Hänryckningens helg!

Igår satt vi där, Mr T och jag, på nystädad och på maritimt dekorerad altan och ägnade oss åt vår favoritsysselsättning. Aha, nu hann du kanske tänka icke-blogg-publikations-vänliga-tankar. Det får stå för dig. Jag har en gång tagit mig själv i hand på att inte blogga under bältet. Alltså ska min blogg skilja sig från det mesta av svensk underhållning nu för tiden. Nåja, vi ägnade oss åt en av våra-hundra-i-topp-favoritsysselsättningar, nämligen melodikrysset. Vi startade ute på altanen redan tidig morgon med frukost och varsin del av Gefle Dagblad. Plockade undan frukostbordet och förberedde för förmiddagsfika och melodikrysslösande. Jag vet inte hur många gånger som vi konstaterade hur bra vi har det. Vi har på något vis ett fantastiskt boende. På hösten, vintern och våren är det som vilket boende som helst. Ett hem där vi äter, sover och har det allmänt vardags- och helg-bra. På sommaren förändras det till ett sommarboende, som gör det helt onödigt att skaffa ett sommarhus. Vi kan cykla till sjö, å, pool och hav om vi vill doppa oss. Blir det alldeles panikartat, så kan jag ta fram en hink och stoppa fötterna i.

Visst drömmer Mr T och jag om sommarhus. Vid en sjö eller vid en äng. I närheten av ekar. Med en berså att dricka kaffet i. Med en skrivarlya och med ett övningsrum att ställa in trombone och notställ i. Med hängmatta. Med rabarberplanta och gräslök. Självklart drömmer vi. Det är dessutom helt gratis och hjälper oss att se framåt. Vi är ändå på det klara med att dubbla hus och dubbla trädgårdar är inte för oss. Vi är alldeles för kära i att åka ut på äventyr på sommaren och har full gärning med att klippa gräs och dra upp ogräs i nuvarande trädgård. Skulle vi ha ett ställe till, så skulle det bara kännas som en belastning. Den dagen vi köper sommarhus, så har vi en våning inne i stan med kakelugn och öppen spis. Vi vill alltså inte flytta in i ett äldreboende à la 1990-tal, utan snarare i 1890-tal. Kom ihåg det Gävle kommun. Riv inte alla gamla kåkar. Mr T och jag gillar naturlig vädring genom fönsterspringorna.

Efter lättlöst melodikryssande grillade vi så det stod härliga till ute på gräsmattan. Det känns som om vi bor på ett koloniområde Mr T och jag. Alla hushåll grillade på baksidan och tomterna är inte större än på en kolonitomt modell XL. Lite märkligt kändes det att gå in mitt på eftermiddagen och göra sig gå-bort-fin. Jag duschade, fixade håret, sminkade mig, satte på mig en ärtig svart kortärmad klänning och letade fram ett par läckra svarta skor. Smyckade mig med silver om hals, i örsnibbar och på fingret. Gävleborna skulle till grannkommunen Sandviken och inviga deras nya stolthet, Göransson Arena. Mr T och jag fick VIP-biljetter i födelsedagpresent av svärföräldrarna och hade verkligen en helkväll att se fram emot.

Det började med en fördrink hos goda vänner och sedan kom en taxin och hämtade upp hela sällskapet och skjutsade oss fram till dörren. Det kändes flott och jag kände mig fin. Solen sken och en musikkår paraderade utanför arenan. Väl inne i det imponerande bygget så fick vi ett glas champagne i handen. Skål för en trevlig kväll!

Den där skålen gjorde tydligen susen. Inte så att jag blev på snusen. Å nej, inte alls. Jag menar att det blev en fantastiskt trevlig kväll. Vi hittade våra platser. Jag har inga problem med att sitta med, för mig okända människor, men det är klart att hade jag fått välja och om jag hade haft några förvibbar, så hade jag valt några andra. Paret mitt emot var inte på festhumör och klagade på allt från dryck till placering och väntetid på mat. Mitt upp i alltihop brakade det loss ett gräl makarna emellan och jag tänkte att de hade behövt lägga entrébiljettspengen på ett besök hos samtalsterapeut istället.

Jag tycker däremot att det var en fantastisk känsla att sitta som en person tillsammans med 2999 andra och bli serverad förrätt och varmrätt. Dessutom var varmrätten varm. Det vita vinet till förrätten smakade gott och det röda till varmrätten smakade inte sämre. Vita dukar och brutna linneservetter. Vad kan jag önska mer? Det hade räckt så. Mer än väl.

Så allt det övriga som hände under kvällen var ren bonus. Det är svårt att blogga om känslan som det var när Tomas Ledin äntrar scenen på hemmaplan. Inte vet jag hur han bär sig åt, men han blir bara snyggare och snyggare ju äldre han blir. Du förstår när han kommer in på äldreboende. Det måste vara världens lyckligaste personal som får vila ögonen på honom hela dagarna. Jag behöver väl inte säga att jag stod upp under hans framträdande och sjöng med? Sommaren börjar inte på riktigt förrän Tomas Ledin står på scenen. Hösten kommer snart. Det går med vindens fart. Så ta för dig. Solen skiner idag. Jag smälte som ett gelatinblad i vattenbad.

Inte blev det sämre när Malena Ernman kom in och rev av en publikfriande operadänga. Hon är underbar. På alla sätt. Hela Sandviken kokade av stolthet denna kväll. Det stänkte över på oss Hillebor och Mr T var hemma på sin mammas gata i stan och kände hur brukshjärtat slog av lycka. Vi köpte konjak och likör till kaffet och mumsade på Tobleronechoklad. Det här var en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Jag har haft några sådana på rad nu på sistone. Bobby McFerrin, invigningen av Göransson Arena.

Det är något visst med livemusik. På scenen satt Sandviken Big Band och Sandvikens Symfoniorkester under Anders Berglunds ledning. Han hade dessutom med sig ett eget kompband, där Mr T:s gamla klasskamrat från gymnasiet på Södra Latin, satt och lirade gura. Så det blev en klassträff i miniformat och uppdatering av livsstatusen nuförtiden. Vad gör du nu för tiden? Klasskamraten spelar i Så ska det låta på TV och är grym på gitarr. Kul klass det där med Carola, Mr T och Mankan.

Det var en mycket bra blandning i programmet för kvällen. Välordnat och högtidligt. När scenen släcktes ner framåt midnatt, så tändes lamporna i andra änden av hallen och där var det ett live-band som spelade vid dansgolvet. Mr T och jag improviserade några linedancesteg, men efter en stund blev det sex eller sju pardanser och ojojoj vad kul vi hade. Något har hänt med Mr T sedan han började med linedance. Han som alltid har hävdat att musiker inte dansar, var nu kung för en kväll på dansgolvet. Han förde mig som om jag vore balens drottning och jag lovar, Nobelfesten har inget att komma med i jämförelse med invigningen av Göransson Arena. Där har Sandviken något som Stockholm inte har. Vem bryr sig om kungligheter en sådan kväll? Det fanns en kung på scen, Tomas Ledin och en kung på dansgolvet, Mr T. Carl XVI Gustaf hade bara känts överflödig och kanske hade han trott att han var i Arboga. Pinsamt. Det ska vara Sandvikens kommun till att ordna Sveriges största sittande middag genom tiderna. Det är bara att bocka och buga. Gävle kommun är imponerad av lillebrors duglighet. Hoppas storebrorskomplexen är utplånade för evigt.

Pay-back-time. Vår son kom och hämtade oss innan solen gick upp. En för tidig Mors Dags- present. Jag tillstår att den här helgen har jag inte planerat superväl, om det inte gäller tryck-in-så-många-udda-åtaganden-som-möjligt-på-en-helg. I så fall har jag verkligen lyckats. Alldeles för sent i säng på tidig söndagsmorgon. Upp med tuppen för att åka till Strömsbro kyrka och konfirmationssöndag. Så det var bara Mr T som hann uppmärksamma Mors Dag, men det var inte så bara. Jag fick en snygg långärmad sommarskjorta. En sådan där som kommer att vara till stor nytta på en sommarkonsert, när bloggarens hud har varit vid havet och pressat en hel dag. Snygg till slitna jeans. Resten av Mors Dags-firandet hölls på eftermiddagen ute på altanen. Tårta och paket. De två kiddisarna hade gjort gemensam sak och lagt uppvaktningen i en spännande låda. Yngstingen hade dessutom varit ute på cykeltur och plockat en bukett med liljekonvaljer och en bukett med sommarängsblommor. Vad mer kan en mor önska än att få just en sådan stund en gång om året? På återseende med ett leende!

PS. Efter gudstjänsten, som för min del mest gick ut på att hålla ordning på två rader med konfirmander som hade sommarmyror i byxorna, så gjorde hela gruppen en vandring till Skidstavallen. Längs vägen var det en tipspromenad med pingst-tema och några stationer där konfirmanderna skulle utföra några praktiska övningar. Väl framme vid Skidstavallen så vankades grillad korv och dricka. Grillmästare var självaste Mr T som kört i förväg och fixat till eld och fått packningen på plats. Flera dunkar med vatten gick åt för att släcka vandringstörsten. Det är inte varje år som det är trettio plusgrader sista maj.

Giv akt! Äntligen en ny blogg!

Jag är nyss hemkommen från jobbet. Ikväll har det varit teckenspråkig gemenskapsträff på Olofsgården, inne i stan. Det har visat sig vara en lysande idé att skapa en mötesplats där alla, oavsett ålder, kön, hudfärg, intressen och åsikter, kan träffas och dela en stund tillsammans. Det som förenar är teckenspråkets fantastiska möjligheter. Ikväll gjorde vi det lätt för oss vad det gäller förtäringen. Korv med bröd, kladdkaka, grädde och björnbär. Det kändes somrigt och fräscht. Vi har bland annat haft tacosbuffé och thaimat tidigare. Egentligen är det inte maten som är det viktiga, utan gemenskapen kring borden.

Jag blev glad över att det dök upp en sjuttonårig kille ikväll. Till vardags går han på skola i Örebro, men var hemma hos sin mamma över helgen. Det kändes gott att möta både honom och hans mamma. Roligt att vi blir fler och fler och spännande att se hur effektiv teckenmetoden är för att sprida nyheten om att det är något på gång i Gävle. Ikväll kom det folk ända ifrån Stockholm, så jag känner mig, trots tröttheten, mycket nöjd. Nu gör vi ett sommaruppehåll, men till hösten så finns det önskemål om att ha träffar två gånger i månaden, istället för en gång som det har varit under våren. Det känns positivt med den låga tröskeln som finns i detta sammanhang. Det är bara att komma. Som du är. Klädstil eller tro spelar ingen roll. Jesus har redan dött för var och en av oss. Det är sedan upp till var och en att tro. Erbjudandet finns där. Att känna sig välkommen och omhändertagen och mött med respekt och värme är en bra start. Allt finns där på Olofsgården. Är du hörande och intresserade av att öva upp ditt teckenspråk, så är du också välkommen. Var beredd på att få trevligt.

Idag har det varit varmt. Jag är glad att jag och Mr T fick en stund hemma mellan mitt jobb på skolan och dövträffen på Olofsgården. Vi tillbringade den tiden utomhus och gjorde iordning altanen. Vi flyttade ut allt på gräsmattan och rengjorde golvet och allt annat med skurborste och grovdammsugare. Golvet kändes rent och fräscht efteråt. Det blir ett maritimt tema i år på altanen. Blå krukor med vita och röda blommor i. Extra nöjd är jag med en röd och vit sommardahlia som är planterad i en stor kruka. Den är så vacker att jag skulle kunna tillbringa större delen av semestern med att beskåda den. Skapelsen är underbar och mäktig. När allt var färdigt så tog jag och Mr T oss varsin kaffekopp och bara gonade ner oss i de maritima dyschorna. De minuterna var värdefulla. En stund av total lycka mitt i stress och arbetsglädje.

Värmen är på gång och SMHI har utlovat toppenväder lördag och söndag. Helgen är ganska fullbokad må jag säga. Jag låter bli att blogga om händelserna i förväg, utan känner mer för att gå tillbaka i tiden och se vad som har hänt i bloggarens frånvaro i cyberspace. Det kändes märkligt för en moders hjärta att se yngsta tonåringen, tillika dottern, göra sig iordning för att mönstra i måndags och tisdags. Helgen innan gick åt till att fylla i en massa papper, hälsodeklarationer och liknande, samt kolla upp hur en Hillebo tar sig ut till Pliktverket i Stockholm. Tåg, tunnelbana och Roslagsbanan.

Jag har inte höjt på ögonbrynen ett dugg över att dottern vill göra lumpen. Det känns helt naturligt. Hon har alltid varit en tjej med skinn på näsan. Trots att hon ser späd ut, så har hon en inbyggd styrka, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att svenska försvaret skulle vinna på att plocka in henne under några månader. Allt gick bra i de olika testerna. Hon var starkare än många killar. Hennes kondition var bättre än många av killarnas. Hennes intelligens var på topp i alla olika delmoment. Så summa summarium, så kunde hon välja vilken tjänst hon ville. Om det inte vore för hennes förbaskade knäskada. Hon träffade en militärläkare, som enligt tonåringen, var den suraste läkare hon någonsin stött på. Han dömde ut henne totalt. Eller snarare hennes knä. Trots att han inte kunna känna att hennes korsband var av. Hon har tränat upp sin muskulatur runt omkring, så att den håller knät stabilt. Bara vetskapen om att det inte är helt, gjorde att hon inte är aktuell för lumpen. Om hon inte opereras eller skaffar sig ett intyg.

Så testerna i all ära. Det var hennes ärlighet på deklarationen som satte en käpp i hjulet. Jag är helt övertygad om att hon kommer att göra lumpen och tjänsten som hon väljer är ridande tjänst på K1 i Stockholm. Hon vill bli ridande polis och vill ha detta med bevakningssoldat med sig i bagaget när hon söker polishögskolan. Jag ser inget som kommer att kunna hindra henne från det. Det skulle i så fall vara hennes egen planering. Hon kanske kommer på något annat som skulle vara intressant. Det kändes i alla fall märkligt att hon åkte iväg till Stockholm för att mönstra. Det märkliga i det hela var att hon nu är så stor. Nästan vuxen och jag undrar hur det har gått till? Det är inte länge sedan som hon älskade att gunga så fort och så högt att hon kiknade av skratt eller klättrade i träd och hängde i knävecken i en gren, så mammas hjärta satt i halsgropen. Tur att navelsträngen är klippt, annars hade den nog spruckit någonstans i Tierps-trakten. Mitt hjärta slår modersvarmt ändå. Inte dunk-dunk, dunk-dunk utan stolt-stolt, stolt-stolt.

Den äldsta tonåringen är inte tonåring längre och jag vet inte riktigt hur jag ska blogglösa detta. Han for också iväg till Stockholm i veckan. I torsdags närmare bestämt, för att se matchen AIK-Hammarby på Råsunda. Det var en tjugoårspresent från några goda vänner. En del har full koll vad som går hem hos en ung fotbollsintresserad man. Tyvärr spöregnade det matchen igenom, men AIK vann och det dög gott åt sonen som precis sagt adjö åt sitt tonårsliv. Trist att sådana där Stockholmsderbyn ska innebära en hel del stök. Hammarbyklacken hade vänt ryggen åt planen och hoppat på plaststolarna tills de sprack. Nästa steg i detta vandaleri var att ta de hårda plastbitarna och kasta dem likt kaststjärnor på motståndarklacken. Det kastades också fyrverkeripjäser mellan klackarna. Det verkar saknas en del innanför pannbenet på några fotbollssupportrar. Helt klart är de inte där enbart för att följa matchen eller stödja sitt lag.

Du som är trogen bloggläsare har upptäckt att det har gått några dagar sedan jag bloggade senast. Jag ska inte skylla på något, för om det finns tillräckligt med blogglust, så finns det tillräckligt med tid. Vi har alla fått tjugofyra timmar varje dygn att spendera efter eget huvud. Så jag har antagligen felprioriterat lite för mycket den senaste tiden och fyllt tiden med alldeles för mycket jobb. Både sådant som ger lön, men också en del som får min egen förtjusning till belöning. Ett sådant arbete är trädgården. Jag och Mr T gick lös på den några timmar tidigare i veckan. Finns det något mer som ger sådan total förnöjsamhet som en välansad trädgård? Det gäller att njuta snabbt. För med sol och värme blandat med kyla och regn, så växer det så det knakar och inom kort är det vildvuxet igen. På återseende med ett leende!

PS. Jag och Mr T har haft förmånen att unna oss tidiga morgonpromenader den senaste tiden. Det är sommar i ett litet nötskal. Smultronblommor längs stigen, fågelkvitter, solstrålar på trädtopparna och miljoner nya granskott. I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid, den store Gudens gåvor. Det bästa i livet är gratis!

Mellan hägg och syren finns ingen tid alls

Jag vet att ingen vill läsa detta och ändå kan jag inte låta bli att skriva det... Idag är det sju månader kvar till julafton. Förlåt, det kändes lite lagom provocerande. Jag har tillbringat större delen av eftermiddagen i en brassestol. Blå- och vitrandig med svart ställning. Alltså, brassestolen ser ut så. Inte jag. Jag har haft datorn i mitt knä, så nu ser det ut som jag har haft långa shorts eller kjol på mig. Är solbränd från straxt ovanför knäna och neråt. Det känns faktiskt i ansiktet och på armarna att jag har fått färg på mig. Det bästa av allt är ändå att det luktar sommar om huden. Okej då, lite svett också, för idag har temperaturen letat sig ganska högt upp på termometern.

Jag bestämde mig redan när jag låg kvar i sängen idag på morgonen att jag skulle få litegrann gjort under dagen varvat med slappa stunder. Morgonen formligen badade i sol och jag sprang runt i trädgården utrustad med vattenkanna och såg till att alla krukor och sådda områden fick sitt till livs. Mr T och jag åt frukost ute i trädgården. Det är njutning det. När frukosten var undanplockad och dagstidningen genombläddrad, så satte jag mig en stund på trappen i slänten och njöt av smultronplantorna. De är så fräscha just nu med alla sina söta blommor. Därefter lät jag näsan vila i en syrenblomma en stund. Tänk, vad mycket njutning vi har helt gratis. Det dröjde inte lång stund mellan frukost och förmiddagsfikat, men på den lilla stunden hann solen gå i moln. Ingen fara på taket. Vi passade på att få oss ett rejält skratt genom att se den ganska nya filmen Yes Man med Jim Carrey på DVD. Se den! Jag garanterar att du behöver det.

Mitt på dagen förberedde jag lite lunchlådor. Det känns så husmoderligt att det är inte sant. Jag är nästan rädd att stoltheten ska ploppa ur öronen på mig. Äsch, skämt åsido. Det är gott att veta och gott att äta hemlagad mat i lunchlådan. Lunchlådematen skötte sig själv i ugnen medan jag fixade till dagens lunch på spisen. Kaffet efter maten avnjöts i trädgården. Grannen spikar och sågar på sitt altanprojekt och då känns det extra gott att med gott samvete bara sitta och njuta av solens värmande strålar. Att vi snart ska ta itu med vår altan är en annan sak. Då får väl grannen sitta där med sin kaffekopp och njuta av att vara klar. Det jämnar säkert ut sig.

Det har varit lite småplockande också. Det är skönt med sådana dagar. Då det inte händer något speciellt men ändå händer en hel del. Till exempel att få lägga sig i renbäddade sängar. Är inte det en del av livets goda så säg? Yngstingen är iväg och dömer fotboll på andra sidan stan just nu. När hon kommer hem så ska det packas litegrann inför morgondagen. Då ska hon iväg med tåget till Stockholm för ett besök på Pliktverket. Helt frivilligt har hon anmält sig för att få komma och mönstra. Hon vill komma in och bli beredskapssoldat för beriden högvakt. Imorgon och på tisdag ska hon vara i huvudstaden och göra konditionstest, logiktest och styrketest. Det blir säkert ett spännande äventyr. Det får bli en bloggrapport när hon kommer hem på tisdag kväll.

Nu får nog bloggningen fortsätta inomhus. När solen går ner, så går bloggaren in. Luften känns nästan lite kylig och det är lätt att känna sig lite frusen när solen har fått bränna huden några timmar. Det känns lite sorgset när dagen går mot sitt slut och ledigheten snart avbryts av det vanliga jobbet. Ledigheten var för kort för att få den där känslan som jag lätt får på slutet av semestern. En längtan tillbaka till jobbet. Trots att jag trivs med det jag gör, så trivs jag just nu med att ha det som jag har det just nu. Solsvid i huden och bloggning.

Nu ska vi snart gå till val och de olika partierna vill ha våra röster. Det partiet som ser till att vi tar bort november månad och ersätter den med en dubblering av maj månad ska definitivt få min röst. Hur kommer det sig att maj månad alltid går så extremt fort? Först har vi januari som fram till hälften genomlevs i efterdyningarna efter jul- och nyårshysterin. Vi njuter av tulpanbuketten på köksbordet, men så mycket mer är det inte. Så kommer februari som avlösning och i mitten på månaden så innebär det en hel del firande i vår familj. Pappa, Mr T och yngsta tonåringen vill ha flaggan hissad i årets andra månad. I mars börjar vårlängtan göra sig påtaglig inombords, men den slås allt som oftast bort av nya snöfall. April är den enda månaden som har ett speciellt väder. Aprilväder säger vi och menar att det borde vara 20 plusgrader men det är hagel, snöstorm, regn och drivis. Det kan bli praktiskt taget vilket väder som helst i april och vi säger att det är typiskt.

Så är det helt plötsligt maj och så är maj helt plötsligt över. Ett år när barnen var små tog jag föräldraledigt hela maj månad. Jag tänkte att vi skulle vara ute varje dag. Sitta i trädgården och fika. Gå till lekparken och leka. Åka till Bolougnerskogen och mata fåglarna. Det året var maj en av de sämsta månaderna för uteliv. Det regnade praktiskt taget hela månaden. Nu är föräldraledigheten för länge sedan slut. Jag tror inte det är möjligt att gå in till chefen och säga att jag skulle vilja vara föräldraledig. Så lättlurad är inte chefen. Inte en hel månad i alla fall.

Vad jag med detta vill säga är att jag förvånas att jag aldrig lär mig. Varför försöker jag inte hålla almanackan någorlunda ren från åtaganden under maj månad och bara göra det mest nödvändiga som krävs för att med gott samvete kunna plocka ut en lön? Allt det andra som lika gärna kan göras i september behöver jag väl inte stuva in i minsta lilla möjliga lucka under maj? För nu är jag i det läget igen att jag har inte hunnit med. Helt plötsligt var alla träd gröna. Helt plötsligt blommade häggen och det var bara en mikrosekund emellan häggen och syrenen. Jag har bestämt mig för att hålla ett extra öga på lupinerna. Första bästa lilla knopp ska under pompa och ståt föras hem till bloggaren och sättas i den emaljerade kannan på altanen.

Den här dagen som nu går mot sitt slut har varit en komma-ikapp-dag för mig. Därför har jag suttit och begrundat smultronplantorna. Därför har jag satt Åseda-näsan i syrenbusken. Därför har jag legat på knä i det sådda landet. Därför att jag vill ta in alla maj-intryck som tiden annars lurar mig på. Vi har ingen som helst aning om hur livet ser ut för oss nästa år i maj. Vi har faktiskt ingen aning om hur livet ser ut för oss imorgon. Därför är det ingen större idé att oroa sig för framtiden eller att säga, vi tar det en annan gång. Vi gör nog bäst att finna oss tillrätta med livet här och nu. Det är lättare sagt än gjort. Det är jag medveten om. Fast jag medger att det är lättare att finna mig tillrätta i maj än i november. För i maj hjälper tre av mina favoritblommor mig på traven. Gullviva, liljekonvalj och syren. På återseende med ett leende!

PS. Nu blir det lite mönstringspackning. Träningskläder och en hel del intyg och andra handlingar. Jag gör en bloggbekännelse: Mamma bloggaren är mer nervös än den mönstrande dottern. Hon som för mig är en mönster-dotter. Få människor skänker mig så stor glädje på djupet som hon gör. Få människor har så lätt att locka mig till skratt åt helt bagatellartade saker som hon gör.

Nu har jag rockat loss!

Det är så underbart att vara ledig. Jag har verkligen fått smak på detta och skjuter arbetsdagen som jag vet kommer på måndag långt framför mig. Idag kommer det att bli tuffa tag i bloggen. Den kommer att handla om biljakt, rockkarriär och blixtar och dunder. Håll i dig. Nu kör jag igång i etthundraåttio knyck. Det där var kanske dumt skrivet. Det kan hända att jag miste några läsare som inte alls ville ha några sådana häftigheter. Om jag dessutom skriver att jag har funderat på att testa hur det känns att kasta ut en TV genom fönstret, så kanske hela nätet kopplas ner.

Bäst att inte gå ut så hårt i bloggen, så kanske någon enstaka modig person finns kvar fram tills dess att jag skriver på återseende med ett leende! Mr T och jag kände att det var äntligen dags att ta oss tid till den vanliga lördagstraditionen med kaffe och lösande av melodikrysset. För dagen så lätt att det var bara att skicka in genom nätet några minuter över elva. Strax därefter var vi färdiga för att ta itu med planeringen för dagen. Detta innebar biljakt. Det är inte så häftigt som det kanske låter. Vi är på jakt efter en bil och det är inget större problem. Världen är full av bilar som är till salu. Idag var det alltså dags för att åka ut och välja och vraka. Vi hittade några intressanta objekt som vi provkörde och som vi ska ta oss en funderare på över helgen.

Det handlar mycket om att väga för och emot. Visst lite fåfänga finns det med när det gäller färg och form, men viktigast är säkerheten, bensinslurpandet och priset. Vi har ett objekt som är extra intressant. Den bilen hade inte gått så värst mycket. Vi hann dock inte provköra den, utan får återkomma på måndag. Om vi lyckas få in en liten runda i ett annars ganska pressat schema.Klockan var två och vi bestämde oss att vi kände oss nöjda med bilaffärer och annat, så vi styrde hemåt och restkäkade buffén. Den smakade fortfarande gott och var mättande.

Vädret har varit både det ena och det andra idag. Ena stunden har solen tittat fram för att en stund senare försvinna i en kaskad av moln. På eftermiddagen blixtrade det rejält och dundrade, men åskan höll sig hela tiden på tryggt avstånd. Vi såg blixten och räknade fram tills smällen kom och konstaterade att det var inte alls i närheten av vårt hus. Jag tog tacksamt emot de enstaka dropparna regn som kom och förbarmade sig över den torra jorden. Nu frodas sallad, mangold, dill, persilja och sommarblomster i landet och jag vattnar och vattnar. Det är en evig kamp mot blåst och solsken. Jag måste kanske hitta på en regndans? Vad sägs om en regndans inspirerad av linedansens härliga hitchar och turnar? Är det något som jag längtar efter nu, så är det att dansa linedance!

Tyvärr så är min högra fot inte helt enig med mig och den övriga kroppen om linedancesvängarna. Skadan från Hille klack har gjort sig påmind och igår så gjorde jag dessutom illa stortån på samma fot. Jag gjorde misstaget att på ett trappsteg låta stortån ta hela kroppsvikten istället för att sätta ner hela trampdynan. Jag vet att detta kallas klantighet. Jag hymlar åtminstone inte med det. Hallå, hela världen! Bloggaren har skaffat sig epitetet klant-tant! Så nu är det med spänning jag antar utmaningen att göra entré på dansgolvet på onsdagskvällarna framöver.

Om jag för tillfället inte kan satsa på en linedancekarriär, så är det inte så illa med en karriär som rockstjärna. Jag är inte bara en klant-tant. Jag är numera även "The Queen of 60s". Det har jag bevisat genom att spela så att det slog gnistor om gitarren på Guitar Hero. Ett TV-spel som det verkligen svänger om. Jag har farit världen runt med hjälp av TV-skärmen och rockat loss på fängelser, barer, spelklubbar och stora scener. Jag gör det med inlevelse. Det är bara när jag tittar mig i spegeln som jag inser att jag kastas tillbaka till verkligheten och blir en fyrtiofyraårig bloggare och tvåbarnsmor. Framför TV:n med guran i mina händer så är jag en tatuerad rockare klädd i jeans och skinnpaj med scarfs om huvudet. Jag är stentuff och sätter alla solon som smäck. Vågar du anta utmaningen och ställa upp i en batalj med mig?

Det var framför TV:n som jag fick idén till att kasta ut TV:n genom fönstret och känna mig som en riktig rockstjärna. Lugn, bara lugn. Jag har spärrar. Både inom mig och i fönstren. Saken är den att vi fick en TV över när födelsedagsbarnet hade öppnat sitt största paket. Nu står en stor, otymplig men dock fungerande dumburk i förrådet och väntar på borttransportering. Den nya plattskärmen gjorde sig bra på TV-bänken. Rummet förvandlades i ett kick till ett rum för en vuxen man. Det där är som ett trolleritrick som jag inte ens ska försöka att förstå mig på. Hur kan en liten krabat på 3320 gram och 5o cm på ett litet ögonblick växa upp och bli 20 år? Det är totalt ofattbart, men samtidigt väldigt roligt. Jag inser att det är inte läge att sluta upp att försöka vara ett gott föredöme som mamma och då tror jag inte att jag ska börja med att rocka loss på TV-apparater genom fönsterrutorna. På återseende med ett leende!

PS. Jag måste ha varit trött när jag bloggade igår eller så helt fokuserad på att tjugoåringen firade sin tjugoårsdag att jag glömde bort att gratta min kära svägerska i Norrköping. Jag tror inte att hon är så road av att läsa om sin ålder i min blogg, så jag nöjer mig med att skriva att hon har tjugosju ljus mer på sin tårta än vad vi hade här på jordgubbstårtan. Grattis Marie! Jag vet att du hade en fin födelsedag och det är du värd!

Tjugo röda rosor som symbol för mycket kärlek

För tjugo år sedan hade jag den här dagen varit mamma i cirka två timmar nu. Mr T:s och min förstfödde son såg dagens ljus klockan 21.07 på Akers Sykehus i Oslo. Det var en lång och utdragen förlossning. Värkarbetet var aktivt och i full gång i trettiosju timmar. Cirka sex timmar före sonens födelse så var det personalskifte igen. Jag kommer inte ihåg hur många byten de gjorde under tiden vi var där. Barnmorskan, eller jordemoren som det heter i Norge, som kom på eftermiddagen gav mig löftet att vid nio-tiden samma kväll så skulle det vara klart. Hon sa att jag dittills hade gjort samma kraftansträngning som två maratonlopp. Nu skulle jag behöva samla krafter igen och göra ett upplopp. Hon lovade att hjälpa mig. Just då kändes det som om hon var en Guds ängel som uppenbarade sig. Löftet om att det skulle ske inom detta dygn kändes som en befrielse. Jag hade varit nära att ge upp några gånger. Väntande par kom in, födde och åkte upp på BB. Vi kom in, väntade, kämpade, väntade, hörde barnskrik, kämpade, väntade.

Jag bad om att få åka hem, för det kändes till slut lite trist att vara där, men värkarbetet var för hårt, så det var inte att tänka på. Så den tjugoandra maj nittonhundraåttionio, så kom vår älskade son Daniel. Ett namn som norrmännen inte kunde uttala så lätt. Själva förlossningen var som en skidlopp i Holmenkollen. Jordemoren och hennes assistent var som en norsk hejarklack. Puste, puste, puste! Kempebra! Puste, puste, puste! Det er greit! Det var bara de norska flaggorna som saknades. Himlen färgades alldeles röd i solnedgången den kvällen. Jag glömmer det aldrig. Jag var världens lyckligaste kvinna. Vår svenske gutt hade kommit till världen. Han är det bästa vi någonsin har importerat till Sverige.

En vecka efter födelsen var vi hemkomna till lägenheten på Stensgaten to och tredve A. Vi tog en promenad till parken i närheten och hade picnic. Thore Skogman underhöll på scenen och gutten fick en injektion av svenskhet. Resten fick han genom modersmjölken. Nu är han i den åldern att han kan ansöka om norskt medborgarskap och varför inte? Norrmännen har ett visst flyt med oljan. Det rinner på och de vinner hela det europeiska melodifestivalandet. Fast de håller sig utanför EU och det är nog ett förståndigt beslut. Jag hörde en summa som gällde de pengar som norska staten har satt undan på ett konto som aldrig behöver röras. Det var svindlande mycket pengar. Som de inte ens behöver. Så har vi det här med skidåkningen. Det är för det mesta inte roligt att som svensk se norrmännen glida över mållinjen före alla andra. Det finns många fler skäl att ansöka om medborgarskap i lusekoftelandet. Ändå tror jag att det finns lika många anledningar för tjugoåringen att låta bli. En av dessa anledningar är fotbollen. Den norska ligan gör inget större väsen av sig.

Tre fjärdedelar av familjen har haft klämdag idag och inte haft någon arbetsplikt. Självaste födelsedagsbarnet skulle ha jobbat, men lyckades ta ut en semesterdag. Så vi har firat ordentligt. Mr T hissade flaggan i kvarteret tidigt på morgonen. Jag satte upp fasadflaggan. Vi uppvaktade med blommor, paket och sång när firningsobjektet fortfarande låg och bevakade sin skönhetssömn. Gästerna kom på förmiddagen och det blev bullar, sju sorters kakor och jordgubbstårta. Lite senare dukade Mr T och jag upp en härlig buffé. Det kändes nästan som vid studentskivan förra året. Fast i mindre upplaga vad det gäller mat och gäster.

Jag tycker om att laga mat. Ändå har jag lite svårt att tillstå att det jag lagar smakar superbt eller åtminstone gott. På den punkten är jag självkritisk. På den punkten också med andra ord. Fast jag kan idag sträcka mig till att säga att buffén idag var välkomponerad. Det fanns något för alla smaker. Den gjorde ett vackert intryck på tallriken. Jag ska skriva upp innehållet, för den kommer att göra sig som en favorit i repris någon gång i framtiden. Den var dessutom väldigt lätt att förbereda och få fram. Inga märkliga och krångliga ingredienser, utan mer satsning på kombinationer som tilltalade gom och öga.

Gästerna stannade länge, vilket var trevligt. Vi fick chans att umgås och det kändes bra. Ikväll har födelsedagsbarnet spelat fotbollsmatch och dagen till ära blev det seger med 4-1. En ganska tillintetsägande match där hemmalaget fick hjälp av motståndarna med åtminstone två av målen. Det borde ha kunnat bli födelsedagssiffrorna tjugo mål mot noll, för det mesta av spelet låg hos hemmalaget, men av någon förunderlig anledning har de svårt att göra mål. Så har det varit under hela starten på säsongen. De är serievinsttippade men jag tror att just svårigheten att få in målen kan bli deras fall.

Ännu märkligare är det att spelarna som har till uppgift att göra mål ändå blir utplockade som matchens lirare titt som tätt. Antingen är det jag eller tidningsrapportören som inte kan sin boll. Jag lämnar ämnet med tillägget om att jag kommer aldrig att fascineras av fotbollsmentaliteten tjonga och slå. Jag gillar när det finns en blick för spelet och ett driv- och passningsspel. Måste jag beställa en resa till Barcelona månntro? På återseende med ett leende!

PS. Det är väl på sin plats att utbringa ett tjugofaldigt leve för sonen på hans födelsedag. Ikväll har huset haft besök av hans kompisar som har gjort tabberas på kakfat, tårta och snacks-skålar. Det har känts trevligt. Jag har all anledning att känna stolthet eller som jag sa till honom för en stund sedan. Gud tycks gilla mig, som har gett mig en sådan underbar son. Det är en sanning som tål att skrivas i bloggen. Grattis Daniel och allt gott önskar jag dig i livet!

Gräddig rapport från ledighetskommittén

Idag fick jag uppleva den märkliga känslan av tjänandets glädje, genom att jag avbröt min välbehövliga och efterlängtade ledighet. Jag fick en sms-förfrågan om jag kunde ställa upp och tolka en konfirmation i Mariakyrkan klockan fjorton noll noll på eftermiddagen. Det är inte det optimala sättet att rycka in och tolka på, eftersom det inte går att förbereda sig det minsta. Psalmer, bibelord, konfirmandernas redovisning, prästens lyckönskningstal och allt annat som konfirmationen ska innehålla får komma som överraskningar. Det var ingen tvekan på om jag skulle ställa upp eller inte. Det kändes bara självklart. Visserligen hade jag tänkt att vara ledig. Jag hade sett fram emot en dag med en kombination av slappning och förberedelser inför stundande tjugoårskalas. Glädjen att kunna hjälpa fyllde på med kraft och motivation som räckte och blev över till allt annat också.

Jag är smått irriterad på landstingets sätt att sköta sina sysslor. Två döva personer hade i god tid bokat tolk och skulle således kunna ta del av konfirmationen. Det var en släkting som skulle konfirmeras. Med kort varsel fick de ett meddelande per mail att det inte gick att få fram någon tolk. Jag blir mer och mer nyfiken på hur det ska gå med tillgänglighetsåret som infaller vid midnatt, natten mellan nästa nyårsafton och nyårsdag. Okej, finns det ingen tolk, så finns det inte. Nu är det bara så att det finns tolkar här i stan som är auktoriserade och som inte vill annat än att jobba. De hålls utanför och kallas inte in, vilket får till följd att de blir ringrostiga och känner att de blir osäkra. Sedan vet även tolkcentralen om att det finns en teckenspråkig assistent som arbetar inom kyrkan och som har för vana att tolka kyrkliga tillfällen. Men icke-picke ringer de och gör sitt yttersta för att ge den service som de är anställda för att göra. Istället tar de den lätta varianten och meddelar per mail att de inte får fram någon tolk. Detta är skitdåligt.

Jag ordinerar hörselkåpor till dessa personer som gör på detta vis, som de kan använda på nästa studentfest, bröllop, sammanträde, konsert eller till vilket event som helst. Sitt där och fatta ingenting och fundera på hur kul det känns. Tolkbranschen är ett bland det värsta inpinkade reviret som finns och det drabbar tyvärr de som är i behov av tolk. Den döva och teckenspråkiga gruppen. Det borde finnas något behandlingsmedel typ det som vi kan använda mot myror. Ett pulver typ Myrr, som kan strös ut över hela det inpinkade området. Gärna med någon god doft, för det här har varit inpinkat under så lång tid nu att det verkligen stinker. Det är värre än piss. Jag ska ringa och påtala detta under nästa vecka. Jag låter bli att använda mina termer som inpinkat och stinkande, men vill ändå poängtera vikten av att tillgodose människors behov. Jag vet dessutom att jag inte begär det omöjliga. Jag bara kliver på några ömma tår, men de är väl ömma av någon anledning?

Nu lämnar vi pissoarområdet för en stund och ägnar oss åt ledighetstänkadet. Så ljuvligt det är att förfoga över sina lediga timmar. Om jag vill promenera en stund så gör jag det. Om jag känner för att lägga ihop en tårta så gör jag det. Imorgon fyller äldsta tonåringen tjugo år och det ska vankas jordgubbstårta som det har gjort varje år sedan ettårsdagen. Det är helt ofattbart att han imorgon lämnar både barndom och tonårsliv. Jag vet inte hur väl han följer min blogg, men jag tar ingen risk och avslöjar paketinnehåll. Att han får jordgubbstårta vet han med största säkerhet. Skulle det stå en marängtårta eller prinsesstårta på bordet, så skulle säkert himlen vara grön och gräset vara blått. Vissa saker kan vi helt enkelt inte ändra på.

Innan jag stänger bloggbutiken för idag, så måste jag bara nämna veckomässan igår. Jag tolkade den för döva mitt på dagen i Heliga trefaldighets kyrka. Därefter åt vi sopplunch tillsammans. TIll kaffet bjöd husmor på en smaskig chokladkaka. En sådan där som det inte är problem att ta en extra av. Nöjda och belåtna så tog vi itu med eftermiddagens aktivitet. Det stod målarverkstad på programmet. En döv tjej som är konstnär hjälpte oss igång med målarduk, penslar och färg. Kreativiteten fick vi stå för själva. Alla satte energiskt igång. Jag hade inte bestämt mig för något speciellt motiv utan började bara måla på måfå. Tog en färg som jag kände extra mycket för och det blev rött. Drog några svepande penseltag och formade så småningom ett hjärta. Gick över till gult. När jag satte min signatur på tavlan, så kunde jag utläsa en hel del av det jag hade målat. Ganska fascinerande hur det bara kan komma upp ur mitt inre och hamna på en yta 20 gånger 30 centimeter.

Tavlorna ligger nu på tork och ska plockas fram till vernissage den tionde juni, då vi har nästa teckentolkade veckomässa. Dessutom blev det en mängd omålade dukar kvar, så vi bestämde oss för att måla en gång till i höst. Det ser jag fram emot. Igår målade vi i ett solbelyst rum. Till hösten kanske vi måste måla i lampornas scen. Det kändes ganska märkligt att jobba igår, eftersom de flesta gjorde halv dag och gick hem vid lunch. Det var minimalt med personer som avnjöt sin lunchlåda på jobbet. De flesta tänkte nog vänta med maten tills de kom hem. Många hade planer på att sticka iväg. Det är idé att göra det när det vankas flera dagars ledighet. Jag hade ett möte inplanerat också, som inte slutade förrän klockan sju. Hur jag tänkte när jag planerade det vet jag inte. Tur att jag inte har logiska förklaringar på mitt handlande jämt. Kändes helt sjukt att veta att de flesta hade slutat hela sju timmar tidigare än jag. Nästa år ska jag sälla mig till majoriteten. Det är inte sunt att gå mot strömmen för jämnan, även om det i vissa lägen känns uppfriskande och kaxigt. Det mest uppfriskande jag kan komma på nu är några timmars sömn innan firandet tar vid. Annars är jag nog inte så kaxig imorgon bitti. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller författaren Björn Ranelid 60 år och min gamle gymnasiekompis har namnsdag, så fast timmen är sen så avfyrar jag ett fyrfaldigt hurra gånger två. Grattis Conny! Det är helt märkligt att det är tjugofem år sedan som Mia och jag sjöng Oh, Conny för dig, inspirerad av melodin Oh, Carol... Oh Carol I am but a fool. Darling I love you. Tho' you treat me cruel. You hurt me and you make me cry, but if you leave me, I would surely die. ... Det var inte speciellt moget och genomtänkt, men däremot väldigt, väldigt roligt.

Så enkelt och så himmelskt

En dag i förra veckan sa Mr T: Planera inte in något på tisdag kväll, för då ska du och jag gå på konsert! Oh, vilken trevlig överraskning. Sådana där små tillfällen mitt i vardagen är vad vi människor behöver. Än bättre när min äkta hälft kommer med idén. Jag vet varför jag föll för Mr T och jag vet varför jag fortfarande, efter tjugotre års äktenskap, faller för honom. Det behövs inga biljetter till Bobby McFerrin för att veta det. Fast det är klart, lite extrakrydda blir det till kärleken, även om kärleken inte alls hänger på en konsert. Inte på tusen konserter heller. I alla fall, han hade fått biljetter till Bobby McFerrin och det var verkligen något att se fram emot och leva på under några dagar.

Nu undrar kanske några av bloggläsarna: Vem är Bobby McFerrin? Ja, det är kanske inte helt självklart att känna till honom. Han är en amerikansk jazzsångare, född 1950. Förresten jazz... Han sjunger både pop och klassisk musik också. Han är känd för att sjunga flera stämmor ensam. Han använder sin kropp på ett helt fascinerande sätt när han framför sin musik. För den stora allmänheten är han mest känd som sångaren som gör sången "Don't worry, be happy". Eller han är nog inte känd ändå. Det är sången som är känd.

Mr T och jag satt på tolfte raden på parkett. Jag hade Bobby McFerrin rakt framför mig. Konserthuset var nästintill fullsatt. Människor i alla åldrar satt i publiken. Bobby McFerrin kom in på scenen i jeans och T-shirt. Satte sig på en stol. Tog en mikrofon i handen. Slog takten på sitt bröst och började sjunga. Han hade 4 medhörningsmonitorer framför sig. Han tog ett krafttag om publiken från första stunden och sedan byggde han upp stämningen successivt. Han sjöng fyra låtar innan han sa ett ord till oss i publiken. Det var bara pang på med sången. Det som han var där för att göra. Inte en massa ordbajseri och smicker. Efter några takter satt jag som på nålar. Inte så där obehagligt utan mer som den där behagliga känslan som verkar infinna sig efter några minuter på spikmattan. Efter första sången kom jag på mig själv med att inte andas ordentligt. Jag var helt tagen efter ett par låtar. Jag funderade på hur bra en konsert kunde bli egentligen.

Inte ens halva konserten hade gått förrän jag kunde säga att jag älskar Bobby McFerrin och det han gör på scenen. Detta var jag absolut inte ensam om. Han inbjöd någon att komma upp på scenen att dansa medan han skulle ackompanjera med sin sång. En ung kille vid namn Jörgen hoppade upp. Iklädd jeans, pikétröja och bak- och framvänd keps. Det numret var så sanslöst bra att det skulle vara lätt att tro att det var inövat, men så var det inte. Jörgen var en god improvisatör och Bobby McFerrin avläste hans rörelsemönster och anpassade sången därefter. Konserten var redan nu på magiska höjder. Därefter fick några ur publiken räcka upp handen om de ville komma fram och improvisationssjunga med Bobby McFerrin. Det var en läcker del av konserten. Kunde det bli bättre?

Ja, faktiskt. Bobby McFerrin sjöng låtarna Smile och Somewhere over the rainbow. Hur är det möjligt att en röst kan fylla ett helt konserthus, utan ett enda instrument som hjälp? Jag kände mig så berörd att jag ville gråta. Samtidigt kände jag mig så lycklig, som om något kom tillbaka inom mig, som inte fått utrymme under en längre tid. Jag kom på mig själv med att tänka: Tack gode Gud, det här var precis vad jag behövde. Hela jag fylldes av glädje till livet, lycka och frid. Allt annat fick ge vika. Bobby McFerrin inbjöd även drygt 20 personer att komma upp på scenen och bilda en kör som skulle sjunga tillsammans med honom. Det är ett mysterium hur en grupp för varandra okända människor kan helt oövat ställa sig upp och sjunga på en konserthusscen. Bobby McFerrin lyckades plocka det bästa ur alla stämband. I detta läge var jag inte förvånad längre. Jag bara satt i min stol och flöt med på vågen som sköljde in över Gävle den här kvällen.

Detta var en sådan konsert som alltid kommer att finnas med i mitt minne genom livet. Drabbas jag av minnesförlust, så kommer jag säkert ändå att kunna gnola på ett typiskt Bobby McFerrin-sätt och slå takten på mitt bröst. Detta var en sådan konsert som jag upplever en gång i livet och som det var en stilla nåd att få vara med om. Det finns bra konserter. Det finns fantastiska konserter. Det finns Bobby McFerrin-konserter. Helt outstanding och jag kan inte hitta de rätta orden för att framkalla liv i upplevelsen igen. Jag har tagit den till mitt hjärta och där ska den nu få slå vidare.

Lova mig att om du ser en annons om att Bobby McFerrin kommer till stan för att ge en konsert, så gå dit. Lägg allt annat åt sidan. Planera om och prioritera. Ge dig ledigt från uppdrag och ansvar. Kosta på dig summan som biljetten kostar. Tänk på att medicin är inte heller billigt. Inte utlandssemestrar heller. Låt bli att köpa de där skorna du så gärna vill ha. Om du går på Bobby McFerrin-konsert, så blir det åtminstone ett läkarbesök mindre i ditt liv. Du får mindre lust att åka utomlands om det inte är för att Bobby McFerrin ger en utomhuskonsert på stranden i Phuket. Skor, vem tänker på skor i jämförelse med Bobby McFerrins konsert? Du får lust att uppleva fullständig frihet och kan utan problem gå barfota. Lova mig här och nu att innan du säger adjö till jordelivet, så ska du ha varit på en Bobby McFerrin-konsert. På återseende med ett leende!

PS. Dessutom hade Bobby McFerrin den goda smaken att utelämna numret Don't worry, be happy. Det är både modigt och intelligent gjort. Att rida på gamla häftigheter behövs inte när samma budskap kan planteras ändå. Jag gick från konserten utan minsta oro och otroligt glad. Thank you Mr T, you made my day!

The winner takes it all

Klockan är slagen tolv slag. Inte mitt-på-dagen-tolv, utan det är midnatt. Jag tror inte att jag har startat upp någon blogg precis på alla nollor tidigare, så det känns speciellt. Lite dumt att tillkännage det så tydligt att jag inte är i säng. Jag var trött redan klockan tjugotvå. Ansträngde mig då för att inte däcka. Jag ville så gärna kolla regionala nyheter kvart över tio. Inte för att jag är en inbiten GävleDala-supporter, utan för att jag misstänkte att yngsta tonåringen kunde skymta förbi. Jag fick lön för mödan. Så konstigt medialivet är. Jag har full tillgång att fästa blicken på yngstingen nästan när jag vill och hur mycket jag vill. Ändå så är det speciellt att få se henne några sekunder på plattskärmen. Hur är jag konstruerad egentligen? Finns det någon mer därute som är likadan? Den stora skillnaden på oss är kanske i så fall att ni inte är så korkade att ni bloggar om era felkonstruktioner.

Jag har haft två stora happenings i mitt liv idag. Eller snarare igår. Rätt ska vara rätt. Jag är inne och tassar på ett nytt dygn. Hur som helst, båda tillfällena har gjort mig stolt. För det första så var det dagen D för teckenspråkseleverna på C-kursen att göra sitt teckenspråkiga slutprov. I eftermiddags kom föräldrar, syskon, farmödrar och mormödrar, pojkvänner och övriga intresserade för att titta på en liten föreställning med teckenspråkiga ABBA-sånger. Jag är imponerad av mina elever. Låt mig ta det från början. Vi hade bestämt att träffas en timma före showens start. Många av eleverna var på plats redan en timma och en kvart före start. Utan att jag hade sagt ett ord om klädsel, så kom de allihop i svart överdel. Så tolkningsrätt som det bara kan bli.

Med gemensamma krafter drog vi bänkar, placerade stolar, dekorerade väggar, fixade fram fika och strukturerade upp musiken. Allt flöt på så bra att alla även hann med att genrepa. Jag ställde in videokameran. Sådana här tillfällen måste förevigas. Dels för att det är ett hjälpmedel vid betygssättning, men också dels för att det är roligt att bevara som ett minne av en underbar klass. Om mindre än en månad så skingras gruppen. De tar studenten och sedan väntar ett gymnasiefritt liv. Om det inte blir så att de återvänder som lärare. Vart de än tar vägen har de mycket att ge. Denna grupp innehåller ett gäng sköna individer. Jag behöver väl inte skriva att ABBA-föreställningen framfördes med bravur?

När allt var tillbakafixat och ordningen var återställd, så var klockan långt över normal lärararbetstid. I alla fall på plats i skolan. Jag tror att det bara var jag och en IT-tekniker kvar och i en skola av Polhems storlek, så känns det nästan ruggigt ödsligt. Jag valde ändå att sitta kvar och jobba. Föra in närvaro eller snarare frånvaro, samt gjorde en del betygsanteckningar medan jag hade allt i färskt minne. Var klar cirka halv sju och då begav jag mig till högskoleområdet som för kvällen var startplatsen för årets upplaga av Vårruset i Gävle. Förvånansvärt lite bilar. Det verkade som alla hurtbullar hade gått eller cyklat till starten. Det var inga svårigheter att hitta en parkering. Inte alls som när jag pluggade på högskolan, då det nästan var omöjligt att hitta en lucka.

Jag fick kontakt med yngsta tonåringen som var anmäld till loppet tillsammans med några av mina arbetskamrater på kyrkan. Jag hade lovat att använda kvällen som materialare. Jag hade gärna varit med själv, men från början så var det tänkt att jag skulle ha varit på en kurs på kvällen, så då hade jag inte hunnit till start. Nu kändes det rätt OK ändå, eftersom jag var rätt trött i huvud och kropp efter den teckenspråkiga eftermiddagen. Kul att kunna ställa upp för tonåringen också, som ville satsa på att få en bra placering vid start och framförallt över mållinjen.

Jag hade tippat någonstans bland de 100 bästa och det slog hon med råge. Hon hade satsat mer på att få en bra tid och hade som mål att klara 22 minuter. Hon sprang på 21,30 och hamnade på 13:e plats. Vilket jag tycker är mycket imponerande av 5400 startande. Några av de som kom före över mållinjen var också sådana tjejer och kvinnor som satsar på löpning. Vår yngsta tonåring är en glad och envis löparamatör, som förvisso ikväll fick blodad tand och kommer säkert att anmäla sig till fler lopp under året.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon, med ett avslitet korsband i knät, som i onsdags i förra veckan hamnade ur läge och som så sent som i fredags var hos napraten och knäckte loss sitt bäcken som hamnat o,5 decimeter i nivåskillnad, kan några dagar senare göra ett så pass bra lopp utan att ha gjort något sådant lopp tidigare. Detta bevisar bara vad jag tidigare har trott. Det sitter mycket i huvudet när det gäller idrott. Finns det inga hinder, så finns det inte. Picknicken som det bjöds på efteråt, kunde hon nog ha varit utan. Desto större eskapad var det att få fotograferas tillsammans med idolen Peter Siepens. Den bilden lades ut ganska omgående på Facebook vid hemkomsten.

Det regnade rätt friskt på eftermiddagen, så det var inte det där utlovade solskenet som Vårruset utlovar i sin reklam på webben. "Efter loppet kan du äta din picknick tillsammans med dina löparvänner på gräsmattan som badar i solljus". Pyttsan. Himlen var grå. Luften var fuktig och kall. Gräsmattan lerig och oinbjudande. Det var trettondeplatsen, medaljen om halsen, sköna arbetskamrater och folkfesten som det blir när 5400 kvinnliga löpare samlas på ett och samma ställe, som värmde. Jag tror faktiskt att jag ska se till att vara ledig nästa år och deltaga. Inte för att matcha tonåringens trettondeplats, utan för att sätta upp ett eget mål. Det vore inte orimligt att dubbla hennes mål. Fem kilometer på 44 minuter. Ska vi ta hand på det? På återseende med ett leende!

PS. Mr T kunde inte vara med som hejaklacksledare ikväll. Annars var det ganska många män som supportade sina damer. Mr T är nämligen ivägåkt med sin gamla fjällvandrarryggsäck på ryggen. Haglöfs blåa med antikvärde. Den är packad för ett överlevnadsdygn tillsammans med Mr T:s manliga arbetskamrater. Jag försökte skicka ett MMS för att visa dottern på startlinjen, men där han befinner sig är det inte täckning för sådana moderniteter som mobiler. Han kommer hem imorgon. Något tröttare, något gladare och förhoppningsvis något mer insatt i överlevnadens mysterium.

Egentligen inget att blogga om

Jag har två recensioner att bloggframföra. Jag tar dem i ordning och börjar således med symfoniorkesterns säsongsfinal igår lördag. För mig är det en vana att gå till konserthuset och symfoniorkesterns konserter. Jag mår gott av att gå dit och känner abstinens om det blir för långt mellan varven. Det ska mycket till om jag inte kan gå på konsert. Så förväntningarna är alltid höga. Jag vet att de kan få vara det, eftersom orkestern är väl förberedd och musikerna ger alltid allt till etthundra procent.

Jag brukar lämna konserthuset med en känsla av förnöjsamhet och ibland även i lyckorus. Det händer något med mig när jag upplever levande musik. Igår lämnade jag konserthus i besvikelse och nästan i ilska och jag kommer därför att blogga ifrån mitt musikhjärta och säga vad jag upplevde. Det var förhållandevis mycket folk och det är stämningshöjande. Det läggs en ribba redan ute i foajén. Det pulserar av människor i olika åldrar och med olika klädstilar. Sådant är trevligt. Det var symfoniorkesterns säsongsfinal och även Robin Ticciatis sista konsert som chefsdirigent och det är klart att då räknar jag som publik att det kommer att serveras något alldeles extra på det musikaliska fatet.

Jag ångrar mig att jag satte förväntningsnivån på tian, för magplasket sved ordentligt när jag kastade mig ut på notpappret. Scenen såg skrämmande tom ut när där satt enbart representanter från orkesterns olika sektioner. En kammarsymfoni för tjugotre soloinstrument framfördes, skriven av Franz Schreker. Den hade som tur var bara en sats, men i den satsen rymdes alla fyra satser som en symfoni brukar ha. In med lite mer folk på scen, tänkte jag. Detta pluppande här och där i de olika stämmorna var fruktansvärt tråkigt och tillintetsägande. Konserten började inget vidare, så det borde inte vara svårt att göra den bättre.

Omdukning av scenen. In med flygeln mitt i alltihop. Nu skulle det vankas pianokonsert av Schönberg. Jag säger som så här: Det är viktigt med ett rikt inre liv om något dylikt ska genomlidas. Ett pianostycke uppbyggt på tolvtonsskala och enligt min mening var det tolv toner för mycket hela tiden. Jag är ingen förespråkare av nazismen, men både det inledande stycket och kompositören av pianokonserten fick känna på nazisternas motstånd till deras musik och jag är faktiskt, för första gången i mitt liv, beredd att hålla med Hitler. Jag trodde detta var omöjligt, men vi verkar ha samma musiksmak.

Jag längtade efter paus. Jag längtade efter frisk luft och en god bok. En kopp kaffe. En hängmatta. Jag fördrev tiden med att fundera över om Robin köpt sina Peter Pan-skor i London eller någon annanstans i världen. Jag gick igenom klädda axlar vs baraxlat på kvinnornas klänningar. Jag inspekterade hårfärger. Räknade manliga och kvinnliga orkestermedlemmar. Jag roade mig åt pianistens krumbukter vid pianot. Jag har lite svårt för det här lite konstnärliga agerandet på scen som inte har något att göra med hur solisten hanterar tangenterna. Det blir liksom för mycket.

Jag ångrar på sätt och vis att jag inte åkte hem till bloggen, boken, kaffet och friskluften i pausen. Plikttroget intog jag min plats och genomled Richard Strauss Metamorfoser. Det är slöseri med pengar att använda narkos vid operationer. På med en CD med ovanstående stycke och det går att operera efter ett par minuter. Vilket sömnpiller. Det finns en förklaring till programvalet och det var att Robin Ticciati hade fått nöjet att välja och vraka till sista konserten. Ett är säkert. Han är en strålande dirigent och musikskapare. Men en katastrof när det gäller att välja stycken till säsongsfinalen.

Jag stod upp och applåderade vid konsertens slut. Så där lite lagom, så att jag inte riskerade att få något extranummer. Jag applåderade absolut inte åt metamorfoserna. Metamorfos betyder ju förvandling och tänk om det hade kunnat förvandla sig till full besättning i orkestern och Sibelius Finlandia eller något liknande. Jag hade velat ha en fanfar som avslutning på Robin Ticciatis tre år i stan. Nu satt några bleka stråkmusiker på scen och såg lagom glada ut. Jag applåderade åt Robins tre fantastiska år med orkestern. Han har gjort stora verk här och orkestern har utvecklats något enormt. Jag applåderade åt musikerna på scen, som hade klarat denna överlevnadsstrapats. En sats till och de hade säkert slagit sönder sina instrument som värsta rockmusiker. Jag applåderade också alla de musiker som inte var med på scenen, dessa sista minutrar av tre års samarbete. Detta var en fadäs, som någon ansvarig borde ha satt stopp för redan innan programmet gick i tryck.

Mest applåderade jag åt mig själv och alla andra i publiken, för jag tycker vi var värda det. I nästan två timmar hade vi suttit som musiklobotomerade idioter och hållit masken. Den modiga person som hade rest på sig och skrikit: Vi vill ha Grieg. Vi vill ha Bartok. Vi vill ha Sibelius. Vi vill ha vad som helst utom den här smörjan. Den personen skulle verkligen ha varit värd säsongsbiljett livet ut. Utan publiken är orkestern död, så en uppryckning måste till. Det här programmet är ett av de sämsta jag har hört orkestern framföra. Ett sådant till och jag blir dansbandsfanatiker.

Nu snabbt över till recension nummer två. Den gäller dagens gudstjänst. Jag har teckentolkat. Därför hann jag inte koncentrera mig på att räkna hur många gånger orden: Vi tackar och ber sades. Däremot räknade jag till tjugoåtta barn i barnkören. Fantastiskt! Det är helt underbart. Vi borde förvalta detta genom att inte tråka ut dem med en och en halv timmes gudstjänst. Barn ska ha vårspring i benen. Dagens förbön skulle ha betts av ett barn. Då hade den varit kort och konkret. Bli som ett barn, säger Jesus. De tillhör himmelriket. Det är snart dags för lite frimodighet i våra familjära gudstjänster. Idag hade vi haft chansen. Vi tog den inte. Som vanligt fick Gud komma in och göra en insats för att bättra på stämningen lite. Han fixade strålande sol och värmande vindar, så att vi kunde ha vårfesten utomhus i prästens trädgård. Det blev en härlig picnic vid bord och på filtar i gröngräset. Församlingen bjöd på fantastiskt goda tårtor. Kaffet var starkt och gott. Saften var söt och röd.

Tjugoåtta barn med alla sina föräldrar, syskon och med den äldre generationen samlad betyder mycket folk i kyrkan. Undrar hur många av dem som tänkte: Oj, vilken härligt lång gudstjänst. Hit måste vi gå nästa söndag också. Som sagt jag teckentolkade och hann inte fundera så mycket runt omkring. Jag tänkte mer på hur tom i huvudet jag började bli. Hur axlarna började protestera. Hur mycket det värkte i höfterna av att stå så länge på stengolvet. Hur svårt det var att höra allt som sas vid dopfunten och i prediksstolen. Det var i alla fall väldigt roligt att höra att det var så många som uppskattade teckentolkningen som egentligen inte var i behov av den. Jag måste tänka om. Jag tolkar gudstjänster i fortsättningen som är i lagom längd. Även om det innebär att den hörande delen av församlingen inte är med. Det gäller att tala med de lärde på de lärdes vis. På grekiska med grekerna. På barns sätt till barn. På teckenspråk till teckenspråkiga. Då blir det visuella, konkreta och korta gudstjänster inför vår Herre. På återseende med ett leende!

PS. Livet återvänder på något vis från sin bästa sida. Sitter ute i solskenet med datorn i knät. Nynnar lite på Norges bidrag som kammade hem en storseger i Eurovision Song Contest. En fint sätt att inleda den härliga nationaldagen på. Gratulerer med seiern och med dagen alle normenn. Själv sov jag mig igenom omröstningen och var olyckligt ovetande om Malena Ernmans 21:a placering. Om en stund ska jag ut på promenad med yngsta tonåringen. Hon såg inte ens melodifestivalen. Så vi får prata om något annat!

Lyckligt morbid

Jag borde inte blogga. Jag borde gå raka vägen till sängen, med undantaget en sväng förbi toastolen och handfatet. Huvudet känns trött och uttömt. Jag tror faktiskt att jag har rätt att skylla en del på de senaste dagarnas innehåll, men resten skyller jag på blåsten. Idag har det varit en otrolig vind i Gävletrakten. Jag borde ha förstått det när jag på morgonen gled in mot stan och till jobbet. Alltså, jag borde ha tänkt att det är något lurt med det här glidandet. Det gick så lätt. Det var bara som att sitta och åka med. Cykeln rullade av sig självt. Nästan i uppförsbackarna också. Så på invägen berömde jag mig själv för min hastigt förbättrade kondition. Jag tänkte sköna tankar som att nu börjar cyklingen, promenaderna och joggningen ge resultat. Jag kände mig nöjd och belåten.

Jag fick leva i den tron under hela arbetsdagen. Tills det var dags att fara åt motsatt håll. Från stan till Hille. Jag kände det redan då jag kom ut på gården utanför jobbet. Oj, vad det blåser, tänkte jag. En förståndig kollega ställde cykeln i källaren på jobbet och tog bussen hem. Hon är några år äldre än jag och kanske är det så att den där extrafinessiga visheten kommer någon gång efter fyrtiofyraårsåldern? Eller är det återigen så enkelt att hon är inte smålänning och det är jag? Jag bestämde mig redan efter ett par trampningar att jag skulle ta det lugnt. Det var onödigt att ta ett sådant beslut. Jag behöver inte lägga mig i allt. En del ordnar sig ändå. Det gick inte annat än att ta det lugnt. Uttrycket för slow motion måste ha tillkommit en dag då någon cyklade hem i total motvind.

Jag vet att jag får min cykeltur mellan jobbet och hemmet att låta som en kamp på liv och död. Naturligtvis var det inte det. Inte direkt på liv och död, men en kamp hursomhelst. Det luriga i sammanhanget var att solen sken från sin gladaste sida, så människor som satt i sina ombonade bilar längtade säkert ut och ångrade sig att de inte hade tagit cykeln till jobbet. Som du märker så kom jag hem. Egentligen inte så trött i kroppen, men mer urblåst än vanligt i huvudet. Jag tröstade mig med att om jag någon gång om året cyklar i motvind, så är det ändå bättre än att leva ett helt liv i blåsväder.

Eftersom cykelturen tog sin lilla tid, så hann jag fundera igenom en hel del. Min brorson Richard lyckades ta körkort idag, vilket måste uppmärksammas här i bloggen. Gratulerar till den nya typen av frihet. Extra hedrande att du gjorde det på tjugofemårsdagen av min egen uppkörning. Jag har alltså silverkörkortsdag idag. Så fick jag cykla i motvind. Jag borde åtminstone fått åka Mini Cooper. Limousinen får väl hämta på femtioårsdagen. Guldkörkortsdagen. Så jag vet alltså vad jag gjorde den här dagen för tjugofem år sedan. Jag var i Vetlanda och passade mig för att köra in mot enkelriktat. Undrar om Lena PH var ute på stan den dagen?

Som om det inte räckte med funderandet under cykelturen, så tog jag en rejäl promenad nu på kvällskvisten. Jag började med att gå till återvinningen uppe vid Hille-macken. Vände hemåt och hämtade sopor och komposterbart material. Vid den hemvändningen passade jag på att leta fram mössa och vantar igen. Det var nästan det bästa jag har gjort på hela dagen. Kändes helskönt och ombonat. Kastade skräpet och bestämde mig för att jag var så rätt klädd för en promenad att det fanns inget att tveka på. Solen sken, fåglarna kvittrade och blåsten både hjälpte till och gav motstånd, beroende åt vilket väderstreck jag satte näsan.

Mr T hade gärna gjort mig sällskap, men han hade arrangering att få färdigt, så han behövde sitta hemma och jobba. Arrangering av noter, inte av blomsterlådor eller något sådant. Tonåringarna var på träning eller hade varit på träning, så det blev en ensampromenad och det var precis vad jag behövde. Först var jag väldigt koncentrerad på att spana in bilmärken. Vi är i bilköpartagen Mr T och jag. Vi är ute efter en säker, bensinsnål, rolig-att-köra och inte-alltför-ful-bil. En andrabil eller en extrabil. Givetvis är priset intressant också. Alla vill väl ha så mycket bil för pengarna som möjligt?

Nu har jag chansen att tjata igenom min dröm om en P1800 årsmodell -65 eller en Mini Cooper årsmodell -09. Jag tror att P1800 faller på allt utom utseendet. Du förstår vad cooooolt det skulle vara att glida förbi Testebovallen, i både med- och motvind i en sådan skönhet. Lika häftigt vore det att komma tutandes i en knallröd Mini Cooper med vitt tak. Den faller nog på priset eller bagageutrymmets storlek. Vi har måtten hockeytrunk och bastrombonelåda att ta hänsyn till i vår familj. Ingen tänkte på bilköp när livsvalen gjordes. I så fall hade kanske Mr T spelat piccolaflöjt och sonen hade struntat i hockeydömning och blivit agilitydomare istället.

Mina biltankar avbröts när jag återvände till Hille igen, efter att ha varit utomsocknes i närapå en timma. Trots att vi har bott här i sjutton år till sommaren, så upptäckte jag först ikväll att vi har också ett Vivalla här i Hille. Nu undrar kanske en del bloggläsare att: "Vadå, Vivalla"? Jo, där Gustav Svensson med familj bor. Familjen från TV-serien och filmerna Svensson, Svensson. Igår när jag passerade Hilles svar på Vivalla, så blev jag sådär fnissigt fnissig och bara gick förbi och fantiserade om hur programvinjetten spelades upp. Soluppgång, fasadflaggor, studsmattor, tvättställningar, grillar. Allt finns med i Hilles verkliga Vivalla. Undrar om någon mer än jag har upptäckt detta? Tänk, vi skulle kunna göra Hille känt genom att spela in en realityserie härifrån. Okej, temat är taget. Det blir ungefär som Ullared, den äkta affären och så Ullared 2, kopian-som-inte-alls-är-i-närheten-av-originalet.

Ganska snabbt la jag ner planerna på att bli manusförfattare, för plötsligt dök det upp ett mord. Visst är det väl spännande med kvällspromenader? Så jag kom hem så nöjd och glad till Mr T som satt och våndades över all oreda i alla världens toner och sa med lycklig stämma: Vet du vad? Jag har kommit på ett perfekt sätt att ha ihjäl en människa på. Mig veterligt har jag inte hört eller läst om att någon har gjort på detta sätt. Självklart tittade Mr T på mig med rynkad panna, men inte för att han var bekymrad över att jag hade löst problemet med hur jag skulle kunna ha ihjäl någon, utan för att han tyckte det var ett onödigt kusligt scenario. Huvva, sa han så där norrländskt och avslöjande en gren på sitt släktträd. Vad äckligt.

Nu har jag varit glad och nöjd i flera timmar. Så där bra känns det när jag kommer på en superidé och i den kategorin placerar jag mina mordidéer. Nu ska du inte bli orolig. Ta lärdom av Mr T. Han tar det hela med ro. Han vet att jag går omkring med en deckaridé i huvudet och hittills har jag ett lik och en fyndplats. Ingen mördare. Inget motiv. På kvällspromenaden fick jag ytterligare ett lik på halsen och jag håller med Mr T. Det var ett gräsligt sätt att ta livet av någon.

Jag skulle behöva en date med självaste Leif GW Persson. Det skulle vara helt suveränt om han kunde göra en gärningsmannaprofil på mina två likfynd. Det vore till god hjälp för mig i mitt sökande av motiv och mördare. Jag ska tala om att det första likfyndet är också av det makabra slaget. Förhoppningsvis hittar jag mördare och motiv på nästa promenad. Jag vågar nog påstå att jag förenar nytta med nöje under promenerandet. Kroppen får sitt. Stegen fylls på i projektet vi har på jobbet att vandra fram och tillbaka till Zimbabwe. Detta får stå för nyttan. Nöjet får då vara att upptäcka Vivalla i närområdet och sätta mina mordplaner på pränt. På återseende med ett leende!

PS. Det är teckenspråkets dag idag! Jag höjer stolt mina händer. Jag skriver under på att detta är världens vackraste språk. Idag är det tjugoåtta år sedan som Sveriges riksdag erkände teckenspråket som ett officiellt språk i Sverige. Bättre sent än aldrig kan jag tycka, även om 1981 var skamligt sent.

Med handen på hjärtat

Jag kan inte komma något bättre att skriva än det som Alf Henriksson redan har skrivit. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändras för varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer. Hur gärna jag vill skriva något lika bra och på samma gång förklarande, så går det inte. Idag på morgonen så nåddes vi av beskedet om att min pappa var dålig. Det var mamma som ringde och det hördes på henne att hon var orolig. Det var allvarligt. Ambulansen hade kommit och hämtat pappa för att köra honom de sju milen till Oskarshamns sjukhus.

Det är märkligt hur kroppen reagerar. I alla fall min kropp. Jag hade bara tandborstningen kvar innan jag skulle iväg till jobbet. Livet stannade upp någonstans innan mötet mellan tandborste och tandkräm. En telefonsignal och tanken: Vem ringer nu? Så kom alla frågor. Vad hade hänt? Hur mådde han nu? Tog det lång tid innan ambulansen kom? Tankarna skenade iväg och hela livet vändes upp och ner. Jag såg pappa som då jag var barn, pappa som övningskörare, pappa som flyttkarl, pappa som morfar och så vidare. Samtidigt hann jag fram en vända till begravning och husförsäljning. Ska mamma bli ensam? Det låter som om jag tänkte i flera dygn, men det rörde sig bara om sekunder. För alltihop ersattes med rädda tårar.

En av mina första konkreta tankar var mer samlad som en bön till Gud. Jag bad Honom att inte plocka hem pappa redan. Detta gjorde jag av en anledning. Pappa är en stor förebedjare. Sådan som det är ganska ont om nuförtiden. Pappa ligger på knä vid sin säng och ber. Varje kväll så länge jag kan minnas. Var han än är. I husvagn, på hotell, hemma hos sig, hemma hos oss. Ibland har han anledning att gå ner på knä flera gånger om dagen. Han ber för alla och envar. Stort och smått. Det är en fantastisk vetskap för mig att jag är buren i så mycket förbön. Det skulle bli otroligt tomt om inte pappa förebedjaren fanns här på jorden. Den tanken har jag svårt att tänka.

Jag har känt mig ledsen idag. Jag märkte på mig själv att det kändes som om jag hade placerat mig i en bubbla. Allt var som vanligt på jobbet, men inget av det nådde ända fram till mitt medvetande. Jag tyckte egentligen inte att något annat var viktigt. Det spelade ingen roll om jag hade jobb eller inte. Jag var där och utförde mina arbetsuppgifter, men det hade absolut ingen prioritet alls. Jag höll kontakt med mamma och sjukhuset. Fick besked om att det var en hjärtinfarkt. De behandlade honom med morfin och blodförtunnande medel och nu ligger han på hjärtintensiven. Det känns ändå så bra som det kan göra när min älskade pappa har fått hjärtinfarkt. Han är uppkopplad mot EKG hela tiden och minsta lilla negativa vink från hjärtat, så är han nära bästa vården. Det känns gott att veta.

Jag har pratat med pappa och han lät mycket trött. Ändå så var han positiv och helt på det klara med att han tänkte reda ut det här. Det känns skönt att få säga orden genom telefonluren: Pappa, jag älskar dig! Ännu bättre är det att höra svaret: Jag älskar dig också, älskade Ing-Marie. Du är det käraste jag har. Du och Peter och mamma. Jag vet att jag har en rikedom att ha fått växa upp i en familj vars styrka är den enorma kärleken till varandra och till livet. Det har präglat mig och det är min stolthet och min styrka. Mina föräldrar har gett mig ett arv mer värt än alla gårdar, bilar och guldsmycken tillsammans. De har gett mig en tydlig bild av deras Gudstro. Att verka och tjäna i det enkla. Jag har sett dem på knä så många gånger och det hedrar dem mer än kända världsledare som hela tiden snobbigt går på tå.

Som om det inte vore tillräckligt tråkigt med att pappa har fått en hjärtinfarkt idag, så fick jag anledning att ringa och ifrågasätta sjukvården igen. Pappa hade inte hunnit äta något innan han åkte in i ambulansen. Han hade fått en hjärtinfarkt, hade fått morfin och var dessutom hungrig. Till allt detta tillkommer att han inte har varit så superstark den senaste tiden, eftersom han som bäst håller på att återhämtar sig från en stor operation i huvudet. När han hade påtalat att han började bli hungrig så hade personalen hänvisat honom till cafeterian. Ett hus bort. En gammal människa med hjärtinfarkt och morfinpåverkan, ska gå själv till cafeterian. När jag ringde till pappa satt han med sin fralla och dryck och skakade vid ett bord. Han var nästan gråtfärdig av trötthet och utlämnande.

Det blev ett telefonsamtal till akuten och marschbeordring till cafeterian omedelbart. Ska det vara så himla svårt att tänka bortom EKG och sprutor. Varför kan de inte bre en macka och hälla upp ett glas mjölk? Varför finns det inga självklarheter och sunt förnuft inom sjukvården? Vad gör de på omvårdnadsprogrammen och sjukvårdsutbildningar? Lägg till ett extra år och gör medmänniskor av personalen. Ja, mycket riktigt. Du har uppfattat helt rätt. Jag är skitförbannad.

På tillbakavägen hade pappa sällskap av två sjuksköterskor. Ojojoj, så tokigt det hade blivit. Han hade visst kunnat få äta på akuten. De trodde att han skulle tycka det var skönt att känna sig fri en stund. Spara detta skitsnack till någon fyllefest eller liknande. Inom vården borde det vara ordning och reda. Det hörs på namnet. VÅRD. Jag tycker inte om att peta i andras arbeten. Fast ibland är det faktiskt nödvändigt att påtala dumheten och det är i alla fall skönt att de så småningom upptäcker hur dumt det var. Helt plötsligt verkade de inse att han är nästan åttio år, konvalecent från tidigare operation, morfinbehandlad för dagsfärsk hjärtinfarkt.

Ikväll ska jag följa pappas exempel och gå ner på knä vid min säng. Jag ska be för pappa, för mamma och för vår familj. Jag får nog ta några extra varv ut i världen och be för det som jag vet ligger pappa närmast om hjärtat. Jag funderar på hur det går för honom att gå ner på knä ikväll. Sjukhussängen brukar vara ganska hög. Det är inte säkert att det ingår i personalens göranden att sänka sängen till bönenivå. Känner jag pappa rätt så ber han för personalen också. Så käre gode Gud, behåll honom en stund till här på jorden. Tills det har blivit lite mer ordning. Du har väl redan fått upp en massa fina människor till Dig? På återseende med ett leende!

PS. Idag har finnarna allmän flaggdag. Det är finskhetens dag och eftersom jag har några kära vänner med finskt påbrå, så tycker jag detta bör bloggomnämnas. Dagen kallas också Snellmansdagen efter en man som hette Snellman. Han var tydligen född i Sverige, så vi kan vara med på ett hörn vi också. Vi kan i alla fall ställa upp på namnet och vara snälla lite till mans. Snällmanna oss lite med andra ord.

Det är annat än cruisantemum i rabatterna nuförtiden

Det har inte duggat tätt med bloggar de senaste dagarna. Jag har hamnat i det läget nu att jag får göra en tillbakablicksblogg. Däremot har det duggat lite regn då och då och det är jag tacksam för. Pollenhalterna sköljs ner några grader på skalan och rabatterna får sitt utan att jag behöver rycka ut med vattenslangen. Regn är Guds gåva till smålänningarna. Det har regnat idag också. Det har inte bara varit dugg, utan riktiga regnskurar i ett par omgångar. Jag trodde ett tag att vi skulle klara oss ifrån städdagen i samfälligheten. Ja, samfälligheten där vi bor alltså. Inte i den kyrkliga samfälligheten i stan. Vore väl märkligt om kyrkan skulle kalla till städdag på självaste vilodagen. Vi hinner ju städa upp de övriga sex dagarna i veckan.

Hur som helst, molnen tornade upp sig och så helt plötsligt öppnades himlens regnförråd och det kom ett riktigt uppfriskande ösregn. Som jag har längtat. Dels åt Mr T:s och äldsta tonåringens vägnar, som just nu kämpar sig igenom våren med rinnande och svidande ögon, täppt näsa och tungandade lungor. Dels så har yngstingen och jag sått allt från mangold till sommarblomster och då behövs det regn. Jag gör mig kanske ovän med hela sollängtande befolkningen nu när jag gläds åt alla regndroppar.

Det är antagligen inte bara i vårt kvarter som det städas idag. Det borde vara fullt pådrag med sopmaskinerna i stan. Igår kväll var det cruising i Gävle. Jag såg cruisingrapporteringen i Gefle Dagblad idag på morgonen. Det såg så idylliskt ut. Gamla, läckra bilar som ringlade sig nerför vägen vid Stadsbiblioteket. Solsken, folkfest, gemenskap, bilintresse. Jag skulle så gärna vilja ge en annan bild av detta folknöje.

Igår eftermiddag och kväll hade vi nämligen teckenspråkig gemenskapsträff i Olofsgården, mitt i stan. Utanför knuten gick självaste åkstråket för cruisingen. På en parkeringen intill hade polisen och Vägverket sin kontrollplats. Bil efter bil kallades in och alkoholhalt och bilsäkerhet kontrollerades. En efter en fick förarna kliva ur bilen och någon annan person fick ställa bilen på parkeringen och så var det slutåkt för kvällen.

Mitt emot Olofsgården finns det en ganska lång rabatt eller snarare en häckplantering. Igårkväll var det inte bara gröna häckar att beskåda utan blekfisiga manliga rumpor som riktade sina strålar mot husväggen. Ju längre kvällen gick så hittade även det motsatta könet dit och utan att bry sig om att många ögonpar inifrån Olofsgården kunde beskåda hela kisseriet, så drogs kjolar, shorts och byxor ner. Det var inga problem att skåda hela bäverlandskapet. Jag säger som morfar: När spriten rinner in, så rinner förståndet ut. Jag förvånas inte att det händer mindre trevliga saker som överfall och annat en sådan här kväll. Det är upplagt för det.

Runt midnatt var det dags för mig att ta mig hemåt och kön av bilar ringlade fortfarande sig igenom city. Marken var täckt av ölburkar och flaskor och jag fick sparka undan några stycken för att ta mig ifrån platsen där bilen stod parkerad. Unga och gamla satt och tjoade med diverse alkoholhaltiga buteljer. En del satt i bagageluckorna. Polisen hade att göra. Gefle Dagblad valde att publicera en bild i tidningen som säkert var tagen klockan arton noll noll.

Idag har jag kopplat av med att baka fem sorters kakor. Det närmar sig ett visst firande av en tjugoårig yngling och jag måste snart komma på ett nytt bloggepitet. Det går snart inte att kalla honom för äldsta tonåringen längre. Vad sägs om Mr D? Är det risk för missförstånd och ihopblandning med Mr T? Unge herrn? Ynglingen? Jag får fundera vidare. Jag tror inte att han uppskattar om jag kallar honom för krattan eller kvasten. Eller trädgårdsmästaren. Annars vore det gångbart med tanke på att han numera jobbar heltid som kyrkogårdsvaktmästare och har på ett par veckor blivit expert på att plantera penséer, gräva gravar och sätta ner urnor. Det måste vara den ungdomliga oövervinnerligheten som kommer väl till pass. Mig har det tagit flera år att komma underfund med hur en trädgård ska skötas.Skönt med en expert i huset. Sommaren är räddad! På återseende med ett leende!

PS. Jag såg ett inspelat program med Babben. Hon hade besök av Tomas Ledin och då sitter jag som klistrad. Han kommer att ge sig ut på turné i sommar igen. Jag ska boka biljetter. Är det något jag är svag för så är det Tomas Ledins sommarkonserter. Mer svag för konserterna än för Ledin själv kan jag våga påstå. Under programmets gång fick jag också en ny tes att fundera på. Babben hade Snickar-Matte och Martin Timell som gäster. Är det så att snickare är något att vila ögonen på? Har någon träffat en mindre snygg snickare? Låt mig veta i så fall, för då kan jag spräcka mitt eget påstående om att alla snickare är läckra utseendemässigt. Fast jag borde kanske bygga mitt påstående på mer än två snickaransikten? Lite vagt underlag. För upplysning, så är programmet redan raderat och jag har inga idolbilder på sminkspegeln.

Jag ger dig min morgon

Väderleksrapporten på TV spår bättre väder till helgen. Jag har en känsla av att det idag har varit bättre väder än vad SMHI hade avslöjat. Solen värmde gott, åtminstone här i Gävle-området. Imorgon ska det bli lite molnigt och eventuellt lite regn, för att på fredag bli solglänsigt och fint igen. Det känns som om det är läge för att slå ihop pärmarna på skolan straxt efter lunch. Det går att avnjuta en sallad utomhus och under tiden fundera på lite betygsinformation som eleverna ska få på avklarade arbeten.

Sallad känns som ett gott alternativ på lunchen de dagar då solen värmer. Annars finns det gott om matlådor som står på avkylning på bänken i köket. Jag har agerat konkurrent till storköken ikväll. Det resulterade i nio rejäla portioner med lagad mat. Det innebär tre dagars luncher för oss i familjen som arbetar. Yngstingen har fortfarande tillgång till skolbespisningen. Det går inte att sticka under stol med att det är skönt att titta på stapeln med matlådorna och känna sig som Ria Wägner. Jag skippar baklängesvinkandet. Det slår mig att det kanske inte är alla bloggläsare som har hört talas om Ria Wägner. Jag glömmer så lätt att jag har bytt generationsnivå. Jag har tagit klivet upp till den nivå som minns Stig Järrel, Margaretha Krook, Drutten och Krokodilen. Ria Wägner var min barndoms svar på TV-kocken Tina Nordström.

Tyvärr så blev det ingen linedance ikväll. Så just nu är dansabstinensen stor. Jag tog ett steg för mycket förra onsdagen och kände att något hände med den gamla skadan. Den jag ådrog mig på Hille klack i oktober förra året. Nu har det gått en vecka och jag har fått andra symtom i foten. Det spränger på ovansidan och ut i tårna. Ja, jag vet att det finns doktorer att besöka. Saken är bara den att jag tycker det är så embarmligt tråkigt att gå dit. Jag har min åsikt klar. Det kostar minst etthundrafemtio kronor för en kvart. Upp till trehundra om det blir specialistvård. Det är inte så mycket med tanke på att då får du använda en stol i väntrummet i upp till ett dygn. Jag medger att det är bra att vården finns, men det känns numera som det nästan är lika enkelt att ställa egen diagnos. Linda, antiinflammatoriska tabletter, övningar, vila.

Jag hoppas att jag blir någorlunda i form till nästa vecka, för linedancesuget manar inom mig. Nu när jag ändå sitter med foten på pallen placerad framför bästa skrivarfåtöljen, så kan jag ta och förbereda min morgondag. I och för sig, då är det inte läge att blogga. Jag borde då istället satsa på att skriva några stolpar till en morgonbön, som jag har blivit ombedd att hålla. Jag tror det var igår som chefen stack in huvudet innanför dörrkarmen till mitt arbetsrum och frågade om jag kunde ta hand om morgonbönen. Jag är för det mesta i det läget nuförtiden att jag tänker om det kommer en endaste arbetsuppgift till, då blir det en arbetsuppgift för mycket. Hade jag varit tonåring så hade svaret kanske blivit: orka. Visst, jag har inga som helst svårigheter att säga nej till chefen och jag vet att han skulle också ha förståelse om jag sa nej. Saken är bara den att jag har länge känt att vi borde kunna cirkulera och dela upp ansvaret för morgonbönerna när vi träffas till personalmöten. Om jag nu har gått och känt så, borde jag då säga nej vid första bästa förfrågan?

Jag kommer att lägga ribban för morgonbönen där jag är här och nu. Det är så mycket runt omkring oss som talar för att det vore enklast att bara dra täcket över huvudet och låtsas som om livet inte pågår där utanför. Många i vår närhet är drabbade av svår sjukdom. En del har fått sjukdomsförloppet bekräftat och har påbörjat behandling. Andra väntar fortfarande på diagnos. Egentligen har livet stannat upp kring detta. Vår oro och vårt medlidande fyller dagarna. Samtidigt så pockar arbetsuppgifter och övriga livsuppgifter på och vill ha vårt engagemang. Jag kommer om och om igen tillbaka till orden: Gud är trofast. Det får bli den psalmen imorgon.

Bara för att vi jobbar inom kyrkan, så innebär det inte att vi är en samling människor som surfar runt på en räkmacka, utan bekymmer eller orosmoment. Inte ens Jesus, som är Guds son, gick ju fri från alla problem under sin vandring här på jorden. Jag vet inte vad det är som gör att människor som inte är direkt kyrkliga tror att vi som är inom kyrkan, skulle vara problemfria. Det är inget hokus pokus med att gå in genom kyrkporten. Det är bara materia. Sten, glas och trä. Vi är bara människor och det är i och för sig inte så bara. Skapade till Guds avbild. Jojo, det där kan vi påminna oss om framför spegeln en måndagmorgon. Hej där! Det är värst vad du ser trött och sliten ut. Skapad till Guds avbild! Upp med hakan.

Är det kanske just det som är faran med oss kristna? Att vi håller upp hakorna, sträcker på oss och finns till för hela mänskligheten i nöd, medan vi själva känner som alla andra? Som vi själva vill bli behandlade vill vi behandla andra. Det är kanske dags att vända på det och någon gång säga: Så bra som vi behandlar andra, så bra får vi behandla oss själva. Genom alla mina svårigheter så har jag märkt att Guds trofasthet är stor. Han har alltid varit närvarande när jag har viskat eller ropat Hans namn. Jag vilar i den tryggheten att Han har skapat mig och vet vad som är bäst för mig. Jag tror att det finns någon mer i personalgruppen som just imorgon behöver höra de orden. Jag tror att vi är många som kan be med Esmeralda i filmen "Ringaren i Notre Dame" när hon sjunger sånger Esmeraldas bön. På återseende med ett leende!

PS. Gud, hjälp dom människor som är i nöd. Visa Din kärlek och ge dom Ditt stöd. Finns här i världen, den stund dom finns till. Hjälp Du dom glömda.. Jag tror att Du vill..

Jag ber för andra som finns utanför. Jag ber från mitt hjärta och tror att Du hör.. Hjälp alla människor som lider just nu. Alla är barn här och vår fader det är Du.

Jag förstår nog inte varför en gräns en dörr blir stängd.. Jag vet Din kärlek gäller alla, som lider, som gråter, som tror och förlåter.. Hjälp alla människor som lever i flykt.. Och ge dom en plats där dom kan leva tryggt.

Oooh, rör våra hjärtan, så att vi kan se. Gud visa vägen och lär oss att ge. Din kärlek är evig, trofast och sann. Lär oss att dela den med varann.

Vem tittar på hockey nu?

Om du har klagomål på vädret, så kan du vända ditt missnöje till mig. Det är jag som har beställt regn och jag är så glad att min önskning besvarades. Jag har varit ute en del i trädgården i helgen och det har varit snustorrt i rabatter och i gräsmattan. Skogen utanför är torr som fnöske. Växtligheten hänger. Jag vet inte hur många gånger jag har suckat: det måste komma lite regn snart. Idag regnar det och jag är så nöjd.

Vi människor vill ju gärna duscha dagligen och hålla oss fräscha, så någon dag då och då kan vi väl unna naturen samma lyx? Våren är tyvärr en tung tid för alla allergiker. Jag har två killar i min närhet som under gårdagen fick värsta allergiklimax. Pollenattacken var påtaglig och på eftermiddagen däckade både Mr T och äldsta tonåringen i ett allergidås. Så förhoppningsvis tar regnet med sig lite pollen och binder det, så att det inte har lika stor negativ effekt.

Jag är inte ute efter att bli någon vårlig glädjedödare. Jag har också hunnit få smak på det fina vädret och det känns inte lika lockande att cykla till jobbet lite senare idag. Glädjen över regnet är dock starkare än sollapande och bekvämligheter. Nu hoppas jag att fröna som yngsta tonåringen och jag har sått i helgen kommer att njuta av fuktigheten och invänta värmen. Den kommer att göra så de känner sig villiga att spricka ut, slå rot och sträva uppåt. Upp och bort från den mörka jorden. Ständigt siktande mot ljuset och värmen. Vi människor har en hel del att lära oss av de små fröna.

Jag är en stor älskare av sol och värme. Allra bäst är det när det är riktigt varmt så att hela kroppastollen bara vill ut till havet och vågorna. Så kom an bara soliga sommar. Jag tar emot dig med öppna famnen. Fast det är ljuvligt med vårregn också. Jag tycker att naturen luktar så gott efter ett stilla majregn. Det är som att öppna en ny schampoflaska med ört- och blomstermix. Allt det härliga finns att få i storpack ute i naturen idag.

Inom mitt synområde har jag en stor bukett utslagna vitsippor. Det är inte så länge sedan som jag fick leta mig fram till vitsippeknoppar. Jag har mitt alldeles speciella tidiga vitsippeställe. Nu får jag nästan leta efter vitsippor igen. För efter den nästan explosionsartade vårankomsten, så är det svårt att inte bara hitta överblommade exemplar. När jag plockar knoppar, så varar de i alla fall några dygn inomhus.

Tyvärr får jag inte sitta och njuta så länge till. Den här veckan är mer hoppig än vanligt. Det är redovisningarnas tid i skolvärlden. Gävle kommun har en skräpvecka denna vecka. Alltså vecka 19. Polhemsskolan har fått förfrågan om att jobba med en skräpteater och lotten föll på gymnasieprogrammet Barn- och Fritid. På den vägen är det. Jag har många elever i min teckenklass som just läser på BF-programmet och vi har hoppat på skräptåget och gör en teckenspråkig föreställning. Det är ganska mycket kringjobb med sådana här projekt. Replikerna ska inte bara läras in för att talas, utan den ska tecknas och det kräver lite annat tänk.

Det brukar stå en hel del i de lokala tidningar om sådana här projekt, men tyvärr brukar det mest vara bilder på olika kommunala avdelningar eller politiker som är utrustade med säckar, skräpplockarpinnar och gula jobbarvästar. Visst, det är väldigt bra att de föregår med gott exempel, men det vore roligt om fler grenar i städa-projektet kunde visas. Nu kan det ju faktiskt vara så att allting blir annorlunda i år och politikerna står tillbaka och låter andra delar av aktiviteterna komma i rampljuset. Må det vara så. På söndag vet vi.

Den här veckan kommer att innehålla förberedelser, genrep, iordningställande och framförallt framförande. Det kommer att filmas av oss på skolan, så det kommer att kunna visas i andra sammanhang, men också blir det ett hjälpmedel för betygsbedömningen. För vi närmar oss sanningens minut, då vi lärare ska logga in med speciella inloggningsuppgifter och med några enkla tangenttryck göra vår sammanfattning av läsåret och kursen. Det är inte en uppgift som jag är en stor älskare av. Tvärtom. Det är inte en uppgift som jag tar lätt på, utan jag grubblar, ser tillbaka, tänker efter, tittar på resultat och känner av aktiviteten som eleven har uppvisat.

Det är många trådar som ska vävas ihop för att bilda en enkel bokstav. I för IG, G för G, V för VG, M för MVG. Vi har också möjligheten att lämna ett streck eller helt tomt. Sämre än IG alltså. IG är ändå ett betyg. Det andra innebär att kursen och slutbetyget inte är fullständigt. Det ska mycket till innan en lärare sätter streck eller inget alls. Fast ibland är det faktiskt så att det har varit mycket som är just tillägg till sådant som inte hör ämnet till. Skolk, skiter-i-tänk och dåliga förberedelser. Ibland finns det givetvis orsak till detta. Ibland finns det kanske inte det. Fjärde juni är det deadline för betygen. Jag har alltså en månad på mig. Det kan verka som en evighet. Det är det inte. På återseende med ett leende!

PS. Det verkar helt omöjligt, men idag fyller faktiskt Inger Nilsson, som spelade rollen som Pippi Långstrump, femtio år. Så jag reser mig, för är det någon som jag beundrar sedan min barndom, så är det den skådespelarskan. En helt underbar tjej i en helt underbar roll. Ett fyrfaldigt leve för Inger! Tack för alla fantastiska scener! Som du kanske kommer ihåg, så började denna blogg med en fråga i rubriken. Alla frågor har jag inte något svar på, vilket känns otroligt befriande att få skriva i bloggen. Rubrikfrågan kan jag i alla fall ge ett svar på här och nu: JAG! Jag tror i nuläget på att Sverige tar VM-guld. Sämre saker finns det att tro på!