Snart dags att knyta ihop årssäcken

Sverige har precis vunnit mot Tjeckien med siffrorna sex-tre i junior-VM i hockey. Nationalsången klingade precis ut och en av Gävlegrabbarna blev utsedd till Sveriges lirare i matchen, Calle Järnkrok. Det är bara att gratulera, till vinst och till utnämning. Ännu en jullovsledig dag går mot sitt slut. Jag ska erkänna att jag har kommit in i ledighetslunken och börjar så smått fundera på hur det ska gå att börja jobba igen. Vid jobbstartstid har jag inte ens vaknat. Vid förmiddagsfikatid på jobbet går jag långpromenad iklädd mysbyxor i sällskap med Millie. Jag sitter längre än en halvtimme med kaffekoppen och jag bestämmer helt och hållet vad som ska göras, helt baserat på det jag vill göra. Förstår du vilken omställning som måste till innan nästa vecka?

När vi ändå är inne på hockey så kan nämnas att Södertälje SK, hockeylaget i mitt hjärta, i mina tankar och på mina läppar fick stryk ikväll. Hemma mot gästande HV71. Det är ju så att jag får lust att säga några väl valda fula ord om smålänningarna. Nu passar sig inte det i den här bloggen och förlusten var faktiskt ganska väntad. Det tändes dock ett hopp hos mig vid ställningen tre-tre. Slutresultatet blev dock tre-fem. Smålänningarna fick avsluta hockeyåret tjugohundratio med tre pinnar. Något som smålänningen inom mig inte alls är glad för.

För första gången på lång tid så var det en fantastisk morgonpromenad. Vi såg solen höja sig över trädtopparna och himlen var vackert vinterfärgad. Inte alls så grå och kompakt som den har varit den senaste tiden. Det gav hopp om en snöfri dag. Ack, vad vi hoppades fel. Självklart kom det snö idag igen. Ett ymnigt eftermiddagssnöfall. Det är säkert alla önskelistor om en vit jul som nu infrias. Jag antar att önskningarna gällde för julen innevarande år. Om det fortsätter på det här sättet, så verkar snön räcka för nästa jul också. I alla fall fram till påska, precis som sångtexten utlovar: Julen varar ända fram till påska... fast det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Nåja, fram till fastan i alla fall kommer marken vara vit och skottningsbar om det ska fortsätta på det här viset. Aldrig har väl en paddlingssäsong känts mer avlägsen.

Jag hörde några uppmuntrande ord på radion häromdagen och jag försökte faktiskt ta till mig dem. Det var någon positiv själ som sa att vi ska ta tillvara den här vita vintern och utnyttja skidor och andra snöbehovsaktiga vinteraktiviteter. Det kunde lika gärna ha spöregnat i samma utsträckning. Visst, snö är trevligare än regn, men regnet har också sina fördelar. Vi slipper skotta regnmassorna. De sköter sig själva på något förunderligt sätt. Självklart tycker även jag att det är bättre med snö än regn under julen, men jag vill gärna lägga mig i mängden. En vit jul hade vi redan garanterat oss i början av december. Resten har egentligen bara varit en fråga om skottning och var vi gör av alla högar i kvarteret. När snön täcker staket, äppelträd och nedervåningen på hus, då har vi fått mer än vi vill.

Nu hjälper min klagolåt varken till eller från, så jag kan lika gärna ägna mig åt att summera året som snart är till ända. För min del började det ju i bottenläge med sorkfeber. Större delen av januari försvann i någon slags smärtkavalkad och febertopp som varade på en höghöjdsnivå av över fyrtio i två veckor. Sedan sjönk den drastiskt till trettionio i en vecka. Det hela avslutades med en sväng till sjukvården för provtagning och konstaterande att utslagning av njurfunktion är en följd av sorkens lämningar. Det blev uppförsbacke rent kroppsligt under våren. Trötthet, värk och faktiskt lite irritation över att sorkbajs kan uppta så mycket tid och kraft.

Jag kände faktiskt lite oro på försommaren för stundande studentbal och studentdag. Trots att jag med mitt förnuft kan tänka att det ordnar sig, så kom känslorna ikapp. Dottern skulle ta studenten och lite erfarenhet hann vi skaffa oss när det var dags för sonen för två år sedan. Minnet av den dagen satt fortfarande kvar i själ och hjärta och jag mindes bara hur roligt det var att styra med allting. Så jag manade fram den känslan igen. Det var en lyckostund att få se dottern göra entré ute på Engeltofta en kväll i maj. Ljuvligt vackert i en lång, läcker röd klänning och håret uppsatt i en frisyr värdig Hollywood. Julia Roberts skulle ha varit grön av avund, jag är helt övertygad om det.

Mr T och jag var lediga veckan före studenten och jag blickar tillbaka på underbara dagar. Att förbereda studentbuffé är riktigt roligt. Vi var förståndiga och tog många pauser. Satt ute i solskenet och fikade, läste och njöt av att ta dagen som den kom. Visst gick det många tankar genom skallen, rädd för att ha glömt något, men studentdagen kom och gick utan några bekymmer. Förutom att regnet öste ner under utsläppet. Jag hade köpt sex ponchos som vi drog över huvudet och där stod vi som en symbol för svenska flaggan och försökte hålla festhumöret uppe. Med en genomskinlig plast över studentskylten. Ibland tänker jag väldigt positiva tankar om att det är just det jobbiga inslaget i händelsen, som gör att vi minns det extra noga. Dessutom klarar vi mer än vi tror. Även om vi oftast planerar för ett liv i solsken.

Dagen efter studenten firade min bror sin femtioårsdag trettio mil bort och vi tillbringade många timmar i bilen och många timmar på ett mycket trevligt födelsedagskalas. På söndagen efter alla festligheter njöt vi av studentrester, blomdoft och höjde ett glas för oss som kom, såg och segrade. Vi hade klarat student nummer två och nästa gång när det är tätt inpå familjen, så är det förhoppningsvis barnbarn. Då ska jag mer än gärna blåsa ballonger och vika servetter.

Trots alla familjehögtider och höjdpunkter är midsommarafton svårslagen. Då flyttade Millie , fem och ett halvt år in hos oss och har sedan dess haft våra hjärtan i sina tassar. Vi älskar henne och jag tror att jag vågar påstå att hon älskar oss och trivs bra här. Det har varit en svårslagen resa med henne det senaste halvåret och jag skulle inte byta bort en dag av alla dagar med henne. Det finns ingen som förmår att få oss att känna oss så behövda, så välkomna hem, så bäst i hela världen, som hon får oss att känna oss. När jag är på jobbet längtar jag efter henne. När jag är bortrest längtar jag ännu mer efter henne. Ett liv utan Millie verkar inte vara något bra liv längre. Vilken gåva hon är!

Så sommaren blev speciell och den lever fortfarande kvar i bilder och i minnen. Sommaren då två Smålandsflickor möttes och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Nu pratar jag inte om Millie för hon är en spanjorska, med vägarna förbi Finland. Jag pratar om Lisa. Min vackra kajak. Vi, som båda två är födda i Västervik. Båda två är tillverkade i Småland. Inte undra på att bandet redan fanns. Hon kostade mig tio lappar och jag hade, om jag inte var smålänning, kunnat betala tio till. Så fin är hon! Välformad, fräsch och trygg. Vad önskar du mer av en småländska? Att hon ska vara snäll? Det är hon. Att hon ska vara glad? Det är hon också alltid. Nu längtar jag bara efter sjösättning, eller åsättning, eller havssättning till kommande säsong. Nya mål och äventyr väntar.

Om vi ser bortom bloggaren för en stund och tittar lite vidare ut mot omvärlden, vad hittar vi då för det gångna året? Jordbävning i Haiti, Saab-oroligheterna, länspolismästaren Göran Lindberg som åker fast för en sexhärva, vinterspelen i OS i Vancouver i Kanada, vulkanen på Island, som är skitsvår att stava rätt och ännu svårare att uttala, som spred ut sin aska över hela Europa och lamslog flygtrafiken, fotbolls-VM i Sydafrika, gruvolyckan i Chile, Sverigedemokraterna väljs in i Sveriges riksdag, vilket nästan känns värre än att Anna Bergendahl vann melodifestivalen, femtioöringen avskaffas och en självmordsbombare spränger sig själv i luften på öppen gata i Stockholm. Detta är bara ett axplock. Runt om i världen händer det varje dag stora och små nyheter och vi kan omöjligt komma ihåg dem alla på rak arm. När vi läser om dem, så nickar vi igenkännande eller mumlar lite försiktigt. Vissa tider på året har vi så fullt upp med vårt eget att vi varken hinner eller orkar ta in mer.

Vissa saker engagerar mer än andra förstås. Jag tycker exempelvis att alla katastrofer som sker i vår värld, om de så drabbar hundratusen eller hundra personer är fruktansvärda. I jämförelse med SSK och melodifestival, så faller hockeyn och schlagermusiken platt. Det gör den så bra utan några jämförelser med katastrofer. Många har under året lagt ner kraft på att oja sig över kronprinsessbröllopet. Jag önskar att detta engagemang fanns i lika stor utsträckning när det gäller att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen och när det t.ex. gäller barnslaveri runt om i världen. Det finns över tvåhundra miljoner barnslavar på vår jord. Det är över tvåhundra miljoner för många. Må vi under det nya året hjälpas åt att fokusera på det som verkligen betyder något för andra och oss själva. På återseende med ett leende på andra sidan nyårsskiftet!

PS. Låt mig bara för att höja nyårsstämningen skriva att Europeiska kommissionen utsåg detta år att vara Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Måtte de inte ha kommit på tanken att ha bestämt ett nytt mål för tjugohundraelva, för de har mycket kvar att jobba på när det gäller innevarande års ambitioner. Ibland är intentionen god. Men den måste komma från papper till handling. När det gäller EU gör jag inga större förhoppningar om detta.

God Jul!

När juldagsmorgon glimmar. Jag vill till stallet gå. Guds son i nattens timmar. Där vilar uppå strå. Så är det äntligen dags att önska varandra en riktigt god jul. Jesusbarnet är mitt ibland oss och budskapet som änglarna sprider till hela mänskligheten är att: Var inte rädda. Idag har en Frälsare fötts åt er. En Frälsare. En räddare. Det finns två tecken för ordet Frälsare i teckenspråket. Det ena syftar på att någon tar ett stadigt tag om någons kläder och lyfter upp personen ur en isvak eller ur ett djup. Det andra skjuter bort synden. På båda sätts ett persontecken efter som skiljer det från verbet rädda, frälsa. Jag tycker att teckenspråket är det vackraste språk som finns och inget annat språk visar så tydligt vad det handlar om. Jesus är en person. Gud kommer till oss genom ett litet barn. Han blir människa som vi. Han vill rädda oss. Dra oss upp från det djup vi befinner oss i. Han skjuter undan synden och förlåter oss. Vi har stor anledning att önska varandra en god jul.

Nu har jag varken besökt stall eller kyrka idag på morgonen. Jag unnade mig en sovmorgon efter ha kommit sent i säng efter midnattsmässan inne i stan. Det var mycket folk i kyrkan och alla levande ljusen skapade en fantastisk stämning. Budskapet var klart och tydligt. Ett barn är oss fött. Alla de underbara sångerna fanns med på repetoaren. Det enda som återstod att önska var en annan solist. Någon som kunde tänkas hålla en rak ton, någonstans, någon gång. Vibraton rakt igenom en julnatt fick min ryggrad att frysa till is. Operaröst har sin plats i musikvärlden, men då helst av någon som kan sjunga opera. Vad är det för fel på en vanlig stilla sångröst i julenatten? Det är ju ändå fråga om änglasång. Jag är rädd att om herdarna hade fått sådan vibratosång levererad i julnatten, då hade de stoppat mossa i öronen och inte alls gått iväg till stallet för att se det lilla Jesusbarnet. Ska det bli liknande nästa år vid midnattsmässan, så måste det annonseras med en varningstext, så att mänskligheten får en sportslig att ta med sig öronproppar. Eller säga som herdarna säkert skulle ha gjort om det var detta de hade fått höra: "Kom grabbar, för fåren och deras lamm i säkerhet, innan de blir alldeles nervösa och skrämda".

Nu tycker någon julpolis att på julen ska vi vara snälla. Jag håller helt med om detta, men det är ju inte motsats till varandra att vara snäll och ärlig. Jag tycker att det borde fungera att vara både och samtidigt. Det är juldag och vilken julbonusfröjd att den infaller på en lördag så att jag och Mr T fick lösa årets sista melodikryss. Det var en lagom återhämtning efter julfirandet med släkten igår och så även en uppladdning inför eftermiddagen, då släktingarna dyker upp hos oss. Det är tänkt att det ska bli ett julfika, lite spel och något kvällsgott på bordet. Eldemann kommer emellan som någon slags försenad julklapp som jag verkligen har haft på önskelistan. Jag har ingen större förhoppning om att jag ska vinna någon melodikryssklocka i år, men vem vet... nästa år är kanske året då under sker och jag blir stolt vinnare till ett badlakan eller en klocka?

På tal om att vara snäll, så måste i alla fall tomten ha tyckt att jag höll måttet på snällhet, för oj vad paket han hade burit in och lagt under granen. Jag blev alldeles överväldigad och glad. Två härliga böcker, en hårfön, medlemsskap i Bishop Arms whiskeyklubb med tillhörande glas och i väntan på whiskeyprovning på plats tyckte givaren tydligen att jag skulle ha provning för mig själv. Gåvan levererades i en vacker flaska. Vidare fick jag en scarfs för kommande vårdagar och en egenhändigt tillverkad kniv för kommande kajakäventyr. Det kan låta som om strapatserna går ut på att supa och kasta kniv, men det vill jag dementera å det bestämdaste. Det handlar om njutning för gom och själ. En riktigt bra kniv är A och O i den testeboska vildmarken. Risken när jag räknar upp julklappslistan är att jag glömmer något. Just ja, den traditionella almanackan från mitt kära Virserum. Hur kunde jag missa att sätta den först? Den som min gamla orienteringklubb OK Hjorten ger ut. Vet du, det blir faktiskt inget nytt år om inte jag har den på väggen. Så nu kan du lugnt och tryggt luta dig tillbaka och invänta 2011. Det kommer, lika säkert som jag har Hjorten-almanackan på väggen. Med alla vackra bilder från hembygden.

Det har väl inte undgått någon att det snöar, snöar och snöar i vårt land? Julen blev så där härligt vit som vi alla önskar, men nu vill jag lägga in en ansökan om snö-stopp. Egentligen tycker jag att detta är rent bedrövligt, eftersom det å det grövsta förstör vår långfärdsskridskorssäsong. Hjälp, vilket långt ord det blev. Kan bli användbart i någon kom-på-det-längsta-ordet-tävling fram över. Eftersom jag så ofta deltar i sådana... Allvarligt talat, i höstas, när jag insåg att kajaksäsongen verkligen var över. Den dagen då jag försökte trotsa den tunga insikten och gick och köpte vattentäta strumpor, som någon slags protest. Jag hade inte mer än hunnit hem, då jag insåg att med vattentäta strumpor kommer jag inte långt. Jag borde ha köpt en vattentät dräkt om jag skulle kunna ge mig ut och paddla. Som du förstår var detta en mörk och dyster dag. Då klickade det till i huvudet och det lät som en positiv dörrklockesignal. Ding dong! Ding dong! Du har väl inte glömt långfärdsskridskorna? Med dem kan du ta dig till samma platser som du har kunnat med kajaken. Var vid gott mod!

Så jag har varit vid gott mod och tänkt att snart, ja, mycket snart bär det iväg. Pyttsan. Däremellan kom snön. Inte bara i form av några flingor utan vi räknar i decimeter och på sina ställen nära metern. Nittioåtta procent av isarna i vårt land är täckta av snö. Där under, även om isen har lagt sig, så är den dålig och på sina ställen väldigt osäker. Ingenting att göra något åt förvisso, men jag bloggar i Sverige och då är det tillåtet och nästan förväntat av vi ska gnälla lite. På vädret verkar det vara tillåtet att gnälla hur mycket som helst. Det kan inte försvara sig och bara för att det finns människor som utbildar sig till meteorloger, som försöker prognosicera vädret, så skäller vi på dem också. Av bara farten. Det är bara min ömma moder som till etthundra procent försvarar väderleksgubbarna. Det måste kännas skönt för Pohlman och hans efterträdare.

Slutgnällt. Det är faktiskt juldag och den största dagen på hela julhelgen. Jag ska försöka höja ribban och inte sitta här och surgnälla. Nedanför mina fötter ligger Millie. Världens största glädjespridare. Så förbehållslöst det är när hon ger av sig själv. Det är nog första gången i världshistorien som någon liknar Gud vid en hund och jag får passa mig. Den danske tecknaren Kurt Westergaard gjorde flera Muhammedkarikatyrer som publicerades i dansk press. Följden har blivit mordhot och tillika mordförsök. Tecknaren har levt med säkerhetsvakter och säkerhetsrum i flera år. Eftersom ingen har sett Muhammed, så är det inte svårt att räkna ut att tecknaren har använt sin fantasi och säkert så även sin kreativitet. Ingen normalt tänkande person tänker att han har lyckats skapa en sann bild av Muhammed när han ser en rondellhund eller någon annan karikatyr. Visst, jag kan tycka att det är provocerande och onödigt att göra narr av det som är heligt och viktigt för många människor. Jag har sett många provocerande bilder på Jesus. Bilder som jag antar att ingen skulle vilja se sin vän eller sitt syskon avporträtterad. Vissa bilder innehåller dock lite humor och jag tror att vi har fått humorn för att vi ska använda den. Jag tror också att vi har fått modet att säga ifrån när det är på sin plats att säga ifrån. Men att mordhota och gå till mordhandlingar är långtifrån smart eller kreativt. Varken kristendomen eller islam bär på dessa budskap.

Tänker jag ändå använda bilden av Millie för Gud? Jag har inte sett Gud. Jag har bara sett Hans verk och handlande. Jag tror inte att Han har päls och fyra ben. Men jag tror att Han är lika glad eller till och med gladare än Millie, när jag kommer hem till Honom. Jag tror att Han möter mig lika förbehållslöst och kärleksfullt. Jag tror att jag kan berätta allt för Honom och Han lyssnar. Hans ögon ser på mig och jag undrar kanske vad Han tänker. Där tar bilden och jämförelsen slut och om jag frågar Honom så tror jag att Han ger mig sitt svar: "Så mycket älskar jag dig och alla andra människor, så jag har gett er min ende son. Därför att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv". Det är Guds sätt att säga: God Jul! På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att nämna att en kvinna som jag beundrar för hennes mod, vältalighet, skrivarkonst och villighet att tjäna Gud. Evangeline Booth. Dotter till Frälsningsarméns grundare, William och Cathrine Booth. Hon föddes på självaste juldagen år artonhundrasextiofem. Ett händelserikt år för makarna Booth. En dotters födelse och så självaste Frälsningsarmén. Det som är intressant med Evangeline Booth är att hon aldrig gifte sig. Hon hade kanske inte tid, eftersom hon gick i sina föräldrars fotspår och var general, alltså högst i topp för Frälsningsarméns ledning under många år. Det hon däremot hann var att adoptera och uppfostra fyra barn. Vi pratar i slutet av artonhundratalet. Det gör berättelsen om hennes liv än mer intressant.

Bästa stunden!

Just nu. Den här stunden på dagen och faktiskt den här stunden på julen tillhör mina favoritstunder. Jag skulle kunna dra till mig att säga att den här stunden är den bästa på hela året, men då skulle jag överdriva. Det finns nämligen så många underbara stunder vid havet och i skogen sommartid som ligger på topplaceringar, men den här stunden är i alla fall kvalificerad till att vara med i tävlingen. Om det nu finns någon tävling? Titeln "Årets favoritstund". Redan imorgon, trots att det är julafton, så är känslan som bortblåst. Visst jag älskar samlingen vid krubban och alla vackra psalmer i kyrkan, julbordet, tomtens paket under granen, Robin Hood, Karl Bertil Jonsson och alla ljusen och stillheten i kyrkan vid midnatt. Självklart har Jesusbarnet en central plats i familjens julfirande, men det hindrar inte att jag njuter av stunden just nu.

Varför är den så speciell? Den här kvällen kallas uppesittarkväll, men sitter uppe på kvällarna gör Mr T och jag resten av året också, så det är egentligen ingen större skillnad. Är det för att det råkar vara drottningens födelsedag? Hon fyller ju sextiosju år idag, dan-före-dopparedan. Nej, detta berör mig inte alls, men jag skänkte faktiskt henne en tanke tidigare idag. Hur hon firade sin födelsedag och hur många julbestyr hon har kvar? Har hon överhuvudtaget några julbestyr att tänka på eller är slottet färdigstädat, färdigpyntat, färdigbakat, färdigmatlagat, färdigpaketinslaget så där simsalabim à la tjänstefolk? Nog om detta.

Jag tror att ordet färdig är ett nyckelord i sammanhanget till mitt välmående. Då inte i betydelsen helt orkesmässigt slut, utan i bemärkelsen att vara klar. Att sätta upp fötterna på fotpallen och luta sig tillbaka i skönfåtöljen, tittandes på den vackert klädda granen och dra in doften av nygriljerad skinka i näsborrarna. Hemmet är nystädat och nypyntat. Rena juldukar ligger på matborden. Hyacinterna är fortfarande i knopp. Julmusiken flödar stilla ur högtalarna. Gottebordet är laddat. Allt är orört och oförstört. Jag tror inte att det kan bli närmare förnöjsamhetsklimax än så här. I alla fall inte den tjugotredje december.

Jag var lite tveksam om jag skulle kunna uppnå denna känsla i år igen. Jag har känt mig efter hela adventssträckan. Inte för att jag inte har haft lika många dagar som alla andra, men jag har haft svårt för att känna någon julstämning. Trots julkonserter, julmarknader, julbord, julmusik och affärer som dignar av julgrejer, så har jag inte nått fram. Jag har inte varit synkad med julen. Det kan bero på att det har varit extremt mycket på jobbet under december. Det har känts bra, men samtidigt lite stressande att känna sig jagad. Mr T har haft några dagars ledighet och har förstås förberett och fixat, så köttbullar, frestelserna och annat var redan avklarat. Jag har bakat allt som vår familj i tradition tycker hör julen till. Förutom pepparkakorna, för dem har dottern i vanlig ordning tagit ansvar för. Hon är en hejare på att svinga kaveln över degen och vips är plåtarna med färdiggräddade smaskigheter klara. Det är en fröjd att komma hem efter en lång arbetsdag och känna pepparkaksdoft i hela huset.

Jag har sett fram emot den här dagen länge. Jag visste att jag skulle vara ledig och bara det kändes så skönt. Vi brukar i stort sett bara ha gran och skinka kvar att ta hand om den här dagen. I år så var det lite mer och jag kunde ana en liten gnutta stress. Jag gjorde vad jag kunde för att mota bort den. Mycket beroende på att jag tror inte att Jesus skulle vara så uppåt om han visste att jag jagade upp mig för att han skulle komma till världen, när han i sin tur ville komma för att rädda mig och alla andra. Någon måtta får det ju vara och mitt tack för hans insats skulle väl inte vara julhysteri. Vet du vad? Jag har haft en av mina mest välsignade dagar tidsmässigt det här året. I lugn takt har vi tagit oss fram till stund som inne är: etthundra procent njutning. Granen kläddes under julmusik. Jag har fallit pladask för Måns Zelmerlöws julskiva. Det finns några spår där som är otroligt härliga. Han kan också få ringa på dörren imorgon och sjunga några carols. Hans skiva fick jobba hårt idag. Om och om igen.

Huset har blivit pyntat. Så där lagom. För några år sedan hade vi utsortering av julsaker och skänkte fem pappkassar till second-hand-försäljning. Vi skulle kunna göra en ny utrensning och det kan hända att den blir av innan vi packar ner grejerna igen efter jul. Vi har bara en bråkdel framme i år och det räcker. Skinkan är griljerad och provsmakad. Så otroligt gott det är. Den första provsmakningen. Den inhandlades färdigkokt på ICA Maxi igår. Jag imponerade på mig själv genom att i förväg gissa vad kassakvittot skulle landa på. Jag var inte många ören ifrån. Det har blivit lättare med åren efter att de plockar bort ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar och nu även femtioöringar. Vi var inte ensamma på ICA Maxi Mr T och jag som du säkert förstår. Så vi var inte de enda som inte fick tag på hasselnötter. De var slut och omöjliga att få tag på hos leverantören enligt säkert ICA Maxi-källa.

De hade bara polkagrisar som faller sönder som ett sockertag i munnen. Inte sådana där hårda, sugbara små härliga karameller. Hur konstigt det än låter så är ÖB och Rusta säkrare kort på det området. Tro mig, jag har polkagriserfarenhet. Både från Gränna och lågprisvaruhus. Vilken lycka att ÖB:s sista påse med hårda polkagrisar låg och väntade på mig. Jag hade inte hunnit till Gränna före jul. Samma sak med hasselnötterna. Sista påsen inhandlades på ICA Nära i Strömsbro. Nu banne mig ska här spelas filipin julen igenom. Jag måste bara komma ihåg att anteckna alla filipindatum kommade år, för jag hatar att förlora i filipinleken. I den också alltså.

Det är verkligen en stor glädje för hela folket att Gud väljer att sända sin son till världen i form av ett litet nyfött gossebarn. När vi är inne på glädje, så är det en stor glädje för åtminstone vår familj att minstingen är i hamn med sitt körkort. Teorin klarades av på första skrivningsförsöket i måndags och uppkörningen klarades av på första försöket dagen efter, i tisdags. Med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb och med glädjetårar som bröt fram och rann längs kinderna. I handen höll hon intyget. Det som hon får köra på nu tills det riktiga kortet anländer per post. Självklart har det varit många utlämningar av bilnyckel de senaste dagarna, men det är som det ska vara. Lite typiskt dottern att drämma till med körkort på en av årets mest snökaosiga dagar. En stolt mamma köpte uppmuntranspresent och blomma på väg hem från jobbet. Direkt efter beskedet avnjöt jag förresten ett julbord tillsammans med alla trevliga kollegor. Det smakade utomordentligt gott, men det bästa var nog stunden av gemenskap. Det är inte illa med ett sådant stort arbetslag och det inte spelar någon som helst roll vem du hamnar bredvid för det känns lika roligt med vem som. Det säger en del om kollegorna tycker jag. De som är världens bästa.

Lite tidigare ikväll var det pay-back-time för dottern och hon körde runt sin mor till olika vänner där en liten juluppmuntran överlämnades. Inte för att modern inte kunde köra själv, utan för att modern förstod hur stort det är att få sätta sig bakom ratten när körkortet är pinfärskt. Jag njöt av att inte längre vara den ansvariga som sitter bredvid och kommenterar blinkers och hastighet, utan satt mig lugnt på passagerarplatsen och njöt av att se ljusslingor i trädgårdar och julpyntade fönster. Riktigt trevligt och en alldeles ny tradition i bloggarhemmet.

Nu blir det två besök i kyrkan imorgon. Dels mitt på dagen då det är samling vid krubban. Dottern ska vaktmästeria under den gudstjänsten. Därefter tar vi julklappar, hund och andra julfirarattiraljer till släkten i Sandviken och det ska bli riktigt mysigt. Framåt kvällningen tillbaka till hembygden med julklappar, hund och andra julfirarattiraljer för att sedan hinna till midnattsmässan där både son och dotter sköter vaktmästaruppgifterna. Då ska vi, Mr T och jag, alltså inte bara sitta där i tacksamhet över Guds gåva till mänskligheten utan också vara tacksamma och stolta föräldrar till kyrkpersonalen. En oslagbar kombination. God Jul kära bloggläsare! Tack för att ni har varit så snälla och uppmuntrande under det gångna året. Ni får både smällkaramell, julkram och julklapp på kinden av mig. På återseende med ett leende!

PS. Det här blir en annorlunda jul för vår familj eftersom vi firar den tillsammans med vår älskade Millie för första gången. Under granen ligger några klappar till henne. Självklart! Tomten vet om hur snäll hon har varit hela året. Så övriga julklappar är egentligen bara bonus. Vi har varandra och vi har Millie. Kärleken triumferar!

Tredje advent och mycket har hänt

Nu brinner tre ljus i staken och snön gnistrar bistert på taken. Bloggaren är dessutom vaken och nödlånar en massa rim av Viktor Rydberg tydligen. Det var inte alls meningen. Jag borde hur som helst ha kommit in i någon slags tomtestämning, även om jag inte alls eftersträvar det redan. Alldeles för tidigt. Det är bara tredje advent. Någon tomte göre sig icke besvär i bloggarhemmet ännu. Helgen har ändå till större delen handlat om att komma i julstämning. Igår hade jag förmånen att gå på julkonsert. Jag och mitt trevliga sällskap var lite skeptiska i förväg. Vi är båda gifta med varsin musiker i symfoniorkestern och det kändes som om vi kan konceptet. Vi skämtade om att vi skulle passa på att gå på en bio under tiden och sedan endast slinka in på den efterföljande julfesten. Vi insåg att det skulle kunna bli pinsamt om någon av våra närstående äkta hälfter skulle fråga hur det lät. På julen ska vi försöka vara snälla och ärliga. Inte bara på julen förresten. Det är en önskan för hela året. Snällhet och ärlighet är ett årsprojekt. Vi slog oss därför ner i varsin grön sammetsfåtölj på andra raden på första balkong.

Orkestern satt på plats. Här och var hängde en smällkaramell på notställen och en och annan var uppiffad med för kvällen en röd slips eller rosett. Så kom dirigenten Jan-Åke Hillerud insmygandes så gott han förmådde att smyga i sällskap med kvällens solist, Kalle Lindén. En strålkastare på solisten och så smöriga stråkar i förspelet, men därefter smälte jag som smör i strålkastarskenet. Vilken underbar mansröst. Det var ett smart drag av julkonsertarrangören att kalla in denne unge man. Han får gärna ringa på dörren till vårt hem i jultid och riva av några carols. Sådant där som händer på film, typ i filmen Love Actually. Du har väl sett den? Den borde vara en tradition precis som Kalle Anka och Svensson, Svensson.

Därefter var det dags för det traditionella Lussetåget som Kulturskolans körer ansvarade för. Den person som inte smälter inför den synen måste vara utrustad med ett stenhjärta. Lucia, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar i långa rader. De står tätt och täcker hela scenkanten i två led och de klämmer i för full hals i alla välrepeterade sånger. Då och då vinkar någon liten tjej till föräldrarna i publiken, någon annan skruvar på det batteridrivna ljuset och ett par stycken visar tydliga tecken på kissnödighet. Allt medan ledarna noggrannt kollar så att ingen svimmar eller kommer för nära brännbart material med de levande ljusen.

En traditionell julkonsert är både rolig och rörande. Igenkännande är viktigt och det kommer med traditionen. Höjdpunkterna för mig var Kalle Lindéns sång Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt och så förstås paradnumret, julsångernas julsång: O Helga natt. Lite extra kul blev det när kamelen vandrade över scenen tillsammans med de tre vise männen till toner av Bizet. En sådan roll skulle jag vilja ha på en julkonsert. Både framdel och bakdel gjorde ett gott jobb och samarbetade, så att kamelrörelserna såg väldigt kameliga ut. Extranummer och ringdans på slutet och våra skeptiska ansiktsuttryck hade förändrats till juliga leenden. Restaurangmiljön i konserthuset är en väldigt trevlig plats att ha julfest på. Glatt konstaterade jag att vi skulle slippa julmat och bli serverade en god kötträtt med potatiskaka och två olika såser som tillbehör. Till detta en klassisker på öllistan, Mariestad. Lite jultal, men mest trevlig samtalsgemenskap. Mr T och jag vandrade nöjda genom stan i den något kyliga decemberkvällen. Mot Rådhustorget och treans buss till Hillebygden.

För Mr T återstod det en favorit i repris, det vill säga spel på julkonsert nummer två, men jag valde istället att följa med dottern och våra goda vänner till Furuvik för den något udda kombinationen klappa-gärna-en-orm-klockan-sexton och traditionell julmarknad. När vi anlände till nöjesparken så sken fortfarande solen, men några julbodar, ett chimpanshus och ett terrarium senare, så hade mörkret sänkts sig och alla ljusslingor fick ståta precis som jag antar att parkledningen hade tänkt. Husknutar, fönsterkarmar, taknockar, räcken, träd och granar, ja, nästan allt du kan tänka dig var upplyst med små lampor. Detta innebär en kluvenhet. Vi fullkomligt överöser vår omvärld med elektricitetsslöseri, medan det på andra håll i världen inte ens finns el framdragen.

Mysigt värre var det i alla fall och jag pyntade julmysigheten med att välja en chokladkladdkaka med grädde till Furuviksfikat och det visade sig vara en vinstlott. Den bar på en hemlighet som avslöjades först när den landade mot smaklökarna. Den var pepparkakskryddad. En idé som jag kommer att använda mig av någon dag framöver. Jul och chokladkladdkaka i samma form. Så det tog jag med mig från nöjesparken. Jag smusslade självklart inte med någon orm eller skorpion hem och det blev inte heller några julmarknadsfynd. Sanningen är att jag tyckte det var en rätt usel julmarknad, så den får de jobba upp till ett annat år. Det beror inte på att jag är sur för att jag var endast ett nummer ifrån två kilo choklad på lotterihjulet. Jösses, vilken tur egentligen. Vem behöver två kilo choklad i skumtomtarnas, knäckens, tryfflarnas och Paradisaskarnas tid? På återseende med ett leende!

PS. Frank Sinatra skulle ha fyllt nittiofem år idag om han hade levat. Nu ville inte livet så, utan vi får minnas en fantastisk sångröst och nynna på låtar som Come fly with me... My way... Love and marriage... I've got you under my skin... Fly me to the moon... Listan kan göras lång. Så även filmlistan och skivlistan. Mr T höjer säkerligen sitt glas för sin favoritsångare idag och jag höjer gärna mitt också. För Frank Sinatra tillhör också gruppen av män som gärna får ringa på dörren i jultid och sjunga carols!

Min svarta extrakasse har hittat ett nytt användningsområde

Det är ingen optimal tid på dygnet för bloggning. Det har varit glest med inlägg på sistone. Inte för att jag har tröttnat på att blogga, utan helt och hållet på grund av tidsbrist. Det blir inte lättare med tiden så här års. Jag har dock ett uppdrag att utföra. Du som följer mitt bloggande vet att det då och då ramlar in ett protokoll bland blogginläggen. Då vet du också att det kommer sig av att StyrÖLsen har haft ett trevligt möte och det brukar alltid finnas mycket att protokollera om. Det är ingen hemlighet att det skulle finnas mycket mer att skriva om från varje möte, men inläggen har en dödslina som inte bör överträdas. Bloggläsare har kanske något annat att ägna sig åt i tillvaron än att läsa min blogg. Jaså inte? Med handen på hjärtat så är jag tacksam för att jag ibland får skriva med bakbundna händer. Det finns saker som absolut inte mår bra av att cirkulera runt i bloggosfären och min avsikt med den här bloggen är att den ska hålla måttet och vara städad. Så även då etiketten är Protokoll.

Detta blir ett något annorlunda protokoll eftersom det även kommer att innehålla en rapportering från vårt utökade möte, då vi inbjöd våra kära kollegor att dela vår gemenskap och glädje. Detta gick av stapeln fredagskvällen före första advent. Det är inte riktigt preskriberat ännu alltså. Trevligheterna ligger fortfarande och gungar i färskt minne. Jag återkommer till detta. Först vill jag avverka det ordinarie styrÖLsemötet, som egentligen är det som ska protokollföras, publiceras och justeras. Det var lite si och så med starttiden för mötet. Det får jag ta på mig helt och hållet. Vi hade bestämt direkt efter jobbet klockan sjutton noll noll. Så trycker jag in ett möte som jag tror kan vara avklarat till halv sju-snåret. I sista minuten blir dock mötet inställt på grund av sjukdom och vi samsas om att ses strax innan arton. Ordningskvinnan ska hem en vända först. Inte enbart för att piffa upp frisyren, utan också för att klara av ett tjänsteuppdrag.

Trots att hon missar första bussen, så hinner hon in på Bishop Arms före ordföranden och mig själv. Precis som vi båda förutspår, när vi faller för frestelsen att kika in i lampaffären mitt emot puben. Ljusstakar, stjärnor som hänger och på fot, lysande lussetåg och slingor för inomhus- och utomhusbruk lockar förföriskt och vi faller förstås. Vi kollar om de är batteridrivna eller om de kräver eluttag. Jag som är så hjärtig av mig får förstås syn på en elljusstake med ett något snedformat hjärta. Åhhh, den skulle vara fin i mitt fönster på jobbet, känner gästriken inom mig. Smålänningen i mig inflikar dock så där ekonomiskt förnuftigt att eftersom lagret verkar så stort, så kommer de säkerligen att rea dem efter jul. Hjärtljusstaken kommer alltså upp i fönstret till nästa jul. Då ljusstakefabrikanterna har kommit på någon annan idé.

Ordningskvinnan möter oss med ett tungt besked. Vårt styrÖLserumshörn är upptaget. Inte bara hörnet, utan hela rummet. Skjutdörrarna är fördragna. Vi känner oss vilsna. Någon sekund. Därefter slår vi oss ner i en rundad soffa och mötet är igång. Detta är kvällen som inte liknar någon annan styrÖLsekväll. Ordföranden förklarar detta med att vi nu har gjort ett första styrÖLseår och att vi nu med gott samvete kan gå in i något nytt oprövat. Det visar sig inte vara så svårt som man kan tro. Helsinge Rököl finns nämligen inte på tappen, så den traditionen faller omedelbart. Istället satsar vi på en Skebo Brukspatron och mina tankar svävar iväg till Kulla-Gulla-böckerna, men det avslöjar jag inte för sällskapet. Det kommer så mycket annat som avslöjas denna kväll och det är verkligen inte något för Kulla-Gulla-öron.

Skebo Brukspatron är en 5,6procentare från Skebo Bruksbryggeri. Första klunken framkallar ett njutningens mmmm, smack smack, mmm... men det avklingar snabbt och jag sa som jag kände: Den försvann för snabbt ur munnen. Alltså inte att jag svalde det snabbaste jag kunde, utan smaken försvann. Det blev inget kvar. Smaklökarna kände sig grundlurade. De övriga två höll med. Vi satt där och lät drycken runda smaklökarna gång på gång, men vi hittade inte den där eftersmaken. Så öl nummer två fick bli vårt hopp för kvällen. Däremellan hade orden Wild and crazy uttalats ett x antal gånger. Det hade att göra med beställningen ur menyn. Vi skippade raggmunken och ordföranden slog till på en king size-portion med baby ribs och pommes frites och jag och ordningskvinnan körde på varsin fläskfilétoast. Alla tre var mycket nöjda. Öl nummer två blev ett säkert kort från tappen. Varsin Oppigårds Winter Ale. En 5,3a om vi ska prata procent. Ett bryggeri som ligger på ägarens fädernegård, som har varit i släktens ägo sedan i mitten på 1700-talet. Inte så långt ifrån Gävle. Bryggeriet ligger nämligen i Hedemora.

Våra ögon faller inte enbart för elljusstakar och slingor. Vi faller pladask för efterrätter som bärs förbi vårt bord. Detta scenario har vi tydligen missat vid tidigare möten. Vi såg på varandra och så var det beslutet taget. Det här var kvällen då styrÖLSens dessertmödomshinna skulle sprängas. Jag och ordföranden gick på gratinerad frukt med vaniljglass och smält vit choklad. Ordningskvinnan drog till med chokladtårta och gräddklick. Det mesta smackandet och njutandet kom från ordningskvinnan. Det unnar vi henne och jag har redan bestämt mig. Nästa gång blir det chokladtårta för mig också. Tredje januari närmare bestämt. Bara ett par dagar efter givna nyårslöften om viktnedgång och sötsugsindragningar.

I en styrÖLse beställer man inte in ett glas portvin eller likör till desserten. Där beställer man in öl. Tyvärr kan vi tycka så här i efterhand. Det choklad- och vaniljspetsade ölet som vi beställde in i en liten flaska, som skulle delas på tre personer, var mer än tillräckligt. Styrkan låg på 6,5 %. Jag skulle inte kunna skilja på det och en hostmedicin, inte ens utan dessert. Etiketten på flaskan och ölets namn var desto mer fnissframkallande. Det var helt klart Afroditebaserat och du som är väl insatt i den grekiska mytologin vet att hon var skönhetens, kärlekens och sexualitetens gudinna. Jag kan nu avslöja att detta kanadensiska dessertöl inte ens var i närheten av det området. Nästa gång får vi ge portern en chans till desserten.

Jag lovade ju en tillbakablick till det utökade mötet som hölls fredagen den tjugosjätte november. Det passar ganska bra för då slipper jag utveckla samtalet kring biobiljetterna. Vi tog i alla fall ett beslut i styrÖLsen om att vi ska vara med på en ölprovarkväll. Vi pratade med bartendern om detta och det enda kravet är att vi är minst fyra personer. StyrÖLsen består av tre personer, så vi har ett litet problem. Vi tror dock att vi kommer att kunna lösa det.

Raskt över till personalträffen. Vi långbordsbänkade oss runt arton-tiden och från början var stämningen god. Ja, den blev inte sämre under kvällens gång. Det är bara jag som skriver med syftningsfel. Stämningen var god från början. Jag insåg ganska snabbt att det skulle bli en omöjlighet att protokollföra alla drycker som beställdes in, men jag måste få bloggbekänna att utöver öl så var det både vitt vin, cider och whiskey som bars in. StyrÖLsen höll sig dock till öl. Jag tror att det fanns någon outtalad överenskommelse om att vi ville föregå med gott exempel. Vi fick gott stöd av självaste chefen som med myndig röst förklarade att detta var en pub. Som du förstår har vi en väldigt klarsynt chef och väldigt trevlig.

Ett litet tag trodde jag mig förflyttad till en Psalmtoppskväll ute i något församlingshus. För önskepsalmer virvlade omkring som nummer likt en bingohall. Sällskapet ropade ut psalmnummer som låg närmast hjärtat. 7, 630, 112, 249, 210, 6o6. Självklart var det ingen psalmtoppskväll för helt plötsligt var vi inne på raggningstekniker i Riga och då känner jag att jag vill göra ett förtydligande. Eftersom jag under många år har arbetat bland döva och synskadade barn och ungdomar i Lettland, så är det lätt att tro att det var jag som förde detta ämne på tal, men så är inte fallet. Den baltiska raggningstekniken gick dock inte hem förtäljer historien. Vi förflyttade oss snabbt till Kiev i Ukraina, fast vid det här laget hörde många av oss fel och trodde att det gällde Tierp i Ukraina. Ämnet var dock detsamma som i Riga, men resultatet var lika uselt. Nu kände jag att jag ville bidra med ordet för öl på lettiska, vilket är alus och så utbringade vi en lettisk skål: Uz vesilibu! Prozit kan man också säga.

Jag var på damtoaletten och ordföranden passade på att kolla in i städskåpet, vilket visade sig vara herrarnas pissoar och hon stängde snabbt dörren med ett fnissigt hoppsan! När vi kom ut ifrån nödinrättningen så såg vi att någon vänlig själ hade gjort en massbeställning. Personen ifråga tyckte att vi skulle avsluta kvällen värdigt och hade därför beställt in ett Trappistöl. Det är ingen egen kategori av öl, utan kallas så beroende av att det är bryggt i kloster i Belgien eller i Nederländerna. Munkarna tillhör trappistorden. Ölet är överjäst och har en styrka på mellan sex och elva procent. Den något klarsynta beställaren hade hamnat på nio procent. Av detta lärde jag mig att aldrig gå på toaletten på utökade möten. Ölet smakade dock gott och hade en stor fyllighet. Enligt ordningskvinnan var det som om hela kolonin var samlad. Vad hon menar med det hann vi inte utröna. Om det gällde alla blomster eller om det var blommor och bin hon syftade på står skrivet i stjärnorna. Ölsmaken hängde hur som helst kvar längre än ordningskvinnan. Den hängde kvar runt smaklökarna hela kvällen och långt in på lördagen.

Något förvånade fick vi alla uppleva hur ordningskvinnan lämnade sällskapet efter urdrucken Trappistöl och vi vore dumma om vi skulle tro hennes förklaring om hemgång. Den hade vi avslöjat redan då hon kom. Nu vet ordföranden och jag hur kvällen fortsatte, men här inträder bakbundenheten. Vi avhandlade denna punkt på styrÖLsemötet häromkvällen och vi vet nu att den hemliga koden är gurkor. Ytterligare ledtrådar kommer här: salt, dill, vatten, gurka, socker, pepparrot, ättikssprit, dillfrö, dragon, senapsfrön, vitlök och peppar. Vill du ha exakt mängd så rekommenderar jag dig att kontakta ordningskvinnan i styrÖLsen. Hon kan förmedla vidare kontakt. På något konstigt sätt verkar det som om hela kolonin var samlad, åtminstone någon gurkodlingsförening. Å styrÖLsens vägnar framförs nu ett innerligt bloggtack till alla kollegor som slöt upp och gjorde detta till en minnesvärd kväll. På återseende med ett kollegialt leende!

PS. Sejdelbetyg från senaste mötet: Skebo Brukspatron tre sejdlar. Oppigårds Winter Ale fyra sejdlar. Aphrodisiague två sejdlar, mer på grund av etiketten än på grund av smaken. HtvåO fem sejdlar.

Låt barnen få en vit julafton både vad det gäller snön och spriten!

Jag har gjort en upptäckt att julens färg är inte längre översvallande och varmt röd. Den är vit. Inredningstrenden för övrigt har tydligen satt sina spår även på julpyntandet. Nu är det i och för sig inte jul ännu, utan vi har nätt och jämt kommit in i adventstiden, så min upptäckt kommer kanske på skam. Jag är uppvuxen i ett hem där mamma höll advent när det var advent och så blev det jul nästan över en natt. Du som har sett Madickens jul på film, kanske kan ana hur det var att vakna upp på julaftonsmorgonen. Ännu tydligare var det säkert i min mammas barndomshem, där verkligen allt av övergång från advent till jul skedde sista natten före julafton. Visserligen hade det pågått ett ljusstöpande, matförberedande, bakande och lutfiskande i flera veckor, men den sista mysfaktorshöjaren av julstämning skedde som genom ett trollslag. Där trollerigumman var min mormor.

Jag kommer inte på en enda anledning till att ha jul nu i adventstid. Det skadar inte att ha en tid av väntan på något annat. Vi hinner klara av en del saker som vi känner att vi vill göra, men främst kanske vi ska använda denna tid i vänthallen på att komma fram till vad detta annat är för något. Självklart ska barnen få vänta på tomten. Ja, självklart ska vuxna få vänta på honom också. Jag vill ha allt av det där som Granen står så grön och grann i stugan, julmat, ljus, Alladinask och gärna Paradisask också, sköna fikastunder med hembakade pepparkakor och dito saffransbröd, glöggmys och julskivelyssnade, soffhäng med julklappsboken, för att inte glömma umgänget kring spelbordet. Allt det där som på något vis hör julen till.

När jag nu säger att julens färg tycks vara vit, så menar jag inte i första hand den nyfallna snön som fräschar upp höstlandskapet till det yttersta. Snön klär in skogens träd och hustaken på ett så förunderligt vackert sätt att där ligger TV:s superinredare i lä. Jag lämnar utomhus och låter färgskiftet gälla inomhus. Gardiner, amaryllisar, julstjärnor, blockljus, chokladpraliner. Allt ska vara vitt. Det skulle inte förvåna mig om någon butik får för sig att sälja vita tomtemunderingar också. Som grädde på moset.

För mig är det mycket hjärta i julen. Hjärtat som symbol följer mig året runt, men själva hjärthögtiden är vid jul. Ett varmt, rött, kärleksfullt hjärta. För i grund och botten så handlar inte julen om annonsblad från stans alla butiker eller om ett hysteriskt fejande och frossande. För mig handlar julen om kärlek. Gud sände sin son till världen, för att dess mänsklighet skulle räddas och få ett hopp. Det måste ha handlat om kärlek från Maria till sin Gud, när hon säkerligen med bävande hjärta tackade ja till att föda Guds son. Det måste också ha handlat om kärlek från Josef som stöttade sin trolovade i det högst märkliga budskapet. Josef, jag väntar barn. Jag ska föda Guds son. Hur lätt var det att tackla ett sådant besked i Nasaret? Tonårsfödslar är inte lätthanterade så här tvåtusen år senare heller.

Julens budskap handlar om att vi ska inte vara rädda. Bortom allt pyntade, stress och oro, så finns det en uppmaning: Var inte rädda! Vi sträcker på oss. Klistrar på oss en mask. Fnyser och säger sturskt: Vadå, jag är inte rädd! Va, skulle jag vara rädd? Pyttsan! Det behöver inte gå många sekunder förrän vi blir riktigt skrajsna, om vi bara tänker efter. Någon i vår närhet blir allvarligt sjuk. Sturskheten är som bortblåst. Vi förlorar vårt jobb. Fnysandet övergår i ett hulkande. Vi ser katastrofer och oroshärdar på TV och tänker: Det där kunde vara vi. Det är inget vi säger pyttsan åt då. Änglarnas budskap når oss fortfarande: Var inte rädda! Vi bär bud om en stor nyhet. Något som gäller alla. En Frälsare är född. Detta har inte bara med julklappsinköp att göra. Det gäller något annat än hur många julslingor vi kan fästa upp på våra husfasader, räcken och äppelträdskronor.

Nu ska det ärligt erkännas att jag under många år inte har sprungit ihjäl mig till kyrkan på julaftonen eller ens på juldagen. Det har på sin höjd blivit en julmusikgudstjänst på Annandagen. Den dagen i julhelgen som vi har blivit trötta på all julmat och då det inte längre ligger någon spänning i vad som ryms i julklapparna. Hyacinterna börjar bli rangliga och nu vill ögonen ha ny fräschhet i blicken på tulpanbuketten. Då passar det bra att ha någon annan förströelse. Kyrkan till exempel. Vi har däremot varit noga med att samlas kring krubban i hemmet och att tillsammans läsa julevangeliet. En tradition så god som någon. Det hör liksom till och visst har vi hunnit läsa några minuter när vi ser på Kalle Anka i så många fler minuter. För att inte tala om alla minuter som det krävs för att öppna julklappar och munnar inför all mat, fika och gottebord.

I ett par års tid har dottern jobbat som vaktmästare i kyrkan vid julkrubban och vid midnattsmässan på julaftonen. Det har föranlett oss i familjen att komma till kyrkan två gånger under en och samma dag. Jag har tänkt mycket på det där. Den lilla detaljen att en ung person, i det här fallet vår dotter, är den som leder oss dit vi hör hemma i julens tid. Tankarna virvlar vidare. Hur Gud i sin fantastiska planering för världens räddning inte skickar någon superhjälte utan ett litet barn. Alla som någon gång har hållit en liten baby i famnen, vet att det väcker känslor inom en som vi inte trodde fanns. Ett barn är lättare att ta emot än en fullvuxen Stålman eller ett muskelknippe som Tarzan. Jag tror att Gud vill göra det lättare för oss att komma till honom. Ett litet spädbarn kommer inte heller med några pekpinnar eller diktatorfasoner. Ett barn bara är. Oskyldigt och i behov av vård och kärlek.

Där är jag nu. Inför det lilla Jesusbarnet. Jag som på något sätt så här tvåtusen år senare står med ett slags facit i handen, med vetskapen om vad detta lilla barn skulle få växa upp till och vad han skulle få utstå. Hans blod piskades ut ur hans kropp. Hans blod sipprade fram runt huvudet där törnekronan trycktes på. Hans blod rann ut ur spikhålen som de romerska soldaterna åsamkade honom när de hängde upp hans illa tilltyglade kropp på korset. Blodet som färgade hans höftskynke rött. Jag blir inte alls äcklad av denna händelse. Jag blir förundrad och ödmjuk. Jag tackar Gud för hans enorma julgåva. Ett barn. Jag tar det i min famn. Suger in doften av babyhuden i mina näsborrar. Jag bär barnet ett tag. Sjunger för det. Vaggar det. För jag vet att snart händer det omvända. Han kommer att bära mig och alla andra. På hans skuldror ska herradömet vila. Hans namn ska vara Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Detta är en kärlek som övergår vårt förstånd. En varm, evig och väldigt vackert röd kärlek. Julröd. På återseende med ett leende!

PS. Första advent blev inte precis som jag hade tänkt mig. Jag åkte på någon slags baskeluskdäckning. Så jag och min kroppastolle intog viloläge och vet du vad som hände då? Det rann till i skrivarådern och som genom ett under låg tre jultexter klara inom loppet av några timmar. På tal om röd så har det hänt något verkligt märkligt (de senaste orden ska uttalas på den bredaste småländska du kan tänka dig) idag. Hela styrÖLsen har påbörjat någon slags gemensam ekipering, med början nerifrån, det vill säga skorna. Klarröda curlingkängor. Varma, på-halva-priset och skitläckra. De kommer väl till pass i den bistra kylan som kung Bore ständigt skickar iväg. Det var dock långt ifrån bistert och kallt på föreläsningen med Jonas Helgesson ikväll. Jag är helt tagen. Suveränt bra och imponerande. Jag älskar att få skratta och gråta samtidigt och det fick jag ikväll. Tack Jonas!

Oväntad fråga kontrar jag med oväntat PS-innehåll

Hur går det med din andra blogg? Så sa min kära vän och kollega när vi hade avverkat dagens träningspass och var på väg tillbaka till jobbet. Jag kände igen det där frågescenariot. Från tiden då jag gick omkring och funderade på att starta en blogg, men inte fick tummen ur någon gång. Jag kom med den ena förklaringen efter den andra och liknade mer och mer Alfons Åberg. Jag ska bara... Det gick till en viss gräns, sedan var jag tvungen att sätta igång. Förklaringarna tog slut och jag ville ju så gärna blogga.

Idag kom frågan så oväntad, så min hjärna hann inte tänka ut någon godtagbar förklaring. Jag skyller på att jag var nytränad och nyduschad och min kropp inklusive hjärnavdelningen var så där avkopplad och slapp, som det är så skönt och eftersträvansvärt att vara då och då. Dock inte när det gäller bloggfrågestund. Jag fick säga som det var. Jag hann inte få fram någon bortförklaring, men gott och väl en förklaring. Den inleddes dock lite tvekande. Ja du... Så en upprepning av frågan: Hur går det med min andra blogg? Det var bara att säga som det är: Det går för tillfället inte alls. Jag hade tänkt använda den till lite korta, små spännande inlägg i vardagen, gärna med bilder. Det skulle gå ypperligt att göra detta genom min iPhone, men det är stor skillnad på skulle gå och att göra. Den var tänkt att vara en krusning på ytan. Nix pix, något krusande har det inte blivit.

När jag inte har haft riktigt god tid med den här bloggen, hur kunde jag då tro att jag skulle hinna med små inhopp i vardagen på en ny blogg? Hur som helst, den står kvar och får vila sig i form ett tag. Under tiden tar jag tag i min träning. Det är så lätt att snabbt komma in i ett ekorrhjul. För mycket att göra i arbetslivet och privat och så skippas sådant som är minst lika viktigt: att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande. Det kan var okej för någon dag eller några dagar, men när det blir till veckor och månader, då är det något fel. En kropp är skapt för att röra på sig och när det inte gör det så kommer den negativa trenden igång både psykiskt och fysiskt. När en människa väl ha suttit in sig som soffpotatis, så är steget och viljan till förändring mycket svårare.

Jag tror att det kan vara för att de flesta av oss tänker fel. Vi tänker oss direkt ifrån soffpotatisläget till sexpacken på magen och glömmer att det däremellan både ligger lång tid och en hel del förändringar. Vi kan tänka oss att göra EN förändring och sedan är målet klart. Det är bättre att sätta upp delmål. Om det tar emot extra mycket att komma igång, så kanske det kan vara så att det behövs etthundra delmål istället för tio. En sådan sak som att ta en lång promenad varje dag kan få vara ett delmål. En lång promenad på minst fyrtiofem minuter, helst en timme, varje dag. Det är regelbundenheten som är det viktiga. När det ösregnar eller blåser snöfriska vindar, så gäller samma delmål. Ett annat delmål kan vara att promenaden ska bli raskare och raskare. Alltså håll kvar samma tid, men se en större del av världen under tiden.

Då är det bara nittioåtta delmål kvar. Här går det undan. När promenaderna blir rutin, så kommer den sköna känslan av att verkligen vara hurtig. Visst kommer det trotsiga dagar, då den mosiga soffpotatisen sticker upp sitt tryne och säger ifrån: Låt mig sitta och slöa idag. Imorgon också för den delen. Jag har absolut inte lust med detta. I detta läge tror jag att det är dags att titta på slutmålet. Vill jag gå ner tio kilo eller vill jag gå upp tio kilo? Vill jag få svårt att gå i trappor om tio år eller vill jag kunna behålla smidigheten i kroppen? Vill jag slippa värk orsakad av orörliga leder eller vill jag kunna visa upp en skön träningsvärk av övergående art?

Det finns en skara av människor som absolut vill gå upp tio kilo och kämpar för det, men de flesta vill nog se sjunkande siffror på vågen. Skippa vågen. Ta fram ett måttband. Mät mage, stuss och lår och se hur millimeter efter millimeter försvinner och helt plötsligt får du tänka i centimeter. Självklart vill de flesta av oss gå i trappor om tio år, men då kan vi också tänka att det har varit en omöjlig uppgift för många de senaste tio åren eller kanske hela deras liv. Just trappgåendet är inte livsviktigt, men om det inte går på grund av övervikt och utslitna leder, då är det synd. Kroppslig värk kan ha så många utgångspunkter och detta är absolut ingen Fråga Doktorn-blogg. Men jag vidhåller att träningsvärk är mycket skönare och i jämförelse rena njutningen, mot den värk som är orsakad av för otränad kropp.

Börja lugnt. Det behövs inte fler grimaserande ansikten på gymmet som lyfter sjuttio kilo i maskinen, när det hade räckt med sju. Jag vore glad om de kunde komma till insikt, så vi andra slapp sitta och oroa oss för stroke, hjärtinfarkter och muskelbristningar. Jag har sett en lårmuskel brista en gång på en herre som ville bevisa något under tiden som han grimaserade med ansiktsmusklerna. Det skriket gick genom märg, ben, senor och muskler kan jag lova. Det var nästan så att Räddningstjänsten fick komma och skära loss honom. Han satt där han satt. Oförmögen att röra sig. En del kanske lär sig av erfarenhet.

Det är väldigt lätt att komma med undanflykter om varför vi inte ska träna. Jag brukar sitta i en maskin på gymmet och filosofera om gångna tider. På den tiden då tungt kroppsarbete var nog och den fetaste av fetaste mat behövdes för att täcka kroppens behov av näring. Idag sitter vi stilla och våra kroppar mår inte bra av det. Denna bloggning om kroppsvård kan också vara en undanflykt i sig. Jag smet snabbt ifrån ämnet: Min andra blogg. Det kanske är så att jag inte har kommit till insikt om vissa saker. Som att inte ta på mig för mycket bloggvikt. Det kanske räcker med en blogg? Två kanske får mig att grimasera i bekymrade pannveck? På återseende med ett leende!

PS. Om det nu är så att jag bloggdeklarerar om när Glenn Hysén, Tomas Ledin och Marcus Allbäck fyller år, av den enkla anledningen att jag tycker att de snygga och väldigt duktiga på det de gör, så måste jag självklart säga något om Mads Mikkelsen, den danske skådespelaren. Han ramlar in under samma kategori. Snygg och duktig på det han gör. Eller lite fulsnygg. Jag får jämna ut det med att han är i särklass min favoritskådis bland det danska urvalet. Dessutom är vi jämngamla, men där slutar jämförelserna. Tillykke Mads!

En mörk del av historien

År nittonhundrasjuttioett i vårt land Sverige påbjöd lagstiftningen att en gravid kvinna skulle utföra abort på sitt foster och därefter tvångssteriliseras. När kvinnan kom in till sjukhuset så meddelade hon personalen att hon kände sitt barn röra sig i magen. Personalen nonchalerade detta och viftade bort det. Aborten utfördes och kvinnans tredje barn föddes aldrig. Kvinnan levde sedan cirka fyrtio år till med vetskapen om att hon var steriliserad. Mot sin vilja. Inte nog med det fruktansvärda ingreppet mot kvinnans kropp. Svensk lagstiftning möjliggjorde också att ett barn aldrig fick chans att andas, leka, skratta, få vänner, gå i skola, skaffa familj, se världen och skaffa sig erfarenheter. Jag kallar detta mord och eftersom detta inte är det enda fallet så drar jag det till sin spets och kallar det folkmord.

Tvångssterilisering förekom i vårt land mellan åren 1934 och 1975. Det beslutsmakten eftersträvade var rashygien, folkhälsoskäl och också någon form av kontroll av asociala personer. I lagen om tvångssterilisering stod det att det kunde "bestämmas att en person, som på grund av själslig rubbning ej kan anses förmögen att avgöra, huruvida han bör steriliseras eller ej, kan steriliseras, bland annat om risk föreligger att han skall överföra arvsanlag till sinnesslöhet el. sinnessjukdom till sin avkomma. Det stod också att sterilisering kan ej utföras mot någons vilja och är en privatsak mellan vederbörande och hans läkare. Tvångssterilisering utfördes alltså på människor som ansågs intellektuellt omyndiga och förmodligen lät sig många som inte var intellektuellt omyndiga övertalas av myndigheten.

Lagen om sterilisering skärptes år nittonhundrafyrtioett och det går säkert att dra slutsatsen av detta att då skärptes även påtryckningarna. Detta var under pågående krig och Sverige höll sig neutralt, men påvisade tydliga tecken på vägval när det gäller att inte behandla människor med lika värde. Det fanns tre olika kategorier när det gäller steriliseringsorsaker. Eugenisk indikation (även benämnd arvs/rashygienisk), då det kunde antas att en person genom arvsanlag på avkomlingar kunde överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller lyte av annat slag.

Social indikation, då personen ansågs vara "uppenbart olämplig" att handha vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt och så medicinsk indikation, då personen ansågs lida av sjukdom, kroppsfel eller annan "svaghet" kunde hon steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Det var framförallt kvinnor som steriliserades. De var ofta unga och från socialt utsatta grupper. Läkare bedömde dem på ganska lösa grunder och så genomfördes steriliseringen. I vissa fall så förklarades inte ingreppet och det finns även exempel där sjukhuspersonalen informerade om en blindtarmsoperation, när det i själva verket handlade om sterilisering.

Tillbaka till år nittonhundrasjuttioett och till kvinnan som var gravid med sitt tredje barn. Syskonen var nio och fyra år. En flicka och en pojke. Fulla av liv. Snart skulle de ha fått ett syskon, om inte en socialtjänstkvinna kommit hem med ett brev som skulle undertecknas och där kvinnan var tvungen att acceptera abort och sterilisering. Det visade sig vara mer tvång än förklaring i sammanhanget. Till vilken kategori hörde då kvinnan eftersom det överhuvudtaget var aktuellt med sterilisering? Eftersom det redan fanns två friska barn i familjen, så kan vi ju verkligen undra vad läkarvetenskapen grundar sitt beslut på?

Jag hamnar på eugenisk indikation eftersom den innefattar personer med lyte. Eller tyckte de att medicinsk indikation kunde vara en anledning också? Eftersom den innehåller kroppsfel. Social indikation verkar inte trolig, eftersom kvinnan redan fått två barn och lyckats uppfostra dem, men vem vet? Lagstiftningen kunde kanske hävda ett asocialt levnadssätt? Kvinnan var nämligen döv. Om du är finkänslig och rädd för fula ord, så ska du hoppa ett par meningar nu eller sluta läsa här. Jag anser att detta är rent ut sagt för jävligt. Jag blir uppriktigt förbannad och vred när jag får veta sådana saker. Det är en pissig skam för Sverige och myndigheterna vet om detta och har undanröjt mycket av den bevisning som borde ha fått komma fram i ljuset.

Det går inte att med ekonomiska medel gottgöra all den smärta som lagstiftningen har åsamkat många oskyldiga människor. Det finns inte en chans att värdera en sådan skandal i ören och kronor. Det finns en risk i att nuvarande makthavare skyller på att det hände före deras tid och det är förvisso sant, men ändå borde officiella ursäkter gå ut och informationen borde spridas. Detta har hänt och det får inte ske igen. Sveriges riksdag avskaffade lagen helt år nittonhundrasjuttiosex och då hade över sextiotretusen människor, huvudsakligen kvinnor, steriliserats. Av dessa har cirka sextonhundra personer fått skadestånd. Var är pengarna till alla de andra? Om de nu inte lever, så finns det andra ändamål att skänka pengarna till. Det finns säkert många grymma metoder kvar i vår värld som kan uppmärksammas. Det vore ett sätt att hedra dessa offer för idiotisk lagstiftning.

För oss andra återstår det att med gemensamma krafter se till att sådana tendenser inte får chans att blomstra igen. Det var ett himla hallaballå i och med att Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag. En av Sverigedemokraternas punkter i deras partiprogram lyder som följer: En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. Jag tycker vi borde ha kommit längre och om det är någon som ska anpassa sig så är det väl Sverigedemokraterna som borde ha politik för tjugohundratiotalet istället. Det här med att en viss grupp av människor ska anpassa sig och bli som en annan grupp är en skräck för hela mänskligheten. Vilka ska vi anpassa oss efter? Sverigedemokraterna? Jag tror att människan är skapad för att gå framåt. Då kan vi inte gå tilllbaka till en politik som gällde fram till mitten av sjuttiotalet. Detta skriver jag för att hedra den kvinna som log mot oss alla på ett fotografi i en fin ram igår eftermiddag. Ditt minne är bevarat i mångas hjärtan och manar oss att fortsätta att kämpa mot kränkningar och orättvisor. Låt oss tydligt peka på människors lika värde. Det är vår skyldighet. Det är vår rättighet. På återseende med ett osteriliserat leende!

PS. Upptäcker förfärat att det lyser Domsöndagsljusstakar och Domsöndagsstjärnor i kvarterets fönster. Stackars människor som nu inom en vecka måste byta ut dessa mot Adventsljusstakar och Adventsstjärnor. Varför kan inte var sak få ha sin tid? Allt måste tas ut i förskott. Ibland skulle det behövas lagstiftning om vettiga saker. Som att adventsattiraljerna inte tänds förrän tidigast lördag kväll före första söndagen i advent. Eller så satsar vi rejält och sätter upp midsommarstång, tar sill och nubbe på nyårsafton och så blir det pumpor och bus eller godis på Valborgsmässoafton. För ska det snurra, så ska det snurra rejält tycker jag.

Chokladbollsbloggning

Här sitter jag och lägger upp ett nytt blogginlägg några minuter före elvaslaget på en lördagsförmiddag och en människa med god traditionskännedom vet att det är melodikryssartid. Idag var det första lördagen på mycket länge som jag inte skulle få möjlighet att lösa melodikrysset och jag hade planerat när och hur jag skulle kunna lösa det genom internet senare. Så kom jag på den lysande idén med att ändra mina dagsplaner och göra andra saker vid ett annat tillfälle och låta melodikrysset få första tjing i mitt liv. Nu har jag haft en underbart skön förmiddagsstund. Se hitåt: kaffe, chokladboll (som sonen inhandlat en hel låda till hemmet igår), tända värmeljus och vanliga stearinljus, vilfåtölj med fårskinn, fötterna på fotpall och så Anders Eldemans röst i radion.

Det är en stor lycka att kunna lösa krysset på egen hand. Idag var det ovanligt lätt med en hel del gamla godbitar från min ungdom. TOTO, Bee-Gees, Kim Larsen, Sweet home Alabama och så Sonja Aldéns underbara sångtexter. När jag nu försökte ladda upp melodikrysset på nätet, så fungerar det inte, så då fick det bli ett blogginlägg istället. Det var oplanerat men inte desto mindre efterlängtat. Utanför fönstret faller snöflingor i ganska högt tempo. Det här avtalet som jag försökte få till för några inlägg sedan, om att snön kunde få komma på Luciamorgonen, det har tydligen någon annan avstyrt.

Nu när jag fick lite extratid som även inrymmer bloggande, vad ska jag då blogga om? Mr T jobbar sin andra helg av tre på raken och det är klart att det påverkar vårt hemliv litegrann. Jag jobbar min andra helg på raken, så det känns som om det är väldigt lite skillnad på helg och vardag just nu. Imorgon åker Mr T till huvudstaden för en konsert i Storkyrkan och jag har fått möjlighet att följa med. I skrivandets stund har jag inte bestämt mig. Det kan hända att jag väljer en mellandag på hemmaplan. En lugn dag som får komma som den kommer. Med promenad, träning, god mat, något överraskningsmoment till mig själv.

Ofta när jag startar upp ett blogginlägg, så gör jag det därför att jag har något att förmedla eller lite mindre preteniöst, något att berätta. Idag är det inte så. För vem av er bloggläsare är intresserade av att få veta att jag trycker i mig chokladboll till förmiddagskaffet? Ni har säkert själva konstaterat att snöflingor faller, i alla fall om ni befinner er på en plats där snöflingorna faller. Det finns säkert platser där solen skiner och det är trettiotvå grader varmt eller andra platser där det ösregnar och är cirka tio grader varmt också.

Hur kommer jag vidare från chokladbollsnjutningen? För njutning är vad det har varit. Av den enkla anledningen att jag har ätit den med gott samvete. Jag ska inte kalla den belöning för det anser jag inte att den är, men efter en vecka med intensiv träning, så känns det helt okej att fika på riktigt. Jag har varit på gymmet flera gånger och jag har avverkat flera pass på Friskis & Svettis. Jag hade faktiskt tänkt ta ett pass idag också, under självaste melodikrysstiden, men då sa min träningsnarkoman till dotter att det är helt i sin ordning att ta en vilodag. Det mår kroppen bara bra av. Hon sa dock inget om chokladbollar, men jag kan säga det till dig: Jag mår absolut inte sämre så här en chokladboll senare. Gymmet får vara skönt för kroppen och chokladbollen för själen. Tänk när jag når den träningsnivå då det blir tvärtom. Att motionen blir bra för själen och chokladbollen blir livsnödvändig för kroppen.

När vi ändå är inne på ämnet kropp, så tänkte jag att jag kunde säga några ord om en artikel som jag läste i veckan. Ja, egentligen är det väl mer innehållet i artikeln som jag reagerade på än själva artikeln. När jag hade läst igenom hela artikeln, så var jag tvungen att kolla om det var en gammal blaska som jag höll i mina händer. Ja, alltså inte om det var en tidning från artonhundratalet, även om det verkade så, utan om det var en tidning från första april. Så var inte fallet. Synd, det hade underlättat om det var ett skämt.

Flera företag och andra arbetsplatser i Norge hade bestämt att kvinnor skulle bära ett rött band om handleden när de har mens. Jag är ledsen kära bloggläsare, men detta är inte inledningen på en dålig Norge-historia, utan detta är seriöst. Jag vet inte om tanken var i all välmening från cheferna eller om det grundar sig i något annat. Problemet var att kvinnorna under menstruationsperioden oftare gick på toaletten och detta hade uppmärksammats av de manliga cheferna. På en arbetsplats hade till och med en kvinna blivit inkallad till chefen för att ge en förklaring till varför hon så regelbundet gick till nödinrättningen.

Vid ett sådant förhör önskar jag att en kvinna snabbt skulle finna sig och till exempel kunna svara: Jag snortar kokain och det vill jag inte göra öppet inför alla som sitter i kontorslandskapet. Eller: Vi fick katrinplommonefterrätt hos svärmor igår och idag är min mage i totalt kaos. Du anar inte vilka bajsexplosioner jag åstadkommer. Jag skiter som en hel karl. Men det hade den här norska kvinnan inte sagt, utan hon hade i ärlighetens namn förklarat att hon hade mens.

Jag trodde att det var allmänt känt bland befolkningen som har nått en ålder på tio år att den feminina delen av mänskligheten har menstruation en gång i månaden. Den ter sig väldigt olika från kvinna till kvinna, men för en del är det ett mindre helvete. Det ger smärtor från skulderbladen ner till vaderna. Det är som att föda barn, utan något gulligulligt paket som avslutning. Det ger huvudvärk, illamående, frossa och en mage som är allt annat än samarbetsvillig. Många kvinnor har så rika blödningar att det känns som om hela innanmätet av kroppen följer med ut.

En del män tycker säkert att det är lite kul att göra sig lustiga över dessa dagar och kallar dem både det ena och det andra. Lingonvecka är klassiskt. De röda dagarna likaså. Ett gott råd från mig som kvinna till alla män är att ni gör bäst i att sluta skämta om det här. Jag tror också att skulle det bli så att evolutionen någon gör en omkastning till att nu läggs menstruationscyklarna på männen, så kommer det inte dröja länge förrän det delas ut gratis mensskydd och de röda dagarna kommer verkligen att förläggas till almanackan att detta blir allmänna vilodagar för männen. De röda armbanden kommer att ersättas med röda värmande filtar att bäras runt höfterna och PMS får en helt annan innebörd. Prioriterad Manlig Sjukdom. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tjugoett år sedan som Förenta Nationerna antog konventionen om barnens rättigheter. Så här med facit i hand så ser vi att det räcker inte bara med att skriva under några papper för att det ska hända något. Är du med mig på idén att vi till advent och jul struntar i några uppblåsta affärsreklamblad och istället satsar dessa pengar på ett projekt som kommer barn tillgodo? Hör gärna av dig med kommentarer om du hittar något bra!

Trafikplats Glädjen

Det är lätt att bli förskräckt när jag backar tillbaka i bloggen år för år. Utan någon större ansträngning så märker jag att intensiteten i bloggandet har minskat. Speciellt i år. En snabb titt över november-månaderna de senaste fyra åren som jag har bloggat, visar tydligt och klart att jag ligger efter med blogginläggen för november innevarande år. Nu har jag inte denna blogg för att jag ska tävla med mig själv i antalet blogginlägg per månad från år till år, utan denna blogg existerar helt och hållet för min kärlek till det skrivna ordet. Detta är en helt egoistisk sida där jag i alla olika sinnesstämningar får sätta mig ner och bara ösa. Glädje, sorg, skratt, ilska, humor och allvar. Nu när inte det händer lika frekvent som tidigare, så kan det dras nästan hur många slutsatser som helst om detta. Befinner jag mig inte i lika många sinnesstämningar längre? Är det inte lika roligt att skriva längre? På båda dessa frågor svarar jag: Jo! Mina känslor är intakta och jag älskar fortfarande det jag gör just nu. Skriver.

Är det så att jag prioriterar annorlunda? Så kan det vara. Ett vanligt uttryck för dem som inte verkar ha så mycket att göra är att: Skaffa dig ett liv! Det är egentligen ett ganska korkat uttryck eftersom alla som är i livet redan har ett liv, men jag antar att meningen är att personen ska skaffa sig ett vettigt liv. Då är det bättre att säga så: Skaffa dig ett vettigt liv! Det bör kanske komma en deklaration på vad som är vettigt eller inte också. Ett liv har jag alltså haft sedan fyrtiofem år tillbaka. Frågan är om det är så vettigt?

Åh jo, nog är det väl vettigt allt. Jag är lyckligt gift med världens bästa make. Vi har två fina barn som är på väg ut i vuxenvärlden. Vi har jobb som vi trivs med. Vi bor bra och vi har släkt och vänner som vi har goda relationer med. Som grädde på moset har vi fått knyta härliga band till världens goaste hund, Millie. Det låter väl vettigt så långt? Nu finns det inte så många gränsmarkeringar och staplar på vad som anses vettigt eller inte. Vi måste gå till oss själva och ställa frågan: Verkar detta vettigt? Jag funderade lite på det i helgen som gick av den enkla anledningen att förra veckan gick i en hastighet av trehundratrettio kilometer i timmen nästan hela tiden. Det var alldeles för mycket att göra hela tiden.

Nu vet jag att min chef inte läser min blogg särskilt regelbundet, han har säkerligen vettigare saker på sitt schema. Så jag kan med ganska stor säkerhet skriva som det är, utan att det kommer till hans vetskap. För jag tror att han skulle bli rätt fundersam, om han visste hur fulltecknad förra veckan var. När almanackan är fullklottrad och det hela tiden kommer nya saker i skallen som ska åtgärdas och lappar skrivs i kom-ihåg-syfte och det slutar med att jobb packas med hem. Är det vettigt? Självklart inte. Men det kan så här i efterskott användas som en förklaring till att jag inte har bloggat så mycket. Alltid något.

Det är riktigt länge sedan som jag planerade denna kväll. Nu kom det till lite bonus-roligheter, men det återkommer jag till senare. Jag läste höstprogrammet för Gävle Teater någon gång i september och såg då att Jonas Gardell skulle göra sin föreställning "Trafikplats Glädjen" här i stan. Den har han gjort förut, för några år sedan, men den gången tror jag att han höll till på Gävle Konserthus. Efter den föreställning kunde jag bara lite avundsjukt läsa recensionerna i tidningen och höra andra berätta om hur braaaaa den vaaaaar, men jag hade alltså inte varit där. Saken är den att mycket av sådana där roliga och intressanta saker som händer i stan kan gå mig förbi. Det är en upptäckt jag har gjort de senaste åren att jag ofta läser om saker som har varit, mer än att jag läser om saker som ska ske. Undantaget Gävle Symfoniorkesters konserter förstås. Det har kanske sin förklaring i att generalprogrammet bärs hem till köksbordet direkt när det har kommit från tryckmaskinen. Mr T:s förtjänst.

Tillbaka till Jonas Gardell. Det är väl få personer som delar Sveriges befolkning i två åsiktsdelar som han gör. Speciellt inom kyrkliga kretsar. Usch, Jonas Gardell, säger en del. Bög. Säga vad man vill om kyrkans folk, de må ha sina fördomar, men raka på sak är de. I alla fall i bög-frågan. Annars är det inte ovanligt med hummande och hymlande. Det blir väldigt många gånger tydligt att människan och hennes värde försvinner och ersätts med sexualiteten. Ja, det är verkligen motstridigt, eftersom ofta samma åsiktsmänniskor inom kyrkan verka tycka att sexualiteten inte existerar. Men att Jonas Gardell är bög är de tvärsäkra på. Punkt. Jag ger dem rätt i sak. Men mer politiskt korrekt är att säga HBT-person. Så inledde nämligen Jonas Gardell sin föreställning. Med att tala om att han är en HBT-person. Plus alla tillägg av bokstäver för att beskriva det han är, bög.

Jag har många gånger undrat varför det är så viktigt för homosexuella att tala om att de är just homosexuella. Det ordnas festivaler och temadagar. Föreläsningar och livliga diskussioner, där bögar och lesbiska låter ropen skalla, sexuell frihet åt alla. Varför gör inte vi heterosexuella likadant? Vi som älskar minst lika mycket? Vi som också känner lust? Vad är skillnaden? Bara att jag råkar älska en person av det motsatta könet.

För mig är Jonas Gardell först och främst en medmänniska, som jag respekterar för den han är. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om hans sexualitet, precis lika lite som jag bryr mig om andras sexualitet. Jag tycker att det räcker gott med att hålla reda på min egen och på min makes. Allt annat innebär bara överansträngning på sådant som jag inte har med att göra. Jag fascineras av Jonas Gardells scennärvaro. Han använder sin kropp som redskap, inte minst ansiktsmusklerna för att föra fram en sinnesstämning. Den mimiken är avundsvärd. Det är imponerande att en ensam människa kan stå på scen och trollbinda en publik i över en och en halv timma. Han lockade till skratt, han frammanade riktigt rejäla skrattsalvor, men också en knäpptyst tystnad. Nästan så att jag inte ens ville andas, för att andetagen kunde höras som åskdunder i lokalen. Sådana stunder är mäktiga stunder och då får den andra åsiktshalvan gärna fnysa fram sin bögkommentar.

Jag har även haft gott nöje av Jonas Gardells program på TV om kristen tro. Jag har hans böcker om både Gud och Jesus och jag gillar hans rättframhet och hans träffsäkerhet. Han pekar på saker som ger igenkännande skratt tillbaka. I hans föreställning fanns utrymme för vittnesbörd om hans tro och han berättade öppet om Jesus och hans gärningar. Jag tror det är mer än vad de människor gör som fnyser om hans sexualitet. Inför fullsatt lokal passade han på att visa vad Jesus, enligt bibeln, skulle göra i olika situationer och han uppmanade oss att göra likadant för en annan människa. Han önskade att någon hade kommit och gjort så för hans egen mamma när hon befann sig i en verklig livskris. En naken och öppen föreställning med det djupaste allvar om utanförskap, mobbing, skilsmässa, sjukdom och död, men ändå gick Mr T och jag därifrån med ett leende på läpparna och med muntra hjärtan. Hur många av oss skulle klara av att åstadkomma detta? På återseende med ett leende!

PS. Före föreställningen avnjöt vi en trerätters middag med levande ljus på bordet och vatten i glasen. Det var mysigt och romantiskt och med en alldeles lysande duktig servitris. Så vi var på gott humör när vi gick in på teatern. Vid hemkomst inträffade dagens höjdpunkt! En ursäkt till Jonas Gardell och till den trevliga servitrisen, men det är inte var dag som vi sprättar upp en låda Helsinge Rököl. Äntligen finns drycken tappad på flaska. Det är nästan ett par veckor sedan som jag var inne på ett Systembolag nära mig och gjorde en gemensam beställning för StyrÖLsens medlemmar och nu hade alltså kartongerna kommit. Två kartonger, tolv buteljer i varje, alltså, tjugofyra flarror är nu hemlevererade och de övriga medlemmarna är informerade. Jag och Mr T nallade på varsin Helsinge Rököl och jag hörde Mr T:s första smakkommentar: Mmmmmmmm. Vad god! Vilken eftersmak! Jag förstår att ni har blivit förtjusta. Jag svarade: Kul att du gillar den. Jag älskar dig! Glöm aldrig det! Du skulle veta hur god den är till raggmunk. När sältan möter tjärigheten. Då uppstår ljuv smaklöksromantik.

Fädrens kyrka och så min älskade pappa

Vid det här laget är väl alla slipsar inhängda på slipshängaren i garderoben. Alla kalsonger och strumpor inlagda i sina lådor. Konjaken provsmakad. CD:n genomlyssnad. Ett relativt nytaget skolfoto på ett barnbarn i en ram i bokhyllan. En teckning på kylskåpsdörren. Ett vykort på köksbänken. Kanske står det en liten tårtbit kvar i kylskåpet och blommor på finbordet vittnar om att det hänt något speciellt i helgen som gick. Fars Dag och jag tillhör den glada och tacksamma skaran av barn som växt upp med en närvarande far i hela mitt liv. En far som fortfarande visar sin kärlek och omsorg om mig. Genom ord, kramar och med dagliga förböner. Av alla sammanlagda livserfarenheter och med alla gjorda åldersjämförelser, så känns det mest givet att min far kommer att vara den som lämnar jordelivet först. För varje dag som går är vi en dag närmare det tillfället då vi skiljs åt.

Det har därför blivit mindre och mindre viktigt med hösanflösan av presenter. Min far har aldrig varit en person som vill ha en massa grejer och ju fler år som går, ju mindre har behovet blivit. Däremot känns det angeläget att få tala om min kärlek och min tacksamhet. Han har stor del i att jag är den jag är. Ja, i första hand att jag överhuvudtaget är till, men också att jag har kunnat växa upp och vara kvinna, men också fortfarande en dotter som ser sin far som ett föredöme. Jag vet var pappa finns, jag känner väl till hans kunskap i praktiska frågor, jag högaktar hans värderingar och jag vandrar tryggt i vetskapen om den förbön som han omsluter mig och min familj med dagligen. Det jag nu skriver kan jag kopiera och använda på Mors Dag. Det gäller i hög grad även min kära mamma.

Det här med att den äldre generationen först ska dö har aldrig varit en självklarhet hemma hos oss. Mina föräldrar har ständigt levt med en oro att jag inte ska klara ut den ena sjukdomsstormen efter den andra i min barndom. Så har det varit sedan jag föddes och även om vi inte dagligen tänker på döden, så finns känslan där i faggorna. När åren går så ändras dock oron mer och mer till tacksamhet. Jag ser det senaste året, de senaste tio åren, de senaste fyrtio åren som en ren levnadsbonus. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag tänker tanken vid sänggående: Tack för ännu en dag, hoppas det blir en till imorgon. Det är spännande att se hur det går!

Jag tror att vi just nu upplever en trend i att ge våra pappor något annat än de traditionella slipsarna och kalsongerna, genom att ge presenter som kommer andra människor till del. Alla fäder slipper problemet med överfulla hängare och byrålådor och andra människor blir lika glada som papporna. Pengar till trädplantering, brunnsgrävning, en get, vaccinationer, skolutbildning, mat, elektricitet till fattiga länder. Den listan kan göras hur lång som helst och behovsfokuseringen flyttas från ett problem i våra fäders fulla garderober till en möjlighet i många barns tomma magar. Förståndiga pappor som har välsignats med att slippa sitt eget ha-begär och som kan glädjas med att se andra glädjas, blir säkert överlyckliga och lättade över en sådan gåva. Jag kommer att testa möjligheten vid jul. Glädja många genom att glädja en person.

Igår var församlingen samlade på ett alldeles speciellt sätt. Först till högmässa och sedan till kyrksmörgås och samtal om församlingens uppdrag. Det var mycket folk i kyrkan och jag måste säga att predikan borde tryckas svart på vitt och delas ut som en utmaning till oss alla. Våga anta utmaningen att inte låta predikan gå in genom ena örat och ut genom det andra. Våga låta den planteras i våra hjärtan. På min FB-status gav jag uttryck för detta, samtidigt som jag gav uttryck för mitt suckande när det gäller gammalmodiga ord i vår psalmbok. Jag tycker faktiskt att ord som dälder, vorden, bidar och anlete har haft sin plats i vårt språk och kan få vara i våra fina minnen bevarade, men om vi som kyrka vill ge ett förståeligt budskap till dagens människor, så måste något ske. Något som kallas förändring. Jag har ännu inte fått en kommentar om predikan, men mängder om psalmtexter och orden.

Att efter kyrkkaffet sitta och trendspana om vår invärld, närvärld och omvärld kändes som total kontraorder, när vi bara en stund innan suttit och sjungit om dälder och röster höjdes i min FB-status att ajabaja, rör inte texterna. Ta med ordet dälder på högskoleprovet och se hur många rätt som kommer in. Jag sticker gärna ut hakan för det vittnar om att även näsan får in lite frisk luft och det innebär i sin tur att lungorna fylls av syre och då kan jag säga vad jag tycker: vi som församling riskerar att hamna i invärlden enbart. Vi vet om, vi ser och vi talar om en närvärld och en omvärld, men vi vill gärna gotta oss i invärlden och där bygger vi murar genom språk, kroppsspråk, ritualer och konstigheter. Det räcker inte med att fundera på vad Jesus skulle göra. Det räcker inte med att ställa frågan språkmässigt, vad skulle Jesus göra? Vi måste också göra det som Jesus gjorde.

Det har väl knappast undgått någon vid det här laget att jag har utvecklat en allergi mot post-it-lappar? I alla fall när de ska användas kollektivt. Igår blev det mer tydligt än någonsin. Det bästa efter kyrksmörgåsen var inte de gula lapparna med klister på, diagrammet eller gruppredovisningarna. Det bästa var budskapet från mannen som växte upp utan far, utan mor. Som en vecka gammal lämnades på barnhem och som i hela sitt liv växt upp i vetskapen om att vara oönskad. Det var en hälsning från Jesus till mig. Jag hade hört mannen berätta detta tidigare. Jag hade glädjen att få dela gemenskapen med honom vid en kyrklunch för något år sedan. Då delade vi varandras uppväxter och det var ta mig tusan den bästa kyrklunchen någonsin. Med vettigt innehåll och med en relation som betydde något och som lärde mig något.

Där har kyrkan sitt uppdrag. Att bygga relationer med människor som ingen annan vill bygga relationer med. Att höja sin röst för människor i samhället som inte orkar höja sin röst längre eller som ingen annan höjer sin röst för. Att fylla tomhet med glädje, ljus och kärlek. Att sträcka ut en hand till en ensam. Att rädda från förtvivlan och hopplöshet. Att stilla oro. Att ge ett läkande hopp vid sjukbädden. Att göra livet lite bättre än det var nyss. Att peka på Jesus och göra det som han gjorde. Om vi som kyrka ägnar några minuter åt att läsa Bibeln, så får vi fantastisk vägledning för vårt uppdrag. Vi får också påfyllning av kraft, visioner och mod. Inte genom människors styrka eller kraft ska det ske...Utan genom min Ande, säger Herren. Jag håller med om att det kan finnas en styrka i att sjunga en god gammal psalm och känna historiens vingslag. Men bevare mig väl för att fastna där. Se dig om, det finns kanske en människa som behöver få sina kläder tvättade? Eller som behöver sällskap vid kaffebordet? Eller som behöver dig som stöd hos Försäkringskassan? En människa som behöver din näve för att bära hem en matkasse eller för att slå den i bordet hos landstinget? Låt oss inte fastna i mörka dälder, när Gud har lovat svalkande vatten och gröna ängar.

Hos oss finns det ingen bit kvar av chokladkladdkakan som dottern bakade till sin far. Vi spontanringde in några vänner som spontantackade ja och det blev en trevlig och givande avslutning på veckan, helgen och på Fars Dag. I skrivandets stund har jag överlevt denna veckas första dag och jag har lovat mig själv att den får inte bli lika intensiv på arbetsfronten som förra veckan blev. Jag kan inte inför varje sådan fulltecknad vecka eller mitt i en sådan vecka, om och om igen ställa frågan: Vad är det för en idiot som har planerat detta? För jag vet redan svaret... det är jag och hur smart verkar det? När Gud vill föra mig till vatten där jag kan finna ro och jag måste be honom vänta med den utflykten till efter påsk tjugohundraelva. För jag tror minsann att det ser lite lugnare ut i slutet på april. Nästa år. Det är dags med en gul post-it-lapp på spegeln därhemma. Med texten: Så himla kul är det nog inte att dö, så du måste springa dit. Speciellt inte idag, när det är snögloppigt och halt. Gå försiktigt kära läsare. På återseende med ett leende!

PS. Det slår mig att vi har klarat av halva november. Det borde firas med en Leopold-bakelse, men någon sådan finns det inte vad jag vet. Den skulle kunna avnjutas just med tanke på att alla som äter den har överlevt första delen av november och att det trots allt har gått bra. Fast så mycket mer är det inte. Mörker, blåst, spikregn, snösörja, kyla och halka. Mina älskade jeansshorts ligger långt inne i garderoben. Säg till om du är på väg till sol och bad. Jag och shortsen kommer på stört, fortare än det tar att säga Leopold-bakelse!

Prästmodell

Det är sådana här dagar som jag är tacksam över att jag inte bor i England eller inom 08-området. Eller någon annanstans där en millimeter snö ställer till ett ohanterligt levnadskaos. Är det någonstans där vi kan hantera snökaos och då menar jag inte i millimeter- eller centimeter-mängd utan i decimeter och meter räknat, så är det kring Gävlebukten. Därmed inte sagt att jag gillar läget. Tvärtom. Jag har sagt några opublicerbara haranger idag om detta skitväder. För det har det varit. Skitväder. Det snöar inte bara uppifrån, utan från alla riktningar samtidigt. Lägg till blåst och kyla och en känsla av att det inte ens är mysigt att vara inomhus med levande ljus.

Väderleksrapporten på radion sa i morse att om det var möjligt så skulle vi hålla oss hemma. Väderleksrapportören bor tydligen inte i Gävleområdet. Här stannar vi inte hemma vid ett par decimeters snabbt fallande snö. Nittonhundranittioåtta stannade vi dock hemma, när det föll femton decimeter väldigt snabbt fallande snö. Väderleksrapportören tyckte att vi åtminstone skulle vara förståndiga att lämna bilen hemma. Jag måste säga att jag var inte det minsta road av att ta mig sex kilometer till fots i detta väder och cykel var inte heller något alternativ. Jag vet inte om det är så mycket trevligare att åka i diket kollektivt med Stadsbussarna, så jag struntade i förståndet och tog bilen till stan. Det var kanske inte dikeskörningen som väderleksrapportören i första hand tänkte på, utan det var säkerligen i bästa välmening som han tänkte på framskottandet av bil i slutet av arbetsdagen. För där stod jag, sopandes, svärandes, frysandes, nästintill gråtandes och så en del tag med isskrapan också. När jag gått ett varv kring bilen var det nästan dags för ett nytt. Du gör bäst i att inte säga något om att varje årstid har sin tjusning. Inte idag. Vänta till isen har lagt sig, solen skiner och vi kan sätta på oss långfärdsskridskorna. Det finns underbara vinterdagar. Detta har inte varit en av dem.

Varken väder eller tid möjliggjorde en resa till Borlänge. Annars hade det varit trevligt att få åka dit och krama om Mr T:s storebror som idag har firat sina fyrtiosju levnadsår. Om jag känner honom rätt, så har det inte blivit så mycket firande. Han är inte den firande typen. Ett grattis här och nu får det bli för världens bästa Ingo. Jag har ett livslångt tack till honom för all mattehjälp i min ungdom. Jo, vi har känt varandra sedan ungdomen. Mr T introducerades för mig av hans käre storebror och min blivande svåger och litegrann av min före detta pojkvän. Så på sätt och vis står jag i livslång tacksamhetsställning till min före detta pojkvän. Nu tänker kanske du att detta hör ungdomssynderna till, men så är det inte. Det hör endast ungdomen till. Någon synd var det alls inte tal om. Nu har dessutom Mr T och jag varit gifta så länge att vi inom kort firar silvrigt, så var det något de gjorde bra, så var det introduktionen och presentationen av oss båda för varandra.

Den silvriga bröllopsdagen kommer vi med all säkerhet att fira eftersom Mr T och jag hör till de firande personerna i tillvaron. Däremot är morgondagens jubileum inget som jag kommer att höja jubelrop över, men dagen finns där och påminner om att ibland blir inte livet alls som jag tänkt mig. Eller som andra har tänkt sig heller för den delen. Imorgon är det stora, nej förresten, numera är det den lilla FOFA-dagen och så småningom hoppas jag att den förvandlas till mikrodagen eller varför inte bara pulvrisera bort den helt? Vissa saker gör man bäst i att förvara dem efter värde och eftersom jag inte värderar det som inträffat så högt, så ska det få den plats det förtjänar. Det är lite av en triumf att vi imorgon fira teckentolkad veckomässa och att vi får dela gemenskapen kring nattvarden. Jesus, densamme igår, idag och alla kommande dagar. Det är så med livet. Vissa saker förgår. Andra består. Det visar sig också vad som är äkta och på riktigt. Låt oss ta vara på det.

Egentligen var mitt ärende med detta blogginlägg inte alls snöstorm, ofirad svågerfödelsedag, insläpande av f.d. pojkvän eller triumfer kontra nederlag, utan vad jag ville var att berätta om den mäktiga upplevelse jag har gjort ikväll. Vår teckenspråkliga Frälsarkransgrupp hade en träff i kyrkan, bakom kulisserna. Vi har tidigare avverkat själva kyrkorummet med altare och prediksstol och så har vi varit uppe i kyrktornet. Du anar inte vad mycket det finns att se i kyrkan. Vi fick möjlighet att gå in i sakristian och det är inte så märkvärdigt alls, men väldigt intressant.

Vi tittade på prästernas och diakonernas klädsel och jag fick agera skyltdocka och blev klädd som präst för några minuter. Det var lite omständligt med lager på lager, men oväntat bekvämt. Jag vet inte hur det ser ut på prästutbildningen, men måhända får studenterna möjlighet att agera skyltdockor innan prästvigningen och själva komma till slutsatsen att inte vara för tjockt klädda under. En skjorta och ett par byxor räcker. Det krävs ingen polotröja i lammull. Det är ingen risk för köldskador. Jag tyckte på något sätt att det kändes gott och ombonat att gå klädd så och det unnar jag prästerna. Däremot förstår jag att det där hör till gudstjänstklädseln, eftersom det kan inte vara lätt att göra många knop i fotsid dräkt och där övriga attiraljer väger en del.

Alla delar har förresten intressanta namn, som vi i teckenspråkliga Frälsarkransgruppen numera kan svänga oss med. Om vi nu ska svänga oss med ord, så kan vi börja med att kalla gudstjänstkläderna för liturgisk klädsel och så börjar vi med långskjortan som kallas för alba. Det är länge sedan som vi talade latin i Sverige och i kyrkan, men ordet kommer från latinets albus, som betyder vit. Något gulnad vit, vet jag inte vad det heter på latin, men med åren ändras tyget i färgnyans. Alban hålls ihop med ett snöre, som heter cingulum. Det skulle vara väldigt intressant att höra om det är någon präst som säger cingulum längre. Det får mig mest att tänka på julkalendern Herkules storverk och ramsan som mamma sa vid trolleritricket, när Herkules och pappan bytte roller. Överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det... kanske för att det är lite knasigt att tjugohundratio kalla ett tygband för cingulum. Vad vill man uppnå genom sådana konstigheter?

Därpå följer ett brett tygband som kallas stola med ett uttal där o:et drar sig mot ett å. Som i pengasnacket stålar utan r. Det bandet följer kyrkoårets liturgiska färg och det kan kännas som en mindre vetenskap i sig, men det är ett sätt för kyrkan att med färg försöka återge vissa stämningslägen eller firningsanledningar. Vid gudstjänster då församlingen firar nattvard, så bär prästen även en slags poncho med det mer korrekta namnet mässhake och simsalabim så är prästen klar. Nu krävs det givetvis mer än korrekt klädsel för att bli präst. Jag, i min enkla livsstil tror på kallelsen i tjänsten och så kommer utbildningen och kunskapstörstandet som pågår livet ut. För det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss är färdigutbildad. Livet har mycket kvar att lära oss.

Historianörden som finns inneboende i mig fick sitt lystmäte tillgodosett när vaktmästaren lyfte fram den ena spännande saken efter den andra. Klotter från slutet av sjuttonhundratalet och historien om kyrkoherden som satt fängslad tolv år i sibiriskt fångläger. Ja, nu talar vi inte om nuvarande kyrkoherden och inte den före detta heller, utan vi är tillbaka på Karl den tolftes tid. När prästen släpptes och kom tillbaka till Sverige, så fick han kyrkoherdetjänsten som en slags belöning. Det vore lite intressant att fråga kyrkoherden idag om hur han ser på sin tjänst. Han kanske längtar till en tolvårig retreat i Sibirien? Vad vet jag? På återseende med ett leende!

PS. Stefan Holm, höjdhopparen, skulle kanske notera att detta inlägg lades upp klockan tjugotvå och tjugotvå. Kvartett i tvåor. Det verkar som om bloggidéerna håller på att sina när jag ens lägger ner kraft på att nämna det. Men sämre förebilder än Stefan Holm kan jag faktiskt ha. Det är en mycket klipsk och allmänbildad person. Han kanske till och med vet vad ett cingulum är? Eller ska det heta en cingulum?