Stående ovationer för symfonislaget och Ticciati

Nu är det konstaterat. Livet går före bloggandet och tur är väl det. Vore det tvärtom, att bloggen gick före livet, så skulle snart bloggen vara på utdöende också. Livet fyller på bloggen och därför är jag tillbaka, efter några dagars uppehåll. Du som trodde att bloggen var tom och stängd, får nu viktigt meddelande om att allt är i sin ordning. Bloggpåfyllning har pågått, trots att det inte har skrivits en bokstav. Detta reparerar jag nu. Januarimånadens sista dag och snart även sista timma. Hej och hå. Nu är det bara elva månader kvar av innevarande år. Så skriver den negativa människan. Lägg en ynka månad på ena vågskålen och de elva kvarvarande på den andra vågskålen, så ska du se vad som händer. Elva månader väger tungt. Härligt, vi har mycket kvar att samlas kring.

Jag är inspirerad. Så lycklig över att jag har hittat min nisch i livet, där jag får känna mig fullkomligt glad, svettig och få total utrensning av oväsentligheterna. Allt inom loppet av en och en halv timme. Jag sammanfattar detta i ordet: linedance. I onsdags kväll var det dags igen. Min grupp började egentligen förra veckan. Då var jag i Uppsala och satt uppsnofsad på restaurang och åt trerätters när dansgruppen svängde igång terminen. Jag tog några diskreta steg under matbordet och önskade mig i tanken hem till danslokalen. Mr T representerade familjen ensam den kvällen och jag längtade givetvis efter honom också.

Något händer där. I onsdags kände jag hur mycket jag hade saknat allting under juluppehållet. Ledaren, deltagarna, stegen, musiken, koncentrationen, motionen, gemenskapen. Skratten! Lova mig att du någon gång i livet provar linedance. Säg inte före, det där är inget för mig. För det kommer du att få äta upp. Jag hade lite prestationsångest före onsdagens träning. Mr T hade ju varit där veckan före och hade kollat upp sin status. Nu var det min tur och alla kunskaper kändes som bortblåsta. Tills musiken var igång. Då fanns allt på sin plats. Charleston, vals, pop och allt i en salig, härlig röra.

Eftersom Mr T åkte till Hudik på torsdagskvällen och förgyllde invånarnas öron med ljuv musik, så gick jag på lite extraträning. Deltagarna på den kursen låg ett helt år före och det märktes tydligt. Jag tror inte att det är någon dold kamera placerad i lokalen och om det vore det så, skulle den inspelningen kunna läggas ut på youtube med rubriken: Detta är INTE linedance. Det var i alla fall enormt roligt och utmanande och ibland är det nyttigt att vara i underläge och inte i framkant. Lärorikt och fantastiskt roligt. Jag kom dit utan förkunskaper i en enda dans och gick därifrån med ett nosande på säkert tio nya danser. Allt från polka till grekisk zorba.

Detta var precis vad jag behövde efter en dags oro för min far som opererades i huvudet på Västerviks sjukhus. Det är fascinerande hur min kropp kan vara närvarande i olika jobbsituationer medan jag känslomässigt och tankemässigt är någon helt annanstans. I detta fallet hos min pappa i förberedelserna inför operationen, på operationsbordet, på uppvaket, upp på avdelningen. Självklart var det många tankar som följde mamma, som på sitt håll också bar på ensamhet och oro. Precis så där som det är när livet stannar upp inför något stort och okontrollerbart. Pappa är på återhämtningsvägen. Det har varit intensiv kontakt med sjukhuset under några dagar.

Därför kändes det skönt att få landa i en avkoppling av stora mått igår kväll. Jag hade förmånen att få gå på Gävle symfoniorkesters fredagskonsert. Samma program som spelades i Hudiksvall på torsdagskvällen. Ett nästan fullsatt konserthus. Jag och en vän, tillika musikerhustru, satt på bra platser på första balkongens fjärde rad. Med scenen mitt fram. Det är min favoritplats i detta fantastiska konserthus. Där är ljudet, ljuset och blicken över orkestern som allra bäst. Dessutom är det ingen som sitter bakom, utan du kan helt lugnt ha huvudet där det bäst passar dig. Inga störande moment. Bara du, gemenskapen med andra förväntansfulla människor och musiken. För kvällen helt fantastisk musik.

Konserten inleddes med ett stycke av Ligeti. Styckets namn: Ramifications. På scenen sitter tjugofyra stråkmusiker och dirigenten Robin Ticciati förklarar att halva gängets instrument är stämda på ett sätt och den andra halvan är stämda på ett annat. Det spektakulära är att det skiljer en kvartston mellan stämningarna. Stycket skrevs nittonhundrasextionio och är i sammanhanget ett relativt nyskrivet stycke. Jag vet i detta läge varför jag inte är professionell musiker. I detta stycke är varje musiker solist på sitt instrument. Otroligt utsatta stämmor, så minsta lilla feldrag med stråken skulle höras ut i den fullsatta salen. Det skulle egentligen finnas chans att dölja allt falskspel och stråkmissar i alla hostattacker från publiken. Det lät som om halva influensa-Sverige var där.

Stycket är sirligt nära sammanbrott och mina öron väntar spänt på nästa ton och nästa. Det är långt ifrån njutbart. Jag säger som jag känner, detta vill jag inte höra igen. En gång räcker. Jag gillar inte musik som är skriven så konstigt att det låter som om musikerna övar. Nästa stycke är Haydns Cellokonsert nr 2 i D-dur. Det går inte missta sig på att det är Haydn. Jämfört med första stycket, så är detta skrivet tvåhundra år tidigare och kanske är det så att våra musiköron har hunnit mogna. Om tvåhundra år står vi kanske och klappar i takt åt Ligeti också. Cello är ett vackert instrument tycker jag och cellisten var något att vila ögonen på i välskuren kostym. Tyvärr så fick han slåss om min gunst, för efter paus kom Dvorak instormande med sin åttonde symfoni och den tog helt luften ur mig.

Äntligen dags för hela orkestern på scen. Den här symfonin skrev Dvorak 1889, samma år som Eiffeltornet invigdes. Två rejäla grejer som har satt sin markering i historien. Symfonin är grymt bra. Det är ståpäls och klapp-klapp till händerna är illröda och armmusklerna är avdomnade. Det är en sådan symfoni som jag skulle vilja ropa: En gång till, en gång till. Jag låter bli av en enda anledning. Musikerna har inte gjort annat än spelat de senaste två och en halv timmarna, så de är tomma och behöver någon annan typ av avkoppling. Den här kvällen blir det en kall öl i green room och där firas lite triumferande en väl genomförd konsert. De har all anledning att få känna sig nöjda. Jag får koncentrera mig på att försöka få kontroll på andningen. Det är en mäktig känsla att bli rörd och berörd av musik. Dvorak och Mahler. Mina två favoriter på symfonitoppen. På återseende med ett leende!

PS. Visst var det rätt kör som vann rent musikaliskt ikväll i Körslaget? Hanna Hedlunds gäng från Bollnäs har gjort ett genomgående bra jobb tycker jag. Trevligt med lite glada händelser i Gävleborg. Intressant att många i programmet har berättat om de fina kommunala musikskolorna som en grogrund för framgången i programmet. Samtidigt som många kommuner skär och skär i musikskolebudgeten. En kulturskola efter en annan får göra indragningar. Så det är kanske inte så dumt med dessa kommersiella telefonröstningsprogram ändå. Gratisreklam för musikskolorna och en spark i ändan till kommunpolitikerna som på lång sikt riskerar en tom, svart TV-bild. För utan musikskolor, dåligt underlag till Idol och Körslaget.

Migränkryddat

Idag efter jobbet har jag unnat mig något. Eftersom jag i gårdagens blogg tillkännagjorde att jag ligger lågt på fikafronten, så var det inte någon semla eller prinsesstårta som unnades mig. Nej, bättre upp. I alla fall kostnadsmässigt. För det kostar cirka etthundra kronor portionen att spraya in en dos Imigran i näsborren. Imigran, denna välsignelse för migrändrabbade varelser. Det finns tabletter, nässpray och sprutor att tillgå. Jag har tabletter och nässpray och jag föredrar sprayen, eftersom den har bättre effekt. Det är inte alltid lätt att ta tabletter, när huvudvärken förenar sig med ett illamående. Dessutom så känns det som om tabletterna bedövar hela kroppen, medan sprayen sprutas upp i näsborren, som sitter närmast den sida som huvudvärken har drabbat. För min del gäller det oftast högra sidan.

Om jag är förståndig och har möjlighet, så tas sprayen i god tid före att anfallet har brutit ut i full styrka. Då motas Olle i grinden, som i det här fallet inte är en manlig person vid namn Olle, utan en djävulsk huvudvärk som kan förstöra en hel kväll, en hel dag eller en rad av dagar. Migrän är en bov, en boja, en mardröm. Migränen stjäl tid och kraft, den låser ute alla andra möjligheter och den är ibland ett sådant helvete, så det enda jag önskar, förutom att huvudvärken ska upphöra, är att få dö. Döden är, under ett pågående migränanfall, den enda tänkbara utvägen. Det verkar under denna önskan, som om det verkar vara omöjligt att bli kvitt huvudvärken.

Om nässprayen tas i perfekt tid, i förebyggande syfte, så sprider det sig, efter en stund, en behaglig känsla av njutning. Som ett slags uppåt-tjack. Jag vet inte om det är medicinens verkan eller om det är den befriande känslan av att huvudvärken klingar av. Kanske är det kombinationen av båda. Medicinrusets lycka och befrielsen på en och samma gång. Det sprider sig en ljuv trötthet i kroppen, samtidigt som det värkande området blir bedövat. Det bästa är att lägga sig ner och sova Imigranruset av sig. Det borde vara en självklarhet, men jag gör inte alltid det. Det borde även vara en självklarhet att ta Imigran vid känning, men jag gör inte alltid det heller. Jag vill veta att jag har kommit hem, har möjlighet att slå mig ner i egen säng, soffa eller fåtölj.

Jag vill inte gå omkring i Imigranruset bland människor på stan, på jobbet eller på bussen. Därför biter jag ihop, signalerar inte huvudvärk utan kör racet ända in i kaklet och detta är både dumt och galet. För väl inkommen genom hemmets dörr, så bryter migränfanskapet ut som en uppretad drake som sprutar eld och slår med den piskande svansen. Det blir vildare än vildast. En Imigranspraydos i detta läge är som att kissa i Nilen. Det märks ingen skillnad. Bara ett konstaterande att nu är det gjort. I dessa lägen krävs två doser och det är inte att rekommendera, men ett måste.

Läkarvetenskapen talar inte om biverkningar i Imigranbehandlingen. Jag har slutat diskutera dessa med läkarna och lyssnar på min egen kropp. Jag har kommit fram till att jag har tillräckligt många anfall som underlag i min forskning att jag vågar publicera en slutsats. Tidsaspekten är nästan tjugo år av behandling med Imigran. Nåja, låt oss säga sjutton år. Ingen forskning får vara överdriven. Jag hävdar att efter cirka tolv timmar vill kroppen ha ytterligare en dos Imigran. Vilket den inte får. Jag kallar detta abstinens. Kroppen bär på efterdyningarna av migränanfallet. Det känns som om jag har gått en match i boxningsringen och mött en riktig tungviktare. Öm, tung, loj och okoncentrerad. En annan typ av huvudvärk har infunnit sig och darrningarna är påtagliga. Jag känner mig matt helt enkelt.

En annan biverkning, som läkarna inte vill skriva under på, är svårigheten att kasta vatten. Alltså inte med ett glas eller en hink. Utan själva kisseriapparaten. Jag tycker inte det är så märkligt, eftersom kroppen ska transportera ut Imigraninnehållet och att det på vägen ut kanske även bedövar njurar, urinvägar och urinrör. Jag märker detta så tydligt och vet inte om det beror på min nedsatta njurfunktion eller om alla andra Imigrananvändare har konstaterat något liknande. Jag har vid ett flertal gånger tagit upp detta med familjeläkare, neurologer och migränspecialister från olika håll. Alla skakar på huvudet och jag låter dem göra det. Jag har svårt att kissa efter Imigrananvändande och det konstaterandet räcker för mig. Ge vetenskapen sjutton år till, så kanske det finns i någon välbetald rapport.

Det finns två olika grenar av Imigrananvändande. Ibland ger det ett lyckorus, ibland ger det ett nedåtgående. Jag tror det beror på när i processen dosen tas och vilken typ av migrän den ska behandla. Jag har två olika typer av migrän konstaterade. En vanlig migrän som utlöses i tinningen och som sprider sig upp över öga, ner mot näsrot och ut i näsvingen och kinden. Den andra typen löser ut sig i nacken och blockerar mycket av transporterna uppåt hjärnan. Dessa anfall har jag haft ett tiotal gånger och de ger ungefär samma symtom som stroke. Höger ansiktshalva faller, saliven rinner i mungipan, ögonlocket går inte att öppna, talsvårigheter och en lätt förlamning i höger sidan. Handen hänger och foten klumpar till tillvaron. Detta är otäckt. Speciellt afasin. Att veta vad jag vill säga, men inte få fram det eller att få fram något helt annat.

Första gången det hände var på en semesterresa i Danmark. Det var Mr T:s och min bröllopsdag. Nioåriga bröllopsdag om jag inte minns fel. Vi och barnen skulle fira den med att äta gott på restaurang, gå på karamellfabrik och åka häst och vagn i en liten pittoresk dansk stad. Jag vaknade av en sprängande huvudvärk. Jag kände att något var helt galet. Väckte Mr T och när jag såg hans ansiktsuttryck, så förstod jag att något verkligen var galet. Han såg förskräckt ut. Min högra sida hängde och det såg riktigt otäckt ut. Det tog ett par dagar innan jag var helt återställd. Väl hemma i Sverige så följde många undersökningar och många utredningar. De kom fram till värsta sortens migrän, det latinska namnet låter nästan som kryddan basilika. Migränen som löser ut sig i nacken.

Några gånger har jag kommit in på akuten för detta tillstånd. Att söka för migrän på akuten är nästan värre än själva migränen. Vem vet, kanske bloggar jag någon annan gång om detta. Vågar inte göra det nu när Imigrandosen har god inverkan på mig. Bara tanken på akutmottagningen är migränframkallande. På återseende med ett leende!

PS. Allas vår Micke fyller arton år idag! Jag har skickat mina gratulationer över nätet för en stund sedan. Han är en fin vän på fejsboken och så även IRL. In real life. Så det är på sin plats med ett omnämnande i bloggen. Hjärtliga gratulationer på 18-årsdagen. Mycket som händer i den åldern. Lycka till i livet, Micke! Du är en riktig kanonkille!

Snövitt och giftfritt

Så kom vardagen tillbaka med en ny vecka och på något sätt känns det bra. Några dagar på hotell är vad som behövs för att sätta värde på vardagen. Egen säng, alla välkända ljud och visst, hotellfrukost i all ära, men enkelheten är också skön. Idag har Mr T testat orken efter influensasviterna. Vi har nog haft samma typ av virusmojäng, som har ilat omkring i blodomloppet, Mr T och jag. Några skillnader finns. Hans bröt ut några dagar senare på hemmaplan och min vilade ut på hotell. Det verkar också som om hans tog lite hårdare tag i kroppens celler och min bara guppade omkring i det flashiga hotellivet. För inte är det väl sant att män blir mycket sämre än kvinnor? Eller stämmer det att Gud visste vad han gjorde, då han lät barnafödandets lott hamna på kvinnorna? Kände han på sig att han inte skulle stå ut med klagolåten från alla tenor- och basröster i förlossningarnas boningar? Det är inte alltid lätt att förstå sig på hur han gör vår Herre. Det är bara att förundras över hur rätt hans idéer och handlingar landar.

På något sätt så önskar jag att någon inom snöröjningen i vårt kvarter, skulle ta sitt uppdrag på allvar, på samma sätt som vår Herre tar ansvar för sitt. Okej, ärendena har kanske inte samma dignitet. Skapelsen går kanske inte att jämföra med några kvadratmeter snö. Fast besvärligt är det när snömodden och gloppet stiger över tre till fyra decimeter. Några grannar har utrustat sig med terrängliknande fordon och trehundrasextiofyra dagar om året verkar dessa biljättar ganska fåniga både ur miljösynpunkt och ur alla andra synpunkter. De får sin tribut en dag och den dagen inföll idag. Fyrhjulsdrift formligen mejar sig fram och gör djupa spår och då återstår en randig snögloppsmatta, som är allt annat än lätt att forcera för ett fordon i normalbilsklassen. Dessa välutrustade grannar verkar vara de mest smarta varelserna på jorden idag.

Det både kändes och lät som om hela underredet revs av och Mr T och jag tittade på varandra med en blandning av glimt och skräck i blicken. Vi har, om du har läst mellan raderna i tidigare blogg, köpt ny kärra. Färgen heter Silver Briljant. Just i morse hade det varit mer briljant med en grönlackerad bulldozer. För övrigt är vi mycket nöjda med en tystrullande Audi av lite sportigare modell. Komfort är bra, men säkerhet och bensinsnåligheten är viktiga faktorer också. Sedan gör det inget för min ofrälsta högerfot, om det händer något när jag nuddar gaspedalen.

Så kan vi bestämma värmenivån på varsin sida i förarkupén och även hur mycket grill det ska vara i ändalykten. Det finns sex olika lägen för uppvärmning av skinkpartierna. Nu är det en bättre begagnad sak på fyra däck, med inte alltför många mil som är räknade. Så det luktar fortfarande nytt och det är en speciell doft som inte är så tokig. Det kanske vore något för megastjärnorna att tänka på när de lanserar en ny doft framöver. Kylie Minouges "NewCar" eller Britney Spears "Driving09". Om du ser dessa väldoftande flaskor i parfymhyllorna framöver, minns då var du läste idén först. Just det, här.

Det finns säkert några som undrar om jag verkligen har tillfrisknat efter baskelusken eller om den har angripit både vett och sans. Jag har idag nämligen tackat nej till två fikastunder. Javisst, det låter helt sjukt. Håll dig på avstånd så det inte smittar. Jag som har anslutit mig till en grupp på fejsboken som har "Det fikas för lite" som gruppnamn, har alltså idag förnekat min tillhörighet. Jag borde starta en ny grupp som heter: "Det fikas på tok för lite". För det stämmer verkligen. Jag har inte dragit igång kampanj nyårslöfte, utan tänkte bara försöka hjälpa kroppastollen på traven och rensa ut de vita giften. Nej, inte kokain och amfetamin. Utan socker och salt. Mina njurar har redan sänt ett tackkort upp till hjärnan. Så godispåsar, småkakor, semlor och kanelbullar gör sig inte besvär att stryka kring mitt upptagningsområde framöver. Jag har inte kommit på någon strategi för hur jag ska bete mig om Mr T får för sig att baka en citruspaj igen. Fast jag kanske kan göra ett undantag just med anledning av citrusen. Den har en renande effekt på urinvägar.

Kändes gott att vara tillbaka i klassrummet igen. Om jag fick byta min lärarroll mot att vara skolminister en dag, så skulle jag passa på att ta beslut om att slopa alla katedrar i klassrummen. Dessa mastodontmöbler är bara i vägen och skapar en slags gräns mellan lärare och elever som jag inte är helt bekväm med. Tunga att flytta och har egentligen till en enda uppgift att inrymma en overheadapparat som nästan aldrig används numera. Kateder är hämtat från latinet och är egentligen en stol med armstöd, en lärostol.

Ordet kateder har kommit in i vårt språk genom kristendomen. Biskoparna satt i en kateder och där det fanns biskopar som skulle sitta så kallades kyrkan för katedraler. Så många katedrar som det finns på min skola, så skulle den stiligt kunna kallas Polhemskatedralen. Fast då skulle säkert någon liten upplyst person säga hysch, hysch, för skolans värld ska vara neutral, opolitisk och utan religiösa åsikter. Så det är kanske synd att kasta ut katedrarna ändå. De kan stå där som symboler för något som har kommit in i Sverige och i svenskan genom kristendomen. Gud hjälpe oss att vi kristna inte blir lika döda och otympliga som katedrarna i skolsalarna och vars enda uppgift är att innehålla något stort och oanvändbart som stigit oss overhead, det vill säga över huvudet. På återseende med ett leende!

PS. Malin Maria fyller nitton år idag. Så jag ställer mig upp och hurrar lite teckenspråkigt. Malin Maria, som är en av pärlorna som bildar ett vackert halsband i klassrummet. Vilken förmån det är att vara omgiven av tonåriga fräscha hjärnor flera gånger varje vecka. De påminner mig om att våga tro på framtiden.

Aja baja bloggslarvemaja

Nu har du kanske, med all rätt, börjat fundera på vad bokstäverna B-L-O-G-G står för? Bloggaren har varit spårlöst försvunnen i nästan en hel bloggvecka och då är det lätt att tro att BLOGG betyder "Borta länge och gör galenskap". I det läge som jag befinner mig i nu, så kanske det krävs att jag gör en förklaring eller en bortförklaring. Vid så lång bloggtystnad, så finns det också risk för att det blir någon slags dagboksblogg över den gångna veckan. Måndag till söndag i ett sammandrag. Tyvärr så blir alltihop kryddat med en oroväckande känsla av anti-lust för skrivande. Denna obehagliga känsla skyller jag på trötthet, tomhet, bearbetning av många intryck samt återhämtning av en liten baskelusk.

Det hade funnits alla möjligheter för mig under den gångna veckan att leva livet som utsänd bloggreporter. Om detta nu var ett uppdrag, så misskötte jag det totalt. För sanningen är uppenbar. Bloggningen uteblev helt. Bärbara datorn var med till universitetsstaden Uppsala och jag kvitterade ut användarnamn och personlig kod i receptionen, för att komma åt hotellets trådlösa internetanslutning. Därefter var det bara att invänta en naturlig blogglucka. Problemet var bara att när luckan kom, så var tidpunkten inte naturlig längre. Varje gång var det på tok för sent att logga in.

Det är inte så att det saknas bloggämnen i hemstaden Gävle, utan Uppsala var samlingsorten för de utbildningsdagar som gällde alla teckenspråkiga medarbetare inom Svenska kyrkans teckenspråkiga arbete. Det kom kollegor från södraste söder till norraste norr. På programmet fanns mycket vidareutbildning uppblandat med nödvändiga stopp för att klara av den normala jobbkarusellen. För min del som i vardagen håller till på alldeles underbara arbetsplatser, är det intressant att se hur det ändå finns ytterligare dimensioner att uppnå i arbetet. Den teckenspråkiga miljön stärker min arbetsidentitet och det är på något konstigt sätt en känsla av att komma hem. Som om den sista pusselbiten läggs på plats. En plats där alla använder samma språk, både bildligt och bokstavligt.

Det fanns mycket i programmet som jag tycker var intressant och givande. Som gav ny inspiration och tid för eftertanke, innan jag återupptar arbetet för framtida mål. Jag kan inte låta bli att nämna en döv man från norska kyrkan som föreläste om teckenspråkspoesi. Att få se honom visa exempel på olika livssituationer och framföra dem med teckenspråkspoesi, det var en av veckans höjdpunkter. Jag trodde jag hade sett det vackraste i språket redan, men inte. Det finns tydligen en djup och rik källa att ösa vackra tankar ur. Jag blev så berörd att tårarna kom och jag fick nästan säga till mig själv att andas. Ett djupt och livgivande andetag. Så mäktigt!

Eftersom jag inte har bloggat, så kan det verka som om programmet var så späckat att det inte fanns någon tid för annat än föreläsningar, mat och sömn. Några av luckorna använde jag till att hämta lite frisk luft, tillsammans med alla miljarder snöflingor som singlade ner över Uppsala denna vecka. Jag gjorde även några snabba ruscher in och ut i affärerna och lyckades hittade en ny sak till var och en av bloggarens familjemedlemmar. Ett tufft linne till yngsta tonåringen, en bok till den äldre tonåringen och en rutig skjorta till Mr T. Till mig själv blev det en kofta.

Jag såg en batiktröja i A-formation och jag vet inte varför jag är så svag för batik. Jag som aldrig har känt någon längtan efter kollektivboende eller flowerpowerdanser. Kan det vara så att jag under en sjukhusvistelse som barn fick göra en stor batiktavla på en gånger en meter och den blev så otroligt vacker, utan att jag ens visste hur det gick till? Jag har sedan tagit upp denna batikkonst för att göra lägertröjor och det är en skön syn att se alla olika mönster med samma färgskala hänga på tork och vaja med vinden. Jag köpte inte tunikan i batik, men det beror bara på att jag inte hann prova den och så visste jag att det går inte i hur mycket som helst i en redan fullpackad resväska. Jag har inte magiska packningsfingrar. Lager på lager-metoden fungerar bra på ishotellet i Jukkasjärvi, men inte på hemresa i SJ:s värmeblossande kupéer.

Jag känner mig tacksam för möten med några kollegor som ligger mig extra varmt om hjärtat. Något nytt ansikte dessutom, som visade sig bli en riktig bonus. Hur liten kan världen vara egentligen, när vi har släktforskning på samma byar i småländska Åseda-regionen och där hon känner min mammas moster och jag känner hennes mans moster och morbror i Smålandsmetropolen Virserum? Visst är frågan befogad? Hur liten är världen egentligen? Jag fick en riktig småländsk positiv injektion. Precis det jag behövde, men så har hon ett förflutet inom vården. Så är det bara, vissa människor skulle behöva vara överallt. Jag är tacksam för att hon denna vecka var i Uppsala.

Så, summa summarium. Teckenspråkspoesi, kollegor, teckenspråkiga andakter och så sista dagens samtal i små grupper, gav mig det som jag åkte dit för. Jag fick lite annat med på köpet, både positivt och negativt. Jag har kommit så långt med negativa bitar att jag kan skriva dem på utvärderingen om jag anser att de hör dit. Om de inte gör det, så låter jag dem ändå inte få så stor plats i min lilla sfär. Precis som att ha fokus på Jesus, så går det att ha fokus på sådant som verkligen betyder något. Det funkade riktigt bra att medvetet ta avstånd från oegentligheter.

Det går inte att blogga om dagarna i Uppsala utan att rikta ett varmt tack till Martina, Betty, Jessica, Lillemor och Margareta för den välgörande spaersättningen sista kvällen. Det kändes som om vi var ett syjuntegäng som träffats månatligen under trettio år. Svårt att tro att vi bara varit tillsammans i cirka tre dagar. Det är svårt att poängsätta sådan gemenskap, för det finns egentligen inte så höga skalor. Jag har också fått äran att träffa den sötaste lilla flickbebisen i världshistorien. Karin, tre månader gammal, med ett leende som fick hjärta och övrig kropp att smälta som smör i solsken. Vilken fantastisk gåva till familjen hon har fötts in i, men så liten hon nu var, så berikade hon arbetsgruppen storligen. Vilken pärla, vilken guldklimp.

Att landa i hemmets trygga och välkända vrå, efter några intensiva dagar på annan ort och med annan kudde, är som belöning efter ett maratonlopp. En sådan där känsla av total tomhet och utmattning, men samtidigt med en skön förnöjelse ut i minsta kroppscell. En stor lycka att få ha familjen samlad runt ett fat med semlor och därpå en promenad med Mr T. En liten stund av mellanlandning innan vardagen med undervisning tog över. Så plötsligt var det fredag igen.

Helgen har gått i snöandets tecken. Skottning och lite konfirmandundervisningsförberedelser. För idag var det dags för det första riktiga undervisningstillfället för den grupp konfirmander som är inskrivna i församlingens lägergrupp. Jag har blivit värvad som konfirmationslärare den här terminen och det känns nytt och spännande. Fast speciellt nytt är det egentligen inte. Jag har ett förflutet som konfaledare, så det är väl bara så att det nu är preskriberat och dags för nya möjligheter. Det känns fortfarande spännande, vilket jag tror är en bra känsla i mötet med ungdomar. Bättre det än kräkreflexer och oro.

Så nu sitter det cirka sextio ungdomar här i Gävle med varsin ny bibel. Min och de övriga ledarnas uppgift är att visa dem på möjligheten som finns i denna samling av böcker. Idag har vi visat dem registret, uppdelningen av gamla och nya testamentet, några viktiga personer i bibeln och hur bibelställena anges. T.ex. Joh.3:16 som betyder Johannesevangeliet, tredje kapitlet, sextonde versen. Som dessutom i ungdomarnas bibel stod på sidan 1342. Alla sätt att hitta det stället är bra, för där står nämligen något så viktigt som: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Denna vers brukar kallas för lilla bibeln och ett litet nötskal för kristen tro är det ju verkligen. Gud älskar oss så att han till och med gav oss sin ende son. Av en viktig anledning. För att vi inte ska gå under, utan ha evigt liv. Känner du hur krutfyllt detta budskap är? Relativitetsteori och ljusets hastighet i all ära, men evigt liv känns som strået vassare. På återseende med ett leende!

PS. Mörkret är kompakt utanför husknuten och jag känner tacksamhet över det. För inte har ögonen mått bra av att se slaskslabbet som landat över Gävle idag. Snömängder i decimetermått som när den når marken är vattenpöl direkt. Inte konstigt att det känns antilustfyllt att blogga. Nu ska jag kolla om det går någon repris av veckans avsnitt av Uppdrag Granskning. Jag har bara hört talas om programmet och sett små utdrag ur det i nyhetsrapporteringen. Jag skulle gärna vilja se det i sin helhet, för det verkar helt befängt att det finns präster som kan förneka nazisternas utrotning av människor. Har de skolkat på varenda historielektion under skoltiden? Hoppas de fick MVG i skolk. Jag återkommer om detta i kommande bloggar. Låt inte tystnaden tala i detta sammanhang. Dessutom borde jag ge mig ett IG för alla uteblivna bloggar.

Från hopas till hoppas

Jag har gjort upptäckten bland mina bloggämnesområden att ett par ämnen halkar efter i antal. Ett av dessa ämnen är kroppsvård. Den ämneskategorin är klart sist. Att vara sist rankad i min bloggämneslista går att åtgärda direkt. Värre är det för Södertälje SK, som ligger där de gör i hockeyns elitserietabell. Kommentatorer och experter har yttrat sina åsikter om att avståndet nu är ointagbart. Det gäller att satsa energin på kvalserien. Jag är säkert mer SSK:are i hjärta, hjärna och själ än vad dessa kommentatorer någonsin kommer att bli. Därför har jag svårt att ta till mig deras hockeyfilosofi. Att ge upp utan strid? Varför ska det då idrottas på elitnivå överhuvudtaget? Att säga som kommentatorerna gör, är som att låta bli att simma mitt ute i bassängen eller som att sluta att andas mitt på eftermiddagen. Det ena leder till att vi får fortsätta leva livet med att vara blöta om tårna och med skrovlig hud och det andra kommer att sluta med att vi inte lever alls. Att bestämma sig för att det kvittar om SSK vinner eller inte, är ett befängt sätt att se på elithockeyn.

Så är det också hoppet som sist överger människan. Att hoppas är en positiv känsla hos mig. Jag går sällan och hoppas på negativa saker som ösregn, sjukdom, uppsägning, världskrig. Istället hoppas jag på vårsol, tillfrisknande från förkylning, utveckling i arbetet och högaktuellt hopp om fred. Att överge hoppet om detta, skulle göra livsvandringen än tyngre att vandra. Detta hoppfulla läge överför jag därför på SSK:s situation och ser framför mig hur de tar pinne för pinne uppåt i tabellen. Det vore helt förvrängt och sitta här och hoppas på att det ska gå bra i kvalserien, när det än så länge inte finns någon.

Eftersom hoppet är det sista som överger människan, så borde det gå att överföra detta hoppfulla tänkande hos mig själv personligen. Om jag nu ska försöka höja statistiken för bloggämnesområdet kroppsvård, så ska jag se om jag inte kan få till något om just detta. Jag har tidigare bara skrivit om kroppsvård sju gånger tidigare. Då har det handlat om glasögon, tandläkare, hårfrisörska, borttagning av ansiktsfjun, chokladätande och gym. Blandad kompott med en gemensam nämnare. Det rör min kropp.

Jag är säkert inte ensam om att ha införskaffat mig en ny almanacka för det nya året? En tingest som snabbt fylls på med både det ena och det andra. Mest jobb ska jag vara ärlig att säga. Nu har jag förmånen att få jobba med det jag trivs med, så det är oftast trevliga små anteckningskrumelurer. Hur trevligt det än är, så har jag börjat fundera på hur hälsosamt det egentligen är att fylla ut varenda arbetstimma i veckan, så att det inte finns utrymme till återhämtning eller oförutsedda händelser. Om det kommer nya måsten, så renderar det att genast bli övertid. Som bäst märks detta fullspäckade schema om det är flera personer som ska försöka hitta första gemensamma lediga lucka, för att genast fylla den med ett gemensamt uppdrag. Jag hävdar att det går bra om det bara gäller mig själv. Ska jag fylla den tillsammans med ytterligare en person, så måste vi ha ett spelrum på minst en vecka. Kommer det in en tredje person, så snabbt ökar vi på med ytterligare en vecka. Är det sex personer som ska samsas och hitta ett datum, så krävs enligt min erfarenhet cirka sex veckor. Alltså en och en halv månad.

Vi är på väg in i ett ekorrhjul. För om en och en halv månad sitter vi med samma problem. Fyra personer som ska hitta ett gemensamt datum och så fylls almanackan på en månad framåt i tiden. Semester och annan ledighet kommer som en befrielse, men efter att ha varit uppe i snurr och almanacksbunden under en termins verksamhet, så tar det tid att varva ner. Att plötsligt inte göra någonting kan nästan ge dåligt samvete. Ändå behöver vi så väl just detta nervarvande. Jag har funderat mycket på det här. Om det inte vore en idé att sprida ut nedvarvningen under hela kalenderåret. I lagom dos. Så att inte kurvan leker berg- och dalbana med våra kroppar. Jag tycker om inte att åka berg- och dalbana. Ändå låter jag utsätta min kropp för det året om.

Du kan väl lova att du tar till dig det här och fundera över det en stund. Missförstå mig inte och tro att jag vill sprida latmaskar i din livsodling. Jag menar alltså inte att vi ska jobba sämre eller att vi ska dra oss undan förpliktelser. Det jag menar är att vi ska se till att orka ända fram till den dag då Gud har bestämt att vi ska få vila på riktigt. Många utav oss lever som om vi samlar alla vilodagar på hög och tänker ta ut dem en och en halv meter ner under markytan. Jag kan inte för mitt liv komma på en enda sak som det finns att titta på eller göra där nere som kan vara av intresse för någon av oss. Är vi roade av arkeologi, så är det väl roligare att göra detta medan vi ännu är i livet.

Till detta med att unna oss nedvarvning hör för min egen del att jag måste få till en rytm av arbete, vila, träning och återhämtning. Som det ser ut nu är det mycket arbete, dålig vila, minimal träning och återhämtning måste jag helt hämta åter. Vet inte ens var jag ska börja leta. Jag har en liten plan för min almanacka framöver. Det gäller perioden februari-maj. Alltså fyra månader. Slår den väl ut, så kan det hända att jag fortsätter. Jag lovar att testa planen och ser jag att den fungerar så blir det läge för en bloggrapport. En rapport som med största sannolikhet kommer att hamna under kategorin kroppsvård. Alternativt avkoppling. För det är också en kategori som ligger långt ner i tabellen. Ungefär i jämnhöjd med Djurgården, Rögle och MoDo om jag ska avsluta där jag började. Med hockeyn. På återseende med ett leende!

PS. Det verkar ha blivit överskott på gråskalan i väderleksfärgbutiken. Är det nödvändigt att kasta ner allting över Gävle-bukten? Idag blev det aldrig ljust. Dagen började grå, fortsatte grå för att sedan bli mörkgrå, innan den blev svart. Fast det sista som överger mig är hoppet om att morgondagen blir solgul. Då ger jag och bloggen mig av till Uppsala för att se hur livet är där!

Resultatfyllt

Det är viktigt med rätt utrustning och förberedelser när det gäller att högprestera. Tyvärr så fick jag inte så mycket tid på mig att ställa in mig på dagens prestation. Stockholm Maraton. Jag annonserade denna tilldragelse i min fejsboksstatus och fick en del imponerade kommentarer tillbaka. Saken är den att jag hade glömt det viktiga ordet: shopping. Det skulle alltså vara Stockholm Shopping Maraton. När jag vid hemkomst delgav sluttiden, som hamnade på 5:45:31, så visade sig att en del var imponerade fortfarande. Det behövdes tydligen inte ett riktigt maratonlopp, för att få folk att bocka och buga. Nästan sex timmars shopping räckte.

Jag vill förtydliga att inom denna tidsram, så ingick en riktigt läcker lunch på en nyrenoverad restaurang. Så det fanns mycket vackert att sätta blicken på, inte minst tallriken. Kött, gröna sparrisar och kräftstjärtar som låg och väntade på ett mycket fascinerande såsmönster. Kocken hade ansträngt sig lite. Jag och yngsta tonåringen gästade också hovstallet. Något vi har planerat att göra under en ganska lång tid, men det har inte blivit av. Så där som det blir ibland. Nu gavs möjligheten att hamna lite spontant i Stockholm, så strax före klockan två, stod vi i kön för att titta på de kungliga kusarna. Det var ett mycket intressant besök. Det inkluderade mycket historik, vilket ligger mig varmt om hjärtat. Tonåringen fick nöje att pussa lite på de ståtliga hästarna och ögonen fick vila sig en stund på alla guld- och silverplätterade träns.

Vi fick se Sjuglasvagnen och vagnen som kungaparet åkte i vid sitt bröllop, vagnarna som används till Solliden på nationaldagsfirandet och den vagn som drottningen lät renovera till kungens femtioårsdag. Dryga timmen tog studiebesöket. Femtio kronor för de stora och tjugo för de små. I det priset fick vi även se skrittkarusellen gå. All övrig tid ägnades åt shopping. Vi hade redan innan bestämt att enbart kolla i sådana butiker som inte finns på hemmaplan. Jag fick till och med igenom ett besök hos Gudrun Sjödén på Regeringsgatan. Där pågick en mycket urplockad rea, så det såg mest ut som hos Hennes & Mauritz så här års. En massa plagg framplockade från nittonhundrasjuttiotalet och framåt, som inte alls har ingått i de senaste kollektionerna. Jag hoppas på vårkollektionen och något fint hjärtmönster. Jag längtar efter ett invävt hjärta. Är det för mycket begärt?

Tonåringen fick vatten på sin kvarn att det fanns absolut ingenting där att köpa och jag måste ge henne rätt. Det såg ut som en Second Hand-butik med mycket bra kvalité på kläderna och dessutom helt och rent. Det fanns ett par svarta dansskor på rean. I min storlek dessutom. Jag funderade en stund på om de inte skulle vara ypperliga att dansa linedance i. Jag beslutade att invänta vårkollektionen och se om mönstret på sulan, under skon, skulle komma som tryck i skinnet på skons översida. För sulan var snyggare än den synliga ovansidan. Jag har alltid varit värdelös att gå på händer, så jag skippade skoköpet.

Vi åkte inte hem påslösa. När vi mötte Mr T i korsningen Drottninggatan-Kungsgatan så hade vi två synliga shoppingbagar. Sanningen är att de var och en innehöll en oräknelig mängd mindre shoppingbagar. Nöjdast är jag med en tunika, som jag kan använda direkt med en långärmad t-shirt under. Den kommer att göra sig fint en vacker sommardag också. Kanske bäst en sådan dag som jag har tillbringat på stranden och på kvällen behöver något svalt och matchande till den kräftfärgade huden. Dubbelnöjd över att hitta den för halva priset. Jag glömde tydligen ett viktigt ord till. Stockholm Småländsk Shopping Maraton.

Tonåringen slog till på några riktigt fina linnen och vi kom överens om att dela på några härliga scarfsar. Tonåringen fyndade även tulpaner när torghandlarna på Hötorget plockade ihop. Tio svenska kronor för en tulpanbukett. Jag stod med påsarna vid sidan om och tittade nöjt på när hon valde bukett och hivade fram guldpengen. Stockholmstulpanerna samsas nu med de Sörbyodlade, i en färgsprakande vårkaskad på köksbordet. Det kan behövas lite hopp om våren, när vi har vistats utomhus stora delar av dagen, i allt från -10 grader ner till -16. Fast en trevlig Stockholmstur värmer inombords. Dessutom är Mr T helt lyrisk över sina två konserter med Filharmonin i Stockholms konserthus. Mahlers 3:a. Den hade han aldrig spelat förut. Jag unnar honom denna spelglädje. På återseende med ett leende!

PS. På tal om Mr T och spelglädje. Idag var han en del av Melodikrysset. Lodrätt 5, två bokstäver. Där spelade Mr T fram det rätta ordet som ska vara NY. Det är på så sätt STIM-pengarna ramlar in. De räcker till en Hötorgsbukett tulpaner alternativt en vårscarfes. Något år kan det räcka till ett restaurangbesök. Ytterst sällan till en ny trombone. Fast när det kommer till kritan, så är spelglädjen obetalbar.

Nyvädrat

Vi kan prata och diskutera så mycket. Det finns olika nivåer. Vanliga samtalsämnen är till exempel väder och sjukdomar. Att kommentera väder är kontaktskapande och håller närvaron vid liv under en stund. Ibland räcker detta. Vi har mötts, vi har sett varandra och vi har utbytt några fraser. Vädermässigt kommer detta möte inte göra någon skillnad. Fast jag är inte helt säker på att vädersnacket är så oväsentligt alla gånger. Ibland fnyser vi åt detta väder- och vindsnack. Vi vet med oss att det finns absolut viktigare saker att samtala om. Visst är det så. Jag tror dock inte att dessa djupare samtal ska föras var som helst eller med vem som helst.

Väderfraserna kan tyckas banala. Att tala om något som är som det är, utan att vi kan vara med påverka. Jag måste säga att jag lider inte av att prata väder några minuter. Det är ganska befriande. Att ibland bara få säga några ord om nuläget, utan att behöva prestera att det ska förändra hela världssituationen. Saken är också den, att jag har haft några mycket intressanta vädersamtal genom årens lopp. Tillfällen där jag har känt att mötet med den väderpratande personen har gett mig mer, än när jag har haft djuptgående samtal om världspolitik eller världsreligioner.

Vädersamtalet kan vara en start till något stort. Det kan utvecklas till igenkännande och vem vet, kanske det skapar en livslång vänskap? Ibland är det skönt att få prata kyla, snö, regn, vindstyrka, sol, torka och sådana där jordnära skeden av livet. Så sluta fnys åt vädersnack. Meteorologerna pratar ständigt väder och vi minns Åsa Bodén, John Pohlman med flera. De är som vänner i våra vardagsrum och det enda vi egentligen har gemensamt är väderleken.

Sjukdomar kan vi också mötas omkring. Jag tror det beror på att vi själva har burit sjukdomen eller vi känner någon som har det. Vi kan ställa följdfrågor och vi kan nicka igenkännande. Har vi tid och intresse, så kan ett sådant möte dra ut på tiden, mycket längre än i vädermötet. Meteorologin och kroppen har dessutom en gemensam nämnare, så det går att få till en snygg övergång i samtalet, om vi anser oss ha tid att avhandla båda områdena på en och samma gång. Brobyggarordet är väderspänningar.

Vill vi sedan utveckla våra samtal, så kan barn- och barnbarn-området avhandlas. Vill vi inte bli så personliga, så kan vi prata om barn i allmänhet, skolvärlden eller varför inte ungdomskulturen? Om dessa samtal ska utföras i januari, så kanske det är bäst att föra in dem i någon entré eller kanske i matsalen. Väder och sjukdomar kan hinna avslutas ute på trottaren, om vi är effektiva i ordbytet.

Så småningom, när igenkännandet eller vänskapen utvecklar sig, så är det gott om samtalen inte fastnar i ovanstående kategorier. Det händer att vi fastnar på väderstadiet och då rör vi oss hela tiden i trakter som vi inte kan påverka. Vi kan bara acceptera och det är inte speciellt utvecklande för oss. Det är stimulerande att då och då gå djupare. Känna att mötet är här och nu och vi träffas runt ett ämne som berör oss. Berör vår innersta. Det är utmanande och inte alltid helt riskfritt. Då kan väderämnet bli en flykt. Ett ämne som vi behärskar och har standardfraser till. Nej, se det snöar!

Det är en fantastisk rikedom att möta människor som det går att samtala med och att i samtalet känna att saker och ting lägger sig tillrätta. Nya infallsvinklar, annorlunda tankar. Det är skönt att inte behöva vara ensam om frågor som berör vackra ämnen som kärlek, vänskap, glädje över något. Det är en styrka att inte behöva vara ensam om ämnen som sorg, synd, motgång. Vi har gjort vissa ämnen ganska tabubelagda och då kan ensamheten kännas påtaglig, även där det finns människor som diskuterar glatt och frejdligt.

För hur lätt är det att samtala om sexuell läggning, otrohet, bedrägerier? Jag vill absolut inte att detta ska bli ämnen som är lika självklara, som ämnet att det har regnat i över en vecka nu. Eller att jag har också haft en konstig huvudvärk som har kommit och gått under en lång tid. Jag vill bara bloggförtydliga att varken regnet eller huvudvärken stämmer, det är bara exempel. Dessa djupa ämnen tror jag måste lyftas in från trottoaren till ett rum, där det är ljust och tryggt och samtalspartnerna har ett gott och nära förhållande till varandra.

Jag möter ofta ungdomar i skolvärlden, där de olika samtalsområdena har blivit ihopblandade. Det talas om otrohet med samma självklarhet som att solen skiner. Det talas om sexuella läggningar, på samma nivå som någon undrar vad det serveras för mat i matsalen. Det mest intima och nära, som egentligen ingen annan än jag själv och Gud behöver känna till, kan slängas ut inför nästan okända människor i ett klassrum.

Så det finns mycket att jobba med i samspelet i kommunikationen. Det handlar om att lära sig språkets betydelser i olika situationer. Att våga utvecklas och mogna. Att hantera språket, orden och ämnet varsamt, så att mötet blir en plats där vi får växa istället för att känna oss nedtryckta. En plats där vi hittar rätt riktning för fortsättningen av vårt liv. En plats där vi kan tillåta oss att vara oss själva och glädjesamt upptäcka att det räcker.

Jag har med teknikens hjälp haft ett sådant samtal alldeles nyss. Ett samtal där vi kunde välja vad vi ville prata om. Eftersom vi inte befinner oss i samma stad, så var det naturligt att checka upp vädret. Eftersom vi båda hade gott om tid, så avhandlade vi hälsotillstånd också, men vi lät bli att dra in resten av jordens befolkning. Vi talade om födelsedagar och namnsdagar och mat. Så vi inledde på ytan och jobbade oss inåt.

Vi kom in på ordet vänskap. En tillbakablick. Därefter förtroenden. Det är som att åka hiss i Kaknästornet. Samtalet kommer upp från marknivå till en annan höjd. Väl däruppe så upptäcker vi hur små alla andra ämnen ser ut. Just i den stunden spelar det ingen roll om det snöar eller regnar. I den stunden finns det två personer, med full fokus på något så viktigt som inte ens bloggen är rätt plats för. Sådant som fyller hjärtat med tacksamhet. Ibland kommer samtalet in i en chockfas. Ibland kommer det in i en lättnadsfas. Det är väl just det att det kommer in i en fas, som gör att det visar att det verkligen gäller något. Något mer som vi kan rå på. Sådant som gör oss till ansvariga människor för oss själva, inför varandra och inför vår Herre. På återseende med ett leende!

PS. Här kommer ett ämne till i kategorin lättpratat. Hockey. Fast ikväll får vi prata om något annat lag än SSK och Brynäs. SSK fick stryk mot Färjestad i Löfbergs Lila Arena och Brynäs besökte MoDo som behöll alla viktiga poäng däruppe i norr. Så möter jag någon från Ö-vik eller Karlstad, så blir det säkert en monolog från deras sida. För vad kan jag säga? Det enda som kommer från min strupe är en tung, mycket tung suck. Jag kan lära mig något av det också. Ibland är det bättre att vara tyst. Inte ens Samtal pågår. Det är istället: Största, möjliga tystnad.

Varför kommer alla tåg när ingen vill?

Jag har avnjutit en god buffé ikväll. Du vet, en mängd fat och skålar på ett bord och det gäller att planera uppläggningen på sin egen tallrik, så det inte slutar med en upp- och nervänd femkiloshink på tillbakavägen till bordet. Jag passar mig för att lassa på, så att det pinsamt slutar med att jag måste lämna eller be om en doggy bag. Det har aldrig hänt, vare sig det ena eller andra. Ikväll tyckte jag att inledningen av tallriksplanerandet gick enligt planerna. Någon morotsstav, tillika paprikastav, blandad sallad, pastaröra, ugnsbakad laxsida med rödpeppar. Därefter hände det något. Räkcocktailblandning, kycklingsfiléskivor, omelett. Jag var inte ensam om att balansera åtminstone en upp- och nervänd sandlådehink. Jag hörde till dem som hade en av de minst fyllda tallrikarna. Ändå förmådde jag knappt att hämta kaffet. Sötsaken i form av en bakad dammsugare fick jag lov att skippa.

God mat i all ära, men det hade gärna kunnat vara vatten och bröd, med det sällskapet. Det blev några glada och mycket mätta timmar. Det värmde gott och det behövdes verkligen när det var dags att ge sig ut i kylan. Kyligare blev det. Bloggaren hade lovat idka taxirörelse efter avslutad buffé och begav sig därför mot Centralstationen. Det är alltid med blandade känslor jag närmar mig tågstationen. Orsaken till blandningen är att det går aldrig säga med säkerhet vad som ska hända där. Jag tror att jag har allt klart för mig. Det står klart och tydligt datum, klockslag. Avgång och ankomst. Tågnummer, vilken ort som lämnas, vilken ort som ska nås. Vagnsnummer, platsnummer. Det finns nästan ingenting som är så noga planerat som en tågbiljett. Ja, bortsett från en flygbiljett då.

Nu slår det mig helt plötsligt en fantastisk bloggidé. Helt spontant slänger jag ut den i bloggrymden och det kommer kanske någon tågfantast och nappar på idén. Förhoppningsvis någon med bestämmanderätt för statens järnvägar. Den mest fantastiska sanning som någonsin har musiksatts är nog Claes Erikssons text från musikalen och filmen Stinsen brinner. Jag tar frasen: "Men att få ett tåg att komma när man lovat, det är tydligen så oerhört begåvat. Så där räcker inte vetenskapen till, därför kommer alla tåg när ingen vill."

Jag kan inte minnas att jag har åkt tåg någon gång och fått uppleva att tåget har kommit fram på angiven tid. Att tåget både har avgått och ankommit på utsatt tid, verkar vara ett av livets största gåtor att lösa. Hur är det möjligt? Tänk om flygtrafiken skulle arbeta efter SJ-metoden, det skulle bli kaos i luften. Katastrof. Hur skulle det vara om tågen skaffade sig ett tågtorn? Med kompetent personal, som skötte knappar och mikrofoner med samm precision som flygledarna? Där ingenting får gå fel. Det känns som om det är mycket låt-gå-mentalitet på rälsen. Så min fantastiska bloggidé för kvällen, som förhoppningsvis, på något förunderligt cybermässigt sätt, når ledningen för SJ, är att jobba flygmässigt på rälsen.

Okej, nu rasar inte världen samman för att jag får sitta och vänta på ett tåg. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu väntade jag på Mr T, så med andra ord skulle jag kunna vänta länge. Fast med SJ inblandat i denna längtan, så skulle jag devisen kunna vara: Den som väntar på något gott, får alltid vänta för länge. De första tio minutrarna satt jag mätt och go i eftervärmen av bilens fläktar och buffématen. Nästa tiominuterperiod ägnade jag åt att rensa mobilens sms. Både Inkorg och Skickade. Så långt allt väl. Efter tjugo minuter var bilen ganska utkyld och så var även mitt tålamod. Irritationen över SJ började sätta upp diffusa hinder framför både bufféminne och Mr T-längtan.

Försökte nå Mr T på mobilen, men sträckan Stockholm-Gävle är full av mobilskuggor, så det löste ingenting. Jag steg ur bilen, precis som många andra väntande utanför Centralstationen. Gick in för att värma mig och för att kolla upp informationstavlorna. Värme fick jag. Information fick jag inte. Femtio minuter försenat rullade tåget in. Orsaken var ihopkopplande av tågset i Stockholm, samt långsamtgående tåg framför sträckan Uppsala-Gävle. Den största orsaken till tågförseningarna måste ändå vara en usel logistik. Om de ändå kunde låta bli att ta så hutlöst betalt för att utföra en tjänst, som de ändå inte utför.

På tal om att utföra tjänst, så teckentolkade jag veckomässan idag. Den kom igång prick halv ett som utlovat. Efteråt gick vi och terminstartade med att avnjuta en smörgåstårta tillsammans. Så matintaget idag har varit gott och rikligt. Som det känns nu, så behöver jag inte äta något mer denna vecka. Buffén ligger buffrad. På återseende med ett leende!

PS. Om du fortfarande tillhör den lilla utdöende skara som fortfarande skriver brev, så missa inte att Postverket har höjt brevportot från 5,50 till 6 kronor. Det är inte så mycket att säga om. Så länge de inte har SJ:s fantastiska prisdjungel, så är det bara att slicka och stampa på. Ett brev betyder så mycket.

Har du också haft sand mellan tårna någon gång?

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag hade svårt att somna igår kväll. Timme efter timme gick efter midnatt och jag låg klarvaken. Ju längre tiden gick så kände jag hur tröttheten kom smygande, men det var ändå svårt att somna. Jag funderade en stund om mitt beteende var förknippat med att jag skulle tillbaka till jobbet på kyrkan idag. Så där som barn kan bli kvällen före julaftonen. Spänningen är så stor att det är svårt att komma till ro. Inte så där ångestladdat oroligt, utan bara med pirrig förväntan. För likt ett barn som längtar efter julklappar, så har jag längtat tillbaka till jobbet.

Visst, jag erkänner att jag har fått smak på ledigheten. Det har varit underbart. Nu var det ändå dags att komma in i vardagsschemat och då är det en stor lycka att få känna glädje över att komma tillbaka. Jag kan i tanken gå från rum till rum på arbetsplatsen och känna att där sitter alla de arbetskamrater som jag bryr mig så mycket om, som var och en har en stor plats i mitt hjärta. De har alla utrustats med en personlighet som behövs för helheten. Jag tycker det märks mycket tydligt när någon är ledig, sjuk eller på tjänsteuppdrag. Denna känsla är något som jag är enormt tacksam för. Känslan av arbetsglädje.

Tro mig, jag har upplevt annorlunda. Jag har erfarenhet av en tjänst som var rena rama motsatsen. Jag brukar kalla den för den stora ökenvandringen. Jag har ingen verklig erfarenhet av att vandra i en riktig öken, så nu gör jag bara antaganden om hur det är. Det närmaste jag har varit en öken är Råbjerg Mile på norra Jylland i Danmark. Den måste vara Danmarks svar på Sahara. Precis som uppe vid Skagens Gren finns det en enorm mängd sand vid Råbjerg Mile. Har du inte varit där, så åkt dit, ta av dig skorna, kavla upp byxbenen och ägna några timmar åt att känna sanden silas mellan tårna. Du kan skölja av dem lite senare, längst ute på udden uppe i Skagen, där två hav möter varandra. Det finns även en kyrka, som nästan är helt täckt med sand, så dröj inte för länge innan du åker dit. Sanddynorna rör sig nämligen femton till tjugo meter per år. Vinden bär med sig sanden. Oftast från väst till öst.

Jag har bara besökt Danmarks-öken sådana dagar då det är ta-av-dig-skorna-väder. Dagar då det går att känna svalkan från havet. Dagar då solen skiner och det enda problemet som existerar är att glassen smälter för fort. Så min lilla verkliga semester-ökenvandring är ingenting i jämförelse med de riktiga plågsamma ökenvandringarna. Sandstormar, hetta, vattenbrist, hallucinationer, långt mellan oaserna och skuggorna. Kroppen sätts ur funktion och för varje steg som tas, så blir det ett steg närmare döden.

I förra veckan satt jag på veckomässa i kyrkan. En mitt-i-veckan och en mitt-på-dagen-stund. Jag satt precis nära ett bibellandskap, med lerfigurer, som visar valda delar ur Gamla testamentet. Där jag satt, visade figurerna den långa ökenvandringen. På en liten vit lapp stod texten: 40 år i öknen. Där fick jag ett litet perspektiv till min egen ökenvandring. Rent jobbmässigt innebar det bara en fjärdedels tid, jämfört med den bibliska ökenvandringen.

Nu undrar du säkert, men varför? Varför övergav du inte ökenlivet om det nu var en sådan öken? Vad ska jag ge för briljant svar på det? Saken är den, att det inte är inte helt säkert att man upptäcker ökenlivet, förrän man har något havsnära att jämföra med. Jag älskar havet och dit har jag arbetsmässigt kommit nu. Det svalkar. Det ger lust till ett dopp. Ibland kommer det vågor. Jag älskar att kasta mig i dem och ser det som en utmaning att det inte är stiltje hela tiden. En solnedgång vid havet. Eller en soluppgång. Det är då som blodet kan få rusa i ådrorna till ackompanjemang av havsbruset.

Åter till den stora frågan: Varför? Varför inte lämna ökenlivet självmant? Kanske är det så att med bra utrustning och tillräckligt med vattendepåer, så klarar man det under en längre tid. Det är först när vattnet och näringen börjar sina som det sätter sina spår. Kanske finns det tillräckligt med oaser, så att man då och då kan landa i skuggan och känna att kraften kommer åter för en tid. Att vandra en längre tid i öken, kan också vara en utvecklande prövning, lärorikt. Visst; skoskav, törst, förvirrade tankar infinner sig. På något konstigt sätt så blir överlevnadsinstinkten väldigt stark.

Detta låter säkert konstigt, men jag är tacksam för den långa ökenvandringen. Jag vill inte tillbaka. Den knastrande sanden som tog sig in överallt och som nötte i skinnet är bortsköljd. Ökenvandringen lärde mig att känna glädje och tacksamhet över det vardagliga. Det lärde mig att ödmjukt få tjäna dem som jag är anställd att tjäna. Att jag under tiden få omge mig med helt underbara medarbetare, ser jag bara som en upprättande bonus. För det kommer aldrig någon post från öknen. Det är ingen som vill ta tjänst som brev- eller budbärare där. Så räkna inte med plåster, förklaringar eller vattendunkar därifrån. Däremot kan det hända att det kommer spännande flaskpost vid havet. Håll utkik.

Operation Ökenstorm var namnet på anfallet mot Irak under Kuwaitkriget i början av 1991. En kodbeteckning för en krigsattack. Det säger väl en del om hur aggressiv en ökenstorm kan vara? Just i det här anfallet deltog tjugonio länder. Sverige bidrog med fältsjukhus och sjukvårdare. Sådant behövs också vid ökenstormar. Antingen de kommer i krigsform eller på arbetsplatsen. Om du själv just nu är ute på ökenvandring, så lova mig att uppsöka skugga snart. Eller kom med till havet. Det finns kvar! På återseende med ett leende!

PS. Hämtade Mr T vid tåget från Stockholm för en stund sedan. När dagens CD-inspelning var klar här i Gävle, ringdes han in till Filharmonin i Stockholm, för att hoppa in för sjuk filharmonisk bastrombonist där. Så nu blir till lite Stockholm tur och retur resten av veckan. Bilfärden tur och retur Centralstationen var i halaste laget. Så en uppmaning till Tekniska kontoret: på med lite sand snabbt. Det behöver nödvändigtvis inte vara ökensand. Det finns många olika öknar, men störst av dem alla just nu är bandyresultatet från Vetlanda. Förlust mot Hammarby med 0-3. Det måste vara som att slå ihop Gobiöknen med Saharaöknen. Så känns det i Vetlandahjärtan ikväll.

Diss av hiss

Jag kan nog utan att överdriva kalla mig cineast, detta lite finare ord för filmälskare. Ordet är en sammanslagning av det engelska ordet cinema och enthousiaste, entusiast. Alltså, jag är en bioentusiast. Jag hävdar precis som SF att film gör sig bäst på bio, men det går nästan lika bra på TV och på datorskärm. Det är filmen som är viktigast. Det känns konstigt att säga att jag är allätare när det gäller film, för då ser jag framför mig hur jag tuggar filmrullen eller dvd:n. Jag inbillar mig att det inte smakar speciellt gott.

Det känns mer rätt att säga alltittare eller allnjutare. På grund av detta så ser jag ibland riktiga bottennapp. Du vet sådana där dåliga filmer, som du inte vill ha kvar i din filmsamling och du vill inte ens skänka dem till Biståndsgruppen, Röda korset eller Myrorna. Det är då det är bra att ha återvinningskunskaper. Så här ligger det till i sorteringsdjungeln. Dvd- och cd-skivor ska slängas i de vanliga soporna. Så även fodralen, eftersom de inte omfattas av producentansvaret för förpackningar. Ett dvd- eller cd-fodral klassas inte som en förpackning utan som förvaringsask. Det låter som om EU har ett finger med i spelet här. De brukar ha det när det är krångligheter i görningen. Ett fodral består av plast som kan energiåtervinnas genom förbränning. Så det finns en chans att återvinna detta och det är i högen för brännbart avfall.

Så en dålig film hamnar alltså där den hör hemma: i soporna. Vid något enstaka tillfälle, i samband med någon större utrensning utförd av bloggaren, så kan det hända att en och annan sämre film slinker med till second-hand-försäljningen. Jag tröstar mig med att smaken kan vara olika och jag gläds åt tanken att någon blir överlycklig över att hitta en tio-kronors-film som jag har dissat. Dissat? Vad är det för ett ord egentligen? Det måste vi kolla upp, för jag tror att det är ett ord som har kommit för att stanna.

Det betyder förakta, se ner på, säga nej till, förkasta, inte bry sig om. Så nu kan vi fortsättningsvis säga dissa, när vi lägger ner något och helt enkelt struntar i det. Vill du inte använda ordet dissa, så får du väl dissa ordet dissa. Jag ser ingen annan möjlighet just nu. Dissa kommer ifrån ett ganska nytt engelskt vardagsord, som är en förkortning av disregard, disrespect, disdain. Det dök upp i svenskan omkring 1990. Samma år som Saddam Husseins Irak invaderar Kuwait. Omvärlden skulle ha varit mer på hugget då och dissat den aktionen, så hade det besparat många människor mycket lidande.

Från film, till engelskt slang och nu är jag inne på Saddam Hussein. Hur ska den här bloggen sluta? Jag backar några steg och återgår till filmtemat. Ikväll har jag nämligen frotterat mig framför TV:n och tittat på Guldbaggegalan. En hel mängd filmfolk, majoriteten klädda i svart. Johan Glans ledde hela tillställningen och de fulsnygga baggarna, alltså priserna, delades ut till bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och så vidare. En hel prisutdelares tal och lika många prisemottagares tal. Nu har jag lätt för att gråta, så det gjorde jag någon gång under galans sändning. Jag har också lätt för att skratta, så det gjorde jag också. Har inte hållit räkningen på antal tårar kontra antal skratt. Jag gör ett snabbt överslag och konstaterar att jag är mer glad än rörd.

Nu har jag en hel mängd önskefilmer som jag vill se framöver. Så antingen blir det filmhyrning eller filmköp. Jag är med i två filmklubbar och har dessutom fått ett presentkort på en tredje som är värt fyrahundra svenska kronor, så film kan det bli de närmaste månaderna så att ögonen trillar ur. Om du håller ögonen öppna så kanske det blir en och annan filmrecension i bloggen framöver. Tillfällen då jag antingen dissar eller hissar en film. Med hissar menar jag en flaggstång och hissningen av en flagga eller vimpel. Detta i betydelsen av något positivt. Så hissar har alltså inget att göra med den anordning som transporterar gods eller människor upp och ner mellan olika våningar. Dessa hissar ska få stå oanvända i dessa tider av nyårslöften. Nu är det trapporna som gäller. Bor du på nionde våningen? Sorry, men löfte är ett löfte. På återseende med ett leende!

PS. Senast sedda dvd: Den man älskar. Bara för att den var på erbjudande genom Gefle Dagblad och så var det Rolf Lassgård i en av huvudrollerna. Erbjudande och Lassgård. En underbar kombination. Dessutom så hissar jag filmen. Men temat dissar jag. Absolut. Kvinnomisshandel tar jag till hundra procent avstånd ifrån. Där har EU, makthavarna i Sverige, alla vi medborgare något att jobba på. Detta elände måste direkt sorteras bort och kastas i brännbart. Diss, diss, diss.

Lugn i stormen

Nu har sensommarens solvin kommit till användning. För dig som inte har hängt med i min blogg någon längre tid och kanske inte vet vad solvin är för något, kommer här ett sammandrag. Solvin är något som jag har ärvt av min morfar. Jag har inte ärvt hans vin, utan receptet och idén. Du tar lika delar svarta vinbär, vatten och socker. Låter allt stå i en glasburk eller i en rymlig flaska i ett soligt fönster under 6 veckor. Öppna på locket då och då under de sex veckorna och släpp ut lite pys. Annars finns risken att du har samlat på dig så mycket pys efter sex veckor att det blir en svarta-vinbärs-drycks-explosion, som resulterar i lila fläckar i taket. Saken är den att innehållet i buteljen jäser och det blir vin. Jesus gjorde som bekant samma sak, men eftersom han fixade det hela på ett litet ögonblick, så kallas det för ett under. Dessutom behövde han varken svarta vinbär eller socker i själva processen. Det är viktigt att vi inte glömmer bort att han verkligen var Guds son. Vi övriga får ta hjälp av recepten och låta tiden göra sitt.

Solvin används vid förkylningar. Helst då du känner att nu är en baskelusk på intågande. Det är nästan som om baskeluskerna är anslutna till någon underorganisation till NTO-IOGT, för de gillar verkligen inte solvin. Solvinet värms upp i en kastrull. Det ska bara sjuda, inte koka. Det blir ungefär som en fortsättning på glöggdrickandet, men med en markant smak av svarta vinbär. Den varma drycken sprider sig i bröstet och du blir inte frisk direkt, men det blir godare och roligare att vara förkyld.

Sömn ska vara bra också när man är förkyld. Så jag borde logga ut från bloggandet och logga in i sänghalmen. Men efter den senaste tidens dygnsvändande, så känns det nästan som att lägga sig på eftermiddagen om jag går och lägger mig före tjugotre noll noll. Jag måste ta det varligt med omläggningen av dygnsrytmen och under tiden så bloggar jag.

Idag har jag varit i kyrkan. Visst är det bra att vara med i ett sammanhang dit jag verkligen längtar? Jag har många gånger under den senaste tiden funderat på hur det är möjligt att känna så stark gemenskap med människor i en stor kyrka och i en stor församling där jag inte känner alla? Det borde vara lättare i en mindre församling, men jag har tyvärr inte den erfarenheten. Jag lägger inte så stora växlar på det, utan känner tacksamhet och glädje att få vara där jag är nu. Jag möttes av leende människor, kramar, frågor om hur det är, önskningar om god fortsättning, en lätt beröring på axeln och jag kände en lycka över att se många av mina arbetskamrater igen.

Det är en styrka att kunna säga att nu längtar jag efter att få börja jobba igen och i grund och botten veta att det beror på att jag trivs så oerhört bra med de personer jag jobbar med. För tunga situationer möter vi alla i våra jobb, kyrkan är inget undantag. Vi möter ofta de människor som samhället har tagit sin hand ifrån. Trötta, utslagna, hungriga, sorgsna, misshandlade, sjuka och med ett ok på sina axlar som är outhärdligt tungt. Desto viktigare med ett fungerande arbetsteam, som kan ge värme, kärlek, uppbackning och tröst. Vi har det i vår församling och det ska vi vara glada över.

Idag fick jag äran att agera vis man. Det är viktigt att tillägga att det behövdes inga som helst verkliga förkunskaper i ämnet. Jag fick alltså inte rollen på grund av min intelligens, för då hade det säkert varit kört. Det handlade bara om att gå runt i kyrkan med en docka, tillsammans med två andra, som också bar varsin docka. Dessa dockor såg ut som de tre heliga konungarna som begav sig iväg för att följa stjärnan som ledde dem fram till Jesusbarnet. Så vi gick, gick, gick runt i den stora Heliga trefaldighetskyrkan medan en mycket duktig medarbetare iklädde sig rollen som en av sönerna till en av de heliga konungarna.

Nu kommer bloggens största applåd till denna berättande medarbetare. Hon har en förmåga att levandegöra bibelberättelserna så att hela församlingen flyttas tillbaka till händelsernas centrum. Det var likadant på julafton då hon berättade ur åsnans perspektiv och jag kunde nästan känna doften från stallet i Betlehem. När jag häromdagen skrev bloggen om berättarkonst och då nämnde Astrid Lindgren och Tomas Sjödin som exempel, så lägger jag härmed till min arbetskamrat, tillika församlingspedagog i Heliga trefaldighetsförsamling i Gävle. Hennes medverkan i gudstjänsterna borgar också för att det blir till etthundraprocent bra.

Förutom att bära en helig konung och buga på densamme framme vid krubban, så bar jag in skrinet med oblater idag. När jag stod där i processionen och väntade på att gå fram genom kyrkgången, så kom orden i nattvardsgången till mig. Detta är min kropp, som offras för er. Det blev ett starkt ögonblick. Inte så att jag svimmade eller såg tecken och under. Det räckte med att det kändes gott i hjärtat. Att få vara med och bära fram symbolen för Jesu kropp. Gör detta till minne av mig. Det skadar inte att påminna sig om vad Jesus har gjort för oss. Återigen, han var verkligen Guds son, men att han fick ta på sig detta fruktansvärda lidande med en intensiv tortyr och därefter korsfästelse för vår skull, ja, då får nattvardsgåendet en helt ny dignitet. För mig blir det ett möte med Jesus. Inte ett möte med en slagen och en på korset upphängd man, utan med den Jesus som sträcker ut sina spikmärkta händer och säger: Kom till mig mitt barn. Jag älskar dig!

Mötet med Jesus, där jag något förvånat upptäcker att han inte alls är sur för allt som han har fått utstå i mitt ställe. Du vet väl hur lätt det är att irriteras över att få plocka ur diskmaskinen på jobbet fastän det var någon annans tur eller sätta i nya toarullar jämt och ständigt, för någon annan helt enkelt har skitit i det. Nu handlar det om att få utstå ett lidande som vi inte ens kan föreställa oss och ändå så står han där och räcker ut sina armar till oss. Om du kan förklara den kärleken för mig med ord, så hör av dig. Mitt ordförråd räcker inte till, utan jag böjer mina knän och får knappt fram ett tack. Men mitt hjärtas kärlek har han. Denne man som förvandlar vatten till vin, bjuder hem bedragare, räcker sin hand till horor, sätter falska präster mot väggen och klarar av lömska angrepp från djävulen. Det ligger i tiden att ha Idoler. Frågan är bara vilka idoler som det är värt att satsa på? Jag röstar på Jesus. Det kan jag göra utan att det kostar 5,70 eller 9,90 per samtal. På återseende med ett leende!

PS. Det blåser ruskigt runt knuten i Hille ikväll. Känns nästan som om takpannorna kan lyfta. Lite Gudrun-varning, fast nu måste vi väl ha kommit en bit in i alfabetet när det gäller stormar? Jag läste någonstans att svenska SMHI döper inte stormarna, utan det är norrmännen som gör det. Namnet Gudrun har alltså invandrat från Norge och i folkmun ersatt Januaristormen 2005 som SMHI fortfarande kallar den. Undrar vilken bokstav det är som gäller nu? Det känns som om det skulle kunna vara en Terje som härjar här utanför. Eller kanske Vilgot, som vill nåt?

Sassa brassa mandelmassa

Idag sken solen på den gnistrande snön, så jag tog på mig rejäla Greta Garbo-glasögon på promenaden. Solen gjorde falsk reklam när jag tittade ut genom fönstret. Det såg så härligt ut. Väl ute, så blåste vinden, så alla plusgrader på termometern förvandlades till pinande minusgrader. Mr T och jag trotsade alltihop och tog en rejäl tur. Desto skönare var det att komma in till eftermiddagsfikat sedan. Jag såg ut som en uggla modell större efteråt. Väderpiskad på kinder och haka. Vita, runda områden runt ögonen, efter solglasskyddet.

Årets första mandelmassa är inhandlad. Nu ska bara bullarna bakas också, så kan du komma förbi och förvänta dig att få en hembakad semla. Det är så härligt att sätta ett fat florsockerpudrade semlor bredvid tulpanvasen på köksbordet. Idag har det inte blivit några bullar trillade. Däremot bröd. Två limpor. Nämn en sak som är godare än nybakat, varmt bröd med smör och en ostskiva på? Jag vet att det blir svårt att komma med förslag.

Julkartongerna är inställda i förrådet. Precis som jag lovade i gårdagens blogg. För övrigt har dagen inneburit ett lugn tempo med allt från melodikryssande, gardinstrykning och Greta Garbo-promenad. Yngsta tonåringen har mer eller mindre legat däckad i något som kan kategoriseras som influensa eller en kraftig förkylning. Den kom lagom till skolstart, men eftersom yngsta tonåringen har ärvt sin mors envishet, så har hon genomlidit två skoldagar i detta tunga läge.

Äldsta tonåringen har tillbringat hela dagen i Ockelbo spelandes en inomhusfotbollscup från tidig morgon till kväll. Fortsättning följer imorgon med kvartsfinal frampå söndagsförmiddagen. Fotbollen har för hans del spelats med tejpad fot, eftersom han gjorde illa hälsenan igårkväll på uppvärmningen. Han var i Anton Persson och Alice Svensson-metropolen och dömde hockey. Olyckan var framme före matchstart. Det hindrade varken dömning eller fotbollscup. Envisheten i rakt nedstigande led.

Mr T har övat. I veckan som kommer väntar CD-inspelning. Om ett par månader en solokonsert för bastrombone och piano. Flitens lampa lyser här hemma, på konserthuset och i andra möjliga och omöjliga replokaler. Ikväll har vi ätit gott och tittat på Körslaget. För min del hade gärna Magnus Carlsson och Boråskören fått åka ut, men nu blev det energiknippet Nanne Grönwall och kören från Hägersten som har sjungit färdigt. Jag undrar om det kan vara Robert Wells och Falkenbergskören som drar längsta stråt och vinner alltihop. Ikväll öste de på i Elton John-låt samtidigt som Hanna Hedlund och Bollnäs-kören använde sig av ståpälstaktiken i "Gabriellas sång" från filmen Såsom i himmelen. Jag håller med körmedlemmarna att det är en underbar film, men jag gillar inte slutet, då dirigenten slår huvudet i ett element och dör. Varför kunde inte denna starka film ha fått ett lyckligt slut? Nu ska jag kolla om andra delen i TV-thrillern Burn up får ett lyckligt slut. Jag tvivlar på det. Första delen gick igårkväll och var helt otroligt bra. På återseende med ett leende!

PS. Har du missat att det är mazarinernas dag idag? Det har jag. Jag hade inte den blekaste aning om att mazarinerna har en egen dag. Nu får vi hjälpas åt att komma ihåg det till nästa år. Om du tröttnar på att fylla semlor med mandelmassa, så kan du baka dessa mördegsformar istället. Mazariner ska innehålla mandelmassa och så ska det vara glasyr ovanpå. Den person som har lagt in mazarinens dag så tätt inpå alla nyårslöften, kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk. Då finns det nog mer hopp för semlorna. På fettisdagen. Sassa brassa mandelmassa, imorgon vill vi höra nätet rassla... i Ockelbo. Tjoho!

Sextondedag Gunnar

Det har infunnit sig en slags förnöjsamhet i mitt enkla käll. En sådan där förnöjsamhet som infinner sig när julen är undanstädad. Pynt, gran, ljusstakar och julgrupper. Ut med julen, in med våren. Det enda som har behållits är vackert blommande amaryllisar. När jag bytte krukor, så kunde jag lura mig själv med att de tillhörde de vårblommande lökarna. Just det, en burk äkta polkagrisar och en burk hemkavlade pepparkakor finns kvar. Fast de kommer i skymundan, för nu står tulpaner i helt andra färger än röda på köksbordet och det anas vår i husets alla rum. Nu inväntar vi ljuset. För varje dag som går, så vänds mörker till ljus. Under tiden får vi glädja oss åt tulpaner, krokus och semlor. Jag har sett de första semlorna, men inte ätit. Jag har bara hunnit konstatera att de är mindre och dyrare. De följer alltså den standard som det mesta gör nuförtiden.

Mr T och jag kunde alltså inte hålla oss till Knut-dagen, utan vi överraskade granen med att kasta ut den redan idag. Det kändes inte ens tomt efteråt, utan enbart skönt att det var avklarat. Nu står den i en svart plastsäck ute på altan och liknar en sådan där Pettson-gran. En träpinne och en massa lösa grenar. Så småningom blir det frakt till återvinningen. Den här granen barrade inte så mycket, så det var en skötsam prydnad. Mr T och jag påminde varandra om den gång, då vi kastade ut en gran från balkongen i Göteborg. Vi hyresgäster hade blivit uppmanade att kasta ut våra granar på baksidan, så skulle vaktmästaren, för bolaget där vi bodde, köra runt och hämta dem på en liten kärra. När vi kastade ut vår gran från andra våningen, så hade den inte ett enda barr kvar när den nådde marken. Där låg den som ett granskelett och väntade på vaktmästaren.

Vi har många glada granminnen Mr T och jag. En bland våra första granar var stor och frodig. På tok för stor för julgransfoten. Egentligen var det nog foten som var på tok för liten för granen. Så för att granen inte skulle välta, så var vi tvungna att binda fast toppen i ett snöre fästat i väggen. Det såg egentligen inte klokt ut, men det blev roligare då vi byggde en linbanekorg och satte en tomte i korgen. Det var alltså ingen stor korg och tomten var ingen stor tomte, utan en sådan där lätt vägande garntomte. Som med de flesta tokigheter, så är det den granen som jag minns bäst av alla våra tjugofyra gemensamma granar. Den där tomten åkte linbana fram och tillbaka från toppen. Året därpå köpte vi en rejäl julgransfot, som klarar de flesta inomhusgranar. Det är samma julgransfot som nu står ursköljd och tvättad. Imorgon åker den tillbaka i förrådsutrymmet.

Mr T är föremål för namnsdagsgratulation idag. Han heter Gunnar efter sin far och farfar. Som ett tilläggsnamn. Jag bjöd honom på restaurang och så fick han en ny kudde i present. Nej, jag hade inte kudden inslagen med mig på restaurangen. Den fick han efteråt. Så nu hoppas jag att han ska sova riktigt gott i natt. Grattis Mr T på namnsdagen. Jag vet att du inte tycker att det är så mycket att fira. Men det är i alla fall en dag då vi får minnas de välkända orden från Södra Latins musikgymnasie i Stockholm: Jag heter inte Lars-Gunnar. Jag heter Torbjörn. De flesta nollåttor vände sig om och tittade på vad de trodde var en norrlänning. Fast egentligen var det bara en grabb som pratade Sandvikendialekt. Det sägs att stockholmare tror att Norrland börjar vid Uppsala, jag vet inte om uttrycket stämmer. Andra menar att det börjar vid Dalälven, medan en del säger Sundsvall. Vad är rätt? Jag har även hört Umeå.

Det som jag vet säkert är att våren har kommit till vårt kök i Hille och det räcker för nu. Imorgon ska julen kartonginiseras och nästa gång den plockas fram, så är det antagligen två dagar kvar till julafton. Tomtar göre sig icke besvär före den tjugoandra december i detta hem. Linbanetomtar inte förrän den tjugotredje december. Låt oss nu glädjas över nuläget och det som ligger framför oss fram till midsommar. Snösmältning, videknoppar, lövsprickning, vitsippor. Vårkänslobloggar hoppas jag det blir många av i år. Åtminstone i vår. På återseende med ett leende!

PS. Gunnar är ett rätt intressant mansnamn. Det går att använda även som efternamn. Grattis på efternamnsdagen, Åke i Småland. Hoppas du har hunnit med en bakelse mellan bilreparationerna idag. Bosse Bildoktorn är bara en blek kopia av dig! Grattis!

Försök att se det från den solljusa sidan

Mitt klassrum ligger så till att på eftermiddagen så här års, så strålar solen in genom de gigantiska fönstren. Förutsatt att det är en solig dag alltså. Hela klassrummet badar i solsken. Alla vi som vistas där inne bländas av solen och ska vi få något gjort som påminner om teckenspråk, så tvingas vi att dra ner persiennerna. Då blir det så där mörkt och grått, som det kan vara i ett klassrum och då återstår att tända lysrören i taket. Det blir förvisso ljust, men det blir även höjden av omysighet. Det var sådana villkor idag, då vi möttes igen, jag och mina elever. Vi hade alltihop haft ett relativt långt och välbehövligt juluppehåll från skolans värld. Så öppnade vi dörren till klassrummet och det formligen exploderade i solljus. Hur många tror du vill stanna kvar inne i ett klassrum då och ha nästan två timmar lektion? Just det, antal noll personer. Läraren inkluderad.

Jag har inte glömt att jag igår skrev om viljeansträngning. Dags för en ny idag. Nu gällde den inte bara mig, utan nu gällde den alla elever också. Vi gick ut lite löst med att prata om julen. Hur den hade varit för var och en. Om du frågar vad eleverna har gjort på ett lov första skoldagen efter ett lov, så kan du med nittionio procents säkerhet förvänta dig svaret: sovit. Det stämmer säkert. Problemet är att de har sovit på dygnets ljusa timmar och varit vakna på nätterna. Jag kan inte skälla på dem. Jag har gjort likadant. Fast jag har inte sovit bort dagen heller. Jag har med andra ord sovit för lite. Så om eleverna hade frågat mig samma fråga, så hade jag svarat: sovit på tok för lite.

Så eleverna var trötta för att de var tvungna att vara vakna i fel dygnsrytm och jag var trött för att jag inte hade haft någon rytm alls. Vi kunde konstatera att lovet varit för kort och vi bestämde oss för att sikta in oss på sportlovet. Fram till dess har vi tagit beslut om att köra fulla spjäll under lektionstid med teckenspråk. De flesta av oss hade haft förmånen att få hålla oss skapligt friska. Alltid något. Så det hade firats jul i lagom dos. Övrig tid hade eleverna alltså sovit. Jag vet att de också har hängt en del framför datorskärmen. Det har jag också. Annars hade det varken blivit blogg eller uppdatering av fejsbokstatus.

Det kan tyckas oansvarigt av lärare och elever att inte ta till vara lovet bättre, utan att vända på dygnets timmar på det där viset. Samt hänga framför datorn till enbart förströelse och onytta. Låta polkagrisar och skumtomtar slinka ner till julmust och glögg. Jag säger som Emil i Lönneberga: När jag inte har pengar, då kan jag inte köpa sockerdricka och när jag har pengar, då får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag köpa sockerdricka ? När jag inte har lov, då kan jag inte sitta och hänga framför datorn på nätterna och när jag har lov, då får jag inte sitta och hänga framför datorn på nätterna. När i hundan ska jag få sitta och hänga framför datorn på nätterna?

Nu är det gjort och vi fick ta konsekvenserna av vårt handlade idag på lektionen. Jag tyckte att vi klarade det med bravur. Vi repeterade stora delar av A-kursen och därmed är vi inne på banan igen. Dags att ta itu med B-kursen under vårterminen. Den kommer att gå parallellt med C-kursen, som sträcker sig över hela läsåret. Upp med händerna! Det händer med händer! Imorgon bitti är det ny lektion. Nya möjligheter och en dag närmare sportlovet. Viljeansträngning och positivt tänkande kan uträtta underverk. På återseende med ett leende!

PS. Underverk är verkligen något som behövs för den kommande terminen, för det finns inte många luckor i schemat för eleverna med alla projekt, grupparbeten, prov, förhör, studiebesöksrapporter, praktikredovisningar och så vidare på den långa listan av jobb som väntar. Jag har en liten känsla av att det blir en del för oss lärare att ta hand om också för att styra upp det hela. Inte bara i pappershögen utan som stöd för elevernas väl och ve. Dags för att föregå med gott exempel: sömn.

Att vilja eller inte vilja, det är plågan

Ibland får jag göra rena viljeansträngningar. Det finns inte en tillstymmelse till hjärta med i sammanhanget. Knappt hjärna heller. För den har jag tröttat ut genom att sitta uppe på nätterna under julledigheten för att fira in ett nytt år, titta på ishockey på kanadensisk tid eller bara julmysa med en bra bok och lite glögg. Idag var det dags för årets första viljeansträngning av större mått. Klockradion hjälpte till och gick igång oförskämt tidigt. Hade jag haft en hammare i närheten, så hade jag kunnat banka på den ordentligt. Radion gick igång och några minuter senare ett larm. Nu är det inte bara klockradion som larmar, utan nu larmar även min vilja eller snarare motvilja. Det uppstår en kamp och jag ska vara ärlig och säga att hade jag inte utrustats med etthundra procent pliktkänsla, så hade jag dragit täcket över huvudet och fortsatt min skönhetssömn.

Skolstartsdag. Oturligt nog är jag lärare och inte elev. Hade jag varit elev, hade jag kunnat ligga kvar en dag till. Det är deras tur imorgon. Jag är igenom kampen som utspelar sig efter varje lov. Jag är igenom för den här gången. Snart sportlov, påsklov, sommarlov. Många kamper blir det. Många viljeansträngningar likaså. Det är tur att vi har möjlighet att kunna göra viljeansträngningar. Jag är en typisk hjärtmänniska annars. Jag försöker att använda mitt hjärta till att göra gott och det klappar sig varmt för så mycket här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men jag har mer och mer börjat använda viljan. Fast tänker jag efter så har jag nog alltid gjort det. I viljan finns envisheten och den minns jag sedan barnsben. Jag träffade en arbetskamrat idag som beskrev några envisa personer i sin närhet. Jag trodde jag var den envisaste personen på jorden, men tydligen inte. Det känns rätt bra att veta.

Jag är inte envis på så sätt att jag måste ha min vilja igenom, till vilket pris som helst. Inte alls, är någon beredd att betala ett högre pris så gärna för mig. Jag sparar min envishetskostnad till något som verkligen betyder något för mig. Eller snarare för någon annan. Jag har väldigt svårt för att ge upp. Jag tillhör dem som står kvar längst i uthållighetstävlingar och på barrikaderna när det gäller att stå upp för något jag tror på. Med åren har jag lärt mig att ibland så måste jag kliva ner. Inte för att jag är rädd för att stå i drag, utan för att kampen inte är sund. Jag har kommit på att det går att göra viljeansträngningar även där. Ibland går jag emot min innersta vilja och kliver ner, men enbart för att ta upp kampen på ett annat håll. Det handlar inte om att slå till reträtt, utan mer om att omdirigera och kanske på så sätt lura fienden. Vilja, envishet, strategi. Det är mycket som hänger ihop.

Okej, fram med en ny strategi för att få den här terminen att gå så fort som möjligt. Idag på morgonen handlade det om att träffa arbetslaget på skolan igen. Jag tycker att arbetslagen är en trevlig samling människor och om det bara handlade om att träffa dem, så skulle jag kunna skutta ur sängen. Det är själva mötets innehåll som är rena ökenvandringen. Två och en halvtimmes sammanträde, som med lite vilja, envishet och strategi skulle ha kunnat avhandlats på en timma. Varför är vi så ineffektiva i skolvärlden? Jag baxnar när jag hör att nu ska gymnasieundervisningen kunna bedrivas på distans genom internet. Det handlar om att de elever som inte kommer till skolan ska kunna göra sina studier hemifrån.

Gymnasieutbildningen är inte obligatorisk. Eleven väljer att gå på gymnasiet. Om nu eleven skolkar, så är det väl bättre att ta en diskussion och fråga varför eleven skolkar. Det låter helt sjukt att göra det mer legitimt, genom att servera skolket på silverbricka och föra undervisningen på distans. Jag gör ett enkelt antagande och sätter en guldpeng på att de elever som nu ska sköta sin undervisning genom datorn, är egentligen de elever som bäst behöver träffa en vuxen, till exempel en lärare. Den person som har kommit med detta förslag kan få komma till min lektion imorgon och stå i skamvrån en stund med en gammal bucklig stjärngossestrut som dumstrut. Imorgon kommer eleverna. Tack gode Gud för det. En skola utan elever är som en kakburk utan kakor. Tom. På återseende med ett leende!

PS. En av morfars tre namnsdagar idag. August. Det är lite försent för namnsdagsbakelse nu. Så jag gör en viljeansträngning och håller mig till på fredag, då både Mr T och svärfar ska firas.

Finns det visa och gyllene hockeyregler?

Nu är hockeyn igång. Bloggaren, Mr T och äldsta tonåringen är på plats på första parkett i TV-rummet. Äldsta tonåringen har en gammal klasskompis i svenska juniorlandslaget och visst håller vi extra koll på nummer sjutton, Anton Persson. Jag tänkte göra något så häftigt som att direktblogga, ungefär som TV-kommentatorerna, men i bloggen. Tanken var häftig, fram till dess då Backlund drog på sig en utvisning direkt och Kanada passar på att verkligen trycka in 1-0. En smakstart för kanadickerna. Hemmaplan och allt. Så här i första matchminuten känns det som om detta kan bli en väldigt tung blogg.

Nu har det bara gått cirka en minut av alla sextio som är längden på en hockeymatch, så det är lite för tidigt att kasta in handduken redan. Kastar in handduken görs i vanliga fall i boxningsringen, alltså en helt annan sport. Nu koncentrerar vi oss på hockeyn. Det är jullov och vi har vänt på flera av dygnen under ledigheten. Det är alltså ingen svårighet att hålla sig vaken flera timmar efter midnatt. Svårigheten ligger i att kravla sig upp ur sängen i något sånär anständig tid på morgonen. Vi måste på något sätt komma in i en bättre dygnsrytm, för på onsdag börjar jobbet som vanligt. Om cirka ett och ett halvt dygn och här sitter vi mitt i natten och tittar på matchen Kanada-Sverige. Nåja, det är faktiskt finalen i VM och inte någon mellandagscup i Ockelbo.

Det hade gärna fått börja annorlunda. Läget känns som sagt tungt och tungt kommer nog huvudet att kännas imorgon bitti också. Jag har räknat ut att vi kommer i säng cirka noll fyra trettio. Det får bli några timmars god sömn à la principen fem kvart i timmen. För nu är trettondagen här och då ska vi minnas de tre vise männen. Bloggaren har en del att lära av dem. För speciellt vist är det inte att sitta uppe halva natten likt en tonåring och skrika sig hes på hockey.

Det verkar som om vi kommer att få skrika oss hesa på domarteamet. Det är fyra domare ute på isen och ingen av dem verkar stå emot läktartrycket och döma utvisning för Kanada när de formligen kör över vår målvakt. Alltså, Sveriges målvakt. Förhoppningsvis tappar inte svenskarna fokus på spelet. Lämna irritationen och frustrationen åt oss som sitter här hemma i vardagsrummet. Vi som dricker kaffe och knaprar pepparkakor och skriker icke-blogg-publicerings-vänliga-ord som förhoppningsvis går rakt in i TV-rutan och fram till någon av de fyra par öron som är placerade på domarnas huvuden. Risken är väl att de hörs in till grannen. De har det inte lätt under fotbolls- och hockeyarrangemang. Tur att de åker till stugan då det brukar vara fotbolls-EM. De är kloka som de tre vise männen.

Nu är det så att det står ingenstans i Bibeln att de var just tre vise män. Däremot står det att de kom med tre gåvor, guld, rökelse och myrra och på så sätt antar tolkarna att de var tre personer. Var och en kom med en gåva till Jesusbarnet. Kanske var det bara en vis man, som hade tagit med sig flera gåvor själv? Precis som de flesta av oss på julafton, som ger högvis av julklappar till våra nära och kära. Eller så var de precis som domarkvartetten i junior-VM, fyra stycken. Ett par av dem hade kanske lagt ihop en slant i en slags insamling, precis som vi gör på vårt jobb och så kom de överens om att gratulera tillsammans? Om den teorin stämmer, så skulle de ha kunnat vara trettio vise män som slagit sina kloka huvuden ihop och även skramlat ihop pengar till presenterna.

Idag verkar det vara svårt att få ihop tre vise män i de där trakterna. Jag förfasas över människors idioti, när budskapet dagligen når mig om situationen i Israel- och Palestina-konflikten. Jag tänker på alla civila människor, män, kvinnor och barn, som lever i ständig skräck dessa dagar. Var finns alla visa män? Var finns alla som vågar höja sin röst mot dessa fasansfulla handlingar? Det spelar kanske inte så stor roll hur många de heliga konungarna var som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det spelar tydligen inte heller så stor roll om hur många domare det finns i hockeyrinken i Kanada. Det är inte antalet som är det viktiga. Det viktiga är vad vi håller fokus på. De heliga konungarna sökte sig till Jesus. Låt oss göra detsamma. Hockeydomarna och spelarna får försöka hålla sig till spelreglerna. Låt oss göra detsamma. En gyllene regel som passar både vid Gazaremsan och i TV-soffan är: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Jag börjar med att hämta påfyllning åt Mr T, så kanske han fixar tretåren i tredje perioden. På återseende med ett leende!

PS. Leende och leende... Innan jag stänger datorn, så kommer matchresultatet här: 5-1 till Kanada. Sverige får åka hem med ett silver. Känner mig rätt tom nu. Kan bero på att klockan är mycket eller snarare ganska lite på dygnet. Jag har varit uppe hela trettondagen hittills... Jag har svårt att glädja mig åt ett svenskt silver. Jag är mer irriterad på domarteamet, den kanadensiska publiken, det kanadensiska spelet och jag satt ner när nationalsången spelades. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er... Jag har lite kvar att jobba på om jag ska kunna avsluta den meningen med ärligt hjärta eller går det möjligtvis att utesluta hela Kanada ur den gyllene regeln? Jag sover på saken. Det är nog det mest visa jag kan göra nu.