Hänger du med på en andlig solsemester?

Saken är den att det borde dras ner en rullgardin framför alla datorskärmar, där det står bloggstängt på grund av trötthet. Fast jag har aldrig sett en adventskalender där lucka 17 saknas, så jag har inte mage till att låta blogglucka nummer 17 lysa med sin frånvaro. The Blogg-show must go on, som det kanske inte heter, men som jag tycker passar bra i sammanhanget. Dessa ord påvisar att bloggaren samlar ihop alla trötta kroppsceller och försöker med gemensamma ansträngningar från kroppens olika delar, göra en insats för att inte bryta bildpubliceringen. Det vore inte så dumt med en bild som visar en sovande bloggare, men jag har lovat att hålla en hyfsad nivå på denna blogg och då ska det inte vara lättklätt. Dessutom är inte Mr T vaken och knäpper bilder mitt i natten.

Den enda bilden som jag kommer på att jag sover på är då min far och jag sitter i varsin baden-baden i förtältet till husvagnen på en camping på västkusten och nickar till efter en dags intensivt solande. Min mor och Mr T hade så roligt en stund att det blev inte mer än en bild, eftersom jag vaknade av deras hysteriska fnittrande och muntra tisslanden. Dessutom ska det vara årsaktuella bilder och då klarar jag och min far oss ifrån sådana pinsamma bilder. Har du sett två färdigkokta kräftor sova i varsin baden-baden förr? Nej, jag tänkte väl det och du slipper detta nu också. Det blir en svart-vit bild till omväxling och en bild på bloggaren i horisontal-läge också till omväxling.

17 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:

Tröjan är svart. Glasögonen är svart-vita. Fördelen med denna svart-vita bild är att du slipper den blossande röda och trötta ansiktsfärgen. Den här bilden måste vara tagen före påsken, eftersom jag var hos optikern på skärtorsdagen, bara för att konstatera att jag inte längre behövde några glasögon. Ung på nytt. Huvudvärken som jag hade gått med ett tag, berodde inte på för svag styrka, utan för stark. Jag hade fått tillbaka mitt normalseende och det var bara att glädjas över insparade pengar och att jag fortfarande hörde ungdomen till. I alla fall i fråga om glasögonens vara eller icke vara.

När sådan här enorm trötthet gör sig påmind, så känns det konstigt att säga att det kanske beror på åldern. I alla fall när min mammas moster helt nyligen fyllde nittionio år och hon knäskurar stegen i trappuppgången där hon bor, hjälper gamla att handla livsmedel som hon bär hem åt dem, putsar deras fönster och som går på restaurang på sin födelsedag. I det sammanhanget känns det fnuttigt att komma med mindre än halva hennes ålder och tala om ålderströtthet. Jag vet i och för sig vad min trötthet beror på, men jag ska absolut inte trötta ut dig som bloggläsare med att låta dig läsa om min trötthet. Jag är helt övertygad om att du har nog med din trötthet. För det verkar vara en folksjukdom. Tröttheten. Den slår till mot alla åldrar. Det verkar bara vara mammas moster i Åseda som är välbevarad från tröttheten.

Tillåt mig att skriva om väder en liten stund. Jag tror nämligen att det spelar in på vår trötthet. Som en liten faktor i det stora hela. Detta grå. Detta tunga. Jag tror vi är konstruerade för att leva i ljuset. Både kroppsligt och andligt. Nu har inte Mr T, jag och våra ungdomar någon resa inbokad till soliga och varma länder. Det är många som har det och jag gratulerar dem. Jag gratulerar även oss som är kvar här i mörka Norden. För när dessa solbrända och uppåttjackade människor kommer tillbaka, så får vi dra nytta av deras uppiggande och sprittande batteriladdning. Passa dig för att bli avundsjuk. Det gynnar ingen. Då drar du bara ner dem som har varit och inhämtat ny energi. För egen personlig del, så blir jag inte avundsjuk. Jag är en sådan där typiskt fira-jul-hemma-vid-granen-typ. Fast det är klart, har du en biljett över till Maldiverna i två veckor, så tackar jag inte nej. Alltså, om det är en res-4-betala-för-en-biljett. För jag åker inte utan familjen. Inte i juletid.

Idag har jag teckentolkat mässan i kyrkan mitt i centrum. Heliga Trefaldighets Kyrka. Det kom så många döva människor att vi fyllde nästan hela ringen till första bjudningen till nattvarden. Prästen talade över söndagens text, som handlade om Guds hemlighet. Passade rätt bra i dessa tider då våra liv är fyllda av hemligheter. Julklapparna. Det är ganska oskyldiga hemligheter. Värre är det med de hemligheter som vi har och som vi snärjer in oss i för att slippa vara med om att de avslöjas. Det blir lätt mörkt och snårigt i ens liv när man börjar på med sådana hemligheter. Jag återkommer till min tanke om att vi människor är gjorda för att leva i ljuset. Både kroppsligt och andligt. Om vi nu inte hinner iväg på en solsemester rent kroppslig när det hastar mot jul, så kanske vi i alla fall kunde unna oss en andlig solsemester. Tänk att formligen få ställa sig mitt i Guds soldusch och bara känna hur det flödar. Eller varför inte kasta sig i solbadet och känna hur det renar. Det mår vi bara bra av. Fast det svider säkert i skinnet när Gud tar badborsten och julskrubbar oss rena från all smuts som det blir av lögner, falskhet och äckliga hemligheter.

Efter mässan gick vi till församlingshuset mitt över gatan och hade en riktigt rejäl julavslutning. Det var inget som fattades oss. Julgröt och skinksmörgås, pepparkakor och glögg, frukt och choklad. På borden brann de levande stearinljusen som spred värme och ljus. Tipsrundan handlade om julen. Vi samtalade om allt från datorer till våren. Det kändes som om vi fick ladda batterierna en stund mitt i allt julstök. När vi skiljdes åt och kom ut i eftermiddagsmörkret, så visste vi alla att nästa gång vi ses, då har det vänt. Ljuset kommer till oss åter. Både kroppsligt och andligt. På återseende med ett leende!

PS. Detta är verkligen avslutningarnas vecka. Ikväll har yngstingen haft avslutning på sin ridkurs. Den första på stor häst. Det var julhoppning och hon kom trea på Fissur. Priset kom i form av en julklapp i julklappsbytet. Det blev en hel låda med Toblerone. Så mörkt och tungt är det faktiskt inte i advent. Allt blev plötsligt lite ljusare och lättare. Jag tror det kallas tröst.