söndag 20 juli 2008
På väg mot personligt rekord
Götets glassiga butiker
Jag var ett av 52000 bröllopsvittnen
Livstecken
onsdag 9 juli 2008
Mitt i naturen
måndag 7 juli 2008
Behöver ingen magisk matta. Har min vinylplatta!
Det är något visst med LP-skivor. LP som konstigt nog står för Long Playing. Det stämmer egentligen inte alls. Man hinner nästan inte placera nålen längst ut på skivan förrän det är dags för att springa dit och vända på den svarta plattan och återigen måtta in nålen längst ytterst. Just nu kör jag mina gamla ABBA-skivor. ABBA i orginal. Det är oslagbart. ABBA som är lite inne nu, i och med premiären av filmatiseringen av musikalen Mama Mia. OK, ABBA kan avlyssnas från CD, på DVD, på TV och radio, men från vinylplattan kommer de sköna minnena tillbaka.
Jag tillhörde dem som älskade ABBA redan från deras genombrott med Waterloo 1974. På morgonen efter stod jag med nerstoppade pyjamasbyxor i mammas högklackade stövlar, en åtsittande blus, en basker neddragen över öronen och en massa krimskrams på längden och tvären. Jag försökte med detta återskapa Agneta Fältskogs outfit och med ett hopprep som mikrofon, så lyckades jag ganska bra. Jag minns hur mamma lite sömndrucket tittade in i mitt rum och hittade sin dotter gungandes i sängen. Waterloo, du är mitt öde, mitt Waterloo.
Klockan var strax efter fem på morgonen. En tid då jag vanligtvis brukade sitta vid pianot och spela Gubben Johansson. Framåt halv sex brukade jag gå in till mina föräldrars sovrum och ställa frågan: "Ska ni sova hela dan?" Pianoklinket var de vana vid. Jag förvånas att de lät mig hållas. Eftersom pappa var och fortfarande är döv på ena örat efter en kraftig öroninflammation i åttaårsåldern som krävde operation, så kunde han bara vända på huvudet och lägga det hörande örat neråt. Men mamma och storebror, hur stort tålamod var de egentligen utrustade med?
Den här morgonen var det alltså annat ljud. ABBA hade sjungit sig in i vårt hus och framför allt i mitt musikhjärta. Det var något som man på den tiden inte riktigt ville erkänna. Det var höjden av skämmighet att visa att man gillade ABBA. Vid alla klasspartyn så skulle det tas med LP-skivor hemifrån. Jag tog inte med mig mina ABBA-skivor. Det hade blivit så pinsamt. Jag är glad att jag inte gjorde det. De är tämligen repfria och går fortfarande att spela utan problem. Det är det jag gör på min åttonde semesterpunkt. Drar på ABBA-musik för fulla spjäll.
Till klassfesterna på lågstadiet tog jag istället med mig LP-skivor som jag idag inte är särskilt stolt över att ha i skiv-arkivet. Fast de roar mig ändå på något vis. Det är svårt att inte dra på mungiporna åt sånger som: Eva, strippan ifrån Trosa med Polarna och Jörgen Edman. Eller vad säger du om: Tur eller hur? med Ola Håkansson samt Frukt & Flingor. Här kommer en till: Vad har du under blusen Rut? med Stefan Rüdén. Den sistnämnde sjöng även Sofia dansar Go-Go. Dessa låtar spelades alltså upp på klassfesterna när jag var liten. Det kommer att dröja ett tag innan jag ber husets tonåringar dra ner ljudet på sina stereoapparater. De verkar i alla fall ha god musiksmak. Allt var alltså inte bättre förr. Jag har fortfarande kvar mina Play Time Toppar-LP-skivor. De inbringar säkerligen inga större summor på loppis. De är dessutom en platt och ganska lättförvarad påminnelse om min uppväxt och får mig att tänka på lekar som Ryska posten och Sanning och konsekvens. Utan lekarna kan skivorna säkerligen komma till användning på någon liten trevlig fest framöver.
lördag 5 juli 2008
I nöd och lust
Därmed är det bestämt. Här kommer dagens blogg. Om kärlek. Med ord. Jag har svårt att hitta ett bättre ämne för dagen. Idag är det nämligen min och Mr T:s bröllopsdag. Vi är inte så ovana bröllopsdagsfirare. Det här är vår tjugoandra bröllopsdag. Vi har alltså skaffat oss en viss vana. Bröllopsdagar ger tillfälle åt nostalgin att fladdra förbi. Jag tänker på den vänskapliga brevväxlingen som höll i sig i två år. För kungen och Silvia sa det "klick", för Mr T och mig så skulle EKG-apparaten ha sprängts i bitar, om den varit uppkopplad på någon av oss. Det var en sensommardag i augusti 1984 som våra blickar möttes ute på Värmdö. Hjärtslagen meddelade att nu hade vänskapen övergått i förälskelse och vi var lika förvånade båda två.
Mr T skulle samma höst flytta till Göteborg. Studier på musikhögskolan väntade. Blott arton år gammal. Själv skulle jag plugga i Stockholm. Dessa planer var tillrättalagda innan förälskelsen tog tag i oss. Detta var före sms:ens tid. Vill sända ett något försenat tack till SJ, televerket och postverket. Våra räddningsplankor. Om jag ska summera den följande hösten i ett enda ord, så får det bli med hjälp av ordet: längtan. Så här efteråt så kan jag känna glädje att ha fått uppleva en sådan djup längtan. Hade jag sagt detta hösten 1984, så hade jag med säkerhet gett mig en stor fet smäll rakt på käften. Då var längtan synonymt med helveteskänslor.
På perrongen då någon av oss klev av tåget på centralen i Stockholm eller i Göteborg, så förbyttes denna längtan som i ett trollslag till lycka. Några dagar senare skulle hjärtan slitas ut ur våra kroppar. Ja, så dramatiskt var det faktiskt. Jag grät ända fram till Alingsås. I Herrljunga kom längtan tillbaka. I Falköping kollade jag almanackan och räknade dagarna tills nästa gång vi kunde träffas. I Skövde var jag less på att sitta själv på tåget. I Töreboda försökte jag slumra, men helgens minnen var för underbara för att sovas bort. Laxå, Hallsberg, Katrineholm och Flen så kom den studiella verkligheten fram och jag försökte läsa lite studielitteratur. I Södertälje var jag övertygad om att jag skulle inte klara av att stiga av tåget ensam livet ut. Väl framme i Stockholm tog jag mig raskt till telefonautomaten på Stockholms Central. Mr T, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag längtar efter dig. Bara nitton dagar kvar tills vi ses.
Nitton dagar är ingenting nu när jag har semester. Nitton dagar med avståndet Stockholm-Göteborg när man är vansinnigt förälskad är en evighet. Livet mellan träffarna gick ut på att vänta på brev. Det var en höjdpunkt. Som någon slags livsuppehållande verksamhet. Som en respirator i pappersformat. Jag har alla breven kvar. Med röda sidenband om. Mina brev till Mr T i en hög. Mr T:s brev till mig i en hög. Det låter romantiskt med röda sidenband, men saken är den att det var gummiband om breven först. När ett antal år hade gått, så torkade gummibanden och smulades sönder. Mer hållbart med sidenband. De kan ju lika gärna vara röda som grå. Hade ändå röda hemma för julpyntandet. Jag gick alltså inte och köpte röda sidenband enbart till våra kärleksbrev. Det finns en gräns för romantiken tydligen.
Mr T friade per telefon. Jag satt i skolans enda telefonhytt med sådana där isolerade väggar med små hål i. Det måste ha varit någon speciell telefonshyttsisolering som det var länge sedan jag såg. Kanske måste gå på telefonmuseum för att uppleva det igen? I alla fall var väggarna nerklottrade och jag tror nog att jag satte mitt bidrag till denna tidiga form av grafitti också. Mr T hjärtan bloggaren. Mr T tyckte att vi kunde förlova oss till nyår. Jag kom med en dum invändning om vad omvärlden skulle tycka. Till påsk året därpå struntade jag totalt i vad omvärlden tyckte. Vi köpte ringar i Stockholm.
Det är fint med fina minnen. Det är ändå finare att det efter tjugotvå års äktenskap fortfarande känns så totalt rätt. Nostalgin fladdrar förbi och drar med mig tillbaka till Högbo kyrka utanför Sandviken. Kyrkklockorna ringde, vi svarade ja och risgrynen satte sig i den Silvialiknande hårkreationen. Räkcocktail, rådjurssadel och småländsk ostkaka serverades i Högbo Gamla Herrgård. Festen fortsatte med sång, musik, lekar och tårtan var flera våningar hög. Bröllopsnatten skulle tillbringas på hemligt ställe. Inte tillräckligt hemligt tydligen. Vi har det inspelat på videoband när min bror, Mr T:s lillebror och en av mina tjejkompisar fixar till stället.
torsdag 3 juli 2008
Vankar i tankar
Jodå, nog skickar vi lite nödproviant tillbaka. I form av små läckra rosa, gröna och vita bilar. Dessa kan nog inte en enda smålänning motstå. Ahlgrens bilar skulle nog en smålänning sälja allt sitt smör för att få smaka. Lite läkerolpastiller känner de säkert också till. Långsamt låter smålänningen dessa små halstabletter få smälta i munnen. För en smålänning vill att njutningen ska vara länge, i alla fall utan att det ska kosta något extra. På tal om njutning, Gästrikland exporterar också Gevalia-kaffe och låter smålänningarna få smaka av dessa goda droppar. Perfekt till alla småländska kakkalas där sorterna är sju plus vetedoppa. Kanske ligger det skånska Zoegamärket bättre till geografiskt, men förhoppningsvis har Gevalia knäckt den småländska nöten. Det är varken geografi eller smak som i första hand styr det småländska valet. Det är penningen. Förhoppningsvis finns det en Gevaliarepresentant bland bloggläsarna. Se det som ett inside marknadsföringstips.
Det är farligt att dra alla smålänningar över en kam. Som jag gjorde nyss. Det finns säkert de som väljer efter smaken först och struntar i kostnaden. Detsamma gäller säkert även för gästrikarna. Kanske finns det förresten en och annan gästrike som emigrerar till Småland inom kort. Många småländska orter söker arbetskraft. De är till och med så angelägna att de åker hit från arbetsförmedlingarna och drar i folk. Små trevliga orter som till exempel Sävsjö. En liten pärla till plats. Fast de har sina problem där också. Tandvårdsnedläggningar och rasrisk i slottsruinen. Fast kan man tänka sig att bo på en ort där alla känner alla, så ska man inte tveka många dagar. Det bor inte mer än elva tusen personer i hela kommunen. Sävsjö kommun alltså.
Något som finns på de flesta mindre platser i Småland är små sambandscentraler där allt skvaller samlas. Om man finner nöje att ta del av detta skvaller, så är detta ett mycket effektivt och bekvämt fenomen. Det är bara att sätta sig i kontakt med sambandscentralen och få sig det senaste till livs. Man behöver aldrig tvivla på färskheten i skvallret. Sambandscentralen ser till att hålla sig uppdaterad i någon slags dygnet-runt-jour. Jag förstår inte hur det går till, men sambandscentralen vet om det före det går ut i polisradion eller kommer i medierna. Skilsmässor, misshandel, otroheter, släktfejder, lottovinster, husförsäljningar. Allt som det kan tänkas gå att skvallra om, allt detta finns arkiverat hos sambandscentralen.
Detta låter stort och som ett heltidsarbete för många. Inte alls. Det är oftast en eller några enstaka privatpersoner som utför detta som en fritidssysselsättning. På något finurligt och effektivt sätt sprids sedan budskapet. Ibland rings det runt eller så passar man på i bastun. Om kristna människor vore lika effektiva som de småländska skvallersambandscentralerna, så vore hela världen frälst för länge sedan. De har verkligen anammat orden: Där en eller två är församlade. Fast fortsättningen har inget med Gud eller Jesus att göra.
Jag vet inte om det finns liknande sambandscentraler som de småländska i de små gästrikeorterna. Det kanske inte alls är specifikt för just Småland. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att häromkring i Gästrikland så borde vi ha fullt upp med att hålla Jante-lagen vid liv. Hinner vi verkligen med skvallret också? Jante-lagen är inte enbart förbehållen småorterna. Den finns i storstäderna också. Ibland funderar jag på om det inte vore bättre att benämna detta landskapsområde till Jantrikland? Det är egentligen en oskriven lag som författaren Aksel Sandemose använde i en bok som han skrev 1933. Fastän den är oskriven, så finns den i tio punkter, precis som Moses fick tio budord. Alla punkterna i Jantelagen går ut på att man inte ska sticka upp och tro att man är något. Man ska inte tro att man är bättre på något sätt. Det där passar gästrikarna perfekt. Här gör man bäst i att vara så där svenskt lagom.
Aldrig i livet säger jag bara. Jag har för mycket småländskt blod i mig för att hindras av en oskriven lag. Ge mig ett skäl till att jag skulle nöja mig med det, nu när jag vet att jag är skapad helt unik med inbyggda fantastiska gåvor. Varför skulle jag hämma andra medmänniskor med någon töntig Jantefjantelag, när jag ser att de bär på underbara talanger och kunskaper? Låt allt detta vackra flyta samman och bli som en skön porlande bäck. En bäck som kommer från en frisk källa och som får flyta ut i ett stort mäktigt hav. Det finns oanade möjligheter om vi låter alla komma till handling och tals.
Så kära gästrikar! Vi har liljekonvaljen. Vi har Ahlgrens bilar. Vi har Sveriges äldsta brandstation. Vi har Sandvik. Vi har halmbocken till jul och alla små roliga sommarbockar i glasfiber. Vi har allt vi behöver och det bästa av allt: vi har varandra. Om jag ska sätta ner klacken ordentligt någon gång, så skulle jag passa på och göra det när jantelagen ligger och smetar. Jag skulle med glädje höra hur det krasar under foten. Med rätt inställning så tror jag till och med att Gävle kan bli kulturhuvudstad år 2014. Jag tror det för att det i nuläget är lång tid kvar till dess. Det går att hinna vända upp skeppet på rätt köl, från den slagsida som vi nu befinner oss på. Fast dessförinnan måste vi börja använda och stödja kulturen. För utan kulturen blir vi bara en huvudstad år 2014 och då tror jag att vi kan komma att få problem med alla 08:or. Fast viktigast är nog ändå att hålla oss väl med alla smålänningar. Annars kanske de slutar att skicka hit ostkakor och Frödinge-tårtor och det tillståndet vill varken Jante eller jag komma i. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det precis ett år sedan som Alice Timander avled. Alice, tandläkare och premiärlejon i samma kropp. Det har nog varit ett år där glitter och glamour har känt saknad. Tur att vi kan skicka dit vår egen primadonna, Babsan. Kom ihåg: stolthet gästrikar!