Jag bloggade om trötthet igår. Jag skulle kunna göra det idag också. Det skulle innebära både upprepning och uttröttande. Så jag höjer ribban ett snäpp och bloggar om vemodighet. För det är den som blandas med tröttheten. Jag vet att det borde vara klackarna i taket. Jag har en lång ledighet framför mig ifrån mina kyrkliga uppdrag. När jag stiger in i arbetsrummet igen, så är det nytt år och ny almanacka som gäller. Förhoppningsvis nya krafter. Så jag borde vara glad, tacksam och lättad. Äntligen framme vid den efterlängtade ledigheten. Just precis, det är det jag är: glad, tacksam och lättad. Allt känns underbart skönt. Samtidigt vemodigt. För jag saknar redan atmosfären, mina arbetskamrater, gemenskapen vid fikastunderna, utbytet av tankar och idéer, de gemensamma arbetsinsatserna, stödet, uppmuntrande ord, historierna om roliga incidenter och allt det andra som gör detta till en av världens bästa arbetsplatser.
Så just nu är jag mer glad, tacksam och lättad över att jag har en sådan fantastisk arbetsplats att gå till än att jag inte behöver gå dit på ett tag. Det är bara några få timmar sedan jag gick därifrån och jag sitter nu här med lite vemod i hjärtat, i tankarna och det har nu även spridit sig ut i kroppen. Nu är vemodet och tröttheten sammanlänkade och det är ingen lyckad kombination. Ge mig en dag eller två, så ska du se att jag har fått smak på den läckra ledigheten och så skjuter jag bestämt undan vemodigheten och gläds och tackar över att jag har det så bra i vardagen.
Nu när jag har blogginlett med vemod och trötthet, så får jag absolut låta bli att bloggpublicera någon bild som tenderar att vara åt det vemodiga hållet. Vet inte vad det skulle kunna vara för bild. Känner i och för sig inte så ofta vemod inom mig och brukar absolut inte vara kvick att dokumentera det med kameran. Jag gör en uppryckning nu och publicera flera bilder som plåster på de vemodiga såren. Lite aktuella Gävle-bilder får det bli.
18 DECEMBER-BILDERNA PRESENTERAR:
Gävle-bocken är en världskändis och briggen Gerda bloggade jag om i tisdags, då vi var där och åt julbord med jobbet. När jag nu publicerar en bild på bocken, så kommer jag på vad som hände sent igår kväll. Mitt i all rådande trötthet, så fick jag kontakt med en engelsk tjej på chatten på fejsboken. Den här tjejen träffade jag 1983. Just det, i min ungdom. Vi var på samma sommarmusikskola på Cobham Hall i England. Hon var från England så det var inte så märkligt, men jag kom från Sverige och det var ganska exotiskt. Hon mindes några ord från sången "Små grodorna" och så kom hon ihåg "Hej" och "Hej då". Fast med engelsk stavning: "Hej dou". Det var en fantastisk känsla att sitta och skriva till varandra efter drygt tjugofem år och presentera våra nuvarande livssituationer för varandra.
Vi är nu vuxna kvinnor, gifta med familjer. Vi har flyttat runt i våra respektive länder och har jobb. Vi blev lite nostalgiska vid minnet av vårt första möte på musikskolan. Vi delade rum med några andra brittiska tjejer och jag fick förklara att nej, jag kom inte från Schweiz, utan från Sverige. Österut, i Skandinavien. Blond med långt hår. De brittiska tjejerna var mörkhåriga eller rödhåriga. Många var ganska kortklippta. Mycket på den där musikskolan var brittiskt strikt och disciplinerat. Jag minns att humorn, den brittiska, ibland var utanför min humorbräda. Detta berodde absolut inte på språkförbistringar, utan på en löjligt låg nivå på skämten. Detta var innan jag lärde känna Mr Bean. Han har suddat ut mycket av min inställning till brittisk humor. John Cleese har hjälpt till också.
Nu, över tangentknapprandet på fejsboken, så möttes vi igen och det var fascinerande att humorn stämde så bra fortfarande. Det var säkert en av anledningarna att vi trivdes så bra ihop även för drygt tjugofem år sedan. Där på det gamla slottet i Cobham, en varm sommar och jag fick träna min engelska så pass att jag kom tillbaka till gymnasiet och höjde mitt engelskabetyg ett snäpp. Tänk vad man kan förena nytta med nöje. Nu känner jag hur nostalgin tar över och vemodet avtar. Min nygamla vän bor numera i Skottland och vem vet, jag som gärna tar en whiskeysmutt några gånger per år, skulle väl inte tycka att det var så illa med en whiskeyprovning på plats. Jag har också en förkärlek till skotskrutigt och till de smattrande trumvirvlarna i säckpipekortegen. Känner du hur det kom in lite förväntan i bloggen helt plötsligt? På återseende med ett leende!
PS. Sent omsider kommer det in en bild på bloggaren själv också. Det här är bloggaren i sitt rätta element. Bilden är tagen i Småland. På Karlstorps kyrkogård, där många familjegravar finns. Bloggaren, släktforskaren, med ett starkt intresse för historia. Både den egna och den småländska, den svenska och världens. Ser du de vackra gamla gravkorsen som står resta mot kyrkväggen på Karlstorps kyrka? Med inristningar som med lite nit går att uttyda. Det är guldklimpar för den släktforskande entusiasten. Både i släktforskning och i det kristna livet är det intressant att ta reda på vad korset vill berätta. Med andra ord så går jag på guldjakt då och då. Har du lust att hänga med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar