Lika bra att säga som det är. Bloggaren med familj vakade verkligen in juldagen. Mr T och jag var i kyrkan. Satt där stolta som en tupp och som en hönsmamma och visst ringde kyrkklockorna extra vackert, när vi visste att det var yngsta tonåringen som ringde i dem. Visst var hon fin i sin hemstickade norska lusetröja där hon gick och vände sida på psalmtavlorna. Med blandad nervositet för ljudansvaret, som det visade sig att hon klarade med bravur, så gladde vi oss åt vår fina dotter. Jag låter mig att glädjas åt mina barn. Det behöver inte betyda skryt och dryghet, utan det betyder bara äkta tacksamhet och moderskärlek. Jag kommer aldrig tillåta mig att känna skam för att jag älskar mina barn. Omvärlden må tycka vad den vill.
Så mycket folk det var i kyrkan på midnattsmässan. Det var en mäktig känsla att sitta där med alla tankar från dagen och sammanlänka dem med det fantastiska budskapet om fred på jorden. Fred i form av ett litet nyfött barn. Klockan var slagen två när vi kom hem. Om du visste vad ljus det är att släcka i kyrkan efter midnattsmässan då julafton går över till juldagen. Väl hemkomna, ny dag och hur omöjligt det än låter så var vi hungriga. Det smakade så gott med en skinkskiva på det hembakta julbrödet. Vi tände endast stearinljus och stämningen var inte långt från en julotta. Det var bara Var hälsad sköna morgonstund som saknades.
Istället drog vi igång en gemensam julklapp i form av Sing star ABBA. Två mickar kopplade till Play Station som kopplades till platt-TV:n och tävlingen var igång. Jag har fått löfte av äldsta tonåringen att slippa se mig själv på Youtube, eftersom han filmade hela inslaget då jag sjöng "Dancing Queen" med sådan inlevelse att jag förvandlades till en sjuttonåring på dansgolvet. Alltså köksgolvet. Mr T och jag konstaterade att vi la oss på en sådan ovanlig tid på natten, så att det kändes som om det borde ha varit en personalfest som föranledde det läggdagsförsening. Vi konstaterade tacksamt att vi inte hade planer att gå på julottan. Faktum är att vi hade kunnat gå direkt. Mätta och uppsjungna var vi redan.
Sådant nattsudd kräver lugnt och sansat dagsprogram. Vad passar bättre än att se filmen om "Emil i Lönneberga" som under en och en halvtimma sändes på TV4. Sanningen är den att jag såg hela, Mr T såg valda delar, eftersom han behövde lite mer sömn. Därefter lagade vi en god lunch, så långt ifrån julmat som det var möjligt. Äldsta tonåringen bestämde sig för att träffa några kompisar och yngsta tonåringen lockade ut mig på en promenad. Väl ute konstaterade vi båda att det var i kyligaste laget. Jag föreslog att vi skulle springa lite för att hålla oss varma och jag vet att jag lyckades chocka tonåringen med detta förslag. Vi sprang från macken, ner mot prästgården, förbi gympasalen, bort mot kyrkan och vilken syn med alla tända ljus på gravarna. Vi varvade kyrkan och tog nedre vägen hem. Endast upplyst av stjärnhimlen och vi riktade blicken mot Karlavagnen och Orions bälte och alla de andra vackra stjärnbilderna.
Om jag hade lyckats chocka tonåringen med mitt förslag om att springa, så chockade jag mig själv med att lyckas hålla jämn takt med detta träningsknippe till dotter. Fast med handen på hjärtat så anpassade hon sig bra till min lunk. Till min fördel så kan sägas att jag höll en jämn och taktfast lunk. Det bästa av allt: jag kände inte blodsmak en enda gång. Så med denna konditionskontroll så vet jag att jag borde stå pall för morgondagens mellandagsrea som de båda tonåringarna önskar besöka. Jag har lovat att hänga på och hålla utkik efter svarta kängor och jeans. För egen del ska jag hålla utkik efter en Ipod. Jag är lite kluven till att ha hörlurar i öronen när jag är ute i naturen. Jag brukar stå upp för fågelsång och vindens sus. Fast det är inte så mycket kvitter en kylig vindstilla vinterdag. Kanske kan den lilla maskinen hjälpa mig att hålla takten och humöret uppe vid de kommande träningspassen. För snart är det nyår och du vet lika väl som jag vad det betyder. Just det, motionslöften. På återseende med ett leende!
PS. Jag vet att det är slut med bloggkalender och bildpublicering, men jag kan inte låta bli att visa dig krubban från Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle. Bilden är tagen i natt, efter midnattsmässan. Det var så stilla och tyst i kyrkan, att det hade gått att höra en knappnål falla. Ja, det var så stilla och stort, så det kändes nästan som om det bara var att invänta änglakören. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar