Luften går ur och vårkänslor sköljer in

Nu är familjen bänkad framför TV:n för att fira av det sista i OS-kampen, hockeyfinal mellan USA och Kanada. Visst hade det varit av mer intresse om Sverige hade varit ett av lagen, men det hade jag faktiskt inte räknat med. Jag hade tippat att Sverige skulle vara med och slåss om bronset, men det var innan jag visste att Slovakien skulle däcka kronorna. Luften gick ur vårt land i torsdags morse svensk tid och nu får vi istället gratulera vårt grannland Finland till alla bronsmedaljer. Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om utgången i kvällens match. Jag har redan varit engagerad i en hockeymatch denna helg och det var i elitseriens match mellan Djurgården och Södertälje igår. Luften gick ur mig då också. SSK förlorade med ett sketet mål. Djurgårdarna knep segern på Hovet med fem mot fyra nätningar. Det var ingen större glädje i att höra radiokommentatorerna säga att SSK störde Djurgårdarna påtagligt. Just nu, precis som i vanliga fall, är det vinst som gäller. Jag gillar inte tanken på kval. Fast det gör alla andra av mina hockeyintresserade vänner. SSK används som slagpåse från både Brynäs-, HV-, MoDo- och Linköpingshåll. Det här med vänskap sträcker sig inte ner till kvalspel tydligen.

Jag brukar kontra med att det är tur för alla lag att det eventuellt blir Södertälje som skickas som representant för elitserien att deltaga i kvalspelet. Är det något lag som kan klara kvalspelet så är det just SSK. Jag vågar påstå att de är som bäst i just kvalspel. Det är som att släppa in sex stycken Scania-lastbilar mot sex stycken tändsticksaskar som det skulle bli om HV skulle ut på kvalisen. Linköping skulle väl skicka sex JAS-plan och det vet vi ju hur de brukar störta. Brynäs skulle kanske slänga in sex stycken Läkerolaskar och vad skickar de från Örnsköldsvik? Jag är för dåligt påläst måste jag säga. Jag vet i alla fall att det är Ångermanland, men så mycket mer kunskap har jag inte om MoDoiternas hemstad. Jag har varit där på läger en sommar. Ett läger för döva lettiska barn. Det jag minns, förutom det härliga lägerlivet, var att Fjällräven ligger där och så fanns det i alla fall ett badhus med det något överreklamerade namnet Paradisbadet. Hoppas jag inte säger för mycket nu. Jag är nämligen inte hundra procent säker. Jag får kanske säkra med att nämna Foppa och när det gäller kvalspelet i hockeyn, så kanske MoDo får sända sex par Foppatofflor. Södertälje kommer med det tunga maskineriet. Om det nu blir kval förstås.

I kvällens OS-final så håller jag på hemmalaget Kanada. Jag har ingen bra förklaring. Jag tycker bara att det vore roligt för lönnlövsbladen att vinna på hemmaplan. En festlig punkt på ett ganska festligt OS. Jag bänkar mig framför TV:n för att jag är ganska säker på att det blir en fartfylld match och därmed god underhållning. Jag gillar hockey. Jag gillar sport överhuvudtaget och jag gillar alla TV-sändningar från OS. För Sveriges del kom det ju ännu en medalj för en stund sedan, då Johan Olsson tog brons i femmilen. Jag unnar faktiskt inte norrmannen Northug en guldmedalj. Jag tycker att han har haft för många otrevliga och osportsliga uttalanden för att helt vara värd den. Visst, han kan åka skidor, men därför behöver han ju inte vara så himla stygg, uhøflig og unsporting (otrevlig, ohövlig och osportslig). Min och Mr T:s tid som invånare i Norge var en av våra bästa tider, men när det gäller sport så är det svensk flagg som gäller och det är extra glädje så fort norrmännen och norskorna ligger bakom blågult i resultatlistorna. Jag kan avslöja att detsamma gäller för våra norska vänner. De vil bli overlykkelig når svenskene taper (De blir överlyckliga när svenskarna förlorar). Vi tror att vi är experter på Norgehistorier i Sverige. Då ska vi veta att de är lika duktiga på Sverigehistorier i Norge. Allt vi säger här, kommer igen sammanblandat med tusen ton rikemansolja i Norge.

Mr T och jag skulle egentligen ha åkt söderöver idag. Det var dags för ett besök hos parenteserna i Småland. Tyvärr så har vi båda åkt på en rejäl förkylning. Så vi avvaktar och ser hur det utvecklar sig. I två dagar har halsen kört rivjärnsmetoden och huvudet, speciellt pannan, har slitit sig åt olika håll. Huvudet har känts som om det vadderar in sig som en slags slemboll. Det kändes inte aktuellt att dra ner detta tillstånd till en redan nedsatt och trött mamma. Hon är mitt i konvalecensen efter en operation och nyligen hemkommen från sjukhuset. Jag hade gärna åkt ner och överräckt kramar och blommor. Bistått med matlagning, städning, tvättning och handling. Säkerligen snöskottning. Men igår och idag, så har febern dunkat i kroppen. Ganska typiskt inför ledigheten. Det är ungefär som om kroppen tänker: Åh, ledighet, då kanske jag ska passa på att göra mig kvitt den här baskelusken som har legat och väntat på tillfälle att bli omhändertagen. Det där syndromet är så vanligt att jag numer överlägger noga om jag tycker att det är värt med lite ledighet. Med tanke på min senaste blogg om vila, så inser jag att jag nu diskuterar emot mig själv. Det är nog snarare så att jag bör vänja mig vid att vara mer ledig, så att luften inte behöver gå ur kroppen varenda gång.

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag fick vårkänslor helt plötsligt idag. Det är en meteorologisk omöjlighet egentligen. Vi talar inte om snöhögar här längre, utan det är snöberg. Jag är en obotlig optimist och brukar inte se svårigheter i saker och ting, men jag undrar om vår baksida är snöfri när dottern tar studenten i juni. Snötäcket är högre än altanräcket och slänten ut mot skogen är bortsuddad. Det är bara ett snötäcke vart vi än ser. Jag kan ändå inte hålla tillbaka vårkänslorna. De kom idag och jag välkomnade dem med öppen famn. Fåglarna sjöng när jag öppnade altandörren ut mot skogen och på eftermiddagen la jag på en vårfin duk på köksbordet. Eftermiddagsfikat serverades på ett hav av härliga blommor. Kan verkligen en duk sätta fart på vårkänslopulserandet i blodet? Eller är det kombinationen med att Mr T fick sin sommarfrisyr fixad idag? Det kan också vara så att insikten om att vi imorgon får vända blad på väggalmanackan och går in i mars månad som sätter sprätt på vårhormonerna. Det spelar egentligen inte någon större roll vad det är som triggar igång vårkänslorna. De är sköna att känna och just nu räcker det. På återseende med ett vårleende!

PS. Dottern hade hört av någon idag att förra året så här dags så hittades första blåsippan i Gävle. Den person som hittar första blåsippan idag kommer att ingå i kampen om bragdguldet tillsammans med Sveriges curlingdamer och Björn Ferry. Om nu blåsippan ute i backarna står, så är den väl gömd under ett snötäcke i rekordtjocklek. Än är det vinter kvar, säger mor.

FFF

En förkortning bestående av tre F i rubriken, vad kan det stå för? Falkenbergs FF? Fantastisk FilmFestival? Det finns faktiskt en förening som förkortas med just tre F i rad, men jag tycker att det borde vara fyra F. Föreningen För Fäktkonstens Främjande. Tycker inte du att det blir fyra F? Men mina F står för Fredag, Futsal, Fynd. Om detta kommer dagens blogginlägg att handla. Mr T är på konsert och där hade jag också tänkt vara. Så överfölls jag av fredagströttheten och med vetskapen om att Mr T inte var delaktig konserten igenom, så föll valet på vilfåtöljen. Jag kände att dotterns sällskap lockade. En liten minitjejkväll har det varit, men snart kommer Mr T och då är det tre fjärdedelars familjekväll. En fjärdedel, alltså sonen, befinner sig för närvarande i Göteborg. Jag återkommer till anledningen. Det gäller nämligen ett av F:en.

Jag vet inte om du håller med, men jag har en känsla av att veckorna består av två dagar. Måndagar och fredagar. Sedan unga barnaår vet jag att det är sju veckodagar, så det finns inte någon anledning till oro att jag inte är tillräckligt uppdaterad. Men nu pratar jag inte kunskap, utan jag pratar känsla. Måndagar sticker ut genom att då startar allt upp. Klockan ringer i arla morgonstund och den nya veckan ligger framför mig. Med allt vad det innebär. Oftast är almanackan välfylld och det finns inte så många luckor att spontangöra något på. Jag vill inte nonchalera eller negligera dagarna fram till fredagen. Då och då glimrar det till både i arbetslivet och privat, så det finns vackra tisdagar, onsdagar och torsdagar. Absolut. Den här veckan innehöll ju födelsedag för två av familjemedlemmarna på tisdagen, så självklart uppmärksammade jag den dagen. Men jag hävdar ändå att helt plötsligt säger det pang och bombardemang och så är det fredag. På jobbet är det frallfika på förmiddagen, som något slags uppmärksammande av att detta är ingen vanlig sketen onsdag, utan nu närmar vi oss helgen.

På senare tid har människor fått ett nytt ord att uppdatera sina fredagsstatusar på Facebook med, nämligen fredagsmys. Eller som de brukar skriva: Fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys! Det är sällan någon skriver Torsdagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys! Fredagen har på något sätt blivit veckans viktigaste dag. Under den tid då vi hade sexdagars arbetsvecka och skolgång här i Sverige, så kan jag tänka mig att söndagen fyllde sitt syfte som utstickande veckodag. En dag som skiljde sig från de övriga. En dag för vila. Jag är uppväxt i Småland och där var söndagen verkligen en vilodag. Definitionen på vila stämde inte alltid överens med det jag kände var vilosamt just för mig.

Den småländska vilan var nämligen väldigt lik definitionen på att inte få göra det som var roligt. Ungefär som om vila och tristess var synonymer. Vilodagen var mer en lagens dag än en nådens dag. Det där har förstås mer och mer suddats ut, nu så till den milda grad att nuförtiden vilar vi inte alls. Varken med lagen eller i nåden. De flesta människor verkar använda vilodagen som ett samlingsobjekt. Vi samlar vilodagarna på hög, precis som vi samlar på gamla mynt eller porslinselefanter. Till skillnad från de övriga samlarobjekten, så tar vi inte fram vilodagarna och putsar på dem eller ställer ut dem, utan vi skjuter dem bara framför oss. Oftast är pensionen en sådan vilodagsframplockningsgräns. När pensionen kommer så ska vi göra allt det som vi alltid har velat göra. Jag själv är inget undantag. Jag vill skriva. Ge ut böcker. Skriva sångtexter. Skriva färdigt min D-uppsats i historia. Jag vill resa. Jag vill bosätta mig vid havet. Jag ser fram emot att släktforska. Jag ska läsa böcker. Jag vill dansa. Jag vill bada. Jag vill ta långa skogspromenader. Allt detta om tjugo år.

Vi borde veta bättre. Vi borde känna till att allt kan förändras imorgon. Eller om en timma. Vi påminns ständigt om detta, men ändå tror vi att vi gör rätt när vi stressar igenom dagar, veckor, månader och år med ett allt tyngre bagage av oanvända vilodagar. Tänk om det blir så illa att vi tvingas plocka ut alla vilodagar retroaktivt, en och åttio under markytan. En evig vila, inbäddad av alla outtagna vilodagar som gett oss till skänks redan här i jordelivet. Jag tror och hoppas att stresstrenden börjar avta. Det finns människor i min närhet och jag är väl på snudden lik dem, som har kalendern alldeles för välfylld. Jag har i alla fall kommit så långt att jag inte tycker det är ett tecken på att vara någon speciell. Jag tycker enbart att det tyder på att jag är dålig på att säga nej och dessutom dålig på att se vad som är bäst för mig.

Nu är jag inne på min tionde halvfastedag. Jag mår bra av det och ser ingen anledning till att bryta den ännu. Visst, suget finns kvar efter knäckemackan och frallan, men med tanke på hur jag mår, så väljer jag att fortsätta fasta. Det har fått mig att också tänka till på vad mer som är viktigt för att jag ska må bra. Jag sitter inte och planerar att bli egoistisk, utan mer vad som kan tänkas behöva skäras bort i mitt liv, för att jag ska orka ända fram till målet. Jag vill ju inte six feet under i förväg, bara på grund av min egen dumhet. Jag tror att en av sakerna är just att hitta vila. En oas under ökenvandringen. En strand efter maratonloppet. En hängmatta efter gräsklippningen. En promenad efter själavårdssamtalet. En stund för vila och avkoppling, för att sedan orka med de andra timmarna av arbete och koncentration. Jag vill med detta vilosnack försöka få in fler dagar i min vecka. Jag vill låta måndag och fredag få sällskap av söndagen. Av tisdagen, onsdagen, torsdagen och lördagen. Så att det blir fler timmar att leva på. Inte undra på att jag känner mig jäktad ibland, om jag bara använder de fyrtioåtta timmarna som måndagen och fredagen erbjuder.

What about Futsal-F:et? Tidigt i morse åkte sonen till Göteborg med sitt P15-lag som han är tränare för. Egentligen borde han ha stannat i sängen, eftersom han var mer än genomförkyld och kämpade med sin astma. Tältsäng, kudde, sovsäck, tränarväska och liten kabinväska försvann tillsammans med honom ner till Hille IP strax före halv sju. Avresa med buss mot en spännande helg i Göteborg väntande. Laget har under en tid spelat sig fram till den här helgen, som innebär finalspel för inomhusfotboll. De har slagit ut lag i närområdet, bland annat Gefle IF:s P15-lag. Det var väl ingen större skräll, eftersom det här laget tidigare har blivit distriktsmästare. För en tid sedan åkte de till Bollnäs och vyerna vidgades. De slog ut lag längre bort ifrån och till sist var lilla Hille-klubbens lag framme vid själva SM-slutspelet. På några veckor har det varit mycket jobb med att fixa resa, logi, sponsorer och allt annat som ska klaffa för en sådan här resa. De har också satsat på extra träningar och träningsmatcher. Bland annat slog de juniorerna, som är flera år äldre, i en träningsmatch i lördags kväll.

I första matchen ikväll nere i Göteborg, så möter Hillegrabbarna Brommapojkarna. Sveriges bästa fotbollsklubb om vi tittar på ungdomssidan. Det är ett möte som påminner om David och Goliat. Vi får hoppas att Hille inte har alltför mycket respekt för Stockholmslaget, utan att det vågar bjuda upp ordentligt. Glöm inte att ladda slungorna Hillegrabbar. Ingenting är omöjligt och matchen är inte slut förrän slutsignalen ljuder. Vi håller tummarna här hemma i lilla Hilledenne. Det är faktiskt riktigt bra att vara ett av åtta lag från hela Sverige. Redan nu är detta ett resultat som laget, ledarna och klubben ska vara stolta över. Jag önskar lycka till och hoppas att sonen orkar med att både coacha och kurera sin förkylning.

Det återstår ett F. Fynd-F:et. Det handlar om bokrean. Denna årliga höjdpunkt, som jag jämställer med julafton, påskägg, födelsedag, midsommarafton, solsemester och alla andra extraordinära tillfällen under året. Detta är en tid jag saknar från mitt jobb i bokhandeln i Göteborg. Då det kom stora boxar på pall till boklagret och allt var som tidernas julafton upphöjt i hundra. Visserligen fick vi slita som djur för att hinna få allting klart och ibland satt jag på spårvagnen hem efter midnatt, för att sitta på spårvagnen igen i ottan för att vara på plats när dörrarna slogs upp klockan sex. Det var alldeles tyst i boklådan på morgonen, trots att kön av människor ringlade igenom dörren. De smög tyst in och spred ut sig för att söka bland fynden. Vi anställda gick omkring och försökte vara behjälpliga i sökandet och jag minns hur axlar och nacke värkte av trötthet. Men mest minns jag härligheten. Jag älskade verkligen den här morgonen.

Tyvärr har rean försämrats med åren. Jag gillar inte den här nya trenden att bestsäljare trycks upp i massupplaga speciellt för rean. Det är oftast både billigare papper och sämre bindningar i dessa upplagor. Ändå lyckades jag fynda idag. Mest historiska böcker, några deckare och en ljudbok. David Baldacci, en av mina favoritdeckare, fanns på rean, både som inbunden bok och som ljudbok. Jag föredrar pappersboken, men tänkte framåt och i sommar så ska långresan få bjuda på Geniet på bilstereon. Om inte Tomas Ledin har kommit ut med en ny CD förstås, för då är valet enkelt. Det finns inget härligare än att dra på hans sommarlåtar och köra en aningens för fort på motorvägen. Det är sommar. Det är frihet. Då sjunger jag och mår bra. Jag mådde bra idag också. Att bära hem en tung bokkasse från rean är nog den lättaste lasten som finns. Ikväll har jag nog sett femtio böcker i bokhyllan som jag skulle vilja läsa. NU! Som du säkert förstår, så behöver jag omgående stoppa in lite fler dagar i min vecka. Fram med tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag. De kommer väl till pass nu. På återseende med ett leende!

PS. Förresten, jag och Mr T har biljetter till Tomas Ledins konsert i Gävle konserthus fredagen den femte mars. Då blir det tre nya F. Fredag, Fantastiskt, Festen har börjat. Fast den började väl egentligen redan igår för din del? Grattis i efterskott Tomas. Hoppas du hade en härlig femtioåttaårsdag. Välkommen till Gävle nästa fredag. Jag längtar så otroligt mycket. Det vore helt underbart om det bara var en måndag mellan. Ibland är det faktiskt helt otroligt många onödiga dagar som ska trängas in. I alla fall när det gäller tiden fram till Tomas Ledins konsert Vägra Vinter.

Jag är inte gravid, men nästan

Jag har full förståelse för att jag kanske inte ska vänta så länge med att göra slag i saken och tatueringsblogga. Det går inte bara att släppa en bomb och sedan låta bli att se hur konsekvenserna blev. Är det förödelse där ute? Springer det omkring en massa förvirrade bloggläsare och undrar vad det är som är fel i världen? Behöver jag anförskaffa syrgastuber och terapibehandlingar? Eller räcker det med att jag skriver bakgrundshistorien och nuläget? Jag tror på det senare. De läsare som blev totalt chockerade ligger kanske fortfarande avsvimmade och kommer därför inte läsa eller så har det bestämt sig en gång för alla: Nu får det vara slutläst på alla tokigheter!

Under cirka en månads tid har jag gått och burit på vetskapen om vilket datum som själva tatueringen skulle sättas på plats. Det har varit en minivariant på att veta att jag är gravid, men det syns ännu inget yttre tecken. Fast första besöket på MVC, alltså Mödravårdscentralen, är avklarat och tiden för förlossningen är uträknad. Nu jämför jag inte alls barnafödande och tatueringsupplevelse, men den där lite hemlighetsfulla vetskapen var lite åt samma håll.

Fast är jämförelsen så tokig egentligen? Mr T:s och mina barn har varit efterlängtade och ganska så planerade. Ändå när första graviditetstestet visade positivt, så kom alla välkomnande känslor tillsammans med alla tvivlande känslor. Detta hisnande resultat, som så totalt stjälper ens världsliga föreställningar och går över i något slags okontrollerbart gudomligt stadium. Att göra, att vänta och att föda barn är en obeskrivlig lycka, samtidigt som det visar hur små vi är som människor. Det skakade rejält i knäna ska jag erkänna. Livet skulle förändras och aldrig mer bli som förut.

Jaget förflyttades över till det lilla frö som växte inne i magen och så har livet varit jag-frånvänt sedan dess. Allt snack om att förverkliga sig själv och leva ut sina drömmar, blir aldrig till fullo. Modersrollen är så stabil att allt annat bleknar inför det faktum att göra sina barn till självgående varelser, beredda för en ofta ganska hård värld. Jag vill inte påstå att jag är den perfekta mamman, långt ifrån, men jag vågar sticka ut hakan och säga att jag är den mamma som har mest kärlek i sitt hjärta för just våra barn. Det är en kärlek som jag skulle kunna ge mitt liv för. En salig blandning av hönsmammeri, curling-morsa, tjatmamma, regelverk, stå-på-egna-ben-uppmuntrare, pep-talks-mother och kärleksslösande och ösande öm moder. Som sagt, mina barn skulle säkert kunna hitta en bättre mamma på många sätt, men de skulle få leta ihjäl sig efter en som älskar dem mer. Ingen av dem läser min blogg, så jag kan skriva detta utan att vara pinsam och så får jag tala om det till dem direkt istället. Jag älskar dig!

Jag har genom åren lärt dem lite teckenspråk. Det har ingått i den övriga allmänbildande uppfostran som de har genomlidit. Ett tecken tror jag har fastnat hos dem båda och det är tecknet för I Love You, en kombination av I-L-Y i det amerikanska handalfabetet. Med internationell spridning och till svenska översatt till: Jag älskar dig! Efter min kärleksförklaring till mina barn, så snurrar jag in på tatueringsspåret igen. Jag har alltid haft förmånen att känna mig älskad. Av mina föräldrar, min bror, min morfar, min farmor, min man, mina barn, släkt, vänner och även av arbetskamrater och elever på skolan. Det är inte så svårt att älska tillbaka. Det blir ett givande och tagande på något älskvärt härligt sätt.

En grupp som jag särskilt vill nämna i detta sammanhang är döva människor. De ingår redan i några av grupperingarna som jag nämnde tidigare och jag nämner dem inte på grund av att de är döva, alltså att de inte hör, utan jag nämner dem för att de betyder så otroligt mycket för mig. De har lärt mig så mycket. De utvecklar mitt teckenspråk, som jag för övrigt tycker är det vackraste språket i världen. De tar emot mig med öppen famn i en ny kultur. Jag som hörande har fått komma in i dövkulturen och jag trivs så bra där. Nästan så att jag ibland kan uppfatta min hörsel som ett handikapp. Jag störs av alla ljud och av allt snack runt omkring. Jag har faktiskt funderat på om jag ska använda öronproppar eller hörselskydd som ett slags hjälpmedel. Jag skämtar inte. Jag är fullt allvarlig. Det dövkulturen har som vi hörande missar är vikten av att se varandra. Döva slänger inte iväg ett tecken i luften utan att någon ser det. Vi hörande kastar ord över axeln ganska ofta utan att ta oss tid att se den andra i ögonen. Så jag trivs och har världens bästa jobb. Men jag blir trött av att uppfatta allt visuellt. Jag får ont i axel och nacke av tecknandet. Jag störs av alla ljud runt omkring. Jag vill ha tyst. Men jag accepterar att ingen kan få allt här i livet.

Tanken om att tatuera mig kom i femtonårsåldern. Jag vet inte om det fanns någon tatueringsfirma inom Smålands gränser på den tiden. Jag brydde mig aldrig om att kolla upp det heller. Det hade varit att slösa med energi. Sådant gjorde inte väluppfostrade flickor och det skulle bara ha blivit avsnäpst med ett typiskt småländskt uttryck som jag inte kan stava till. Ungefär: höp-sch-t. Alltså någon slags frustrerad fnysning. Jag tror i kombination med ett russinskrynklat ansikte av missnöje. Detta var på den tiden som ungdomarna fortfarande gjorde som föräldrarna sa och påbjöd. Nåja, jag gjorde i alla fall detta. Sedan dess har den småländska frikyrkouppfostran suttit i ryggmärgen och den har jag haft nytta av. Mestadels. Så detta handlar inte om någon revolt eller ställningstagande mot tältmöten och alkoholförbud. Detta är mer en aha-upplevelse om att livet pågår faktiskt här och nu. Medan vi lever det. Jag vill inte tillhöra den skara som skjuter upp allt till sen, bara för att konstatera att det kommer aldrig något sen.

Mina barn har ju vetat om att jag haft en längtan om att tatuera mig. Tänk om jag så går och trillar av pinn en dag och de får fundera på frågan: Varför tatuerade hon sig aldrig? Eller så får de fundera på konstaterandet: Nu hann hon inte tatuera sig som hon ville. Ja, nu blir inte detta något problem, utan de kan lugnt och stilla konstatera: Tänk, hon gjorde det! Helt crazy! Cooolt! Jag vill förtydliga att jag har inte tatuerat mig för att barnen ska få något att prata om efter min eventuella bortgång. Jag är ju småländsk, så nu när jag har tatuerat mig vill jag få valuta för pengarna och leva så länge det går med den här bilden.

Jag hoppas inte mina arbetskamrater blir förvånade om jag kommer i shorts eller kjol utan strumpor någon dag, när termometern fortfarande visar minusgrader. För nu har jag kommit i det här läget att jag gärna vill visa omvärlden min tatueringsbaby. Den sitter på höger ankel. Nu är det strumpor, byxor och kängor som döljer den. Lite som att köra med presenning på barnvagnen. Jag har den på bild på mobilen och har visat den för några väl utvalda och reaktionerna har varit olika. Även hos mig. Jag fick totalt motsatt reaktion hos en vän än den jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag riskerade vänskapen, men vännen tyckte spontant det var läckert. Bloggaren är fel ute ibland.

Motivet då? Det är inte bara den lutherska uppfostran som har dragit ut på tatueringspremiären. Jag har inte bestämt något motiv tidigare. Jag är inte prålig av mig, så det fick inte bli slingrigt och puttinuttit. Jag älskar hjärtan, så någon variant på det var möjlig, men inte helt rätt. Så en dag fanns den bara där. Handen, som på teckenspråk betyder: Jag älskar dig! Det är mitt tack tillbaka till döva människor som jag älskar så mycket. Jag älskar dig! Jag älskar ditt språk. Jag älskar den kultur som du kämpar i. Jag älskar våra möten och jag tackar Gud för att han i min ungdom kallade mig att jobba med döva. Jag har ingen aning om vad Han tycker om tatueringar, men jag är säker på att Han är glad över att jag är lycklig.

Jag oroar mig inte för den dag då det är dags att knacka på Pärleporten och möta han Sankte Per. Jag hoppas jag kommer i shorts eller i kjol, så han ser min fina tatuering. Jag tror därmed att vi har fått ett intressant samtalsämne som leder oss in på de viktiga sakerna i livet. Kärlek, förståelse, kommunikation, gemenskap, tillhörighet och att vi alla har ett behov av att bli sedda. Så världen må gärna fördöma min tatuering. Jag är skapt av vår Herre och Han gav mig rätten att bestämma själv över mitt liv. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att det är fel att säga: Jag älskar dig! Spelar ingen roll om det är i ord, tecken eller bild. Jag valde en tatuering på höger ankel. Men det fungerar säkert lika bra att börja med ett leende? På återseende med ett leende!

PS. Idag var det bokreastart. Jag hann bara med att införskaffa en titel på lunchen på min stiftsturné, men den var inte så pjåkig. Frälst, förmögen, förskingrad. En bok om Hanna Lindmark och Margaretaskolan. Efter många år som fosterbarn och piga öppnar Hanna Lindmark (1860-1941) en egen matservering. Snart äger hon en blomstrande affärsrörelse med butiker, restauranger, festvåningar och hushållsskolor över hela landet, slotten Steninge och Mauritzberg och Dicksonska Palatset i Göteborg. Vid sin död testamenterar hon allt detta till fyra missionssällskap. Efter tjugo år i deras ägo går Margaretaskolan under i tysthet. Vad hände? I ett kassaskåp finner författaren dokument som avslöjar skandaler, bedrägerier och en förhoppning om välgörenhet i Guds namn som aldrig infriats. Och vad som var tänkt som en framgångssaga blev något helt annat.

Säkerligen läsvärd. Imorgon blir det ett besök i ett par boklådor i Gävle. Det är något visst att inandas bokhylleluften. Inte för att bokhyllorna här hemma är tomma. Förra året gick tolv papperskassar iväg till välgörenhet. Det märks inte alls. Jag vill inte bara skriva böcker. Jag vill läsa också. Får be om två tjänstledighetsår tror jag. Eller åtminstone en lång sommarledighet. Jag, böcker, shorts och Jag-älskar-dig-tatueringen. Mina vårkänslor är som en nyss begynnt graviditet. De finns där inne någonstans, men det finns absolut inga synliga tecken alls.

Den här bloggen rullar inte heller som på räls

Två månader sedan julafton idag och vi har fortfarande julkortsmiljö utanför husknuten. Inte bara utanför husknuten förresten, utan hela Gävle-området känns totalt översnöat. Jag hörde någonstans att vi har fått lika mycket eller ännu mer snö nu, än vad vi fick under vintern nittonhundranittioåtta. Det var precis vad jag suckade när Mr T röjde altantak, garagetak och hälften av hustaket i helgen: Är vi på väg mot ett nytt nittonhundranittioåtta? Jag såg undantagstillstånd, bandvagnar, tomma mejerihyllor och en massa andra hinder framför mig. Det var kanske när jag stod till midjan i snö på baksidan och ändå kände hur jag inte stod bott. Min ambition att försöka göra en smal gång från altanöppning på baksidan, nerför trappan i slänten, fram till garageuppfarten på framsidan, kändes övermäktig. Jag grävde och grävde och sjönk och sjönk. Efter en stund gav jag opp och tog, den överdragsbyxorsklädda, ändan till hjälp och gjorde något som mest liknade en rodelbana. Det var i alla fall mycket roligare och nu är öppningen där. Precis som min ambitionsnivå ville.

Det är kyligt och kallt. Riktigt bistert och inte vet jag om jag lider mer av det, eftersom jag känner mig bottenfrusen i skelettet på grund av fastan. Eller så är det bara så enkelt att min barometer är inställd på vår? Nu ligger min längtan i krokus, pärlhyacinter och tulpaner tillsammans med solglasögon, vårpromenader och takdropp. Detta är inte en ekvation som går ihop. Det är bara att titta ut eller att titta på en inomhustermometer med ute-angivare, så förstår vi att det är mer juletid än vi vill erkänna. Jag vet att det gör ingen nytta att klaga. Väderläget kan vi inte påverka. Det är vinter, det har kommit snö, det kommer mer snö och vi får fortsätta att skotta. De som har som argument att det är så roligt för sportlovslediga barn och ungdomar med ett snötäckt Sverige verkar ha tystnat. Snön torde räcka till pulkaåkning och skidåkning de kommande veckorna. Kvar är vi som inte vet var vi ska göra av snön.

Det går inte att höja snöskyffeln högre nu och lägga den ovanpå all annan snö på tomten. Givetvis går det fortfarande att ta snösläden och skjutsa ut den mot snöberget på andra sidan vägen och hoppas på att plogskopan kan skjutsa upp den på höjden. Jag lider med äldre, sjuka, skadade och trötta människor som sitter i egna hushåll som måste snöröjas. Kan vi försöka lova varandra att se oss om och se om vi har någon granne som verkar extra böjd över skyffeln? Vänskap kan börja med ett leende, men jag tror snöbortforsling kommer direkt efter. Som andra punkt.

Många resenärer har drabbats också. Okej, jag inser läget. Visst, jag kan komma försent, därför att jag har klivit upp lite sent och prompt känner att jag i trötthetskoman måste få lägga lite mascara och på så sätt få rusa in till en bestämd tidpunkt. Så jag ska väl inte kasta sten i glashus och skälla på rälsbolagen för alla försenade, inställda och totalt bortkomna tågavgångar. Det verkar råda en trötthetskoma hos dem också. De verkar enbart ha klivit upp på varma sommarmorgnar när de beställde in de nya tåg-seten och det märkligaste av allt: de verkar inte ens bry sig om att sätta på lite mascara över eländet i form av öppna vänthallar, kaffeservice, information och ersättning. Jag har lärt mig att säga: Ursäkta mig att jag kommer försent på sex olika språk, eftersom jag vet att jag behöver använda den frasen då och då. Nu på äldre dagar eller i ett mognare tillstånd eller vad du nu tycker att jag ska kalla den snart fyrtiofemåriga åldern, så har jag lärt mig att komma i tid och rusar sällan in på det bestämda klockslaget. Jag borde kanske bli ursäktskonsult hos SJ och lära dem ett och annat.

Jag vill inte bokstavligt vakna med SJ-chefen en morgon, men jag vill ändå använda bilden. Godmorgon Jan Forsberg. Det har snöat i natt igen. Det är tjugo minusgrader ute. Detta kallas för vinter. Jag tror att du måste gå ner och öppna vänthallen, för det står en massa människor och fryser på perrongen. Ta med dig en termos ner. Du har råd att bjuda dem på kaffet för lönelyftet du fick i förra veckan. Det känns bra att göra skäl för lönen. Jag ska ut och lufta mig i Uppsala stift imorgon och jag har beställt bussbiljett. Bussbolaget hade inte ställt in någon tur sedan vinterkaoset nittonhundranittioåtta, så det känns betryggande. Jag som fastefryser vill inte stå på en perrong och inte veta om jag kommer dit jag ska eller hem som jag vill. För något värmande kaffe från Jan Forsberg kan jag nog inte räkna med.

På tal om SJ så har min blogg spårat ur. Jag hade inte alls tänkt blogga om snö och Jan Forsberg idag. Mitt hjärta är fyllt av så mycket annat, som skulle behöva dansas ut genom fingrarna över tangentbordet. För en tid sedan fick jag ett påpekande att mina bloggar är aggressiva och hårda. Det gjorde mig så pass fundersam att jag gick tillbaka och ögnade igenom litegrann. Men nej, jag håller inte med. Däremot kan de vara raka, rättframma, ärliga och väldigt avskalade. Materialet kommer utan inlindning av bomull och då kan det kanske sticka ut. Vi är vana att humma lite. Jag har för avsikt att hålla en städad nivå på mina blogginlägg, men med det menar jag inte att jag kommer att hålla undan vad jag tycker. Mitt största föredöme vad det gäller att ryta ifrån när någonting är galet är Jesus och han anses ju vara så god och from. Jag tror inte att det ena utesluter det andra. Jag har inte för avsikt att medvetet såra någon. Jag har bestämt mig för att jag bloggar för att jag tycker det är enormt kul och överlåter till läsaren att kommentera. Jag kan omöjligt skriva så att det passar alla smaker, utan var och en måste bestämma sig för om de vill lämna bloggbutiken.

Jag går inte omkring som en kamphund till vardags, utan har, hoppas jag, ett ganska vänligt och omtänksamt yttre. I den vänligheten och omtänksamheten ligger också modet att våga sätta ner foten och säga ifrån om det behövs. Sedan vill jag uppmana alla att försöka ta en del skriverier med en nypa salt. Mycket av det som skrivs kallas humor och då är det kryddat med en del inslag som är på gränsen till allvar. Det är en mycket fin linje mellan allvar och humor. Läs gärna mellan raderna också. Det hjälper en att inte ta allt på fullt allvar och att inte ta allt med en nonsensklackspark.

Så det här med att jag vill vakna upp med Jan Forsberg och tro att jag ska kunna lära honom något om tåg och igenfrusna växelsystem, det är ju bara dravel. En slags humor för att få folk att förstå att de måste ta ansvar för sina uppgifter och sina liv. Jag är egentligen helt värdelös på tekniska saker och för svag för att putta på X2000-tåget mellan Gävle och Stockholm, men jag älskar sådana här Märklintågmodeller. Min bror, storebror, hade Märklinmodelljärnväg när vi var små och jag, lillasyster, fick inte ens peta på grejerna. Min mans farbror har en stor sådan uppsatt i ett rum och för mig är det lite av julafton att sitta där och se teknikens under tuffa runt, runt. Det bästa av allt är att där fungerar det oavsett årstid. På återseende med ett leende!

PS. Jag hade tänkt blogga om tatueringar och dotterns knäoperation som hon har gjort idag. Om jag nu släpper bomben här att jag har tatuerat mig idag, så kan du smälta den nyheten och försöka läsa det med en lagom blandning av humor och allvar nästa gång jag bloggar om det. Du behöver inte vara orolig. Det är ingen fyrtiofemsårskris i antågande. Det är snarare ett mycket moget övervägt beslut. Jag har nämligen funderat på det i trettio år. Så jag kommer inte ångra mig imorgon. Dottern mår efter omständigheterna bra. Hon är trött och groggy efter narkos och medikamenter. Hon har givetvis ont i hela benet och det är aldrig roligt att behöva kräkas. Vi sällskapar i alla fall varandra. Jag med mitt glädjeben och hon med sitt stygnben. En blandning av humor och allvar. Vi sitter alltså med livet mitt ibland oss.

På begäran och utan bakbundenhet

Detta blir inte ett regelrätt blogginlägg. Du som är van att följa mina bloggar kommer nog ganska snart att märka att det är något som markant skiljer sig från det övriga materialet. På begäran från sammankallande och ordningskvinnan i styrÖLsen, så publicerar jag här en ÖLlista. Detta är de ölsorter som vi i styrÖLsen har testat sedan det första styrÖLsemötet gick av stapeln den fjortonde september ifjol. Året var alltså tjugohundranio. Vi har nu gått in i februari ett år plus och detta inlägg kommer fem protokoll senare.

Välkommen till Bishops Arms i Gävle och första styrÖLsemötet innan det ens fanns en styrÖLse. Det var en gång tre vänner, tillika arbetskamrater, som upptäckte att de tillhörde samma grupp på ansiktsboken: "Vi som tycker om att sitta i solen och dricka en kall öl."

Detta blogginlägg kommer att få en ny och alldeles egen etikett och för framtida enkelhet, så kommer säkerligen ÖLlistan från detta inlägg enbart kopieras och kompletteras. Önskemålet från ledamoten var en lista på ÖLsorterna och antalet sejdlar vi har betygsatt dem med. Tanken har följt mig under några dagar och jag kommer nog att försöka tillföra servicen med att lägga upp länkar till respektive bryggeri. Jag har nämligen besökt en hel del bryggerihemsidor under de senaste månaderna och jag frapperas av hur intressanta de är. Fyllda av fakta och intressant bildning. God dessutom. Inte bara något för ögon och hjärna alltså. Utan även för smaklökarna.

VIP-kortet tillika ÖLglasunderlägg

Jag har även betämt mig för att ange ÖLsorterna i bokstavsordning. Någon ordning måste vi ju ändå ha och då är väl bokstavsordningen den mest användbara. Eller finns det någon annan ordning som passar bättre? Procentordningen? Färgskaleordningen? Humle- och dumleordningen? Jag bestämmer mig för A till Ö så länge. Håll till godo. Blogginlägget kommer att piffas upp med några bilder. Alla tagna under styrÖLsemöten.

After work är en underskattad företeelse. Det är många goda idéer som föds i rätt sällskap och med en raggmunk. Allt sköljs ner med en god, kall ÖL.

Ett litet professionellt glas i sällskap med två stora oprofessionella...

ÖLsorter i långa rader. Etthundraåtta sorter att välja bland. Vi kommer inte att invänta nästa TeÖLogifestivÖL... utan vi kommer inom kort göra ett gästabud på Williams i Uppsala.

Caledonian 80 Definitive Satisfying
Caledonian Brewery
Fyra sejdlar
http://www.caledonian-brewery.co.uk/home.phpy.co.uk/home.php

Helsinge Rököl
Helsinge Ångbryggeri Söderhamn
Fem sejdlar
http://www.bryggverket.com/

Indian Tribute
Oppigårds
Tre sejdlar
http://www.oppigards.com/

John Smith Original
John Smith Brewery
Tre sejdlar
http://www.johnsmiths.co.uk/brands/

Kilkenny
St. Francis Abbey Brewery
Fyra sejdlar
http://www.guinness.com/

Närke Mörköl
Närke Kulturbryggeri Örebro
Fyra sejdlar
http://www.kulturbryggeri.se/index1.html

October Black
Sigtuna Brygghus
Tre sejdlar
http://www.sigtunabrygghus.se/sigtuna_bryggeri.htm

Sierra Nevada Unrivaled
Sierra Nevada Brewery Company, Chico, California
Tre och en halv sejdel
http://www.sierranevada.com/

Single Target
Närke Kulturbryggeri, Örebro
Tre och en halv sejdel
http://www.kulturbryggeri.se/index1.html

Sleepy Bulldog
Gotlands Bryggeri
Fyra sejdlar
http://www.gotlandsbryggeri.se/

Starbrorno
Pivovar Starobrno, Tjeckien
Två sejdlar
http://www.starobrno.cz/cs-CZ/uvodni-stanka.html

Strong Suffolk Vintage Ale
Green King, Storbritannien
Fyra sejdlar
http://www.greeneking.co.uk/

Vinteröl
Skebo Bruksbryggeri Roslagen
Tre sejdlar
http://skebobruksbryggeri.blogspot.com/

Wee Heavy
Belhaven
Tre sejdlar
http://www.belhaven.co.uk/row/index.php

Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel
Brauerei Weihenstephan, Tyskland
En sejdel eller än hellre: en krossad sejdel
http://www.brauerei-weihenstephan.de/

Om inget oförutsett inträffar, så är nästa styrÖLsemöte måndagen den femte april. Med oförutsett så menar jag inte att det skulle bli inställt, utan snarare att det blir ett extrainkallat möte. Listan uppdateras i samband med protokollskrivning i fortsättningen. Vem vet, nästa steg kanske blir att protokÖLlföra? På återseende med ett leende!

PS. Visste du att ÖL är den äldsta kända alkoholhaltiga drycken? Den första dokumentationen är uppskattningsvis sjutusen år gammal. Så det här med ÖL är ingen styrÖLsenyck. Jag tror det kallas kultur och det är precis det vi har. En kul tur. Ibland i stadsbuss.

Svärtad tumme och kors i pannan

När jag i förra veckan var på Psalmskolan i Stockholm, så sjöng vi en mycket vacker text, skriven av en av deltagarna på själva Psalmskolan och tonsatt av en elev på kantorsutbildningen på Stora Sköndal. Den handlade om Askonsdagen och om korstecknet på pannan. Idag är det Askonsdagen och texten kom tillbaka inom mig och så även tankarna på textförfattaren, som jag har haft glädjen att lära känna. Jag tror att Askonsdagen är en ganska okänd dag för många. Genom sig själv känner man andra eller är det tvärtom? Det är väl inte den vanligaste dagen på kyrkoåret, så nu får mitt bloggområde komma allmänbildningen till nytta. Det händer inte så ofta, har jag en fnissig känsla om.

Askonsdagen är onsdagen efter fettisdagen. Att det är en onsdag är väl ingen större skräll. Det vore konstigt om det till exempel var en torsdag eller fredag. Så långt är väl de flesta med? Men ask då? Vilken typ av ask pratar vi om? Den asken som innehåller ett litet vackert smycke? Eller trädet ask? Ingetdera. Ask som i aska. Så egentligen så skulle det vara enklare för alla om vi kunde kalla den för Askaonsdagen. Lite hakigt att säga, men lättare att förstå. Den här onsdagen infaller i veckan efter söndagen vid namn Quinquagesima. Något som både är hakigt att säga och svårt att förstå. Tillintetsägande och rent av onödigt. Det är fastlagssöndagen. Som kanske behöver sin förklaring också. Usch, nu börjar det bli rörigt i allmänbildningen. Låt oss tänka före och efter semlan. Den som du kanske avnjöt igår.

Då börjar vi med fastlagen. Det verkar ju nästan som om det är någon lag som ska slås fast. Då kan vi väl slå fast att vi nu har år 2010 och det var länge sedan som latin talades i våra kyrkor. Det vore OK om vi kunde säga fastlagssöndagen och då inleds förarbetet inför den verkliga fastan. Tre dagars av laddning inför den stora prövotiden. Söndagen är köttsöndagen, måndagen är fläsk- eller korvdagen och tisdagen, igår alltså, är Fettisdagen. Tvärtom än den taktik som nutida fasteprogram gör gällande. Där ska istället en invänjning ske, för att klara av fastestarten. Successivt ska intaget minskas. Jag kan inte påstå att jag lyckades så bra med invänjningen, utan jag hade en köttsöndag, en raggmunk med fläskmåndag och så semla igår. Jag är nog inte så modern som jag vill tro.

Idag har jag i alla fall börjat fasta. Inte för att jag så nitiskt följer almanackan eller kyrkoåret, utan mer av hälsoskäl. Jag har gjort det förut och nu är det dags igen. Kroppen talar sitt tydliga språk. Vissa dagar lite för tydligt. Så till och med jag fattar. Jag kör inte tortyrfastan med enbart vatten, utan jag halvfastar. Dryck, flytande soppor, buljong, frukt och grönt. Det övriga får komma med på köpet. Bön och fasta hör ihop. Det finns att be för, så jag kommer inte få sysselsättningsproblem vid knäppandet av mina händer.

De första dagarna är värst. Sedan kommer kroppen in i ett annat läge. Ett läge av accepterande och så småningom av välbefinnande. Innan dess så är huvudvärk, frysningar och olustkänslor att vänta. Det går över. En vanlig fråga är om det är för att jag vill gå ner i vikt. Det vill väl alla som behöver det? Huvudsyftet är att bli av med vätska i kroppen och då går jag ner i vikt automatiskt. Med automatiken så rensas kroppen och det är orsaken till att jag överhuvudtaget funderar på detta. Om ett eller ett annat kilo slinker med, så kommer jag inte att gråta blod, det kan jag lova. Jag tror dock att det finns vettigare metoder att gå ner i vikt på, än genom fasta. Till exempel hos Viktväktarna får du äta av allting, men av måtta. Om några dagar så skulle jag ge allt för ett knäckebröd med en ostskiva. Det vet jag av erfarenhet.

Så till Askonsdagen. Den dag som inleder fastan. Egentligen är det en katolsk tradition att strö aska över människors huvuden som ville göra bot och sedan jagades de ur kyrkan. De fick komma tillbaka på Skärtorsdagen och få förlåtelse för sina synder. Idag jagas förhoppningsvis inte några människor ur kyrkan och Askonsdagen var så även under lång tid bortplockad ur kyrkans evangelibok. Sedan nittonhundraåttiotre är den inne bland alla andra dagar i kyrkokalendern. Då, nittonhundraåttiotre, gick jag på gymnasiet och återinförandet av Askonsdagen är inte någon händelse som jag minns speciellt mycket av. Det kom inga reklamblad i brevlådan direkt. Ingen inbjudan: Kom och få ett korstecken i din panna.

Idag teckentolkade jag veckomässan i Heliga Trefaldighets kyrka, mitt i centrala Gävle. Kyrkoherdens klädsel var lila. Tulpanerna på altaret var lila och jag hade lyckats få på mig en tunn lila polotröja under den tolkriktiga svarta koftan. En lyckad men oplanerad matchning. Alla, som ville, fick komma fram och få ett korstecken i pannan. Tecknat av kyrkoherdens tumme. Jag fick teckna i hans panna och uttala orden: Ta emot korsets tecken för bot och försoning. Det kan inte hjälpas, men dessa symboliska handlingar blir förstärkning till alla ord. Att se alla dessa kors i våra pannor blev en påminnelse om livet. Vi är inte födda till död, utan till liv. Detta är en möjlighet genom korset. Många känner nog att korset är en symbol för död och elände. Jo visst. Långfredagen handlar om det. Ruskigt elände att ta död på Jesus på det där sättet. Vi får påminna oss om att berättelsen fortsätter. Korset är tomt. En symbol för liv.

Lite undrande. Lite funderande. Det skadar inte att vi uppmärksammas på vad korset egentligen betyder. Att i nästan direkt anslutning få dela nattvarden tillsammans var starkt. Kristi kropp för dig utgiven. Kyrkoherden tecknar som om han aldrig gjort annat. Kristi blod för dig utgjutet. Jag får vara med och ministrera vinet. Det är inte helt lätt att hålla kalken, servetten och samtidigt teckna, men jag tröstar mig med att det var säkert inte helt lätt för Jesus heller att sitta där och dela brödet och ge det till sina lärjungar och veta vad som låg framför honom. Jag bär inga sådana stora bördor. Däremot är jag i stor vördnad inför uppdraget . Tack att jag får.

Jag blev lite fundersam efter veckomässan och sopplunchen, eftersom det planerade besöket från en av kommunens servicegrenar helt uteblev. Jag gjorde några försök att nå ansvarig person på mobilen, men fick bara svaret: Personen du söker är inte anträffbar för tillfället. Var god försök senare. Jag försökte senare, men ännu senare var det ingen idé. Jag tror ändå att alla tyckte att det blev en fin stund av gemenskap och samtal kring korset, semlor, fasta, OS, sjukdomar, Försäkringskassans omöjliga beräkningar, nästa träff med mera, med mera. Soppan var förresten outstanding i smak. En turkisk kryddstark soppa. Vilken fastestart. Fastan håller nu på fram till påsk. Hur jag gör, alltså hur länge jag håller i, det återstår att se. Hänger jag i ända fram till påsk, så har jag inte större krav än att det måste finnas en knäckemacka med en ostskiva på. Inga stora pretantioner alltså. Finns kanske till och med möjlighet att bli bortbjuden på påskafton? Ett ägg och en knäckemacka! Vilken fest! På återseende med ett leende!

PS. Att fasta innebär ju att avstå från något. Om det inte vore för hälsans skull, så kanske min fasta inte skulle innebära att avstå från fast föda. Det skulle säkerligen svida mer i skinnet att avstå från bloggandet. Jag har inte tagit något beslut om detta. Du ser ju själv hur det har gått på första fastedagen. Någon bloggfasta tycks inte råda. Hur laddar man för en sådan? Bokskrivarsöndag? Psalmsångstextmåndag och så braska i med en fet bloggartisdag? Jag lägger dessa tankar i aska direkt.

Motiverad att äta en semla

Det finns människor som ställer in sitt liv efter OS-klockan i dessa dagar. Sedan finns det människor som går med i grupper på Facebook, som heter ungefär så här: "Vi som inte har ägnat en enda minut åt OS." Jag måste nog ställa mig mitt emellan, om jag ska beskriva mig själv. Visst, jag är superintresserad av sport och skulle gärna vara OS-ledig och nöta TV-soffan dygnet runt. Se alla live-sändningar och även alla sammandrag. Men jag har valt att spara min möjlighet till semester och kompledighet, när jag bättre behöver den. Jag jobbar och försöker kombinera det med att följa, främst svenskarnas, medaljstrider. Det finns sporter som intresserar mig mer och andra mindre. Skidskytte är spännande och perfekt för TV-publiken. Det är säkert stämning också att sitta där på läktaren och vifta med landsflaggan.

Skidor utan gevär är också något jag markerar i TV-tablån. För att inte tala om hockeyn, när den drar igång. Första matchen för herrarna går av stapeln natten mellan onsdag och torsdag. För detta har jag en plan. Jag ska försöka komma i säng någorlunda skapligt och sätter klockan på noll ett punkt trettio. Därefter ser jag matchen, säkert i Mr T:s och sonens sällskap. Om det blir seger, vilket jag räknar med, Sverige möter nämligen Tyskland, så får jag lägga mig glad och extra svensk, för att sova vidare cirka tre timmar. Det gäller att komma ihåg att sätta klockan för den andra väckningen, men vi är då fyra personer i hushållet som ska vakna och dottern är den som inte har varit uppe och nattsuddat. Hon får bli första väckare. Fast å andra sidan är jag lite av en Skalmantyp. Jag har en inbyggd klocka. Om det är extra viktiga tider som det ska vaknas till, så har den inbyggda klockan den tilläggsfunktionen att den väcker en gång i timmen. Det kan vara ganska besvärande, men känns ändå bra med någon slags checkning.

Tillbaka till OS-grenarna. Skidor som ger sig utför backarna är också på min intresselista. Allt från slalom till störtlopp följer jag med stort intresse. I och för sig har väl varje sport sin tjusning. Vi förstår att det ligger många timmars förberedelser bakom dessa få minuter i TV-rutan. Det finns många andra kamper innan själva tävlingen utspelar sig i Vancouver. Kampen mot motivationen, kampen mot skador, kampen mot tiden och kampen mot det egna psyket. Med två idrottssatsande ungdomar i familjen, så har vi följt den omtalade kampen på nära håll under många år. Träningar och matcher har varvats med bruten fot, brutet nyckelben, brutet näsben, finger ur led och avslitet korsband. Jag vill inte ge mig på en gissning hur många gånger fötter eller handleder har varit stukade. Lika omöjligt är det att räkna antalet lårkakor. Fotboll är för det mesta ingen sport, utan en skadediagnos.

Är det inte dags att sluta då, undrar säkert någon med all rätt. Vad är det som driver idrottaren att komma tillbaka? Att besegra skadeläget och ge sig ut på banan igen? Jag är inte själv aktivt utövande av någon idrott, så jag är kanske inte rätt person att svara på frågan. Men om jag ändå ska försöka, så tror jag att det i grund och botten finns en enormt stor kärlek till idrotten. Efter många års träning och aktivitet, så kommer kroppen också till ett läge då det är nödvändigt att hålla igång. Det blir en kick att träna, som personen mår bra av. De flesta av oss kan bara avundsjukt längta efter ett sådant tillstånd. Tänk att springa en mil och njuta av det. Så är det för båda våra ungdomar. För dem har det blivit en livsstil och något som de har valt att lägga mycket tid och kraft på. För att inte tala om motivation. Det går inte att fuska sig till framgång. Det är träning året om.

När då skadorna kommer, så blir livet annorlunda. Vår dotter har fått ta beslutet om att lägga fotbollsskorna på hyllan. Efter en knäoperation för några år sedan och ännu en i nästa vecka, så finns det ingen annan utväg. Det är slutspelat. Det är ett nödvändigt beslut, men därmed inte helt lätt. För nu börjar jobbet med skallen. Hur ändrar idrottaren inriktning när hon, sedan hon var riktigt liten, planerade att bli den första kvinnan i herrarnas fotbollslandslag? Vi vuxna försökte påtala att det var praktiskt taget omöjligt, men det hade hon svårt att inse. Någon ska vara först med det också och så hade vi en punkt på den diskussionen. Du förstår säkert att det har inte varit några problem med motivationen. Nu kommer alla följdfrågor. Vilken idrott är lämplig för ett instabilt knä? Långdistanslöpning? Boxning? Flera månaders hård rehabträning för att bygga upp lårmuskelaturen och så full satsning. Igen. Det är på den nivån vi pratar.

Jag lider med de aktiva då de skadas. Några påstår att det är självförvållat och att ingen har tvingat dem att slita ut hälsenor eller drabbas av muskelbristningar. Jag kan inte riktigt hålla med det ställningstagandet. Fast givetvis får var och en ta vilka ställningstaganden som helst, bara någon har mod att stå emot, när det är helt galna och farliga ställningstaganden. Det är kanske inte nödvändigt att jag drar in Förintelsen och Hitler i muskelbristningsdiskussionen? Förhoppningsvis förstår du vad jag menar. Jag tänker bara att det är mycket som i så fall är självförvållat. Om vi har valt att arbeta vid en maskin, så kan det också innebära skador. Eller jag kan ramla i trappan på jobbet, ska det då också räknas som självförvållat, eftersom jag har valt att tacka ja till ett jobb som har en trapp? Det går att driva varenda sak till sin spets, men jag undrar: Räcker det inte med att vi lider med dem som skadar sig, oavsett om det gäller idrottare eller kontorister? Jag hävdar att bakom alla elaka kommentarer kan det ligga en viss mån av avundsjuka. Vi blev aldrig de toppidrottsmän eller toppidrottskvinnor, som vi imponeras av i TV-rutan eller live.

För min egen del har det aldrig funnits avundsjuka. Jag hade redan på ett tidigt stadium klart för mig att idrott var något som jag skulle glädjas åt från läktaren. All annan aktivitet skulle utföras på amatörnivå. För hälsans skull och för nöjets skull. Om jag skulle ha satsat, så hade jag kanske mött Helen Alfredsson på golfbanan. Hon är årsbarn med mig. Nu är väl inte golf den mest hårt satsande sporten som vi kan komma på, men det var den första som jag kom att tänka på, som är lika gammal som jag. Ett kan vi enas om i alla fall. Hon har lagt fler timmar på gym, löparrundor och förberedelser inför tävlingar än vad jag har gjort och vad jag någonsin kommer att göra. Fast jag kanske har bloggat mer och skrivit mer överhuvudtaget?

Det är svårt att jämföra golf och författande kanske och ska jag tävla i författande, så kommer jag direkt att tänka på J.K. Rowling, som också är född samma år som jag. Rowling som är mest känd för sina böcker om Harry Potter. Jag lägger tävlingspennan åt sidan direkt. Jag saknar glöden för att kämpa med sådan motivation, mot tiden och mot psyket. Jag lägger hellre kampen på annat. Det har du säkert redan märkt. Resten av tiden använder jag just nu åt att zappa mellan OS-kanalerna. För att ge mitt stöd till svenskarna. De som är där av en enda anledning: De har bestämt sig för att vinna och ta hem medaljer till Sverige. Den glansen lyser på hela vårt land, så gläd dig! Lid med dem som lider. Gläds med dem som är glada. Känn sorg med dem som är ledsna. Jag tror att vi kan tänka så även när det gäller idrotten. För den är en del av livet. I OS-tider en stor del. Alldeles för stor del, enligt många. För min del får TV gärna sända dygnet runt. Vart fjärde år. Eller så kan de lägga vinter-OS på sommaren, när de ändå bara sänder repriser. Det skulle vara en välsignelse. Var får jag alla bra idéer ifrån? På återseende med ett leende!

PS. Grattis till Björn Ferry! Guldmedaljör och hoppandes som Benjamin Syrsa på blomutdelningspallen. Nog får vi underhållning av dessa hårt satsandes idrottsmänniskor. Kul att de orkar bjuda på lite jippo även efter avslutad tävling. Vi har smält i oss varsin semla idag. Med all rätt kan jag tycka, eftersom det är Fettisdagen. Den smakade extra gott, eftersom det var sonen som bjöd. Han ringde på min mobil på eftermiddagen och frågade när jag var på ingående, eftersom han tänkte ställa till med semlefest. Innan han åkte iväg till träning och sprang av sig alla kaloribomber som bombaderar våra kroppar. Värre för mig och Mr T som hamnade i hejarklacken framför TV:n. En dag vart fjärde år må det vara hänt. Eller vad tycker du?

Har du sett filmen "En busschaufför och gentleman"?

Så här fint har vi det! Med betoningen på ordet vi. Så här fint har vi det! Så utbrast ordföranden, när servitrisen kom med den första rundan av ölglas till vårt bord. Så här fint har vi det, är väl den mening som jag kan skriva helt utan att behöva tänka efter om jag får skriva den eller inte. Det här är första gången i min bloggarhistorik som jag har fått höjda varningspekfingrar och varningsord uttalade. Ordalagen var i stil med: Det här vill jag absolut inte bloggläsa om eller Det här ska inte in i protokollet. Jag som tidigare hävdat att det som inte kan få finnas med i bloggarljuset, ska inte få existera på styrÖLsemötena heller. Så nu känner jag mig lite bakbunden, men jag väljer att vara diplomatisk och skriver inte ut hela mötetsinnehållet i protokollet. Men för alla läsares skull, så gör jag ändå en antydan om vad det gäller. Där jag känner att även min gräns går för vad som passar sig eller inte, så väljer jag att säga att detta är utanför protokollet. Vissa punkter mår inte dåligt av att få bordläggas.

Inte nog med att jag är bakbunden och smygcensurerad. Jag har fått protokollönskemål också. Sammankallande, tillika ordningskvinnan önskade en lista på alla ölsorter som vi har provat. Jag tror att hon såg på mig att jag höjde, alternativt sänkte, ögonbrynen en stund. Jag var tvungen att fundera. Det går inte att säga ja och amen till alla önskemål direkt. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas bläddra igenom alla tidigare protokoll. Jag som aldrig går tillbaka och läser mina gamla bloggar. Jag framförde synpunkten, men den fick inget genomslag eller gehör. Alla, det är ju bara fyra. Jag insåg rätt snabbt att detta var inte i diskussionsläge. En lista ska det bli och jag får äran att läsa igenom fyra av mina gamla bloggar, alla med etiketten Protokoll. Så får jag mig en lektion i hur ni bloggläsare har det.

Lite fundersam är jag ännu över sammankallandes förklaring till att vilja ha en lista. Hon ville inte ögna igenom hela bloggen för att hitta ölsorterna. Men kära nån... är detta ett protokoll eller inte? Fast innerst inne tycker jag att hennes idé är god. Som så många av hennes andra idéer och bara för att hon är så underbar som kollega och vän och dessutom en ytterst kompetent och trevlig styrÖLseledamot, så ska hon få sin lista. Jag tror nämligen att den kan komma till glädje för övriga ölintressenter. Dessutom, tack vare att hon är en sådan underbar kollega, vän och styrÖLseledamot, så ska jag hålla löftet om att inte bloggavslöja vad hon inte börjar med före ICA Maxi. Lovat är lovat.

Jag och ordföranden sitter nu på hemligheten hur ett dygn på Ålandsbåten ska genomlevas och överlevas. Det finns en stor öppenhet i vår styrÖLse och där känner jag mig fri att ställa de här dumma frågorna, som jag drar mig för annars. Det var en mycket lärorik punkt på dagordningen. Jag och ordföranden lyssnade så att öronen stod på skaft och våra ögon höll på att trilla ur och ner i ölglasen. Vilken världsvan ledamot vi har fått med i vårt gäng. Hur världsvan däremot, får jag inte blogga om. Jag sitter bakbunden, glöm inte det. Det är inte många saker som får mig att glömma OS, men en sådan här kväll, så vet jag inte ens att det finns ett ord som heter sport.

Detta var en ytterst efterlängtad kväll. Jag var tvingad att ställa in ett bestämt datum på grund av sjukdom. Alltså, jag var riktigt sjuk. För en sådan här kväll skippar jag inte hur som helst. Jag försökte ända in i det sista kurera mig och vila mig i form och intalade också mig själv hur bra jag skulle må av att träffa dessa härliga ledamöter. Men nej, intalningen gick inte hem. Det fanns inte en chans att jag skulle orka. Så än mer efterlängtat var kvällens möte. Jag och ordföranden avslutade tredje träffen med den teckenspråkiga Frälsarkransgruppen och så mötte sammankallande upp på jobbet. VIP-kort med? Check! Cirka två timmar senare än vanligt gjorde vi oss hemmastadda i skinnfåtöljerna i styrÖLserummet. Så här bra har vi det. Ordföranden slog huvudet på spiken.

Trots att vi varit där många gånger tidigare, upptäckte jag krokar att hänga jackan på, som jag inte sett förut. Jo, de hade varit där förut. Sammankallade funderade på något lättare än raggmunk, men föll för trycket. Tre raggmunk och så en startöl. Har ni Helsinge Rököl? Standardfrågan. Tyvärr, men den är snart tillbaka i gästpumpen. Vi i styrÖLsen log mot varandra och jag vet att vi alla tre tänkte: Snart ett nytt möte alltså. Kvällens inledning blev därför Sleepy Bulldog från Gotlands bryggeri. Bryggeriets devis för detta öl är som följer: En Pale Ale med bett och hög svansföring. Namnet Sleepy Bulldog visar sig vara en kärleksfull hyllning till Krut - en 40 kilos Bulldog med sydafrikanska linjer. En riktig glädjespridare med många härliga egenskaper. Precis som ölet. Allt enligt bryggeriets hemsida. StyrÖLsen var enig. Detta var en värdig ersättare till Helsinge Rököl för att avnjutas till raggmunken. Vi gav den fyra sejdlar.

Vi som alla intygat för varandra att så speciellt hungriga var vi inte, smällde ändå i oss en rejäl portion raggmunk med goda aptiter. Mätta, däsiga och mycket lyckliga kom vi fram till det delikata bekymret att välja runda nummer två. Det bör nog ändå protokollföras att vi redan vid runda nummer ett, hade kört den småländska pubvarianten. Vi fick in smakprov. Så även vid runda nummer två. Det föll så ut att vi gick skilda vägar i valet. Sekreteraren, det vill säga jag själv och sammankallande, det vill säga hon som efterlyser en öllista, valde ett öl med namnet Single Target. Detta från Närke Bryggeri med devisen: Inget Blask. Det märkliga är att just det namnet går inte att hitta i deras öllista, men efter lite efterforskningar så hittar jag det i några nyhetsbrev. Ölet har varit ute och rest och bland annat funnits på tre pubar i huvudstaden, tillika tre pubar i Göteborg. Även Örebro på något enstaka ställe. StyrÖLsen vet också med säkerhet att det gjorde en liten visit på Bishop Arms ikväll. Vi ger det tre och en halv sejdel. Närke Bryggeri har vi testat förut och de kommer få nya chanser. De håller vad de lovar: Inget Blask!

Ordföranden gick sin ölväg och beställde in en Indian Tribute och inte vet jag om det var hennes tysta OS-hyllning. Mitt i mötet fick vi sms-besked om att Kulla tagit guld. Vilken tur att vi hade nära att höja våra glas. Skål för Kalla med en #Kalla. Ordföranden verkade mycket nöjd med sitt val. Av smuttandet att döma. Det undslapp henne några mmm, hmmm, mmm med jämna mellanrum. Indian Tribute, ett Oppigårdsöl. Om ölet går det att läsa följande på deras kurbitsmålade hemsida: Oppigårds Indian Tribute är vår hyllning till Indien. Det förpliktigar också att göra ett öl som med sin smak och doft också ger bestående minnen. Vi strävar ditåt. Och när man tror att man nått dit, så vet man att man kan komma ännu längre. Hur som helst, vi har nu bryggt detta öl ett antal gånger. Vi har succesivt ökat stamvörtstyrkan. Denna öl tog guld på StockholmÖlfestival 2008 och utsågs även av Svenska Hembryggarföreningen till Sveriges bästa mikrobryggda öl 2008. Tre sedjlar är ordförandens betyg.

Sekreteraren gör tillägget Oppigård 6,6%, Närke 4,5%. Jag gör inga procentkommentarer. Så till den viktigaste punkten på dagordningen. Fram med blanketter. Nu skulle vi beställa hem Helsinge Rököl till Systembolaget i Gävle och på så sätt göra en välgärning för staden. Allt löpte på bra. Tills vi kom till mängden. Det visade sig att ölet inte är tappat på flaskor, utan vi måste köpa en tunna. Innehållandes tjugofem liter. Varpå styrÖLsen helt plötsligt åtog sig helt oombett att festfixa en personalfest. Nåja, lite mer återstår väl än att fixa drickat. Men vad sägs om linedancekurs, Helsinge Rököl och westernstuk på maten? Blir det av, så lovar sekreteraren att öva upp sina munspelsläppar. Hur som helst, jag har lovat att kontakta bryggeriet i Söderhamn för att kolla deras vänlighet. Kanske vill de ge sina ambassadörer möjlighet att köpa ölet på flaskor. Min farmor är ju ändå född i Söderhamn. Det borde väl vara en rimlig connection?

En sådan underbar kväll är precis som Povel Ramel sa för länge sedan: alldeles för kort! Vi hade alla kunnat tänka oss en tredje runda, men måndagskväll, jobb imorgon bitti och trötthet, gjorde att vi istället bokade en nytt datum för nästa styrÖLsemöte. Annandag Påsk. Vilken fantastisk avslutning på årets mest fantastiska högtid och vilken fantastisk inledning på den nya arbetsveckan efter påsk. Hur fantastiskt det än är, så slår det inte den fantastiska upplevelsen vi hade efter avslutat möte. Vi kom ut i den kylslagna februarikvällen. Vi styrde stegen mot busshållplatserna vid Rådhuset. Vid biblioteket blir vi uppraggade. Av tvåans buss. Dags för den världsvana ledamoten att vinka in oss med orden: Kom flickor! Vi övriga två spärrade upp ögon och munnar. En stadsbuss. Detta händer en gång i livet, tänkte jag. Det var lika overkligt som vissa saker i Harry Potter-filmerna. Helt gratis åkte vi fram till den riktiga hållplatsen och vi bytte buss. Detta kräver en förklaring, menade både ordföranden och jag. Den kom, på treans buss och vi lyckades få en tonåring att byta säte. Det har heller aldrig hänt mig förut. Jag smågnolade den sista biten mot hemmet. Säga vad man vill om styrÖLsemöten, men de kan faktiskt vara lika underbara som en bal på slottet. Bara man ser till att välja in rätt folk. Se och lär omvärlden. På återseende med ett leende!

PS. Som sagt en hel del ligger nu utanför protokollet och en del annat är bordlagt. Det får ligga och marinera sig i en härlig öltunna och vem vet, det kanske mognar tills det är dags för nästa protokoll? Påsköl och en studieresa står antagligen på nästa dagordning och så vill i alla fall jag och ordföranden ha en en utförlig redogörelse över hur det var att åka förbi ICA Maxi. Nu den senaste gången. Tills detta kommer i bloggprotokollets ljus, så ska jag försöka smälta fascinationen över att romantiskt ha blivit upplockad av en stadsbuss. En vit springare, en limousine, en motorcykel. Ja, nästan vad som helst, men en stadsbuss? Absolut, sammankallande ska få sin öllista. Dessutom med egen etikett: ÖLlista.

Geléstrikland med hjärta för fotboll, Jesus och chokladdoppade jordgubbar

Imorgon kära bloggläsare är det internationella geléhallondagen. Jag borde beställa hem ett helt lastbilsflak åt min älskade svärfar och tippa av alltihop på hans infart. Inte för att han borde äta allihop, men för att han brukar kalla dem för jungfrubröst. Det uttrycket är han säkert inte ensam om, men det är en gullig liten beskrivning av kvinnobröst. Förhoppningsvis behöver inte de kvinnobröst som har ammat flera barn bli uppkallade efter marshmallows som har smält. Jag vet inte vad som skulle vara passande, men visst vore det trevligare om en chokladdoppad jordgubbe blev kallad för tanttutte? Med lite fransk brytning, så skulle det kunna bli en flott efterrätt på lyxkrogen. Tyvärr får svärfar stå över geléhallonen. Han bär omkring på åldersdiabetes. Det får bli en hälsning till världens bästa svärfar. Jag tänker på honom när jag ser ett geléhallon. Annars också. Imorgon är han i mina tankar på den mycket speciella dagen. Kom ihåg: Internationella geléhallondagen.

På något sätt känns det som om godistillverkarna har gjort upp detta och försöker föra oss vanliga medborgare bakom ljuset. De kör maskinerna med det sega rödfärgade godiset för fullt och fyller ask efter ask till Alla hjärtans dag. För att få sälja slut på alla överblivna askar, så kommer Internationella geléhallondagen direkt efter. Visst verkar det som jag har löst ett stort och okänt mysterium? Det har nog ingen större effekt på de stora världsproblemen, men nog borde det kunnat ha bli Internationella lakritsdagen lika gärna?

Okej, jag ska inte låta den här bloggen sticka iväg i en massa spekulerande om godistillverkarnas fifflande och pengainkassering, utan hålla mig till väsentligheten i livet. Det är Alla hjärtans dag. Låt oss börja bakifrån. Med ordet dag. Detta är en dag av årets trehundrasextiofem. Hjärtan vet vi alla vad det är. I kroppen sitter ett och som är nödvändigt för att vi ska leva. Utan hjärta dör vi. Bokstavligen. Utan hjärta kan vi dö även bildligt. Jag har en stor förkärlek till hjärtan. Dels för att jag gillar formen, men också för att det står som symbol för något varmt, levande, rött, kärleksfullt och brinnande. Något som klappar för att hålla igång livet. Något som klappar för andra. Jag tror att du är med mig så långt. Låt oss så stanna inför ordet alla. I samband med de övriga orden, så känns det som om vi stöter på problem här. Är detta en dag för alla?

Jag tror att de flesta av mina bloggläsare vet att jag är en person som tar första bästa tillfälle till att fira i livet. Alla hjärtans dag är inget undantag. Jag utdelade små presenter redan igår till mina älskade barn och min älskade make. Bara för att de är så älskade av mig. Jag vet mycket väl att det inte sitter enbart i gåvorna, utan lika mycket i kramen och i orden: Jag älskar dig! Gåvorna fick bli en symbol. Det är saligt att giva. Ja, det gör mig glad faktiskt. Idag har kottarna varit ute på vift, så Mr T och jag fick dela den här dagen på tu man hand. Vi lagade en riktigt god söndagsmiddag och korkade upp en flaska rött och det bästa av allt, vi tog oss tid vid matbordet. Vi satt där i de levande ljusens sken och delade livet. En gåva, så otroligt vacker.

Trots att livet är så gott mot mig, så kan jag ändå inte låta bli att snubbla in över ordet alla igen. Det går ju att dra upp hur många exempel som helst på människor som idag inte har fått gåvor. Ingen ros, inga jungfrubröst, inga kort, ingen god middag, ingen biobiljett, ingen välgångsönskan på Facebook. En liten pojke som är i femårsåldern har idag blivit utnyttjad på ett hotellrum i Thailand. Utnyttjaren är en kåtbock från Sverige. En filipinsk kvinna utnyttjas som sexslav långt ifrån sin hemby. Männen kommer från alla möjliga olika länder. En man ligger i sitt knarkrus på en allmän toalett någonstans i Stockholm. En åttiofemårig dam sitter sedan många år ensam och isolerad i sin lägenhet. Hemtjänsten har fyllt veckoransonen av färdigförpackad mat i kylskåpet. Alltihop står obrutet kvar på samma hylla, som den sattes in på. Idag är det Alla hjärtans dag och precis som på julaftonen, så påminns många människor om hur ensamma de är och hur de lever i avsaknad av kärlek.

Jag har en känsla av att försäljningshysterin över Valentin-artiklar har minskat eller så beror det på att jag inte har varit så mycket på stan den senaste tiden. Jag skulle vilja använda dagens bloggutrymme till en uppmaningsplats. Ta tag i den här dagen. Passa på att säga till dem som står dig nära att du älskar dem. Gör upp eventuella oförrätter. Visst, vi kan gärna uppmuntra varandra med små gåvor eller avnjuta lite extra gott till fikat eller på middagsbordet. Men samtidigt kan det få bli en dag till eftertanke på hur vi ska kunna sprida kärleken över världen. Kärlek är bara ett ord som kan skrivas eller uttalas. Men dess verkan måste ske i handling. Jag tror att där har vi ett mysterium att lösa som kan påverka världsproblemen. Något helt annat än geléhallonen alltså. Vi kan börja med kyrkan. Det finns hur många bibelord som helst som talar om kärlek. Jag har för mig att enbart i Nya Testamentet, alltså andra halvan av bibeln, så finns det tvåhundratjugosju verser som innehåller ordet kärlek.

Ändå verkar det ha blivit enbart ett ord, som oftast stannar i skrift eller uttalat, men är helt verkningslöst. Det står även i bibelordet: Se, hur de älskar varandra, när det talas om församlingen. Men verkligheten visar att det finns så många oförrätter och elakheter inom församlingar och det är inte ovanligt att det förklaras med att i församlingarna finns det människor. Jag kan gråta av en sådan förklaring. I församlingar finns nämligen inte vilka människor som helst. Där finns visserligen vanliga människor som du och jag, men som har valt att följa Jesus. De har tagit emot honom i sina hjärtan och bekänt hans namn. Ett tecken på att de är räddade, frälsta, från ett liv som innehöll hinder i relationen till Gud. Jag tycker det verkar som om vi inte släpper de där hindren, utan drar med oss dem in i den kristna gemenskapen. Det blir mest snack om Guds ofattbara kärlek och om hur vi betraktar oss som syskon. Det verkar som om det är den där omtalade syskonkärleken, som innebär tjuvnyp och godisstölder. Vi verkar inte ha vuxit ur sandlådan. Istället för sandkakor så kastar vi hinkar med skit på varandra. Låt oss genast sluta upp med sådant dravel. Jag begär inte att vi ska älska alla. För det tror till och med jag är en omöjlighet. Men vi kan sluta upp med att hata varandra. Det är mer kärlek i icke-hat än i icke-kärlek. På något konstigt vis tycker jag faktiskt det.

Om nu vi ska få Alla hjärtans dag att gälla alla, så kan vi inte bortse från vår egen del av tillvaron. Det börjar alltid med oss själva. Visst, det är frestande att titta på någon annan människas tillkortakommanden. Det är enklare, gör inte lika ont och kan till och med verka roande. Det vi inte tänker på är att vår egen kärlekslöshet finns kvar. Det är ungefär som att smita undan städningen eller disken och tro att den inte finns kvar när man kommer tillbaka. Vi kan inte rättfärdiga våra egna brister, genom att oja oss över andras. Vi kommer inte undan livsstädningen eller livsdiskningen. Det vi får förlita oss på är att vi har en vän som, en gång för alla, har tagit alla de här problemen och bekymren på sig. Känner du honom som till vår jord, kom för att tala kärlekens ord? Ensam, föraktad, hatad han blev. Syndares vän, i döden man drev. En gammal sjuttiotalssång. Den känns högaktuell. Inte ens Jesus hade varit inräknad i Alla hjärtans dags-firandet. Därför vet han hur det känns. Att stå utanför. I knarkarkvarten. På bordellen. Känner du honom? Minns att till och med Petrus förnekade. Tre gånger. Lika många gånger som antalet ord i Alla hjärtans dag eller i betygelsen Jag älskar dig! Lika många gånger som Petrus hade förnekat, fick han svara på frågan: Älskar du mig? Lika många gånger svarade han: Herre, du vet att jag har dig kär. Så får Petrus uppdraget av sin Mästare att leda de första kristna och sprida budskapet vidare. Uppdraget står kvar. För kyrkan, för församlingen, för dig och för mig. Vi ska låta det spridas vidare. Till alla hjärtan. På återseende med ett leende!

PS. Vi har fått hem en trött men mycket lycklig son. Han åkte till Bollnäs klockan sju i morse. Bollnäs, vilket passande ortsnamn för att spela SMspel i Futsal. Femmannafotboll inomhus. Hans pojklag som han tränar har gått vidare till spel i Göteborg om några veckor. Där ska åtta lag göra upp om SM-titeln. Laget från lilla Hille ska bland annat möta Brommapojkarna. Ett av de bättre pojklagen i Europa. Mitt hjärta gläds med sonen och fotbollsgrabbarna. Jag vet hur mycket hjärta och kärlek till sporten, som ligger nedlagt hos min grabb. Ett hjärta och en kärlek som han är suverän på att sprida vidare. Jag önskar dem allt gott och hoppas att Gestriklands Fotbollsförbund bjuder till på resan till Göteborg. Det här är en ganska unik händelse för ett pyttelitet fotbollsförbund och många gånger ett mycket inskränkt sådant. Nu finns det chansen att inte agera lika segt och konstlat som geléhallon. Låt det mer bli som lakrits med citronfyllning. Hillefärgerna. Svart och gult.

Benny och Vancouverelden brinner

Det råder en sanslös frihet i att ställa klockan på strax innan tre mitt i natten och veta att det går bra att sitta uppe en stund och sedan göra en ny ingosning i sängen. Jag och Mr T sitter bänkade framför TV:n, för att följa invigningen av OS. Vinter-OS à la 2010. I Vancouver. I Kanada. När den är slut om ett par timmar, invigningen alltså, så planerar vi för ett par timmars sömn igen. Det blir till att sätta väckarklockan, så att vi inte missar Melodikrysset. Som jag har sett fram emot denna lördags förmiddag. Att bara få vara. För vissa kan det låta trist. Jag bryr mig faktiskt inte om detta. För mig låter det nödvändigt.

Det är inte så ofta som vi ser på OS-invigningarna, så jag tycker inte att det känns så konstigt att vi nu sitter här. Det kommer att dröja fyra år till nästa gång. Då är det vinter-OS igen. Låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu är det Vancouver. Eller Vankuver som norrmännen säger. De borde straffas med att inte få några guldmedaljer alls i skidåkning, men sådana tankar har inget att sätta emot deras verkliga framgångar. De har det ju i modersmjölken att gå på tur upp på fjället varje ledig stund. Vi hamnade också i den lunken, Mr T och jag, när vi bodde i Norge. Jag minns speciellt en januarisöndag, jag minns till och med datumet, den tjugoandra, då vi for upp mot Holmenkollen och likt norrmännen gick på tur. Det var så koselig och vi koste oss. Solen sken och snön gnistrande. Vi hade självklart ryggsäck med matpakke med oss. Vi hade nog inte införskaffat några lusekoftor då, men de turister som såg oss, kunde säkert tänka att: Norrmännen de vet hur man tar tillvara på dagen. Vi satt där och njöt och såg turistbussarna komma och gå. Holmenkollen bör ses när man besöker Oslo. Likaså Vigelandsanlegget och Akershus fästning. Edvards Munchs konst på Munchmuseet också. Jag lämnar Norge och Oslo. Norrmännen kommer nog att få tillräckligt med utrymme ändå i detta OS. De behöver inte min blogghjälp.

Nu sitter jag här och nästan livebloggar framför TV-rutan. Indianer, ett samlingsnamn för ursprungsbefolkningen, har intagit scenen. Med rytm och med vackra kläder. Jag kastas drygt trettiofem år tillbaka i tiden. Det är långt från invigning och glamour. Arenan är en sjukhussäng på Karolinska sjukhuset. Jag var för svag för att gå själv eller för att sitta i rullstol. Sköterskorna och min mamma drog ner mig i transporthissen, ner till den stora samlingssalen. Den var fylld av människor. Mest barn. Sjuka barn, från olika avdelningar, med olika diagnoser. Det var inte konstigt med skalliga huvuden eller droppställningar. Det var inte ens konstigt att jag låg i sängen.

Det som var konstigt var indianen. Med bar överkropp och skinnbyxor. En enormt stor och färggrann fjäderskrud. Målningar i ansiktet och på armarna. Jag var fascinerad. Alla fick ett svartvitt kort. På honom. Han kom fram till min säng och lämnade kortet. Jag fick ett ögonblicks närbild av indianen. Den minnesbilden gav många timmars reflektioner resten av livet. Mötet med det nya och mycket fascinerande. Han gjorde ett tecken över min sjuksäng och så fick jag en kram. Han doftade värme och kropp utan parfym. Han damp ner som en skänk från ovan i en ganska slentriananpassad tillvaro. Ett avbrott från provtagning, röntgen, lavemang, vila, sjukhusskola, medicinering, droppställningskoll, vila, lekterapi, undersökning, vila. När jag pratade med pappa hemma i Småland samma kväll, så fick han hela fascinationen över indianen per telefonlinjen.

För en stund var jag mer på barnmedicin på Karolinska, på avdelningen för njursjuka, än på OS-invigningen. På Karolinska, där dörrarna var mörkt vinröda. Samma färg på dörrarna som på blodpåsarna vid operation. En av mina bättre dagar, då jag var uppe på benen, så smällde en dörr upp från sköljrummet. Det minnet satt kvar som en bula i pannan i flera veckor. Jag följde fascinerat hur den ändrade färg från dag till dag. Mamma och sköterskorna verkade oja sig väldigt över detta. Själv tyckte jag bara att det var rätt coolt. Allt var nästan bättre än att bara ligga i sängen. Ibland funderar jag på om det är därför som jag ogärna går och lägger mig mitt på dagen. Jag har fått min dos av liggande under mina första tio levnadsår. Jag vet inte. Det finns de som får betalt för att utforska sådant. Kuratorer och terapeuter och sådant. När de ändå håller på kan de fundera på om det är vettigt att gå upp mitt i natten för att titta på OS-invigning.

Om vi då även tillägger att jag sitter och bloggar mitt i natten, så finns det både sport- och bloggnördsvarning. Nu bloggar jag bara för att jag kan och vill. Det är så ljuvligt att vara hemma. När invigningen är avklarad, som till stor del går ut på att kommentera ländernas klädval, så blir det några timmars omladdning för kryssandet med Anders. Jag missade honom förra lördagen. Så även Mr T som då var och trudeluttade i Falun. Lite extrajobb som det kan bli ibland. Mr T bodde också på hotell förra helgen. Vilket världsvant par vi är Mr T och jag. Falun och Uppsala. De båda städerna har väl egentligen bara ett U i namnet gemensamt med OS-värdstaden Vancouver. Där alla kringresande vinteridrottare nu befinner sig.

Utöver OS-följande och melodikryssande ska Mr T och jag ta en match mot snön idag. Det är vi vs islagren. Jag har den senaste veckan varit i Uppsala, Stockholm och Uppsala och jag har med egna ögon konstaterat att vi har mer snö här än de båda städerna tillsammans. Nu menar jag inte snömängden totalt. Utan på höjden, i centimeter. På alla garageuppfarter i vårt kvarter ligger ett tjockt snölager. Vi har verkligen gjort allt för att hålla undan snön, men ändå har det av någon konstig anledning bildats ett kompakt lager. När vi hackar bort en bit, så liknar det en fyrkantig marknadskaramell. Vet du vilken sort jag menar? En sådan där färggrann mojäng, som enbart innehåller socker och karamellfärg och som smulas sönder i munnen så fort den passerar läpparna. Jag är inte alls förtjust i sådana. Ska marknadsknallen locka mig får han bjuda på brända mandlar. Garageuppfarten påminner inte om brända mandlar, inte om polkagrisar, utan helt enkelt den där sockriga fyrkanten. Jag har dock en känsla av att istäcket inte kommer att falla sönder lika lätt. Nu ska det åtgärdas och sedan får vårsolen göra resten.

Överlever vi Projekt Is i karamellformat, så finns det några andra högar att åtgärda också. Jag vet inte om du minns att vid datorernas införande i de svenska hemmen, så skulle papperssamhället försvinna. Den siaren sitter säkert i en husvagn på Kiviks marknad på somrarna. Det finns lika lite sanning i detta påstående, som i spåkvinnans utläggningar. Det är helt sjukt vad papper det blir. Nu tänker jag inte på reklam och dagstidningar, utan på allt annat som har med hushållsekonomin att göra. Även om nästan allt sköts med internet, så blir det A4-handlingar ändå. På tal om reklam så går det att avsäga sig den i brevlådan och på så sätt minska återvinningshögen, men helt fri från reklam går det inte att göra sig. De smyger med den och så ploppar den ut ur dagstidningen, ur ICA-kuriren, ur Allt om historia, ur Datormagasinet, ur tidningen Studio. I bokklubbsmagasinet, som jag endast är med i för att uppdatera mig på nyheter, ramlar det också ut den ena bladet efter det andra. Ytterst onödigt att få reklam om dekormålat porslin bara för att jag är bokälskare. Men jag bloggar om det, så någon nytta har reklamen gjort. Idag ska Projekt Pärmsortering genomföras och vet du, jag gläds åt det. På återseende med ett leende!

PS. Igår var jag i Uppsala i tjänsten. Det gick inte att ta Upptåget på vägen ner. Ja, det där stämmer förstås inte. Jag ber om ursäkt, men detta är inte optimal bloggtid. Klart att det hade gått att åka med Upptåget på vägen ner. Men tiderna passade inte och eftersom jag inte skulle softa tillsammans med en kollega, så valde jag ett regionståg med SJ. Hos några människor i regionen så är det Upptåget eller inget alls. Det hörs på deras tonläge att jag betraktas som galen om jag väljer något annat. Eftersom jag har ett klippkort på ett tiotal resor i tjänsten med Upptåget, så tänkte jag satsa på det på hemvägen. Det var innan jag visste att Upptåget för den eftermiddagen hade bytt namn till Ståupptåget. Utan att för den skull bidra med det minsta lilla komiska inslag.

Det föranleder mig att ställa frågan till ansvarig myndighet hur det kan komma sig att man inte får överfylla exempelvis ett konserthus eller en kyrka på grund av brandföreskrifter, men man får överfylla ett tåg. Det satt människor och hundar på alla tillgängliga säten. Det satt människor på golvet i gångarna. Det satt människor på avlastningshyllor. Som om inte det räckte så stod det människor överallt också. Jag tillhörde den ståuppande skaran och fick med nöd och näppe av mig den röda duffeln och lyckades placera den på duffelhyllan. Då var ett problem ur världen. Återstod bara att se hur problem nummer två och tre skulle lösas. Det vill säga jag och min väska. Det hade inte hjälpt med en extravagn. Det hade inte hjälpt med två heller.

Jag vet inte om det bara var jag som tänkte på vilken katastrof det skulle kunna bli om det hände en olycka. Jag vågar stå upp för min åsikt och säga att det vore ett sant nöje att dö under en konsert i jämförelse med att göra detsamma i en tågkupé i fredagsrusning. Jag hade förresten en nära-döden-upplevelse under tågresan, eftersom jag tvingades ta del av ett mobilsamtal som damen bakom mig inte hemlighöll för omvärlden. Någonstans därute har jag en namne som är totalt j-vla slut i huvudet och det har damen sagt till Benny hur många j-vla gånger som helst. Men han, Benny-stackarn, verkar ha brunnit i huvudet han också. Allt enligt damen på Ståupptåget. Jag såg ingen annons. Men hon kanske var inhyrd av Tågkompaniet? Sittnerkomik när den är som sämst.