Mattan är hängd

Ser på bloggstatistiken att jag har bara publicerat 100 bloggar under innevarande år. Jag skriver bara, för jag tycker egentligen att det borde vara fler med tanke på att bloggen är min melodi. Så jag sätter raskt igång med min etthundraförsta. Första dagen på semestern. Det är något speciellt. Kroppen och tankarna går fortfarande runt i etthundraåttio kilometer i timmen. Jag vill ständigt vara på och aktivt med. Jag har fortfarande arbetstempot pulserande i blodet och det har inte varit måttligt pulserande den senaste tiden. Så försöker jag infoga några revolutionerande tankar i hjärnan. Du har semester. Du ska inte tillbaka till jobbet förrän om sju veckor. Med helger inräknat så är du ledig i hela fyrtionio dagar. Ta det lugnt. Koppla av.

Det är helt klart lättare sagt än gjort. För när hjärnavdelningen nås av nyinkomna meddelande, så blir avdelningschefen för ordningssamma arbeterskan både lite pissed off och lite förvirrad. Ska något som har varit så ihållande och utan uppehåll, som mitt arbete, helt plötsligt bara ersättas av barfotafötter, frukost-när-det-passar och hängmattagungning? Jag står med ett ben i varje läger idag. Jag har inte helt kommit ifrån den arbetssamma rytmen och inte helt och fullt förstått att jag är ledig. Det känns till och med lite märkligt att bloggskriva det.

Känner jag mig själv rätt efter fyrtiofyra års bekantskap, så ska det nog inte ta så många dagar förrän jag verkar vara den mest rutinerade semesterfiraren. Jag brukar kunna njuta. Är jag på stranden, så är jag på stranden. Är jag på kvällskonsert utomhus, så är jag på konsert utomhus. Städar jag förrådet, så städar jag förrådet. På semestern brukar jag ta det som det kommer. En dag i taget. Jag tar av mig klockan och helt plötsligt spelar det ingen roll om klockan är elva på förmiddagen när det blir frukost eller om vi spelar kubb i trädgården halv två på natten. Passa tider kan jag göra resten av årets 45 veckor. Tänk så mycket tidspassning det kommer att bli.

Mr T och jag har trevliga planer framför oss. Vi ska njuta av det danska ljuset, gemytet, ölen och vinet. Ett wienerbröd om dagen ska vi också unna oss. Jag tänker sila sanden mellan tårna och räkna vindkraftverk. Danmark är ett land som jag inte skulle vilja bo i, men som har hela mitt sommarhjärta. En gång per år vill jag gärna dit. Det känns lika viktigt som ett besök i Småland. Ett drömjobb vore att bli researrangör i Danmark och i Småland. Tänk att få ta med människor till alla små idyller. Stackars tyskar som bara får se glasbruken när de är i Småland och Legoland när de är i Danmark.

Vi ska stanna till i Uddevalla och göra avstickare till västkusten. Längtar efter alla fiskeläger med färska räkor och solvarma klippor. Jag ser fram emot att göra en runda till Trollhättan med omnejd och försöka få en bild av Mr T:s rötter. Alltså, hur de växte innan hans farfar kom till Sandviken som arbetskraft till Sandvik. Det ska bli spännande. Förhoppningsvis håller det vackra sommarvädret i sig. Jag gläds med mig själv och med alla andra som har semester, men samtidigt lider jag lite med familjens ungdomar som båda två åkte iväg till respektive jobb idag. Fast blir de lyckligare av regnigt väder? Nej, egentligen inte.

Helt klart så är det inte språket som drar oss till Danmark. Jag ringde till hotellet idag för att checka några saker och hallå... Det borde finnas en tolkservice, så fort landsnumret 45 slås. Det gladde mig att hon som satt i hotellreceptionen verkade ha lika svårt att förstå min svenska. Nåja, en något tillputsad småländska med inslag av göteborgska och kanske även lite gästrikemål. Jag fick i alla fall svar på mina frågor. Tror jag. Det visar sig när vi kommer dit.

Jag har förvissat mig om att hotellet har trådlöst internet, så det borde komma en utlandsrapport någon gång framöver. Det ingick tydligen i hotellavgiften. Alltid något. För det är inte kul att gå in på Forex och växla svensk valuta till dansk. Tretusenåttahundra svenska kronor blir i ett kick förvandlat till två och ett halvt tusen danska. Fast det är hedersamt av dem att inte ha euro. Men jag vet inte om det är värt 51 öre extra per krona. På återseende med ett leende!

PS. En av mina favoritskådespelerskor, Meryl Streep, fyller sextio år idag. Det är väl imponerande med tanke på att hon helt nyligen gjorde en fantastisk insats i rollen som mamman i Mamma Mia. Där verkade hon inte en dag äldre än 35. Grattis på högtidsdagen! Hade du varit här, så hade du fått kaffe och dammsugare. Semesterfirarna har i alla fall insett njutningen av Bistro-kaffe på altanen.

Tight program innan friheten

Idag har det inte alls varit någon vanlig dag. Jag har nämligen burit tights i ett officiellt sammanhang. Jag som tidigare bara har kunnat sträcka mig att gå iväg till kvarterslokalen, som ligger inom synhåll från vårt hus, om jag har haft tights. Om jag skulle gå till sophuset, som ligger några husrader längre bort, så har jag definitivt bytt om. Jag tightsövade i torsdags. Då bar jag svarta tights till en svartblommig kjol under konfirmationsrepetitionen i kyrkan. Ivrigt uppmuntrad av kollegor, så kändes det rätt okej.

Idag kom stora tightsexamenprovet. Saken är den att jag för en tid sedan sprang på en klänning på MQ, som jag föll pladask för. Jag funderade vad det var som gjorde att jag så fullkomligt förälskade mig i den på en gång. Jag var inte ens på jakt efter en klänning, utan var bara shoppingsällskapsdam åt min dotter, som var på jakt efter ett linne. När hon stod i provrummet, så tog jag en sväng igenom butiken och där hängde två klänningar kvar. En i min storlek. Så lätt kan kärlek uppstå. Jag provade den och jag gillade det jag såg. Den hade allt som jag tycker om. Mörkblå botten med knappnålshuvudstora vita prickar. Liten rundad krage. Knäppning. Puffärmar. Avskuren under bysten. Knytband bak. Lätt klockad kjol och ett tyg som bara är så ljuvligt att bära.

Jag vet, det låter för perfekt. Ingen klänning har allt i ett provrum. Felet med min nya älsklingsklänning var längden. Alldeles för kort. Jag skulle aldrig tänka mig att gå ut i en så kort klänning. Straxt ovanför knät. Barbent är inte att tänka på. Inte ens med indragande snygga tunna strumpbyxor gör en sådan klänning sig besvär att försöka få vara med på ett hörn. Livet är inte lätt må jag säga. Här står jag helt nyförälskad i en Bullerbydröm, som jag inte kan använda. Vi har alla våra motgångar i livet. Min har dessutom ett pris. Fyrahundranittionio kronor. Inte så farligt för en djup kärlek.

Min dotter kom ganska snabbt med förslaget: Mamma, du kan ha ett par vita tights. Jag kände hur tveksamheten ramlade över mig som tennisbollsstora hagelkulor. Jag? I tights? Hur ska detta gå till? Jag befinner mig på en tightslös planet och tightsen har aldrig sett bloggaren. Jag gav idén en chans och marscherade iväg till tightsbutiken på övre plan i gallerian. Jag snurrade på ställningen och högg ett par. Brydde mig inte om att prova utan måttade storleken. Ville helt enkelt inte förstöra en så lyckad shopping med att dra långkalsonger på halva min kropp.

Storleken var rätt. Efter chock-köpet av trikåerna, så har nästan hela världen varit iklädd tights. Det är väl ungefär som när man köper bil. Helt plötsligt åker alla andra i samma bilmärke. Förut var mina bilögon inställda på Saab. Nu åker alla Audi och VW. Samt bär tights.

Grejen är den att jag tycker det är snyggt på alla andra. Vad fin du är, kan jag säga till en arbetskamrat. Själv står jag i mina älsklingsjeans. Peppad av dottern och så även av kollegor i torsdags, så drog jag ett djupt andetag idag på morgonen och mötte omvärlden. Klädd i min älsklingsklänning och ett par vita tights, som fick mig att tänka på min morfar. Han som bar långkalsonger långt före tightsmodet var uttänkt.

Så nu har jag fått ännu ett minnesmärke i livet. Jag tog körkort den 14 maj. Tog studenten den 8 juni. Gifte mig den 5 juli. Bar tights den 21 juni. Stora händelser och ändå kommer den här dagen aldrig bli ihågkommen som de långa kalsongernas intåg i Gävle stads stora kyrka. För idag var det annat som var större. Det verkar helt osannolikt, men så är det. Jag tvingas lyfta av mig fåfängans ok och rikta blicken mot något av bestående värde.

Idag stod trettiosex underbara ungdomar uppradade utanför Heliga Trefaldighets kyrka. Det var dags för konfirmation. Målet var nått efter flera månaders konfirmationsläsning och med två helt sanslöst fina läger bakom oss. Det har varit en stor nåd och en stor förmån att få dela denna tid med ungdomarna och de andra ledarna.

Först i tåget gick två konfirmander med det stora egenhändigt målade korset. Därefter två ljusbärare. Sedan kom den långa raden av konfirmander, unga ledare, vuxenledare, gudstjänstgruppsmedlemmar och prästen. Det var maffigt att komma in i kyrkan och se hur folk stod på minimal yta. Vilken trängsel. Så många kameror. Den som säger att han inte fällde en tår i detta ögonblick, vågar bara inte erkänna det. Det var många som letade efter pappersnäsduken.

Konfirmanderna var delaktiga i allt. Välkomsttal, bibelläsning, lägertal, kollekttal och kollektupptagning, drama och sång. Jag är helt övertygad om att Gud gillade det han såg och hörde. Det var en frimodighet, förvisso rejält uppblandad med nervositet, som det är länge sedan som jag kände i kyrkan. Bara idén med att efter kollekttalets uppmaning om att ge en stor slant till de föräldralösa barnen i Uganda, ropa: INGET RASSEL, BARA PRASSEL är väl hur coolt som helst.

Predikan bestod i konfirmandernas redovisning. Allt från skapelseberättelsen fram till Jesu uppståndelse. Jag tycker vi fick ett gott omdöme utanför kyrkan av en släkting till en av konfirmanderna. "Tack för er tydlighet. Det var ingen tvekan om vad tron går ut på." Där har vi något att lära av dessa ungdomar. Från bla, bla, bla, bla till Jesus lever! Solen sken över oss när vi kom ut från kyrkan och det blev fotografering som är värdigt ett kungabröllop, bibelutdelning och kramring.

Lite mat i magen och så dags för konfirmation nummer två, som hölls i den vackra och ombonade Strömsbro kyrka. Där var det bara sju konfirmander, men de gjorde en strålande insats med total delaktighet i allt som konfirmationsgudstjänsten innehöll. Det vackra vädret höll i sig och jag valde att promenera hem mot Hille när allt var över. Det kändes märkligt.

Att vara delaktig i en sådan här sak där ett stort gäng ungdomar från olika håll och förhållanden strålar samman är spännande. Några vill konfirmeras. Andra gör det för att kompisarna gör det. En del vill ha konfirmationspresenter. Några kommer nog för att det är en tradition som bevaras i familjen. Att se en sådan grupp sammanfogas och bli ett enda stort konfagäng där ingenting är förbjudet att diskutera eller att ha åsikter om, det är mäktigt. Det skapar en så otroligt genuin glädje, som blandas med den stora tröttheten och lyckan över att nu är det semester.

Imorgon börjar ledigheten och den kommer alldeles lagom. Jag vill inte jobba en dag till. Jag är redo. Jag ska börja friheten med det stora uppdraget att välja en bok. När det är gjort så ska jag läsa. Det verkar bli hängmatteväder. Låter som ett väder där det hänger en massa ekvationer och lika-med-tecken hur som helst. Väder för hängmattan menar jag. Kanske inte behöver någon bok. Kolla in molnen ett tag, sedan infaller säkert trött-efter-konfaläger-så-att-jag-dånar-dåsigheten. Jag ger det några dagar, sedan är säkert sanden uppvärmd på stranden. Vill du mig något så håll utkik efter solglasögon, bok, glass och en liten radio. Gör dig inte besväret att kolla efter tights. Nu är det shorts som gäller. Det är sommar och jag är nog världens lyckligaste människa. På återseende med ett leende!

PS. Har ett viktigt uppdrag till. Fixa biljetter till Michael Jacksons konserter i London. Lyckas jag med det, så får jag titeln Supermorsan alla kategorier som ett brev på posten.

Jag har redan haft min midsommarnattsvaka

Det är väl bäst att börja med en ursäkt. En ursäkt för total bloggtystnad under elva dagar. Inte en förvarning. Inte ett frånvaromeddelande. Bara tomt i inläggen och kanske finns det några bloggefterlysningar ute i cyberrymden? Det skulle i och för sig kännas mycket smickrande, men jag vill i alla fall be så otroligt mycket om ursäkt. Så som jag precis har gjort, så gör inte en bloggare. Jag är glad att jag kom ihåg användarnamn och lösenord och att bloggen fanns kvar, när jag återvände till den underbara blogghärligheten.

Sanningen är den att bloggaren har bloggat under hela bloggfrånvaron och det fick till följd att denna bloggsida blev lidande. Jag hade planerat att kunna blogga, åtminstone någon liten stund, varannan dag. Tyvärr blir det inte alltid som planerat, utan nu blev det bloggning varannan vecka istället. Jag gör ett undantag och publicerar en länk, så att du kan följa bloggarens eskapader den senaste tiden.

http://konfabloggen2009.blogspot.com/ Jag vet att det inte ersätter denna blogg, men det är i alla fall en förklaring till varför jag inte har synts till på länge. Jag tycker att jag har prioriterat rätt. Trodde aldrig att något skulle kunna hålla mig borta från datorn och bloggen så länge, men det var innan jag hade varit på konfaläger.

Glad Midsommar alla bloggläsare! Hoppas att midsommarafton var trevlig och full av svenska traditioner. Igår var det precis ett år kvar innan det blir kungligt bröllop och vi som inte är bjudna kommer att sitta bänkade vid TV:n och följa varenda steg de kungliga tar. Det gäller att inte missa den första offentliga kyssen. Jag minns så väl dagen då kungen och drottningen gifte sig. De hade trettiotreårig bröllopsdag igår. Jag var ute och cyklade en stund före själva TV-sändningen för att fördriva tiden. Alltså inte igår, utan den nittonde juni nittonhundrasjuttiosex. Då stötte jag ihop med en killklasskompis som jag tyckte var rätt söt. Han skulle inte se på bröllopet. Sådant tjafs, tyckte han och han föll tio pinnar på min tiograderade skala. Nästa år sitter han kanske och tittar på bröllopet. Killar mognar lite senare än tjejer.

Att det regnar på midsommar är både dåligt och bra. Inte så roligt att sitta utomhus och höja nubben och dansa kring midsommarstången. Jag och dottern var ute och plockade blommor igår förmiddag och var vid hemkomsten blöta upp till midjan. Altanen blev fint dekorerad, även om vi förstod att vi inte skulle kunna sitta där. Hela familjen var bortbjuden på midsommarbuffé och vi avnjöt den inomhus. Allt smakade jättegott. Sillen fick sällskap av mycket annat smått och gott. Jordgubbarna var svenska och söta. Ingen av oss kände någon större längtan efter att ge oss ut i regnet och dansa kring någon stång, utan vi nöjde oss med att följa svenska U21-landslaget i fotboll. Det blev förlust med 2-1 mot Italien. Varför måste italienarna förstöra vår midsommarafton? Samma med danskarna som förstörde vår nationaldag.

På kvällen plockade vi fram lite plockmat som smakade delikat till en kall öl och en nubbe från Halland. Vi avslutade årets midsommarafton med att se en film på dvd. Som genom ett under så höll jag mig vaken hela tiden. Hade Mr T kryddat med koffein istället för johannesört? Jag har nämligen för lite sömn i kroppen. Är konstant trött. Vågar nästan inte sätta mig ner, för risken att jag somnar är stor. Sista natten på konfalägret så sov jag ståendes en stund och vaknade fascinerad av att jag inte hade ramlat omkull. Det är kanske det som kallas ledarerfarenhet?

Dagarna efter hemkomsten från lägret handlar mest om att komma in i vanliga rutiner igen. Inte en tidning, inte en TV, inte en radio på en hel vecka kopplar bort en människa från nyhetsflödet. Jag har tyckt att just det har känts mycket positivt. Att stanna upp och vara närvarande här och nu, där det händer. Okej, stanna upp är ingen bra beskrivning för en ledare på ett konfaläger. Alltid på språng är nog bättre. Fast ingen är gjord för att vara på språng dygnet runt. Det är inte bra när den maxade sömntiden per dygn ligger på fem timmar. Knappt fyra är väl det lägsta noterade sömnresultatet. Så det finns en del att ta igen. Det får bli mycket midsommarnattsdröm i år.

Lite nedräkning för semestern blir det också. Nu återstår bara två konfirmationer imorgon, sedan är det ledighet. I år har jag haft nedräkning i flera månader känns det som. Inte så att jag har maskat på jobbet eller så. Det har snarare varit tvärtom. Går jag dessutom i mål med ett avklarat konfaläger i slutänden på arbetsåret, så är det långt ifrån att maska. Jag känner bara att nu är semester inget som kommer med jämna mellanrum, utan nu är semestern något livsnödvändigt. Jag längtar efter att ta av mig klockan, ta fram en bok, cykla till havet, äta smultron och glömma alla inloggningar till jobbdatorerna. Det bästa är att jag själv tycker att jag är värd det och då tycker nog chefen det också.

Mr T och jag har lite inplanerat, men de flesta planerna går ut på att ha det oförskämt bra. Husets ungdomar arbetar större delen av sommaren, så vi får semestra på tu man hand och dessutom ha husvakten ordnad. Inte illa. Återigen, det kallas pay-back-time. Nu ska vi midsommardagsgrilla. Mr T står beredd med kol och tändstickor. Solen skiner över metropolen Hille och det blir en lugn dag. Det blir på sin höjd att nypa av några pelargoner och penséer. Sommaren är här. Solen skiner kanske bara idag?

Jag borde kanske förklara varför jag tycker det är både dåligt och bra med regn på midsommarafton? Jag kom bara till varför det är dåligt. Att bli genomblöt vid blomsterplockning och att avnjuta maten inomhus. Att inte ha lust att dansa Små grodorna i stövlar och så vidare. Det är dåligt. Men att det regnar på midsommarafton är också bra. Det beror på hur vi ser på saken. Det blir mindre festande i regn och åtta plusgrader. Det blir som de säger på radion ett normalt helgfirande. Det vill säga en knivmördad person, fylla och misshandel. Så nästa år borde det komma en meter snö och vara åtta minusgrader, så kanske vi slipper både fylla och misshandel. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller Lionel Richie sextio år. Det är väl värt att bloggnämna? Han har bland annat sjungit tillsammans med Michael Jackson. Detta var en fantastisk övergång för att tala om att vi, jag och yngstingen, har ett fantastiskt projekt framför oss idag. Vi ska försöka få tag i biljetter till Michael Jacksons konsert i London i sommar. Lyckas vi med det, så ska jag boka in Tomas Ledin i Leksand också. Jag glömde att skriva att sommar är musik också. Riktig sommar blir det när bloggaren öser järnet i Sommaren är kort med ögonen vilandes på Mr Ledin.

Exportsuccé med lagom måttlighet

För tjugofem år sedan var detta datum en fredag och jag och Mr T tog studenten. Jag från Hultsfreds gymnasium och den samhällsvetenskapliga linjen. Mr T från Södra Latins gymnasium i Stockholm, där han hade gått på musiklinjen. Som nybakade studenter var Mr T och jag bara goda vänner och höll kontakten genom att skriva brev. På studentdagen visste vi inte att två månader senare skulle en bomb falla ner från ingenstans och göra en stor krater som skulle bilda ett stort hav. Ett hav fyllt av kärlek. Sommaren nittonhundraåttiofyra när Herreys schlagerlåt Diggiloo, Diggiley var på allas stämband och klädmodet var ungefär som ett studiebesök på Gina Tricot eller BikBok idag.

Jag hade en sommar full av sommarjobb framför mig. Jag tog varje liten extra timme jag kunde få, utöver den heltidstjänst jag hade fått på Ekängens vårdhem. Ett hem för gravt utvecklingsstörda människor. Jag jobbade på avdelning D, som var en låst avdelning och även på avdelning B, som var en öppen avdelning. Trots att jag hade nycklar och kunde lämna den låsta avdelningen, så kändes det ändå lite instängt. På den avdelningen kunde allt möjligt hända och det gällde att vara på sin vakt. Det kunde hända en hel del på avdelning B också, men där var det så härliga personligheter, så de flesta tokigheter renderade ofta i ett gott fnissande. Både hos personal och patienter. Jag ville tjäna så mycket pengar som möjligt för att bunkra upp inför studierna samma höst. Ju mer tiden gick, så kände jag att jag blev rik på ett annat sätt också. Det händer då och då att jag tänker tillbaka på den här sommaren och på några människor som jag lärde känna då.

En av patienterna lät mig bekanta mig med Woody Herman, en amerikansk klarinettist. Jag hade nog aldrig fått möjlighet att introducera mig i den musikgenren om det inte hade varit för denna Woody Herman-fantast, som bodde på vårdhemmet. Han levde hela sitt liv inriktat på Woody. En dag skulle till och med Woody Herman komma och jobba på terapin. Jo, så var det faktiskt. Fantasivärlden och verklighetsvärlden låg aldrig långt ifrån varandra. När det blev dags för Virserums marknad, så skulle vi köpa solglasögon patienten och jag. Inte vilka solglasögon som helst, utan sådana som Woody skulle ha valt. Sedan gick vi båda två och såg coola ut i våra nya glasögon och smaskade på min marknadskaramellspåse. Det var en minnesvärd stund, inte minst för mig.

Tre dagars semester unnade jag mig och då åkte jag och en kompis till Stockholm. Träffade Mr T på en sommarmusikskola och gick på deras konsert en av kvällarna i huvudstaden. Det tog inte många minuter förrän bomben slog ner och vände vänskapen till passionerad förälskelse. På den vägen är det. Mr T har funnits med på nära håll i mitt liv ända sedan studentsommaren nittonhundraåttiofyra.

Förra sommaren hade vi en egen studentskiva att ta hand om för vår son och nästa år är det dags att ordna något lika trevligt för vår dotter. I år är det alltså ett mellanlandningsår och vi kan med ro tänka tjugofem år tillbaka och på vår egen student. Jag minns den med glädje. Den skiljer sig på många sätt från dagens studentfirande här i Gävle, men en student är alltid en student. Det är mössa, blommor, sång, släkt, vänner och firande. Visst finns det många tråkigheter förenat med studenten nuförtiden också, som alldeles för mycket alkoholhaltiga drycker. Ibland funderar jag på vart vår sociala kompetens är på väg, när vi har så svårt att umgås och glädjas utan alkohol i kroppen.

Från och med 1 april i år, så ska alla som ska ta körkort gå en extra kurs i körkortsutbildningen. Den kostar sexhundra kronor, vilket känns hutlöst dyrt. Låt oss tänka positivt och se det som att då är det sexhundra kronor mindre i plånboken att köpa alkohol för. Jag tycker att de kunde lägga på en hundring och ha en intensivkurs i ämnet: Så har du roligt utan att fylla dig själv med sprit. På köpet får kursdeltagarna ett minne av hur roligt allt var. För i ärlighetens namn, hur roligt kan det vara att vakna upp från ett fyllerus och inte minnas någonting vad som hände efter några timmars festande? För sexhundra kronor får de blivande körkortsinnehavarna veta att de inte ska köra bil när de har druckit. Det kan jag tala om helt gratis. Jag skriver det i bloggen för säkerhets skull. Tänk inte ens tanken på att sätta dig vid ratten när du har druckit.

Nu ska jag inte sitta som någon bloggande moraltant och spy galla över all alkoholhantering. Jag tillhör dem som älskar ett glas kall öl. Eller ett gott vin, rött eller vitt. Likör till kaffet. Smaskens! En riktigt rökig whiskey hör till favoriterna. Gärna i goda vänners sällskap. Skillnaden tror jag ligger i tänket att spriten förutsätter inte att jag kan umgås med människor. Det verkar ofta vara viktigare att det köps ut sprit och hur snacket går i förväg om hur mycket som ska drickas, än att vi får möjligheten att träffas. Detta vill jag kalla för social inkompetens, men jag vet att många andra kallar det för ett hippt liv.

Jag funderar på hur vi i Sverige ska komma tillrätta med detta snedvridna tänk? Jag funderar också på hur min blogg kunde börja med tjugofemårigt studentfirande och vidare till sommarjobb och kärleksögonblicket med Mr T, för att hamna på något så kontroversiellt som alkoholkonsumtion? För detta är en glödhet mark och kan skapa vilda diskussioner. Sådant är jag inte rädd för. Det har bedrivits mycket forskning kring ämnet och det är intressant att det finns olika sätt att se på saken. Måttlig konsumtion kan faktiskt ha positiv effekt för människor över fyrtio år. En städad konsumtion kan ha god inverkan på hjärta och blodkärl och kan också minska risken för alzheimers och åldersdiabetes.

Faran ligger kanske i när människor under fyrtio år eller för all del över fyrtio år också, använder detta som ett argument för att supa sig redlösa. De glömmer då detta lilla viktiga ord som heter måttlighet. Eller varför inte använda det supersvenska ordet lagom? Det är ett ord som jag tycker att vi ska exportera ut i världen. Nu när det går dåligt för Saab och Volvo, så kan vi väl åtminstone lansera ordet lagom? På franska kan det heta lagoumté och på tyska lagümtische. Vad ska vi kunna hitta på åt engelsmännen? Lagoiming?

Om jag nu har nämnt att det finns positiva effekter med lagom alkoholförtäring, så borde jag väl också nämna vad för otrevliga bieffekter det finns vid överkonsumtion? Leverskador, högt blodtryck, ångest, ökad risk för cancer och hjärnskador. Det är fysiska symtom. Hur roligt är det att hitta sin tonåring med alkolholförgiftning? Hur roligt är det för barn att se sina föräldrar dyngraka i hemmet? Vad händer med människors förstånd och handlande när spritångorna omlindar hjärncellerna? Jag står stadigt när jag säger att vi skulle ha ett helt annat samhälle i Sverige om var och en tog tag i sin alkoholkonsumtion. Eller började med att bli föredömen för sina barn och tonåringar. Kom ihåg att vara ett föredöme är ibland att sätta sig på tvären. Att ännu en gång tjata och förmana. Att gå mot strömmen. Det är inte lätt, men det är ännu svårare om vi inte är nyktra själva. Så inför studentfirandet, ska vi skåla på att vi festar så där trevligt svenskt lagom? Med måtta och inser att sluta innan måttet är rågat? På återseende med ett leende!

PS. Det var inte bara studentdag för tjugofem år sedan. Jag som är en filmälskare kan inte låta bli att nämna att det var också premiär för filmerna Ghostbusters och Gremlins. Det var ingen premiärvisning på NTO-lokalen i metropolen Virserum och inte i Folkets Hus i Hultan heller. Om det hade varit det, så hade jag inte löst biljett. Jag hade fullt upp med att åka lövad kärra och sjunga mig hes i studentsången! Än klappar hjärtat med friska slag!

Rött och vitt är inte bara färger på vin

Det vajade ingen flagga på flaggstången i vårt kvarter igår. Kanske hade musten gått ur oss, vi som bor här i området? För en vecka sedan var det strålande solsken från klarblå, eller nästan nyansen mellan klarblå och mörkblå, himmel och någonstans mellan tjugofem och trettio grader varmt. Igår, när det var Sveriges nationaldag och när alla svenskar önskade en blå himmel och gula solstrålar att matcha flaggan med, då var himlen grå och termometern orkade inte upp till mer än max åtta plus. Kanske var det så att den vanliga helgslöheten hade slagit klorna i oss alla? Kombinationen trötthet och kylig sommardag är ingen bra kombination för flagghissning. För det är väl inte så illa att vi inte bryr oss om nationaldagen?

En trevlig tradition som jag gärna håller vid liv är gratiskonserten med Gävle Symfoniorkester på nationaldagseftermiddagen. Svensk musik som klingar sommar och fosterland och självklart nationalsången med symfoniorkesterkomp. Det kan inte bli så mycket mer storslaget. Roligt med alla nyblivna svenskar som kommer med små flaggor i händerna och som följer texten till nationalsången som står tryckt i programmet. För övrigt undrar jag varför inte det är fullsatt till absolut sista extrastol. Jag nynnar på strofen: sitt inte hemma slö och tung. En sådan här konsert med ett sådant fantastiskt program borde det vara kö till. Jag vill stå i kö. Jag vill trängas. Jag vill känna att vi är många svenskar som gemensamt vill stämma upp i vår nationalsång.

Du som är bloggläsare och som inte var på konserten, kan du inte ta dig en funderare på hur du ska fira nästa års upplaga av nationaldagen? Är du i stan, i Gävle alltså, så skulle det vara trevligt om vi kunna knö in oss i konserthuset och lyssna till alla svenska toner. Känna stolthet och tillhörighet. Stå upp och sjunga "Du gamla, du fria" och känna tacksamhet över att vi lever i ett fritt land med lagar som upprätthåller ordningen. Med frihet att gå ut i natur och njuta av skog och hav. Ett land med skolor och sjukvård. Där vi kan äta oss mätta och där vi inte behöver frysa. Visst, vi har hög arbetslöshet och det finns problem överallt. Fast vi är inte inne i någon krigszon. Vi har rent vatten och vi behöver inte svälta. Vi har dessutom att helt gratis gå på konsert och njuta av fantastiskt nationaldagsmusik med musiker som är klädda i kostym eller sommarklänningar. Konferencieren kunde ha besparat oss alla kompositörers födelsedatum och dödsdatum. Hur var det nu? Var Vilhelm Pettersson-Berger född 15 eller 29 januari? Eller var han överhuvudtaget född i januari? Vilket år? Spelar det någon större roll, när det viktigaste för dagen var att få höra stycken ur verken Frösöblomster.

När konserten var slut kände jag mig uppladdad inför matchen Sverige-Danmark på nationalarenan Råsunda i Stockholm. Jag kände mig oövervinnlig. Har man sjungit nationalsången med Gävle Symfoniorkester så finns en förlust i fotboll inte med på kartan. Jag gjorde en missberäkning och den stavas F-Ö-R-B-U-N-D-S-K-A-P-T-E-N. Jag förstår faktiskt inte att Lars Lagerbäck får sitta kvar. Att sitta med armarna i kors och tugga tuggummi på bänken under 89 minuter och bara låta eländet fortsätta utan minsta antydan till speländring är för mig ett nationaldagsmysterium i äkta Agatha Christie-stil. En missad straff av Kim Källström tidigt i matchen satte sig i skallen på hela laget och framförallt hos Källström själv, som var klappkass. När sedan Sverige får assist på en riktigt danskt skitmål, då är fiaskot ett faktum.

Det roliga med Lagerbäck är att han har fortfarande inte gett upp möjligheten att Sverige ska ta sig till VM i Sydafrika 2010. Får han rätt, så ska jag springa 100 varv kring fotbollsplanen på Hille IP. Det skulle inte skada om jag gjorde det direkt, eftersom vi festade på fläskfilé, färskpotatis och färska champinjoner i gräddsås igår till lunch. På kvällen blev det egenhändigt skapad smörgåstårta. Det kändes som en god tröst när det kändes som om jag hade fått en dansk skalle mot mitt pannben. Ja, inte bara jag, utan hela svenska nationen. Jag tyckte synd om tjugoåringen som åkt ner med VIP-tåget för att beskåda hela härligheten. Konstigt nog så var han inte helt galen när han kom hem. Trevligt sällskap betydde en del. Han tog bilen till en kompis för att se NHL-finalspelet och återvände till hemmets dörr klockan noll tre fyrtiofem.

Idag har vi gjort vår medborgerliga plikt och röstat i EU-valet. Något som ingen av oss tyckte var ett självklart val. Alltså, det kändes självklart att rösta, men svårare att veta på vad. Det kommer inte att bli några valavslöjanden nu, eftersom det finns tid kvar att rösta. Vallokalerna har öppet till klockan tjugoett och var och en ska rösta efter eget huvud och eget hjärta. Jag kan bara säga att jag genom mitt val har nästan överraskat mig själv, men jag kände mig nöjd när jag stegade ur den kirurggröna hörnan och såg mitt kuvert smita ner genom springan i vallådan. För någon urna hade de inte i Hille Församlingsgård, där jag och min familj skulle rösta.

Dagen började lite grå och kylig och med en hel del blåst. Vi har både varit nyttiga och onyttiga idag, Mr T och jag. Vi har ätit dragonkryddad kyckling och grillat potatisklyftor. Vi har gått en lång promenad och det var ingen värme i luften, men solen sken. Vi har spräckt en massa gamla kartonger och kört dem till den gröna containern vid macken. Vi har druckit kaffe och sett ett inspelat program som låg och väntade. Vi har hört av oss till våra kära gamla föräldrar och vi har torkat av altanen. Det har varit lite av varje med andra ord och så toppar jag med en blogg. Känns som en bra söndag . Den första i juni anno 2009.

Eftersom vi inte såg någon flagga som hissades på kvarterets flaggstång igår, så publicerar jag en bild på den idag. Så här fint kan det vara i kvarteret. Senast den tjugoandra maj innevarande år.

Sedan kan jag kanske inte skylla allting på Lagerbäcks taktik och coachning. Det finns nämligen bildbevis i familjealbumet om att jag har starka band till Danmark. Jag tycker att det är ett underbart land med stränderna, ljuset, wienerbröden, ölen, karamellerna och så är det snyggt med rött och vitt ihop. Det måste du hålla med om. Tyvärr börjar de bli bra på fotboll också, vilket så här dagen efter svider i det blå-gula fotbollshjärtat. Ändå har nedräkningen börjat. I sommar blir det Danmark för Mr T och mig. Är det något jag längtar efter så är det dagarna i Danmark med Mr T. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det etthundrafyra år sedan som Norge deklarerade unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Erkännandet från Sveriges sida kom inte förrän i oktober samma år. Då hade norrmännen redan gått till folkomröstning, ett krav ifrån Sveriges sida. Hade de vetat då, vad vi vet idag, med tanke på oljan, så skulle vi kanske inte släppt iväg dem så lätt. Fast å andra sidan, hade vi vetat vad vi vet om dansk fotboll idag, så skulle vi kanske ha låtit danskarna erövra oss i det svensk-danska kriget som pågick 1808-1809. Då ville danskarna ha tillbaka Skåne, men vi borde ha sagt: ta hela Sverige. Då hade vi kunnat göra gemensam sak mot VM i Sydafrika 2010. Är det någon som är bra på danska? Som kan skriva ett brev till statsministern Lars Løkke Rasmussen och fråga om han har lust att ta hand om Sverige? Bara tills VM i Sydafrika är över? Sedan reder vi oss själva. Hoppas jag. Med tanke på bild och brev till Danmark, så kanske jag blir betraktad som landsförrädare. Då vill jag bara påminna om att jag var en av få Gävlebor som sjöng nationalsången igår. Tre gånger dessutom. Den svenska såklart!

En frustrerad bloggares huliganbekännelse

Jag skulle så gärna vilja åka till Israel. Jag har några släktingar och vänner som har varit där. Deras berättelser har gjort min längtan ännu större. Det skulle vara fantastiskt att uppleva alla platser som jag har läst om och upptäcka att allting är på riktigt. Ikväll behöver jag en sådan resa, men enbart för att komma till klagomuren. Nu när det är nästintill omöjligt att ordna flyg och annat på stört, så får bloggen rycka in som reserv. Klagomursreserv. Jag är ledsen om jag prackar på dig något tråkigt och otrevligt, men jag måste helt enkelt få klaga och avreagera mig lite.

Jag brukar inte klaga, så du höjer kanske på ögonbrynen. Jag är inte i klimakteriet och jag är inte inne i den kvinnliga månatliga humörsvängningsperioden. Visst, det har regnat idag, men jag tillhör dem som har längtat efter regn, så det är inte därför jag är arg. Jag har varit på fotboll. Jag var glad och förväntansfull när jag gick dit, så jag bar inte ner något gammalt groll till idrottsplatsen. Allt var frid och fröjd några minuter in i matchen. Ungefär så länge som jag gav domaren en chans. Sedan hände så många misstag och felaktiga domslut att jag successivt byggde upp ett missnöje. Jag muttrade för mig själv, diskuterade det hela med folket som satt på samma bänk som jag och när några minuter återstod av första perioden, så rann det över.

Jag skrek ut till domaren: Börja blås någon gång och sätt ribban för spelet! Det kommer att bli skador om det fortsätter så här. Inget svar från domaren förstås och det har jag full förståelse för. Vad skulle hon säga? Hon hade ju en match att koncentrera sig på och hade inte tid, lust eller ork att diskutera med publiken. Detta är det inget att säga något om. Att hon sedan höll en stabil nivå är inte heller något att orda om. Synd bara att det var en genuint usel nivå.

Det är kanske ändå mer anmärkningsvärt med mannen som var utskickad från domarförbundet i rollen som domarkontrollant. Han tyckte att domaren var stabil och gjorde korrekta domslut. Han hade sett alla hennes matcher och hon höll alltid en hög nivå. Han menade att spelarna får anpassa sig. Han sa att spelarna på den här nivån, långt ner i seriespelet inte var vana vid smällar. När en av hemmalagets spelare slog bort bollen i en felpass, så undrade han om jag inte skulle börja skrika på det också?

Då var det faktiskt dags för mig att fråga i vilket syfte han var där? Intressant att han var utskickad ifrån domarförbundet, för att agera domarkontrollant. Okej, jag hade skrikit på domaren och det var inte bra. Men på något sätt hade hon nästan lagt upp för det själv, för matchen höll på att urarta. Använder hon inte pipan och korten, så blir det lätt western-takter och spelare blir skadade. Det är så onödigt, när hon på ett tidigt stadium kan visa vad som ingår i regelboken. Ikväll var det så många oslagna frisparkar och så många ovisade gula kort. Åt båda håll. Spelare som helt och hållet gick in för att satsa på motståndaren och inte på bollen och gick fri med det. Det resulterade både i huvudskador, nackskador, ryggskador och benskador.

Jag är irriterad, förbaskad, sur och allt annat på en och samma gång. Det märkliga är att jag förflyttade aggretion från domaren till domarkontrollanten och vidare till domarförbundet. För jag kan förstå att det är inte lätt att göra allting rätt på planen bland 22 hetsiga spelare med 2 tränarteam och 2 avbytarbänkar vid sidan om. Dessutom en publik som likt bloggaren skriker åtgärdsförslag titt som tätt. Det är inte lätt och jag ber om ursäkt för att jag kom med mitt råd. Blås och visa kort, men jag var faktiskt rädd att det skulle hända något riktigt illa. Jag kunde faktiskt ha skrikit att domaren var usel, men jag lät bli.

Återigen, det är värre med domarkontrollanten som sitter och försvarar insatsen. För då är det alltså OK med tröjdragningar, knuffar i ryggen, satsningar med dobbarna före, glåpord och så vidare. Att sedan säga att hon alltid har hög nivå är ganska skrämmande, när det idag var bottenläge nästan 90 minuter igenom. Om detta är hög nivå, så undrar jag hur det ser ut när det innebär rätt domslut också. Jag har ingen aning om domaren och domarkontrollanten var ett par, för då kan jag förstå att han försvarar henne till sista stavelse. Det är mänskligt och det är förlåtligt. Jag tycker då det är värre med domarförbundet som skickar ut en sådan domare och en sådan kontrollant. Kontrollanten var dessutom ohövlig och ingen god representant för förbundet.

Kapningen av en av hemmalagets spelare i andra halvlek var helt klart ett gult kort. Det kunde ha blivit en del röda kort också på allt snack som motståndarlaget satte igång efter hemmalagets andra mål. Att domare och domarkontrollant skulle vara ett par är enbart spekulation från min sida. Jag önskar att de är det, för det skulle förklara så mycket. Annars är det lätt att tro att detta är något mygel och mögligt med det här. Det är trevligt med kvinnliga domare på fotbollsplaner och jag har inga problem med att kvinnor dömer män. Tvärtom. Det är helt naturligt. Fast de måste givetvis kunna döma. Det är väl ändå ett minimikrav på en fotbollsdomare? En domare ansvarar och ser till att spelarna följer reglerna. Då går det inte att säga som domarkontrollanten att: spelarna får anpassa sig. Det är det som är faran att de anpassar spelet efter domarens icke-dömande och börjar spelar hur fult och ruffligt som helst. Det var verkligen det som började hända i matchens första halvlek. Det var tyvärr domarens dåliga insats som gav tveksamt mål till hemmalaget och en farlig kapning på en av hemmalagets spelare. Vid den kapningen undrade till och med spelaren från bortalaget om han inte skulle få ett kort. Säger inte det en del om nivån som domaren höll?

Nu har jag bloggklagat lite och det känns en aning bättre. Givetvis är jag ångerfull över att ha suttit vid sidan om och skrikit ut min frustration över domaren. Av princip tycker jag det är fel. För övrigt ångrar jag att jag inte tog upp diskussionen med domarkontrollanten, men jag tyckte att han höll så låg social kompetensnivå att jag inte var säker på att jag vill hålla mig i det träsket. Speciellt kommentaren om att spelarna på den här låga nivån inte är vana vid hårda tag, så vet jag inte riktigt vad han syftar på. I alla fall inte när han representerar domarförbundet. På återseende med ett leende!

PS. Hille IF vann i alla fall matchen och bortsett från domarinsatsen som denna blogg har handlat om, så var det en rättvis seger. Tre nya pinnar. Det hjälper mig att lägga matchen åt handlingarna. Det är, när allt kommer omkring ingen VM-match vi talar om.