Snart dags att knyta ihop årssäcken

Sverige har precis vunnit mot Tjeckien med siffrorna sex-tre i junior-VM i hockey. Nationalsången klingade precis ut och en av Gävlegrabbarna blev utsedd till Sveriges lirare i matchen, Calle Järnkrok. Det är bara att gratulera, till vinst och till utnämning. Ännu en jullovsledig dag går mot sitt slut. Jag ska erkänna att jag har kommit in i ledighetslunken och börjar så smått fundera på hur det ska gå att börja jobba igen. Vid jobbstartstid har jag inte ens vaknat. Vid förmiddagsfikatid på jobbet går jag långpromenad iklädd mysbyxor i sällskap med Millie. Jag sitter längre än en halvtimme med kaffekoppen och jag bestämmer helt och hållet vad som ska göras, helt baserat på det jag vill göra. Förstår du vilken omställning som måste till innan nästa vecka?

När vi ändå är inne på hockey så kan nämnas att Södertälje SK, hockeylaget i mitt hjärta, i mina tankar och på mina läppar fick stryk ikväll. Hemma mot gästande HV71. Det är ju så att jag får lust att säga några väl valda fula ord om smålänningarna. Nu passar sig inte det i den här bloggen och förlusten var faktiskt ganska väntad. Det tändes dock ett hopp hos mig vid ställningen tre-tre. Slutresultatet blev dock tre-fem. Smålänningarna fick avsluta hockeyåret tjugohundratio med tre pinnar. Något som smålänningen inom mig inte alls är glad för.

För första gången på lång tid så var det en fantastisk morgonpromenad. Vi såg solen höja sig över trädtopparna och himlen var vackert vinterfärgad. Inte alls så grå och kompakt som den har varit den senaste tiden. Det gav hopp om en snöfri dag. Ack, vad vi hoppades fel. Självklart kom det snö idag igen. Ett ymnigt eftermiddagssnöfall. Det är säkert alla önskelistor om en vit jul som nu infrias. Jag antar att önskningarna gällde för julen innevarande år. Om det fortsätter på det här sättet, så verkar snön räcka för nästa jul också. I alla fall fram till påska, precis som sångtexten utlovar: Julen varar ända fram till påska... fast det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Nåja, fram till fastan i alla fall kommer marken vara vit och skottningsbar om det ska fortsätta på det här viset. Aldrig har väl en paddlingssäsong känts mer avlägsen.

Jag hörde några uppmuntrande ord på radion häromdagen och jag försökte faktiskt ta till mig dem. Det var någon positiv själ som sa att vi ska ta tillvara den här vita vintern och utnyttja skidor och andra snöbehovsaktiga vinteraktiviteter. Det kunde lika gärna ha spöregnat i samma utsträckning. Visst, snö är trevligare än regn, men regnet har också sina fördelar. Vi slipper skotta regnmassorna. De sköter sig själva på något förunderligt sätt. Självklart tycker även jag att det är bättre med snö än regn under julen, men jag vill gärna lägga mig i mängden. En vit jul hade vi redan garanterat oss i början av december. Resten har egentligen bara varit en fråga om skottning och var vi gör av alla högar i kvarteret. När snön täcker staket, äppelträd och nedervåningen på hus, då har vi fått mer än vi vill.

Nu hjälper min klagolåt varken till eller från, så jag kan lika gärna ägna mig åt att summera året som snart är till ända. För min del började det ju i bottenläge med sorkfeber. Större delen av januari försvann i någon slags smärtkavalkad och febertopp som varade på en höghöjdsnivå av över fyrtio i två veckor. Sedan sjönk den drastiskt till trettionio i en vecka. Det hela avslutades med en sväng till sjukvården för provtagning och konstaterande att utslagning av njurfunktion är en följd av sorkens lämningar. Det blev uppförsbacke rent kroppsligt under våren. Trötthet, värk och faktiskt lite irritation över att sorkbajs kan uppta så mycket tid och kraft.

Jag kände faktiskt lite oro på försommaren för stundande studentbal och studentdag. Trots att jag med mitt förnuft kan tänka att det ordnar sig, så kom känslorna ikapp. Dottern skulle ta studenten och lite erfarenhet hann vi skaffa oss när det var dags för sonen för två år sedan. Minnet av den dagen satt fortfarande kvar i själ och hjärta och jag mindes bara hur roligt det var att styra med allting. Så jag manade fram den känslan igen. Det var en lyckostund att få se dottern göra entré ute på Engeltofta en kväll i maj. Ljuvligt vackert i en lång, läcker röd klänning och håret uppsatt i en frisyr värdig Hollywood. Julia Roberts skulle ha varit grön av avund, jag är helt övertygad om det.

Mr T och jag var lediga veckan före studenten och jag blickar tillbaka på underbara dagar. Att förbereda studentbuffé är riktigt roligt. Vi var förståndiga och tog många pauser. Satt ute i solskenet och fikade, läste och njöt av att ta dagen som den kom. Visst gick det många tankar genom skallen, rädd för att ha glömt något, men studentdagen kom och gick utan några bekymmer. Förutom att regnet öste ner under utsläppet. Jag hade köpt sex ponchos som vi drog över huvudet och där stod vi som en symbol för svenska flaggan och försökte hålla festhumöret uppe. Med en genomskinlig plast över studentskylten. Ibland tänker jag väldigt positiva tankar om att det är just det jobbiga inslaget i händelsen, som gör att vi minns det extra noga. Dessutom klarar vi mer än vi tror. Även om vi oftast planerar för ett liv i solsken.

Dagen efter studenten firade min bror sin femtioårsdag trettio mil bort och vi tillbringade många timmar i bilen och många timmar på ett mycket trevligt födelsedagskalas. På söndagen efter alla festligheter njöt vi av studentrester, blomdoft och höjde ett glas för oss som kom, såg och segrade. Vi hade klarat student nummer två och nästa gång när det är tätt inpå familjen, så är det förhoppningsvis barnbarn. Då ska jag mer än gärna blåsa ballonger och vika servetter.

Trots alla familjehögtider och höjdpunkter är midsommarafton svårslagen. Då flyttade Millie , fem och ett halvt år in hos oss och har sedan dess haft våra hjärtan i sina tassar. Vi älskar henne och jag tror att jag vågar påstå att hon älskar oss och trivs bra här. Det har varit en svårslagen resa med henne det senaste halvåret och jag skulle inte byta bort en dag av alla dagar med henne. Det finns ingen som förmår att få oss att känna oss så behövda, så välkomna hem, så bäst i hela världen, som hon får oss att känna oss. När jag är på jobbet längtar jag efter henne. När jag är bortrest längtar jag ännu mer efter henne. Ett liv utan Millie verkar inte vara något bra liv längre. Vilken gåva hon är!

Så sommaren blev speciell och den lever fortfarande kvar i bilder och i minnen. Sommaren då två Smålandsflickor möttes och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Nu pratar jag inte om Millie för hon är en spanjorska, med vägarna förbi Finland. Jag pratar om Lisa. Min vackra kajak. Vi, som båda två är födda i Västervik. Båda två är tillverkade i Småland. Inte undra på att bandet redan fanns. Hon kostade mig tio lappar och jag hade, om jag inte var smålänning, kunnat betala tio till. Så fin är hon! Välformad, fräsch och trygg. Vad önskar du mer av en småländska? Att hon ska vara snäll? Det är hon. Att hon ska vara glad? Det är hon också alltid. Nu längtar jag bara efter sjösättning, eller åsättning, eller havssättning till kommande säsong. Nya mål och äventyr väntar.

Om vi ser bortom bloggaren för en stund och tittar lite vidare ut mot omvärlden, vad hittar vi då för det gångna året? Jordbävning i Haiti, Saab-oroligheterna, länspolismästaren Göran Lindberg som åker fast för en sexhärva, vinterspelen i OS i Vancouver i Kanada, vulkanen på Island, som är skitsvår att stava rätt och ännu svårare att uttala, som spred ut sin aska över hela Europa och lamslog flygtrafiken, fotbolls-VM i Sydafrika, gruvolyckan i Chile, Sverigedemokraterna väljs in i Sveriges riksdag, vilket nästan känns värre än att Anna Bergendahl vann melodifestivalen, femtioöringen avskaffas och en självmordsbombare spränger sig själv i luften på öppen gata i Stockholm. Detta är bara ett axplock. Runt om i världen händer det varje dag stora och små nyheter och vi kan omöjligt komma ihåg dem alla på rak arm. När vi läser om dem, så nickar vi igenkännande eller mumlar lite försiktigt. Vissa tider på året har vi så fullt upp med vårt eget att vi varken hinner eller orkar ta in mer.

Vissa saker engagerar mer än andra förstås. Jag tycker exempelvis att alla katastrofer som sker i vår värld, om de så drabbar hundratusen eller hundra personer är fruktansvärda. I jämförelse med SSK och melodifestival, så faller hockeyn och schlagermusiken platt. Det gör den så bra utan några jämförelser med katastrofer. Många har under året lagt ner kraft på att oja sig över kronprinsessbröllopet. Jag önskar att detta engagemang fanns i lika stor utsträckning när det gäller att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen och när det t.ex. gäller barnslaveri runt om i världen. Det finns över tvåhundra miljoner barnslavar på vår jord. Det är över tvåhundra miljoner för många. Må vi under det nya året hjälpas åt att fokusera på det som verkligen betyder något för andra och oss själva. På återseende med ett leende på andra sidan nyårsskiftet!

PS. Låt mig bara för att höja nyårsstämningen skriva att Europeiska kommissionen utsåg detta år att vara Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Måtte de inte ha kommit på tanken att ha bestämt ett nytt mål för tjugohundraelva, för de har mycket kvar att jobba på när det gäller innevarande års ambitioner. Ibland är intentionen god. Men den måste komma från papper till handling. När det gäller EU gör jag inga större förhoppningar om detta.

God Jul!

När juldagsmorgon glimmar. Jag vill till stallet gå. Guds son i nattens timmar. Där vilar uppå strå. Så är det äntligen dags att önska varandra en riktigt god jul. Jesusbarnet är mitt ibland oss och budskapet som änglarna sprider till hela mänskligheten är att: Var inte rädda. Idag har en Frälsare fötts åt er. En Frälsare. En räddare. Det finns två tecken för ordet Frälsare i teckenspråket. Det ena syftar på att någon tar ett stadigt tag om någons kläder och lyfter upp personen ur en isvak eller ur ett djup. Det andra skjuter bort synden. På båda sätts ett persontecken efter som skiljer det från verbet rädda, frälsa. Jag tycker att teckenspråket är det vackraste språk som finns och inget annat språk visar så tydligt vad det handlar om. Jesus är en person. Gud kommer till oss genom ett litet barn. Han blir människa som vi. Han vill rädda oss. Dra oss upp från det djup vi befinner oss i. Han skjuter undan synden och förlåter oss. Vi har stor anledning att önska varandra en god jul.

Nu har jag varken besökt stall eller kyrka idag på morgonen. Jag unnade mig en sovmorgon efter ha kommit sent i säng efter midnattsmässan inne i stan. Det var mycket folk i kyrkan och alla levande ljusen skapade en fantastisk stämning. Budskapet var klart och tydligt. Ett barn är oss fött. Alla de underbara sångerna fanns med på repetoaren. Det enda som återstod att önska var en annan solist. Någon som kunde tänkas hålla en rak ton, någonstans, någon gång. Vibraton rakt igenom en julnatt fick min ryggrad att frysa till is. Operaröst har sin plats i musikvärlden, men då helst av någon som kan sjunga opera. Vad är det för fel på en vanlig stilla sångröst i julenatten? Det är ju ändå fråga om änglasång. Jag är rädd att om herdarna hade fått sådan vibratosång levererad i julnatten, då hade de stoppat mossa i öronen och inte alls gått iväg till stallet för att se det lilla Jesusbarnet. Ska det bli liknande nästa år vid midnattsmässan, så måste det annonseras med en varningstext, så att mänskligheten får en sportslig att ta med sig öronproppar. Eller säga som herdarna säkert skulle ha gjort om det var detta de hade fått höra: "Kom grabbar, för fåren och deras lamm i säkerhet, innan de blir alldeles nervösa och skrämda".

Nu tycker någon julpolis att på julen ska vi vara snälla. Jag håller helt med om detta, men det är ju inte motsats till varandra att vara snäll och ärlig. Jag tycker att det borde fungera att vara både och samtidigt. Det är juldag och vilken julbonusfröjd att den infaller på en lördag så att jag och Mr T fick lösa årets sista melodikryss. Det var en lagom återhämtning efter julfirandet med släkten igår och så även en uppladdning inför eftermiddagen, då släktingarna dyker upp hos oss. Det är tänkt att det ska bli ett julfika, lite spel och något kvällsgott på bordet. Eldemann kommer emellan som någon slags försenad julklapp som jag verkligen har haft på önskelistan. Jag har ingen större förhoppning om att jag ska vinna någon melodikryssklocka i år, men vem vet... nästa år är kanske året då under sker och jag blir stolt vinnare till ett badlakan eller en klocka?

På tal om att vara snäll, så måste i alla fall tomten ha tyckt att jag höll måttet på snällhet, för oj vad paket han hade burit in och lagt under granen. Jag blev alldeles överväldigad och glad. Två härliga böcker, en hårfön, medlemsskap i Bishop Arms whiskeyklubb med tillhörande glas och i väntan på whiskeyprovning på plats tyckte givaren tydligen att jag skulle ha provning för mig själv. Gåvan levererades i en vacker flaska. Vidare fick jag en scarfs för kommande vårdagar och en egenhändigt tillverkad kniv för kommande kajakäventyr. Det kan låta som om strapatserna går ut på att supa och kasta kniv, men det vill jag dementera å det bestämdaste. Det handlar om njutning för gom och själ. En riktigt bra kniv är A och O i den testeboska vildmarken. Risken när jag räknar upp julklappslistan är att jag glömmer något. Just ja, den traditionella almanackan från mitt kära Virserum. Hur kunde jag missa att sätta den först? Den som min gamla orienteringklubb OK Hjorten ger ut. Vet du, det blir faktiskt inget nytt år om inte jag har den på väggen. Så nu kan du lugnt och tryggt luta dig tillbaka och invänta 2011. Det kommer, lika säkert som jag har Hjorten-almanackan på väggen. Med alla vackra bilder från hembygden.

Det har väl inte undgått någon att det snöar, snöar och snöar i vårt land? Julen blev så där härligt vit som vi alla önskar, men nu vill jag lägga in en ansökan om snö-stopp. Egentligen tycker jag att detta är rent bedrövligt, eftersom det å det grövsta förstör vår långfärdsskridskorssäsong. Hjälp, vilket långt ord det blev. Kan bli användbart i någon kom-på-det-längsta-ordet-tävling fram över. Eftersom jag så ofta deltar i sådana... Allvarligt talat, i höstas, när jag insåg att kajaksäsongen verkligen var över. Den dagen då jag försökte trotsa den tunga insikten och gick och köpte vattentäta strumpor, som någon slags protest. Jag hade inte mer än hunnit hem, då jag insåg att med vattentäta strumpor kommer jag inte långt. Jag borde ha köpt en vattentät dräkt om jag skulle kunna ge mig ut och paddla. Som du förstår var detta en mörk och dyster dag. Då klickade det till i huvudet och det lät som en positiv dörrklockesignal. Ding dong! Ding dong! Du har väl inte glömt långfärdsskridskorna? Med dem kan du ta dig till samma platser som du har kunnat med kajaken. Var vid gott mod!

Så jag har varit vid gott mod och tänkt att snart, ja, mycket snart bär det iväg. Pyttsan. Däremellan kom snön. Inte bara i form av några flingor utan vi räknar i decimeter och på sina ställen nära metern. Nittioåtta procent av isarna i vårt land är täckta av snö. Där under, även om isen har lagt sig, så är den dålig och på sina ställen väldigt osäker. Ingenting att göra något åt förvisso, men jag bloggar i Sverige och då är det tillåtet och nästan förväntat av vi ska gnälla lite. På vädret verkar det vara tillåtet att gnälla hur mycket som helst. Det kan inte försvara sig och bara för att det finns människor som utbildar sig till meteorloger, som försöker prognosicera vädret, så skäller vi på dem också. Av bara farten. Det är bara min ömma moder som till etthundra procent försvarar väderleksgubbarna. Det måste kännas skönt för Pohlman och hans efterträdare.

Slutgnällt. Det är faktiskt juldag och den största dagen på hela julhelgen. Jag ska försöka höja ribban och inte sitta här och surgnälla. Nedanför mina fötter ligger Millie. Världens största glädjespridare. Så förbehållslöst det är när hon ger av sig själv. Det är nog första gången i världshistorien som någon liknar Gud vid en hund och jag får passa mig. Den danske tecknaren Kurt Westergaard gjorde flera Muhammedkarikatyrer som publicerades i dansk press. Följden har blivit mordhot och tillika mordförsök. Tecknaren har levt med säkerhetsvakter och säkerhetsrum i flera år. Eftersom ingen har sett Muhammed, så är det inte svårt att räkna ut att tecknaren har använt sin fantasi och säkert så även sin kreativitet. Ingen normalt tänkande person tänker att han har lyckats skapa en sann bild av Muhammed när han ser en rondellhund eller någon annan karikatyr. Visst, jag kan tycka att det är provocerande och onödigt att göra narr av det som är heligt och viktigt för många människor. Jag har sett många provocerande bilder på Jesus. Bilder som jag antar att ingen skulle vilja se sin vän eller sitt syskon avporträtterad. Vissa bilder innehåller dock lite humor och jag tror att vi har fått humorn för att vi ska använda den. Jag tror också att vi har fått modet att säga ifrån när det är på sin plats att säga ifrån. Men att mordhota och gå till mordhandlingar är långtifrån smart eller kreativt. Varken kristendomen eller islam bär på dessa budskap.

Tänker jag ändå använda bilden av Millie för Gud? Jag har inte sett Gud. Jag har bara sett Hans verk och handlande. Jag tror inte att Han har päls och fyra ben. Men jag tror att Han är lika glad eller till och med gladare än Millie, när jag kommer hem till Honom. Jag tror att Han möter mig lika förbehållslöst och kärleksfullt. Jag tror att jag kan berätta allt för Honom och Han lyssnar. Hans ögon ser på mig och jag undrar kanske vad Han tänker. Där tar bilden och jämförelsen slut och om jag frågar Honom så tror jag att Han ger mig sitt svar: "Så mycket älskar jag dig och alla andra människor, så jag har gett er min ende son. Därför att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv". Det är Guds sätt att säga: God Jul! På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att nämna att en kvinna som jag beundrar för hennes mod, vältalighet, skrivarkonst och villighet att tjäna Gud. Evangeline Booth. Dotter till Frälsningsarméns grundare, William och Cathrine Booth. Hon föddes på självaste juldagen år artonhundrasextiofem. Ett händelserikt år för makarna Booth. En dotters födelse och så självaste Frälsningsarmén. Det som är intressant med Evangeline Booth är att hon aldrig gifte sig. Hon hade kanske inte tid, eftersom hon gick i sina föräldrars fotspår och var general, alltså högst i topp för Frälsningsarméns ledning under många år. Det hon däremot hann var att adoptera och uppfostra fyra barn. Vi pratar i slutet av artonhundratalet. Det gör berättelsen om hennes liv än mer intressant.

Bästa stunden!

Just nu. Den här stunden på dagen och faktiskt den här stunden på julen tillhör mina favoritstunder. Jag skulle kunna dra till mig att säga att den här stunden är den bästa på hela året, men då skulle jag överdriva. Det finns nämligen så många underbara stunder vid havet och i skogen sommartid som ligger på topplaceringar, men den här stunden är i alla fall kvalificerad till att vara med i tävlingen. Om det nu finns någon tävling? Titeln "Årets favoritstund". Redan imorgon, trots att det är julafton, så är känslan som bortblåst. Visst jag älskar samlingen vid krubban och alla vackra psalmer i kyrkan, julbordet, tomtens paket under granen, Robin Hood, Karl Bertil Jonsson och alla ljusen och stillheten i kyrkan vid midnatt. Självklart har Jesusbarnet en central plats i familjens julfirande, men det hindrar inte att jag njuter av stunden just nu.

Varför är den så speciell? Den här kvällen kallas uppesittarkväll, men sitter uppe på kvällarna gör Mr T och jag resten av året också, så det är egentligen ingen större skillnad. Är det för att det råkar vara drottningens födelsedag? Hon fyller ju sextiosju år idag, dan-före-dopparedan. Nej, detta berör mig inte alls, men jag skänkte faktiskt henne en tanke tidigare idag. Hur hon firade sin födelsedag och hur många julbestyr hon har kvar? Har hon överhuvudtaget några julbestyr att tänka på eller är slottet färdigstädat, färdigpyntat, färdigbakat, färdigmatlagat, färdigpaketinslaget så där simsalabim à la tjänstefolk? Nog om detta.

Jag tror att ordet färdig är ett nyckelord i sammanhanget till mitt välmående. Då inte i betydelsen helt orkesmässigt slut, utan i bemärkelsen att vara klar. Att sätta upp fötterna på fotpallen och luta sig tillbaka i skönfåtöljen, tittandes på den vackert klädda granen och dra in doften av nygriljerad skinka i näsborrarna. Hemmet är nystädat och nypyntat. Rena juldukar ligger på matborden. Hyacinterna är fortfarande i knopp. Julmusiken flödar stilla ur högtalarna. Gottebordet är laddat. Allt är orört och oförstört. Jag tror inte att det kan bli närmare förnöjsamhetsklimax än så här. I alla fall inte den tjugotredje december.

Jag var lite tveksam om jag skulle kunna uppnå denna känsla i år igen. Jag har känt mig efter hela adventssträckan. Inte för att jag inte har haft lika många dagar som alla andra, men jag har haft svårt för att känna någon julstämning. Trots julkonserter, julmarknader, julbord, julmusik och affärer som dignar av julgrejer, så har jag inte nått fram. Jag har inte varit synkad med julen. Det kan bero på att det har varit extremt mycket på jobbet under december. Det har känts bra, men samtidigt lite stressande att känna sig jagad. Mr T har haft några dagars ledighet och har förstås förberett och fixat, så köttbullar, frestelserna och annat var redan avklarat. Jag har bakat allt som vår familj i tradition tycker hör julen till. Förutom pepparkakorna, för dem har dottern i vanlig ordning tagit ansvar för. Hon är en hejare på att svinga kaveln över degen och vips är plåtarna med färdiggräddade smaskigheter klara. Det är en fröjd att komma hem efter en lång arbetsdag och känna pepparkaksdoft i hela huset.

Jag har sett fram emot den här dagen länge. Jag visste att jag skulle vara ledig och bara det kändes så skönt. Vi brukar i stort sett bara ha gran och skinka kvar att ta hand om den här dagen. I år så var det lite mer och jag kunde ana en liten gnutta stress. Jag gjorde vad jag kunde för att mota bort den. Mycket beroende på att jag tror inte att Jesus skulle vara så uppåt om han visste att jag jagade upp mig för att han skulle komma till världen, när han i sin tur ville komma för att rädda mig och alla andra. Någon måtta får det ju vara och mitt tack för hans insats skulle väl inte vara julhysteri. Vet du vad? Jag har haft en av mina mest välsignade dagar tidsmässigt det här året. I lugn takt har vi tagit oss fram till stund som inne är: etthundra procent njutning. Granen kläddes under julmusik. Jag har fallit pladask för Måns Zelmerlöws julskiva. Det finns några spår där som är otroligt härliga. Han kan också få ringa på dörren imorgon och sjunga några carols. Hans skiva fick jobba hårt idag. Om och om igen.

Huset har blivit pyntat. Så där lagom. För några år sedan hade vi utsortering av julsaker och skänkte fem pappkassar till second-hand-försäljning. Vi skulle kunna göra en ny utrensning och det kan hända att den blir av innan vi packar ner grejerna igen efter jul. Vi har bara en bråkdel framme i år och det räcker. Skinkan är griljerad och provsmakad. Så otroligt gott det är. Den första provsmakningen. Den inhandlades färdigkokt på ICA Maxi igår. Jag imponerade på mig själv genom att i förväg gissa vad kassakvittot skulle landa på. Jag var inte många ören ifrån. Det har blivit lättare med åren efter att de plockar bort ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar och nu även femtioöringar. Vi var inte ensamma på ICA Maxi Mr T och jag som du säkert förstår. Så vi var inte de enda som inte fick tag på hasselnötter. De var slut och omöjliga att få tag på hos leverantören enligt säkert ICA Maxi-källa.

De hade bara polkagrisar som faller sönder som ett sockertag i munnen. Inte sådana där hårda, sugbara små härliga karameller. Hur konstigt det än låter så är ÖB och Rusta säkrare kort på det området. Tro mig, jag har polkagriserfarenhet. Både från Gränna och lågprisvaruhus. Vilken lycka att ÖB:s sista påse med hårda polkagrisar låg och väntade på mig. Jag hade inte hunnit till Gränna före jul. Samma sak med hasselnötterna. Sista påsen inhandlades på ICA Nära i Strömsbro. Nu banne mig ska här spelas filipin julen igenom. Jag måste bara komma ihåg att anteckna alla filipindatum kommade år, för jag hatar att förlora i filipinleken. I den också alltså.

Det är verkligen en stor glädje för hela folket att Gud väljer att sända sin son till världen i form av ett litet nyfött gossebarn. När vi är inne på glädje, så är det en stor glädje för åtminstone vår familj att minstingen är i hamn med sitt körkort. Teorin klarades av på första skrivningsförsöket i måndags och uppkörningen klarades av på första försöket dagen efter, i tisdags. Med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb och med glädjetårar som bröt fram och rann längs kinderna. I handen höll hon intyget. Det som hon får köra på nu tills det riktiga kortet anländer per post. Självklart har det varit många utlämningar av bilnyckel de senaste dagarna, men det är som det ska vara. Lite typiskt dottern att drämma till med körkort på en av årets mest snökaosiga dagar. En stolt mamma köpte uppmuntranspresent och blomma på väg hem från jobbet. Direkt efter beskedet avnjöt jag förresten ett julbord tillsammans med alla trevliga kollegor. Det smakade utomordentligt gott, men det bästa var nog stunden av gemenskap. Det är inte illa med ett sådant stort arbetslag och det inte spelar någon som helst roll vem du hamnar bredvid för det känns lika roligt med vem som. Det säger en del om kollegorna tycker jag. De som är världens bästa.

Lite tidigare ikväll var det pay-back-time för dottern och hon körde runt sin mor till olika vänner där en liten juluppmuntran överlämnades. Inte för att modern inte kunde köra själv, utan för att modern förstod hur stort det är att få sätta sig bakom ratten när körkortet är pinfärskt. Jag njöt av att inte längre vara den ansvariga som sitter bredvid och kommenterar blinkers och hastighet, utan satt mig lugnt på passagerarplatsen och njöt av att se ljusslingor i trädgårdar och julpyntade fönster. Riktigt trevligt och en alldeles ny tradition i bloggarhemmet.

Nu blir det två besök i kyrkan imorgon. Dels mitt på dagen då det är samling vid krubban. Dottern ska vaktmästeria under den gudstjänsten. Därefter tar vi julklappar, hund och andra julfirarattiraljer till släkten i Sandviken och det ska bli riktigt mysigt. Framåt kvällningen tillbaka till hembygden med julklappar, hund och andra julfirarattiraljer för att sedan hinna till midnattsmässan där både son och dotter sköter vaktmästaruppgifterna. Då ska vi, Mr T och jag, alltså inte bara sitta där i tacksamhet över Guds gåva till mänskligheten utan också vara tacksamma och stolta föräldrar till kyrkpersonalen. En oslagbar kombination. God Jul kära bloggläsare! Tack för att ni har varit så snälla och uppmuntrande under det gångna året. Ni får både smällkaramell, julkram och julklapp på kinden av mig. På återseende med ett leende!

PS. Det här blir en annorlunda jul för vår familj eftersom vi firar den tillsammans med vår älskade Millie för första gången. Under granen ligger några klappar till henne. Självklart! Tomten vet om hur snäll hon har varit hela året. Så övriga julklappar är egentligen bara bonus. Vi har varandra och vi har Millie. Kärleken triumferar!

Tredje advent och mycket har hänt

Nu brinner tre ljus i staken och snön gnistrar bistert på taken. Bloggaren är dessutom vaken och nödlånar en massa rim av Viktor Rydberg tydligen. Det var inte alls meningen. Jag borde hur som helst ha kommit in i någon slags tomtestämning, även om jag inte alls eftersträvar det redan. Alldeles för tidigt. Det är bara tredje advent. Någon tomte göre sig icke besvär i bloggarhemmet ännu. Helgen har ändå till större delen handlat om att komma i julstämning. Igår hade jag förmånen att gå på julkonsert. Jag och mitt trevliga sällskap var lite skeptiska i förväg. Vi är båda gifta med varsin musiker i symfoniorkestern och det kändes som om vi kan konceptet. Vi skämtade om att vi skulle passa på att gå på en bio under tiden och sedan endast slinka in på den efterföljande julfesten. Vi insåg att det skulle kunna bli pinsamt om någon av våra närstående äkta hälfter skulle fråga hur det lät. På julen ska vi försöka vara snälla och ärliga. Inte bara på julen förresten. Det är en önskan för hela året. Snällhet och ärlighet är ett årsprojekt. Vi slog oss därför ner i varsin grön sammetsfåtölj på andra raden på första balkong.

Orkestern satt på plats. Här och var hängde en smällkaramell på notställen och en och annan var uppiffad med för kvällen en röd slips eller rosett. Så kom dirigenten Jan-Åke Hillerud insmygandes så gott han förmådde att smyga i sällskap med kvällens solist, Kalle Lindén. En strålkastare på solisten och så smöriga stråkar i förspelet, men därefter smälte jag som smör i strålkastarskenet. Vilken underbar mansröst. Det var ett smart drag av julkonsertarrangören att kalla in denne unge man. Han får gärna ringa på dörren till vårt hem i jultid och riva av några carols. Sådant där som händer på film, typ i filmen Love Actually. Du har väl sett den? Den borde vara en tradition precis som Kalle Anka och Svensson, Svensson.

Därefter var det dags för det traditionella Lussetåget som Kulturskolans körer ansvarade för. Den person som inte smälter inför den synen måste vara utrustad med ett stenhjärta. Lucia, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar i långa rader. De står tätt och täcker hela scenkanten i två led och de klämmer i för full hals i alla välrepeterade sånger. Då och då vinkar någon liten tjej till föräldrarna i publiken, någon annan skruvar på det batteridrivna ljuset och ett par stycken visar tydliga tecken på kissnödighet. Allt medan ledarna noggrannt kollar så att ingen svimmar eller kommer för nära brännbart material med de levande ljusen.

En traditionell julkonsert är både rolig och rörande. Igenkännande är viktigt och det kommer med traditionen. Höjdpunkterna för mig var Kalle Lindéns sång Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt och så förstås paradnumret, julsångernas julsång: O Helga natt. Lite extra kul blev det när kamelen vandrade över scenen tillsammans med de tre vise männen till toner av Bizet. En sådan roll skulle jag vilja ha på en julkonsert. Både framdel och bakdel gjorde ett gott jobb och samarbetade, så att kamelrörelserna såg väldigt kameliga ut. Extranummer och ringdans på slutet och våra skeptiska ansiktsuttryck hade förändrats till juliga leenden. Restaurangmiljön i konserthuset är en väldigt trevlig plats att ha julfest på. Glatt konstaterade jag att vi skulle slippa julmat och bli serverade en god kötträtt med potatiskaka och två olika såser som tillbehör. Till detta en klassisker på öllistan, Mariestad. Lite jultal, men mest trevlig samtalsgemenskap. Mr T och jag vandrade nöjda genom stan i den något kyliga decemberkvällen. Mot Rådhustorget och treans buss till Hillebygden.

För Mr T återstod det en favorit i repris, det vill säga spel på julkonsert nummer två, men jag valde istället att följa med dottern och våra goda vänner till Furuvik för den något udda kombinationen klappa-gärna-en-orm-klockan-sexton och traditionell julmarknad. När vi anlände till nöjesparken så sken fortfarande solen, men några julbodar, ett chimpanshus och ett terrarium senare, så hade mörkret sänkts sig och alla ljusslingor fick ståta precis som jag antar att parkledningen hade tänkt. Husknutar, fönsterkarmar, taknockar, räcken, träd och granar, ja, nästan allt du kan tänka dig var upplyst med små lampor. Detta innebär en kluvenhet. Vi fullkomligt överöser vår omvärld med elektricitetsslöseri, medan det på andra håll i världen inte ens finns el framdragen.

Mysigt värre var det i alla fall och jag pyntade julmysigheten med att välja en chokladkladdkaka med grädde till Furuviksfikat och det visade sig vara en vinstlott. Den bar på en hemlighet som avslöjades först när den landade mot smaklökarna. Den var pepparkakskryddad. En idé som jag kommer att använda mig av någon dag framöver. Jul och chokladkladdkaka i samma form. Så det tog jag med mig från nöjesparken. Jag smusslade självklart inte med någon orm eller skorpion hem och det blev inte heller några julmarknadsfynd. Sanningen är att jag tyckte det var en rätt usel julmarknad, så den får de jobba upp till ett annat år. Det beror inte på att jag är sur för att jag var endast ett nummer ifrån två kilo choklad på lotterihjulet. Jösses, vilken tur egentligen. Vem behöver två kilo choklad i skumtomtarnas, knäckens, tryfflarnas och Paradisaskarnas tid? På återseende med ett leende!

PS. Frank Sinatra skulle ha fyllt nittiofem år idag om han hade levat. Nu ville inte livet så, utan vi får minnas en fantastisk sångröst och nynna på låtar som Come fly with me... My way... Love and marriage... I've got you under my skin... Fly me to the moon... Listan kan göras lång. Så även filmlistan och skivlistan. Mr T höjer säkerligen sitt glas för sin favoritsångare idag och jag höjer gärna mitt också. För Frank Sinatra tillhör också gruppen av män som gärna får ringa på dörren i jultid och sjunga carols!

Min svarta extrakasse har hittat ett nytt användningsområde

Det är ingen optimal tid på dygnet för bloggning. Det har varit glest med inlägg på sistone. Inte för att jag har tröttnat på att blogga, utan helt och hållet på grund av tidsbrist. Det blir inte lättare med tiden så här års. Jag har dock ett uppdrag att utföra. Du som följer mitt bloggande vet att det då och då ramlar in ett protokoll bland blogginläggen. Då vet du också att det kommer sig av att StyrÖLsen har haft ett trevligt möte och det brukar alltid finnas mycket att protokollera om. Det är ingen hemlighet att det skulle finnas mycket mer att skriva om från varje möte, men inläggen har en dödslina som inte bör överträdas. Bloggläsare har kanske något annat att ägna sig åt i tillvaron än att läsa min blogg. Jaså inte? Med handen på hjärtat så är jag tacksam för att jag ibland får skriva med bakbundna händer. Det finns saker som absolut inte mår bra av att cirkulera runt i bloggosfären och min avsikt med den här bloggen är att den ska hålla måttet och vara städad. Så även då etiketten är Protokoll.

Detta blir ett något annorlunda protokoll eftersom det även kommer att innehålla en rapportering från vårt utökade möte, då vi inbjöd våra kära kollegor att dela vår gemenskap och glädje. Detta gick av stapeln fredagskvällen före första advent. Det är inte riktigt preskriberat ännu alltså. Trevligheterna ligger fortfarande och gungar i färskt minne. Jag återkommer till detta. Först vill jag avverka det ordinarie styrÖLsemötet, som egentligen är det som ska protokollföras, publiceras och justeras. Det var lite si och så med starttiden för mötet. Det får jag ta på mig helt och hållet. Vi hade bestämt direkt efter jobbet klockan sjutton noll noll. Så trycker jag in ett möte som jag tror kan vara avklarat till halv sju-snåret. I sista minuten blir dock mötet inställt på grund av sjukdom och vi samsas om att ses strax innan arton. Ordningskvinnan ska hem en vända först. Inte enbart för att piffa upp frisyren, utan också för att klara av ett tjänsteuppdrag.

Trots att hon missar första bussen, så hinner hon in på Bishop Arms före ordföranden och mig själv. Precis som vi båda förutspår, när vi faller för frestelsen att kika in i lampaffären mitt emot puben. Ljusstakar, stjärnor som hänger och på fot, lysande lussetåg och slingor för inomhus- och utomhusbruk lockar förföriskt och vi faller förstås. Vi kollar om de är batteridrivna eller om de kräver eluttag. Jag som är så hjärtig av mig får förstås syn på en elljusstake med ett något snedformat hjärta. Åhhh, den skulle vara fin i mitt fönster på jobbet, känner gästriken inom mig. Smålänningen i mig inflikar dock så där ekonomiskt förnuftigt att eftersom lagret verkar så stort, så kommer de säkerligen att rea dem efter jul. Hjärtljusstaken kommer alltså upp i fönstret till nästa jul. Då ljusstakefabrikanterna har kommit på någon annan idé.

Ordningskvinnan möter oss med ett tungt besked. Vårt styrÖLserumshörn är upptaget. Inte bara hörnet, utan hela rummet. Skjutdörrarna är fördragna. Vi känner oss vilsna. Någon sekund. Därefter slår vi oss ner i en rundad soffa och mötet är igång. Detta är kvällen som inte liknar någon annan styrÖLsekväll. Ordföranden förklarar detta med att vi nu har gjort ett första styrÖLseår och att vi nu med gott samvete kan gå in i något nytt oprövat. Det visar sig inte vara så svårt som man kan tro. Helsinge Rököl finns nämligen inte på tappen, så den traditionen faller omedelbart. Istället satsar vi på en Skebo Brukspatron och mina tankar svävar iväg till Kulla-Gulla-böckerna, men det avslöjar jag inte för sällskapet. Det kommer så mycket annat som avslöjas denna kväll och det är verkligen inte något för Kulla-Gulla-öron.

Skebo Brukspatron är en 5,6procentare från Skebo Bruksbryggeri. Första klunken framkallar ett njutningens mmmm, smack smack, mmm... men det avklingar snabbt och jag sa som jag kände: Den försvann för snabbt ur munnen. Alltså inte att jag svalde det snabbaste jag kunde, utan smaken försvann. Det blev inget kvar. Smaklökarna kände sig grundlurade. De övriga två höll med. Vi satt där och lät drycken runda smaklökarna gång på gång, men vi hittade inte den där eftersmaken. Så öl nummer två fick bli vårt hopp för kvällen. Däremellan hade orden Wild and crazy uttalats ett x antal gånger. Det hade att göra med beställningen ur menyn. Vi skippade raggmunken och ordföranden slog till på en king size-portion med baby ribs och pommes frites och jag och ordningskvinnan körde på varsin fläskfilétoast. Alla tre var mycket nöjda. Öl nummer två blev ett säkert kort från tappen. Varsin Oppigårds Winter Ale. En 5,3a om vi ska prata procent. Ett bryggeri som ligger på ägarens fädernegård, som har varit i släktens ägo sedan i mitten på 1700-talet. Inte så långt ifrån Gävle. Bryggeriet ligger nämligen i Hedemora.

Våra ögon faller inte enbart för elljusstakar och slingor. Vi faller pladask för efterrätter som bärs förbi vårt bord. Detta scenario har vi tydligen missat vid tidigare möten. Vi såg på varandra och så var det beslutet taget. Det här var kvällen då styrÖLSens dessertmödomshinna skulle sprängas. Jag och ordföranden gick på gratinerad frukt med vaniljglass och smält vit choklad. Ordningskvinnan drog till med chokladtårta och gräddklick. Det mesta smackandet och njutandet kom från ordningskvinnan. Det unnar vi henne och jag har redan bestämt mig. Nästa gång blir det chokladtårta för mig också. Tredje januari närmare bestämt. Bara ett par dagar efter givna nyårslöften om viktnedgång och sötsugsindragningar.

I en styrÖLse beställer man inte in ett glas portvin eller likör till desserten. Där beställer man in öl. Tyvärr kan vi tycka så här i efterhand. Det choklad- och vaniljspetsade ölet som vi beställde in i en liten flaska, som skulle delas på tre personer, var mer än tillräckligt. Styrkan låg på 6,5 %. Jag skulle inte kunna skilja på det och en hostmedicin, inte ens utan dessert. Etiketten på flaskan och ölets namn var desto mer fnissframkallande. Det var helt klart Afroditebaserat och du som är väl insatt i den grekiska mytologin vet att hon var skönhetens, kärlekens och sexualitetens gudinna. Jag kan nu avslöja att detta kanadensiska dessertöl inte ens var i närheten av det området. Nästa gång får vi ge portern en chans till desserten.

Jag lovade ju en tillbakablick till det utökade mötet som hölls fredagen den tjugosjätte november. Det passar ganska bra för då slipper jag utveckla samtalet kring biobiljetterna. Vi tog i alla fall ett beslut i styrÖLsen om att vi ska vara med på en ölprovarkväll. Vi pratade med bartendern om detta och det enda kravet är att vi är minst fyra personer. StyrÖLsen består av tre personer, så vi har ett litet problem. Vi tror dock att vi kommer att kunna lösa det.

Raskt över till personalträffen. Vi långbordsbänkade oss runt arton-tiden och från början var stämningen god. Ja, den blev inte sämre under kvällens gång. Det är bara jag som skriver med syftningsfel. Stämningen var god från början. Jag insåg ganska snabbt att det skulle bli en omöjlighet att protokollföra alla drycker som beställdes in, men jag måste få bloggbekänna att utöver öl så var det både vitt vin, cider och whiskey som bars in. StyrÖLsen höll sig dock till öl. Jag tror att det fanns någon outtalad överenskommelse om att vi ville föregå med gott exempel. Vi fick gott stöd av självaste chefen som med myndig röst förklarade att detta var en pub. Som du förstår har vi en väldigt klarsynt chef och väldigt trevlig.

Ett litet tag trodde jag mig förflyttad till en Psalmtoppskväll ute i något församlingshus. För önskepsalmer virvlade omkring som nummer likt en bingohall. Sällskapet ropade ut psalmnummer som låg närmast hjärtat. 7, 630, 112, 249, 210, 6o6. Självklart var det ingen psalmtoppskväll för helt plötsligt var vi inne på raggningstekniker i Riga och då känner jag att jag vill göra ett förtydligande. Eftersom jag under många år har arbetat bland döva och synskadade barn och ungdomar i Lettland, så är det lätt att tro att det var jag som förde detta ämne på tal, men så är inte fallet. Den baltiska raggningstekniken gick dock inte hem förtäljer historien. Vi förflyttade oss snabbt till Kiev i Ukraina, fast vid det här laget hörde många av oss fel och trodde att det gällde Tierp i Ukraina. Ämnet var dock detsamma som i Riga, men resultatet var lika uselt. Nu kände jag att jag ville bidra med ordet för öl på lettiska, vilket är alus och så utbringade vi en lettisk skål: Uz vesilibu! Prozit kan man också säga.

Jag var på damtoaletten och ordföranden passade på att kolla in i städskåpet, vilket visade sig vara herrarnas pissoar och hon stängde snabbt dörren med ett fnissigt hoppsan! När vi kom ut ifrån nödinrättningen så såg vi att någon vänlig själ hade gjort en massbeställning. Personen ifråga tyckte att vi skulle avsluta kvällen värdigt och hade därför beställt in ett Trappistöl. Det är ingen egen kategori av öl, utan kallas så beroende av att det är bryggt i kloster i Belgien eller i Nederländerna. Munkarna tillhör trappistorden. Ölet är överjäst och har en styrka på mellan sex och elva procent. Den något klarsynta beställaren hade hamnat på nio procent. Av detta lärde jag mig att aldrig gå på toaletten på utökade möten. Ölet smakade dock gott och hade en stor fyllighet. Enligt ordningskvinnan var det som om hela kolonin var samlad. Vad hon menar med det hann vi inte utröna. Om det gällde alla blomster eller om det var blommor och bin hon syftade på står skrivet i stjärnorna. Ölsmaken hängde hur som helst kvar längre än ordningskvinnan. Den hängde kvar runt smaklökarna hela kvällen och långt in på lördagen.

Något förvånade fick vi alla uppleva hur ordningskvinnan lämnade sällskapet efter urdrucken Trappistöl och vi vore dumma om vi skulle tro hennes förklaring om hemgång. Den hade vi avslöjat redan då hon kom. Nu vet ordföranden och jag hur kvällen fortsatte, men här inträder bakbundenheten. Vi avhandlade denna punkt på styrÖLsemötet häromkvällen och vi vet nu att den hemliga koden är gurkor. Ytterligare ledtrådar kommer här: salt, dill, vatten, gurka, socker, pepparrot, ättikssprit, dillfrö, dragon, senapsfrön, vitlök och peppar. Vill du ha exakt mängd så rekommenderar jag dig att kontakta ordningskvinnan i styrÖLsen. Hon kan förmedla vidare kontakt. På något konstigt sätt verkar det som om hela kolonin var samlad, åtminstone någon gurkodlingsförening. Å styrÖLsens vägnar framförs nu ett innerligt bloggtack till alla kollegor som slöt upp och gjorde detta till en minnesvärd kväll. På återseende med ett kollegialt leende!

PS. Sejdelbetyg från senaste mötet: Skebo Brukspatron tre sejdlar. Oppigårds Winter Ale fyra sejdlar. Aphrodisiague två sejdlar, mer på grund av etiketten än på grund av smaken. HtvåO fem sejdlar.