På väg mot personligt rekord

Juli månad har inte varit min mest frekventa bloggmånad. Den här söndagen i juli har hur som helst varit min mest frekventa bloggdag. Här kommer dagens fjärde blogg hittills. Utslaget på dygnets tjugofyra timmar så är det en blogg var sjätte timma. Lyckas jag komma upp i sex bloggar så är det en ny blogg var fjärde timma och det är ett svårslaget rekord även för mig. Det märks att jag har haft semester under juli månad. Jag har slöat till. Bloggen har varit ödsligt tom. Men så plötsligt händer något. Bloggaren har varit på bloggidéuppsamlingsturné. Det är som om ett litet frö har fått ligga och gro i marken och så kommer det lagom mängder vatten och sol. Plötsligt en dag så slår det lilla fröet ut till en växt.

Mitt lilla frö har varit ute och rört på sig. Inandats västkustsluft. Sett havet från bästkustsidan som guiderna säger i Göteborg. Det är nyttigt att se andra miljöer, inte minst för att lära sig att uppskatta det man har hemma. På många sätt kan jag hålla med guiderna om att det är bästkustsidan av Sverige. Det finns ett gemyt i Göteborg som jag inte hittar här i Gävle. Å andra sidan tycker jag att Göteborg har tappat mycket när det gäller att hålla efter sina hus och miljöer. Det var mycket som såg slitet ut. Många stadsdelar på till exempel Hisingen så riktigt risiga ut. Expediter och servitriser i butiker och på restauranger var trevliga och mycket hjälpsamma på ett naturligt, inte på något påklistrat, sätt. Å andra sidan är det nästan omöjligt för en normalinkomsttagare att hitta ett vettigt boende i Göteborg. Visst, det har blivit dyrare i Gävle också, men inte alls på samma sätt.

Mycket av Göteborgs idéer skulle vi kunna kopiera eller hitta på något eget här i Gävle. En saluhall till exempel. Varför inte bygga en ny brandstation och använda den gamla till saluhall med en massa mysiga caféer och restauranger? Gamla brandstationen i Sundsvall är ombyggd till en läcker restaurang med alla eldiga detaljer bevarade. En båthamn värd namnet skulle Gävle också satsa på. Ingenting för normalinkomsttagare att anlägga vid, men att titta på sköna läckerheter, det vill säga båtar, kostar inget. Vi har en å som rinner genom hela stan och den skulle vi kunna göra mycket av. Synd att många politiker i kommunen åker på titta- och lärutflykter till Canada när det egentligen funkar lika bra med en minibuss till Göteborg. Bra och billigt boende på Norska Sjömanskyrkan. Mitt i stan.

När Mr T och jag bodde i Göteborg så hade vi årskort på Liseberg. Det var på något sätt en självklarhet. Vi gick dit bara för att fika, vinna lite choklad, titta på blomrabatterna och när vi fick barn så var det Farfars bilar som gällde. Liseberg är fortfarande en mycket vacker park. Dessutom var det fri entré hela veckan för alla med Gothia Card. Jag kan inte åka några karuseller som går upp- och ner eller som går fram och tillbaka eller som snurrar runt, runt. Jag kan med andra ord inte åka några karuseller alls. Så något åkband är inte aktuellt för mig. Jag nöjde mig därför att sällskapa med dottern på PandaVision. En tredimensionell miljöfilm med Arne Weises informationsröst. Med speciella glasögon hade jag en väsande orm 2 centimeter från nästippen. Utan glasögon var filmen rätt platt.

Vi köpte också biljett till spökhuset Hotell Gasten. Vi var där för fyra år sedan och då var vi så uppskrämda att vi vågade knappt fortsätta gå på Liseberg i dagsljus. Nu var det kväll och det var bara dottern och jag som gjorde entré. För fyrtiofem kronor fick jag äran att gå först i ledet och ta alla smällar med gastarna. I sällskapet hade vi ett gäng holländska grabbar och då förstår du kanske att där hade vi inte så mycket stöd att hämta. De skrattade i början på något speciellt holländskt skorrande sätt, men efter en stund blev de tystare och tystare och det var ganska många ynkliga pip längre bort i ledet. Det verkar som om gastarna arbetar efter principen skrattar bäst som skrattar sist. Ju mer holländarna hade skrattat i början, ju mer satsade spökena på att skrämma upp dem under vandringen i spökhuset.

Jag blev inte lika rädd den här gången. Jag vet inte om jag har blivit fyra år modigare, mer avtrubbad eller så hade de haft för många hjärtinfarkter där inne, så de hade helt enkelt fått lugna ner sig med spökerierna. Jag och dottern var förbedda på läskigheter den här gången också. Det kan ha hjälpt till. När vi ändå är inne på ämnet läskigheter så passar det bra att ta upp alla karusellhaverier på Liseberg denna vecka. När vi gick över Heden en eftermiddag så svävade många ambulanshelikoptrar i luften och vi hörde ambulanssirener. Något var på gång. En stund senare ringer dottern på mobilen och berättar om olyckan på Liseberg. Både hon och hennes lagkompisar var på väg dit. Så även vi supportrar.

Vi satte på TV:n när vi kom hem. Just då anländer en norsk familj från Liseberg. De hade nettopp åkt karusellen Rainbow och var ovetandes om vad som hade hänt. De blev lite bleka när de såg bilderna på TV. Det cirkulerade många siffror om skadade och även om döda, men det visade sig till sist att det var 36 skadade varav några allvarligt. Det satte givetvis lite sordin på stämningen, eftersom några Gothialag var drabbade. Vi gjorde upp nya planer för kvällen och lät Liseberg vänta. Kändes inte kul att trängas på en begränsad yta, medan polisen gjorde undersökning på olycksområdet. Det hände även tillbud på Flumride ett antal gånger, men det är klart att står folk i stockarna så kan inte det belastas Liseberg.

Några gånger stannade Uppskjutet och det finns roligare saker än att sitta i skyn flera timmar och titta på utsikten i snålblåst. Några andra kom inte loss ur en karusell för säkerhetsanordningen hade gått i baklås och tryckte extra hårt mot bröstet. Med alla dessa incidenter stod jag en stund och förfasade mig över vad som hade kunnat hända om karusellen Uppsvinget hade svingat sig loss, eftersom den stod placerad ganska högt upp på ett berg och gungorna gick över stupkanten ett flertal gånger i hög hastighet. Hellre läskigheter för fyrtiofem kronor än lek med liv och död för sextio kronor.

Det finns en liten lund på Liseberg där kända personer har fått göra avtryck. De flesta har använt sina händer. En och annan har gjort avtryck med sina fötter. Platsen kallas Hedersplatsen. Rätt intressant att se händerna och dessutom alla namnteckningar. Jag prövade att lägga mina händer på några personers avtryck och det häftigaste av allt var när jag la mina händer på Astrid Lindgrens avtryck. Det var som att lägga pussel. Mina händer passade precis in på Astrids avtryck. Det kändes fint på något sätt. Därmed inte sagt att jag gör några fler jämförelser, mer än att det var roligare att passa ihop med Astrid Lindgren, som är en stor förebild på många sätt än med till exempel Göran Persson. På återseende med ett leende!

PS. Vi har återigen gått in i fruntimmersveckan eller ska vi ta och döpa om den till ett något flashigare Ladies Week? Fredrik ledsagade oss in i detta firande, då det enligt Allers och Året Runt ska stå olika typer av tårtor på bordet hela veckan igenom. För min del blir det gräddtårta med säsongens bär ovanpå på torsdag och för dotterns del blir det maräng- och glasstårta samma dag. På den gamla goda tiden då det var industrisemester i Sverige och vi for land och rike runt i husvagn, så var det Napoleonbakelse som gällde den dagen. Ett år i Ängelholm fanns det endast en Napoleon kvar, så resten av familjen fick välja på Princess eller Schwarzwald. Jag är inte alls lika traditionsbunden på bakelsefronten längre, utan nu går det bra med vad som helst, bara vi firar! Grattis alla tjejer!

Götets glassiga butiker

Jag lovade att inte ha något mer tiodagarsuppehåll i bloggen på ett tag. Som det är nu så verkar det inte ens bli tiotimmarsuppehåll. Det är som en fördämning som har brustit och nu forsar idéer och blogglusta fram som en mäktig tangentbordsälv. Jag skriver. Det är helt upp till bloggläsaren att ta tiodagarsuppehåll. Jag är medveten om att det kan bli för mycket av det goda. Vi lunchade på Jensens Böfhus en av dotterns spelfria dagar under Gothia Cup. Den restaurangen har inte kommit till Gävle ännu. Den finns i Malmö, Jönköping, Göteborg, Örebro, Västerås och två i Stockholm. I Borås också. Höll på att glömma. Om den finns i Borås, så borde den kunna landa i Gävle också.

Det som drar på Jensens Böfhus är glassmenyn. Ät så mycket du orkar för 49 kronor. Olika typer av strössel, karameller, såser och kex till mjukglassen. Varje gång vi har varit hos Jensen, så har yngsta tonåringen vunnit glasskampen. Hon är grym på att smälla i sig glass. Mr T och jag gör verkligen vårt yttersta, men får ge upp. Äldsta tonåringen gav sig inte ens in i tävlingen. Han avstod helt och nöjde sig med en kopp kaffe. Ja, han dricker kaffe nu. Utan några påtryckningar hemifrån. Helt plötsligt en dag så ville han ha kaffe till fikat. Mr T och jag var lika förvånade som när han fick sin första tand. Eller tog sitt första steg. Kaffedrickande är konstigt nog en liten milstolpe i livet. En god sådan.

Alltså på tal om för mycket av det goda. Glass i stora lass kan bli för mycket, hur gott det än är. Mr T och äldsta tonåringen skulle kolla fotboll på Heden. Jag och yngstingen skulle ut på veckans mest intensiva shoppingrunda. Det var rea i stort sett alla butiker, utom hos Peak Performance. Å andra sidan kan de lika gärna ha sina ordinarie priser, för 50% på ordinarie pris där, gör nästan ingen nytta. Dessutom är Peak Performance ett märke som nu är mycket gångbart hos ungdomar och de köper ofta för märket. Rea eller ej.

Magarna fullastade med glass. Det tog en stund innan shortsen kändes som rätt storlek på rätt kropp. Mycket ville vi prova. Lite orkade vi prova. Butiken Brothers och Sisters hade halva reapriset och det sätter igång den småländska aktiviteten med eller utan glass. Vilka roliga fynd vi gjorde där. För det mesta satsade vi på butiker som inte finns i Gävle-området och de var många ska tilläggas. Vi köpte en urläcker scarves för endast tjugonio kronor på butiken Ruth m.fl. Den får vi samsas om till höstsäsongen tonårsdottern och jag.

Gladast är jag nog ändå för min klocka, som jag hade sett redan på hemmaplan innan resan. Det fanns tyvärr bara ett skadat exemplar kvar. Okej, det var halva priset, men det betyder inte att det är värt med värsta repan på den fina klockan. Jag gjorde några försök i Göteborg. I tredje butiken lyckades jag hitta den. Sista exemplaret fanns i skyltfönstret och jag slog till direkt. Det är en av mina stora passioner i livet. Klockor. Jag tycker att det är kul med en snygg klocka. Jag erkänner denna kil av fåfänghet som har slagit sig in i mig. Denna fåfänghet hjälper mig i alla fall att komma i tid. Smink har inte alls samma funktion, eller hur? Innan vi lämnade Göteborg denna vecka hade vi fem nya klockor med i bagaget. Alla tillhörde inte mig.

Mr T:s shopping ligger i topp. Han investerade i en ny trombone. Ny och ny. Den är gjord år 1959. Den blir alltså femtio år nästa år. En guldfärgad tingest som han har önskat köpa länge, men det har inte funnits några att köpa. När nu tillfället dök upp, så slog han till. Rätt intressant att en fullpackad bil på nervägen, nu skulle packas med fotbollsspelande tjejs resväska, sportväska och ryggsäck på hemvägen samt trombonelåda och shoppingkassar. Vår Saab måste vara en magic car, som anpassar sig efter förhållandena. För vi kom hem och vi saknar inget. Känns rätt bra att Mr T investerade rejält, det rättfärdigar på något sätt mitt onödiga tröjinköp och skoköp. På återseende med ett leende!

PS. Nordens största Outlet finns enligt reklamen utanför Kungsbacka. Anläggningen heter Freeport. Jag undrar om det inte är falsk reklam det där med största. Jag har en känsla av att Outlet i Barkaby utanför Stockholm är minst lika stort. Vi tog en snabb runda runt butikerna i samband med en fotbollsmatch i A-slutspelet som dottern skulle spela på torsdagen. Jag var inte så imponerad. Varken av shoppingcentret eller fotbollsmatchen. Det blev förlust på båda. Måste bara göra ett litet tillägg eftersom denna blogg går ut på shoppingtemat. Mr T och jag cyklade till Hille hembygdsgård idag. En lagom utflykt efter gårdagens långa bilfärd. Det annonserades loppis och snacka om fynd. En rektangulär vas från Nybro Glasbruk för 10 kronor och den inbundna utgåvan av Torgny Lindgrens Pölsan för endast 5 kronor. Helt oöppnad verkar det som. Nu snackar vi fyndplats. Kom ihåg: Outlet Hille Hembygdsgård torsdag-söndag i veckan som kommer.

Jag var ett av 52000 bröllopsvittnen

Invigningen av Gothia Cup var en av de pampigaste tillställningarna jag har varit på. Varför skriver jag en av, när det i själva verket är den i särklass pampigaste tillställningen jag har varit på? Den hölls på Ullevi måndagen den 14 juli. På kronprinsessan Victorias trettioförsta födelsedag. Synd att hon har traditionen att fira födelsedagen på Borgholms idrottsplats. Hon missade verkligen något häftigt. Gothia Cup-invigningen med 52 000 människor församlade från 67 länder.

Det händer något med mig när jag sitter där som en liten länk i allt det stora. Jag börjar gråta. Tårarna kommer i dessa stunder, då allt övergår mitt förstånd och alla intryck och känslor ska rymmas i min kropp. Det blir för stort, för rörande och då läcker jag genom ögonvrån. Ett bra ställe för läckage. Jag vet värre ställen. Mitt på Ulleviplanen en jättescen och stora högtalare. Storbildsskärmar strategiskt utplacerade. Två duktiga konferencierer, Ken Wennerholm från Triple & Touch och så en duktig 14-årig tjej som galant skulle fixa jobbet i Melodifestivalen. Lägg namnet Emilia Markert på minnet.

Alla nationer marscherade in på innerplan med landets namn på skylt och flagga. Precis som vid OS. Musikunderhållning av mycket hög klass, dans i olika former av hundratals ungdomar. Gothia Cup-eden lästes upp på sju olika språk och vågen gick runt arenan ett oräkneligt antal gånger. Helt plötsligt hördes tonerna av en bröllopsmarsch och inför drygt femtiotusen personer hölls en vigsel på den stora scenen. Det var en kärlekssaga i bästa Notting Hill- och Love Actually-anda. För elva år sedan möttes blickarna hos den tyske killen René och den svenska tjejen Anna. Det var på invigningen i Gothia Cup. De tappade bort varandra i vimlet men sågs igen vid ett rödljus utanför Ullevi. De fortsatte att träffas under veckan.

Kontakten rann ut i sanden det kommande året, men så träffades de återigen på Gothia Cup året därpå. De blev kära. De förlovade sig på en invigning för några år sedan. Förra året så friade René vid invigningen och i år bjöd de alltså publiken på bröllop. Det hyllades inne på Ullevi och vita ballonger steg mot skyn. Kärleken mellan två personer räckte för att värma hela Ullevi. Det var ett oförglömligt ögonblick. Jag och äldsta tonåringen hade full koll på rörelserna till YMCA och Mr T kom snabbt med i den stora kareoke-kören. Det svängde som tusan.

Som avslutning blåste alla i publiken upp varsin ballong i färgerna gult eller blått och de flesta seglade iväg mot skyn i sällskap med ett häftigt fyrverkeri. Två och en halv timma varade invigningen och det blev inte långtråkigt en enda sekund. Jag fick en personlig favorit i en liten tjej som dansade på planen. En tvärhand hög men hon formligen ägde hela Ullevi. Det skulle förvåna mig om hon inte kommer att satsa på något sceniskt arbete. Kvällen bjöd på gemenskap när den är som bäst. En sådan där kväll då det inte finns tröjdragningar, höga sparkar, fula ord till domaren, dobbarna först eller annat tråkigt som ibland förknippas med fotboll. Det var glädje och jag varvade tårarna med att stå på fällstolen och dansa. I dansen var jag inte en dag äldre än 18. Jag lovar. På återseende med ett leende!

PS. På tal om ålder. Jag funderade faktiskt om det var den som inverkade på att jag var så sjukt trött de första dagarna i Götet. Jag tänkte att tempot kanske var för högt för en medelålders kvinna, även om hon just nu är i sina bästa år? Detsamma gällde för Mr T även om han bara är medelålders och inte kvinna. Han var nämligen också jättetrött. Eftersom detsamma gällde äldsta tonåringen så drog jag slutsatsen att det var luftombytet. För efter några dagar så släppte den där tröttheten. Snack om luftombyte är ett ålderstecken i sig. Inga tonåringar snackar om luft när det finns så mycket bra fotboll att snacka om.

Livstecken

Tio dagar utan bloggpublicering. Har intresset svalnat från bloggarens sida? Har idéerna tagit slut? Har bloggaren somnat i hängmattan? Eller beror uppehållet på bloggsemester? Jag besvarar frågorna i tur och ordning. Intresset har absolut inte svalnat för att driva på denna bloggplats. Tvärtom. Det har kliat i fingrarna under alla tio dagarna. Lusten att få blogga har pockat på någonstans inifrån mitt innersta. Idéerna har inte heller sinat utan bara blivit fler och fler. Jag har noterat dem i hjärnarkivet och ska plocka fram dem efterhand. Det kan behövas några ljusa sommarämnen när höstmörkret sänker sig och det blåser snålt runt husknuten. Jag har inte sett röken av en hängmatta på dessa tio dagar då blogguppehållet har existerat. Det har varit så intensiva dagar med olika aktiviteter och hade jag haft tillgång till en hängmatta, så hade jag gjort om den till ett vindskydd.

En fråga återstår. Har det varit bloggsemester? I och för sig har bloggaren varit på semester, men bloggsemester? Nej, faktum är att om tid hade funnits så hade jag säkerligen bloggat mig igenom semesterresan. Jag bestämde mig helt enkelt för att göra ett uppehåll och samla på mig bloggidéer. Ett beslut som verkar ha varit ett klokt semesterbeslut. Att använda tiden till att njuta av allt som händer när det verkligen händer och sedan komma hem och återigen njuta. Njuta av att blogga.

Jag, Mr T och äldsta tonåringen fräste iväg i Saaben förra söndagen. Målet för vår färd var Göteborg. Resan gick smidigt trots ganska mycket trafik på vägarna. Vi var tre personer som kunde avlösa varandra vid ratten och det kändes avkopplat och bra. I Göteborg har Mr T och jag bott som lyckligt gifta i nästan sex år. Mr T har dessutom bott där två år som ungkarl när han studerade. Yngsta tonåringen är född där. Så Göteborg är långt ifrån en okänd stad för oss. Ändå är det annorlunda att komma dit flera år senare och som turister. Det är fyra år sedan vi var där senast på semester och det mesta var sig likt. Avenyn är kvar, Paddan-båtarna avgår med jämna mellanrum och turen tar ca 50 minuter och Liseberg har öppet dagligen under högsäsong.

Den här gången var det inte turistattrationerna som drog i första hand, utan Gothia Cup. Yngsta tonåringen skulle spela fotboll i Strömsbros F17-lag. Vi har besökt många cuper Mr T och jag i rollen som fotbollsföräldrar, men aldrig just Gothia Cup. Våra barn och ungdomar har åkt till Bomhus, Skutskär, Forsa, Hudiksvall, Örebro, Danmark och Italien på cuper, men aldrig till Göteborg och Gothia Cup. Nu var det dags. Både Mr T och jag hade semester. Fria som fjärilar kunde vi alltså hänga på supporterklubben. Äldsta tonåringen som inte har varit med oss på semester på flera år, kunde också haka på med den något trista förklaringen att han har drabbats av en fotfraktur. Adjöss med sommarjobb och fotbollslir. Bonus för tonårsföräldrarna att få sällskap. Tio-i-topp-listans första punkt får alltså bli tonårssällskapet. Vi är inte bortskämda med att få rå om honom på semester. Det var riktigt kul och ska sanningen fram så är det inte mycket tonåring kvar i honom. Han känns som ett vuxet ressällskap.

Med lite flax hade vi ett kanonboende mitt i Gothiasmeten. Eller vad sägs om att ha Ullevi som närmaste granne på ena sidan och bara ett kvarter bort så öppnade sig Heden, självaste hjärtat i Gothia Cup? Vi bodde på Norska Sjømannskirken. Ett slags boende mitt emellan hotell och vandrarhem. Med tillgång till kök och eget kylskåp. Sängar, soffa, bord och stolar, bokhylla, byrå och garderober på rummet. Toa och dusch i korridor. Tillgång till tvättmaskin och torktumlare. Internetuppkoppling på rummet. Priset, läget och möjligheten att kunna fixa sig lite käk då och då hörde till fördelarna. Då ingick sällskap av en hel bunt med norrmän från olika delar av vårt grannland. Detta måste jag återkomma till i en egen blogg framöver.

När jag bloggar framöver så kommer det säkerligen bli en del fotbollssnack, shoppingnyheter, sommarväder och så vidare. Det kommer också att bli några glimtar från höjdpunkter som jag upplevt under Gothia-veckan. Jag kan nog inte undvika att blogga om rökning och mycket lättklädda tonårsflickor. Det jag med säkerhet vet är att Gothia-invigningen kommer att få ett alldeles eget bloggutrymme. Den kommer nämligen att bli ett minne för livet. Jag kommer att berätta om Omar från Jordanien. Liseberg och karusellhaverierna och så norrmännen förstås. Jag lovar att något mer tiodagarsuppehåll ska det inte bli den närmaste tiden. På återseende med ett leende!

PS. Nu väntar en veckas Gothiatvätt i sorterade högar. Lakan, handdukar, fotbollskläder, jackor, tröjor med mera, med mera. Så blir det blogguppehåll så beror det bara på att det är regnuppehåll och då ska jag uppehålla mig själv med att hålla tvätten uppe på tvättlinan.

Mitt i naturen

En av fördelarna med att ha semester (de är många ska du veta) är att jag kan vända på dygnet hur som helst. Vad spelar det för roll om jag inte ska vara på jobbet klockan åtta dagen efter? I vanliga fall skulle jag nog inte komma på idén med att promenera sista timmen före midnatt och ibland även runt midnatt och efter midnatt. På semestern pluppar det upp sådana idéer hela tiden. Det är enormt härligt!

Igår kväll tog jag, Mr T och äldsta tonåringen oss en nattlig promenad. Det var som att vara på Kolmården utan bil och stängsel. Vi fick nämligen sällskap av en älg. En fjolårskalv. Vi tvåbenta varelser stannade upp, stod och tittade. Den fyrbenta varelsen stod också stilla och tittade. Där stod vi alltså i skymningen och tittade på varandra. Skogens konung och vi nattliga vandrare.

Det var mäktigt och bättre än tavlorna på Nationalmuseum. Över ängar och åkrar låg ett trollskt dis. Från skogen hördes ugglorna och i något dike längre bort kvackade en padda. Vi fascinerades av denna vackra syn och njöt av att vara mitt i skådespelet. Allt var stilla en lång stund, så länge att vi blev medvetna om ljuden från våra egna andetag.

Helt plötsligt tyckte fjolårskalven att det var inte så märkvärdigt att stå och glo på tre nyfikna människor och han vände på klöven och sprang iväg. Utom synhåll för oss. Vi gick hemåt. Genom dimman. Så märkte jag att vi hade sällskap igen. Älgkalven hade gått över en väg och nu stod den återigen och tittade på oss. Vi stannade givetvis upp. Den här gången var avståndet kortare emellan oss. Vi fick tillfälle att studera älgen på nära håll.

Den betade då och då från några trädkvistar. Efter en stund så la den sig ner. Det var dags för lite älgvila och även människovila. Vi fortsatte vår promenad hemåt. Vi såg aldrig rådjuret, men vi såg spår av det i form av små färska lortar. Det stod säkert och tryckte någonstans i närheten. Blick stilla för att inte avslöja sig och sitt gömsle.

En slags andäktighet att hade infunnit sig hos oss tre. Mr T och jag gick till sängs. Det är väl ingen större skräll om jag berättar att tonåringen hamnade framför datorn? Jag hörde ett dovt knapprande på tangentbordet medan jag låg och läste andra delen av Stieg Larsson Milleniumserie, "Flickan som lekte med elden". Tur att det är semester. För den boken släpper man inte ifrån sig efter tio minuter. På återseende med ett leende!

PS. På förmiddagspromenaden så upptäckte vi lite nya vägar Mr T och jag. Dessutom hittade vi Cikoria. Jag är ingen fältbiolog, men är inte denna blomma rätt ovanlig häromkring? Den finns i rika mängder på Gotland och Öland, men norr om Dalälven har jag nog aldrig sett den förut. Vad jag däremot vet är att den har något gemensamt med smultron, den hjälper mot gikt. Man kan dessutom koka kaffe på roten om det någon gång skulle komma oväntat besök. Fast finast är den ändå där den stod i diket. Är jag inte helt fel ute i mitt semesterminne, så har den ett smeknamn: vägvårda. Fast det sista sätter jag inte mitt huvud på, inte heller på blommans utbredning. Som sagt, jag är ingen fältbiolog, bara en enkel semesterfirare. En lycklig sådan!

Behöver ingen magisk matta. Har min vinylplatta!

När jag strök punkt nummer åtta på min semesterlista, som lite skämtsamt stod för bungyjump, så ersatte jag den inte med någon ny idé. Nu har jag hittat en ny värdig ersättare. Dessutom realistisk. En riktig nostalgipunkt. Lyssna på LP-skivor. Mr T och jag investerade i en ny grammofon när vår gamla la av. Vi lämnade in den gamla för lagning, när den plötsligt en dag hade bestämt sig för att inte ge ifrån sig något ljud. Vi fick beskedet att det fanns ingenting att göra. Dess spelsjäl hade redan gått till den grammofoniska himlen. Så vi köpte en ny. Det var inte helt lätt. Det kändes som om det bara var Mr T och jag, samt några DJ:s och ett fåtal snubbar från undergroundkulturen som efterfrågade grammofoner.

Det är något visst med LP-skivor. LP som konstigt nog står för Long Playing. Det stämmer egentligen inte alls. Man hinner nästan inte placera nålen längst ut på skivan förrän det är dags för att springa dit och vända på den svarta plattan och återigen måtta in nålen längst ytterst. Just nu kör jag mina gamla ABBA-skivor. ABBA i orginal. Det är oslagbart. ABBA som är lite inne nu, i och med premiären av filmatiseringen av musikalen Mama Mia. OK, ABBA kan avlyssnas från CD, på DVD, på TV och radio, men från vinylplattan kommer de sköna minnena tillbaka.

Jag tillhörde dem som älskade ABBA redan från deras genombrott med Waterloo 1974. På morgonen efter stod jag med nerstoppade pyjamasbyxor i mammas högklackade stövlar, en åtsittande blus, en basker neddragen över öronen och en massa krimskrams på längden och tvären. Jag försökte med detta återskapa Agneta Fältskogs outfit och med ett hopprep som mikrofon, så lyckades jag ganska bra. Jag minns hur mamma lite sömndrucket tittade in i mitt rum och hittade sin dotter gungandes i sängen. Waterloo, du är mitt öde, mitt Waterloo.

Klockan var strax efter fem på morgonen. En tid då jag vanligtvis brukade sitta vid pianot och spela Gubben Johansson. Framåt halv sex brukade jag gå in till mina föräldrars sovrum och ställa frågan: "Ska ni sova hela dan?" Pianoklinket var de vana vid. Jag förvånas att de lät mig hållas. Eftersom pappa var och fortfarande är döv på ena örat efter en kraftig öroninflammation i åttaårsåldern som krävde operation, så kunde han bara vända på huvudet och lägga det hörande örat neråt. Men mamma och storebror, hur stort tålamod var de egentligen utrustade med?

Den här morgonen var det alltså annat ljud. ABBA hade sjungit sig in i vårt hus och framför allt i mitt musikhjärta. Det var något som man på den tiden inte riktigt ville erkänna. Det var höjden av skämmighet att visa att man gillade ABBA. Vid alla klasspartyn så skulle det tas med LP-skivor hemifrån. Jag tog inte med mig mina ABBA-skivor. Det hade blivit så pinsamt. Jag är glad att jag inte gjorde det. De är tämligen repfria och går fortfarande att spela utan problem. Det är det jag gör på min åttonde semesterpunkt. Drar på ABBA-musik för fulla spjäll.

Till klassfesterna på lågstadiet tog jag istället med mig LP-skivor som jag idag inte är särskilt stolt över att ha i skiv-arkivet. Fast de roar mig ändå på något vis. Det är svårt att inte dra på mungiporna åt sånger som: Eva, strippan ifrån Trosa med Polarna och Jörgen Edman. Eller vad säger du om: Tur eller hur? med Ola Håkansson samt Frukt & Flingor. Här kommer en till: Vad har du under blusen Rut? med Stefan Rüdén. Den sistnämnde sjöng även Sofia dansar Go-Go. Dessa låtar spelades alltså upp på klassfesterna när jag var liten. Det kommer att dröja ett tag innan jag ber husets tonåringar dra ner ljudet på sina stereoapparater. De verkar i alla fall ha god musiksmak. Allt var alltså inte bättre förr. Jag har fortfarande kvar mina Play Time Toppar-LP-skivor. De inbringar säkerligen inga större summor på loppis. De är dessutom en platt och ganska lättförvarad påminnelse om min uppväxt och får mig att tänka på lekar som Ryska posten och Sanning och konsekvens. Utan lekarna kan skivorna säkerligen komma till användning på någon liten trevlig fest framöver.

Varför vänta på en fest för att få lite roligt? Jag tror att jag ska roa mig och omgivningen med att spela spår 3 på sidan 2 utav Play Time Party-LP:n där Beatmakers med Boris sjunger Jolly Bob från Aberdeen. Som du förstår så har bloggaren verkligen semester nu, när det till och med finns tid för sådant här. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis ett år sedan som man presenterade listan på världens sju nya underverk. Passande på dag sju i sjunde månaden. På det gångna året har jag inte hunnit med att besöka något av de sju nya underverken och jag har förresten inte besökt något av de sju gamla heller. Så med andra ord har jag alltså fjorton stycken underverk att besöka om lusten faller på. Snacka om semesterlista... Eller så slår jag mig helt enkelt till ro och gläds med att befinna mig på världens femtonde underverk. Den vackra plats där jag är här och nu. Ska bara skynda mig att byta denna förskräckliga LP mot någon betydligt mer lyssnarvärd.

I nöd och lust

Solen skiner, fastän meterologerna sa att skulle det bli mulet idag. Meterologen är en luring, ja en riktig luring. Fast dagen är inte slut, så det hinner säkert bli molnigt, regn och åskväder, precis som meterologen sa. Nu ska vi inte diskutera meterologi och lurendrejeri i dagens blogg. Vi ska diskutera kärlek. Inte ens diskutera. Hellre uppleva. När det gäller kärlek, så behövs det inte så många ord. När kärleken finns, så känns den. Jag tror att jag får fuska lite idag, inte på grund av att kärleken inte känns, utan endast av den anledningen att bloggen skulle tappa lite av sitt syfte, om den skulle tömmas på ord.

Därmed är det bestämt. Här kommer dagens blogg. Om kärlek. Med ord. Jag har svårt att hitta ett bättre ämne för dagen. Idag är det nämligen min och Mr T:s bröllopsdag. Vi är inte så ovana bröllopsdagsfirare. Det här är vår tjugoandra bröllopsdag. Vi har alltså skaffat oss en viss vana. Bröllopsdagar ger tillfälle åt nostalgin att fladdra förbi. Jag tänker på den vänskapliga brevväxlingen som höll i sig i två år. För kungen och Silvia sa det "klick", för Mr T och mig så skulle EKG-apparaten ha sprängts i bitar, om den varit uppkopplad på någon av oss. Det var en sensommardag i augusti 1984 som våra blickar möttes ute på Värmdö. Hjärtslagen meddelade att nu hade vänskapen övergått i förälskelse och vi var lika förvånade båda två.

Mr T skulle samma höst flytta till Göteborg. Studier på musikhögskolan väntade. Blott arton år gammal. Själv skulle jag plugga i Stockholm. Dessa planer var tillrättalagda innan förälskelsen tog tag i oss. Detta var före sms:ens tid. Vill sända ett något försenat tack till SJ, televerket och postverket. Våra räddningsplankor. Om jag ska summera den följande hösten i ett enda ord, så får det bli med hjälp av ordet: längtan. Så här efteråt så kan jag känna glädje att ha fått uppleva en sådan djup längtan. Hade jag sagt detta hösten 1984, så hade jag med säkerhet gett mig en stor fet smäll rakt på käften. Då var längtan synonymt med helveteskänslor.

På perrongen då någon av oss klev av tåget på centralen i Stockholm eller i Göteborg, så förbyttes denna längtan som i ett trollslag till lycka. Några dagar senare skulle hjärtan slitas ut ur våra kroppar. Ja, så dramatiskt var det faktiskt. Jag grät ända fram till Alingsås. I Herrljunga kom längtan tillbaka. I Falköping kollade jag almanackan och räknade dagarna tills nästa gång vi kunde träffas. I Skövde var jag less på att sitta själv på tåget. I Töreboda försökte jag slumra, men helgens minnen var för underbara för att sovas bort. Laxå, Hallsberg, Katrineholm och Flen så kom den studiella verkligheten fram och jag försökte läsa lite studielitteratur. I Södertälje var jag övertygad om att jag skulle inte klara av att stiga av tåget ensam livet ut. Väl framme i Stockholm tog jag mig raskt till telefonautomaten på Stockholms Central. Mr T, jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag längtar efter dig. Bara nitton dagar kvar tills vi ses.

Nitton dagar är ingenting nu när jag har semester. Nitton dagar med avståndet Stockholm-Göteborg när man är vansinnigt förälskad är en evighet. Livet mellan träffarna gick ut på att vänta på brev. Det var en höjdpunkt. Som någon slags livsuppehållande verksamhet. Som en respirator i pappersformat. Jag har alla breven kvar. Med röda sidenband om. Mina brev till Mr T i en hög. Mr T:s brev till mig i en hög. Det låter romantiskt med röda sidenband, men saken är den att det var gummiband om breven först. När ett antal år hade gått, så torkade gummibanden och smulades sönder. Mer hållbart med sidenband. De kan ju lika gärna vara röda som grå. Hade ändå röda hemma för julpyntandet. Jag gick alltså inte och köpte röda sidenband enbart till våra kärleksbrev. Det finns en gräns för romantiken tydligen.

Mr T friade per telefon. Jag satt i skolans enda telefonhytt med sådana där isolerade väggar med små hål i. Det måste ha varit någon speciell telefonshyttsisolering som det var länge sedan jag såg. Kanske måste gå på telefonmuseum för att uppleva det igen? I alla fall var väggarna nerklottrade och jag tror nog att jag satte mitt bidrag till denna tidiga form av grafitti också. Mr T hjärtan bloggaren. Mr T tyckte att vi kunde förlova oss till nyår. Jag kom med en dum invändning om vad omvärlden skulle tycka. Till påsk året därpå struntade jag totalt i vad omvärlden tyckte. Vi köpte ringar i Stockholm.

Det är fint med fina minnen. Det är ändå finare att det efter tjugotvå års äktenskap fortfarande känns så totalt rätt. Nostalgin fladdrar förbi och drar med mig tillbaka till Högbo kyrka utanför Sandviken. Kyrkklockorna ringde, vi svarade ja och risgrynen satte sig i den Silvialiknande hårkreationen. Räkcocktail, rådjurssadel och småländsk ostkaka serverades i Högbo Gamla Herrgård. Festen fortsatte med sång, musik, lekar och tårtan var flera våningar hög. Bröllopsnatten skulle tillbringas på hemligt ställe. Inte tillräckligt hemligt tydligen. Vi har det inspelat på videoband när min bror, Mr T:s lillebror och en av mina tjejkompisar fixar till stället.

Deras röster och fniss avslöjas på videon. Säckbäddning, knäckebröd på underlakanet, plastfolie på toastolen, alla glödlampor borttagna. Buset hade inga gränser och videon avslöjar hur de njöt och roade sig. Inget av deras trick kunde ta ner Mr T och mig på jorden. Vi hade hamnat i sjunde himlen och tänkte inte sticka därifrån på bröllopsnatten. Dessa förberedda prövningar var egentligen inget mot vad vi själva utsatte oss för under bröllopsresan. Vi stack till Gotland. Rosornas ö. Tandemcyklarnas ö. Guteglassens ö. Det var nog bland det roligaste vi har gjort. En perfekt värdemätare för att detta äktenskap skulle tåla kommande prövningar.

Vi gav oss nämligen ut på vår tandemturné samma dag som det blåste orkan på Östersjön och Ålandsfärjan gick på grund. Vi cyklade tvärs över ön, 6,5 mil i motvind och regn. Vi kom fram till vandrarhemmet i Katthammarsvik framåt kvällningen och det är första och förhoppningsvis sista gången som vi har haft skavsår mellan skinkorna. Jag minns hur vi skrattade åt tokigheterna där vi låg i varsin underbädd på våningssängarna och nyttjade en tub Idominsalva på alla svidande ställen. Det är ett av de bästa tecknen på äktenskaplig lycka: att kunna skratta med varandra. Dagen efter fick vi skratta lite åt varandra också, där vi vankade fram som ankor eller som om vi hade gjort på oss. Till Ljugarn var det sedan bara ett par mil och vi frossade loss på ett helt underbart konditori. Fika bör man, annars dör man. Åtminstone äktenskapet. På återseende med ett leende!

PS. På tal om brev... På tal om skratt...

"Vet du vad det är för skillnad på en hästrumpa och en postlåda?"

-Nej...

"Då vågar jag aldrig skicka dig att posta ett brev!"

Vankar i tankar

Jag såg både en mäktig ek och ett oräkneligt antal små späda linneor på min promenad häromdagen. Det finns små stänk av Småland här uppe i Gästrikland. Träd, blommor och en och annan smålänning. Så finns IKEA här också. Småländskt så det förslår. Vad bjuder Gästrikland tillbaka? Vad finns där i glasriket och i lingonriket som påminner om Gästrikland? Att Brynäs IF åker på en propp av HV71 i Kinnarps Arena eller att Kalmar FF besegrar Gefle IF på Fredriksskans? Eller till och med på Strömvallen. Ja, det glädjer säkert smålänningarna. I alla fall de som är sportintresserade. Fast smålänningarna skickar ju hit ostkakor både från Frödinge och Vrigstad. Det vattnas i munnen med tanke på grädde och hallonsylt som tillbehör. Frödinge skickar även upp tårtor. I frysdisken ligger de och väntar i gästrikebutikerna. Vad skickar vi tillbaka? Vad exporterar gästrikarna?

Jodå, nog skickar vi lite nödproviant tillbaka. I form av små läckra rosa, gröna och vita bilar. Dessa kan nog inte en enda smålänning motstå. Ahlgrens bilar skulle nog en smålänning sälja allt sitt smör för att få smaka. Lite läkerolpastiller känner de säkert också till. Långsamt låter smålänningen dessa små halstabletter få smälta i munnen. För en smålänning vill att njutningen ska vara länge, i alla fall utan att det ska kosta något extra. På tal om njutning, Gästrikland exporterar också Gevalia-kaffe och låter smålänningarna få smaka av dessa goda droppar. Perfekt till alla småländska kakkalas där sorterna är sju plus vetedoppa. Kanske ligger det skånska Zoegamärket bättre till geografiskt, men förhoppningsvis har Gevalia knäckt den småländska nöten. Det är varken geografi eller smak som i första hand styr det småländska valet. Det är penningen. Förhoppningsvis finns det en Gevaliarepresentant bland bloggläsarna. Se det som ett inside marknadsföringstips.

Det är farligt att dra alla smålänningar över en kam. Som jag gjorde nyss. Det finns säkert de som väljer efter smaken först och struntar i kostnaden. Detsamma gäller säkert även för gästrikarna. Kanske finns det förresten en och annan gästrike som emigrerar till Småland inom kort. Många småländska orter söker arbetskraft. De är till och med så angelägna att de åker hit från arbetsförmedlingarna och drar i folk. Små trevliga orter som till exempel Sävsjö. En liten pärla till plats. Fast de har sina problem där också. Tandvårdsnedläggningar och rasrisk i slottsruinen. Fast kan man tänka sig att bo på en ort där alla känner alla, så ska man inte tveka många dagar. Det bor inte mer än elva tusen personer i hela kommunen. Sävsjö kommun alltså.

Något som finns på de flesta mindre platser i Småland är små sambandscentraler där allt skvaller samlas. Om man finner nöje att ta del av detta skvaller, så är detta ett mycket effektivt och bekvämt fenomen. Det är bara att sätta sig i kontakt med sambandscentralen och få sig det senaste till livs. Man behöver aldrig tvivla på färskheten i skvallret. Sambandscentralen ser till att hålla sig uppdaterad i någon slags dygnet-runt-jour. Jag förstår inte hur det går till, men sambandscentralen vet om det före det går ut i polisradion eller kommer i medierna. Skilsmässor, misshandel, otroheter, släktfejder, lottovinster, husförsäljningar. Allt som det kan tänkas gå att skvallra om, allt detta finns arkiverat hos sambandscentralen.

Detta låter stort och som ett heltidsarbete för många. Inte alls. Det är oftast en eller några enstaka privatpersoner som utför detta som en fritidssysselsättning. På något finurligt och effektivt sätt sprids sedan budskapet. Ibland rings det runt eller så passar man på i bastun. Om kristna människor vore lika effektiva som de småländska skvallersambandscentralerna, så vore hela världen frälst för länge sedan. De har verkligen anammat orden: Där en eller två är församlade. Fast fortsättningen har inget med Gud eller Jesus att göra.

Jag vet inte om det finns liknande sambandscentraler som de småländska i de små gästrikeorterna. Det kanske inte alls är specifikt för just Småland. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att häromkring i Gästrikland så borde vi ha fullt upp med att hålla Jante-lagen vid liv. Hinner vi verkligen med skvallret också? Jante-lagen är inte enbart förbehållen småorterna. Den finns i storstäderna också. Ibland funderar jag på om det inte vore bättre att benämna detta landskapsområde till Jantrikland? Det är egentligen en oskriven lag som författaren Aksel Sandemose använde i en bok som han skrev 1933. Fastän den är oskriven, så finns den i tio punkter, precis som Moses fick tio budord. Alla punkterna i Jantelagen går ut på att man inte ska sticka upp och tro att man är något. Man ska inte tro att man är bättre på något sätt. Det där passar gästrikarna perfekt. Här gör man bäst i att vara så där svenskt lagom.

Aldrig i livet säger jag bara. Jag har för mycket småländskt blod i mig för att hindras av en oskriven lag. Ge mig ett skäl till att jag skulle nöja mig med det, nu när jag vet att jag är skapad helt unik med inbyggda fantastiska gåvor. Varför skulle jag hämma andra medmänniskor med någon töntig Jantefjantelag, när jag ser att de bär på underbara talanger och kunskaper? Låt allt detta vackra flyta samman och bli som en skön porlande bäck. En bäck som kommer från en frisk källa och som får flyta ut i ett stort mäktigt hav. Det finns oanade möjligheter om vi låter alla komma till handling och tals.

Så kära gästrikar! Vi har liljekonvaljen. Vi har Ahlgrens bilar. Vi har Sveriges äldsta brandstation. Vi har Sandvik. Vi har halmbocken till jul och alla små roliga sommarbockar i glasfiber. Vi har allt vi behöver och det bästa av allt: vi har varandra. Om jag ska sätta ner klacken ordentligt någon gång, så skulle jag passa på och göra det när jantelagen ligger och smetar. Jag skulle med glädje höra hur det krasar under foten. Med rätt inställning så tror jag till och med att Gävle kan bli kulturhuvudstad år 2014. Jag tror det för att det i nuläget är lång tid kvar till dess. Det går att hinna vända upp skeppet på rätt köl, från den slagsida som vi nu befinner oss på. Fast dessförinnan måste vi börja använda och stödja kulturen. För utan kulturen blir vi bara en huvudstad år 2014 och då tror jag att vi kan komma att få problem med alla 08:or. Fast viktigast är nog ändå att hålla oss väl med alla smålänningar. Annars kanske de slutar att skicka hit ostkakor och Frödinge-tårtor och det tillståndet vill varken Jante eller jag komma i. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis ett år sedan som Alice Timander avled. Alice, tandläkare och premiärlejon i samma kropp. Det har nog varit ett år där glitter och glamour har känt saknad. Tur att vi kan skicka dit vår egen primadonna, Babsan. Kom ihåg: stolthet gästrikar!

Rakt eller rakat, det är frågan

Den 19 juni publicerade jag min semesterönskelista. Den 25 juni testade jag punkt tre på listan, nämligen havsbad. Idag, den 2 juli är det dags att göra en punktuppföljning och meddela att det verkar ha gått vägen. Att havsbada utan att få urinvägsinfektion. Jag kan alltså göra en avbockning i kanten på listan. Jag lyckas uppfylla mina önskningar en efter en. Allt utan stress. Jag tror att det är den största bedriften med att ha semester är att stressa av och att inte fylla i sin måste-göra-lista. Kanske intalar jag mig själv detta för att bara skjuta upp eller skjuta fram ogräsjakten. I flera dagar nu har regnet räddat mig och jag har med gott samvete kunnat luta huvudet mot mjuka kudden och lyxläst den ena pocketboken efter den andra. På semestern väljer jag helst pocket. De gör inte lika stora blåmärken som när den klumpedunsiga inbundna boken slår igen samtidigt som ögonlocken.

Avslutade Leif GW Perssons Grisfesten igår och plockade snabbt fram Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Första delen alltså i den omtalade triologin. Jag är nog den siste nu levande svensken som inte har läst dem. Nu tänker jag inte sitta som ett miffo på fler fester och verka totalt verklighetsfrånvänd. Jag har upplevt detsamma för många år sedan. Det var när Jean Auel kom ut med Grottbjörnens folk och alla de andra böckerna som handlade om stenåldersflickan Ayla. Då jobbade jag som dekoratör på Bokman i Göteborg och jag minns mycket väl dessa tegelstensböcker. Har du travat hundratals sådana böcker i skyltfönstren i olika formaterade pelare, så skulle inte du heller välja just den boken på din lediga bokläsningstid.

När Auel-hysterin väl hade lagt sig, så hade mitt intresse för stenåldern svalnat. I alla fall i Auels tappning. Jag såg däremot filmen, men jag la aldrig pusslet. Jag har ett roligt minne från den där bokhandelstiden. En manlig kollega var superintresserad av allt som hade med musik, film och musikal att göra. Vi såg föreställningar med Galenskaparna och After Shave tillsammans. Vi såg Hagges revy. Manhattan Transfer och Liza Minelli. Kollegan gick ofta på bio. En gång gjorde han misstaget att sätta sig på en biograf utan att ha något personligt sällskap med sig. Direkt efter jobbet. På biografen nere i Nordstan. Filmen för kvällen var Grottbjörnens folk.

Nästa morgon kom en blek och ganska tagen kollega till jobbet. I samma klädsel som dagen före. Han hade somnat på filmen. Eftersom jag har sett den så kan jag inte annat än förstå honom. Han hade inte sett mycket av filmen och när eftertexterna kom, så sov han djupt. Folk reste sig och gick. Lyset släcktes. Dörrarna låstes. Vaktmästaren gick hem. När kollegan vaknade mitt i natten i den något ovanliga sovställningen, så befann han sig inlåst på en biograf. Detta utspelades på den tid då var man inte hade en mobiltelefon på sig. Därför fick den manliga kollegan dämpa sin panikångest och lugnt invänta städningen av biolokalen på morgonen.

Vi hade roligt åt den där händelsen länge. Nästan lika roligt som vi hade åt en episod inne i bokhandeln. Det kom in en kund när jag stod i skyltfönstret och fixade och trixade. Hon såg mig och ställde direkt frågan: Har ni böcker för sådana som inte äter sött? Självklart hade vi det och jag avbröt det jag höll på med och följde med den lilla damen ner till kokbokshyllan. Kokböcker för diabetiker eller sockerfria recept. Nej, nej, sa damen, jag menar för sådana som inte kan äta sött. Ja just det, då har vi den här som är trevlig och med fina recept. Nej, jag vill ha en bok för de som inte kan äta sött, de som inte kan äta ko och gris och sådant.

Ridå ner... helst vill man i detta läge bara gapskratta eller försvinna bort till suddigummihyllan. Fast i en butik gäller alltid kundens bästa och då står expediten till förfogande även i pinsamma situationer. Javisst, kokböcker för vegetarianer. Det har vi här. Den här är helt nyutkommen och har många vackra bilder. Tack så hemskt mycket för hjälpen sa damen och verkade inte ens ha märkt att jag var och snurrade bland alla diabetesrecept några hyllmeter därifrån. De som inte kan äta kött, ko och gris och sådant, ska titta på den gröna avdelningen. Det fanns en hel djungel med sådana böcker redan på den tiden. Det glada vegan-80-talet.

Punkt tio på min semesterlista kan jag bocka av hur många gånger som helst. Äta jordgubbar har jag gjort var och varannan dag. Till och med till frukost. Som efterrätt, som buffétilltugg. Kvalitén varierar. Ibland är de vattniga, ibland fasta. Ibland smakar de lite surt, ibland är de så ljuvligt söta. Jag klagar inte. Jag äter och njuter. Jordgubbar är sommar. Sommar är jordgubbar. Däremot skulle jag behöva behöva fylla ut punkt nummer åtta med något annat. Det var bara ett skämt det där med att hoppa bungyjump. Det kommer inte att ske. Jag har ingen dragning åt det hållet. Oj, där blev jag lite vitsig utan att någon märkte det. Nästan inte ens jag själv. Dragning (gummiband), åt det hållet (ner mot helvetet). Min stund på jorden vill jag tillbringa på något mer jordnära sätt. Måste filura på den där punkten nummer åtta eller ska jag bara låta den vara tom, för att se vad som dyker upp?

Ikväll spelar Gefle IF hemmamatch mot Kalmar FF. Jag tror att Gif kan få jobba lite i motvind mot smålänningarna. För att uttrycka mig mycket diplomatiskt, så får jag säga att hemmavinst är alltid hemmavinst, men jag gråter inte ihjäl mig om smålänningarna tar poäng. Punkt nummer åtta blir i alla fall inte fotbollsmatch. Gif-läktarna får klara sig utan mig ikväll. Jag tar tag i punkt nummer sex på semesterlistan istället. Upptäcktsfärd med Mr T. På återseende med ett leende!

PS. Jag har förresten extraknegat som hårfrisörska idag. Äldsta tonåringen drog hem en box full med ingredienser till en rakpermanent. Farmor kommer att gråta blod om hon får veta det. Tonåringen var inte rädd för att raka av håret om det skulle misslyckas. Punkt nummer två på den engelskspråkiga bruksanvisningen (fanns även på spanska, franska och tyska) uppmanade att ta hjälp av en vän. Vännen var alltså jag. En något orolig mamma tillika bloggare. Allt avlöpte väl. Vi är fortfarande vänner och lockarna är borta. Jag är mamma till en myndig person nu, så då är det bara att finnas till som stöd och säga sin åsikt, men handlingen och resultatet av detta får tonåringen stå för själv. Lockar eller spikrakt. Snaggat eller långt. Vad spelar det för roll för en moders hjärta? Nada!