Uppsala och Undersvik och alla känslorna därtill

Det finns inget försvar för att utebli från bloggosfären under en så lång tidsperiod som jag nu har varit osynlig. Jag har dock klarat mig från efterlysningar, vilket skrämmer mig en del. Detta kan innebära att mina följare tänkte tanken: Nä, ska det vara på det här sättet, då skiter jag i denna bloggsida. Jag är kanske deletad, eller deletead kanske det svengelska ordet måste stavas... och bortglömd vid det här laget. Det är inte mer än rätt åt mig. Skulle all världens ansvarstagande människor sköta sina ansvar så här ansvarslöst, så skulle det inte längre finnas någon värld att sköta om. Så det måste absolut till en uppstramning hos bloggaren, det vill säga mig själv. Att skriva om bloggaren i tredje person kan vara ett sätt för mig att göra problematiken lite mindre problematisk. Det känns inte lika tätt inpå. Det är lite som att skylla ifrån sig på den där bloggaren, som om det inte alls hade med mig att göra. Jag vet, det är nästan ett schizofrent bloggbeteende och något intyg på schizofreni kan jag inte lägga fram. Så jag måste helt enkelt be om ursäkt. Bloggen har varit misskött och nästintill bortglömd.

Jag är nog den person som har lidit mest av detta. Eftersom jag älskar att blogga, så blir det ju väldigt kännbart med ett så här långt uppehåll. Du har själv kanske längtat efter någon du älskar, så att det nästan gör ont? Till slut räknade du kanske timmar och minuter till den älskvärda personen åter skulle befinna sig i din famn? Lite så har det varit för mig och för min längtan efter bloggen. Nu när jag åter håller den i min famn, så är jag lycklig och lugn. Det skymtar säkert ett litet småleende på mina läppar. Nästintill fånigt kanske. Det skiter jag i. Nu är det jag och min blogg igen. Vi är tillsammans och just nu kan inget komma i vår väg.

Behövs det någon bloggfrånvaroanalys? En förklaring till varför jag inte har bloggat, om det nu är så att jag hävdar hur viktigt det är för mig att få skriva på denna bloggsida? Det finns nog inte en förklaring, utan många. Jag ska inte lista dem, utan plockar dem i någon slags pop-up-ordning. Jag tror att en hel del kan skyllas på jobbet. Jag var ledig väldigt länge och det gav i och för sig inte resultatet att jag bloggade mer, men när väl jobbet drog igång igen, så gjorde det det med fulla spjäll. Eventuell kompledighetstid som jag plockade ut vid jul- och nyårshelgen, har snabbt fyllts på och jag funderar på om sportlovet kan bli nästa lucka för kompledighetsplockande. Jag fick nämligen smak på ledighet. Det var skönt!

En annan orsak kan vara dotterns förberedelser för utflyttande från föräldrahemmet. Nu är det allvar. Det som jag har vetat om sedan förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för nästan tjugo år sedan. Navelsträngen klipptes redan då, men sedan har mor- och dotterbanden tagit vid och vävts starkare än den segaste navelsträng. Så visst känns det konstigt att det bara kunde säga vips och så är tjugo år borta. Jag försöker hantera detta på ett väldigt vuxet och förnuftigt mammiskt sätt. Jag lyckas inte till punkt och pricka kan jag avslöja. Om inte Per Gessle hade hunnit före, så hade jag kunnat skriva texten till en riktigt bra hitlåt: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

För så är det. Känslorna blandas. Det blir tomt och skönt på samma gång. Inte skönt för att bli av med henne, utan skönt för att allt har ordnat sig så bra. Självklart är jag som mamma stolt och tacksam att dottern har gjort ett studieval och att hon på det allra bästa sättet har kämpat sig dit. Slet på gymnasiet för att få så bra betyg som möjligt, samtidigt som ett söndertrasat knä slog många planer om intet. Studier på högskolan under hösten för att läsa in kompetensen i biologi, för att vara behörig att söka till sjukgymnastprogrammet på tre år i Uppsala. Så visst var det glädje när antagningsbeskedet kom och förstahandsvalet gick igenom.

Jag, Mr T, dottern och hennes pojkvän gjorde en liten Uppsalatripp fredagen den fjortonde. På måndagen efter helgen skulle studierna sätta igång och det kändes säkert skönt att kolla in var skolan låg, vilken ingång som gällde och att även få se lite andra strategiska studentplatser. Jag tror att Uppsala som stad kommer att passa dottern ypperligt. Det stora problemet har hela tiden varit att få tag på en bostad. Att söka studentlya i Uppsala är nästan svårare än att leta efter en knappnål i en höstack. Skolan satte igång och inget napp på bostadsmarknaden. Dottern var inställd på att pendla, men att gå upp klockan tjugo över fem varje morgon är inte kul. På tisdagen kom ett glädjefnatts-sms! Dottern hade blivit med egen studentlägenhet. Eget kök. Eget badrum. Allt på den enormt kolossalt stora ytan av nitton kvadratmeter.

Veckan som följde innehöll pendling, nollning, studier och packning av bohag. För varje timme som gick här hemma, så växte staplarna av kartonger, möbler och attiraljer. På lördagen gick flyttlasset. Efter att sängen och en kartong burits ut, så hördes ett skott i kvarteret. Tyvärr satt det i Mr T:s rygg. Det är inte precis vad som står högst på önskelistan när det är dags att agera flytthjälp. Mr T gjorde en heroisk insats den dagen och genomförde flyttningen, trots ett kraftigt ryggskott i ländryggen.

Igår gjorde jag mig lös och ledig för att ta Upptåget ner till Uppsala och möta dottern när hon slutade skolan. Vi ägnade resten av dagen åt lunchmys, shoppingmys, promenadmys, lägenhetsinspektionsmys, fikamys och allt kändes så där bra och precis som det ska när livet förändras på ett naturligt sätt. Det gäller bara att ta vara på de glädjeämnen som finns kring allt det nya. Istället för att sitta hemma och känna att oj, vad tomt det är i tvättkorg och i det gamla tonårsrummet. Nu önskar jag att dottern ska trivas och orka med allt det nya. Jag hoppas att hon ska hitta en balans emellan att vara en ambitiös student och att försöka hinna njuta av all sin egentid.

Jag har hunnit med en ort till på U den här veckan. Undersvik. I Hälsingland. Jag hade förmånen att få gästa stiftsgården i Undersvik tillsammans med övriga personalarbetslaget. Det blev ett härligt dygn med mycket vintersol, god mat och gott fika. Intressanta samtal och fina andaktsstunder. Om jag ska välja ut en bloggbar timme som jag tyckte var extra givande, så var det kvällstimmen då vi träffades under mer lekfulla former. Jag tror på att mötas och på att skratta tillsammans. Jag tror det är viktigt att vi vågar bjuda på oss själva och vi tar emot varandra för dem vi är. Jag tror att det är livsviktigt att vi vågar visa varandra vinnarskallar och misslyckanden under sådana här ordnade former. För klarar vi inte det, så tror jag inte att vi klarar att stå enade när det blåser i aktiv tjänst och när tillvaron är allt annat än ordnad.

Det finns ett par icke bloggbara timmar som jag skulle kunna lyfta fram också. De var säkert de mest värdefulla under hela dygnet. Då ordnade jag och kollegan all planering och ändrade många frågetecken till utropstecken. Vi sågade bort många höga trösklar och strödde lite rosor på vår väg. Detta utanför uppsatt arbetstid. Så kan det vara. Att mycket givande arbete ofta görs utanför schemat. Det bjussar vi på. Vi lärde oss även att det är inte bara ytan som räknas och att det spelar egentligen ingen roll om ytan ändrar färg eller inte. Det är innehållet som är det viktiga. Fast det visste vi ju redan... innerst inne. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll är Mr T och jag bortbjudna till trevliga människor tillsammans med andra trevliga människor. Vi ska alltså tillbringa vår lördagskväll i ett trevligt hus, säkerligen med trevlig musik och helt sikkert med något trevligt och gott på tallrikarna och i glasen. Så passande att jag då igår kom hem med påsar både från Joy och Rabalder så att jag kan gå lite på den trevliga catwalken ikväll eller åtminstone sitta där på stolen och känna mig fin. Dagen har börjat bra. Melodikrysset är löst och inskickat. Kaffe har vi avnjutit. Jag har dessutom bloggat. Äntligen!

Nu vi står tre brødre sammen, og skal sådan stå!

Idag är det trettondagen och här i västerlandet firas minnet av de tre vise männen som besökte Jesusbarnet i Betlehem. Det är inte med all säkerhet fastställt att de var tre till antalet och det är väl inte till hundra procent fastställt varifrån de kom heller. Det enda som vi vet säkert är att de inte kom från Norge och det beror helt enkelt på att det är svårt att hitta så mycket som en vis man därifrån. Ja, det där senaste norrmanspåhoppet har förstås inget med bibelberättelsen om Jesu födelse att göra och inte heller med sann kristen anda. Det kallas humor och om det kan trösta någon, så berättar norrmännen precis exakt samma historier i Norge. Alltså inte om sig själva, utan om oss svenskar. "Vet du varför det inte är tak på sinnessjukhusen i Sverige?", undrar norrmannen och ler pillimariskt. Svaret kommer glatt och klingande: Vel, for da ville de bygge et tak over hele landet! Vem av oss ska tala om för den stackars norrmannen att det inte längre finns några sinnessjukhus i Sverige? Att psykvården helt har rasat samman och att människor som mår psykiskt dåligt nu får klara sig på egen hand ute i samhället? Våra beslutsfattare har inte förstått vilket dilemma detta är. Inte minst för norrmännen, som nu måste försöka lära sig en ny morsom historia om svenskerne.

Låt oss anta att de var tre. De vise männen alltså. Vi gör det enkelt för oss och tror precis som lärde teologie doktorer har kommit fram till i sina slutsatser. Tre presenter. Tre besökare. Tänk om det var ett helt arbetslag som gick samman och framförskaffade en present? Så att det i själva verket var fyrtiofem besökare på tre presenter? Eller att det var endast en frikostig vis man, som slog på stort och köpte tre presenter på alldeles egen hand? Han kanske tänkte: Inte varje dag jag reser för att uppvakta en konung. Vad jag ska köpa? Så fick han kanske beslutsångest och drog till med guld, rökelse och myrra. Det vet väl alla som har haft inköpsuppdrag till dop, bröllop eller femtioårsdag? Det är inte så himla lätt och så drar man till ordentligt. Tjugo rosor, när det hade räckt med fem. En flaska whiskey, när det hade räckt med en flaska vin. En marsipanlåda från Anthon Bergs, när det hade varit mycket godare med en tvåhundragrammare Marabouchokladkaka. Vilket ska vi välja? Äsch, ta alltihop! Rosorna, whiskeyn, marsipanen.

Det uppstår en del myter om sådant vi inte vet säkert. I den västerländska kyrkan fick de tre vise männen namnen Caspar, Melchior och Balthasar. Det står inga namn i bibeln, så det finns ingen originalkälla till de namnen och i andra kyrkor har de tre fått helt andra namn. Jag tycker egentligen inte att det är någon större grej vad de heter. Eller varifrån de kommer. Jag imponeras mer över deras iver att resa så långt och genom obekväma landområden, för att få buga sig inför den nyfödde konungen. En konung som skulle förändra hela världshistorien och inte nog med det. Som på ett alldeles påtagligt sätt skulle gripa in i människors liv och rädda dem. De var stjärntydare och antagandet säger att de kom ifrån Persien, i det som vi idag kallar Iran. En resa, som i dagens mått mätt, skulle innebära en del packning och planering. Som skulle innebära att vi, vid framkomsten, skulle känna behov av att få ta en välgörande dusch och råda bot på miljöombytet och på reströttheten genom en del timmars sömn. Detta, trots att vi idag varken behöver använda kameler eller apostlahästar för att nå vårt mål.

Detta visar att det var något speciellt där i det enkla stallet. Stjärnan visade dem inte vägen till ett palats. Inte till prakt. Inte till prål. Gud visar oss vägen till det enklaste av enkla. Det gör det lättare för oss att förstå att Han även hittar vägen till oss i vår enkelhet och till vår utsatthet. Gud hittar till fattigdomen, om den är ekonomisk eller känslomässig. Han hittar till misären, om det är krass skitighet eller skitstövelhet. Han hittar till dem som är utslagna eller slagna. Det är något alldeles speciellt som Han ger oss. Så speciellt att till och med välbärgade vise män gör sig omaket att besöka platsen där gåvan finns. Det är lätt att föreställa sig att om de har råd att bära dit guld, rökelse och myrra, så hade de också haft råd att skaffa sig ett rikt liv på egen hand. Om vi med rikedom menar bilar, smycken, kristallvaser, utlandssemestrar och yta. De bar på kunskap och insikt. I dagens mått mätt hade de kanske universitetsexamen och doktorshattar. Ändå var detta viktigt. De gav sig av. De följde en stjärna. De behövde se och fylla den inre längtan som vi alla människor bär på. Oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer.

I dagens trettondagsgudstjänst så fick vi möjlighet att följa hela julevangeliet från kejsar Augustus påbud fram till de vise männens strapatsfyllda resa till stallet. Detta blandades med psalmsång och trestämmig damkör. Jag gick ifrån gudstjänsten välsignad och varm om hjärtat. Jag ska avslöja att jag inom mig kände: "Vi kan ju". Alltså, vi kan ju. Få till innerliga och nära gudstjänster. Som berör och tränger in i djupet. Som stannar kvar och får betydelse för kommande veckodagar. Visst, många kanske tyckte att den var enkel. Lite mer högtravande och uppvisande borde den nog vara. Skulle någon sagt det till de tre vise männen, så hade de aldrig hittat fram till det enkla och slitna stallet. Då hade de fortfarande hållit på och letat efter mer högtravande och uppvisningsbara byggnader. Med prakt och prål. Då hade vi inte haft anledning att gå till kyrkan överhuvudtaget idag. Trettondagen hade inte varit de tre vise männens dag. För vem har behov av att minnas tre vilse män, som sökte lyckan i sådant som en bomb kan göra slut på noll komma noll två sekunder?

Trettondagsmiddagen som jag gjorde iordning, när jag fortfarande funderade på dagens upplevelse i kyrkan, bestod av baconlindade kycklingfiléer, som var fyllda med fetaost, färska kryddor och soltorkade tomater. Till detta serverades klyftpotatis à la bloggaren och sallad. Det är något visst med lediga helgdagar. De ger utrymme för att låta både ande, själ och kropp få sitt. Så det har blivit fest i dagarna två. Igår var det trettondagskonsert på Konserthuset med dans till klassisk musik. Allt var så där trettondagsaftonsbaligt som det bara ska vara. Röd matta. Välkomnande gester av dansare utklädda till fåglar. Mycket folk. Festklädda och glada. Kvällen kändes magisk och konserten var fantastiskt bra, med kombinationen ljus, ljud och rörelse. Dansösens klänning sprack sönder i ryggen, men även detta avlöpte väl och innebar bara lite extra spänning hos oss i publiken. Allt för konsten. Efter konserten var Mr T, jag och Millie bjudna på supé hos trevliga vänner. Så nu är pluskontot välfyllt och välmående. Trots att året knappt har börjat. På återseende med ett leende!

PS. Sverige tog sig inte till final i junior-VM i hockey. Det kan bero på att jag inte hejade ordentligt utan valde att gå på styrÖLsemöte häromkvällen. Nu var det istället Ryssland-Kanada som gjorde upp i finalen och guldmedaljerna fördes österut, efter resultatet fem-tre. Silver är inte fy skam heller. Rent metalliskt tycker jag det är snyggare. Fast då har jag inte kämpat mig svettig i en finalmatch. Då hade jag kanske tyckt annorlunda. Om du funderar på titeln på dagens blogginlägg, så kan jag tala om att det finns inget belägg för att de tre vise männen var bröder. Jag gjorde ett litet lån ur den norska nationalsången, för jag tyckte på något sätt att orden passade och så kanske det ursäktar att jag drog en Norge-historia mitt upp i alltihop. För är det något Norge har, så är det en rejäl nationalsång. Åtta verser lång och en uppmaning till norrmännen i den sjunde versen att tacka Gud. Så Norge handlar inte bara om olja, Mette-Marit och dyra restaurangluncher. De har i sin nationalsång upptäckt vikten av att leva i frihet. Så låt oss ta lärdom av de tre vise männen och norrmännen.

Från styrÖLsen till er alla: Gott nytt år!

Jag vet, det är alldeles för tidigt att trigga igång vårkänslorna. Julgranen i vardagsrummet påminner om att vi fortfarande är inne i jultiden. Minusgraderna påminner om att det är vintertid. Ändå kan det inte hjälpas att på några av promenaderna under de lediga dagarna, så har jag upptäckt en ny ingrediens i luften och jag tror att det är ett stänk av våren. För låt oss se framåt och då ligger ju våren där borta någonstans. För vem har behov av att se tillbaka nu? Mot vintern och hösten och en avslutad kajaksäsong? Det är mer liv i att se fram emot en ännu icke påbörjad kajaksäsong.

Det finns säkert någon vän av kalenderordningen, som nu gärna vill inflika att det är långt till vår och att det kan komma många bakslag och visst, så är det. Jag vill för den skull inte hålla tillbaka känslan av att det finns något nytt inslag i luften. Kan det vara så enkelt att det faktiskt har kommit ett helt nytt år sedan jag bloggade senast? Låt mig önska dig, mig själv och alla andra ett riktigt gott, roligt och fint nytt år! Må livet vara så där härligt och underbart som livet kan vara under hela det nya året. Nu vet vi alla, att helt genomhärligt och helt genomunderbart blir livet sällan. Fast just nu, i önskandets stund, så kan vi väl tillåta oss att tänka positivt och utan livets jäkligaste erfarenheter? Om några sekunder kanske vi måste återvända till verkligheten och stå där ansikte mot ansikte med sjukdom, ekonomiska problem, krig, svält, förstörd natur, gräl, mobbning och all annan skit. Låt oss mitt i allt detta ge varandra löften om att vi ska fortsätta att bry oss om varandra. Fortsätta le mot varandra. Fortsätta att räcka ut vår hand till stöd. Fortsätta att visa uppmuntran. För om vi slutar att fortsätta, vad händer då? Fundera på den tanken en stund, medan jag fortsätter att blogga under tiden.

Jag hade tänkt att vara ledig i dessa mellandagar, men det blir inte alltid som jag har tänkt mig att det ska bli. Ibland kommer självaste livet emellan våra planeringar och det är inte mycket att göra åt. Så värst tungt kändes det inte att bryta av för lite jobb. Dels har jag världens bästa jobb om du frågar mig och så visste jag att som en belöning väntade årets första styrÖLsemöte. Något som jag har sett fram emot väldigt länge och ikväll var det dags. Nu slumpades det sig så bra att ordföranden och jag hade möjlighet att lägga en stor del av söder för våra fötter innan vi äntrade vårt stamställe, Bishop Arms. Vi hade planerat att ta tag i alla de affärer som vi aldrig går in i annars. Läs gärna, "de affärer som det kostar en smärre förmögenhet att bara titta i skyltfönstret hos". Så här på nyåret är det rea lite varstans i stan, så även i dessa lite mer exklusiva butiker eller boutiquer som de kanske vill benämnas. Vad jag kunde se, så skulle vissa kunna kallas Myrorna eller lumphandel, för det är skrämmande vad de kan hänga på galgarna och ta tusenlappar i betalt. De verkar inte ens skämmas. Jag blir extra skeptisk när det trippar omkring en golvmopp, med ett kinky halsband om halsen och gläfser runt smalbenen på kunderna. Visst, jag är djurvän och kanske just därför känns det sprött att hunden är placerad just där.

Jag vet inte om du minns att jag såg en adventsljusstake i elbutiken mitt emot puben, straxt före jul? Om du gör det, så minns du kanske också att smålänningen skulle vänta ut rean? Nu var det rea-dags och visst, elljusstaken och alla andra julbelysningar var sänkta till halva priset. Ljusstaken ska jag ha i fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Även om jag är ganska snabb på att få ut julprylarna hemma, så ska den ljusstaken ställas i fönstret imorgon och jag tänker inte ta bort den förrän Knut har kommit och dansat ut julen. Det kan tänkas att den får några bonusdagar också, eftersom jag berövade den på några veckor i strålglansen. Somliga skulle kalla detta småländska fenomen för snålhet. Jag, som är uppväxt nära den småländska myllan, vet bättre än så. Det är ett briljant ekonomiskt sinne, som gör att den där ljusstaken kommer att vara till större glädje. För den halvan som jag har sparat på att köpa den på rea, kan komma någon eller något annat till del. Så är inte bara jag glad, utan flera. Tvåhundra kronor extra i en insamlingsbössa blir säkert till mat i en vecka för en familj i Tanzania. Men fortsätt gärna kalla oss smålänningar för snåla. Det glädjer mig att fnissa åt att människor bara går på talesätt, utan att införskaffa sig fakta.

Förresten köpte jag två batteridrivna ljusbollar i guld. Som små ljuslyktor att ställa på bord, med den minsta lilla glödlampa jag kan tänka mig högst ovanpå. Nu var det förstås inte äkta guld. Det kunde smålänningen förstå på priset. Då skulle det säkerligen ha kostat mer än sjuttionio kronor för två stycken. Ordföranden var dock beredd att betala etthundranitton utan att blinka. Nästan en öl. På puben mittemot. Hon köpte en i guld och en i en otroligt djupt röd färg. Pengarna betalades tillbaka och kvitton fixades till. Dags att rusa över gatan. Ordningskvinnan skulle säkerligen hinna före oss, trots att hon så ordentligt sms:at om missad buss och försening.

Naturen och livet må bjuda på sol och fågelsång. Det må vara rea i stans alla butiker. Lyckan kan kännas enorm över julbelysning på halva priset. TV må sända briljant hockeyspel från junior-VM. Men det går inte att komma ifrån, den riktigt djupa glädjen återfinns på StyrÖLsemötet. Nu satt vi där, samlade till årets första möte och den första ölen var inte ens beställd, när jag kände att det här blir ännu en toppenkväll. Ordningskvinnan berättade att hon hade umgåtts med en ängel och då får ordföranden och protokollföraren se det som extra hedersamt att hon överhuvudtaget anslöt till kvällens styrÖLsemöte. För det är väl möjligen inte så att även vi kan anses vara änglar?

Dagens blogginlägg är redan långt och det får inte bli hur långt som helst. Nu var tanken egentligen att detta skulle bli ett långt och utförligt protokoll från årets första styrÖLsemöte, men jag vet att jag kommer att ligga bra till hos ordningskvinnan om jag skriver i kort punktform. Detta helt beroende på vad vi avhandlade under mötets gång. Jag vet att vissa bloggläsare är mer intresserade av vad vi avhandlar verbalt än det vi inhandlar och inmundigar oralt, men jag vill ändå inte frångå att det finns ett visst allvar i det vi äter och framförallt dricker under kvällens gång.

Laget runt, alltså tre personer i StyrÖLsen, beställde en laxtoast och vi var rörande eniga om att den var snålt tilltagen. Den funkade endast som aptitretare. Jag satt och hade raggmunken i salig åminnelse en lång stund. Till laxtoasten avnjöt vi en Old Speckled Hen som för kvällen fick 3,5 sejdel. Detta påminner mig om att jag fick i uppdrag att kolla vad den har fått av oss tidigare. Vänta, ett ögonblick, jag återkommer strax... Nu är jag tillbaka och jag måste erkänna att jag hittade ingen tidigare notering om betyg av Old Speckled Hen. Detta kan ha sina förklaringar. Antingen har vi inte druckit den laget runt i StyrÖLsen tidigare. Jag vet att jag har druckit den ett flertal gånger med Mr T, men då sätter jag inte sejdelbetyg. Dessutom vet jag att kyrkoherden har avnjutit den, men honom ska vi kanske inte dra in i protokollet hur som helst. Jag trodde det var så enkelt att kolla i öllistan i bloggen, men där upptäckte jag bara att jag ligger efter med uppdateringen, så det kändes helt enkelt bara hemskt pinsamt. Jag försvarar detta med att det är bra mycket roligare att vara på styrÖLsemöten än att uppdatera dem. OK, 3,5 sejdel för Old Speckled Hen.

Jag tror att vi skulle ha klarat en raggmunk till Helsinge Rökölen, som vi visste fanns på tappen, men, jag ska ju klara att blogga om det också. Vad ska folk tänka? Först en laxtoast och sedan en raggmunk. Vad är det för matvrak som finns i styrÖLsen? Därför fick det bli en sofistikerad plockbricka med diverse godsaker. Det smakade ypperligt gott till den ypperligt goda Helsingen, som i vanlig ordning och utan tvekan får fem sejdlar. Den dagen då den får sämre betyg, då har den slutat tillverkats eller så är styrÖLsen upplöst. Två otänkbara lösningar som det känns just nu. Jag måste komma ihåg att skriva in i mitt vita arkiv att jag ska ha Helsinge Rököl som gravöl. Det borde liva upp tillställningen rejält. Fem sejdlar. Det säger en del. Vore jag riktigt surpuppig skulle jag kunna skriva dit: Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel, som nästintill drog på sig en krossad sejdel!

Vi satt där och skålade och önskade varandra ett gott nytt år, ett gott nytt styrÖLseår, ett gott nytt levnadsår och hade det så gott. Vi gladde oss åt ung kärlek som finns i vår omgivning och detta skålade vi för så klart. Vi gjorde en tvär gir kring öststatshoror och önskeflykt i julnatten, men efter en skål till så hamnade vi i Farsta Strand och det kändes mycket trevligare. Nu pratade vi inte så mycket om Robert Aschberg, men inte så långt ifrån faktiskt. Vi städade upp samtalet och gick in på riktigt skitsnack en stund. Alltså, inte om folk och fä, utan om toalettbesök. Häpnadsväckande vad vi fortfarande kan lära oss. Det är ju strålande!

Det behövdes en tredje öl och vi hade hoppats på att det skulle ha blivit en sådan där vi-tar-en-tripp-till-ölhimlen-en-timme. Det blev ingenting kan jag säga. Det var bara styrÖLsens goda humör för kvällen som räddade den ölsorten från att inte hamna i samma krossade sejdelklass som Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel. S:t Eriks IPA, alltså India Pale Ale skrapade ihop en sejdel för ölet och en för formen på flaskan. Alltså två sejdlar totalt och detta helt beroende på godheten hos styrÖLsen, inte på godheten hos ölet. Jag har gett den omdömet i protokollanteckningarna som att den är som "ett vulkanbukett i en tulpanvas av Alvar Aalto". Om jag så här i efterhand och i något nyktrare tillstånd får korrigera mig något, så tror jag att det ska stå ett vulkanutbrott i en tulpanvas, men jag ska för säkerhets skull kolla med Interflora om de säljer några vulkanbuketter nu för tiden. Det kan tänkas!

I den IPA:n så var återigen hela kolonin samlad. Med Sune och allt. Jag tror även att Tore och Agne var med på ett hörn också. Det märkliga med sådana ölklunkar, är hur fort de valsar runt smaklökarna, utan att lämna några spår alls. Hur vi än försökte så hittade vi ingen eftersmak. En trist öl helt enkelt. Kanske är det en sådan, som ger storslagna idéer och storslagna projekt? Jag vågar inte skriva att styrÖLsen kom till beslut i frågan, men helt säkert är att styrÖLsen la fram ett förslag och vi borde kanske ta upp frågan i början av nästa styrÖLsemöte. Vad sägs om en styrÖLsekalender? Med de tre styrÖLseledamöterna som kalenderflickor? Eller snarare kalendertanter, om vi nu ska vara ärliga mot våra spegelbilder. Satte du luften i matstrupen? Läser du meningen om och om igen? Skakar du på huvudet? Fnittrar du hysteriskt? Ropar du helt spontant: YEEEEEEES?

Vi kom i alla fall så långt i vårt arbete att vi gjorde en lista för våra respektive månader i kalendern. Ordföranden har dessa: februari, maj, oktober och december. Ordningskvinnan: januari, april, juli och september. Protokollföraren: mars, juni, augusti och november. Vi utgick från att vi skulle ha våra egna födelsedagsmånader och därefter följde ett pusslande och ett kacklande innan vi återigen höjde en skål för ett gott samarbete. Nu behöver vi bara intressenter som kan tänka sig att köpa en kalender. En får vi se till att hänga på väggen i styrÖLserummet. Eller inte, för då kanske det blir fullbokat resten av evigheten och vi får problem med lokal för vårt framgångsrika arbete. På återseende med ett leende!

PS. På något sätt tycker jag att det passar sig att skriva att det är idag etthundratjugotre år sedan som det första sugröret patenterades i USA. Det har vi inte provat... ännu. Sugrörsdricka en styrÖLseöl. Ja, något ska vi ju ha kvar att glädjas åt på ålderdomshemmet. Men det kanske räcker med att en vältummad kalender hänger på väggen?