Nu får Alfons Åberg flytta ut från mig

Igårkväll ville yngsta tonåringen bygga snölykta. Jag är så glad för mina tonåringar som fortfarande har förstånd att prioritera roliga saker och att de har humorn i behåll. De är för den skull inte slarviga, oansvariga eller oförståndiga. Det ena behöver inte ta ut det andra. Så frågade hon om inte jag skulle följa med ut. Det var precis efter iordningställandet av pepparkaksdegen. Degen vilade i kylskåpet, men allt det andra vilade på arbetsbänken och det behövdes en hel del upprensning och diskning. Så min tveksamhet till snölyktebyggandet kunde inte döljas. Jag la mig till med Alfons Åberg-kommentaren: Jag ska bara...

Tonåringen ställde då en följdfråga. Vilket är roligast? Bygga snölykta eller ta undan i köket? Jag funderade en kort stund och kom självfallet fram till att snön lockade mest. Tonåringen hann ut först och såg förvånat på när jag öppnade dörren, rustad upp till hjässan för uteliv. Stövlar, rejäla handskar och mössa. Snön var helt perfekt att krama till bollar och resultatet blev en stor och härlig snölykta. Utan att överdriva tror jag att det var den största snölyktan någonsin i Hille. Det skulle kunna bo amerikaner i huset där snölyktan stod framför, stolt och ståtlig. Dessutom lysande. Det var så härligt att bygga, så det gick bara av farten att få upp en liten snögubbe också. Med mössa, halsduk, morotsnäsa och kvast. Nöjda gick vi in. Det är roligare att bygga i snö än att rensa köket. Ingen tvekan.

Det är så fantastiskt med köksröjning. Den finns kvar som när man lämnar den. Disk, torkning av bänkar och undanplockning. Så var inte rädd för att lämna det en stund. Du har allt det nödvändiga kvar och på något konstigt sätt går det lättare efter att du har gjort något roligt emellan. Tänk att det ska behövas en tonåring för att komma på denna sanning och dessutom med förmågan att ställa saken på sin spets med en klurig fråga, så att en gammal mamma förstår att det gäller att ta tillvara på roligheterna. Kramsnö finns det inte alla trehundrasextiofem dagar på året. Disk däremot finns det varenda eviga dag på året. Nu har du väntat länge nog på dagens bildpublicering. Varsågod.

12 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Jag tycker att det passar med en glassbild nu efter allt skrivande om den kyliga snön. Från kylig snö till kylig glass. Skillnaden på idag och när bilden togs i somras, är cirka 30 grader. Bilden är tagen en varm sommardag i slutet av juli. Mr T och jag stannade till i Söderköping på väg ner till Småland. Det är inte närmaste vägen till Småland, men absolut den godaste. Glasscaféet heter Smultronstället och det gör verkligen skäl för namnet. Jag är lite förvånad över att jag inte ser gladare ut på fotot, eftersom jag brukar påstå att det är omöjligt att vara ledsen ihop med en glass.

En av orsakerna till att jag ser lite sammanbiten ut är nog att jag strax före att glassen kom på bordet blev getingstucken. Det är förenat med en viss oro. Man vet ju aldrig hur man ska reagera. Fram med en sockerbit, blöt den lite och tryck mot sticket. Det ska enligt expertisen på getingstick dra ut giftet. Så stoppa inte sockerbiten i munnen eller i kaffekoppen. Utan kasta den. Utan att för den skull låta fler getingar komma dit och suga i sig godsakerna. Allt slutade lyckligt med sticket och som du ser så fick jag en fin tröst i form av en härlig glass.

Tillbaka till dagens verklighet. Jag fick använda vindrutetorkarna på högsta hastighet i morse då jag körde till jobbet. Bensinmätaren lyste rött, som den gör ibland då en tonåring senast körde den. Jag ansåg att bensinen skulle räcka till jobbet där det väntade luciafirande. Valet var inte så svårt om jag skulle stanna och tanka eller komma i tid till luciaframträdandet. Det finns roligare saker att göra när det ösregnar en tidig morgon i mitten av december. Lite avkyld satte jag mig och väntade på luciatåget. Märkligt så mörkt och kallt det kan vara inomhus så här års. Märkligt så ljust och varmt det kan bli när Lucia kommer med sina tärnor. Efter en stund kom även stjärngossarna och då blev det livat i Staffans-sångerna.

Efteråt väntade kaffe med lussebullar och pepparkakor. Levande ljus på borden och en stunds trevlig samvaro med arbetskamraterna, innan lysrörslamporna tändes och det var dags att ta itu med dagens arbetssysslor. Det känns som om det skulle behöva en lysrörsknapp för kroppastollen också, med av och på, så att det gick och få lite smidig energi. Det känns som om vi är många som går på sparlåga nu. Jag kommer att arbeta en vecka till. Sedan blir det ett lååååångt jullov. Hur långt avslöjar jag inte idag. Det kommer säkert att märkas i bloggen så småningom. Jag kan säga så här: När granen åker ut, ja, runt Knut, då är det på bloggarens jullov slut! Dit är det långt. Ett helt annat år. På återseende med ett leende!

PS. Yngsta tonåringen och jag vände på en femöring i hallen och hämtade upp Mr T som skulle in till jobbet, då alla andra slutar sina dagsverk. Vi vände, för vi tänkte inleda helgen med lite avkoppling på stan. En och annan julklapp skulle det kunna bli. Fast det blev inte det. Det blev sådana där saker som vi sällan köper, men som ändå är så roliga att plocka upp när vi kom hem. Mest nöjd är jag med en utanpåskjorta i murriga färger som hängde där för halva priset. Det var inte min storlek, så jag var tveksam. Jag tyckte så mycket om den, så jag provade och som genom ett under var det min storlek. Yngsta tonåringen hittade äntligen ett par svarta stuprörsjeans som har varit eftersökta en längre tid.

Halsband är en av mina stora passioner, men jag märker att ögonen gärna tittar på ringar och armband numera. Idag föll mina båda blå på ett rött härligt armband och jag kände mig både onyttig och nöjd. Fram med lite julfester, så ska jag låta det pryda handleden. Trötta satte vi oss på bussen och åkte hemåt. Hockey och arbete tog hand om männen i hushållet, så vi tjejer fick TV-soffan för oss själva. Det var Idol som gällde och vid bloggens start levde ännu hoppet för Alice från Gävle. Nu vet jag att det var Kevin som tog hem förstaplatsen och det känns bra. Jag tycker att Alice har gjort det bra. En andraplats i sammanhanget är mycket hedrande.