Listigt

Kungen fyller år, så egentligen borde jag stå upp och blogga, men kungen får ursäkta. Jag orkar inte stå en minut till nu. Konung Carl den sextonde Gustaf får nöja sig mig en blogghyllning och att jag sänder mina tankar till honom och hans familj nu. Givetvis önskar jag att han har haft en trevlig födelsedag. Sextiotvå år blir han idag. Såg en skymt av honom på TV-nyheterna. Han stod på en pult på borggården och tog emot blommor och folkets hyllningar. På hans högra sida stod sonen, Carl Philip. Båda två bar uniform och de smälte fint in i omgivningen. Vaktavlösning och armémusikkår. I ett slottsfönster stod resten av familjen och beskådade det hela. Kungen fick alltså några minuter av min tid genom TV-nyheterna. Att åka till Stockholm och se det hela live var inte att tänka på. Vi har ett köksprojekt att slutföra här hemma.

Det är inte slutfört. Ändå har det kommit så långt att ikväll så sitter det gardiner i fönstren och det står nya fönsterlampor på fönsterbrädorna. Mr T och jag tog oss en kvällspromenad och den inleddes med en glutt upp mot köksfönstren och den avslutades likadant. Promenaden däremellan var ett enda stort konstaterande av hur trötta vi är nu. Kroppen består av senor, muskler, ben,hud och fästen som vi i vanliga fall inte har så mycket fokus på. I dessa dagar känner vi av varje liten millimeter av kroppen. Är det inte trötthet så är det värk. Är det inte sveda, så är det blåmärken. Den fysiska smärtan är uppenbar, den psykiska tröttheten är också påtaglig.

Ändå känns det som vi har nått ett slags målsnöre ikväll. Tänk vad gardiner är fantastiska. Du kan renovera kök för tusentals kronor och sedan är det ett par meter tyg som sätter pricken över i:et och gör det hela till ett rum. Dessutom lurar de omvärlden att allt är klart och genomgånget. De vet inte vad som väntar bakom panelgardinerna. Nu är vi framme vid list-momentet. Lister vid taket. Lister under skåpsdörrarna. Lister vid golvet. Täckbitar och golvfronter. Nu ska det fixas lite här och där. Det är vid detta vägskäl på köksrenoveringens resa som många ger upp och låter åren gå. Ett liv utan lister. Känner jag Mr T rätt så kommer inte han att sälla sig till den gruppen. Han kommer att göra det hela färdigt. Han nöjer sig inte med att vara halvnöjd. Han vill vara helnöjd.

Igårkväll fogade vi mosaiken. Vilket slit. Mr T tog i för kung och fosterland. För en ännu 61-årig konung och för Sverige. Vi kom i säng halv två. På natten. Upp med tuppen igen idag. Elektrikern Bosse skulle dyka upp på morgonkvisten och dessförinnan var Mr T iväg och shoppade material. Byggvaruhusen öppnar då tuppen gal. Hårt arbete i kombination med för lite sömn ger det tillstånd vi nu befinner oss i. Ikväll har vi firat med mat och rött vin. Allt är inte klart. Vi som lever mitt i alltihop vet och ser att det är mycket kvar, men om vi minns tillbaka, så är det osannolikt hur det har sett ut. Det är lika osannolikt som hur fort det ändå har gått och hur lätt vi ändå har vant oss vid att leva primitivt. Att sätta sig ner och titta på alla digitalbilder är som att kastas tillbaka tusentals år, men det rör sig om några enstaka veckor av årets femtiotvå.

När jag får lite mer tid så funderar jag på att göra en bild-blogg. Ett slags fotoalbum genom hela denna galna köksrenoveringstid. Fast Mr T och jag förstår inte själva hur allt har förändrats på några veckor och hur vi har överlevt genom alla typer av damm. Nerrivna-tapeter-damm. Gammalt-kakelfix-damm. Nya-gipsskivor-damm. Spackelputsnings-damm. Byggdamm. Kartong-damm. Vi förstår inte heller att allt runt omkring har kunnat flyta på så bra. Matlagning och diskning utan kök. Det har nästan fungerat så bra att det har infunnit sig en ovana att använda det nya riktiga köket. För nu går det verkligen att använda det nya köket. Vattnet rinner i kranen. Både varmt och kallt. Hällen fungerar. Ugn och mikro likaså. Diskmaskinen är på plats. Vi har letat fram alla instruktionsböcker.

Instruktionsböcker behövs. Om du ska renovera kök så håll noga reda på alla instruktionsböcker, så de inte åker ut med allt återvinningsmaterial. En häll går inte att vrida igång. Det finns inga vred. Nu ska det bara nuddas med fingertopparna. Nuddar du rätt, så går det ohyggligt snabbt och med jämn tillagningskapacitet. Det går att tidsinställa en värmekälla och när hällen ger ifrån sig ett pip-ljud, då är det klart och värmen stängs av. Nu ska inte min glömska behöva resultera i gröna ägg någon mer gång. Bara vi får kläm på instruktionerna så ska det säkert bli mer än ägg. Imorgon ska ugnen brännas in och därefter ska den gå grädda muffins-buffé.

Imorgon ska det bli muffins-kalas. Delar av släkten kommer på besök på lite eftermiddagsfika. De komma från öst och väst. Fast egentligen från syd och väst. Några, närmare bestämt fem stycken, åker nästan femton mil för att se vårt nästan-färdiga-om-det-inte-vore-för-alla-saknade-lister-kök. Nåja, de åker inte enbart för vårt kök. Fast lite nyfikenhet kunde nog ändå anas när de ringde och frågade om vi hade tid. Hade de frågat för några dagar sedan, så hade det varit tveksamt. För då gick mycket tid åt att bara forcera framåt.

Nu har vi som sagt nått ett målsnöre och vi slår av lite på takten. Njuter, begrundar, lagar mat, slår oss ner, imponeras, gläds och ser att det finns lite till att göra. Självklart är de välkomna på inspektion och avsmakning av premiärbaket. Vi har nu ett kök som för vår del känns kungligt. Äldste tonåringen har till och med i sin blogg utnämnt det till kvarterets finaste kök. Det får stå för honom. Jag har inte sett alla andra och vad spelar det egentligen för roll? Mr T och jag är osannolikt nöjda och det är ändå huvudsaken. Hade varit snopet annars, efter allt slit. På återseende med ett leende!

PS. När vi såg Valborgsmässoelden så var det bara lite glöd kvar och Hilles befolkning hade återvänt inomhus. Det var bara eldvakterna kvar. Det spelade inte så stor roll. Mr T och jag konstaterade att våren har kommit och det är underbart. I år har våren fått konkurrens av köksförvandlingen. En känsla lika underbar som vårkänslan. Ett fyrfaldigt leve för våren och vår konung, de leve: hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra! Ett tusenfaldigt leve för vårt kök och hantverkaren Mr T, de leve: zzzZZZ..zzzZZZ...

Öppet för inventering

Timmen är sen och egentligen ropar kudden på att bli använd. Dagen har varit fylld av arbete och även kvällen har använts till diverse göromål. Egentligen skulle datorn bara slås på för att kolla e-posten, men så blev det en inloggning på bloggen. Som en magnet. Fastnade på listan över etiketter och eftersom jag inte har något speciellt att blogga om, så kan det få bli en etikett-sortering.

Etiketten blogg har använts 8 gånger och den delar förstaplatsen som populärast etikett tillsammans med samhälle. Inget uppseendeväckande med det, eftersom det mesta i själva bloggandet kretsar kring blogg. Samhälle i form av skolans samhällsvetenskap gjorde mig aldrig lycklig, men jag har ett intresse av vårt samhälle och är gärna med i debatten. Så långt är inte jag förvånad.

Jag höjer inte heller på ögonbrynen åt att högtid ligger högt upp på listan. Jag är en vän av högtider och firande. Så den etiketten har kommit upp i 7 pinnar. Tätt följd av konsument och tro med 6 bloggningstillfällen vardera. Jag gillar att shoppa. Jag ska inte sticka under stolen med det. Detta kan verka märkligt att en smålänning har sådana sidor. Förhoppningsvis shoppar smålänningen med både hjärta och förstånd. En konsumentådra som smålänningen är utrustad med är prutning. Fast ska jag bara på Coop, Ica Maxi, Lindex eller Åhléns så lämnar jag den ådern hemma. Åker jag på marknad till Ockelbo eller Älvkarleby däremot, så lämnar jag stora plånboken hemma för att få plats med prutningsmetoden. Det är som en sport! Där jag brukar vinna. Småländskt prutningshumör, småländsk charm och småländskt förstånd att veta var gränsen går för oförskämdhet är oslagbart. Så roligt det är!

Inte så trist med bloggetiketten tro heller. Jag är glad för min tro. Den är inte en del av mitt liv, den är mitt liv. Det finns inte vissa grejer som inte tron kan vara med på. Tron skiljer sig alltså från ordet konsument. Jag lämnar inte tron hemma vissa dagar. Jag har inte speciella dagar då jag tror och andra då jag låter bli. Däremot blandas tron ibland med tvivel och frågor. På något sätt är det just dessa dagar som för min tro framåt. Jag tror inte på Gud som jag trodde på tomten när jag var barn. Gud är som en förälder för mig och samtidigt en vän som jag har samtal med. Gud är också mycket mer. Han har skapat mig och gett mig livet. Så det finns att blogga om.

På siffran 5 när det gäller antal bloggar i olika ämnen så är det tomt och jag får rikta blicken mot 4:an istället och där finns några stycken. Ansvar, arbete, kultur, skola och tid. Dessa etiketter tillsammans bildar en stor del av mitt liv. Jag betraktar mig själv som en ansvarsfull person. Inte minst arbetsmässigt. Jag skulle vara tom och orkeslös om jag inte fick näring i kulturen. Skolan där jag både undervisar och blir undervisad. Tid som jag helt rättvist har fått mig tilldelat. Tjugofyra timmar om dygnet precis som alla andra. Det är nog någon mening med det. Fick jag obegränsat så skulle jag kanske arbeta ihjäl mig eller sysselsätta ihjäl mig.

Fest, födelsedag, föredömen, ledarskap, litteratur, politik, sorg, tacksamhet, trötthet och vår har alla hamnat i etikettlistan med tre tillfällen var. Jag funderar på varför etiketterna föredömen, ledarskap och tacksamhet inte har fått fler. Jag tycker det är viktigt med föredömen. Jag har många föredömen och jag vill vara ett själv. Jag vill så gärna visa tacksamhet och det är något jag tänker på dagligen. Att vara tacksam är viktigt för mig. En gång i tiden skrev jag tacksamhetsdagbok. Det var inte så dumt. Jag gick igenom dagen. Skrev saker som jag var tacksam över. Vissa dagar blev det flera sidor. Ledarskap är också något som intresserar mig. Ett gott ledarskap är guld värt. Jag vet också hur ett katastrofalt ledarskap kan vara direkt dödande. I alla fall själsligt.

Blandat, döden, kroppsvård, mamma och pengar har varit omskrivna 2 gånger i min blogghistoria. Av dessa etiketter skulle mamma kunna toppa listan. Konstigt att världens bästa mamma inte har fått mer än 2 bloggar. Jag saknar varken blandat, döden, kroppsvård eller pengar. Men mamma. Henne saknar jag. Imorgon ska jag slå henne en signal och säga det. Ringer jag nu tror hon bara att det har hänt något allvarligt. För ingen ringer den här tiden på dygnet. Inte ens för att säga att jag saknar dig.

Pappa borde ha fått mer än 1 blogg. Det måste ha varit till Fars Dag. Pappa-bloggarna måste jag jobba på litegrann. Jag har nämligen inte bara världens bästa mamma. Jag har världens bästa pappa också. Full pott. Två av två möjliga. Tur i föräldrarlotteriet. I alla andra lotterier har jag världens missflyt. Det enda jag har vunnit är en blå och vit kylväska på dövas förening för flera år sedan. Fast den var å andra sidan stor och fin. Rymde flera liter med matsäcksmat.

Forskning, globalt, historia, jämlikhet, namnsdag, natur, relation, släkt, Småland, sport, studier och träning sällskapar pappa på 1-bloggsnivån. Chockad konstaterar jag att Småland bara har en egen etikett. Men nog måste jag ha smugit in lite småländska tankar i andra bloggar? Jag får jobba på Smålandsbloggarna. I sommar. Då ekhagarna är som vackrast.

Etiketten blogg kommer väl att gå upp i ensam ledning nu, eftersom det blir väl svårt att sätta någon annan etikett än just blogg. Detta är som sagt en blogginventering. Där jag upptäcker att våren har fått några egna bloggar men övriga årstider har inte fått någon. Hösten, vintern har bloggförsvunnit utan en enda bloggetikett. Jag har inte varit bloggare under någon sommar ännu, men snart är den här. Sommaren alltså och därmed sommarbloggen. Jag har inte fått äran att sommarprata, men sommarblogga kan jag göra. Det är en ära i sig. På återseende med ett leende!

PS. Man blir som dem man umgås med. Med två tonåringar i huset så blir man kanske lite tonåringslik eller? Åtminstone vad det gäller att vända på dygnet. Fast det är tack vare dem jag fick blogginventeringen avklarad. Som allt som blir gjort just nu, så känns det skönt.

Varför klagar jag egentligen?

Det är inte bara knoppar som gör ont när de brister. Det gör oerhört ont när vattenblåsor i händerna brister också. Är något jag har gått om så är det just blåsor i händerna. Orsakade av ett krattande och sopande under gårdagen. Efter jobbet, när den vårliga dagvärmen började sakta men säkert försvinna, då stegade jag stövelförsedd ut och greppade krattan. Det är sådana dagar som jag med lätthet utbrister: vilken tur att vi inte har större tomt. Det blev nio stora lövkorgar med gammalt gräs, löv, mossa, grenar, kottar och annat smått och gott i grönbruna nyanser. Den blå containern har landat i området för en tid sedan, så det var inget problem med att bli av med skräpet. Riktigt bekvämt faktiskt.

Röjde lite på altanen också. Den har fått stå till tjänst med att ta hand om en del material från köksrenoveringen, men nu är det bortplockat och istället finns det några urnor med nyplanterade penséer där. Som i ett huj förvandlades ytan från att ha varit ett trävarulager till att bli en plats att idka vårkänslor på. De höll inte i sig så länge, för sedan var det dags för sopning av garagegolv, uppfart och gångplattorna. Det skulle gatusopas i kvarteret idag, det har vi fått meddelande om tidigare. Skönt att få med alla småstenar som finns på tomten. Det som göms i snö, kommer fram i tö. Gatusopning och blåsor i händerna är säkra vårtecken. Inte lika trevliga som blommor och fåglarna.

När jag var ute och hjälpte fram våren litegrann, så kom en svan flygande rakt ovanför huvudet på mig. Jag kunde höra hans vingeslag och hans läte var ganska hest och kändes nästan lite desperat. Letade han efter en fru? Eller hade hans fru kommit bort? Vingeslagen lät lite som tjoff, tjoff och hans läte ungefär som: Var är du nu? Jag vill ha en fru! Nu! Nuuu! Här är jag nu. Var är du? Som ska bli min fru. Svara nu. Nu! Nuuu! Det är inte svårt att förstå att jag inte är ornitolog. Jag ber om ursäkt att herr Svans läte inte fick en bättre översättning. Han kände sig säkert ensam. Han måste dock ha en fantastiskt fin utsikt däruppefrån. Hoppas att han letar rätt på en trevlig svankvinna att dela våren och sommaren med. Blir det riktigt lyckat så kommer det kanske några små grå dunbollar så småningom. Eller alldeles snart. Har inte klart för mig när svanarna har födelsedagar. Det har de säkert inte ens koll på själva. Almanacksbefriade och klockbefriade. Lyckliga varelser, bara han herr Svan slipper flyga ensam.

Jag brukar inte använda bloggen till att häva ur mig en massa fula haranger och ska väl inte börja med det nu heller. Även om jag har god lust. Som jag nämnde så skulle gatorna i kvarteret sopas idag. När Mr T och jag återvände till välbekanta kvarter efter avslutad arbetsdag, så konstaterade vi att mycket riktigt, gatan var sopad. När vi klev ur bilen så såg vi att det mesta av gruset och stenarna låg uppskjutna på vår garageuppfart, häck, gräsmattan, gångplattorna och en del hade skjutit in sig i träfasaden. Förstår du nu att det skulle nästan vara mig förlåtet om jag drog en svärordsharang av klass? Men icke, jag låter det bli en sådan här serietidningsvariant. Som när 91:an Karlsson råkar skjuta befälet i foten eller liknande. #=`´+\/¤&]}{$]§<>#" Punkt. Slut på okvädheterna. Jag kände mig rätt sur när jag återigen drog fram kvasten, för att bara konstatera att så mycket sten och grus har vi inte haft på tomten under alla år vi har bott här tillsammans.

Det sved extra mycket i händernas vattenblåsor. Finns det inga gatusopningskurser att tillgå? Eller en baslektion i fysik, så att man med en liten mänsklig hjärna kan räkna ut vilka krafter och farter det blir på de små stenarna, när det vispas runt med en roterande kvast i kolossalformat. Linda Bentzing skulle väl fråga: Hur svårt kan de´va´? Ska man behöva gå till läkare och be om recept på Beta-blockerare bara för att kvarteret ska sopas. Det går i alla fall snabbt att sopa när jag är arg. Så nu är det rent visuellt rätt okej. Resten av stenarna får vi ta med gräsklipparen i sommar. Då blir det läge för nya bloggharanger. I serietidningsformat.

Det har sina för- och nackdelar med våren. Solen, ljuset och värmen lägger jag i fördelslådan. Vattenblåsor, granntävlan i kruk-VM och allergier lägger jag i nackdelslådan. Vattenblåsorna får jag vårda. Tävlingen som pågår över tomtgränserna har jag inte anmält mig till. Allergin får kureras på bästa sätt. Förkylningen är envis och jag vet inte om det är förkylning eller allergi som är värst. Det är ungefär samma symtom. Trötthet, snuva, rinnande ögon, kliande hals. Jag har det dock inte värst i familjen, utan när det gäller allergi så är Mr T och äldsta tonåringen på delad förstaplats. Yngsta tonåringen påvisar inga symtom alls. Förhoppningsvis håller det i sig så. För yngsta tonåringen alltså. Till de övriga familjemedlemmarna får förrådet av tabletter, nässpray och ögondroppar fyllas på. På återseende med ett leende!

PS. Lugnet har lagt sig och jag kan åter konstatera att det finns mycket värre saker än stentäckt gräsmatta. Bara att sätta på Rapport eller Aktuellt, så får jag lätt perspektiv på tillvaron. I Zimbabwe till exempel, så vore folket säkert glada om någon kom och sopade upp ordentligt. Ända in i presidentpalatset, så att herr Mugabe sopades undan och förhoppningsvis ersattes med en något visare och insiktsfullare människa. Bara inte någon slänger in honom på någon gräsmatta, så att han blir till ett problem där också vid gräsklippesäsongen.

Vårtecken är fascinerande och livsviktigt

Det händer något speciellt inombords när jag böjer mina knän, tittar mot marken och ser att det är vitsippor i knopp. Idag skedde detta underverk återigen i mitt liv. Vi tar det så för givet att vid den här tiden på året ska det finnas vitsippor. Blommorna är vita och spröda och egentligen som vackrast där de växer. Jag kunde inte låta bli att plocka en liten bukett med sippor och ta hem dem till värmen i köket. Knopparna slog ut en efter en. Tänk att en sådan liten späd skapelse kan fylla hela mitt inre. Det är en av de få blommor som jag minns det latinska namnet på från skolan, Anemone nemorosa. Vi hade en kombinerad biologi- och teckningslektion när jag gick på högstadiet. Det var en skön vårdag och vitsippsbackarna i närheten av Centralskolan var som vita mattor i naturmaterial. Vi fick som uppgift att gå ut och sätta oss och rita av en vitsippa så naturtroget som möjligt. Verkligen studera den noga och få med alla detaljer.

Jag minns hur fokuserade vi var på uppgiften. Alla eleverna satte sig för sig själva i kanten på elljusspåret och valde ut en sippa. Jag minns att jag satte mig på en solig plats, på en liten låg stubbe och så lät jag blicken svepa över hela området. Kollade in klasskompisarna, tittade på naturen, zoomade in en enda vitsippa och började studera den ingående. Det där minnet har hållt i sig i nästan trettio år nu. Det känns precis som om jag håller i pennan och sitter med det vita arket i mitt knä. Jag kan tänka mig att jag var fokuserad på uppgiften med anledning av att jag eftersträvade ett bra betyg. Jag gick in för femmor. Fyror var väl OK. Treor var inte roliga. Tvåor och ettor var inte att tänka på. Detta var på den tiden då MVG, VG, G, IG och streck inte hade kommit på tal.

Det lustiga är att jag minns inte vilket betyg jag fick på vitsippeteckningen. Jag minns stunden desto mer. Det var en bra lektion. Den lärde mig att bli fascinerad. Det blir man om man sitter och stirrar på en vitsippa i närbild en hel lektion. Ibland är det bra att gå ner på knä och komma nära. Det är skönt att få en hel lektion till att bara titta. Det ger minnen för livet. Självklart jämförde vi varandras teckningar och det skulle ha varit läckert att ha satt upp dem, kant i kant. Vilken läcker tapet! Jag brukar tänka på den där lektionen när jag plockar vitsippor. Fascinationen finns kvar. Vitsippor växer alltid på samma ställe. Roten växer någon centimeter varje år. Det finns rötter som är mer än 100 år gamla. Fascinationen fortsätter.

Det här med vitsippor är nästan som en egen liten vetenskap. Jag nöjer mig med att böja mina knän och plocka hem några stycken. Eller att fotografera vitsippsbacken vid det elljusspår som jag numera bor nära. Jag känner lycka och tacksamhet att ännu en gång få uppleva detta vackra. Så snopet det skulle kännas om det kom en vår och det inte fanns några vitsippor som slog ut. Det är mycket som vi tar för givet i livet. För några år sedan så låg en god och nära vän för döden i svår cancer. Sjukdomen eskalerade så snabbt att medicinerna hann inte med. Till slut stod vi inför det faktum att det skulle inte gå att göra något. Det var med ganska tunga steg som jag gick till sjukhuset varje dag efter jobbet. Ibland blev det en sväng på lunchen också. I början kunde vi ta en kort promenad med hjälp av rullstol. Det blev snabbt omöjligt. Sjukdomen tärde hårt.

Det är konstigt vad saker som vi tidigare har tagit för givet blir extra väsentliga när slutet närmar sig. Det här hände på våren. Då snödroppar, krokus, tussilago, blåsippor och vitsippor slår ut. Jag minns hur jag tog med mig våren in i sjuksalen och vilken stor glädje det gav. Vi sjöng några kända psalmer tillsammans. Pratade om gemensamma intressen. Gick igenom aktuella händelser. Funderade över livet efter detta. Så tittade vi på vårblommorna och konstaterade att dessa små skapelser som vi ofta bara promenerar förbi och nästan aldrig studerar på nära håll, noggrant, är det som skänker fascination, frid och vila. De enkla blommorna gav en slags trygghet. Om Skaparen tar hand om dessa små blommor, så tar Han också hand om oss. Om Han låter dem blomma i all sin prakt, efter att en hel vinter varit totalt osynliga och förmultnade, så låter Han oss också få uppstå i ny prakt och härlighet efter döden.

Det blev dags för penséer och på sjukhuset balkong fanns en gammal urna som mest användes av personalen att fimpa cigaretterna i. Det såg otrevligt ut och egentligen helt märkligt beteende på en canceravdelning. Vi har väl alla sett varningstexten på cigarettpaketen? En ovanligt skön och varm vårdag drog vi ut sängen på balkongen. Det var ett företag i sig, men det gick med hjälp av lite envishet. Så planterade jag penséerna i jorden som jag haft med mig och sedan stannade vi länge därute och bara begrundade hur något äckligt och förstört kunde bli vackert och njutbart. Precis som en döende cancerkropp. I himmelen dansar säkert min käre vän runt i vitsippsbacken nu. Jag kan nästan se det för mina ögon.

Jag lyckades ta in några äppelträdskvistar och körsbärsgrenar och få dem i blom alldeles lagom till min väns dödsdag. Träden blommade inte riktigt utomhus, men det blev blommor i sjuksalen. Det blev ungefär som i Astrid Lindgrens fina Bröderna Lejonhjärta. Vi satt där och min vän fick möta ljuset. Min vän gled in och den plågade kroppen med det av smärta förvrängda ansiktet förvandlades till ett mjukt leende ansikte. Sedan blev det tyst i sjuksalen. Kampen var över och jag är helt säker på att Gud räckte fram handen och bjöd in till de vackraste blomsterängar. Det som vi bara får en föraning om här på jorden. Det som är som en fascination. Det förvandlas i himmelen till en underbar prakt. Det syntes tydligt i dödsögonblicket.

Det skadar inte att stanna upp och iaktta det lilla. Det som verkar obetydligt med världens ögon. Kvar i sjukhusets säng låg en mycket liten och svårt tärd kropp. En kropp som fått utstå mycket jordiskt lidande. Sjukhusets personal hade satt en liten blålila pensé i handen. Den hade de säkert nypt av ute på balkongen. Tur att vi slängde bort fimparna och planterade frosttåliga penséer. Den lilla blomman fick bli ett litet tecken på att livet segrar. Kampen kan vara omänsklig och hård. Till sist kommer belöningen. Befrielsen. I det enkla, till och med från något som är dött, så uppstår något nytt. Något vackert. Precis som Gud har lovat. Se, jag gör allting nytt. Så står det i Bibeln. Vitsipporna hjälper mig att tro det.

För visst kan tron vackla. Visst kan det vara svårt att tro vissa dagar. Gud har sedan länge säkert förstått det. Han har gett oss små enkla men oj så märkvärdiga tecken. Till mig säger vitsippan: Det måste finnas en Skapare. Det måste finnas någon som har gjort det här. En stor och fantastisk makt. Något som är större än vi människor. Jag böjer mig ner och plockar vitsipporna. Samtidigt böjer jag mig för min innersta visshet. Det finns en Gud. Vem annars har gjort detta vackra? Inte jag, inte du. På återseende med ett leende!

PS. Men hallå... Östers IF förlorade sin hemmamatch mot Lindome i premiären för division 1 södra. Tillåt mig att säga skit också... Nu gäller det att sätta ner båda fötterna mot Torslanda borta nästa helg och bara ge allt och helst lite till. Näst sist i tabellen. Nä, nu måste vandringen börja och det finns bara en väg: uppåt i tabellen. Gefle IF förlorade också sin match hemma på Strömvallen idag. Mot Örebro SK. Samma siffror som i Öster-matchen, 0-1. Så det går att förlora i Allsvenskan också, fast det är inte lika intressant som division 1 södra. Kåm ejän nurååå, Smaålannsgubbaaa. Jag vill se er på Strömvallen. Den bortasegern ska firas, det lovar jag!

Flyttidé

Nu ska jag tillåta mig att vara avundsjuk. Jag vet att det inte är eftersträvansvärt, men just nu struntar jag i det och säger varsågod: var lite avundsjuk du. Den som lider mest av det är du själv. Jag har helt och hållet trillat dit på idén bakom programmet Berg flyttar in. Nu blir det TV-blogg två gånger i rad, så ingen tror väl mig om jag säger att jag inte tittar så mycket på TV. Det är OK om du bildar dig en egen uppfattning i ärendet. Jag säger till mitt försvar att jag lägger mer tid på bloggning än på TV. Hoppas vi kan mötas någonstans på vägen med våra åsikter. Vi behöver kanske inte lägga ner så mycket krut på det ena eller det andra.

Då är det kanske bättre att reda ut anledningen till min avundsjuka? Jag vill också flytta in hos några sköna människor för en natt och få ställa helt galna frågor och göra mysiga saker tillsammans. En liten kul grej i vardagen och sedan ta mitt pick och pack och bara flytta ut igen. Jag skulle med lätthet kunna göra etthundra program. Jag skulle kunna komma fredag eftermiddag, om det inte är fredagskvällskonsert på konserthuset förstås. Då blir det genast intressekonflikt och jag skulle självklart välja konserten. Så det får bli konsertfri fredag och jag packar lilla övernattningsväskan och flyttar in. Då hinner vi lagom ta en eftermiddagsfika tillsammans. Kanske se oss omkring inomhus och lite i de närmaste omgivningarna. På kvällen någon trevlig begivenhet och så en riktigt god middag med ett glas rött vin eller ännu hellre en god öl.

Jag måste lära mig att sova gott i en annan säng första natten, så att jag vaknar utvilad till en lång och härlig frukost. Ägg, juice, thé, frallor, frukt och gott pålägg. Därefter så löser vi melodikrysset tillsammans. Bor personen nära melodikryss-studion, så hoppas jag att Anders Eldemann fixar en direktsändning och att personen jag besöker är så pass känd att Anders Eldemann mer än gärna tar emot ett kändisbesök. Lilla mig inkluderad. Tänk att få träffa Anders Eldemann, lilla jag, lilla jag och så Anders Eldemann. Eller var det kanske Rönnerdahl och dans? Enklast vore det ju att skriva in självaste Mr Melodikrysset på min etthundralista och flytta in hos honom. Slå två flugor i en smäll. Bloggaren flyttar in kan programidén heta. Eller verkar det lite taget? Lite väl likt Carinas idé?

Efter melodikrysset en superfin lunch. Helst utomhus. Nära vatten. Barfota. För sedan skulle vi kunna ta varsin fotbehandling. Då har vi tid, sida vid sida, för alla ingående frågor. När man vågar sitta med bara fötter, då har kontakten fördjupats på något sätt. Då liktornar skalas av, så skalas allt det andra av också. Det här rullar på fint. Lite soft eftermiddag med andra ord. Dessa rena och välbehandlade fötter borde användas på något sätt. Vi kanske kan äta avskedsmiddag på någon japansk restaurang. Eller kasta omkull varandra på en karatematta? Kanske bäst att känna av stämningen vid fotbehandlingen och ta beslut där och då i vilket läge vi är?

Alla som läser den här bloggen vet redan från början att jag kommer att få fortsätta vara avundsjuk på Carina Berg. Hur mysig min bloggidé än är, så kommer det stanna med en blogg. Vem vill få in en medelålders bloggare i sitt hem över ett veckoslut? Som dessutom vill lösa melodikrysset och som hellre går på konsert med Gävle Symfoniorkester än flyttar in? Jag känner att jag är avslöjad. Jag brinner inte för idén och det är kanske skillnaden varför Carina Berg verkligen flyttar in och jag bara är avundsjuk. Jag tar hellre ett glas rött med Mr T efter konserten eller sveper en kall Kilkenny och njuter av ett inspelat avsnitt av Berg flyttar in.

Avundsjuka är ingen skön sjukdom. Vilken sjukdom är skön? Svartsjuka är inte heller nyttig för kropp och själ. Det svärtar ner hela tillvaron. Då är det mycket bättre med en rejäl och däckande förkylning. Av övergående slag. Så länge den pågår kan man rättfärdiga sig med lite soffmys och godispåse. Vid avundsjuka och svartsjuka vill man ingetdera. Då bara växer allting upp till en stor och kvävande klump. Vanliga hederliga snorklumpar är i sammanhanget lika vackra och efterlängtade som när rosenknopparna slår ut. Så jag gör en viljeansträngning här och nu och låter Berg flytta in bäst hon vill. Jag medger att hennes programidé är supercool och hon är ännu coolare. Byter ut min avundsjuka till en imponerad känsla av alla coola människor som gör sina störtsköna grejor och dessutom låter mig njuta av dem. Det är nog inte min grej att flytta in hos superkändisar. Tycker det är coolare att bo tillsammans med Mr T och njuta av varje frukost och veta att det här är det verkliga livet. Det livet som jag har valt att leva. På återseende med ett leende!

PS. Igår kväll blev det konsert. Tur att jag inte skulle flytta någonstans. Unga oprövade dirigenter som går på utbildning skulle få testa sina kunskaper med orkester och publik. De brukar se gröna ut i ansiktet. Inte av avund. Nervositet ger samma ansiktsfärg som avundsjuka. Färgen brukar övergå i flammigt rött. Ungefär som vid scharlakansfeber. Jag är inte ett dugg avundsjuk på någon av dirigentadepterna. Min ansiktsfärg skulle vara något i stil med likstelhet. Askgrå. Om jag skulle få för mig att gå upp och ställa mig i dirigentpulten alltså. Förresten så är avund en av de sju dödssynderna. Nämligen nummer fyra och grönt är faktiskt den färg som brukar förknippas med avund. Det latinska namnet är invidia. Så vet vi det! Då blir kanske avundsjuk invidia malus, men nu är jag verkligen ute och flyter på oseglat hav. Man kan bli grön av sjösjuka också, så det är bäst att jag slutar nu.

Ett riktigt skitgöra

Hur länge har vi kunnat zappa mellan TV: s alla kanaler? När jag växte upp då kunde vi på den småländska landsbygden zappa mellan två kanaler. Ettan och tvåan. Fast då visste jag å andra sidan inte att det hette just zappa. Nu när jag vet att det heter zappa mellan kanalerna, då vet jag nästan inte hur många kanaler jag har att välja bland. Jag vet inte heller hur länge ordet har funnits i mitt medvetande. Det kom dit utan att jag tog någon större notis om det. Jag höll säkert på med något annat och då passade zappa-ordet på och smög sig in bland alla andra ord som jag har arkiverat uppe i centralförrådet, norr om halsen.

Den ende Zappa som jag kände till tidigare är Frank Zappa, men han har väl knappast någonting med mina TV-kanaler att göra. Han hade säkerligen fullt upp med sina kompositioner och gitarrer. Dessutom hade han en hel del astmaanfall och förkylningar att ta hand om. Så han gav kanske inte namn åt bläddrandet mellan TV-kanaler? Hur som helst, jag satt en kväll i bästa TV-fåtöljen och bläddrade mellan kanalerna. Jag bytte kanal, gick tillbaka till en tidigare kanal, bytte igen. Reklam. Bytte. Reklam där också. Bytte. Alltså, jag zappade. Användbart ord, för att beskriva ett meningslöst stadie av meningslöshet.

Hamnade in på ett program med namnet "Rent hus". Fast det var inte förrän i slutet av programmet som programinnehållet gav skäl för det namnet. Nittio procent av programmet var mer i stil med "Det skitigaste och äckligaste huset vi någonsin har gått in i och vi vet inte ens var vi ska börja röja. Det är bäst att vi tar några kemiska prover och ser om det finns några bakterier som kan ge sjukdomar och sedan måste vi städa, städa, städa. Vi kan inte lova att det går att få rent i detta hus". En sådan program-titel är inte den mest lätthanterliga i TV-tablåerna, så det fick kort och gott bli: "Rent hus".

Det har inte blivit så mycket TV-tittande den senaste tiden. Den som har följt bloggen inser säkert att vi har haft annat för oss. När jag väl hamnade i TV-fåtöljen zappade jag zom zagt och satt inte där för att slaviskt följa någon serie. Ganska typiskt att hamna mitt i ett frenetiskt städande. Vilken avkoppling. Jag måste ändå medge att programmet gav mig en stunds terapi och en skön insikt. För trots den stora köksrenoveringen som både tar tid och plats, så finns det tydligen värre hem att besöka. Grus från fotbollsskor, konstgräsmattefyllning som faller från träningskläder och några grå dammråttor som dyker upp med jämna mellanrum är som en kiss i Nilen jämfört med hemmet i Rent hus-programmet.

Det måste vara en ohyggligt anti-städningsperson som bor där. Men en ytterst modig person, som visar upp allt elände i TV på bästa zappningstid. Modig, dum eller enormt slö? En blandning av allt kanske är möjligt? Det är något som är fel om man inte slänger mjölkkartonger på tre år. I och för sig, slängt var just vad personen hade gjort. Men i vardagsrum, sovrum, hall och kök. Den riktiga slängningen för tre år sedan hade dessutom inte personen gjort själv, utan vännerna. Förhoppningsvis hade de tröttnat nu och istället anmält städprojektet till TV:s Rent hus och in dundrar två städprussiluskor. Den ena med inslag av "Kom och skriv mig det på näsan-tanten" och den andra med något "Cruella de Ville" över sig. Men i grund och botten är de två snälla damer som vill ställa allt till rätta och ge en hjälpande hand till någon som verkligen behöver det. Uppblandat med lite fy skäms på dig...

"Kom och skriv mig det på näsan-tanten" tar prover som skickas till labbet och när de kommer tillbaka så har de växt och blivit stora smittohärder i burken. Ganska äckligt med diskborstar, kranar, kuddar och toasitsar. Allt äckligt å ena sidan, men å andra sidan så kan man inte gå omkring som Frank Sinatra och Michael Jackson och ha bacillskräck hela dagarna. Vad ska vi då göra av det användbara uttrycket: lite skit rensar magen? Stunden i TV-fåtöljen går från zappning, terapi och insikt och så över i ett tredje steg. En egen programidé utan hela Sveriges befolkning hängande över axeln. Utan TV-kameror och extralampor. Utan städprussiluskorna. Bara jag, hinken, städmedlet, tandborste, kniv, tops, tandpetare, trasa och hökögon.

Jag ska inte gå in i några närmare detaljer eftersom jag tänkte hålla Sveriges befolkning utanför. Men ibland är det intressant att lägga sig på rygg och titta upp bakom och under en toastol som står intill ett duschutrymme. Det är också intressant att se hur det efter en stunds slit förändras till en Gustavbergs-tron som ser helt nyinstallerad ut. Den första kissningen gjordes av städaren själv efteråt och det var länge sedan jag tillät mig att sitta och känna mig så nöjd. Jag tycker det är sjukt trist med den här vanliga vardagsstädningen som dammsugning och dammtrasedansandet. Däremot har jag hittat något lustfyllt i den här lite finlirsstädningen som golvbrunnar och fläktsystem. Det tog mig bara drygt fyrtio år att hitta min nisch i städbranschen.

Mr T är förkyld. Jag och äldsta tonåringen har givmilt delat med oss. Fast jag undrar om inte Mr T har en liten annan variant på sin åkomma, som han nu delar med sig av tillbaka. Det är ett givande och tagande på baskeluskfronten. Svårt att veta i dessa tider vad som är förkylning och vad som är våren. Alltså allergisymtom. Det ena underlättar i alla fall inte det andra. Det är som det är. Två olika saker som nästan är likadana. Precis som bokstäverna S och Z. S är mer vanligt. Bokstaven Z känns därför lite onödig. Tycker inte du det också egentligen? Den verkar bara finnas till för att ställa till problem för alla förstaklassare. Den används bara till några specialord som zon, zoo, zenit och zebra. Den randiga hästen som man tecknar på teckenspråk, brukar i alla fall ibland stavas med s. Sebra. Finns till och med i ordböckerna. Så varför krångla till det? Son, Soo, Senit?

Fast det är klart... Zorro och hans häftiga Z-inristning på väggarna blir ju inte lika häftig med ett snirkligt S. Sorro... Jag ger mig, Z har säkert en liten berättigad plats. Annars måste jag väl snart hårddra hela alfabetet. För vad ska vi med W till? Det går inte att städa och skrubba bort bokstäver hur som helst. Tänk dig för nästa gång du slår dig ner i TV-soffan. Zappa inte hur som helst. Vem vet vad du får för dig? Totalförändra bilen och ge den ett nytt utseende? På återzeende med ett leende!

PS. Är det så att Z är lite finare än S? Eftersom några till exempel stavar Eriksson så här: Erikzon. Kan det då vara så att W är dubbelt så fint som V, som är enkelt och vardagligare? Iwan von Wirrpanna ser lite märkvärdigare ut än Ivan von Virrpanna, tycker i alla fall jag. På tal om meningslöst stadie av meningslöshet. Denna blogg borde kanske aldrig bli publicerad.

Skicka asfalt så firar vi med Skäärs citrontårta

Finns det någon som råkar ha några ton asfalt över? Då går det bra att sända den till julbockens stad. Jag är osäker på om det räcker med några ton, men det är i alla fall en god start. Vad ska vi med all asfalt till? För närvarande finns det nästan mer hål i vägbanan än det finns vägbana. Bilister försöker väja, parera, ta avstickare, sakta in - allt för att undvika att dunka sönder bilen. För en tid sedan berättade lokalradion att flera lastbilsflak var på ingående med asfalt. Jag vet inte om de har kommit eller om de ska komma. Det märks inte på vägbanorna ännu. De ser mer och mer ut som en grevéost. Idag hamnade jag och yngsta tonåringen på en plats i staden där det inte bara var hål i vägbanan utan en reva över hela vägen. Som en skyttegrav, en något smal sådan. Cirka femtio centimeter bred. Kanske är det ett vårtecken, men ett rätt besvärligt sådant i så fall.

Nu är det inte bara tussilago, krokus och flyttfåglar på inflygning som är vårtecken. Den stora blå containern har landat i kvarteret. Den som ska fyllas med trädgårdsavfall hela sommarhalvåret. Den har varit omtalad i bloggen tidigare. När den hämtades för vinterförvaring. Nu är den på plats och får vara ett vårtecken trots att den är ett stort, fult och blått åbäke. Den är ställd på en liten gräsplätt som för några år sedan restaurerades för dyra pengar. Att fixa och lägga ny gräsmatta är inte billigt om det ska lejas för det. Hur den dyra gräsmattan ser ut efter att det har stått en blå container på den i ett halvår är inte svårt att räkna ut.

Det är inte många som har varit gifta i femtiotvå år. Mina föräldrar har det. Guldbröllop plus två bonusår. De gifte sig samma år som 56:orna föddes. Ingemar Stenmark, Björn Borg, Linda Haglund och Frank Andersson. Idag har de kära parenteserna i Småland bröllopsdag och pappa gick till Skäärs konditori och köpte Windsorkaka. Han hade tänkt Napoleonbakelse, men de hade inte det idag. Windsor smäller nästan lika högt, även om det ligger mer tradition i Napoleonbakelse. Just för bröllopsdagar, namnsdagar och andra högtidliga tillfällen. Födelsedag undantaget. Då ska det vara skinntårta eller mer känd under namnet Prinsesstårta. Grön med rosa ros. Med blommor i röd dekorationsfärg och med gröna blad.

Skäärs gör en alldeles gudomligt god citrontårta. För mig som har flyttat utomsocknes så slår den ut både Napoleonbakelsen, prinsesstårtan och Karlsbadergifflarna. Tyvärr är den i det lilla småländska samhället mest känd som begravningstårta och därför är ingen intresserad av att beställa den till något kalas. Hu, så hemskt. Begravningstårta på namnsdagen. Det skulle vara lika fel att beställa en sådan utan att ha en begravning att erbjuda samtidigt, som att sno barnens lördagsgodis. Så gör man bara inte. Inte nere i Småland. Den får vara hur god som helst. Var godbit har sin plats och sin speciella dag.

Solen tittade fram en stund idag. Kändes riktigt varmt och gott. En del lockades ut för att kratta gräsmattor, vilket är i tidigaste laget häromkring. I alla fall norr om Dalälven. Vitsipporna bör titta upp ordentligt innan krattan sätts i mattan. Rötterna kan ta skada annars. Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår. Så långt allt väl. Men till krattsäsongen är det en bit kvar. Luften är kylig och gräsrötter vill ha lite mer värme innan de ruskas om av vassa krattpinnar. Det är inte så svårt att förstå. Tänk dig själv om en stor grävskopa kom och lyfte av dig det sköna värmande täcket om du låg och vilade i ett kyligt rum. Varför skulle inte gräsrötter kunna få ha det lite ombonat ett tag till?

Det gick snabbt över från femtiotvåårig bröllopsdag till varning för frostskadade gräsrötter. Jag kastar mig lika snabbt tillbaka till det firande bröllopsparet. Jag kom att tänka på Monica Zetterlund. Jag köpte en CD-box med 3 skivor häromdagen. Så soft och skön musik med en härlig sångröst. Dessutom är de flesta texterna helt underbara. Kom och tänka på låten "Gröna små äpplen". Stickan Andersson, ABBA-Stickan gjorde svensk text till den engelska originaltexten "Little green apples". Det är en kärlekssång av stora mått och den får hedra mina kära föräldrars kärlek som varat i över ett halvt sekel. Det är sextio år nästa år sedan de träffades. Den som lever får se. Den som lever då får fira. Här kommer texten:

Innan jag är riktigt vaken står han lutad över sängen, säger: Hej! Och så dricker vi vårt kaffe, sedan barnen gått till skolan och jag mornat mej. Och han tar min hand och kramar den, skrattar när han ser hur trött jag är. Och så ler han då han kysser mej till avsked, innan det till jobbet bär. Om de inte kärlek e... Då vet jag bara det: Gud gjorde ej gröna små äpplen. Det finns inga hav och finns inga öar i så fall. Då leker inga barn tafatt. Då finns det inga glada skratt. Då är solen kall. Gud gjorde ej gröna små äpplen. Det finns inga berg, det finns inga sjöar, nej, tro mej på mitt ord. Om inte det är kärlek så, så finns det ingen sån att få, på denna jord.

Jag ringer till hans jobb ibland, vet att han har bråttom. Säg kan du slita dej ifrån en stund och äta en bit mat? Och han släpper allt för handen och möter mej på stan, och jag är sen, förstås. Men han väntar tåligt, leende och säjer överseende: Jag känner dej. Om de inte kärlek e... Då vet jag bara det: Gud gjorde ej gröna små äpplen. Det finns inga hav och finns inga öar i så fall. Då finns det ingen New York-smog och heller ingen Londonfog, då är solen kall. Gud gjorde ej gröna små äpplen. Det finns inga berg och finns inga sjöar, nej, tro mej på mitt ord. Om inte det är kärlek så, så finns det ingen sån att få på denna jord.

PS. På återseende med ett leende! Gud har gjort både gröna äpplen. Berg och sjöar och en helt underbar kärlek också. Vi måste bara ta och visa den lite mer!

Ondskan kan inte segra, även om det just nu verkar så

Jag sitter i skenet av ett tänt stearinljus. Ett vitt ljus som sprider värme i kylan. En liten låga som förmår att skingra mörkret. Jag har tänt det för Englas skull. Det får lysa och påminna om en liten flicka som alldeles för tidigt och totalt onödigt fick sitt liv avslutat. Jag vill vara arg. Jag vill vara förbannad. Jag vill skrika rakt ut. Jag vill banka hårt mot något. Men jag gör ingetdera. Jag gråter tysta tårar och låter dem rinna nerför min kind. Jag är ledsen. Jag tänder ett ljus och försöker på sätt tvinga bort mörkret.

Det är så ofattbart och orättvist allt det som har hänt under den senaste veckan. Så totalt onödigt har det blivit en tragedi för så många människor. Livet stannar upp och jag måste säga att jag kapitulerar och låter mig själv slå mig ner, försöka ta in, återhämta och eventuellt förstå. Jag tror inte jag lyckas. Jag sörjer med de anhöriga. Jag sörjer med bygden. Jag sörjer med alla dem som har engagerat sig i eftersökningarna. Visst är det skönt med vetskapen om vad som har hänt med Engla. Men vilket fruktansvärt besked. Förhoppningsvis får ljuslågan räcka till att ge hopp och tröst till dem som har drabbats.

Jag hade tänkt blogga om annat idag. Det saknas nämligen inte bloggämnen. Fast bloggandet rann på något sätt ur mig när beskedet kom om vad som har hänt med den lilla flickan Engla. Tio år gammal. På väg hem på sin cykel. I ett litet idylliskt samhälle som Stjärnsund. Vad som helst kan hända. Var som helst. När som helst. Ingenting blir sig likt mer. Någon fattas. Så kommer det att bli. Ikväll kommer tårarna och jag låter dem komma. Det är det minsta jag kan göra. Gråta för det som är så idiotiskt fel. Jag tar tårarna som ett friskhetstecken. Skönt att jag fortfarande reagerar. Reagerar på det som är så in i helvete galet.

Jag tänder ett ljus och låter det lysa även för min mamma som hade födelsedag igår. Eftersom den här dagen skulle vara fylld av jobb, så fanns det ingen möjlighet att åka dit och ringa på dörren och överraska. Det fick bli hyllningssång per telefon och några samtal under dagens lopp. Min älskade mamma som fyllde sjuttiotre år igår. Behöver jag säga att hon är världens bästa mamma? För mig alltså. Jag får Siw Malmkvists slagdänga i huvudet. Mamma är lik sin mamma. Förhoppningsvis stämmer det. Jag blir mer än gärna lik min mamma. Hon har helt underbara gåvor. Det räcker inte med att skriva en tio-i-topp-lista på alla hennes fina sidor, som jag önskar ska gå i arv till mig med tiden.

Det blev ingen blogg igår. På mammas födelsedag. Så jag får reparera den uteblivna blogg-gratulationen idag. Grattis mamma! Hoppas du blev glad för födelsedagspresenten. Kortet valde jag med omsorg. För det finns bara en mamma som är så speciell för mig. Du är totalt bäst och jag älskar dig. Tack för att du älskar mig. Det har jag aldrig behövt tvivla på. Tack för allt du gjort för mig. Jag uppskattar det verkligen. Jag kommer aldrig att glömma det. Du har sått så många frön som har fått växa och blivit vackra skapelser. Ändå har du alltid varit en person som inte gjort mycket väsen av sig. Fast du har aldrig kunnat dölja din stolthet över mig och min bror. Tack för det. Det har fått oss att växa ännu mer. Jag är lycklig för att jag har fått växa upp med dig och nu är jag tacksam för förmånen att kunna gratulera dig på sjuttiotreårsdagen.

Idag så fyller en skön tjej tjugofem år. Kalasandet får vi ta en annan gång och det ska vi göra. Här försitter vi inte tillfällena till firande. Paketöverlämnande inom kort. Till dess kära vän ett stort och glatt grattis på födelsedagen. Du är värd det bästa! Även om du håller på fel bandylag. SAIK. Vi får skylla det på din ungdomlighet. När du växer upp och mognar, så kommer du förhoppningsvis till insikt att Vetlanda BK är bandylaget nummer ett. Skämt åsido, sporten förenar, så jag kan ha överseende med ditt bandyval, precis som du med ett skratt har överseende med mitt. Det finns så mycket mer som förenar än sporten. Vår vänskap har mycket som förenar. Det som vi inte har gemensamt är en extra krydda och något som är roligt att berätta om. Grattis på födelsedagen. Jag skickar en extra solig hälsning till din lilla pärla. Den finaste! På återseende med ett leende!

PS. Om en vecka idag så startar vandringen mot Allsvenskan för Östers IF. Nästa söndag möter de Lindome GIF hemma på Örjansvall. Av spelbolagen tippas Öster vinna serien och det är första gången som spelbolagen och mitt hjärta har samma åsikt och samma mål. Full fart framåt Öster. Allsvenskan känns TTT utan er. Alltså: Tabellapati, tom och trist. Öster kommer tillbaka, javisst! Småländskt lir sedan 1930. Skönt med ett glädjeämne denna sorgliga dag.

Vill vara vaken och vettig

Nu öppnar jag bloggsidan enbart för att försöka hålla mig vaken en stund till. Utan blogg hade jag säkert nickat till i fåtöljen eller somnat ordentligt i sängen. Jag har aldrig somnat över tangentbordet, men ska det någon gång ske, så kan det ske nu. Jag känner mig så infernaliskt trött. Du tänker säkert, varför lägger du dig inte? Rätt tänkt av dig. Varför lägger jag mig inte egentligen? Jag sitter och väntar på Mr T som har haft konsert i gurkstaden söderöver. Han är på ingående och det skulle vara skönt att få byta några ord. Går jag och lägger mig så kommer jag bara att veta att han kommer hem som genom ett töcken. När John Blund strör sitt sovdamm över mig, så strör han ordentligt. Hans sömnpulver i kombination med byggdamm är effektivt sövande. Jag gäspar så att käken nästan går ur led. Det kände du kanske inte till förut att urgäspade käkar kan vara ett tecken på längtan och kärlek?

Det går väl an med en urgäspad käke, men hörde nyss på kulturnyheterna att det har konstaterats två dödsfall i USA orsakade av för mycket bloggning. Det kan leda till utbrändhet och osunt leverne att blogga för mycket. Jag skulle gärna vilja ha en definition på för mycket bloggning. Det är väl ganska givet att om man sitter tjugofyra timmar om dygnet och bloggar, så kan det inte vara bra och hälsosamt. Det blir svårt att sköta sin hygien, sina matintag, sin motion och sitt sociala liv. Det är också svårt att ha ett arbete som ska skötas. Jag är tveksam om det är fastställt att det är just bloggandet som är dödligt eller om det är datoranvändandet i sig?

Utbrändhet är inget ovanligt numera. Det finns säkert lika många orsaker till utbrändhet som det finns utbrända människor. Det finns säkert många olika nivåer på samlingsnamnet utbränd. Jag kan för min egen del inte tro att mitt bloggande kommer att försätta mig i utbrändhet. Jag är av den åsikten att bloggandet är just den ventil som får mig att undvika de utbrända områdena. I alla fall så känns det så nu. Jag sätter inte mitt huvud på det. I detta trötta tillstånd tänker jag inte lova eller fastställa någonting. Återigen, just nu bloggar jag enbart för att hålla mig vaken. Inte för att ventilera något. Inte för att komma med några definitiva sanningar. Jag är inte en sådan person som har definitiva sanningar i vanliga fall. Jag har åsikter, men är också öppen för andras åsikter. Fast om jag ska vara ärlig och definitivt sann mot mig själv och alla bloggläsare, så är tröttheten större och starkare just nu än alla åsikter i världen. Tillsammans.

Det är kanske ojuste och blogga enbart för att hålla mig vaken. Det verkar ganska förutsägbart att det blir en svamlig och innehållsfattig blogg. Jag får helt enkelt skapa en ny etikett på listan: trötthet. Om jag inte helt plötsligt bestämmer mig för att rycka upp mig och göra något vettigt av bloggen. Slå två flugor i en smäll. Vaken och vettig. För att inte verka så där professorvettig som du kanske förväntar dig, så avhandlar jag vädret en stund. Det är april. Både enligt almanackan och väderlekskartan. Det kommer mer snö. Precis som det ska göra i april. Fram med snöskoveln igen. Jag kan tala om att Gud har hört min bön. Jag sa för några dagar sedan att det skulle vara skönt om det inte blev allt för bra väder. Så där härligt porlande vårväder, så att hjärta, själ och kropp bara vill ut och hoppa hage och dricka termoskaffe i någon blåsippsbacke.

Hur skulle det gå med köksrenoveringen? Förvånat konstaterade jag att Gud lyssnade och gav ett snabbt besked tillbaka. Det är inte alltid jag får min vilja igenom på det viset kan jag lova. Jag brukar inte använda Gud som en jultomte och be en lång önskelista, men det här med vädret fungerade tydligen. Så kära bloggläsare, vädret får jag ta på mig. Ångrade mig litegrann när jag skulle flänga mellan flera jobb och det blåste snålt och kallt och det var så där äckligt snögloppigt som det bara är i april. Fast det sa jag inte till Gud förstås. Det har han nog redan fattat ändå. Han känner mig och mina svagheter rätt bra. Så om Gud smygkollar min blogg lite då och då, så ber jag om lite sol framöver. Ganska skönt att kunna öppna köksfönstret och sätta ut fejset en stund i vårsolen. Eller att luta ryggen mot solvarm vägg under renoveringsfikat.

Jag har suckat och bett denna vecka för lilla Engla. Allt är så förbaskat fel när en liten tioårig flicka försvinner på detta sätt. Jag har ingen närmare relation eller känner inte familjen, men ändå så nästan värker det inombords av alla obesvarade frågor.Det är inte svårt att sätta sig in i hur det skulle vara. Om vi hamnade i samma situation. Jo, förresten, det är helt sjukt svårt. För min hjärna håller nästan på att brinna upp när jag närmar mig slutet på den tanken. Hjärtat kramas och vrids smärtsamt om. Hela mitt inre är i uppror. Det finns en vanmakt och maktlöshet. Det känns som om man hamnar i en återvändsgränd och det finns ingenstans att ta vägen. Var är du Engla? Vad har hänt? Lever du? Är du död? Vem rår för att Engla är borta? Stig fram och tala ut i klarspråk. Det är det minsta man kan begära. Konsekvenserna av handlandet får vi ta sedan. Nu måste familjen och alla runt omkring denna lilla flicka få vetskap.

I sådana här stunder ser jag bara en utväg för mig själv och det är att vända mig till min Gud. Min Far som känner mitt innersta. I återvändsgränden, då jag inte kommer längre av egen kraft eller då jag inte kan vända tillbaka, så är det han som får visa vägen. Det är hans kraft som får hjälpa mig och ge mig trygghet. Det är han som får trösta mig och viska de kärleksfulla orden. Jag vet att han är med mig alla dagar. Även dessa dagar då jag trött och förtvivlad står i återvändsgränden. Jag har mina begränsningar. Jag vet inte var den lilla flickan finns eller vad hon gör nu. Jag vet bara att vi alla är älskade av samma Gud. Så jag ber dig Gud att du ska beskydda lilla Engla och vara ett stöd för alla som står henne nära. Tack för att du gör det Gud. Tack för att du lovat vara med oss alla dagar.

PS. Kan bara konstatera att trötthetsetiketten redan fanns. Har tydligen varit trött två gånger tidigare... På återseende med ett leende!

Småländska idéer och ljuva toner

Jag har fått en alldeles lysande idé. Vad sägs om att ge ut en kokbok för köksrenoverare? En kokbok med piffiga idéer och lösningar på hur man mättar magar, när köket inte längre är ett kök, utan en hantverkar-oas. En kokbok som räcker för cirka fyra veckor. Låt oss säga fem. Det inträffar hela tiden något nytt och oväntat som gör att planeringen blir en aning förskjuten. Vi har nu varit utan vatten i köket i elva dagar. Vi har varit utan allt det andra i tio dagar. Det kan låta mycket. Under dessa dagar har vi lyckats vänja oss vid livet utan spis. Så till den milda grad att tankarna har börjat att ta fart på just en kokbok för köksrenoverare. Allt flyter på och ingen i familjen kan klaga på mathållningen. Endast en gång har vi fuskat och beställt pizzor på den lokala pizzerian och det hade sina förklaringar. Först en hel dags jobb, direkt efterföljt av spackelspatlar och sandpapper. Klockan tickade iväg och helt plötsligt upptäckte vi hur hungriga och trötta vi var. En gång på tio dagar är ingen panikstatistik. Jag tror det finns andra i vårt närområde som inte renoverar kök, som har stegat ut från pizzerian med platta fyrkantiga kartonger som luktar pizzakryddat.

Idag har det varit vilodag. Vi tog en lugn start på dagen. Alla utom den äldsta tonåringen som skulle iväg och döma hockey hela dagen. Precis som igår. Därför stängde han dörren om sig redan klockan åtta. Dagen var grå och disig. Mr T och jag grattade varandra med minnen från påskaftonen för tjugotre år sedan. Förlovningsringarna är desamma. För tjugotre år sedan tog vi morgontåget från Södertälje till Gävle och vidare med bil till Sandviken och ett påskfirande med släkten. Trodde de. Vi kom nyförlovade och alldeles pirriga av kärleksfnatt. Efter genomgången av våra minnen för förlovningsdagen, så övergick vi till att berätta om varandras drömmar vi haft under natten. Jag kan faktiskt inte avgöra vilken dröm som var tokigast. Min eller Mr T:s. Jag tror vi hamnar på oavgjort. Vi fnissade och undrade vad en drömtydare skulle komma fram till. Lika bra att låta bli att fråga någon. Jag tänker inte ens bloggavslöja drömmarna. Några små hemligheter ska vi ha, jag och Mr T. Du kan få nyckelorden från våra två drömmar, så kan du göra dig en egen bild. Håll i dig. Orden du får är: påskblommeplantering, myrstackar, jockeytävling, platåskor.

Vi har inte packat undan brödrosten. Så det blev nyrostat, marmelad, thé, juice, vindruvor till frukost. Gallan mår bra av att vi inte kan koka ägg, men det hade inte varit helt fel att hitta några nykokta ägg i brevlådan när vi hämtade morgontidningen. Ägg och kaviar. Det kan bli det första som kokas på den nya hällen när köket är klart. Undrar om arbetskollegorna tycker det är konstigt om jag kokar mig ett ägg imorgon på lunchen? Förstår de storheten i att få ett nykokt ägg om man så önskar? Har de byggt om kök utan att ha en sådan där elektrisk äggkokare att tillgå? Det blev en minibuffé till lunch. Den dukades upp på två stycken pallar. Eftersom det var söndag, dag tio utan spis med tillhörande ugn och dessutom förlovningsdag, så tyckte jag att vi var värda något gott till kaffet. Det blev en äppelpaj, tillagad i mikrovågsugnen. Vaniljsås med pulver uppvispat i mjölk. Precis när kaffet runnit igenom, så ringer det på dörren. Vi får besök. Så oväntat att det nästan kunde tillhöra en sekvens ur Gevalia-reklamen. Det var faktiskt Gevalias ekologiska droppar som runnit igenom alldeles nyss.

Det var ett par som ville kolla hur det stod till med kökrenoveringen. Vad de inte hade trott var att det vankades äppelpaj med vaniljsås och nybryggt kaffe. Så det kändes kul att kunna överraska och dubbelt så roligt att få sällskap till fikat. På något vis blir de här spontana tillfällena som inte är hysteriskt förberedda, avkopplat trevliga. Skönt att kunna ta det som man har det istället för att inte ta det alls. Jag kan inte låta bli att tänka på hur många tillfällen till viktiga händelser vi människor missar, på grund av att inte varje hörn är skinande blankt. Vi som har några år på nacken och har erfarenhet av att hantera en dammsugare, vet så väl att dammråttorna finns kvar. Det som inte ligger kvar är ögonblicken med vänner och bekanta. På något konstigt vis verkar det som om dessa ögonblick, när vi tar tillvara på dem, blir extra välsignade. För sedan finns det tid kvar. Tid att renovera, gå till kyrkan, slappa framför TV:n. Det finns till och med tid för att blogga om det.

Däremot finns det inte tid till att skriva kokböcker. Jag har dock haft tid att notera den som min fjortonde bokidé. När den ligger tryckt och klar så skulle den kunna ges ut i samarbete med IKEA och deras omonterade kökspaket. Som en slags överlevnadskokbok för köksrenoverare. Fast på sätt och vis tar IKEA hand om sina köksköpare. En matcheck på femhundra kronor till IKEA-restaurangen. Så den dag då kokboksidéerna tar slut och vi inte längtar efter den lokala pizzerian, så finns IKEA som en räddare i nöden. Det är en småländsk ekonomisk hjärna som har tänkt ut det där. Ingvar Kamprad från Elmtaryd Agunnaryd i Småland vet att för femhundra skänkta pengar i matcheckar får han mer än tusen kronor tillbaka. För det finns alltid servetter, ljus, pynt, lampor, kuddfodral, handdukar, tavlor och krukväxter och klirr i kassan. Varsågod Ingvar Kamprad från Elmtaryd Agunnaryd. Jag kan inte låta bli att imponeras av ditt imperium som du byggt upp från den småländska myllan ända till din nya bostadsort i Schweiz. Från tändsticksaskar i femårsåldern till heminredning i en hel mansålder. Smålänningar emellan, vad tror du om kokboksprojektet? På återseende med ett leende!

PS. Vi var på vigselkonsert i kyrkan Mr T och jag. Kommande brudpar hade fått en VIP-inbjudan och frukt och cider serverat efter konserten. Redan vigda par fick glädjas åt att lyssna på musiken och det var gott nog. Det var en fin konsert även om man inte går i giftastankar. Mr T och jag fick lyssna på "vår" ingångsmarsch. För de kommande brudparen var det ungefär som att förlyssna på melodifestivalsbidragen. Fast med något högre kvalité. De behövde inte heller hålla reda på en massa telefonnummer som det skulle ringas till för att rösta på det bästa bidraget. Allt stod tryckt i programmet. Bara att göra en liten markering och så gå hem och fundera vidare. Sedan ska det vara något gammalt, något nytt, något lånat, något blått. Lite regn i brudkronan på bröllopsdagen och en massa glada gäster. Det finns en del att tänka på. Mr T och jag kunde bara sitta och njuta och fundera lite på kommande steg i köksrenoveringen.

Vårkepsen är kastad!

Har du ett äppelträd? Om du svarar ja på den frågan, så kommer nästa här: Kan du kasta en keps genom ditt äppelträd utan att kepsen fastnar? Om du svarade nej på första frågan, så kommer det lite tröst här. Världen går inte under utan ett eget äppelträd. Det finns äpplen i affären året om och hos släkt och vänner under äppelsäsongen. Har man rätt läggning och ålder, så går det i värsta fall att palla, men det är inget jag rekommenderar. Sådana äpplen ger ofta ont i magen och det är inte äpplenas fel, utan det dåliga samvetet som gnager.

Tillbaka till kepsen. Om du kan kasta en keps genom ditt äppelträd utan att den fastnar, så har du ett tillräckligt glest och välansat träd. Eller så är du en hejare på kepskastning. Så kan det faktiskt vara. Mr T och jag tog en renoveringspaus på förmiddagen. Lutade ryggarna mot entrédörren och lät solen stråla mot våra vinterbleka ansikten. Kaffe och en glass. Livet har sina goda stunder. Vi skulle ha slutit våra ögon och blundat för att det finns lite trädgårdsarbete också. Vi konstaterade att genom vårt lilla äppelträd kastas inga kepsar rakt igenom. Spelar ingen roll hur bra kepskastare man är. Det tar stopp direkt. Grenverket är som en mur runt om.

Listan för dagens göromål var lång redan när dagen började, men jag gjorde raskt ett tillägg: äppelträdsansning. Efter lunch utrustade jag mig med Sandvikssåg, sekatör och lövkorg. Mr T höll som vanligt till i köksregionerna men kom med lite verbala råd, eftersom han hade ett gott visuellt läge genom det öppna köksfönstret på andra våningen. Grannpojken, nyss fyllda tre, kom ut i sina galonbyxor och frågade: Vad gör du? Samma fråga hade jag ställt till mig själv alldeles innan. Gräsmattan fylldes snabbt med rejäla grenar och lövkorgen fylldes med de tunna rätt-upp-i-luften-uppskjutande-skotten. Alltså tunna små spröt. Pinnliknande grenar.

Jag kom och tänka på den gången då jag och Mr T besökte svärföräldrarna i grannkommunen. Det var en härlig dag och vi satt och fikade på deras altan. Vi började prata gallring och det dröjde inte många sekunder förrän svärmor och jag gick igång med sekatör och såg. Det ena gav det andra och det slutade med att vi nästan hade en fullstor kase. Svärfar såg chockad ut. Hans ansiktsuttryck glömmer jag aldrig. Han fick göra många vändor till återvinningscentralen. Jag började bli lite orolig där vid vårt äppelträd. Skulle det sluta med en liten stubbe att sätta en blomkruka på?

Jag lyckades hejda mig innan hela trädet var borta och jag har inte provat med kepsen, men jag tror att det går att kasta en kepa genom trädkronan från tre olika håll. I alla fall om man är världsmästare i äppelträdskepsgenomkastning. Det finns säkert någon sådan tävling någonstans. Det finns så många galna tävlingar, som att kasta sig utför en brant backe bara för att hinna ikapp en rullande ost eller att äta så många hamburgare som möjligt på en minut. Så att kasta en keps genom äppelträdet låter inte alls så galet. Trädansningen gav inte världens vackraste äppelträd, men det har överlevt snöstormen och snömassorna vintern nittonhundranittioåtta, så det är ett riktigt överlevarträd. Ett bland de få i kvarteret som stod pall snökaoset. Sådant kan man inte bara hugga ner och kasta på återvinningen. Sådana träd ska det pallas från och kastas kepsar igenom.

Jag blev så glad över att min hjärna fortfarande kunde tänka ut så smarta saker, som att genast åka iväg och slänga de nersågade grenarna på vårkasen. Den brukar snabbt växa sig så stor att det sätts upp en stor stoppskylt: KASTA INTE MER PÅ KASEN! Jag bidrog med lite äppelträdsgrenar. På Valborgsmässoafton kommer de att brinna upp och får bli till värme och igångsättande av den riktiga våren. Idag har visserligen vårsolen skinit och piggat upp, men någon värme i luften är det inte. Dessutom har det blåst och vindarna har definitivt inte ingett några vårlöften. Men i rabatten blommar krokus, snödroppar och vårscilla eller blåstjärnor som de också kallas.

Det här med att hjärnan fortfarande fungerar så att den kan tänka på andra saker än köksrenovering tar jag mycket positivt. Det känns lovande för livet efter köksrenovering. För med handen på hjärtat och på datortangenterna, så är det mycket reglar, gipsskivor, takfärg, spackel och tapetlim just nu. Som motvikt till allt detta, så försöker vi att få den normala vardagen att fungera så normalt som det bara går. Fast ingenting är normalt i dagsläget. Vi löser situationer allt eftersom och det är på en mycket primitiv nivå. Det fungerar och vi lider ingen nöd. Fast jag tänkte tanken idag och den löd så här: Vad gör vi i normala fall av all den tid som vi i nuläget lägger i köket? För tvättning, diskning, bäddning, matlagning och trädansning pågår som om ingenting har hänt.

Jag tvättade till och med bilen igår. Det var första gången som jag körde in bilen på egen hand i en tvätthall. Äldsta tonåringen höll mig sällskap. Jag tycker inte att det är så kul att sitta själv där, när vattnet fullkomligt öser ner över bilen, för att sedan svabbas med stora monsterliknande borstar som dundrar över hela fordonet. Proceduren går snabbt och scenariot är över på max tio minuter. Det är sådan där vardagslyx som vi kostar på oss nu. I vanliga fall fixar Mr T det där på garageuppfarten. Bilen blev rätt snygg och har glänst fint i vårsolen. På utsidan. Efter trädansningen tog jag hand om insidan. Dammsög, dammtorkade och skurade gummimattorna. Det luktade fräscht och fint när det var klart. Alla småstenar på golvet var borta. Det gav en känsla av förnöjsamhet. Tyvärr fanns det ingen tid över för att glida iväg en runda och softa med en kaffekorg. Det fanns i alla fall tid för en eftermiddagsfika på hemmaplan.

Nu ska jag slå en signal till ett födelsedagsbarn. Om jag inte har för mycket byggdamm i strupen, så blir det kanske en födelsedagsvisa levererad genom luren. Imorgon får vi gratulera varandra Mr T och jag. Förlovningsdag. För tjugotre år sedan var det påsk och vi satte varsin guldring på vänster ringfinger. Det har jag aldrig ångrat. Det har varit de tjugotre bästa åren i mitt liv. Nu är jag lyckligt gift med min före detta fästman och jag har förmånen att fortfarande känna hur kärleksvärmen sprider sig i kroppen när jag tänker på honom. Det är värt ett vårskrik som Ronja Rövardotter gjorde så här års. Fast hon höll till i rövarskogen och inte i ett tättbebyggt område. Så jag får kanske nöja mig med att visa mina vårkänslor och lyckliga förlovningskänslor genom att gå ut och kasta Mr T:s keps genom äppelträdet. Det är vår det! På återseende med ett leende!

PS. Adel är en samhällsgrupp som ägde lagstadgade och ärftliga privilegier av ekonomisk, politisk och social karaktär. Adel kan också vara ett namn på den man som i dagarna har tvingats gå under jorden, eftersom det inte finns någon plats för honom i Sverige. Migrationsverket eller svensk lagstadgning har bestämt att han ska utvisas tillbaka till Afghanistan. Inga lagstadgade eller ärftliga privilegier där inte. Spelar ingen roll att namnet är Adel. Namnet på en man som har varit här i flera år. Som studerar, har tränaruppdrag, har hittat ett socialt nätverk här i Sverige. En man som talar svenska. Det är totalt obegripligt hur makthavare kan bestämma något så vansinnigt som att skicka tillbaka människor till Afghanistan. Har de varit där och rekat? Är läget under kontroll? Alla som har vetskap om läget i Afghanistan säger att det är långt ifrån under kontroll. Det är farligt att åka dit. Tydligen för alla, för alla utom Adel. Jag får sådan lust att kasta något på Sveriges makthavare. Något betydligt hårdare än en keps. Jag tror att det är mer än äppelträd som skulle behöva ansas. Lite vårresning bland makthavarna skulle vara på sin plats. Så där lagom, så det luktar vår och nystädat. Så att det går att se allt det vackra. Fungerande etik och moral glänser som en nytvättad Saab med blå metallic-lack i vårsolen.

Leve bloggen! Den leve, hipp hipp... hurra!

Fram med ballonger, serpentiner, flaggor, champagne och festliga snittar. Nu ska det firas och jubileras. Nej, nej, nej... köket är inte klart. Detta är min hundrade blogg! Fanfar och trumvirvlar. Etthundra bloggar. Inte så illa. Sådant ska firas. Då blir en regntung och ytterst dimmig aprildag värd att minnas. Var kvitterar jag ut något slags diplom för lång och trogen bloggtjänst? Eller får jag sno Karl XIV Johans valspråk: Folkets kärlek min belöning. När jag nästan hade nått fram till målsnöret för 100 bloggar, så fick jag ju en efterlysning, när jag gjort för långt blogguppehåll. Det är kärlek det. Vilken fantastisk belöning. Eller varför inte putsa till vår nuvarande konungs valspråk: För Sverige - i tiden. För bloggläsarna - i tiden. Kanske bäst att hitta på något eget. Jag får fila vidare på det. Vid 200-gränsen kanske jag har ett eget bloggvalspråk. Fram till dess får jag nyttja konungarnas. Fint ska det vara när det bloggjubileras.

Jag undvek att blogga igår. Det var första april. Hade aldrig klarat att blogga utan minsta lureri. Så jag lät bli bloggen. Det verkar väl konstigt att lura alla trogna bloggläsare i min hundrade blogg. Jag återkommer nästa år. Pass på första april 2009. Då ska jag lura ut något riktigt lurigt. Något lagom, snällt, men lurigt. Jag tror inte att jag råkade ut för något första april-skämt igår. Jag kunde lätt sortera ut sant och falskt i tidningen, i radion, i TV-nyheterna och i sportnyheterna. Första april-skämt i medierna kännetecknas på att de går ut lite lätt och skruvas till mot slutet att de faller på eget grepp. Jag tycker nog att TV:s aprilskämt anno 1962 fortfarande erhåller högsta klass. Det var då de lurade svenska folket att det går att få färg-tv utan att köpa ny TV. Bara att dra en nylonstrumpa över bilden. Heder åt den hjärnan som kläckte det skämtet.

Jag funderade på om jag höll på att bli lurad igår. Saken var den att jag och yngsta tonåringen hade parkerat och klivit ur bilen på sjukhusparkeringen. Innan vi stegade iväg till parkeringsautomaten så kom en liten farbror fram och erbjöd sin använda parkeringsbiljett. Den skulle räcka ända fram till klockan åtta på kvällen. Jag tackade för vänligheten. Sådana små enkla glädjeämnen i vardagen. Jag tackade igen. När jag placerat biljetten synlig i framrutan, så granskade jag den närmare och upptäckte att den hade gått ut för cirka fyrtiofem minuter sedan. Skämtade farbrorn med mig? Han såg inte ut att vara en sådan herre som gick runt och lurade folk. Inte ens på första april. Han såg mer ut som en sådan farbror som gick runt och gjorde små välgärningar i vardagen.

Jag tror att han helt enkelt hade tittat på fel siffror på parkeringsbiljetten. Han hade betalat tjugo kronor. Det var dessa siffror som han tolkade som sluttid på parkeringstiden. Tur att jag gjorde en extra koll på siffrorna. Den vänlige farbrorn hade stått utan parkeringsbiljett i cirka 45 minuter. Han hade tydligen klarat sig från böter. När yngsta tonåringen och jag anlände till bilen igen, gick en parkeringsvakt och granskade framrutorna på bilarna. Skönt att inte farbrorns icke-planerade-april-skämt-biljett låg i vår bil. Hade inte fixat parkeringsböter just då. Vi hade precis fått ett ganska tufft besked. Yngsta tonåringens främre korsband i vänster knä är av. Igen. Det skadades i april 2006, opererades i oktober samma år och därefter har det varit en ytterst hård rehab-träning för att komma tillbaka. När årskontrollen gjordes efter operationen, så var musklerna i topp och allt såg lyckat och harmoniskt ut.

Nu är tonåringen tillbaka på ruta 1. Opereras knät igen, så är allt ogjort. Det måste så småningom opereras. Det går inte att ha ett normalt liv utan ett knä som gör sitt. I dagsläget kan benet bara vika sig. Lårbenet är där det är, underbenet tar en annan väg. Följden blir ett fall. När foten sätts ner, så finns det inget att sätta ner. Nu närmast ska det prövas om det går att använda ett specialskydd, för att fortsätta med det aktiva idrottande som är en stor del av livet. Som till stor del är livet. Just nu. Det är inte en lätt vågskål. Huvud och kropp vill inget annat än att spela fotboll. Viljan till detta är så stor att den nästan skymmer sikten för framtiden. Till ett normalt vardagsliv. När det så småningom klarnar, så gör den tanken så smärtsamt ont att tänka. Ett liv utan fotboll, går det att leva ett sådant liv?

Förmodligen. Men jag lider med yngsta tonåringen. Jag önskar att det var ett dåligt första april-skämt. Det var inte det. Det var klara fakta. Undersökningen gav tydligt besked. Främre korsband har gått av. Det gav inte samma smärta denna gång. Inopererade korsband får inte samma signaler från hjärnan. Någonstans långt därinne har kroppen säkert gett tydliga signaler, men erfarenheten av eländet med operation, timmarna efter, dygnen efter, veckorna efter, månaderna efter, åren efter. Allt detta efter gör säkert att tonåringen har inte tänkt tanken fullt ut. Nu vet vi. Korsbandet är av. Någon gång framöver måste det opereras. För att få ett någorlunda normalt liv. Det smärtar. Fysiskt givetvis. Psykiskt ännu mer.

Så någon blogg blev det inte igår. Det kändes inte som ett läge för skämt och lurendrejeri. Det kändes som om en lakrits-puck i vårsolen var på sin plats. Årets nygamla nyhet hos GB-glass. Tretton kronor. Glassar, mode, musik, inredning. Det mesta från min barndom verkar komma igen. Igår åkte träskorna på. Några veckor senare än i barndomen. De tog mig ut i trädgården. Mr T och jag flydde från köksrenoveringen med en kopp kaffe och en vaniljform. Det var full vinter förra veckan. Flera minusgrader och snö. Igår var det flera plusgrader och blommande vårlökar. Vi satt på varsitt underlag, lutade mot varsin kompostbox. Boxarna var uppvärmda av en hel dags solgass. Det var bara att sluta ögonen och njuta. Det luktade vår och då och då kaffe.

Den som spar han har sin etthundrade blogg kvar... Inget jubileum första april. Inget att fira ihop med korsbandsskador. Våren kom emellan och då gäller det att njuta. Vi har inga stora krav varken inomhus eller utomhus Mr T och jag. Tack vare att utemöblerna inte är uttagna hamnade vi ute i trädgården, alldeles vid skogskanten. Så nära marken att vi såg myror, skalbaggar och andra småkryp på deras nivå. Så nära marken att vi hittade en utslagen krokus som kom från en lök som jag hade tappat tidigare. Den slog ut utan jord och plantering. Den ville glädja oss och jag gladde den tillbaka genom att peta ner den i jorden. Gul och glad stod den där och talade om att nu väntar härliga tider. Ta till vara på detta. Även om det bara är några minuter. Idag har det regnat hela dagen och inte varit något läge för något kompost-lutande. På återseende med ett leende!

PS. Nu rivs Folkan-teatern vid Östermalmstorg i Stockholm. Det kan låta som ett april-skämt av det sämre slaget, men det är det inte. Det ska byggas tio supermoderna lägenheter. Tio lägenheter mot en teater. Finns det verkligen ingen annan yta att bo på? Teatern byggdes 1856. Den hette Ladugårdslandsteatern först. Där höll Frälsningsarmén sitt första möte i Sverige, där har Kar de Mumma haft sina revyer, där hade musikalen Sound of Music Sverige-premiär. Faktiskt samma år som TV körde nylonstrumpeskämtet. Okej, det verkar som om pålarna som huset står på är ruttna. Därför enklare att bygga nytt. Men måste det nödvändigtvis vara 10 lägenheter? Skulle det inte funka att bygga en ny teater? Där nya frikyrkor kan hålla sina första möten, där revyer à la 2000-talet kan sättas upp. Har musikalerna tagit slut? Ska det inte göras några fler Sverige-premiärer? Jag skulle ha bloggat igår. Då kunde detta ha tagits för ett sjukt dumt april-skämt. För det är precis vad det är. Ta bort kulturen och du ska få se hur kul turen blir. Måste vi gå i den riktningen att alla måste snorta en lina eller röka på hasch för att få en kul tur? Räcker det inte med att behålla kulturen?