Coop means Company of obviously pissed-off-brains

Ibland händer det så tokiga saker i tillvaron, så jag kan inte undgå att blogga om det. I och för sig så händer det tokiga saker hela tiden, så om jag skulle blogga om alltihop, så skulle jag behöva använda dygnets alla timmar för bloggning. Som du förstår, så skulle det vara en omöjlighet. Även om bloggningen har kommit att bli en mycket viktig del av mitt liv, så är den långt ifrån livsviktig. Dygnets tjugofyra timmar vill och måste jag spendera på så mycket annat. Äta, sova, jobba, sköta hemmet, umgås med familj och vänner, kulturfrottera mig, träna. Att-göra-listan går att fylla på i oändlighet känns det som. Tur att vår Herre kom på att begränsa oss på något sätt. Genom att ge oss natt och dag och behovet av vila.

Tokigheterna i livet kan vara av det uppiggande slaget eller så av det helt katastrofala slaget. Dagens tokighet som måste upp i bloggutrymmet är varken det ena eller det andra. Ändå känns det som tokigheternas svar på tokigheten. Nyheten nådde mig redan igår. Faktiskt först genom Facebook. Sedan på nyheterna. Idag har det stått i Gefle Dagblad och det gäller Konsum Gävleborgs upphandling av mejeriprodukter. De ger leveransmöjligheterna till Arla Foods istället och stänger dörren för Gefleortens Mejeriförening.

Sådana dumheter kan verkligen få mig att gå i taket. Det visar sig att Konsum Gävleborg är en fristående förening i det hela stora sammanhanget Coop Sverige. De har alltså möjlighet att själva bestämma vilka som ska leverera deras produkter. Ändå har de låtit Coop Sverige förhandla om mejerivarorna och några kvicktänkta men dock helt ogenomtänkta hjärnor på dessa beslutsstolar, har gett leveransrätten till det danskaägda företaget Arla Foods. Ett beslut som alltså är tagit i Sverige, men som låter som om det vore tagit någonstans långt härifrån på någon EU-stämma.

Konsum Gävleborg har samarbete med Bondenära, vilket garanterar ett gott samarbete med lokalproducerade livsmedel. Bondenära är ett affischnamn för Konsum Gävleborg, fast jag antar att idag plockas dessa affischer ner. Trettio procent av Gefleortens Mejeriförenings försäljning går nu i stöpet och vi som fortfarande tänker i både sanning och konsekvens kan lätt räkna ut vad det betyder för hela kedjan. Mejeriet måste säkert dra ner på personalen, bönderna får inte längre leverera sin mjölk, Arlas mjölk måste transporteras längre sträckor och det blir en onödig påverkan på miljön.

Vad har Konsum Gävleborg tänkt? Mjölk som mjölk? Vit som vit i tetraförpackningar? Pengaklirr som pengaklirr? Jag beklagar Konsum Gävleborg, men sådana dumheter och svek mot både producenter och oss kunder, kommer att få mig att göra ett drastiskt beslut. Från och med denna minut går jag inte in i en Konsum-butik, förrän Gefleortens Mejeriförening har fått en ursäkt och några beslutsfattare inom Coop har krupit till mejeriet på sina bara knän och gjort en beställning på mjölk och grädde och allt annat som vi brukar köpa i era butiker.

Tokigt. Dumt. Knäppt. Urblåst. Bombat. Eller för att ta till ett riktigt kraftigt småländskt uttryck: Konsum Gävleborg, ni har skitit i mitt torra hö. Det gör ni inte utan att det får både sanning och konsekvens. Bloggaren startar härmed en bloggprotest och uppmanar läsare att ställa sig med i demonstrationståget. Parollen är "Gå inte över landskapsgränsen efter mjölken". Vad jag inte fattar är hur sådana här icketänkande beslutsfattare kan sitta på sådana jobb, när det samtidigt går så många smarttänkande människor i arbetslöshet. Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att Konsum Gävleborg smörjer in oss kunder med reklam om lokalproducerat och Bondenära, när de sedan i sin gärning helt går emot sin egen reklamkampanj? Jag kollade in Konsum Gävleborgs hemsida och det var en av dagens största humorsidor. Kan inte låta bli att publicera några små rader ifrån deras sida.

• Konsum Gävleborg är en kooperativ förening som ägs av över 100 000 medlemmar. Vi är en oberoende konsumentförening som vill tillvarata dina intressen som medlem och konsument. Vi driver detaljhandel i Gästrikland, Hälsingland och norra Uppland. Ca 737 medarbetare säljer varor för ca 1,6 miljarder kronor i 15 Coop Konsumbutiker, 4 Coop Nära, 6 Coop Extra, 1 Prixbutiker, 1 Coop Forum och 1 kosmetikbutik.
• Mat, miljö och hälsa är grunden för allt liv. Med en helhetssyn på mat, hälsa och miljö ska Konsum Gävleborg erbjuda attraktiva varor som är bra ur miljö- och hälsosynpunkt.
• Konsum Gävleborg stöder lokala odlare genom att aktivt försöka öka försäljningen av närproducerat. Detta ger flera miljöfördelar, såsom kortare transporter och fler arbetstillfällen i länet. Det påverkar även djurhållningen på ett positivt sätt.
• Konsum Gävleborg stöder aktivt dessa strävanden för att öka lokalproducerat, dels genom att aktivt arbeta med att öka försäljningen i våra butiker, öka kunskapen bland personalen, och dels genom att stödja torgaktiviteter i Gävle, exempelvis Bonden i stan, m.m.

Under fliken "Du kan påverka" står det så här: Konsumentföreningen Gävleborg är en kooperativ förening som ägs av sina medlemmar. Varje medlem har möjlighet att påverka föreningens utveckling genom den demokratiska processen där grunden är "en medlem - en röst". Därför använder jag min medlemsröst här i bloggen och formligen bloggropar ut att sluta upp med sådana här dumheter. Tillbaka med Gefleortens produkter i hyllorna. Annars kommer både gräddförpackningarna och vi kunder att bli sura. På återseende med ett leende!

PS. Nu blir det sportlovspannkakor. Med grädde och sylt. Du kan hoppa upp och sätta dig på att det är Gefleortens rakt igenom. Vad annars? Har inte Coop lärt sig något av Lidls och Willys tidigare lärdom?

Min läckra svarta skönhet

När jag var färdigbloggad igår kväll, så satt jag och Mr T vid köksbordet och myste. Ljusen var tända, kaffet var nybryggt och vi bläddrade i dagens exemplar av Gefle Dagblad. Mr T fick syn på annonsen från Musikbörsen och vi blev uppdaterade om att de hade startat sin rea några timmar tidigare. De skulle dessutom ha kvällsöppet. Egentligen var mina planer för kvällen att bara kurera den eskalerande förkylningen, men ändå säger jag orden: Ska vi sticka in en sväng? På teckenspråket hade det räckt med ett: Paffa?

Ut med Audin och tre fjärdedelar av familjen stack iväg till stan för andra gången denna dag. Äldsta tonåringen hade gått från jobb till lunch med Mr T och därefter träning. Min tanke om Musikbörsens rea var att jag kanske äntligen skulle kunna få tag i en billig banjo. Min dröm sedan femtonårsåldern. Artonåringen var på jakt efter en gura. Heltidsmusikern kände sig nog rätt välutrustad på instrumentfronten, men kanske något arrprogram till datorn fanns att införskaffa sig?

Jag gjorde en snabb genomsökning av butiken, som var välfylld på både instrument, personal och kunder. Jag hittade ingen banjo, utan var tvungen att fråga om hjälp och hittade en mycket trevlig herre med stor kunskap om det mesta visade det sig. Han beklagade. De hade haft en begagnad banjo i nyskick till salu för en stund sedan. Prislappen visade endast sjuhundra kronor. Det sved till i mitt inre, men jag brukar inte ligga länge på några världsliga sorger och jag vet att där ute någonstans väntar min banjo på mig. Vi ska bara ha det perfekta mötet och jag har alltså något att se fram emot.

Eftersom jag har haft en dragning åt ukulelehållet ända sedan min barndom då Trazan och Banane gjorde sina shower och dragningen fylldes sedan på med Anders Eriksson i Galenskaparna och jag föll igår pladask inför en svart läckerbit. Den blänkte som ett hund*ll*n i månskenet och priset var mer än småländskt må jag säga. Fodral, specialplektrum och instruktionsdvd ingick i detta mycket rimliga pris för vardagsglädje. Jag köpte till en instruktionsbok med CD-komp. Jag tror att det blir roligare på så sätt.

Jag har som mål att ha övat upp mina ukulelekunskaper så pass att jag packar med den till sommarens konfirmationsläger. Det enda hindret jag ser för detta är att någon av mina kollegor säger blankt nej och då får jag acceptera detta och smyger bara med ett litet munspel i packningen. Jag riskerar inte mitt goda samarbete med kollegorna och det finns kanske ukuleledetektorer redan på bussen? Om jag inte lär mig spela, så kommer hon, för det är en hon, att pryda köksväggen. Denna lilla, med betoning på lilla, vackra svarta skönhet. Hon är som en blänkande lakritskonfekt och får jag henne att låta lika bra som lakritsen smakar, så kommer detta att bli en livslång vänskap.

Jag har ont i fingertopparna. Kan nu ackorden D, A och G och spelar nästan Ja, må du leva i rätt tempo och utan avbrott. Helst vill jag spela Galenskaparnas "Håll käft när du pratar med mig" och om jag får till den så ska jag med glädje uppträda på nästa personalfest. Det kan vara det sista jag gör inom den kyrkliga sfären. Om jag inte får till ackorden bättre än vad jag kan nu. Det låter inte bra. Jag är medveten om detta. Den är dessutom svårstämd. Det tar kanske ett tag innan den har vänjt sig vid Hille-fuktigheten. Jag tröstade mig med att höra mig själv säga för en stund sedan, men ukulele ska väl aldrig låta perfekt? För mig är det ett sådant där hejsan-tjosan-instrument som kan låta nästan helt hur som helst och det höjer ändå stämningen. Där var jag rolig utan att jag hade planerat det. Upptäckte du det också? Höjer ändå stämningen... Det är precis vad den gör. Den höjer sig efter en stund och måste stämmas om. Tur att jag bor under samma tak som Mr T. Håll ögonen öppna efter annons i tidningen om Ukulele- och bastrombonekonsert.

På tal om tidningen, så är jag med på bild och har min text tryckt i Gefle Dagblad idag. Lite närmare min dröm om en egen krönika eller en läsarspalt. Idag gäller det Svenska kyrkans annonsering och mitt i alltihop mina tankar om tro, kyrka, teckenspråk och annat smått och gott. Jag har drömt mardröm om det där i natt. I drömmen slog jag upp tidningen och allt var bara fel. Rubrik och text huller om buller. Allting var ihoptryckt och eftersom det var dåligt med plats, så hade de lagt lite text över allting annat. Det såg helt miffo ut. Kände mig så besviken. När jag äntligen fick chans att skriva i tidningen, så var det helt misslyckat. Jag ville så gärna ringa till tidningen och be dem sätta in det rätta materialet dagen efter. Jag ringde, men de tyckte inte det var så viktigt. Det var bara en annons och alla predikoturer var ju rätt. Så vaknade jag upp och det var dags att hämta in tidningen. Äldsta tonåringen som skulle ut och jobba hann före och jag väntade tills han hade bläddrat igenom tidningen.

Det kändes pirrigt att slå upp sidan. Tänk om det hade varit en sanndröm? Det visade sig att allt hade fungerat och jag känner mig nöjd. Visst, bilden kunde ha varit bättre. Texten kunde ha varit bättre. Rubriken kunde ha varit bättre. På det hela taget är jag ändå nöjd. För någonstans måste ribban ligga och det finns så mycket som spelar in. Tidspress. Andra göromål. Tankarna fladdrar. Utrymmet är begränsat. Jag får nöja mig med att ha fått möjligheten att skriva och sedan får var och en avgöra vad de tycker. Det är faktiskt en omöjlighet att med 1800 tecken få alla att bli nöjda. Det har förresten aldrig varit min ambition. Att skriva för att alla ska vara nöjda. Det vore nästan en mardröm att känna så.

Jag läste några så sköna rader i dagens tidning. Det tog mig femton år att komma på att jag egentligen var en usel författare. Men då var jag redan berömd, så då var det försent att lägga av. I skrivandets stund kommer jag inte på vilken författare det var som skrivit det, men uttrycket är i Nobelprisklass tycker jag. Om det finns något pris för bästa väderlek, så kan jag nominera vädret idag. Solsken, vit snö och klarblå himmel. Förskoletonåringen är ute och grillar korv med barnen idag. Låter som en rätt okej dag på jobbet.

PS. För mig gäller viloläge. Hjärtat bankar hejdlöst så fort jag tar en vända in till toa. Jag känner mig helt igenkorkad och nässpray känns som min närmaste vän just nu. Från bottenvåningen hör jag artonåringen ta fram en låt på den nyinköpta guran. Även den en svart skönhet från Fenderfamiljen. Ryggsäcksbag och Beatlesprytt läderband. Fyra olika plektrum med varierande storlek och färg. Mer lättstämd och mer välklingande än en ukulele. Mr T installerar ett ljudprogram på datorn. Han stod för gårdagskvällens största fynd. Nedsatt från 7895 svenska kronor till endast 1500:- Då ingår datoriserad stämning. På återseende med ett täppt leende!

Snuvad på bokrean

Det fanns egentligen hur mycket som helst att blogga om igår, men väl hemkommen från konfirmationslägret, så kom det en massa andra saker emellan. Jag hann nästan inte mer än att packa upp min väska, förrän jag kände att här händer det något med kroppen. Alarmet gick igång och det varnade för en dunderförkylning. Jag kan tänka mig att det kom lika oväntat som ett brandlarm eller något annat plötsligt inträffande, som på en gång förändrar de flesta planerna. Det tog två sekunder, sedan var jag helt igenkorkad i nästrakten och huvudet kändes tungt och ohanterligt.

Jag var inte alls förvånad, utan mer fascinerad att jag lyckades ta mig hela vägen hem utan minsta förkylningssymtom. För att en stund senare känna mig nästintill däckad. Självklart så hade jag säkert buffrat upp lite lägertrötthet, så det hjälpte nog till att fylla på däckningskänslan. På läger lever alla deltagare nära inpå varandra och så här i förkylnings- och influensatider är det omöjligt att freda sig. Lägg så till brist på sömn, mycket arbete och ny, frisk hälsingeluft, så är det inte så märkvärdigt att bacillerna tar tag i kroppastollen med tillhörande huvud. När jag släppte taget om lägret, så passade förkylningen på att greppa ett nytt tag om mig. Idag är jag genomförkyld eller dunderförkyld. Känner mig riktigt sjuk för första gången på mycket länge. Glad att vara hemma. Det är enklare att vara sjuk i egen vrå, med alla kureringsmöjligheter inom räckhåll.

Båda tonåringarna är förresten sportlovsförkylda, även om det bara är den yngsta som har sportlov. Den äldre jobbar på förskola och har varit förkyld sedan han började där. Ganska så typiskt. Trist att få bära hem baskelusker, men så länge det inte är vinterkräksjukan, så lämnar jag inte in några bloggprotester. Det är nästan oundvikligt att slippa smitta när jag har varit mitt i en förkylningscocktail i flera dagar. Speciellt när jag inte har varit så mycket förkyld tidigare under denna säsong och därmed inte hunnit samla på mig en massa motståndssoldater.

Igår hade jag vid hemkomst planerat följande schema: Semla, bokrea, ett glas rött vin och god mat med Mr T. Nu blev det duschning och uppfräschning, uppackning och igångsättande av tvättmaskin, kaffe och därefter en kväll under filten. Jag orkade inte ens blogga, så det säger en del om hälsoläget. Det är nästan så att jag blir orolig själv. Uteblivet bloggande. Nästan en sjukdom i sig. Som du märker så är läget hanterbart. Efter en god natts sömn, så har jag återupptagit bloggandet och jag har även tagit mig in till Gävle stad för att kolla in bokrean.

Nu går det att sitta hemma vid datorn och titta på reaböckerna, men då missar jag känslan av bokhögarna. Att titta, känna och fundera en stund är en stor del av nöjet. Idag klarade jag av två boklådor i staden. Akademibokhandeln och Bokia. Nu ska jag ärligt säga att jag har inte memorerat alla priser och boktitlar, men jag fick en känsla av att sortimentet var större och priserna var lägre över lag hos Akademibokhandeln. Ett noll till Akademin alltså. Krafterna tog slut, så jag har inte kollat på Åhléns, ICA Maxi, Coop och alla andra platser som rear.

Eftersom vi inte behöver en endaste boktitel till efter att ha kollat statusen i bokhyllorna, så är det ingen brådska dit. Det är helt okej att vänta till när de skriver halva reapriset på skyltarna. För någon liten centimeters fri hyllyta går det nog att få till i sådana lägen. Idag köpte jag endast två böcker, eftersom Mr T redan hade tillgodosett min önskelista à la 2009. Jag hittade en bok om släktforskning i Stockholm. Jag har inte så många anor där, mer än att jag vet att min farmor flyttade till storstaden från Hälsingland. Fast henne har jag ganska god koll på genom berättartraditionen som jag minns själv. Det fanns lite annat smått och gott i boken som intresserar mig.

Det blev en bok om Carl von Linné också. Han är väl bekant för de flesta och behöver ingen speciell presentation. Han var smålänning, det tycker jag är viktigt att framhålla, även om uppsaliensarna vill lägga beslag på hela honom. Låt mig påminna om att du kan ta en smålänning ur Småland, men du kan aldrig ta Småland ur smålänningen. Gör gärna ett försök, men inte ens universitet, trädgårdar, caféer i den lärda staden kan ersätta de småländska ekhagarna och stenmurarna. Jag kan ändå förstå att Linné stannade till i Uppsala, eftersom trakterna däromkring påminner om den småländska naturen.

Nu har jag även hunnit kolla igenom lite nätrea, fast det är ett myller av titlar och även om det är småländskt billigt, så vill jag vända och vrida lite på boken. Det är inte samma känsla att läsa om den på en platt datorskärm. Jag hittade förresten två dvd-filmer också. Jag lät dem hamna på inköpsdisken. Jag har även som du säkert vet vid det här laget en passion för film. Det blev två titlar film också. En svensk titel med enbart mina favoritskådespelare och en för mig okänd utländsk titel med, enligt mig, vettigt innehåll. Blir bra underhållning så här i förkylningstider. Vilken sanslöst dålig sportlovsplanering jag gör. Lägga mig sjuk, när jag äntligen har ett jobbuppehåll. Det beror förstås från vilket perspektiv jag tittar. Ur jobbsynpunkt är det bra att jag kan kurera mig, när jag har möjlighet att kurera mig. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Torgny namnsdag och det finns direkt tre svenska män som jag får i mina tankar. Två av dem känner jag och beundrar och den tredje beundrar jag på avstånd. Först är det författaren Torgny Lindgren som kom in i mitt liv redan som barn, men som jag i vuxen ålder har fått tillbaka kontakten med på ett annat sätt, genom skrivandet. Torgny Hanson, som uppmuntrade mig att åka på sommarmusikskola och det vet nästan alla vad det har lett till. Skidåkaren Torgny Mogren är min favoritåkare i svenska landslaget genom tiderna. När alla säger Gunde, inklusive bloggaren, så får han dela förstaplatsen med Torgny. Grattis alla tre! Hoppas ni har namnsdagsfikat idag. Det ska man ha namnsdagar till!

Byt semlan mot prinsesstårta!

Nu bloggar jag i förebyggande syfte. Jag antar att jag har annat för mig ikväll, runt midnatt. Det är nämligen jag och ytterligare en kollega som ansvarar för att alla är på sitt rum klockan tjugotre och att det är tyst i husen. Rapporterna har strömmat in från igår kväll och det fanns en hel del att ta tag i för de kollegor som gick patrull då. Det har vidtagits vissa åtgärder, men inga bloggkommentarer.

Det kan vara en fördel att blogga under dagtid också. Det är en liten lucka i programmet nu, innan middagen klockan sjutton. Skrubben, där datorn är stationerad, behöver inte lysas upp med lysröret i taket. Det räcker med eftermiddagsljuset som tränger sig in genom fönstergluggarna. Jag är precis nyfikad. Kaffe och bulle. Dock ingen semla. Konfirmanderna verkar inte veta att det är fettisdagen och när de får veta det, så verkar det inte vara någon rusning till semlediskarna. Kommentarer som: usch, det är bara grädde eller fy, jag gillar inte mandelmassa hörs på lägergården. Personalen i köket verkar ha full koll på att det är bättre med vanliga kanelbullar, modell större.

Dessutom så fylls fruktfaten ständigt på. Bara att välja. Banan, apelsin, äpple, päron. Ikväll blir det nog dessutom leken fruktsallad. Om vi är vakna då. På eftermiddagen har det varit en utökad femkamp. Var det sju eller åtta stationer av varierande svårighetsgrad? Dragkamp ledare mot konfirmander.Eller svara på frågor och för varje rätt svar en snöboll att kasta på en ledare några meter därifrån. Frågor som: Vad är en ateist? I vilken film sjönk båten Titanic? Det verkar som om det var lätt att få en snöboll att kasta på ledaren. Ett poäng för varje träff. Kasta boll i hink. Lätt som en plätt, jämfört med mördarleken "Hoppa säck" i halvmeterdjup snö. Dessutom i svag lutning av uppförsbacke.

Att snurra runt en kon i hela åtta varv och därefter sparka en fotboll i mål. Ett mål som stod ute på snötäckt fotbollsplan. Livet som konfirmand är inte helt lätt. Nu slappar konfirmanderna. Några bastar och jag hör några andra sitta och sjunga här utanför. Musik under arbetet alltså. Förmiddagen innehöll tre arbetspass. Jag hann inte ens tänka att jag egentligen har sportlov. Här stod jag och undervisade som om det var fullt pågående termin. Ämnet var dock inte teckenspråk, utan jag fortsatte på gårdagens tema, gemenskap. Nu gällde det gemenskapen i församlingen. Jag fick nöjet att känna mig nöjd efter de tre passen. Tre olika grupper, samma undervisning. Frånsett att det kan se lite olika ut, beroende på vilka ungdomar som finns i gruppen.

Jag hade tre huvudpunkter. 1. Bröder. 2. Församlingen. 3. Nattvarden. Bibelord till dessa. Vet inte om jag har tid att utveckla hela lektionspasset, men jag skulle gärna vilja göra det någon gång. Är det okej om jag återkommer? Bröder är i alla fall inte våra familjära brorsor, utan ett annat ord för kristna. På punkten församlingen tog jag parallellen med fotbollslaget. I bibeln beskrivs församlingen som en kropp med olika lemmar. Kanske spelade de inte fotboll på bibelns tid? Jag tog upp båda alternativen. Den sista punkten om nattvarden, handlar verkligen om gemenskap. Att dela gemenskapen i nattvardsfirandet. Vi pratade om det lite märkliga att bli uppmanad att äta kropp och dricka blod.

Kroppen på Jesu tid var en symbol för hela människan. Inte bara det vi tänker som kropp, med muskler, senor, fett och alla andra beståndsdelar, utan hela människan. Med tankar, personlighet, hjärta och själ. Att få ta emot Jesus som en hel människa, innebär ju även att ta emot hans sinnelag. Att blodet är en symbol för liv och vi erbjuds att ta emot Jesu liv. Det är häftigt. Så som Jesu liv var, så kan jag också få leva. Vågar du som läser bloggen anta utmaningen? Konfirmander har gjort det idag. Vi får se hur det slutar. Det är spännande tider nu.

Mitt upp i alltihop kom det nyheter från svenska hovet. De har tydligen inte blivit uppdaterade om att många av undersåtarna är på konfirmationsläger och inte alls har tid att sitta vid TV:n och dela bröllopsgemenskapen. Nu är det gjort. Det har varit en konselj och vi har blivit delgivna det, som många av oss har väntat på. Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har förlovat sig.

Jag har inte haft tillfälle att sitta klistrad och ta in varje liten detalj, men tydligen får han titeln Prins Daniel, hertig av Västergötland. Så grattis västgötar, nu har ni en prins också. Eller kanske denna titeln inträder då de tu har svarat ja till varandra? Inför Gud och alla vittnens närvaro, vilket torde bli hela världen.

Mr T och jag valde påskafton som förlovningsdag. Någon trevlig högtid att hänga upp det hela vid. Mr T hade tänkt nyåret några månader tidigare, men då hade vi bara varit ihop i cirka fyra månader och jag sa något i stil med: är du galen, vad ska alla säga? Med facit i hand vet jag att det var jag som var galen och idag hade jag skitit i vad alla skulle ha sagt. Mr T vill jag ha och därmed basta. När vi hade bestämt oss att ta det vid midsommar istället, så kände jag att det var på tok för långt fram. Det fick bli påsk.

Hur man kommer fram till att förlova sig den 24 februari 2009 har jag ingen aning om. Älskar de semlor? Är det datumet de träffades på första gången? Eller är det så krasst att det var det enda lediga datumet i kalendern, som passade alla inblandade? Kronprinsessan och hennes älskade prins, kungen, regeringen och hela övriga hovet. Något måste det vara. Annars finns det nästan trehundrasextiofyra andra dagar att slå till på.

Victoria och Daniel har känt varandra i sju år och jag är glad för deras skull. Äntligen! Bröllop nästa sommar. Några av ledarna här på lägret har redan börjat fundera på om det ska kollidera med konfalägret. Vi lever med dessa konfatankar dygnet runt och nu måste vi ta in ytterligare en aspekt. Ett kungligt bröllop. Det var 1976 det inträffade senast, då både kungen och drottningen stegade fram till altaret och därefter även Prins Bertil och prinsessan Lilian. Juni och december året då jag fyllde 11 år.

Som sann kristen och förstående konfirmandledare, så ska jag avsluta bloggandet, för några av de unga hjälpledarna vill ha tillgång till nätet och världen utanför. Så med snöiga och rojalistiska hälsningar från ett Hälsingland i solsken, avslutar jag för idag. Tänk på mig i natt, när jag smyger bland husen i den mörka vinterkvällen. Det är verkligheten för en nattpatrull på konfaläger. Så har det alltid vara, så ska det vara och så kommer det att vara. Normalläge. På återseende med ett kungligt leende!

PS. Jag missar bokreastarten. Jag och Mr T som brukar hänga på det nattliga låset. Jag saknar tystnaden bland bokhögarna. När jag kommer hem så ska jag äta en semla, gå på bokrea, dricka ett glas gott rött vin, äta något smaskigt och umgås med Mr T och tonåringarna. Om jag inte somnar. Den möjligheten finns också.

PS2. Är det OK om jag bara lite snabbt nämner min glädje och tacksamhet till mina kollegor som finns med här på lägret? Vilka underbara pärlor de är, var och en på sitt sätt. Duktiga, kreativa, vackra, härliga, roliga och så skönt det är att vara omsluten av sådant. Tack att jag får. Jag kände lycka under konseljen efter lunch. Vi har mycket gemensamt, till och med de rojalistiska känslorna och faktiskt nästan en fot inne i den kungliga hallen. Det skulle kunna bli ett scoop. Men det blir det aldrig.

Typ fett grattis

För några minuter sedan så sa jag till en av mina kära kollegor att det blir nog inget bloggande ikväll. Här sitter jag nu. Såg att gårdagskvällens omskrivna datorskrubb var mörklagd och antog att det betydde att ingen satt ockuperad här. Jag fick för mig att kolla vännernas status på fejsboken för att på så sätt vinnlägga mig om att världen fortfarande pågår som vanligt här utanför. Det verkar så. Några planerar sommarsemestern. Andra är på sportlovsvecka i fjällvärlden. Ett par av mina närmaste kärlekar firar födelsedag.

Jag står upp och bloggar en stund och utropar ett fyrfaldigt leve för Mr T och yngsta tonåringen som har födelsedag idag. Hipp, hipp: Blogghurra, blogghurra, blogghurra, blogghurra. Jag var på hugget redan klockan midnatt och skrev en hälsning till dem båda på facebook. I morse ringde jag och sjöng, först för Mr T som svarade och sedan för tonåringen. Det har blivit några sms under dagen också. Självklart så känns det en längtan efter att få vara nära och födelsedagskramas och fira ordentligt, men jag vet att de har det bra och att det har hänt mycket roligt där hemma.

Mr T fyller förresten fyrtiotre år. Det tål att skrivas eftersom det inte är något tjafs om åldrar när det gäller män. De mognar och blir bara äldre, stiliga män. Du vet, de grå tinningarnas charm. Tonåringen fyller arton och det kan också omnämnas. Dagen då hon blir myndig och har möjlighet att ta körkort när det passar. Från och med idag är det mycket som förändras. Bankinloggning fungerar inte längre för oss föräldrar och det kommer antagligen inte några brev längre som behöver målsmans underskrift.

Det är en ny epok. Fast Mr T och jag har haft arton års tid av förberedelse, så vi borde ha vänjt oss. För all del, men vissa saker går inte att vänja bort. Ett barn är ett barn. En förälders hjärta bankar lika mycket fortfarande. Sådant går inte att ta bort bara för att det blir den tjugotredje februari, arton år senare det första ögonblicket. Det är omöjligt att göra en bloggsummering över arton gångna år. Jag försöker inte ens tänka det uppdraget. Jag beskriver istället känslan av lycka, glädje, stolthet, tacksamhet och längtan som jag känner i skrivandets stund. Mina älskade fattas mig och det känns gott.

Jag har, om jag ska vara bloggärlig, inte haft någon tid över att sätta mig ner och verkligen känna hemlängtan. Jag fick det ärofyllda uppdraget att väcka konfirmanderna idag på morgonen. Det är mycket varierande svårighetsgrader på detta uppdrag. För vissa rum räcker det att knacka på dörren några gånger. På andra dörrar behövs knackning, bankning, handtagsryckning och till sist huvudnyckelanvändning. Det jämnar ut sig, för i vissa rum öppnas dörren glatt av ungdomar som har varit vakna i två timmar redan. I afton kom det ett klagomål på att väckningen hade varit fem minuter i åtta. Alltså endast fem minuter före frukost. Detta bestrider jag å det starkaste, men jag är utrustad med både mobil och klocka, vilket inte konfirmanderna är. Jag var tillbaka på mitt rum kvart i åtta och då hade jag också gått en sträcka i omgivningarna.

Det stod två bussar och väntade på gården efter frukost, matsäcksgörande och morgonbön. Halva gänget skulle till Järvsöbacken för att åka skidor och bräda. Den andra halvan skulle dra till metropolen Bollnäs och dansa afrikansk dans i Folkets Hus källare och spela bowling i bowlinghallen. Tro nu inte att afrikansk dans är som någon liten svensk hambovariant. Det är intensivt, det är hett och det är totalt ovant och bakvänt för oss nordbor. I kombination med att det var suveränt kul. Tröjan var svettig och krävde ombyte innan bowlingen.

Vi fick lite bonustid och hann in en sväng på Dollar Store, vägg i vägg med bowlinghallen. Det är märkligt hur betydelsefullt den vanliga civilisationen kan bli, om än bara för några minuter. Jag köpte tuggummi och pingvinstänger och jag funderar på att unna mig en mintlakrits före sänggåendet. Jag vet att det inte tillhör vanligheterna att äta pingvinstänger runt midnatt, men jag blogglovar att borsta tänderna efteråt. Förresten, det är inte så mycket som är vanligt på ett konfaläger.

Jag är stolt över att vara här. Det finns en friskhet hos ungdomarna. Okej, jag medger att jag har blivit så gammal att jag tycker det är märkligt att skärpet sitter om låren och inte om midjan och att jag precis vet hur några av killarnas kalsingar ser ut. Att titta bort verkar ju som jag är pryd som bara den. En har blå paisleymönstrade, en har vita och en annan har någon brun-vinröd nyans. Det verkar som jag har glott, men icke. Jag har bara varit nära, i till exempelvis matkön.

Jag tycker att det är ett märkligt mode och kallt, för nu är det minus i Hälsingland. Fast jag stör mig inte på det. De går så och jag går som jag väljer att ha brallorna. Det finns faktiskt viktigare saker att deala med på ett konfaläger. Mina arbetspass har handlat om gemenskap idag. Intressant vad gemenskap kan betyda för olika människor. I det här fallet ungdomar. Det finns en friskhet och fräschhet i att ta sig an mötet med Bibeln, kristen tro och kristna människor. Jag uppskattar det så enormt. Hoppas att det märks på mig. För jag tror det handlar om att det måste märkas. Ord kan vara inställsamma, falska, påhittade och så vidare. Min handling och min attityd är lättare att avläsa. Hoppas jag. Jag vet inte.

Jag gillar ifrågasättandet. Jag kan sakna det i kontakten med vuxna, med kyrkligheten, med andra kristna. Jag tar med mig dagens upplevelser och kommer fram till att idag har vi i grupperna berört trons mysterium på ett rakt och förbehållslöst sätt. Några har sagt rakt på sak att det där är omöjligt. Det kan inte vara sant. I sådan miljö är det häftigt att få jobba. När vi tar ställning och bollen börjar rulla. På något konstigt sätt kommer den att gå i mål. Det kommer säkert att se olika ut för alla. Som antalet konfirmander, så många möjligheter finns det att finna Gud och att finna det som är budskapet i bibelordet.

Det är nyttigt att brottas med frågeställningarna. I nuläget vet jag inte vart vi hamnar, men jag tröstar mig med att det finns en som redan vet det. Nämligen Herren själv. I den vissheten får jag vara ledare för alla fantastiska pärlor som vi har här. Vad gör det om de har brallorna på ett sätt som jag aldrig skulle få för mig att ha dem eller att de används timmar att lägga en snygg frisyr och makeup? Det finns en skönhet i att det just är så en tid i livet. Precis som för mig i samma ålder, så ser det annorlunda ut om kanske redan fem år. Tänk då om tio eller om femton. Nåde den person som går emellan och tar ur ungdomarna den fräschhet de bär på inom sig. Må jag fixa att förvalta förmånen att få vandra en liten stund tillsammans med dem. På återseende med ett leende!

PS. Lite märkligt att jag lyckades få 223 bowlingpoäng på 2 serier idag. En hyllning till mina två födelsedagsbarn kanske? 2 som i februari. 23 som dagens datum. Än en gång grattis. Njut av minuterna som återstår. Imorgon håller jag tummarna för att det blir semlor. Fettisdagen. Undrar om någon i kökspersonalen tycker att det är ett uppdrag väl värt att genomföra att fixa 107 semlor? Hoppet är det sista som överger bloggaren.

Undersvik anropar världen utanför

Detta måste bli en bloggning i allra största tystnad. Klockan har slagit tjugotre slag och det ska vara tyst och alla ska vara inne på sina rum. Jag har inte kollat, men jag hoppas att det finns dispens för ledarna. För jag är inte i mitt rum. Jag sitter på översta våningen i huvudbyggnaden på Stiftsgården Undersvik i Hälsingland. Rummet är nog en gammal garderob. Du vet en sådan som man kan gå in i. Ett vindskyffe med brutet tak och fönstren i smalbenshöjd. Det låter väl mysigt att sitta uppe i Hälsingland en vintrig februarikväll, i ett vindsrum där bara taket är mellan mig och stjärnorna?

Fast mysigheten i rummet ligger på nollpunkten. Det finns endast en lysrörslampa med bländande ljus. OK, jag testar att släcka den... Vänta lite... Hu, så mörkt det blev. Nu är det bara jag och datorskärmen. Det lyser en liten röd lampa på skrivbordet och jag tror den hör till telefonen och så en ännu mindre grön lampa. Kan den tillhöra skrivaren? Jag känner mig fram. Ja, det är nog skrivaren. Eller en fax. Det ligger papper i ett fack i alla fall.

Nu när lysröret i taket är släckt, så är väggarna skuggiga. Innan, med full belysning, var de sjukhussalsvita. Det hänger sju tavlor på de fyra väggarna. Ganska många till antalet med tanke på att detta är en skrubb. Nu när det är mörkt ser jag inte vad de föreställer, men jag antar att de hänger här för att ingen vill ha dem någon annanstans. Om jag vore en tavla, så skulle jag känna mig utstött och bortglömd om jag hamnade här. Här inne är det bara fokus på en annan typ av ram, datorskärmen.

Jag vet inte om det passar sig att tacka Gud för denna funna tingest, men eftersom jag är på konfirmationsläger, så är det på sin plats att tacka Gud för både det ena och det andra. Jag hade kallt räknat med att det skulle bli fyra datorfria dagar. Du anar inte vilken glädje jag känner över att få sitta här en stund för mig själv i den sena timman och bara blogga så fort det, för mig, okända tangentbordet klarar av. Det får bli min terapi och avlastning av alla nya intryck och tankar, som nu snurrar genom skallen. Det verkar som de har satt sig i kroppen också.

Sedan jag lämnade Gävle och på sätt och vis, i alla fall i jämförelse med denna bygd, även lämnade civilisationen, så har tempot varit så snabbt att jag har verkligen fått smita iväg en stund för att gå på toaletten. Det finns ju ingen avstängnings- eller påsättningsknapp för urinflödet. Det kommer i sin vanliga takt, även på konfirmationsläger. Så sedan klockan två på eftermiddagen, då bussarna svängde ut på E4:an norröver, så har det varit fullt pådrag och det har en viss charm.

Går det att sätta sig in i hur bussarna är packade när det är ett kombinerat skidläger och konfirmandundervisningsläger? Eller måste det upplevas? När skidor, pjäxor, stavar trängs med banankartonger, blåa IKEA-kassar, gitarrfodral, bibelkartonger, elbasförstärkare och vanliga resväskor och sportbagar? Jag tyckte det fungerade förvånansvärt bra och nu tror jag inte att några konfirmandföräldrar läser min blogg, men om, så kan jag meddela att allt gick bra på bussresan upp hit. Endast en mössa och ett par skinnhandskar låg kvar på hatthyllan och fyra blårandiga Mariannekaramellspapper låg kvar på golvet och vid samma säte ett tuggummi. Inte så mycket att bli upprörd över alltså. Med tanke på att bussen varit full med konfirmander. Alltså människor under tjugo år allihop.

Jag är lite trött, jag märker det själv. Lika bra att nämna det i bloggen, för alla läsare har kanske redan märkt det? Jag ber om ursäkt för detta. För mig är bloggen ett sätt att varva ner, inte för att verka till synes helt oberörd och oförändrad inför mötet och nära-inpå-livet-tillvaron med över etthundra personer. Min grupp består av ett tiotal konfirmander och dem har jag fått ha för mig själv under cirka en och en halv timme under kvällen. Tillsammans med en hjälpledare som konfirmerades förra året. Jag ska inte avslöja så mycket om den stunden, men jag vill ändå bloggtacka en fantastisk hjälpledare vid namn Fanny. Vilken pärla! Vilken tillgång! Vilken resurs!

Jag kan inte låta bli att imponeras av att det finns sådan mognad och sådant ansvar hos en så pass ung person. Jag har mött dem som är dubbelt så gamla, som inte har nått hälften så långt ännu. Jag upplever det som en förmån att få arbeta ihop med sådana tjejer och killar och jag brinner för att uppmuntra dem, så att vi får behålla dem inom Svenska kyrkans arbete i framtiden. De behövs. Så det blir ett tack till Gud ikväll för Fanny och även Gustav som ingår i min grupp som hjälpledare, men han drog iväg och repeterade med musikgruppen i kyrkan under arbetspasset.

Arbetspasset gick ut på att lära känna varandra. Du vet, lära sig namn och då märks det att jag är fyllda 40 plus och inte 15 minus. Jag trilskades med att kalla en tjej för Josefine fast hon egentligen heter Sofia. När jag äntligen lyckades ge upp tanken på att komma ihåg hennes namn, så blev det uppenbart att hon heter just Sofia. Då var det endast henne jag var säker på och fick alltså börja om att memorera de andras namn. Jag tror inte att de märkte min konfunderade min, när jag då och då iakttog dem och försökte hänga upp deras namn på någon liten detalj.

Jag har bestämt mig för att sova på saken och ta nya tag imorgon. Jag har för avsikt att kunna deras namn till nästa lektionstillfälle. Det betyder att imorgon eftermiddag så står jag där igen och funderar. Är det där Lisa eller är det kanske Lina? Jag har två tjejer som heter Frida också. En som heter Sofia, en heter Sofie och faktiskt en Josefine också, fast inte hon som jag trodde från början. Det är rörigt, men fantastiskt roligt.

Imorgon bitti är det jag som har väckningen. Det ligger alltså på mitt ansvar att se till att alla vaknar och kommer upp, så att de hinner äta frukost, bre matsäck och komma till morgonbön. Vad tror ni om det? Blir det en sådan där orolig natt, när jag kommer att vakna varje timma, rädd för att försova mig? När jag framåt klockan sex, sju är så trött att jag verkligen gör det? Det känns lite som en fasa. Finns det förlåtelse för sådant? Jag har på mitt uppdrag att gratulera en tjej som fyller år imorgon och förhoppningsvis är jag redan uppsjungen, eftersom jag kommer att ringa hem tidigt imorgon bitti och sjunga för mina egna födelsedagsbarn. Imorgon blir nämligen yngsta tonåringen hela arton år och Mr T blir fyrtiotre. Känns galet att jag sitter här, men vi har kompensationsfirat i flera dagar och imorgon blir det lite kalasande också med speciellt inbjudna tonårsvänner. Släkten invaderar nästa helg. Då är jag förhoppningsvis inne i normala gängor igen. Det vill säga: utvilad.

Jag har inte bäddat min säng. Jag känner för en dusch. Jag vill titta på materialet inför morgondagens lektion. Jag ska skriva kort till konfirmanden som fyller år imorgon och jag skulle behöva äta en banan. Är lite kvällssugen. Så det är dags för mig att dra mig tillbaka. Jag bor på nummer ett i huvudbyggnaden om du vill komma på besök. Kom i så fall inte på förmiddagen imorgon, för då är jag i Bollnäs och dansar afrikansk dans samt bowlar. Mina ledarkollegor vet inte om att jag är en riktig vinnarskalle, så jag får kanske försöka hålla tillbaka några av mina primitiva instinkter. Jag kanske ska ta på mig ansvaret att putsa kloten, som en liten barmhärtige samariten-gest? Vi är ju på konfirmationsläger. Jag sover på saken. På återseende med ett leende!

PS. Grattis käre pappa på din sjuttiosjuåriga födelsedag. Idag fick det bli firande per telefon. Tack för det fina samtalet. Jag uppskattar det. Jag har många anledningar att säga tack till Gud ikväll. Det finns till exempel etthundrasju stycken tackämnen här i Undersvik och lägg till världen utanför och jag får nog summera det till ett kort och gott: tack Gud! Han som känner min trötthet.

Det är härligt att vara en liten maska!

Siffran två är viktig idag. Dels är vi inne i månaden två, det vill säga februari. Det är den tjugoandra dagen i månaden och det betyder att det är min kära pappas födelsedag. Han har två sjuor i sin ålder. Självklart har vi ringt och sjungit för honom på morgonen. Hurrat och hyllat. Han har det bra i det småländska vinterlandskapet. Han blev glad för presenten och skulle sätta sig ner och lyssna i lugn och ro sedan. Just nu är huset fullt av gäster.

Om det inte vore så att jag snart ska iväg på konfirmationsläger, så hade även jag med familj varit där. Perfekt med födelsedagsfirande med närhet till sportlovsledighet annars. I år blev det lägerverksamhet som alternativ. Det har ändå blivit firande idag på morgonen. En dag i förskott. Mr T fyller fyrtiotre år imorgon och han har fått sina paket av mig idag. Imorgon rycker tonåringarna in med sin uppvaktning. Även yngsta tonåringen fyller myndig imorgon. Hon blir alltså arton år. Det är helt ofattbart men med lite snabb huvudräkning så inser jag att det stämmer. Arton år har gått sedan det lilla knytet såg dagens ljus på Östra sjukhuset i Göteborg. Den 23 februari 1991. På självaste Mr T:s 25-årsdag.

Så vi har sjungit och gratulerat. Några paket sparas till imorgon. Vi tar ändå tillfället i akt att födelsedagsfika idag. Sådant ska inte förbises. Så flaggan har stått på bordet. Blombuketten likaså. Ja, det var egentligen bara vetskapen om att det var fel datum som störde, annars var allt på riktigt. Morfars födelsedag och familjens dagen-före-rätta-födelsedagen är vit som snö. Det kommer mer snö och det är plusgrader ute. Väskan är nästan färdigpackad och det är bara lite lunch som fattas innan det bär iväg.

Jag har kommit in i det skedet nu att jag känner att detta ska bli kul. Det har hittills bara känts jäktigt och stressigt. Som om det skulle vara skönt att få vara hemma och bara släppa allt. Nu har jag kommit in i lägerkänslan och ser fram emot att få träffa alla ungdomarna och även mina kollegor. Detta blir ett tillfälle för mig att få möta dem i ett annat sammanhang.

Saken är den att jag är en lägermänniska. Jag tycker om mötet med människor i ett sammanhang då den vanliga vardagsslentrianen byts ut mot andra aktiviteter. Där klädkoder inte är så viktiga och där det är tillåtet att sitta på golvet i samlingarna. Där viktiga livsavgörande frågor tas upp mitt i natten och där allt är oförutsägbart. Vad som helst kan hända. Tur att inte livet hela tiden är läger. Det skulle förta lite av det häftiga att åka på läger.

Att åka på läger som ledare för konfirmander är att ta vid där föräldrar har kämpat under cirka fjorton år. Där lärare har kämpat under cirka åtta år. Där idrottsledare har kämpat under en hel del år. Nu är det vår tur och jag vet att vi kommer att kämpa. Allt för att ge alla ungdomarna en rejäl bas att stå på inför det framtida livet. Det innebär att vi kommer att följa en hel del regler. Vi kommer att erbjuda och dela med oss av den sanning om det kristna livet som vi har. Men främst så kommer vi att öppna vår famn som vuxna och komma med oss själva.

Förhoppningsvis får vi möjligheten att bygga broar där andra har rasat. Förhoppningsvis kommer vi att få bygga förtroenden som består genom hela livet. Det är glädjen med att vara ledare på läger. Om vi inte lyckas, så är min förhoppning att någon annan tar vid, när vi slutar. För alla människor måste ha någon i sitt liv som finns som en trygg bas. En fast punkt, när allting runt omkring skakar. Alla människor hamnar förr eller senare i en mänsklig form av jordbävning. Jag tackar inte ja till ledarskap bara för att det är härligt att åka på läger. För innerst inne vet jag att det kan innebära dygnet-runt-jour.

Jag tackar ja för att vara en liten maska i ett stort nät. Om det nätet används till att fånga upp människor som annars skulle ramla ner i ett stort mörker eller om det används för att fiska upp människor som vill följa Jesus, det vet jag inte riktigt hur det blir på just det här lägret. Fast de båda användningsområdena går kanske in i varandra? På återseende med ett leende!

PS. Om det finns en tillräckligt stor lokal på lägergården, så blir det utlärning av några lätta Linedance-danser någon kväll på lägret. Jag har laddat med musik och träning av steg tillsammans med Mr T. När det gäller att förbereda sig inför läger, så går det absolut inte att maska. Den saken är säker.

Glädje bubblar över

Jag tycker det är svårt att välja ut en älsklingsfärg. Du vet, ibland när det är dags för lära-känna-varandra-övningar, så ska det berättas om färgval och så vidare. Jag kan mycket väl säga en färg, det verkar rätt lindrigt om jag slipper har förbundna ögon och hitta någon som jag ska plocka klädnypor på. Ska jag plocka klädnypor på någon annans kropp, så förutsätter det att jag vet vem det är och att den andre personen vet vem jag är. Det ligger inte för mig att hålla på och ta på personer som jag inte känner. Jag är inte rädd för beröring. Jag kramas gärna, men det ska vara i vettiga former och anledningar. För mig är det skillnad.

Jag imponeras av människor som klarar av att välja en favoritfärg bland alla vackra färger. Jag skulle vilja säga en hel färgpalett eller åtminstone svart och röd. Likadant är det med årstider. Välja en är svårt. Välja alla känns gott och varierat. Mat likaså. Det blir en årsmeny av goda rätter om jag får berätta. När det gäller att välja en arbetsdag, så skulle jag med lätthet kunna hitta flera spännande dagar, men måste jag välja en, så blir det utan tvekan gårdagen.

Inte för att det var en av mina längsta och mest röriga. Jag började på morgonen på skolan. Fortsatte till kyrkan på eftermiddagen för sista packningen av material till konfirmationslägret. Därefter förberedelser inför kvällens dövträff. Klimax var själva dövträffen. Jag var hemma halv ett och då hade redan den här dagen alltså börjat. Det var i det läget omöjligt att gå och lägga mig. Jag satt och summerade, tittade på bilder i digitalkameran, såg avslutningen på en James Bond-film, chattade lite med vänner på nätet. Jag var förvånad att de var vakna och de var förvånade att jag var vaken. När jag väl somnade, så somnade jag med ett leende på läpparna.

Det var en milstolpe i Svenska kyrkans teckenspråksarbete igår kväll. Det var första steget på väg mot något nytt. Jag ser det som en möjlighet för framtiden. Döva var inbjudna till Olofsgården i Gävle. En liten mysig gammal byggnad vid Gavleån. Marschaller visade vägen. Värmeljusen stod för mysbelyning inomhus. Lampor var också tända, eftersom det är viktigt för språket med tydlig sikt. Det doftade av thaimat, tillagad på äkta thailändskt vis av thailändsk hand. Det bästa av allt. Det strömmade in döva i blandade åldrar. Den yngsta fjorton år. Den äldsta var en dam och eftersom vi inte ska prata om damers åldrar, så förtäljer inte bloggen denna ålder.

För mig är det inte så viktigt med antalet gäster, utan mer hur de har det och att de trivs. Ändå försökte vi räkna och kom fram till att det var fyrtiosex. Det kom gäster från bland annat Uppsala. Kul att det händer något vettigt i Gävle, så att det är värt att resa flera mil en kall februarikväll. Räkningen får vi ta med en nypa salt, eftersom det vid tio-tiden på kvällen ramlade in ett gäng döva ungdomar från hela Sverige som var på träningsläger i Gävle under helgen. Cirka trettion personer både, tjejer och killar, som spelar i dövas innebandylandslag. Stolar plockades fram och det var en varm och härlig syn. Det skulle inte förvåna mig om vi åker till Örebro i maj och hejar fram dem till seger.

Jag önskar att hela församlingen, hela samfälligheten med kyrkoråd och allt hade varit på plats igårkväll. Fast det hade blivit trångt, så det är ett knasigt önsketänkande. Ändå önskar jag att hela svenska kyrkans teckenspråkiga arbete på nationell nivå hade varit med och varför inte biskoparna och ärkebiskopen. För detta kändes helt rätt och mycket välsignat. Det blev många fina kontakter, många av dem nya. Medelåldern sjönk så rejält att jag nästan fick nypa mig i armen flera gånger under kvällen. Många dröjde sig kvar och kvart över tolv låste jag dörren i Olofsgården och jag fick hejda mig för att inte ringa på hos chefen som bor i prästbostaden intill. Fast jag klarar nog av att hålla kvar mitt lyckotillstånd tills vi ses någon gång framöver.

Skönt att få vila i glädje. Samtidigt som sådana här upplevelser sporrar till vidare utveckling. Till ett gudstjänstliv som är på dövas villkor. Som tar hjälp av andra sinnen än hörseln. Som stimulerar och väcker även oss hörande dönickar. Det vore fint att få in en doft av himmelrik, en bild av Guds skapelse, en känsla av samhörighet utan tanke på språk. Allt för att vi ska få smak på det här med kristen tro. Vi kommer att upptäcka att det smakar gott och att det smakar mer. Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva i bloggen att detta är så stort och fantastiskt att det kan inte bara ske genom människors styrka, för då hade jag nog suttit hemma och sett Let's Dance. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska det packas lite. I normala fall hade det kanske varit för en liten sportlovsledig resa mot Småland. Nu blir det en liten tripp till Hälsingland istället. Jag har lite hälsingeblod i mig, så det ska nog gå bra. Det blir konfirmationsläger i fyra dagar och det enda aber jag känner för detta är att Mr T och yngsta tonåringen har födelsedag under min bortvaro. Äldsta tonåringen har lovat att sjunga före jobbet och tårtan har vi nallat på och hinner med en bit imorgon också. Jag sätter en guldpeng på att det blir glass i stora lass när födelsedagen är här på riktigt.

Jag är inte ensam längre

Jag måste vinnlägga mig om att skriva något positivt i kvällens blogg. Jag tror att det går att bestämma sig för det, även om mycket runt omkring känns lite motigt. Jag omger mig med hängiga kollegor lite varstans och visst, innerst inne så tycker jag synd om dem. Fast det är knepigt det där, jag är ändå glad att jag slipper bära deras baskelusker och virusar. Det känns som om det vore lätt att trilla dit nu. Det går inte att röra sig en meter i omgivningen utan att det snörvlas och irriteras i halsar. Missförstå mig inte. Jag tycker det är synd om dem alla och jag önskar dem en snabb bättring och under tiden det varar en god lindring. Fast det är lite Petrus-syndrom över nuläget. Skulle jag vilja bära smärtan ett tag? Icke, sa Nicke. Jag till och med förnekar att förkylningar och magsjukor finns. Samtidigt som jag känner på mig att någon gång förr eller senare måste jag göra min del av världens plåga.

Äldsta tonåringen har kommit i ett guldläge när det gäller att samla på sig snuvor och andra otrevligheter. Han började på ett nytt jobb i måndags, på en förskola i stan. Det är faktiskt säkrare än ett brev på posten att få någon liten smitthärd med sig hem. Mycket riktigt, han är genomförkyld. Det tog bara några dagar. Han har pallrat sig iväg till jobbet trots allt. Kul att jobba och det har blivit en populär kille bland småttingarna. Det är lek, bokläsning, snögrottebyggande och annat spännande som fyller hans arbetstimmar. Däremellan hockeydömning och träning. Han kanske springer ifrån baskeluskerna. Fast de hinner nog ikapp honom när han rasar i säng om kvällarna. Jag tror tonårstiden snart är förbi.

En hel del människor är trötta på kylan nu. Lugn, bara lugn, jag ska snart skriva något positivt. Jag kan även känna med dem, men samtidigt finner jag mig i minusgradernas bistra verklighet. För vad är alternativet? Regn? Blask? Smutsbrun mark? Vitt, kallt och klart. Någon månad till, sen ska vi ut och spana efter snödropparna. Vi någon solig vägg är det kanske snart dags, trots snötäcket? Kylan ger i alla fall lite rödfärgade kinder och näsa och det ser fräscht ut i det annars utbredda blekhyade bältet här uppe i norr. En del fuskar, antingen genom att åka utomlands och de ser skapligt bruna ut när de kommer hem. Andra pressar i solariet och får så småningom en senapsgul hy eller är det kanske brun-utan-sol-krämen. Det ser lite onaturligt ut i alla fall. Som sig bör, eftersom det är väl egentligen bara solen som har patent på att ge solbränna?

Jag gjorde något dumt igår. Eller kanske det dumma gjordes först idag. Jag tryckte i mig två omgångar med migränspray igår kväll. Allt för att stilla den intågandes marschen av attack däruppe. Det finns ingen annan utväg. Bara att ta in. Dumheten kommer först dagen efter, då alla resurser kommenderas in för att gå ur sängen, komma iväg och verka normal på jobbet. Det är svårt med koncentrationen, svår att fokusera blicken och det är en smal tråd som måste balanseras så att inte dagen-efter-huvudvärken resulterar i ett nytt anfall. Jag vet hur dumt det låter, så ingen behöver påminna mig om det. Min förklaring är så svag också, så den brister vid minsta protest. Jag ansåg mig inte ha tid att vara hemma. Så enkelt är det. Lika dumt är det.

Nu när vi har betat av förkylningar, kyla och migrän, så måste jag skriva det utlovade positiva inlägget. Genom omvägar på Facebook, så har det kommit till min kännedom att det bor minst en SSK-supporter till här i närområdet. Alltså norr om Dalälven. Förstår du vad det innebär? Jag som har trott att jag har varit ensam under så lång tid, inser nu att isoleringen är bruten. Det finns någon mer därute. Någon lika förståndig och genomklok som bara jag och Karlsson på taket kan vara. Genast känns livet mycket positivare. Vilken trygghet. Den här vissheten kommer att bära mig och hela SSK genom kvalserien.

Nu vill säkert någon dystergök som inte tål andras glädje tala om för mig att Södertälje ikväll fick stryk mot Brynäs i Läkerol Arena. Jag vet det redan och jag tar det med ro. Brynäs behövde den poängen bättre än Södertälje. Jag hoppas att de ser till att förvalta dem rätt och ägna sig åt att spela hockey i fortsättningen. Det har varit för mycket fokus på slagsmål och vem som gjorde vad ett tag. Sådant som inte har med idrottens glädje att göra. Idrottens glädje för min del består nu i att se om det finns fler SSK-supportrar här omkring. Du kan väl bloggkommentera om du känner till någon. Vi borde likt norrmännen som invandrat till Gävle fira något som liknar 17 maj. Fast på SSK-vis. Hasse Tellemar är huvudtalare. Vi äter givetvis kringlor till kaffet. Vi låter SSK-banderollerna täcka hela Barbro Holmbergs slott. VIP-arna är Hasse Aro, Björn Borg, Lisa Ekdahl, Jonas Karlsson med flera. Alla från Södertälje. Jag återkommer med datum. På återseende med ett leende!

PS. Av bloggläsare har jag fått några funderingar angående en tidigare blogg där jag dryftade något om ett stort beslut. Jag sitter med samma känsla som när deltagarna i På Spåret, måste tiga om resultatet i redan inspelad final. Jag vill så gärna berätta, men jag kan inte göra det ännu. Någon gång i mitten på mars så kanske jag vågar yppa något lite. Får jag be den bloggläsande kretsen att fila lite på sin nyfikenhet, blandad med omtänksamhet, så den inte gnager för mycket. Samtidigt ber jag om ursäkt att jag obetänksamt filurade på framtiden utan att ta bladet från munnen helt och hållet. Felet är mitt och här kommer en bloggursäkt. Ha tålamod och när jag väl berättar, så hoppas jag att ni får valuta för er väntan.

Ska jag önska något så blir det Volvo P1800

Nog drömde jag någon gång i ungdomen om att få bli journalist till yrket. Jag gjorde till och med praktik på Vimmerbytidningens lokalredaktion i Hultsfred, någon vecka på gymnasiet. Jag fick skriva en liten artikel om parkeringarna i Hultan City och det var egentligen rena nonsensnyheten för omvärlden, men jag fick uppdraget av redaktören och jag gick in för uppgiften med stort allvar. Jag skrev, jag ändrade, jag våndades, jag skrev lite till, jag ändrade, jag bestämde mig för att sätta punkt och gick på darrande ben in till redaktören, som sa: Bra! Vi sätter in den i morgondagens tidning.

Jag kommer inte ihåg om jag sov den natten. Om jag gjorde det, så var det säkert oroligt. Vi prenumererade inte på Vimmerbytidningen i mitt hem, utan i metropolen Virserum var det antingen Oskarshamnstidningen eller Vetlandaposten som gällde. Mina föräldrar valde Oskarshamnstidningen. Fast då och då hände det att de saknade Vetlandaposten för predikoturernas och dödsannonsernas skull. Så det blev något lösnummer vid några tillfällen. Under min praktikvecka på Vimmerbytidningen, så blev det lösnummer av den också. Mamma har klippt urklipp i tidningarna sedan året mina föräldrar gifte sig och det är samma år som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Linda Haglund föddes.

Det har blivit många pärmar och det är mycket intressant att bläddra sig tillbaka genom historien. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hem till Småland. Jag uppdaterar mig om hembygdens händelser under tiden jag har varit frånvarande sedan sist. Dödsannonser, bilolyckor, missionsauktioner i Misterhult och lokalrevyns upptåg. Då och då slinker det emellan något om de kungligas vistelse på Öland eller om det har hänt något alldeles exceptionellt ute i vida världen. Jag tror att min mamma är några av få nu levande personer som håller urklippandet vid liv. Hon gör det samtidigt som hon undrar vad det ska vara bra för. Jag är alldeles säker på att det med glädje tas emot av Hembygdsföreningens vänner.

Tillbaka till praktikveckan på Vimmerbytidningen. På eget initiativ gjorde jag en intervju med gymnasieungdomar. Om jag hade några intressanta frågeställningar minns jag inte. Jag tror nog att det var kul att kolla in gamla Stålhagsskolan från ett annat perspektiv en stund och så hade jag växt några centimeter genom att för en vecka leka journalist. Journalistdrömmen hölls vid liv ett tag, så jag till och med före studenten sökte jobb på Katrineholms-Kuriren. Jag håller med om att det låter lite udda att hamna i Katrineholm av alla ställen, men som alltid när livet är oförklarligt och märkligt, så spelar kärleken in. Jag hade träffat en kille och jag var upp över öronen förälskad. Med facit i hand, så vet vi alla att det var långt ifrån den rätte. Mr T är från Arbetarbladsregionen, nämligen Sandviken.

Jag var inte förtjust i chefsredaktören på Katrineholms-Kuriren. Det här är alltså tjugofem år sedan, så besöket på redaktionen är preskriberat. Jag kommer inte ihåg hans namn, så han satte inga djupare spår i mitt liv. Långt senare blev en annan Katrineholmsgrabb Sveriges statsminister och det var kanske en släkting till redaktören? Deras sätt påminde om varandras. Jag hamnade inte i Katrineholm efter studenten. Tack och lov. För då var förälskelsen redan över och jag lärde mig att inte rusa fram på några rosa moln, när det gäller en livsplanering.

Jag for istället till Stockholm och pluggade och fick sedan jobb i Södertälje. Då valde jag vistelseort med andra grunder än kärleken till en pojke. Jag valde Södertälje med anledning av en helt annan orsak, nämligen kärleken till hockeyn och närheten till Scaniarinken. Konstigt egentligen att något eller någon fick mig att någonsin flytta därifrån. Det måste ha varit något alldeles speciellt som drog. Jovisst, det var Mr T. Han pluggade i Göteborg och det verkade vara ljusår framåt i tiden tills studierna på Musikhögskolan var klara för hans del. Vem kan vänta så länge när det står "Den rätte" skrivit med stjärnors glans på himmelen? Jag försökte, jag hade redan träffat Mr T när jag flyttade till Södertälje. För att inte den tiden skulle bli helt galen av längtan, så räddades hela situationen upp genom att han gjorde militärtjänst i Strängnäs. Musikpluton. Cirka fyra-fem mil från Södertälje. När han muckade, så smälte jag totalt av frieri och hans erbjudande om ett liv med honom och hans studielån. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra.

Vad blev det av journalistdrömmarna? Jag kastade dem. Det fanns så mycket annat som lockade och på slingriga vägar har jag idag hamnat där jag ska vara. Kanske slingrar vägen vidare så småningom? Just nu är jag glad och tacksam på en av livets alla rastplatser. Precis som tidigare alltså. Även om det inte står journalist på mitt visitkort, så har jag skrivit en bok och jag bloggar regelbundet. Förr skrev jag insändare också. Det var på Oskarshamnstidningens tid. I Gävle har det inte blivit av. Inte för att det saknas ämnen. Fast jag bloggar nog hellre.

Så har jag precis avslutat ett hedersuppdrag. Jag blev ombedd att skriva en liten artikel i Svenska kyrkans helsidesannons som kommer fredagen den 27 februari. Nästa vecka alltså. Alla församlingarnas mötesplatser annonseras och mitt i alltihop något om verksamheten. Nästa gång ska det handla om teckenspråksarbetet. Bilden är tagen och jag blev uppmanad att hålla mig inom ramen av 1800 nedslag inklusive blanksteg. Om jag jämför detta med denna blogg, så är jag redan uppe i 5481 tecken, på tidningens sätt att räkna. Så på en tredjedels utrymme av detta, så ska jag skriva något intressant om teckenspråksarbetet, Svenska kyrkan, kyrkans budskap och dessutom med en personlig touche. Jag har vänt och vridit på orden. Jag var tillbaka på praktiktiden på Vimmerbytidningen och svettades lite inför omdömet.

Den här gången behövde jag inte gå in till mottagaren på darrande ben, utan jag kunde sitta kvar och endast maila över det hela och sedan invänta kommentarerna. Omdömet blev jättebra! Alltså lite bättre än i Hultan, där det kort och gott räckte med bra! Jag kan inte låta bli att sova i över en vecka till och vänta på publiceringen, utan jag får lägga det åt sidan och endast pirra lite i magen natten före. Jag chockerar kanske övriga familjen genom att för en gångs skull hämta tidningen före dusch och påklädning. Så jag blev inte journalist och när jag nu är klar med min 18oo-teckensbegränsade text som handlar om min tjänst, då förstår jag varför. Jag är glad för Guds kringelikrokiga vägar. Det blir mer spännande så. På återseende med ett leende!

PS. Det skulle egentligen inte bli något extra i bloggen ikväll, för det går ett larm inne i huvudet som säger: Gå och lägg dig! Vill bara berätta att Saaben, den lilla blå bilen har varit inne hos vår motsvarighet till tandläkaren idag. Alltså en verkstad. Det kostade endast en tusenlapp för att programmera om bilens dator som hade hoppat ur någonstans vid gaspedalsreglaget. Vad kan det ta i tid att knappra in en kod och sätta tillbaka dosan? En kvart? Ungefär som att sitta i tandläkarstolen och gapa i tio minuter och det kostar nästan åttahundra för några bilder och undersökning. Det hjälper inte att bloggklaga. Bilen rullar och jag har tänder att tugga med. Vad kan jag mer önska i nuläget? Just det, en säng. God natt!

Snöflingor och Saab-koncernen neråt singlar

Kanske upplevde du en anslagen sträng av en jäktad bloggare i gårdagens blogg? Då uppfattade du det helt rätt. Därför tänker jag sätta mig ner och göra motstånd mot jäktigheten, som en liten envis motsträvig fyraåring. Jag sitter helt frankt och tittar ut genom fönstret och ser små vackra snöflingor singla ner mot marken. Jag försöker följa en specifik flinga och när jag inte ser den mer, så tar jag tag med blicken på en ny. Denna typen av snöflingetittande, gör att jäktigheten inte ens skulle komma på tanken att knacka på bloggdörren.

Snöandet i sig kan ha en irriterande inverkan på en vår- och sommarlängtande bloggare. Vem har beställt mer snö? Vi har så det räcker och blir över här i Hilledenne. I varje vägkorsning ligger det drivor eller små bergstoppar, som någon plogbilsförare noggrant har staplat upp. Vill du ha snö, så är det bara att komma och skotta hinken full. Det är sportlov för vissa delar av landets barn och ungdomar och visst, det är toppen att det finns snö för alla pulkor, stjärtlappar, skidor och brädor. Förhoppningsvis får de varm choklad i termosen och ostmackor i smörgåspappret. Kanske lite uppfriskande saft och frukt också. Detta för mina tankar tillbaka till min egen barndoms sportlov. På den tiden då vi barn fick saft i rendiskade sirapsflaskor.

Varför används inte sirapsflaskor till detta ändamål längre? Detta är en fråga väl värd att diskutera i bloggen när jag nu ändå har satt mig på tvären ordentligt emot jäktigheten. Nu ska det köpas speciella sportdrycksflaskor med affärens logga eller andra matsäcksflaskor med någon häftig seriefigur på. Då och då används kanske någon drickyoghurtsflaska eller PET-flaska storlek mindre, men styrkan hos sirapsflaskan är oslagbar. Okej, jag är uppväxt före PET-flaskans intåg i civilisationen och yoghurtflaskor var också sällsynta, så det kan vara en förklaring till fiffigheten med sirapsflaskan?

Det kanske beror på att vi inte använder så mycket sirap nuförtiden? Vi bakar inte så mycket eget bröd, vi bakar inte så mycket bullar och kakor. Vill det sig riktigt illa så kan vi få vänta på flera julars pepparkaksbak och knäckkokande innan flaskan är tömd och vi är inte så tålmodiga längre. Nog vore det lite nostalgiskt och häftigt att börja sparandet redan nu inför vinterutflykten med barnbarnen. Jag vill ge dem det bästa jag har och då är det väl min uppgift att se till att historien om 1960- och 70-talets saftflaska återberättas och återupplevs? Det går att kombinera med ordlekar som vad blir sirap baklänges? Paris! Häftiga tanke.

Saab baklänges blir baas, vilket inte verka betyda något, men det skulle kunna vara en förkortning för: betala-anser-ansvarsbefriade-Saabkoncernen. Vi sitter i det läget att vi har två bilar nuförtiden. Jag tycker inte alltid att det är en bra idé, eftersom den ena bilen alltid står i vägen framför garagedörren, när den andra bilen ska ut. En av bilarna som har stått ute behöver även sopas fri från snö och skrapas fri från is under den här kyliga tiden på året. Detta är verkligen ett i-landsproblem och jag skäms över att skriva om det som ett slags bekymmer eller problem. Jag går eller åker buss till jobbet, cyklar när det inte är så halt som det är just nu. Åker vi bil, så ser vi till att samåka. När Mr T och jag köpte en ny bil för en tid sedan, så bestämde vi oss för att behålla den gamla. Äsch, så gammal är den inte. Nästan två decennier till innan den klassas som veteranbil.

Saaben har nu förvandlats till ett tonårsåk. Inte på det viset att han med självklarhet har första tjing på bilen, men det faller sig ofta naturligt att han tar den och drar iväg på dömningar lite här och var. Mest var. För det kan bli Falun, Ljusne, Valbo och Hedesunda. Vi föräldrar ser en stor befrielse och ett nytt livsrum i att slippa skjutsa till alla dessa ställen. Taxirörelsens tid är nästan slut och det händer även att körkortsinnehavaren tillika tonåringen skjutsar sin syster till olika aktiviteter. Det känns som lite pay back-time. Det är dock Mr T och jag som erhåller karossen och alla bildelar. Bensinen är tonåringens ansvar och det kan hända att vi snålåker på hans soppa då och då. Inte så mycket att säga om.

Nu har något hänt med Saaben och det beror inte på att det är tonåringen som har kört den. Han hann precis hem häromkvällen och så dog den. Dagen efter gick den inte igång och Mr T har gjort en checkning, tagit ur batteriet och laddat det och visst, bilen går igång, men det går inte helt klockrent. Jag har en känsla av att det kommer att sluta med en vända till Ericssons Bilteam, som Saabverkstaden heter här i Gävle. Sist den var där så gällde det tändkassetten och jag har inte riktigt släppt den ilska som jag då kände över Saab och hela General Motors-koncernen. Saken var nämligen den att Saab meddelade att det var ett fabrikationsfel på inmonterade tändkassetter i den typen av Saab som vi har. De gick ut stort i pressen med att de skulle ersätta alla kassetter kostnadsfritt för kunderna.

Pyttsan! Nu hände det sig att vår tändkassett brann en smällkall natt i december, mitt inne i Gävle city och jag fick styra in en tungkörd bil mot enkelriktat för att komma ifrån en vältrafikerad genomfartsled. Där stod vi, jag och äldsta tonåringen, mitt i natten och väntade på bärgningsbil. Det blev sista nattbussen hem. Tändkassetten byttes nästkommande vardag och allt var så långt frid och fröjd. Det var bara det att Saab vägrade betala den självrisk som vi var tvungna att betala på vår försäkring som vi hade använt. Bilverkstaden ville ha betalt, vi kontaktade vårt försäkringsbolag och de tyckte att försäkringen skulle täcka detta. Självrisken låg på 1250 svenska kronor.

Eftersom en felaktig tändkassett brann och byttes ut och Saab lovat att stå för alla kostnader och nu kom de skitlindrigt undan med 1250:- istället för många tusenlappar mer, som en tändkassett kostar, så tycker jag det var otroligt svekfullt och snikigt av General Motors att inte stå för sitt ord. Detta påtalade jag för en ganska uppsatt chef i telefonluren och sa något om att detta komma att få konsekvenser för Saab i framtiden. I dagsläget känner jag som om detta nästan var ett profetiskt uttal, av en ilsken och lurad smålänning. För idag är det inte roligt för General Motors och Saab-ledningen och jag har bara ett enkelt tips att ge dem. Stå för ert ord och bygg upp förtroende med era kunder, så skulle det kunna se annorlunda ut. Förringa inte en liten tändkassetts betydelse i börsdiagrammen. På återseende med ett leende!

PS. Kafferasten är över, så även bloggandet och snöflingetittandet. Som du märker så används inte kafferasterna på skolan till att dricka kaffe. Anledningen till detta är att kaffet i automaten smakar skunk. Jag dricker det endast i förhoppning om att få en koffeindos i kroppen för att undvika huvudvärk framåt eftermidddagen. Fast det är ungefär som rysk roulette. Smaken kan nämligen orsaka huvudvärk. Den börjar i kindbenen. Straxt ovanför smaklökarna antagligen. Mina kollegor på kyrkan brukar klaga på kaffeautomaten på jobbet, men efter att ha varit på skolan sedan nittonhundranittiofyra, så har jag något att jämföra med. Kaffet på kyrkan blir då himmelska droppar i jämförelse. Himlagott!

Varför måste vi ha en fryst gemenskap?

Jag bloggade om frysen häromdagen. Ordningen är återställd. Minus arton grader. Idag har vi nallat på innehållet. Kantarellerna. Det blev ugnstekta rotsaker. På plåten: potatis, morötter, palsternacka och lök. Grovsalt, peppar och paprikakrydda. I stekpannan skivat kött som vändstektes och som därefter fick koka ihop med purjolök, kantareller, soya, kryddor och örtcremefraiche. Jag är mätt och belåten. Jag behöver bara skriva om det, så börjar smaklökarna rinna igen. Samtidigt kändes det som om det hela inte bara satte igång salivproduktionen, utan även en längtan efter sommaren.

Jag brukar inte gå händelserna i förväg, utan vara i tiden här och nu. Fast jag kan inte låta bli att tänka på hur skönt det skulle vara att få ta kaffekorgen ut till havet på eftermiddagen och sätta sig på bryggan och känna på vattnet. Solen skulle givetvis glittra i havet och reflektera några värmande strålar i mitt bleka fejs. Tillbaka till verkligheten och frysen som håller samma temperatur som det har varit på utomhustermometern i flera dagar nu. I alla fall på den tidiga morgonrapporten. Frampå dagen har det stigit till cirka minus 10. Det känns som om det innebär cirka trettiofem grader bort från bryggan och tådoppandet.

Jag har en förhoppning om att få tillräckligt med inspiration för att förbereda mig inför ett konfirmationsläger som jag ska iväg på nästa vecka. Vi blir drygt etthundra personer som ska samlas på en och samma stiftsgård i Hälsingland. Lektioner ska kombineras med uteliv. Lära-känna-övningar med vanliga lägerrutiner såsom nattvakteri och väckning. Mina lektioner ska handla om gemenskap. När jag tackade ja till jobbet, så antog jag att det fanns förtryckt material. Det visade sig att det fanns det inte. Jovisst, Bibeln är ju förtryckt och den får bli en god grund.

Första passet blir en lära-känna-varandra-stund med min grupp. Det ska bli trevligt att få cirka femton ungdomar och deras livssituation tätt inpå knutarna. Nästa gång vi träffas under lägret ska temat alltså vara gemenskap. Gemenskap mellan mig och andra, gemenskap mellan mig och Gud. Räcker tiden till, vilket den kanske inte gör, så vore det intressant att titta lite på hur människor mår som inte står innanför en gemenskap. Utanförskap. Nästa pass spinner vidare på det om gemenskap. Då ska det handla om gemenskapen i församlingen. Där har jag ungefär samma utgångspunkt för mitt egna kristna liv, som tankarna kring första lektionen. Tro det eller ej. Det finns både gemenskap och utanförskap i församlingar också. Det är inte alltid lätt att följa lagen. Vi kör gärna fortare än 110 på 110-väg. Vi gör gärna några egna omskrivningar av Guds vilja. Vi är människor och det tror jag vi kommer fram till efter några dagar på konfirmationslägret. Skulle det visa sig att vi kommer fram till något annat, så lovar jag att blogga om detta.

Jag har en otroligt intensiv vecka framför mig. Jag tycker inte om att se det så svart på vitt som jag gör när jag tittar i min kalender. Det retar mig att jag har så dålig pli på mig själv, så jag bara trycker in allt i en tätt följd, för att det ska kunna ge plats åt att fylla i nästa vecka lika noggrant. Visst, att åka iväg på andrum är en möjlighet att få hämta lite lugn och kraft, men det är inte så bra om jag kommer tillbaka och känner att det straffar sig att vara borta ett tag, för då ska allt som ligger och väntar tas itu med på stört. Jag lever inte i någon prestationsnoja, men jag är noga med att göra ett bra jobb. Just nu känns det som om det är för mycket jobb, som ska göras bra. Det är kanske därför som jag längtar efter sommar, för det brukar innebära semester.

Drygt fyra månader kvar. Eller snarare fyra och en halv. Det väntar ännu ett konfirmationsläger i juni med konfirmation gånger två, som slutkläm. Fördelen med mitt jobb, även om det ibland tenderar till att bli mycket, är att jag trivs väldigt bra med det jag gör och med arbetsuppgifterna som jag har. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över detta faktum. Hur går det för människor som har fullklottrade almanackor men inte trivs med arbetsuppgifterna? En alltför fulltecknad kalender är problem nog. Vilken belastning blir det inte, om det dessutom inte är förknippat med åtminstone en gnutta arbetsglädje? På sätt och vis ställer jag inte frågan rakt ut i bloggsfären. Jag ställer den till mig själv också. För på något sätt startar alla förändringar med mig själv. Det kan vara svårt nog. Det är alltid enklare att börja förändra med alla andra. Problemet är bara att det ger sällan ett gott resultat och det är väl goda resultat vi vill uppnå med våra dagliga uppgifter.

Jag bloggskänker en tanke till alla människor som just idag sitter och grämer sig för att helgen och ledigheten snart är över. De som vet att imorgon är det måndag och tillbaka till jobbet som gäller igen. Jag tänker på alla dem som förenar denna vetskap med magont, oroliga hjärtslag och tankar som inte kan koncentrera sig på något annat än att tänka efter hur jobbigt allting känns. Situationerna ser så olika ut för alla dessa människor. Ett enkelt sätt som lösning på alla deppkänslor vore att ge rådet, sluta på det jobbet. Fast så enkel är inte verkligheten. För ett jobb innebär en inkomst. Ett jobb innebär en tillhörighet, även om den inte är sund.

Att säga upp sig från en tjänst i nuläget, kommer säkerligen att innebära en tuff period av arbetssökande, besök på Arbetsförmedlingen, blankettifyllande, telefonsamtal och ovisshet. Ur askan in i elden kanske. Eller som att välja mellan pest och kolera. Kanske enklare ändå att plantera några vackra konfirmationstankar om gemenskap i hela vårt samhälle. Varför kan vi helt enkelt inte sluta upp med att göra varandra illa och plocka fram de visa orden: Så som du själv vill bli behandlad, så ska du behandla andra. Det är alltid lättast att börja med mig själv, men jag uppmanar oss alla. Gå ut i din omgivning och skapa lite gemenskap. Jag ska göra mitt bästa, ska bara få ner konfirmationsplaneringen på ett papper först. På återseende med ett leende!

PS. Det är lite svårt att spela Happy Birthday på althorn så att Nisse Landgren hör. Det är nog svårt att spela utan den förhoppningen att han ska höra. Kanske tur att han inte hör, så att han får ha en fin födelsedag utan spräckta althornstoner. Grattis Nisse! Det är din dag idag!

Allt som börjar på T är inte bra...Exempelvis: Tidtabeller och Tierp. Undantag: (Mr) T och Tonåringar

Du anar inte vad jag är glad att kunna starta upp en blogg ikväll och konstatera att klockan är bara tjugoett och tretton. Jag sitter i fårskinnsvarm fåtölj och mitt underbara sällskap är Mr T. Det är alla hjärtans dag och precis som det låter, så gäller det alla hjärtan. Fast nu är jag glad och tacksam för att i rummet finns två hjärtan. Mitt och Mr T:s. Det kunde ha varit så annorlunda. Hade det velat sig riktigt illa, så hade jag kunnat sitta på Uppsala Central nu och det finns roligare saker att ägna sig åt en lördagskväll. I alla fall lördagen den fjortonde februari. Alla hjärtans dag. Storstadens puls hade kanske ändå varit att föredra, för alternativet kunde ha blivit Tierp by night. Det skulle säkert ha varit så upphetsande som det låter. Det enda nöjet där verkade vara när bussen stannade och släppte av passagerare som roat sig med en Birka Cruises-kryssning. En liten väska, men desto större platskasse med båtlogga är signifikativt för en sådan resenär.

Ska vi ta dagen från början och inte gå bakifrån, som det lätt kan bli, när jag nu både tacksamt och nöjt sitter och njuter av kvällen i Mr T:s och bloggens sällskap. Nu kanske du undrar, hur trevligt tycker Mr T att det är när jag sitter och bloggar i hans sällskap på självaste Alla hjärtans dagskvällen? Sanningen är den att vi umgås med det vi tycker om. Varandra, jag och min blogg. Varandra, Mr T och korsord. Däremellan diskuterar vi, småsnackar, höjer våra glas och ger några små kommentarer som: Åh, vad bra vi har det eller Kom ihåg att jag älskar dig. Så vi har det inte alls så pjokigt. Lägg därtill levande ljus och lite lördagsgott.

Yngsta tonåringen och jag hade bestämt oss för att åka Upptåget ner till Uppsala. Det borde heta Nertåget i den riktningen. Det finns sådana där 20-resorsbiljetter och då kostar det nästan ingenting alls att åka till Uppsala om man jämför med SJ:s och Tågkompaniets resor. Jag vet inte om det är så billigt, för att det är en omöjlighet att ta sig igenom Upptågets snåriga hemsida, där man har som förhoppning att hitta all information. Jodå, jag hade kollat allt flera gånger i förväg. Vi skulle kunna åka klockan halv elva en lördag förmiddag. Biljett skulle kunna köpas på Gävle Centrals biljettförsäljningsställe och om den var stängd, som den nu var, så skulle det gå lika bra att köpa den på Upptågets fasta biljettförsäljningsställe, nämligen Pressbyrån.

Det vore väl rätt smart om det var Pressbyrån på stationen som var detta fasta försäljningsställe, men så var det inte. Livet är inte alltid logiskt och glasklart. Vi fick besked att det var Pressbyrån på Drottninggatan som hade hand om den försäljningen. Vi hade gott om tid, så det var helt lugnt att ta sig dit. Vi fick stå i kö. Några köpte biljetter, en flaska Loka, en tidning, en lott och tuggummi och så var det vår tur. Vi hade hunnit falla för några chokladbitar och dessa betalade vi för. Någon biljett kunde vi inte köpa. Hur kommer detta sig? Jo, Upptågets hemsida var inte korrekt. Pressbyrån sålde X-trafiks biljetter. Upptågets biljetter såldes av en spelbutik på hörnet Drottninggatan-Kungsgatan. Marsch framåt. Vi hade ju en tid att passa. Man får ju i alla fall ha med i beräkningen att tåget avgår när det ska, även om det sällan gör det i praktiken.

In i spelbutiken. Expediten fyller på plockgodis och det tar en stund innan vi får hjälp. Då har biljettpriset på Upptågets 20-resorbiljett höjts från hemsidans 750 kronor till 1000 kronor på den biljett som heter Län 2 zon Plus. När jag undrar om det är rätt, så får jag till svar att den ska höjas igen. I mars. Kanske någon på Upptågets IT-avdelning inte tycker det är någon större idé att gå in och uppdatera, eftersom då måste de snart göra det igen? Den kvinnliga konduktören ger nämligen samma svar, när jag påpekar felaktigt försäljningsställe och prisuppgift på hemsidan. Hon har inte heller någon större lust att föra detta besked vidare till någon post som har möjlighet att påverka detta.

Jag böjer mig enbart för att det är Alla hjärtans dag. Alltså även konduktörers och IT-ansvarigas hjärtan och jag och tonåringen har bestämt oss för en trevlig tripp till Uppsala. Jag bestämmer mig för att inte låta detta påverka min shoppinglystnad. Jag lyckas. Solen skiner, jag och tonåringen spelar kort på det enda bordet i kupén och det blir både Casino och Vändtia, som måste uppdateras för en bloggande mamma. Vem har yngstingen fått sitt tålamod ifrån? Hon kan till och med le stort, när jag ber att få spelreglerna uppdaterade för tredje gången. Hallå, Upptågets IT-avdelning. Jag har en perfekt person för jobbet som uppdaterande hemsideansvarig. Ni får vänta något drygt år bara, innan hon tar studenten. Fast det verkar inte vara något problem för er del.

Det är lika kyligt i Uppsala som i Gävle, när vi kliver av tåget på Uppsala Central. Affärsgalleriorna blir vår räddning. Jag köper födelsedagspresent till min far. Han läser inte bloggen, så jag kan avslöja att han ska få en nyutgiven CD-skiva med 22 psalmer, insjungna av en massa kända svenska artister. Min far fyller sjuttiosju år och han önskar sig absolut ingenting. Inte kläder, för det har han så han klarar sig. Inga verktyg för det har han så han kan sälja, men han ger bort istället. Han har två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn och det är hans största glädje i livet. Han tillhör dem som inte finner den största glädjen i materiella ting. Jag vet ändå att han blir glad för skivan. Han och jag har psalmintresset gemensamt. Han kommer att sätta sig tillrätta i skinnsoffan och dra igång spelaren. Efter en stund nynnar han och vänta lite till och han sjunger med. Ibland höjs handen till en speciell dirigeringsgest som bara min pappa gör och resten av dagen kan du höra honom vissla till en melodi som han tyckte speciellt mycket om. Detta är min vackra bild av min mycket vackra pappa.

Han är svag för choklad och lakritskonfekt också, så detta ska smygas ner tillsammans med skivan och ett kort. Elegansnejlikor är hans favoritblomma. Han har precis fått en sådan krya-på-dig-bukett av oss, men han blir nog inte ledsen om han får en till. Det händer att Mr T läser min blogg, så jag kan tyvärr inte avslöja vad han får i sitt paket när han fyller år. Jag har nämligen fått detta inköp avklarat i Uppsala idag också. Det känns skönt. Nu ska det bara slås in och så kommer den där jobbiga väntan på reaktionen. Jag tror att han blir glad. Jag är speciellt nöjd med en present. Den kommer att passa perfekt till hans ålder och dag. Ska någon ha den, så är det Mr T. Vilken lyckträff att jag fick syn på den i Uppsala.

Jag köpte dessutom en petrolblå polotröja i bomullskvalité till mig själv. Jag visste inte att upplänningarna hade samma känsla för rea som smålänningarna. Fyrtionio kronor för en härlig stabil bomullskvalité, som hade kostat många multipliceringar tidigare. Jag erkänner att jag ändå gjorde ett övervägande. Behöver jag verkligen en polotröja till? Vi närmar oss våren. Jag kom fram till att för fyrtionio kronor så kan jag i alla fall salta in den. För att hylla ljuset och närmandet av vårdagsjämningen, så införskaffade jag mig ett par shorts. Ett par grårutiga i en klassisk cityshortsmodell. Jag tror att de hängde framme på ställningen för att några hippa storstadsmänniskor använder dem i arton minusgrader med tjocka strumpbyxor under. Det ser både coolt och fancy ut, med den direkta översättningen kallt och maskeradaktigt ut.

Jag ska invänta sommaren i city och med glädje använda dem när det är tjugofem plusgrader. Jag har en längtan efter att kolla upp dresskoden på mina respektive jobb. Något säger mig att det går inte an att ha shorts om man är lärare. Det går däremot bra att gå i kort-kort kjol som visar trosfärg när man böjer sig ner efter tappad whiteboardpenna. Hur kyrkan ställer sig till anställda med shorts har jag ingen aning om. Vi kan inte göra jämförelsen med kort-korta kjolar heller. Straxt ovanför knät är nog det kortaste måttet jag har sett där. Det får bli fritidsshorts, om det nu skulle visa sig vara oklätt med shorts på jobbet.

Tonårsdottern hittade lite smått och gott och jag hittade även en födelsedagspresent till henne. Den vet hon om. Den är provad och klar. Hon är redan lycklig. En dryg vecka före födelsedagen. En svart skinnjacka i tuff modell. Hon var så fin i den. Så nu är vi två som längtar efter något varmare väder och jag är dubbelt nöjd, för hädanefter kommer jag att få ha min tuffa skinnjacka för mig själv. Vi väntade ut stängningsdags i affärerna, kollade tidtabellen och bestämde oss för att ta tåget hem en timme senare än planerat. När vi kom till stationen och kollade skärmen för avgående tåg, så såg vi att tilltänkta tåg hade sin slutdestination i... TIERP. Det gäller att behålla lugnet på en centralstation i rusningstrafik. Lördagseftermiddag och fullt med människor med resväskor, blombuketter, chokladaskar och shoppingkassar. Det är inte så kul att framstå som den lantis som man verkligen är när man bor i Hille. Smaka på bynamnet. Hille. De kunde lika gärna ha bytt ut mig mot en säck potatis. Det hade inte märkts någon skillnad.

Nu är det dags att återigen framhålla Mr T:s storhet. Jag ringde från min mobil och lite fnittrigt påtalade vår tabbe. Jo, enligt tabellen skulle tåget gå ända fram till Gävle. Avgång 17.19. Ankommande till Gävle 18.30. Dock inte lördagar. Det var lördag idag, inte sant? Vi fick nöja oss med Tierp. Mr T svarade rappt att: jag hämtar er. Jag sätter mig i bilen nu och då borde jag vara framme ungefär samtidigt som tåget. Mr T är en hjälte och vi kunde inte ha fått en bättre Alla hjärtans dags-gest än denna. Att få blir räddade från en ödslig pizzeria kombinerad med en lika ödslig vänthall i Tierp, av en riddare på en vit springare, nåja, i en silvermetallic Audi, det är stort. Just nu i skrivandets stund känner jag efter hur stort det verkligen är. Det är så stort som kärlekens mysteriska kraft. Jag älskar dig Mr T och du ligger bra till hos en frusen och shoppingtrött tonåring också, som hade planerat att tillbringa kvällen tillsammans med sin kärlek och inte på en bänk i en vänthall. På återseende med ett leende!

PS. Jag bloggar och Mr T löser korsord alternativt sudoko. Allt till ackompanjemang av ganska dåliga bidrag i Melodifestivalen. Ursäkta mig, men är jag felprogrammerad humormässigt? Petra Medes insats är, enligt min åsikt under all kritik och de i förväg filmade humorinslagen är totalt kassa. Det var faktiskt mer humor att komma fram till ett dött Tierp och det säger en del om Tierp, men de har å andra sidan inte gjort något för att framstå som underhållningen nummer ett på public service denna lördagskväll. Det känns nästan som om det är viktigare att få in så mycket pengar som möjligt i röstningskarusellen än på att få fram ett vettigt bidrag till Europafinalen. Röstningsfestivalen får nog vara för min del nästa lördag. Jag kommer definitivt inte att vara i Tierp heller. Tio minuter per år räcker gott för mig.