principer att betala för att springa. Jag tar gärna en runda i Hilleskogen innan, men för anmälningsavgiften på etthundraåttio kronor får jag cirka tre öl. Jag bokar bord och kollar med SMHI så att Gävle badar i kvällssol. Då är vi tillbaka till där allting startade: Vi som tycker om att sitta i solen och dricka en kall öl! Förresten, jag nynnade Love is in the air innan jag somnade. StyrÖLsen kommer att utökas tillfälligt i sommar. Då vi manifesterar kärleken och äter citronpaj. Så för er som kan rekommendera en efterrättsöl görs här en uppmaning: Hör av er!

F som i förlåtelse, Falun, fotboll, farmor och fåran

Vi begav oss västerut idag. Inte alls så långt västerut som några småländska släktingar gjorde på artonhundratalet och nittonhundratalet. De reste nämligen till "Amerikat" och där finns det fortfarande ättlingar kvar. Bland annat i Los Angeles, som ibland kallas för änglarnas stad. Jag kan inte hitta någon snygg övergång från LA till Falun, för det var dit vi kom idag. Väster om Gävle. Några av mina anor som begav sig västerut kom tillbaka till Sverige och vi har alltså kommit tillbaka till Gävle. Då, för länge sedan, så var det nog en hel del nöd och fattigdom som tvingade iväg emigranterna. Drömmen levde säkerligen om guld och gröna skogar. Någon stor nöd har det inte gått på oss och epitetet fattig kan jag inte heller använda om oss, men nog levde en dröm inom oss vid avfärd. En dröm om guld och gröna planer.

Idag var det en historisk seriestart för Hille IF:s herrlag i fotboll. Den här säsongen ska de kämpa i division tre. De spelade alltså upp sig från division fyra förra säsongen. I dagens premiär skulle de möta Falu BK, som förra säsongen trillade ner i trean från division två. Det kändes kanske inte som Mission Impossible, för jag är en ganska positiv supporter. Men självklart påminde jag sonen, som skulle ha platsen som defensiv mittfältare och speluppläggare, om historien om David och Goliat. Den berättelsen ligger nämligen mig själv varm om hjärtat. Känner du till David? Ja, givetvis, någon David känner du säkert till. David Beckham, David Hellenius men jag vill presentera David, den andre kungen i Israel.

Jag är så grymt intresserad av släktforskning, men hittar mest torpare och soldater i mitt släktträd. Det har vi gemensamt David och jag. Han hittade mest fåraherdar och stridskämpar. David var yngst i syskonskaran och låg inte så bra till hos sina bröder. Intressant att läsa att det fanns så kallad syskonkärlek redan på den tiden. På niohundratalet före Kristus. Alltså för nästan tretusen år sedan. Mycket har hänt sedan dess, men inte på relationsplanet. Jag fascineras av David och hans liv. Det finns mycket intressant att titta närmare på. Låt oss göra det. Så här på dagen då Hille IF for västerut för att möta giganten Falu BK.

Den vanliga bilden vi har av David är väl som herde, poet, jättedödare, kung och Jesu förfader. En ana som vi säger i släktforskningen. Han verkar inte ha varit så storväxt och gigantisk den dag då han mötte jätten Goliat. Ändå är han en av de största gestalterna i Gamla testamentet. Det finns en annan bild av David också. En bild som Bibeln inte försöker dölja. Det är bilden av förrädare, lögnare, äktenskapsbrytare och mördare. Vi önskar jämföra oss med David som jag beskrev honom först, men faktum är att hans mörka sida passar in på många av oss.

Är det inte lite märkligt att David blir mest ihågkommen och respekterad för sin gudstro? Vi vet med oss att vi liknar David mer genom hans misslyckanden än i hans storhet. Jag kan inte låta bli att vara lite nyfiken på vad det är som gör att Gud säger att David är en man som lyder Gud. Med hans syndaregister skulle vi dra igång det stora skitsnacket och fnysa åt honom. Tala illa bakom hans rygg och sedan vända på klacken och inte ägna honom en tanke. Det är väl så vi brukar göra, eller hur?

När vi läser om David så verkar det som om han var en man med stor aptit på livet. Det har jag också gemensamt med honom. Han syndade många gånger, men han var riktigt snabb på att bekänna sina synder. Kanske är det enklare att hamna fel om vi undersöker och njuter av livet, än om vi sitter still på en stol och med ilskna ögon tittar på andras fel och brister. Frågan är om inte stolssittandet blir en dubbel synd. Synd att missa njutningen och synd att förfäras över andra, utan att vägleda och göra en insats.

David bekände sin synd och det kom från hjärtat. Hans ånger var riktig. Han tog inte lätt på Guds förlåtelse och han tog inte heller Guds välsignelse för given. Gud svarade med att inte undanhålla David förlåtelsen men han undanhöll inte heller konsekvenserna av Davids syndande. David fick alltså ta itu med konsekvenserna, men han fick samtidigt leva i förlåtelsen. Det där har vi svårt för idag tycker jag. Vi är inte villiga att ta itu med konsekvensen, men förväntar oss förlåtelsen. Det är lätt att tro att David satte detta med synden i system, men så är inte fallet. Han lärde sig av varje misstag och och förändrade sig.

Kan vi lära oss något av Davids livshistoria? Är den användbar idag? När det gäller Hilles möte mot Falun så tänker jag gärna på David och Goliat. Den lille herdepojken vs den gigantiske stridskämpen. Men det måste väl finnas mer? Att det är viktigt att erkänna ett misstag och se det som ett första steg att ta itu med det. Att förlåtelse inte tar bort konsekvenserna, utan de finns kvar för oss att bearbeta. Det går också med lätthet att utläsa av Davids Gudsrelation att Gud vill ha vår fullständiga förtröstan och tillbedjan.

David var samtida med Saul, som också var kung. Skillnaden mellan dessa båda herrar är påtaglig. Kanske därför Davids namn fortfarande klingar i positiv klang? David var kung efter Guds sinne, Saul var kung efter människors sinne. David var en man av Guds hjärta, Saul var en man som prisades av folket. David var generös och vänlig, Saul var grym. David var modig, Saul kände rädsla. David kunde ångra sig, Saul ljög när han konfronterades. David kunde förlåta, Sauls sinnelag var inte förlåtande. Visst finns det lite att plocka i denna jämförelse? För oss personligen, i arbetslivet, på fotbollsplanen och i kyrkan?

Hur gick det då? I kampen mellan Falu BK och Hille IF? Hille stod upp bra och spelade oavgjort. En bra första insats i division tre, där första uppdraget var att möta giganterna från division två. Jag hade nedräkning av matchtiden de sista fyrtio minuterna av matchtiden. Alltså nästan hela andra halvlek. Så spännande var det! Raskt över till något annat spännande! Igår var jag på konsert. Så annorlunda. Har du hört talas om theremin? Ett instrument som uppfanns år nittonhundranitton av Léon Theremin. Det är ett elektroniskt musikinstrument och det kom till i samband med forskning om detektorer.

Igår gästade en av världens mest kända thereminspelare Gävle konserthus och gjorde en spelning tillsammans med symfoniorkestern. Hon är endast tjugotre år gammal. Det såg nästan lite spöklikt ut när hon rörde båda sina händer i luften och på det sättet åstadkom ljud. Sällan sitter jag på konsert och är mer fascinerad av händernas rörelse än själva ljudet de åstadkommer. Jag tänkte steget längre och funderade en stund på vad som skulle hända om jag tecknade och på så sätt hade teckenspråket som grund för en konsert? Hur låter det när jag tecknar? Det måste jag ta reda på någon gång. Jag vågar nästan inte avslöja alla galna projekt. Nu är munspelen inköpta och så även banjon. Hoppas Mr T blundar, när jag skriver att jag kanske ska beställa hem en byggsats med theremindelar. För fortsatt forskning bland detektorer. En visuell teckenspråklig upplevelse. Kanske är denna blogg startskottet för Lundberginen?

Direkt efter konserten hade Mr T och jag förmånen att få gästa goda vänners hem. Värden satt välkomnande på förstukvisten och njöt av kvällssolen. Det såg så inbjudande ut. Han reste sig och gav oss var sin kram. Det kändes gott. Så mötte vi hustrun och frun i huset och det kändes bra, allting kändes varmt och synen av ett dignande bord borgade för en fin kväll. Det är märkligt med möten med vissa människor, där det känns som om vi alltid har suttit så. Enkelt, okonstlat och där mötet ger mersmak. Hoppas att vi snart kan göra om detta. När Mr T och jag vandrade hem genom den mörka Hille-natten, så låg glädjen bäddad i och kring våra hjärtan. Vi hade fått dela livet med människor som vi tycker om. Så där på djupet, höjden, bredden. Vi konstaterade båda att om det någon gång händer något som får livet att vackla och röras om, så är detta ett hem att vända sig till. Den känslan hade vi båda och med den vissheten vandrade vi tryggt. Hand i hand och livet log mot oss. På återseende med ett leende!

PS. Min farmor Emma Kristina, av någon anledning kallad Kerstin, skulle idag ha fyllt etthundranio år. Det skulle inte förvåna mig om det idag har vankats revbensspjäll ovan där. För farmor var en hejare på tillagningen av sådana. Grattis farmor! Jag har tittat på teckningen som jag gjorde av ditt bakhuvud. Ditt krulliga permanentade hår, som jag tyckte såg ut som en fårpäls och därför sa jag på barnavis: Farmor, du ser ut som en fåra. Jag måste ha tyckt att får var maskulint och då måste det i femininum bli fåra. Med den tidiga insikten borde jag ha älskat tyskan med sina tydliga genus. Franskan fick min riktiga kärlek, innan jag upptäckte lettiskan och den upptäckte mig. Es mīlu Latvijas, Latvija un latvieši. Tā ir šodienas patiesība.

Hur ser en chefredaktörs CV ut?

Om det var Aftonbladets ansvariga utgivare Jan Helin eller Expressens dito Thomas Mattsson som ansvarade för att det här blogginlägget publiceras, så skulle det kunna ha blivit en braskande rubrik som till exempel: Bloggaren och Mr T går skilda vägar. Sedan skulle texten fortsätta med att berätta hur Mr T:s sågs lämna hemmet vid nio-tiden på morgonen och hur bloggaren redan under förmiddagen fick sällskap av en annan man. Denne man uppges av en säker källa heta Anders och det sägs att de har haft ett förhållande under många år. Lite senare under dagen kom Mr T tillbaka för att hämta några av sina personliga tillhörigheter. Bloggaren syntes inte till. På eftermiddagen sågs bloggaren och Mr T lämna hemmet i parets gemensamma bil, men det såg spänt ut. Bloggaren ville inte visa sina tårögda ögon utan drog snabbt ner solglasögonen. Mr T:s ögon såg svullna och förgråtna ut.

Nu är det så lyckligt att det inte är någon av kvällstidningarna som ansvarar för den här bloggen, utan jag kan i lugn och ro sätta mig tillrätta i bästa bloggningsfåtöljen och ha både melodikryss och kaffekopp inom räckhåll. Det stämmer att vi är skilda åt Mr T och jag. För en liten stund. Han har lämnat hemmet för att åka in till stan och ta itu med ett genrep med symfoniorkestern. Den säkra källan som uppger att jag under tiden har annat herrsällskap är jag själv. Säkrare kan det väl knappast bli? Anders är Mr Melodikryss själv och det stämmer. Mitt melodikryssande har en hel del år på nacken. Vi kan kalla det en kär lördagstradition, som jag gör allt för att hålla liv i.

Jag hoppas också att Mr T kommer hem mitt på dagen som vi har bestämt och planerat, så att vi får avnjuta lunchen som jag ska bjuda honom på när han dyker upp. De personliga tillhörigheterna är kanske en ren vit skjorta och svarta strumpor. Eftersom jag ska med till eftermiddagskonserten, så slår vi följe dit. Jag tror inte att det ser speciellt spänt ut, men det kan tänkas att Mr T ser laddad ut inför konserten och att jag känner mig lite jäktad. Fick jag i örhänget ordentligt? Mina solglasögon beror helt och hållet på att jag har svårt för starkt solljus. Det är ungefär som att spela rysk roulette. Med eller utan solglasögon? Migränattack eller inte? Mr T:s svullnad förklaras med ordet pollenallergi. Det är vår och han har redan börjat nyttja antihistaminer. Sådant förstår Aftonbladet och Expressen sig inte på. Ingen hänsyn till dessa fakta överhuvudtaget.

Under den gångna veckan har jag haft anledning att gå förbi en och annan löpsedel från dessa blaskor. Aftonbladet, en oberoende socialdemokratisk tidning, till största delen ägd av en norsk mediakoncern. Expressen, obunden liberal tidning som ägs av Bonnierkoncernen. Alltså ett ägande som fortfarande finns kvar i Sverige. Det vore värt ett eget blogginlägg, men nu buntar jag ihop de båda kvällstidningarna. Det har förtjänats en sammanslagning. Det är samma skrot och korn. Jag vill dementera alla försök som kvällstidningarna skulle kunna spinna igång på angående min och Mr T:s påstådda separation. Han har åkt till jobbet. Kort och gott. Ett genrep inför eftermiddagens konsert. Punkt. Jag har sett fram emot denna lördagsförmiddag. Inte för att jag just nu tillbringar den ensam, utan för att jag just nu får lösa melodikrysset. Jag avnjuter många goda saker samtidigt. Kaffe. Blogg. Melodikryss. Som om det inte räckte, så spelas Tomas Ledins låt: 500 dagar om året. Förstår du? I förra veckan var det Gilbert O'Sullivan. Denna vecka Ledin. Har Glenn Hysén spelat in någon kärlekssång tro? Jag förstår att bloggläsarna kan tänka att jag har mutat herr Eldemann. Så är inte fallet. Han har sådan god smak själv.

Tillbaka till kvällspressen. Orden oberoende och obunden klingar illa i sammanhanget. De verkar totalt fastbundna vid hovet och dess relationsproblem. Händer det inget vettigare i Sverige att skriva om? Har vi ingen liten miljökatastrof att lägga tankarna på? Finns det ingen total isolering av äldre människor som gör livet helt värdelöst att leva? Kan det vara så att det någonstans i Sverige går omkring en tonåring som inte känner sig sedd? Eller kan vi försöka leta upp någon person som har gjort en god gärning mot någon? Eller en person som har varit dödssjuk, men som har besegrat sjukdomen och kommit tillbaka? Eller har det kommit ut en ny glass för vårsäsongen? Alltså, nästan vad som helst är bättre än den här snaskigheten. Madeleine, prinsessa i Sverige och Jonas Bergström, alias Jacob Bernström, har problem i sin relation.

Är det något att skriva om i våra två största kvällstidningar? Skäms, herrarna chefredaktörer. Försök att tänka dig in i parets situation. Två människor som har träffats. Lärt känna varandra. Delat varandras minnen, men också gjort gemensamma upplevelser. De har delat vardag, helg och förmodligen också säng. De vet varandras brister och fördelar. De har säkert bråkat. De har säkert älskat. Du kan säkert känna igen dig. Livet är inte alltid lätt. Något inträffar. Det blir tungt, jobbigt och svårt. Du vet inte vart du ska vända dig. Finns det någon som kan förstå? Finns det någon som orkar bry sig? Det handlar om känslor. Om det innersta. Det som gör oss sköra. I sådana stunder vill vi ofta dra oss tillbaka. Hitta en oas. För gråt. För bearbetning.

Vill chefredaktörerna Helin och Mattsson bli fotade och omskrivna på löpsedlarna i ett sådant läge? Vill de ha sina barn och anhöriga uthängda där? Jag köper inte snacket om att de kungliga eller andra kändisar får räkna med sådant. Bullshit! Sådant snack bevisar bara hur liten en människohjärna kan vara, när den har packats full av skit. Vi talar om människor. Bestående av likadana muskler, senor, fett, blod, tankar, känslor och tårar som du och jag. En titel är ingen tröst för en otrohet. En titel garanterar inte att en förlovning håller i evighet. En titel är inte detsamma som kärlek. Vet du, en titel kan tvärtom vara en belastning och inte alls förenad med frihet och njutning. Känns det chockartat? Kanske något för löpet? Du får tycka vad du vill om kungahuset. Detta är inte en debatt om kungahusets vara eller inte vara. Vore det en republik vi levde i, så skulle jag vilja ge dem samma respekt som alla andra människor som genomgår en svår livskris. För tusan, Janne och Tompa. Våga vara lite mänskliga och visa att det finns någon typ av stake i ert ledarskap. Låt paret bearbeta detta ifred och låt oss övriga slippa dräglet från era journalister. I eftermiddag ska jag på thereminkonsert. Det vore något att annonsera om på löpet. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag ses förhoppningsvis lämna vårt hus i afton. Till fots. Det beror inte på att vi har blivit av med våra körkort, som kanske Aftonbladet och Expressen skulle kunna få det till, utan vi vill ta en kvällspromenad och vem vet, det blir kanske ett glas vin tillsammans med alldeles fantastiskt trevliga vänner. Sådant intresserar sig inte kvällspressen för. Kanske om vi varit kändisar och det hade varit lite otrohet inblandat. Men ikväll är det garanterat knark- och sexfritt och jag har i denna blogg kommit på hur vansinnigt lätt det är att skriva snaskighetsjournalistik och osanningar. Det är faktiskt mycket svårare att skriva sanningen och verklighetsbaserade draman. Inte undra på att jag ibland får helt sinade skrivarådror.

Soffan gick inte att spola

Idag har jag tillbringat några minuter på perronger. Båda gångerna, innan resan som skulle ta mig från hemstaden och innan resan som skulle ta mig tillbaka till hemstaden, så var jag i god tid. Jag behövde alltså inte kasta mig in innanför tågdörrarna, för att i nästa sekund känna hur vagnarna började rulla. Jag kunde låta tillvaron stanna upp en stund och bara iaktta livet runt omkring. Jag har precis avslutat en helt underbar bok. Det är länge sedan som jag var så lycklig över att läsa sida efter sida och samtidigt så olycklig för att varje avklarad sida förde mig närmare slutet. Det låter dramatiskt att skriva att frånvaron av denna bok kommer att göra mitt liv tomt och innehållslöst, men det ligger något i det. Jag har upplevt total bokslukarnjutning i denna roman. Sällan har en bok följt mig i tankarna som denna har gjort, även när den har legat ihopslagen på nattduksbordet. Jag har verkligen känt längtan efter att få komma hem från jobb, få kvällspromenad och andra sysselsättningar avklarade för att få egentid. Jag och min bok.

Jag vet inte hur många gånger som jag har tackat Mr T för hans gåva. För det var han som kom hem med den som en slags mitt-i-vardagen-kärleksgåva. Jag fyllde inte år, det var inte Alla hjärtans dag, jag hade inte namnsdag. Ingenting som kan tänkas förklara en bokgåva. Omtänksamhet och kärlek kallas det. Den låg en stund och mognade till sig. Den såg egentligen inte mycket ut för världen. En bok med blått omslag och med en diffus kvinna på framsidan. Alltid hos dig av Maria Ernestam. Jag började läsa den på en av mina tågresor. Det tog inte många sidor innan tårarna kom. Den började tungt. Kvinnan i bokens handling mister sin make. Han får en hjärtinfarkt.

Jag sms:ade genast bokgivaren, det vill säga Mr T och talade om att det var en gåva som fått mig i tårar redan i inledningen. Det var inte svårt att sätta sig in i kvinnans situation. Att helt plötsligt mista en make, en livskamrat. Hur många av oss orkar tänka den tanken ända ut? Jag var alltså efter redan ett par sidor med henne i sorgen och smärtan och i samma sms talade jag om för Mr T att jag älskar honom. Jag lever efter parollen att aldrig skiljas som ovänner. Av den enkla anledningen att jag inte vill att det sista minnet vi har av varandra är hårda ord och igenslängda dörrar. Det är skillnad att minnas den sista kramen, den sista kyssen och de sista orden: Jag älskar dig! Glöm inte det!

Boken handlar mycket om resor. Resor till olika platser, men också till olika tider. Jag ska inte avslöja för mycket, för min förhoppning är att du snart ska läsa den. Det där är en bok som jag skulle vilja köpa etthundra exemplar av och bara ge bort till andra människor. Alltid hos dig. Läs den. Jag har nu köpt på mig författarinnans tre tidigare titlar i pocket. Sommarläsning på stranden kallas det. Om jag inte läser de cirka etthundra titlar som ligger och väntar. Vet du vad? Det går fortare att köpa böcker än att läsa dem. Jag läser relativt snabbt, om det inte är som med den här boken att jag slöläser på slutet och lägger ihop den ett kapitel tidigare än vanligt, bara för att ha mötet kvar med den även nästa dag. Jag har hela tiden under läsandets gång tänkt: Oj, vilken fantastisk gåva att få skriva så här. Ja, jag är imponerad av Maria Ernestam och jag önskar henne alla priser och utmärkelser i hela världen. De kommer ändå inte att kunna förklara hur glad jag är för denna läsning.

Precis som huvudpersonerna i boken, så har jag också rest litegrann på sistone. Senast idag. Jag stod några minuter på perrongen i Gävle och kände solen försvinna och regnet komma. Efter en stund ersattes regnet av snöflingor. Det blåste kyliga vindar och jag hoppades att tåget skulle rulla in i tid. Jag tittade en stund på stationshuset. En pampig och gigantisk byggnad. Jag kände glädje över att Gävle stad vågat ha kvar den gamla järnvägsstationen och inte dragits med i rivningshysterin, nybyggandet och de grå lådornas tidevarv. I förra veckan reste jag till Uppsala. Jag kan inte påstå att jag är så inbiten Uppsalaresenär att jag hittar i stan som i min egen ficka, men det brukar vara avklivning på tågets vänstra sida när vi kommer norrifrån och så direkt gå till vänster på perrongen.

Jag var inte ensam att gå till vänster på perrongen kan jag säga. Problemet var bara att den ledde ingenstans. Den gamla byggnaden som förut var Centralstation användes inte till detta längre, utan det var bara att göra helt-om-marsch och jag hittade en trappa ner från perrongområdet. Bort från spåren, enbart för att titta rakt in i en grå klagomur. Jag skulle kunna tänka mig att ha någon enstaka kvadratmeter av det kaklet i ett nyrenoverat badrum, som en slags inredningsdetalj. Men inte en hel Autobahn i uppfällt läge. Hur lycklig blir människan av att lämna landskapet utanför tågfönstret, för att mötas av en platt, helt tillintetsägande vägg? Jag ber till Gud att grafittimålarna ska hitta dit så fort som möjligt. Måla vad som helst och må Gud beskydda er från att åka dit. Den minsta lilla färgklick skulle göra skillnad. Jag suckade. Vad bär alla dagens arkitekter på för tungsinthet som måste få sitt utlopp i företagsskrapan, resecentret, affärskomplexet?

Jag hade en fin dag i Uppsala denna dag som fick sin början rätt in i klagomuren. Men när jag var på väg tillbaka till Centralstationen, så kom tanken tillbaka. När jag kom från andra hållet så upptäckte jag att det var inte bara en klagomur och en tunnel, utan det var verkligen ett resecentrum. Flashigt med rulltrappor och affärsgalleria. Fik med internetuppkoppling och skinnfåtöljer. Inte ens väntsofforna var normala utan det senaste skriket inom design. När folk satt i dem såg det ut som om det var handikapptoaletter för öppen ridå. Som om folk satt på muggen och hade armstöd under tiden. På varje mugg satt sex personer. Tre bak och tre fram. Om jag hade haft lite mer Jackass i mig, så hade jag gått dit och satt mig med neddragna byxor och frågat grannen om han visste var toarullen satt. Du kan vara lugn. Jag ska inte göra mina behov på de moderna sofforna i Uppsala resecentrum. Det är sådant jag har bloggen till. Att skriva om skiten. På återseende med ett leende!

PS. Enligt traditionen så grundlades Rom idag. Utav Romulus. Tyvärr så är inte han vid liv och kan hjälpa till vid grundläggandet av nybyggnationer i vårt land. Sedan verkar det ju omöjligt att allt detta grundläggande skulle ske just på en och samma dag. Det vet ju alla, som av trötthet, slöhet, ovilja eller något annat mindre smickrande skäl vill skjuta upp något till morgondagen, att Rom byggdes inte på en dag. Att min älskade vän Åsa fyllde år på en dag, nämligen igår, är däremot helt möjligt. Hon vet hur mycket hon betyder för mig. Vi har delat glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. Samt rum 224. Det säger en del. Måtte aldrig någon arkitekt komma på inredningsdetaljen med pratande väggar. Historien om rum 224 skulle kunna bli en roman. En resa till olika platser, med olika tider och framför allt dofter. Grattis Åsa. Den bästaste bästa. Inom kort är livet i rum 224 preskriberat. Trots att alla hyss kändes som nyss.

Endast bloggaren är vaken

Nej nej nej skriker kroppastollen. Ja ja ja kontrar skrivarlusten. För nu har den plötsligt infunnit sig. Att klockan är nästintill en halvtimme in på den nya arbetsveckan tar skrivklådan ingen hänsyn till. Det har gått några dagar sedan jag bloggade senast. Mycket har hänt denna vecka och det är väl en av orsakerna att tiden inte har räckt till. Jag har inte hittat de där sköna luckorna till att sitta ner och låta bloggavkopplingen komma. Nu, en halvtimme in på det nya dygnet, på den nya vardagen, så blev det helt plötsligt tid för avkoppling. Det beror på att jag alldeles nyss har släppt en stor sten från mitt hjärta. En oro har lämnat min mage. Ett ok har lyfts från mina axlar. En spänning har försvunnit ifrån mina tinningar. Jag har skickat in min pingstpsalmstext. Den satt långt inne må jag säga. Något förvånad över det ändå. Pingsten som står för liv, ljus, glädje, befrielse, öppenhet, kyrkans grundande och en ny väg att våga gå med hjälp av den helige ande. Hur svårt kan det vara? Det har visat sig vara skitsvårt. Precis så som livet kan vara ibland och visst, jag har dragit nytta av denna process och det har varit lärorikt. Samtidigt har det varit frustrerande och pressande.

Jag har givetvis gjort en personlighetsanalys av mig själv och kommit fram till några punkter, som jag så här i efterhand kan dela med mig av. För det första så krävs det tid att vara kreativ. Tidsbrist är alltså ingen bra kombination för skrivande. För det andra så behöver hjärnan få möjlighet att tänka på njutning och avkoppling och inte proppas full av problem, oro och tankar på sjukdom, värk, orättfärdigheter, arbetsuppgifter av de mest spretande slag. För det tredje så har jag byggt upp en tröskel högre än vad som är nödvändigt, men jag har lagt ribban på en hög nivå. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill göra ett riktigt jobb. Jag tar uppgiften på allvar och då kommer sådana här typiska tankar som kan summeras i jantelagen. Vem är jag att skriva en pingsttext? Det finns väl hur många människor som helst som kan göra det mycket bättre? Jag kan utan att blinka tänka ut tio personer som skulle göra ett kanonjobb. För det fjärde så känner jag att jag bär en kyrkans fångtröja på mig. Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag har låtit det ske. Jag trodde inte detta om mig själv. Jag skyller det på att jag har haft ont om tid, haft nedsatt ork och varit koncentrerad på att göra så bra ifrån mig som möjligt att jag inte riktigt var uppmärksam på att armarna bakbands och knöts ihop bakom min rygg.

Det har tagit både tid, kraft och snillrikhet för att ta mig ur det greppet ska jag villigt erkänna. Att fokusera på vad bibelordet säger och hålla mig till det och mindre bry mig om vad alla ska tycka. De får väl tusan tycka vad de vill, bara jag inte missar målet med min tro, med min relation med den uppståndne Jesus. Det vore ju synd. På riktigt. Synd betyder att missa målet. Det är väl inte kyrkans främsta uppgift? Att se till att människor syndar och missar målet? Jag har haft förmånen att ventilera min text med en kollega som jag känner stor tillit till. Jag har även bollat mina tankar med en god vän som jag också känner stort förtroende för. Nu har båda sagt: Skicka in den. Sträck på dig. Du har skrivit en alldeles underbar pingsttext. Så nu är det gjort. Texten är skickad och vad händer? Blogglusten slår till med all kraft.

Gårdagen, alltså söndagen, tillbringade jag mestadels i kyrkan. Jag hade förmånen att fira en fin gudstjänst med temat: Den gode herden. Det handlade inte om en herde i största allmänhet utan pekade rakt på Jesus. Fårskallen var jag. Jag som vaknade mitt i natten och tänkte, usch, nej, jag har absolut ingen lust att sitta i kyrkligt sammanhang hela dagen. Jag vill vara ute i trädgården, ute i skogen, ute vid sjön. Ute i solen. Gudstjänsten gav svar. Den fyllde mig med en friskhet och en värme och den gjorde mig glad. På djupet. Jag vet inte hur väl du minns mina blogginlägg, men jag efterlyste för en tid sedan gudstjänster som fungerar för min vardag. Igår satt den.

Efter gudstjänsten samlades arbetskamrater och förtroendevalda i kyrkorådet för kyrklunch och presentation av varandra. Det gavs också tid att sitta i smågrupper och diskutera frågor om begreppet församling, om vi ser något centrum i församlingen och vår roll i församlingen. Jag tänker inte diskutera vidare i bloggen men det hade behövts ett x antal timmar till för att komma någon vart med samtalet. Det blev inte många minuter mellan avslutande tacktal från kyrkoherden och välgörenhetskonserten i kyrkan. Ett samarbete mellan Gävle symfoniorkesters brassmusiker och församlingens organist. Fantastiskt mycket folk och ett riktigt drag i programmet rakt igenom. Mr T hade skrivit ett arrangemang för brass och orgel till den omtyckta melodin Koppången och det var enormt vackert. Mäktigheten fick armhåren att rysa. Nästan så mäktigt som det var att se regnbågen resa sig i skyn efter det kraftiga regnvädret på hemväg från Västerås i lördagskväll.

Vi tillbringade dagen i gurkstaden tillsammans med de flesta närstående släktingar på Mr T:s håll. Du anar inte vilka roliga blogginlägg det skulle kunna bli om jag verkligen skrev från hjärtat när det gäller släkten, men så rolig har jag aldrig utlovat att den här bloggen ska vara, så jag låter bli. Jag får ta hjälp av släktforskarreglerna i sammanhanget och då har detta tillfälle en preskriberingstid på sjuttio år. Den bloggläsande släkten drar säkerligen en lättnadens suck. Det var hur som helst trevligt att se alla ansikten. Några har vi träffat ofta. Några har vi inte sett på länge. Några har vi aldrig sett alls. En spännande dag alltså med god mat och underhållning. Regnbågen, löftesbågen på himlen på hemvägen fick bli en påminnelse om att jag skulle hålla mitt löfte om bloggcensur. Anledningen till släktträffen kan jag i alla fall avslöja. Båda mina svärföräldrar fyller under innevarande år sjuttio år. Det skulle nu firas och därmed är preskriberingstiden på deras födslar borta och det går att hitta dem i kyrkböckerna under rubriken födda. Svärfar i Trollhättan och svärmor i Holmsund.

Hade det inte varit släktträff, så hade jag gjort min tredje dag på raken i Uppsala. Jag hade för lördagen tackat nej till två möjligheter att få dansa. En nätverksträff i Uppsala med dans i kyrkorummet och en annan träff på Rigabåten med linedance på alla golv dygnet runt. Kanske bäst att det blev en släktträff, så jag inte fick beslutsångest var jag skulle slå klackarna i taket. Torsdagen tillbringades på stiftet i Uppsala. Personaldag. Efter lunch höll jag en liten föreläsning om dövkyrkan, teckenspråket och hur mitt jobb fungerar. På fredagen var jag på dövgudstjänst i en av kyrkorna i Uppsala. Jag fick sällskap av flera döva personer från Gävle också och vi körde genom ett soligt och kyligt Gästrikland och Uppland och konstaterade att dikena är fulla med tussilago. Det är vår och mina vårkänslor fick utlopp på duken som jag målade efter den teckentolkade veckomässan i onsdags. Efter sopplunch och efter information från kommunens ledsagarservice så målade vi och jag avslutade mitt kluddiluttande med att skriva den första strofen från psalm åttionio i psalmboken: Se jag vill bära ditt budskap Herre. Av hjärtat teckna ditt lov och pris. Jag tog mig friheten att skifta från sjunga till teckna. För där har du mig. Jag vill bära hans budskap. På rätt sätt. Ibland är det lättare att göra det i handling. Svårare att sätta ord på det. Men pingsttexten är inskickad! På återseende med ett leende!

PS. Vissa minnesdagar är inte av det tjo- och tjimmiga slaget. Idag, läs igår söndag, så var det en ettårsdag, som fortfarande känns så nära att det kunde ha skett i veckan. Med ett års perspektiv, så har chock och rädsla förändrat sig till tacksamhet. Det är en tröst. Med lite perspektiv kanske det blir tacksamhet för pingsttexten också.

Kom mamma, nu börjar det!

Tillägnan är ett vackert ord tycker jag. Jag skulle kunna använda ordet dedikation också, som är en godtagbar synonym till tillägnan, men dedikation känns hårdare. Det skulle säkert gå att göra ett helt blogginlägg om språkljud, fast jag avstår. Jag tar fasta på ordet tillägnan. Det mjuka, det vackra, det smekande ordet. Därför ska du få följa med till mina föräldrars förråd i mitt föräldrahem i Småland. Jag är kanske en sju, åtta år och teaterapan inom mig är född. Jag älskar att klä ut mig och det vet min mamma. Enbart därför sparar hon de gamla fina klänningarna ifrån sin ungdom. Den brunrutiga, den rödrandiga och alla de andra tjusiga utstyrslarna som alla är som Barbiemodeller men i fullstorlek. Alldeles för stora för mig förstås, men jag har mina knep och simsalabim, så kan föreställningen börja. När jag och min kompis var klara, så ropade vi på mamma: Kom mamma, nu börjar teatern.

Hemma hos farmor i hennes kök i Järnforsen, så blev kökspallen med utfälld stege en prediksstol och med farmors svarta kofta, som ofta hängde över en stolsrygg på en av köksstolarna, så blev jag klädd som prästen. En vit servett blev elvan, ja det heter säkert något kyrkligt oförståeligt, men shit the same, jag tror du vet vad jag menar. Från den höga kökspallen höll jag min predikan för farmor, medan hon skalade potatis. Jag var alltså ganska tidigt ute med att söka upp människorna i deras vardag. Fast det tänkte jag nog inte så mycket på då. Det var nog mer utklädandet som drog.

I mellanstadiet hade vi lärare som verkligen satsade på det här med teater och hela klassen engagerades i manusläsande och rollbesättning. Jag njöt. Vi bjöd in familj, släkt och vänner. Kassabehållningen gick till klassresorna. I högstadiet kom revyföreställningarna vid julavslutningen. Jag vill påstå att teaterscenen och kyrkkoret har mycket gemensamt. Därför är det kanske inte så konstigt att en av de mest aktiva revymakarna idag är kyrkoherde i Småland och jag själv har också valt den kyrkliga arenan. Jag sökte aldrig till scenskolan, men det hade säkert varit roligt att komma in. På högstadiet njöt jag av repetioner och föreställningar. Den ena scenen mer galen än den andra.

På gymnasiet hittade jag en själsfrände. Mia. Det fanns inga hämningar. Inga gränser. Vare sig det gällde utstyrsel eller scenämne. Morfars rejäla flanellnattskjorta eller mammas tunna svarta underklänning. Showerna förbereddes, övades in, rekvisita letades fram och så kom dagen eller oftast kvällen för den stora föreställningen, som i själva verket var ganska liten. Vi fick i alla fall klasskompisarna att skratta och det var huvudsaken. Givetvis var det föräldrafria föreställningar så min mamma har inte sett någon av dem, men hon har bidragit med rekvisita och hon har dragit på munnen åt allt tok som vi har hittat på. Därför passar ordet tillägnan. Med lite omkastning av bokstäver, ja lite ändring i bloggmanuset, så får jag fram orden till ängen.

Det är dit jag styr mina steg nu. Till ängen. För att plocka en stor bukett av de vackraste blommor. Jag blir inte förvånad om jag hittar min mamma där. Det är nämligen hon som har introducerat mig i ängsblommeplockandet. Gullvivor. Liljekonvaljer. Ängabollar. Blåklockor. Dagen till ära, fastän det är årstidsmässigt omöjligt och trots att de har olika blomningsperioder, så plockar jag en fantastisk bukett, som överskrider alla hinder och alla gränser. Om det gällde en bukett till pappa, så skulle jag besöka blomsterhandlaren och köpa en färgsprakande blandning av elegansnejlikor. Det är hans favoritblomma. Jag tror inte mamma kan peka ut en favoritblomma i affären. Det är alldeles för mycket äng i henne för att klara av det.

Så idag på hennes sjuttiofemårsdag så låter jag den gränsöverskridande buketten med hjälp av den gränsöverskridande cybervärlden föra mig till henne. Vissa dagar känns avstånd längre än andra dagar. Idag hade jag velat vara i Småland och kramat om henne. Jag hade velat visa den närhet som jag känner till henne och tala om för henne att jag kunde inte ha fått en bättre mamma. Vi har ju inte valt varandra genom att stå i någon slags mamma-barn-butik. Jag känner att jag är en gåva till min mamma, en gåva som hon vårdar med ömhet och kärlek. Hon är en gåva till mig också. Hon är en närvarande mamma. Rent geografiskt har avståndet blivit för långt, men det har inte hindrat kärleken. Den är byggd på andra pelare och har inte behov av kilometerräknare.

Givetvis skulle sjuttiofemårsdagen har blivit firad lite annorlunda. Inte för att mamma är någon stor älskare av sina egna födelsedagar. Tvärtom. På den punkten är jag dessutom ruggigt lik henne. Skulle det ha varit för födelsedagen så hade det kunnat kvitta. Inte alls för att hon är rädd för besvär. Tvärtom. Är det någon som kan ställa till kalas så är det hon. Likaså är hon fenomenal på att ta varje tillfälle i akt till att fira. Allt då förutom sin egen födelsedag. Jag kan höra henne säga på sin småländska dialekt: Det är väl inget att fira att jag blir äldre. Jag önskar att jag vore fyrtio igen. Så är det något som jag verkligen skulle vilja uppvakta med så är det med den vackra ängsbuketten och med en ålder av yngre datum. Men det skulle i slutändan verka ytterst märkligt. En mamma som är fyrtio år och en dotter som är fyrtiofem. För jag har i nuläget inget behov av att bli tio år igen.

Fast jag har full förståelse för hennes önskan. Det fanns med säkerhet mer ork och mer hälsa i kroppen vid fyrtio än vid nu fyllda sjuttiofem. För det är säkert just brist på ork och svacklig hälsa som är det stora dilemmat. Det är bland annat på grund av detta som vi har skjutit på det riktiga firandet. Mamma är precis mitt uppe i konvalecensen efter en operation. Det har tagit på krafterna, som inte var så många redan före operationen. Mitt i detta skede kom också sorgen och saknaden efter hennes syster. Livet tar lite för många skutt ibland och är människan just då på kryckor, så är det inte lätt att skutta med. Så nu när mamma inte kan ta sig till blomsterängen, så får blomsterängen komma till henne. Jag hoppas att detta blir den tillägnan och den till ängen-blogg som hon är så väl värd. Hon är en underbar mamma och har gett sin moderskärlek till mig och min bror, men den har också fått strömma ut till så många andra barn. Är det någon som inte har gränser eller hinder för att ge så är det hon. Hon är mormor till mina barn, till andra svenska barn, till tjetjenska barn och en god förebild för mig den dag då jag själv förhoppningsvis blir mormor.

Då ska jag tänka på henne och låta barnet få använda mitt vackraste nattlinne, som jag nästan inte ids använda för att det är så vackert. Jag måste komma ihåg att fråga mamma nästa gång jag ringer, om hon kvar det ljuvliga linnet som hon fick i present av sin storasyster någon gång på sextiotalet. Kort-kort och som en liten princessbakelse i tyg. På tok för fint att sova i om du frågar en tvåbarnsmor i de småländska skogarna, men konstigt nog inte för fint för att låta mig toka på den provisoriska scenen. Nåja, pappas och mammas dubbelsäng. Så här kommer hyllningen till en mamma, som tack och lov är min och som jag har mycket att tacka för. Mest av allt för det hon har gjort har varit präglat av så stor kärlek. Tack mamma! Jag älskar dig! Det är din dag idag, vare sig du vill det eller inte. På återseende med ett leende!

PS. Det finns ett helt underbart kort på min mamma från det att hon var liten. Hon står uppflugen i en tall. Hon är klädd i en röd och vit klänning. Hon ler men det är något konstigt med hennes frisyr. En ärtig blond page förvisso, men luggen ser speciell ut. Jag vet historien bakom detta och är mamma fyllda sjuttiofem, så kan säkert omvärlden få veta det också. Tilltaget är preskriberat vid det här laget. Mamma var trött på lugg och tänkte att om hon tog saxen, så skulle hon få bort luggen. Enkelt, smart och lätt ordnat. Så har min mamma fortsatt att leva. Enkelt, smart och där saker och ting har blivit lätt ordnade. Hon borde vara chef för akutmottagningen i Gävle eller få tag i migrationsministerns uppgifter. Luggen? Den har växt ut.

Pika mig gärna för mitt deminframträdande

Jag som vill göra sken av att jag står med båda fötterna på jorden är nu lyckligt uppe bland några moln och springer. Jag som skulle vilja beskriva mig som en mycket enkel och fåfängsfri person, sitter som bäst och småmyser över det mest supervärldsliga ämnet du kan tänka dig. Nämligen shopping. Om det någon gång går att bli totalt, alltså till etthundra procent nöjd med ett köp, så har den gången infallit nu. Jag har nog inte varit så glad över att slänga fram pengarna på disken sedan i februari då jag betalade min tatuering. Nu blickar jag framåt. Barbent med synlig tatuering och matchande jeansklänning.

Jeans är mitt absoluta favoritplagg. Måste jag välja ett endaste plagg i någon slags personpresentation, så får det bli jeansen. Blå deminjeans. Tighta eller i lös slappmodell. Stuprör eller normalbensvidd. Slitna eller färgmättade. Jeanskjol. Jeansshorts. Jeansjacka. Jeansbyxor. Alltså, inte allt på en gång. Men tänk dig ett par sköna jeansshorts och ett vitt linne på sommaren. En cykel. Ut och åk. Köp en glass. Solglasögon. Sandaler eller tygskor. Snyggt, fräscht, enkelt. Eller en jeanskjol. Kofta, t-shirt, snygga strumpor eller barbent om vädret tillåter, snygga, läckra pumps. Snyggt, fräscht, enkelt. Eller ett par jeans. Skjorta, stövlar, munspel i bakfickan. Snyggt, fräscht, enkelt. Jeansjacka. Scarfes käckt knuten runt halsen, röda jeans, läcker väska. Snyggt, fräscht, enkelt. Jeansklänning. Barfota, tatuering, brunbränd. Snyggt, fräscht, enkelt.

Jag skulle ha haft en roll i musikalen Hair. Det blev något misstag i rollbesättningen. Det skulle ha varit jag som dansade omkring på de dukade borden på socitetsmiddagen. Jeansklädd. Hippietokig. Orsaken kan ha varit att jag endast var två år när den hade premiär i New York. När filmversionen kom var jag fjorton. Jag såg den ett x antal månader efter premiären i NTO:s lokal i lilla Virserum. I en lucka satt en person och sålde biobiljetterna och i den andra luckan satt en annan och sålde godiset. Jag köpte alltid en rulle Cloettas Extra Strong Original. Du vet, den där klassiska rulle med mintpastiller. Dessa lanserades redan 1892. Idag har den en rund form och säljs i en praktisk rulle med 16 bitar. Detta är inte någon forskning av godis som jag har bedrivit, utan det går att läsa på Cloettas hemsida. Det händer att jag köper en sådan rulle då och då bara för att gå omkring och vara nostalgisk. Samtidigt tänker jag på alla filmer jag har sett på NTO i Virserum.

När jag cyklade hem från Hair var jag såld. Så grymt förälskad i dansen, i jeanskläderna, i livsstilen och i känslan av att alla människor är lika värda. Oavsett hur de ser ut i håret eller vad de bär för kläder. Trots denna Hair-förälskelse så kände jag aldrig någon längtan efter att börja knarka. Jag tror att med en någorlunda normal uppväxt med riktlinjer om vad som är rätt och fel, så behöver inte en films påverkan leda till att en ung människa tjackar droger eller skjuter ihjäl någon, bara för att de har varit på bio på NTO. Visst, tiderna har förändrats och ungdomar påverkas idag av så mycket mer än vad jag gjorde. Jag tror ändå att en trygg uppväxt med rättvisa chanser att lära sig rätt och fel är viktiga. Vi föräldrar kan inte skylla allt på filmer, TV-spel eller datorer.

Jag tror faktiskt inte att det är Hair som gett mig mitt jeanstycke. Det är nog snarare min mamma, som trots sin generation har älskat jeanskjolar och som med glädje har köpt Lewisjeans åt mig. Fast jag kommer nog aldrig att glömma den gången min bror skulle åka iväg på musikskola i USA och skulle få köpa nya jeans till resan. Då hade modet kommit med stentvättade jeans. Tidigare köpte vi jeans som var fullproppade med färg, så det tog cirka tio tvättar innan vi kunde börja använda jeansen. Annars var vi totalt Hulken-färgade på underkroppen, fast inte gröna, utan blå. Nu var jeansen redan förtvättade och jag minns att min mamma var skeptisk. De såg slitna och använda ut. Jag minns att det låg sten kvar i fickorna. Min bror vann kampen med stöd av farbror Knut, som hade Westrings Ekipering med fullt sortiment för gammal och ung.

Idag kan jag känna mig som min ömma moder när jag ser hur jeansen ser ut som ungdomarna köper. De är ju faktiskt trasiga lite varstans. I ändan, på framsidan av låren, längst ner vid uppläggningen. Trådarna syns som sämsta gasbindan. Detta mode började i ungdomsbutikerna, men har numera gjort sitt intåg både på Lindex och Åhléns. Ju mer hål, alltså ju mindre tyg, desto dyrare byxa. Det finns vetenskaper som jag inte ens funderar på att försöka förstå. Jag har lagt ner projekt försök-förstå-vitsen-med-att-köpa-trasiga-kläder-när-vi-annars-sorterar-ur-garderober-på-slitna-och-välanvända-kläder-som-vi-inte-ens-har-mage-att-skänka-till-seconhandbutiken-utan-kastar-på-brännbart-på-återvinningen. Är det någon som kan förklara denna märkliga kultur? Jag är dock stolt över min dotter som ville ha ett par slitna, läs trasiga jeans, men som vägrade betala tolvhundra för dessa, utan hittade ett par på Röda Korset för trettio spänn som hon sedan fixade till själv. I sådana lägen känner jag mig lyckad som mamma. Ja, självklart när inte barnen har börjat knarka också.

På tal om second hand, så gjorde jag värsta smålänningsfyndet idag. En inbunden bok som jag har suktat efter en tid och som jag nu hittade, totalt oläst, för endast trettiofem kronor. Ett annat fynd var en bok med titeln Psalmboken berättar. En sådan där feel-good-bok, ungefär som Hair är en feel-good-film. När vi ändå talar om feel-good, så köpte jag två LP-skivor också. Det är bättre med LP än CD med tanke på motion. Spelar du en LP, så måste du upp och vända sida då och då. Använder du CD, så ligger du och slöar till. Optimal lycka måste vara att ligga iklädd jeansklänningen, läsa ett av fynden och lyssna på knastrig LP-skiva med love music. Det är snudd på smörigt. Jag vet.

Den här dagen har verkligen inbjudit till att ligga inne och mysa. Fy sjutton gubbar så kallt och grått det har varit. Isiga vindar. Jag vet inte om jag vågar lita på SMHI, men de lovar att det ska bli vårsol och vårvärme imorgon. Jag tror att det är vad jag behöver nu, i sällskap med cirka nio miljoner andra människor i vårt land. Mitt fåfängsinköp, jeansklänningen, är säkert bara ett sätt att uttrycka min vårlängtan. Jag föll pladask när jag såg modellen på nätet. Det var hoppas, hoppas, hoppas att min storlek finns kvar i butiken. Det var hoppas, hoppas, hoppas den sitter bra när jag väl kommer i den i provhytten. Det var hoppas, hoppas, hoppas jag snart kan cykla iväg i den här och köpa en trekulsglass vid havet. För den är så j-kla snygg, fräsch och enkel och bäst av allt: den är så mycket jag. Synd bara att det stod Peak Performance på etiketten. För ett är då säkert: prislappen var inte jag. Men jag lovar att jag kollade på Erikshjälpen först. Som tur var hade de ingen snyggare... På återseende med ett leende!

PS. Tydligen är detta dagen då många svenskar firar sin födelsedag. Den vanligaste födelsedagen alltså av alla trehundrasextiofem dagar. Jag vet inte hur jag är programmerad, men jag kan inte låta bli att intressera mig för vad det är som händer nio månader tillbaka i tiden. Jag kommer fram till att det är industrisemester och folk sitter i sina träningsoveraller i förtälten och hör hur regnet piskar mot taket. Så fungerar inte TV:n och mannen vägrar att gå ut i ovädret för att vrida på antennen och barnen somnar av ren utmattning efter allt korv- och spunnetsockerätande på nöjesfältet tidigare under dagen och vad återstår då? Att spela den etthundrafemtiofjärde omgången av YATZY eller att älska för första gången på etthundrafemtiofyra dagar, dessutom utan huvudvärk? Ja, för mig är svaret lätt. Men allt behöver jag väl inte bloggklargöra och våra barn är födda i februari och i maj. Inte den tionde april. Hade Mr T och jag haft husvagn, så kanske vi hade ordnat barnkalas idag?

Panik är bara kinap baklänges och det betyder väl ingenting?

Ikväll har jag använt Facebookstatusen till annonsering. Jag sökte inspiration och hänförelse. Jag kunde under Finnes erbjuda panik och tidsbrist. Jag skrev även att jag var intresserad av byte, om det möjligtvis var någon som satt på det jag sökte och som ville ha det jag kunde erbjuda. Jag skulle kanske ha skrivit skänkes efter mina utannonserade attiraljer? Hade det kanske lockat till sig någon intressent? För i skrivandets stund har inte en enda hört av sig. Ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt inte räknat med det, men jag har nu kommit i det bottenläge att jag gör nästan vad som helst för att bli av med paniken och tidsbristen. För varje minut som går, så kommer jag närmare deadline. Jag ska snart ha en text klar för inskickning. Det närmar sig deadline och det är dessutom helst två texter som ska skickas in. Finns det något allvarligare ord än panik, så är det nog närmare sanningen för mitt tillstånd.

Jag behöver omgående få inspiration och hänförelse. Vilken som helst inspiration går bra. Jag är i nuläget inte kräsen. Jag är glad om jag får ett ord, som kan starta igång processen. Jag lever just nu i sådan inspirationstorka att jag börjar bli rädd att ådern har torkat ut. Hur länge ska jag behöva vandra i öknen? När ska bläcket börja rinna igen? Eller när ska fingrarna få lust att ge sig ut på tangentbordet och dansa så att fingertopparna glöder? Var är min glöd? Var är min första kärlek? Var är orden? Vem har tagit alla stavelser? Just nu är det så tomt, så det känns som om till och med mellanslagen har försvunnit och så även radbrytningarna. Panik och tidsbrist. När jag behöver inspireras och bli hänförd av pingsten.

För det är inte vilken text som helst som ska dansas fram. Det är en text till en pingstpsalm. Deadline närmar sig och just nu snurrar eld, duva, kraft, vind, helig, Ande, grönska och alla andra vackra pingstord runt i mitt huvud. Eller, nej, inte ens det. Det känns som om någon ordkock har kört dem med en stavmixer och när jag försöker plocka upp dem och titta på dem, så får jag bara upp geggiga rester av bokstäverna. Det går inte att rimma på geggiga bokstäver. Nu finns det säkert någon liten from människa som tycker att jag ska vända mig till min Herre och be honom om inspiration och hänförelse. Som om jag inte har gjort det. Jag har suckat. Jag har bett städat. Jag har bett fromt. Jag har bett i imperativ, alltså med uppmaningar. Jag har bett vädjandes. Jag har bett gråtandes. Jag har bett viskandes. Jag har även testat att be med lite högkyrklig mörk röst. Jag tror bara att det är panikskriksbedjandet jag inte har testat.

Nu ser jag en hand som är uppräckt. Det är någon i bloggläsarskaran som undrar något. Varsågod att ställa din fråga. Du undrar... Vad svarade Gud? Det var en mycket intressant fråga. Ja, vad svarade han egentligen? Det är väl som med de flesta gånger som vi kristna och okristna ber till Gud att vi bara ber en massa väl valda ord om tillfrisknande, fotbollssegrar, bekymmerhetslösningar, skrivningsresultat och så vidare, utan att vara vaksamma på svaret. Väntar vi oss något svar? Tror vi på en Gud som har två-vägs-kommunikation? Eller tror vi på en Gud som är så långt borta att svaret inte hinner fram förrän vi eller tiden har löst problemet? Har vi antingen blivit friska eller dött i sjukdomen? Har domaren redan blåst av matchen efter nittio minuter? Har bekymren knäckt oss eller stärkt oss? Har provet redan lämnats tillbaka och vi vet resultatet? Vad skulle Gud ha med det att göra? Är det så vi tänker? Frågan är varför vi egentligen bemödar oss med att be i så fall, om vi inte förväntar oss något svar. Vad ska det vara bra för att inte vara angelägen om att veta vad han tycker, när vi ändå har ropat på honom? Kunde vi inte lika gärna gå till Waynes Coffeebar en stund istället eller städa ur en fågelholk, tills frågebehovet har gått över?

Jag har en känsla av att i mitt bönefall, så blev svaret: Men kära bloggare... har du inte fått inspiration så det räcker? Jag är rädd att du drunknar i den, om jag fyller på mer. Har jag inte gett dig anledning att bli hänförd i övernog? Börjar du bli hemmablind? Ser du inte skönheten för att skönheten står i vägen? Vad tycker du jag ska svara på det? Jag går gärna in i diskussioner, men jag inser att han har rätt. Är det någon som har fått inspiration och hänförelse i livet så är det jag. Det vore oförskämt av mig att gnälla om det. Jag tror faktiskt att Gud skulle vara mer tillmötesgående om jag bad om mina lår eller min ända. Där skulle han nog kunna kontra med: Ja, det var lite onödigt att lasta på dig de dumma generna. Jag hade lite för bråttom den dagen. Du, jag fixar restaurering på dessa delar omgående. Garantin har inte hunnit gå ut på skaparjobbet. Men då vill jag inte höra talas om inspirationen en gång till.

Visst, det är bra att be. Det skadar inte världen. Men det vore inte dumt om det blev om vettiga saker. I det här panikfallet så vet jag redan orsakerna till känslorna. Det är inte lätt att skriva när livet är fyllt av annat. Det har varit mycket som har sugit musten ur mig på den här sidan nyåret och det kan beskrivas med trötthet. Kroppen är trött. Huvudet är trött. Skrivlusten är trött. Så den intressanta frågan till mig själv borde vara: Vad tänker du göra åt det? Till att börja med tänker jag glädjas åt att SSK, det vill säga Södertälje Sportklubb, är tillbaka i Elitserien för nästa säsong. Ikväll blev det klart. De tog den enda pinne som behövdes för att säkra avancemang tillbaka. Jag har inte tvivlat på deras kvalspel en endaste sekund, så i det fallet har jag inte tjatat ut Gud. Däremot kom ett tacksamt konstaterande när det stod klart: Tack gode Gud! Jag tror att vår Herre är hockeyintresserad och av SSK i synnerhet. Annars skulle väl inte änglakören i himlen ha tröjor på sig med bokstäverna SSK på bröstet? Förvisso står det för Saliga Seger Kören, men vadå, de kan väl använda tröjorna under matchtiden också? En mycket god vän till mig påstår att det blir ärtsoppa och glass i himlen varje dag. Vad han inte vet... är att det blir SSK-hockey varje dag också. Undrar hur han, som är MoDoit, ska tackla det? Jag får finna ut något fint sätt att tala om det på för honom. Så han inte får panik. Jag tycker tanken känns både inspirerande och hänförd. På återseende med ett leende!

PS. Dottern sitter vid köksbordet och kollar högskolor för hösten. Då och då läser hon högt och oj, så fascinerande det är vad mycket intressant det finns att studera. Jag blir riktigt sugen igen. Under bloggningstiden så har telefonen ringt och en mycket kär vän hörde av sig. Det blev många förlösande skratt och så ett kittlande uppdrag i maj. Ett uppdrag som jag kommer att få svårt att tacka nej till. Det finns galningar i världen som är beredda att ge mig fria händer. Förstår du? Blir jag inte inspirerad och hänförd nu, då blir jag det aldrig mer. Det är dags att kolla upp ventilerna på althornet igen. Sista gången de fungerade och jag tog ett höga C var artonde april ifjol. Sista helgen i maj kan det bli dags igen. Ska jag testa ett fiss då? Så där vårsomrigt inspirerat och med sprittande althornisk hänförelse. Fria händer... En del människor är totalt befriade från panik. Det står helt klart för mig nu.

Räddas det som räddas kan

Idag är det silvrig förlovningsdag för mig och min älskade Mr T. Vi hade förlovningsafton hela dagen igår kan jag nog säga. Vi ägnade förmiddagen åt fotboll. Detta är sanningen och jag är antingen korkad eller extremt modig som bloggavslöjar detta. Saken är nämligen den att i kyrkan var det sammanlyst gudstjänst, om jag ska använda kyrkliga facktermer. Det är rätt intressant av vi så ofta använder ett ord som sammanlyst i kyrkvärlden, som inte finns med i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Gör jag ett försök att googla på ordet, så finner jag att jag får nästan elvatusen träffar på ordet sammanlyst på noll komma noll sju sekunder. Problemet är att de flesta träffar har anknytning till olika kyrkliga tillkännagivanden. Just att gudstjänster är sammanlysta. Igår var det alltså sammanlyst gudstjänst, inte bara för kyrkorna i stan, utan för hela Uppsala stift. I första stycket har jag dessutom använt ett ord som kyrkvärlden... som om kyrkan skulle vara en egen liten värld mitt i den stora, allmänna världen som vi alla känner till. Hur ska det sluta med detta blogginlägg? Hur många världar ska jag blottlägga eller rättare sagt blogglägga?

Jag har under de senaste två åren varit på just den här sammanlysta stiftsgudstjänsten och jag ska vara ärlig och säga att jag har inte varit så imponerad någon utav gångerna. Jag borde kanske ha gett gårdagens tillfälle en chans, du vet så där käckt tredje gången gillt. Men nej. Jag önskar att jag ska få något till livs när jag kommer till kyrkan. Att det ska vara en plats där jag kan få fylla på kraft för kommande arbetsvecka. En plats dit jag kan komma och få lägga av mig sådant som jag inte orkar bära omkring på själv. En plats där jag får möta Gud och andra som också kommer med det de står i. Jag ska inte säga att jag ofta blir besviken, men jag tycker att det är onödigt malande på en nivå som inte är där människor befinner sig. Jag kan dra fördel av min erfarenhet av mångåriga sittningar i kyrkbänken. Det går att vänja sig. Jag vet att det är inte direkt dödande, utan att livet på något sätt återkommer efter cirka två timmar. Alltså, det vanliga livet, det som jag lever veckans alla andra timmar.

Några tycker säkert att jag kan stå ut, medan jag själv tycker att vi snart måste använda språk, bilder och levnadsexempel som verkligen finns. Det är egentligen bara att se på Jesus. Hur gjorde han? Felet som jag tror att vi gör är att vi kopierar hans exempel. Skulle han komma tillbaka till oss idag och föreläsa i predikokonst, så tror jag att han skulle uppmana oss att inte plagiera tvåtusen år gamla levnadssituationer, utan att vi istället ska försöka se hur livet ser ut för den ensamstående mamman med alkoholproblem. Eller för den isolerade pensionären som i tristessen inte ens vill ta fram maten från kylskåpet, som hemtjänsten satte dit för fem dagar sedan. Hur ser livet ut för tonåringarna idag som måste leva upp till Idolbilder och vara framgångsrika talanger i allt de gör? Vad händer med äktenskapen när sjukdom och ekonomiska bekymmer upptar hela tanke- och känsloverksamheten? Där, någonstans mitt i verkligheten, tycker jag att predikningarna ska ligga. Annars blir det bara tomma ord och ett gammaldags bockande och nigande för överheten. Vi har kommit längre än så. I alla fall har tideräkningen gjort det. Vi ska tvingas att springa ikapp tiden. I kyrkvärlden.

Så det blev ett ganska enkelt och naturligt val när det gäller förmiddagsaktivitet. Visst, det enda rätta är att gå dit och säga vad jag tycker och försöka få till en förändring. Men det måste jag komma på att tänka på i god tid inför nästa annandag påsk. Det kan också vara så att alla övriga tycker att det är den superbästa gudstjänsten under hela året och då är det inte så svårt för mig att backa några steg. Jag har alternativ. Igår var det fotboll. Det enda frågetecknet för min del var om det var så klyftigt att ställa sig på en fotbollsläktare i snöyran och kylan, med en värkande axel. Jag klädde mig för vinterväder och utrustade mig med ett paraply. Nu var detta ingen höjdarmatch på något sätt, utan en träningsmatch i division tre, men jag tror nästan att det var mer folk på arenan än var det var i kyrkan. Om nu inte folket kommer till kyrkan, så kanske kyrkan måste komma till folket? Jag slänger ut den här frågan och ser om den landar i snögloppet eller i såbar jord. Fotbollsklubbarna i stan har inte tagit efter kyrkans koncept och sammanlyser träningar, träningsmatcher och seriematcher. Däremot kan det hända att de annonserar samtidigt och talar om att det är gemensamma tillfällen. Om det samma sker inom kyrkan, så kallas det ekumenik. Där har vi ett ord till som jag tror kan vara svårtolkat för många människor idag.

Om kyrkan skulle göra ett byte med fotbollen så skulle en fotbollsannons kunna se ut så här: Annandag Pingst femte april klockan elva noll noll. Sammanlyst träningsmatch på Träffen. Ekumenisk samling. Fotbollskaffe i St Messis Hus. Kyrkan skulle kunna testa fotbollens stuk: Måndag femte april klockan elva noll noll. Gudstjänstfest i kyrkan. Fika finns att köpa före gudstjänsten, i pausen och efteråt. Ordnas av ungdomssektionen. Välkommen! Fri entré. Jag säger inte att vi bör eller ska göra så, men jag tror ändå att det är hög tid att tänka lite högt kring hur vi i kyrkan ska nå ut till dem som budskapet tillhör. Till alla människorna.

Annandag påsk fortsatte i firandets tecken. Vi förfirade dagens förlovningsjubileum med helstekt marinerad fläskfilé, potatisgratäng, sallad och ett gott rödvin. Som om det inte har varit nog med frosseribloggande, så stänkte vi till med en chokladkladdkaka till kaffet. Tjugofem år är ändå tjugofem år. Det var påsk även då. Vi förlovade oss direkt efter tolvslaget natten mellan långfredag och påskafton. På långfredagen hade vi båda medverkat vid en musikgudstjänst med temat: Vid korset. Efteråt bjöd vi hem lite släkt på en minipåskbuffé och jag minns att Mr T och jag satt och lite fnittrigt väntade på att gästerna skulle tacka för sig. Vi hade ju faktiskt väldigt viktiga saker som väntade. De två ringarna som låg i den lilla asken skulle sättas på våra vänstra ringfingrar. Tidigt nästa morgon tog vi tåget från Södertälje Central till Gävle Central. Där hämtades vi av Tobbes storebror, som inte alls förstod varför vi var så glada och så ungdomligt på-rosa-moln-trippandes. Den påsken kommer jag sent att glömma. Guldringen blänkte och snön gnistrade i kapp med den, när vi svischade nerför backarna i Kungsberget. Gladare påsk är det svårt att minnas.

Resten av annandagen gick ut på att försöka lindra och vårda värken i axeln. När jag inte vilar den, så ger den mig tillbaka mer än jag egentligen tål. Det skulle gå att göra en predikan på temat värkande axel och bilden av församlingen som en kropp med många delar. Jag tror jag avstår. Det är inte bara axeln som värker. Det var otroligt smärtsamt att ställa in gårdagskvällens planerade styrÖLsemöte. Ett möte som jag har sett fram emot länge och som har fått mig att le och längta lite tunga och krävande dagar. Jag kände mig ändå väldigt förståndig och vuxen när jag meddelade avbokningen. Jag vet att det var rätt att vila in arbetsveckan och bara ta det lugnt i hemmet, i min egen takt. Det var jag, zon-salvan, boken och pläden. Det första jag ska göra när jag ser mina kollegor är att planera in ett nytt datum och tro mig på mitt ord, det är inte i första hand ölet som drar. Med sådana vänner behövs ingen öl, men det går inte heller att komma ifrån att det var just kärleken till drycken som förde oss samman. I alla fall i det här sammanhanget.

Det är som att komma hem, för att använda ett uttryck som ordföranden myntade när hon klev innanför dörren på Bishop Arms. Det är många tänkvärda ord som sägs där. Tyvärr kan jag inte använda alla här i bloggen. Jag skriver nämligen med höjda pekfingrar för min syn med de tilläggande orden: Detta vill jag inte läsa i protokollet. Nu har jag sådan tur i oturen att idag är det inte något protokoll från styrÖLsemötet, eftersom det inte blev något styrÖLsemöte igårkväll. Men eftersom det är jag som ställde in, så ska jag kanske ta det lite försiktigt. Smörja lite förzoningzzalva över orden. Det kanske behövs över mina gudstjänsttankar också. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namn i almanackan är bland annat Wilhelm och det skulle väl gå att leta fram någon kunglig mansperson som har lystrat till det namnet, men hur intresserade är mina bloggläsare över detta? Fram till tjugohundraett fanns Willy med och det kanske ligger mer i tiden? Med snickaren Willy som fick folkets stöd i danstävlingen i TV4 och filmerna om späckhuggaren Willy som både är rara och tårdrypande, men för mig finns på närmare håll ett projekt som jag har döpt till "Rädda Willy". Så här ligger det till. I februari fyllde dottern år och hade ett litet födelsedagspartaj för kompisarna. En av presenterna var en liten guldfisk i en vattenfylld plastpåse. Utan skål, utan mat. Vad göra? Vi har haft akvarium förut, men jag tyckte vi lyckades göra en bra deal med djuraffären när de tog in det för försäljning i befintligt skick. Med fiskar och allt. Jag kände bara lättnad och hade kunnat skänka iväg det. Några veckor senare hörde djuraffären av sig och det var sålt. Det var bara att komma och hämta kosingen. Så något nytt akvarium är inte aktuellt. Så vad göra? Skänka en guldfisk? Försöka få honom att överleva på minsta minimala miniskålen som kan gå under benämningen akvarieskål? Släppa honom ut till de sällare jaktmarkerna? Det har blivit mellanalternativet. Jag byter vatten. Matar honom. Pratar med honom. Härmar hans munrörelser. Håller honom sällskap en liten stund varje dag. Nåja, í det sista påståendet är nog förhållandet det ombytta. Willy är mitt sällskap och vet du vad? Jag börjar uppskatta det. Willy har lärt mig en hel del. Det kan hända att jag bloggar om det framöver. Mr T har fått konkurrens. Av Mr W. I orange, blank kostym och med en elegant och smidig figur. Vägen till mannens hjärta går genom magen och där är det ingen skillnad på män och fiskar. Det har Willy lärt mig.

Fastän...jag är långt ifrån fast än

Det finns en klar risk för att detta kan bli en päsig påskaftonsbloggning. Vi har precis avslutat vår påskaftonssittning i familjen och det kändes som om vi inte låg långt efter Stora Valls stora påskbuffé eller familjen Wahlströms restaurangsdukning ute i Utvalnäs. Vi har ätit på gränsen till frosseri och ändå följde en match med kylskåpet efteråt, när allt skulle folieskyddas, gladpacketeras och burkinläggas. Diskmaskinen är välfylld och jag har handdiskat resten. Nu återstår bara funderingen på hur jag ska lyckas trycka i mig Mr T:s helt ljuvliga och totalt oemotståndliga citronpaj med tillhörande gräddklick eller vaniljglassboll, alternativt både och. Är det någon gång som denna citronpaj passar, så är det till påsk. Den är gul och fin. Inte minst underbart god. Den har bara ett problem, den passar till årets alla trehundrasextiofem dagar. Jag tror inte att jag får uppleva den dag då jag har tröttnat på denna läckerbit. Jag har talat så gott och ofta om denna specialité à la Mr T att det nog är dags att lämna ut det efterfrågade receptet hos bloggläsare eller kanske ännu hellre komma upp till bevis till arbetsfikat någon dag.

Nu behöver absolut inte mat- eller fikaintaget vara gult påsken till ära, men en citruspaj är som sagt aldrig fel. Skulle vi köra gultema rakt av så skulle vi få nöja oss med äggula, majs, citroner, olja och en och annan överbliven lussekatt i frysen. Det skulle i och för sig fungera att fuska fram lite gulpigment med saffran, gurkmeja eller karamellfärg, men hur långt är vi beredda att gå för att sätta påskpiff på våra livsmedel? Hur som helst, påskpiff var det på påskbordet och även fast jag tycker att vi är riktigt sansade när det gäller uppdukandet, så räckte det och blev över. Flera sorters lax, där jag är särskilt nöjd med den egenhändigt framfixade pepparlaxen, sill, skinka, lammfiol, krustader och äggbravader för att nämna fat. Du är mer än välkommen att ta en titt i kylskåpet och ännu bättre: kom hungrig och gör lite nytta. Kommer du inom kort får du citruspaj till förrätt.

Jag saknade den lille nubben, men det var ett eget val. Jag ska teckentolka och vara i tjänst i kyrkan ikväll och då ska det inte nubbas i förväg. Jag vet inte om det finns några sådana skrivna regler, det borde det göra, men om inte så tycker jag det är lite av ett sunt förnuft som får träda in. Annars fyller den lille nubben en funktion i samband med den saliga blandning som skickas ner i tarmsystemet. När hela batteriet når gallan och dess gångar, då är det inte dumt om det får skvalpas i lite kryddat brännvin. Det vet nämligen hur det ska handskas med matsmältningen. Medicinska rön har länge gjort gällande att ett glas rödvin ska vara bra för hjärtat och för blodomloppet. Nu har läkarvetenskapen kommit fram till att två glas rött vin är bra mot gallsten. När jag ögnade igenom den rapporten, så fick jag inte fram om det var två glas vid varje anfall eller två glas om dagen eller två glas om året. Alltså, det kändes lite osäkert. Genom mig själv och mina egna bekantskaper med gallstensanfall, så känns det inte aktuellt att dricka rödvin under pågående gallretning. Så det vill jag tillföra rapporten. Det är sådant här LBD- eller LBL-tips som jag kan komma med. Learning by doing. Learning by living.

Den här påskaftonsbloggen har säkert lett mig fram till gallstensanfallsskrivande bara för att med päsigheten kommer en viss risk för gallkänning. Jag vet så väl om att dessa aftnar med frosseritendens kan starta upp något helvetiskt. Var är alla förnuftiga kunskaper sådana här dagar? Varför begår vi samma misstag om och om igen? Eller jag ska kanske låta bli att dra in resten av mänskligheten och nöja mig med att skriva jag? Första person i personliga pronomen. Varför lär jag mig aldrig? Som du nu säkert redan har kunnat klura ut själv, så har jag avslutat fastan. Självklart går det inte att halvfasta med dryck, soppor, sallader och frukt i över en månad, för att sedan bara panga rakt på ett påskbuffébord. Du behöver inte vara orolig. Jag körde inte fastan rakt in i kaklet eller rakt på äggkartongen, utan jag har trappat upp successivt.

Det hela löste sig automatiskt i Småland. Där kommenterar de inte fasta som de gör här i Gävletrakten. Här kommer lite frågor om varför jag fastar. Är det för att jag vill gå ner i vikt? Eller är det av hälsoskäl? Hur går det till? Hur länge ska jag hålla på? I Småland säger smålänningarna som representeras av min ömma moder i första hand: Vad är det för dumheter? Ät nu jänta! Vad ska sådana där stollaprov vara bra för? Ändå är det min mamma om någon som vet vad det är bra för, men det är oförenligt med hennes inbyggda vilja att bjuda på godsaker. Återigen, smålänningar är generösa. Inte snåla. Jag, om någon, ser mig nödgad att tvätta bort den felaktiga stämpeln.

Om jag nu inte fastar längre, så kan jag ändå ta tillvara ordet fasta och använda det till något vettigt. Att ta fasta på något. Ikväll ska jag teckentolka påsknattens gudstjänst i Gävle stads stora kyrka, som det står i de gamla kyrkböckerna. Heliga Trefaldighets kyrka mitt i stan. Det tror jag blir ett härligt tillfälle. Inte helt optimal arbetstid dock. Gudstjänsten börjar en halvtimma före midnatt. Ungefär då hjärnan i normala fall börjar signalera med alla s-orden: säng, sova, snarka, slumra, skönt, stjärnhimmel och så vidare. Nu blir det till att skicka upp motsignaler och jag kan tänka mig att då behöver orden starta upp med alla möjliga bokstäver. Jag tror inte att det ska bli några större problem. Utan att överdriva så har vi årets häftigaste gudstjänsttillfälle framför oss. Då mörker blir till ljus. Då död blir till liv. Då sorg blir till glädje. Då rädsla blir till frimodighet. Något för oss alla att ta fasta på.

Jag vet inte egentligen vad det var i sillinläggningarna, för när jag nu så förnuftigt avstod från nubben, så borde inte tankarna segla iväg med ordet fasta på det här viset, men det gör de ändå. Att stå fasta är då något annat vi kan stanna upp inför så här på påskaftonens eftermiddag. Mitt emellan buffén och desserten. Vad står jag fast vid? Eller vad står jag fast i? Jag upptäcker ganska snart att dessa uttryck kan ha olika innebörd. De kan vara positiva. De kan vara negativa. Jag kan försöka göra allt vad som står i min makt och i min vilja att stå fast vid löften, principer, värderingar och annat som gör mitt liv enklare att leva. Jag kan göra mitt bästa vad det gäller att stå fast i eller stå kvar i situationer där det behövs någon som står stadigt, som inte viker en tum eller flyr iväg. Däremot kanske det tål att tänka på i några minuter om det finns saker i mitt liv som jag inte borde stå fast vid längre. Sådant som jag tog för gott, men som visade sig inte vara så bra. Det är kanske dags att bryta sig loss ur sådant som jag har fastnat i. Som binder mig, som hindrar mig att leva i den frihet, som Jesus nu har erbjudit mig.

Jag tillhör dem som tror att Jesus Kristus är Guds son. Om någon vill eller orkar, så är det helt OK för mig att försöka bevisa motsatsen. Jag tror också på budskapet om att han levde för att ge ljus över våra liv och för att peka på sanningen och för att visa oss vägen till Gud. Jag tror att han dog och uppstod för att vi inte ska behöva vara födda till förlorare, utan till segrare. Eftersom jag är utomordentligt intresserad av sport, så ligger det nära till hands att tala om sporttermer för mig. Jag kan väl inte jämföra vinsten av evigt liv med att SSK tar SM-guld eller att Östers IF vinner Allsvenskan, men något åt det hållet. Jag vet hur jag skulle reagera om SSK-spelarna gled omkring på isen iklädda guldhjälmarna eller om det var Östers lirare som sprutade champagne på varandra i omklädningsrummet... jag skulle givetvis vara superglad. Jag skulle skråla med i alla segerramsor. Det är helt naturligt.

Varför är jag inte tillnärmelsevis lika superglad över min kristna seger? Varför har jag inte tagit på mig segerkransen i guld och sprutar med champagne framme i koret? Varför tillåter jag mig inte att skråla med i segersångerna? Vad är det som gör att det inte går för sig? Vem har bestämt det? Jesus? Nej, det tror jag inte. Han drar nog en lättnadens suck att det här världsprovet har tagit slut. Han bubblar nog över i befrielsens glädje. Visst, han behöver säkert återhämta sig och kroppen bär fortfarande märken efter korsfästelsen. Men han lever. Sannerligen, han är uppstånden. Vad beror vår stillhet på? Lojhet? Mättnad? Tvivel? Kan-bättre-själv-inställning? Var är vår naturliga glädje över Guds fantastiska seger över mörkret och döden? Sitter den fast i någon nämnd, styrelse, förvaltning eller något råd eller någon annan typ av mänskliga grupperingar? Jag tröstar mig med att sådant fanns även på Jesu tid. Det var just sådana grupperingar som fick honom torterad och upphängd på korset. Det fanns tack och lov andra grupperingar också.

De som saknade sin vän och Mästare. De som gick till graven och upptäckte att den var tom. De som höll ihop och förundrades över påskens händelser. De som inte förstod, men som ändå suckade att Jesus måste vara Guds son. Den grupp som så småningom kunde avsluta påsktiden framme vid pingst på ett vettigt sätt och som fick ta emot den helige Ande. Har jag kommit en liten millimeter närmare svaret på alla mina frågor om varför vi inte firar som segrare? Är det så att vi fortfarande lever som om Jesus inte vandrar mitt ibland oss längre? Har vi glömt bort hans löfte om att sända en hjälpare och tröstare? När vi lever i den vissheten, så kanske vi vågar bete oss som kristna, som står fast förankrade i att: Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. I och med det blir orden glad påsk inte bara en fras vi kastar ur oss till varandra. Det blir två ord som har en livsomvändande betydelse. En verkligt GLAD PÅSK! På återseende med ett leende!

PS. Solen skiner! Två s-ord i ljuvlig förening. Mr T och jag ska ut och röra på oss en vända och på så sätt känns det mer legalt att avnjuta efterrätten och med handen på hjärtat: påskägget som är fyllt med godis ska inte behöva ligga orört. Visst, jag har fastat, men jag har inte fastnat i några principer som jag sitter fastklistrad i. Däremot skulle gäddhänget kunna få bli lite fastare, men vem har slagit fast att det ska ske precis över påsk? Det kan vi väl ägna första maj åt? Eller klämdagen vid Kristi Himmelsfärdsdag? Fast.... längre fram får det nog inte gå, för snart är det dags att fastslå att det är Beach 2010 som gäller. Låt tiden fastna vid en lång, varm och alla-dagar-vid-stranden-sommar! Fastslaget!

Att stå som packade sillar är väldigt dumt

Jag har inte direkt annonserat om att jag och dottern planerar att springa Gävleupplagan av Vårruset. Det vill säga fem kilometers löpning genom staden. Detta kräver en del förberedelser. Dotterns liv fortsätter som vanligt. Löpning för henne är ingen planering, det är en livsstil. Att springa är för henne ett sätt att må bra och med tanke på all annan träning på gym, rehab efter knäoperationer och hålligång för att nå personliga och även tabelliska resultat, så har jag inte bara planering att göra. Jag måste komma igång. Jag har inte som målsättning att komma ikapp, för jag inser att det är inte realistiskt. När hon sprang Vårruset förra året så kom hon på trettonde plats av cirka femtusen startande. Framför sig hade hon kvinnor och tjejer som reser runt för att prestera resultat. Hon som vann kom från Stockholmstrakten om jag inte minns fel.

Dottern hade inte så höga ambitioner. Hon ville göra ett lopp för att se hur hennes knä skulle reagera på tempo och varierande underlag. Hennes mål ingick i hennes rehabplan. Jag vet att hon är utrustad med en vinnarskalle av stora mått, så jag var både förvånad och inte förvånad när jag såg henne spurta in i mål. Efteråt berättade hon att hon inte hade varit helt säker på banans sträckning. Resultatet gav dock blodad tand. Sedan dess har hon gjort ännu en knäoperation och är alltså i nytt rehabläge. Så jag har inte hört henne säga att hon ställer upp för att vinna, men jag vet att hon har satt samma fina tid från förra året som mål. Den tänker hon nämligen knäcka.

Jag och dottern kommer alltså inte att springa Vårruset tillsammans. Däremot har jag fått henne som personlig coach och som det är hon lysande. Hon är drivande, uppmuntrande och bra på att lära ut och ge tips. När jag och mitt latmanstänk inte orkar en meter till, så är hon där och säger att: Du orkar en meter till. När jag känner att nu måste jag nog gå sista biten, då är hon på plats och säger: Du orkar öka in i mål, ge järnet nu. Hon vet att jag klarar springa sträckan innan jag själv vet det. Du klarar att springa mamma. Du har kondition till det. Det du måste jobba med är inställningen. Det sitter i huvudet. Tänk på hur skönt det är att komma hem och duscha. Sen kan du vila hur mycket du vill.

Löpning är som en slags bild för livet självt. Det handlar om att komma i mål, att komma fram. Det handlar om att vara på väg, att röra sig framåt. Det handlar om att inte ge upp, att inte stanna mitt upp i alltihop. Jag har också fått lära mig att det är viktigt att höja blicken, att inte fästa den ner i marken. Då blir det genast tungt. Det är enklare om jag höjer blicken och fäster den på en punkt långt fram och så tar jag mig dit, bara för att hitta en ny punkt att fästa ögonen på. Det är också skönt att byta steglängd och kroppshållning. Alltså, att inte fastna i en och samma stil hela tiden. Byter jag lite i kroppspositionen, så känns det som om kroppen är helt ny och osliten. Känns skönare att springa en stund. Jag är helt enig med dottern om att det mesta sitter i skallen.

Jag har inga svårigheter med att komma ut. Jag trivs nämligen ute och det är många bekymmer och nederlag som genom åren antingen har bleknat eller retts ut, när jag kommit ut i naturen. Min bästa löpningsplats är skogen. Ordet löpningsplats kan säkert misstolkas. Det får stå för läsaren vilken fantasi som rinner igenom tankebanorna. Tyvärr så är det svårsprunget i skogen just nu. Alldeles för mycket snö eller så är det alldeles för blött och klibbigt. Jag springer gärna på skogsstigar, men än hellre rakt ut mellan träden, över mossa, stubbar, grenar och stenar. Jag gillar den där pareringen och planeringen. Hela tiden observant på vad som händer i kommande steg. På en plan yta känns det som ett trist malande. Fötterna förväntar sig asfalt, sen asfalt och sen asfalt. Samma sak i elljusspår. Spån, mer spån och så lite spån till. Visst, det handlar mycket om tanken, så jag skulle kunna tänka mig en stubbe mitt i spåret eller en älg som ligger och vilar, men så långt har det inte gått ännu.

Det är knappt sju veckor kvar till Vårrusstarten. Huvudvärkstillståndet i förrgår förstörde lite av träningsrytmen. Det går omöjligt att forcera förbi den problematiken. Det gäller att som Tomas Ledin sjunger försöka att gilla läget. Någonting annat är inte aktuellt. Eftersom mycket av löpningen sitter i huvudet rent bildligt, så går det inte att springa fem kilometer utan huvud rent bokstavligt. Istället har jag funderat litegrann över loppens upplägg. Vårruset samlar alltså tusentals kvinnor här i Gävle. Starten och målgången är utanför högskolan, vid det gamla regementet. I-fjorton. Vid Regementsparken. Ifjol var det Peter Siepens som var konferencier och peptalkare. Jag tror att det blir samma procedur i årets upplaga.

Som du förstår så kan det inte stå femtusen kvinnor på en och samma startlinje, utan det bildas ett tjockt hav av kvinnokroppar, tätt packade i ett brett led bakom startsnöret. De som står sist hamnar alltså en mängd meter från själva starten. De springer alltså mer än fem kilometer. Detta är således ingen rättvis tävling. Det föranledde mig att kontakta arrangörerna för hela Vårruskarusellen och påtala problemet. Därför kommer loppet från och med i år att rättvisemärkas.

Nu sitter Vårruskommittén som bäst på och försöker lösa problemet. Ett förslag som har kommit upp är att de startar loppet i omgångar. Så många kvinnor som får rum med foten mot startlinjen får starta samtidigt och med cirka femton sekunders mellanrum, så skickas en ny omgång kvinnor iväg. Detta är väldigt tidskrävande och kommer att kapsejsa hela Sveriges Vårrusplan. Denna lösning kräver också att arrangörerna hinner klona Peter Siepens, eftersom ingen av städerna kan tänka sig att avvara honom som konferencier.

Det pågår förhandlingar med Tomas Ledin, Richard Gere, Glenn Hysén, Peter Jöback, Hugh Grant och Marcus Allbäck, om de kan gå in och ta konferenciersskapet i några städer. Jag är inte helt glad åt den idén, för det kommer att innebära att jag måste fara som en skottspole genom vårt land under maj månad. Förstår du hur jobbigt det kommer att bli för mig? Jag kan ju inte skippa att bli igångskjuten av Tomas Ledin. Sådant händer kanske bara en gång i livet? Skulle du kvinna eller tjej försitta chansen att bli påhejad av Richard Gere? Va, skulle du försitta chansen? Du måste lova mig att beställa tid hos hjärnskrynklaren idag. Lova det. Idag! Du är allvarligt sjuk i huvud och känsloliv.

Ett annat alternativ som nu Vårruskommittén diskuterar som bäst är att ha flera startlinjer och därmed flera mållinjer. Detta skulle de lösa med laserstrålar i olika färger. Säg att du står på den lila startlinjen, då ska du gå i mål över den lila mållinjen. Det finns några små hakar med denna idé. En liten hake är att på fem kilometer och dessutom under hög ansträngning, så kan det tänkas att några deltagare glömmer bort sin färg och då blir det kaotiskt vid målgång. Färgblindhet är inte så vanligt hos kvinnor, men det kan säkert förekomma och det är en annan hake som arrangörerna måste ta hänsyn till. Det största problemet med laserfärgslösningen är att det finns ett begränsat antal färger. Nu pågår förhandlingar med idékläckaren Gud Fader själv och för hans del verkar ingenting omöjligt. Men jag hörde att han hade yttrat tveksamheter om själva grundidén med laserfärger och tyckte att det räckte med färger, nyanser och variationer. Det senaste jag hörde på Gudsfronten var att han hade framfört sin åsikt om att vi kanske borde börja förvalta de färger vi redan hade att tillgå. Det finns tydligen många oanvända fortfarande.

Det ska erkännas att jag inte var medveten om de konsekvenser som mitt rättvisetänkande förde med sig. Nu ska alla tidigare lopp granskas och sådana här masstarter kommer att sättas under luppen. Det kan få till följd att allihop kommer att ogiltigförklaras och alla medaljer, prispengar, diplom, plaketter och annat måste lämnas tillbaka. För att inte tala om äran och alla bananer och juicepaket som har delats ut vid Vårrusen genom årens lopp. Detta kommer att bli som ringar på vattnet och idag kan vi inte se hur det hela kommer att sluta. Jag befarar att det kommer att ligga flera ton bananer i Regementsparken i Gävle och på andra platser i Sverige. Diplom kanske kan köras till Återvinningen och komma till användning på ett nytt sätt? Hur det blir med medaljer och plaketter vet jag inte. Kan årtalen präglas om eller ska alltihop smältas ner och bli världshistoriens största Stanley Cup-pokal? Vårrusetarrangörerna har fått mycket att tänka på.

De har ännu en lösning och det kanske är den lättaste, men den ställer rättvisetänket på ända. De erbjuder mig en VIP-placering. Alltså jag får starta vid Sibyllakiosken vid Konserthuset och slipper trängseln vid högskolan. Det innebär alltså att jag slipper cirka en kilometer av loppet. Mitt motargument var att då missar jag Peter Siepens och då kontrade Vårrusgänget med att jag skulle få Marcus Allbäck. Inte bara vid starten, utan genom hela loppet. Jag skulle kunna få rida på hans rygg också under ett par kilometer av loppet. Han är van vid detta från fotbollsträningarna och hade meddelat att det skulle bli ett nöje att slippa ha Zlatan och Mellberg hängades som ryggsäckar för en gångs skull.

Ett par kilometer före mål så blev jag erbjuden att få rida in i Boulognerskogen på en vit springare. En sådan där våt dröm som Julia Roberts hade i filmen Pretty Woman. Jag är inte så mycket för hästar och lyxbilar, men en liten vit vespa ifrån Piaggio skulle sitta fint. Bara jag får med mig Marcus Allbäck på bönpallen. Det är viktigt. Arrangörerna tyckte att detta var en mycket rimlig begäran. Tjugo meter före mållinjen skulle den röda mattan finnas och tanken är att jag springandes ska ta mig i mål och där väntar ingen mindre än Tomas Ledin. Han sätter på mig segerkransen och sjunger: "Varje steg för oss närmare varann" från skivan "Festen har börjat" som han gav ut tjugohundraett. Jag tror du förstår hur lockande det är att tacka ja till Vårrusets erbjudande. Vilken enorm frestelse som läggs framför mig.

Frågan är bara hur det blir med min rättvisetanke? Är det inte så som världen ser ut för övrigt? Att alla människor ser till att skaffa sig fördelar utan att tänka på hur det går för andra. Ska jag inte fullfölja loppet på samma sätt som alla andra? Ska jag bara göra en del av jobbet? Ska jag få underlättande hjälpmedel i form av en trevlig Allbäckare? Ska jag fräsa in i parken på en fräsig vespa när resten av kvinnorörelsen svettar sig framåt? Tomas Ledin kan omöjligt bara sjunga för mig. Han har vid skrivandets stund åttatusensjuhundrasextiotre fans på FB-gruppen. Bara en av dem är jag. Han sjunger för oss alla. Låt oss slippa få in orättvisan överallt. Låt oss istället glädjas över dem som står i första startledet. De har genom träning och hårt slit förtjänat den platsen. Låt och se på dem som kommer sist med den vackra inställningen att de samlar ihop gruppen. Inte att de är soffpotatisar, de är hjältar som ser till att ingen lämnas bakom. Idag är det första april. En perfekt dag för att vända almanacksblad och en perfekt dag för att börja se världen med nya ögon. Rättvisa och rättvisande. Jag ska genast ringa upp Vårrusets arrangörer och önska dem Glad Påsk. På återseende med ett leende!

PS. Just ja, första april ska ju av tradition innehålla ett och annat aprilskämt också. Får sätta mig ner en stund och fundera på vad jag ska hitta på. Kanske får bli en blogg till idag. Den ska du ta med en nypa salt. Du kan aldrig vara säker på om den är sann. Det kan blir så att jag imorgon säger: April, april din dumma sill. Jag kan lura dig vart jag vill.