Jag har kalender-otakt

Eftersom jag hade lördag hela dagen igår, så borde det vara söndag idag. Men så är det alltså inte, för melodikrysset går på radion och då är det lördag. Fast en röd sådan. Helgdag. Alla helgons dag. En dag för eftertanke och ihågkomst. Vi minns de döda och tänder ljus för deras minne. Influenserna når oss också från USA och England och dagen ska samsas med Halloween. Jag tycker nog att barn och ungdomar kan få ha lite spökhelg men för den skull behöver vi inte minska på tanken över de som har lämnat oss. Det kan vara fint med en sådan dag. Då det är tillåtet att stanna upp, sakna, gråta, åka till graven eller minneslunden och tända ljus. Vi måste skapa utrymme för sorg och saknad i vårt samhälle. Det måste också finnas rum för tröst och närhet.

Det är konstigt med livet, men trots att det är en dag där både galna fester och största saknad ska samsas, så pågår även allt det vanliga runtomkring oss. Som till exempel melodikrysset. Jag måste bara få säga att det är en sådan skön känsla att sitta i ett nystädat hus, med tom tvättkorg, fullt kylskåp och vattnade krukväxter och det enda som egentligen pockar på är att lösa melodikrysset och dricka kaffe. Förstår du vilken lättnadskänsla det är? När sedan kryssandet går så lekande lätt, så att jag kan starta upp en blogg, då är det lycka på hög nivå. Det borde gå i vanliga fall också, även om krysset är klurigare. Jag är ju ändå kvinna och är van att jobba simultant. Eller är det bara en dum myt som vi tvingas leva upp till?

Mr T och jag ska åka till Valbo kyrkogård när vi är klara med melodifrågorna. Vi har varsin kär vän som vilar där och det känns gott att få komma dit och tända ett ljus. Stå vid graven en liten stund och tänka tillbaka på alla fina minnen och återigen få ställa alla varför. Vi pratar lite om det som hände och vad det har betytt i våra liv. Samtidigt som vi känner tacksamhet att ha fått möjlighet att dela livet med dem som nu har gått vidare, så är vi tacksamma för det vi fortfarande får uppleva. Även om det kan kännas hårt, så går livet vidare. På något förunderligt sätt gör det faktiskt det. Jag har gett upp greppet om att det ska bli precis som förut, för det är ju en omöjlighet. Jag saknar min vän. Jag saknar våra möten och jag saknar hennes liv som jag fick dela. Jag är kvar och har en uppgift att hålla och vårda ömt. Jag får försöka vara en lika bra vän som hon var och kanske få betyda något för någon annan. Jag får också minnas. Det är hon värd. Gud vet hur mycket saknad jag känner.

Samtidigt så ska vi laga god mat idag och njuta av livet som ändå är hos oss. Det blir pannbiff à la Lundbergs med kokt potatis och gräddsås. Rivna morötter och lingonsylt till. Det skulle inte förvåna mig om vi tar ett glas rött Mr T och jag. Röd dag, rödvin. Det står även en Halloween-tårta i kylskåpet. Orange marsipantårta med ett spöke på. Ett gulligt spöke. Nästan som en Laban-tårta. Rätt oskyldigt med andra ord. Tonåringen var förresten på Halloweenparty med klassen igår. Hon var utklädd till en död engelsk skolflicka. I mammas vita blus, i mammas svarta väst och med en rutig nyinköpt kjol som även går att använda på julafton om hon så vill. Själva döden sminkades fram och håret i två tofsar. Det var aldrig aktuellt att klippa sönder något lakan alltså. Jag hade gärna följt med, men inser att det stavas OMÖJLIGHET. Föräldrar göre sig icke besvär med sådant numera.

Fast jag tror att Mr T och jag har kommit över den perioden i vårt liv då vi var som mest pinsamma. Våra ungdomar har egentligen inte uttryckt det i klartext, nåja, någon enstaka gång kanske, men det går att läsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi håller sakta men säkert på att forma vårt hem till ett hem där fyra vuxna ska dela samma tak och golv och hålla sig inom de byggda väggarna. Jag tycker att det går ganska bra. Allting är ju så beroende av dagsform hos var och en. Det finns dagar då tålamodet inte är så stort, men tröttheten desto större. Bara för att vi tillhör samma familj, så är inte allting rosenrött. Det rosenröda har inget samband med blodet som flyter i ådrorna.

Det är inte bara rött blod som flyter runt i ådrorna idag. Det är en liten förkylning som transporterar sig runt i kroppen också. Ingen hade löst biljett för att få cirkulera runt i mina blodbanor, men det är något som snyltåker. Jag känner det tydligt i kroppen. Ont i leder och muskler. Huvudet spränger förkylningstungt i pannan och halsen är som ett rivjärn. Det känns som om jag ständigt skulle behöva ha en liten slatt whiskey för att bränna bort det värsta, men det går ju inte som du säkert förstå. Vill inte både vara förkyld och dyngrak samtidigt. Det räcker med den seghet och yrsel som jag känner redan. Jag känner att jag kommer inte att bli bättre under dagen, utan snarare sämre, så därför har jag avbokat en tjejmiddag ikväll. Det kändes svårt för det hade jag sett fram emot. Men alternativet är inte så dumt heller. En lördagkväll i TV-soffan med Mr T. Synd bara att hetheten består av feber och inte närkontakt med Mr T. Ska försöka låta bli att smitta honom med virus eller baskelusker. Det vore ju onödigt svinigt. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara förtydliga att jag tror inte att det är svininfluensan som jag har drabbats av. Det borde kännas mycket värre med tanke på alla rapporter om hur dåliga många blir av den. Det känns inte roligt att höra hur dåliga många blir av vaccineringen också. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Nu gäller det att välja mellan svininfluensa och vaccinering. Valet för min del blir ganska lätt. Här i Hille ska vi vaccinera oss vecka 50. Då har vi kanske redan drabbats av den riktiga influensan. Om inte, vem vill medvetet lägga sig sjuk i Luciaveckan och kanske missa alla saffransbullar och pepparkakor?

Tabubelagt blir nu sagt

Ledighetskommittén tänker blogga. Det är närmare sanningen att jag har smitit från städning, tvättning, handling, skakning av sängkläder, matlagning och rättning av 29 prov och lika många inlämnade skolarbeten. Så kan jag också använda en ledig dag. En höstlovsdag. Så avslöjande att starta en blogg, så att hela världen, om den vill, kan se att jag uppvisar ett opräktigt leverne och lämnar alla ansvarsfulla uppgifter därhän. Åtminstone för en liten stund. Jag räknar kallt med att de finns kvar när jag återvänder från bloggarenan. Mr T är fullt upptagen med att renovera yngsta tonåringens rum. Eller så kan jag ju inte skriva längre. Vi har bara en tonåring i huset och det är hennes rum vi renoverar. Kan egentligen inte säga vi heller. Det är Mr T som har gjort ett grundligt hästjobb. Det blir verkligen superfint. Han skulle kunna ha ett eget fixarprogram på TV. Tonåringen skulle kunna agera Simon & Thomas och Mr T skulle kunna vara hantverkaren som sätter alla planerna i verket.

Så det måste bli lite markservice från min sida idag. Även om det hade varit skönt att få ägna hela dagen åt att gå långa skogspromenader, åka in till stan och sätta sig på ett fik eller varför inte till gymmet och träna? Någon skulle kanske kunna säga att det gäller att prioritera, men samtidigt är det inte så kul i längden. Städningsbehovet finns ju kvar när jag kommer hem igen. Tvätthögen sjunker inte av sig själv. Provet kan inte lämnas tillbaka orättade. Vi behöver äta. Nu kan det verka som att jag klagar och det vill jag absolut inte att du ska tro att jag gör. Nej, jag ska så där tråkigt tillkännage att jag tycker det är enormt skönt och befriande att få ta ett tag här hemma. Prioriteringen som jag gör får bli bloggandet då. En liten synlig bekännelse för resten av bloggvärlden. Jag smiter undan en stund.

Det är kanske på sin plats att skriva om det otillåtna idag. För att göra skäl för bloggrubriken. Den lockar kanske smaskighetslystna läsare till sig. Undrar du vad som ska avslöjas? Du kommer att bli grymt besviken. Detta är en städad blogg. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Jag tänker inte vältra mig i smaskigheter. Om du är sugen på det kan du köpa Se & Hör eller andra liknande tidningar. Jag skulle ändå visa lite frimodighet och skriva om tabubelagda saker.

Jag tror nämligen att det är en fara med att vi inom kyrkan inte tar upp dessa i ljuset. Självklart har vi ett fantastiskt budskap att komma med och det räcker långt med att prata om det. Jag ställer mig inte i vägen om du vill ge dig ut och sprida det glada budskapet om Jesus. Tvärtom, jag applåderar dig. Jag vill bara varna dig för att det kommer att nå människor som är trötta, sorgsna, ledsna, arbetslösa, otrogna, bedragna, svikna, sjuka, deprimerade och så vidare. Jo, det är sant. Budskapet gäller dem också. Precis som det gäller alla som är lyckliga och glädjefyllda. Det är bara det att det kan behövas mer än snack om det härliga livet som Jesus vill erbjuda till alla människor. Det kan behövas en utsträckt famn, en handling.

Om budskapet inte heller blir verklighetsförankrat, så kan det vara svårt att ta till sig. Om vi inom kyrkan inte kan ta upp homosexualitet till exempel och prata om det, sätta in det i ett sammanhang och se människorna istället för sexualiteten, då kan vi ge signaler att Gudsordet är till för alla, utom bögar och lebbar. Vi undervisar om äktenskapsbryterskan och berättar om hur Jesus ritade med sitt finger i sanden och tillrättavisade de som ville stena henne med orden: Den som är utan synd kan kasta första stenen. Vi tänker i samma sekund, nej, inte skulle jag kunna kasta någon sten, för att i nästa stund helt skita i våra egna tillkortakommanden och ta upp första bästa kastbara sten. Det är ju så att Gudsordet är till för alla, men inte för dem som bryter äktenskapslöften och faller för åtrå och förälskelse hos en annan människa.

Eller hur gör vi med dem som kommer i ekonomiska trångmål? Kanske drabbas grannen av en företagskonkurs eller faller för frestelsen att fiffla med fakturor och hemska tanke om grannen också döms av tingsrätten. Då kan vi med säkerhet konstatera att han också döms av grannskapet. Vem av oss skulle gå in med en hundring eller ett presentkort på en trevlig skjortaffär? Eller en liten blomma? Nej, sådant har vi antagligen inte en tanke på eftersom vi är fullt upptagna med att oja oss och krumbukta oss inför detta faktum att grannen inte har rent mjöl i påsen.

Vart vill jag komma med dagens blogg och alla tabun? Jag vill nog inte komma någonstans. Min önskan är att här på plats och nu, inte imorgon, försöka se livet med Guds ögon. Det är inte lätt, eftersom han har så otroligt mycket kärlek i sin blick. Vi människor har ju vilat våra ögon rätt länge på lagar och pekpinnar. Gör si, gör så. Vi har inte bara bundit in våra handlingar, utan även tankar och ord. Det har lett till att vi så gärna hamnar mer i fördömande än förlåtande. Att vi kommer mer med lag än nåd. Vi skapar ett klimat som är hårt och kallt istället för varmt och kärleksfullt. När någon som bäst behöver en famn så möts personen av tystnad och sidbyte-av-trottoar-i-all-hast.

Jag vill försöka ta till mig orden i Lukasevangeliet där Jesus använder en synderska som exempel på hur vi ska vara mot varandra. Hjälp, förstår du vad detta innebär för alla oss som handlar som om vi vore utan synd? Inför Jesus kommer vi att få en tillrättavisning som heter duga. Jag tänker på berättelsen från Lukas sjunde kapitlet där Jesus äter middag hos en farisé (en person som tillhörde ett judiskt parti som stod för traditionalism och nitiskt efterföljande av lagiskhet). Här kommer storyn som den berättas i Bibeln:

Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: "Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska."

Då tog Jesus till orda och sade till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Han svarade: "Mästare, säg det." "En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" Simon svarade och sade: "Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest." Då sade han till honom: "Rätt dömde du."

Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: "Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. För den skull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet." Sedan sade han till henne: "Dina synder äro dig förlåtna."Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: "Vem är denne, som till och med förlåter synder?" Men han sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."

Kan det bli tydligare? Jag ber om ursäkt för ett gammaldags språk, men jag tror ändå att vi kan dra slutsatser och få ett vardagligt tilltal från berättelsen. Ta den in i livet nu. Oktober 2009. Jesus säger till oss: Den som har visat mycket kärlek får förlåtelse. När vi står där inför Jesus kan omvärlden gärna få tänka: Vem är denne man som till och med förlåter synder? Jag tror att när vi har löst den gåtan då kan vi också stå Jesuslika. Tills dess får vi gå i nåden. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller Glenn Hysén femtio år och jag måste erkänna att jag hade inte haft något emot att bli bjuden på den festen. Jag skulle helt oskyldigt ha suttit och vilat ögonen en stund. Liksom jag gärna skulle göra på Tomas Ledins och Richard Geres födelsedagsfester. Vad det gäller Glenn Hysén så finns väl risken att ögonvilandet skulle få ske på någon fotbollsarena och det är helt okej för mig. Du som inte vill erkänna att du vilar ögonen då och då, ja, jag kan inte göra så mycket åt det. Hinner i alla fall inte blogga om det just nu. Bloggning ska nu ersättas med städning. Jag tycker nämligen om att vila ögonen på renstädade golv också. Sådan är jag.

Den här dagen har varit ett lyft på många sätt

Eftersom det är höstlov på skolan, så hade jag tänkt att jag skulle ha kommit hem i ganska skaplig tid idag. Men av en eller flera anledningar så blev det inte så tidigt som jag hade tänkt. Det kom annat emellan. Väl hemkommen fick jag en delikat uppgift. Nämligen att bistå Mr T med monterandet av två rejäla garderobsdörrar. Skjutbara. Mr T har gått in i slutfasen av tonåringens rumsrenovering. Idag var det dags för skjutdörrsupphängning. Det handlar om rejäla dörrar, små hjul som ska löpa i en skena upptill och dörrarnas nederkant ska infogas i en skena nertill. Hela familjen var involverad och ändå kändes det som om vi var i avsaknad av en eller två personer. Eller så saknade vi kanske bara en person i Magnus Samuelssons klass. Du vet, Sveriges starkaste man. Han som dessutom gick och vann den senaste upplagan av Let's Dance.

Rent kroppsligt är han inte någon idealman för mig. Sedan känner jag inte honom personligen, utan har bara en mediarelation till honom och så långt får han mycket väl godkänt betyg. Han verkar vara en trevlig kille helt enkelt. I garderobsmonterandet så saknade jag hans styrka. För det har jag ju sett att han har. Det var nästan det enda jag tänkte på när jag stod där och försökte lyfta den ena garderobsdörren. Eller jag tänkte faktiskt också på min egen brist på styrka. Jag hann under loppet av några sekunder också tänka tröstande tankar att den typen av styrka behöver jag inte eftersträva. Det är inte varje dag som jag med mina händer måste hålla i varsin sida på en stor plan skiva och lyfta den rakt upp. Helst gärna balansera den också så att den går att få in i alla tänkbara styrningsattiraljer och helst också samtidigt som den andra dörren. Den höll sonen. Han har i alla fall förutsättningar för att visa upp lite styrka. Han är vältränad, kille och ung. Tre plus, där jag kanske har tre minus i sammanhanget. Svag, tjej och medelålders.

Det är sådana gånger som jag tar fram mina allra bästa vapen. Lugnet och envisheten. En oslagbar kombination. Jag fokuserar tanken på att bita ihop och låter den samsas med undran var Magnus Samuelsson håller hus och vad som kan vara viktigare för honom i denna minut än att hålla garderobsdörren på plats? Hela monterandet sket sig ett par gånger. Det är ju alltid så. Sådana krångliga saker ska skita sig. Annars är det inte på riktigt. Då är det bara ett idylliskt litet renoveringsprogram i TV, där allt är förberett i minsta detalj och när vi återkommer efter TV-reklamen så är allt klart och den lyckliga familjen säger: Åh, men Gud, så fint det blev. Är det sant? Är detta verkligen vårt rum?

I verkligheten är det annorlunda. Då skakar armar och händerna glider. Då signalerar nacken ganska omedelbart att "Vad du än håller på med, så sluta genast"! I verkligheten lossnar sådant som inte ska lossna och då fastnar sådant som inte ska fastna. Det märkliga med verkligheten är ändå att helt plötsligt så bara fungerar det. Det blir först ett snopet hål. Några sekunders paus. Det måste få sjunka in i medvetandet att dörrarna faktiskt sitter på sin plats och inte bara det. De går att skjuta också. Tonårsdottern har gjort en delikat design av sitt rum. Mr T har genomfört det. Resultatet blir ett ytterst läckert tonårsrum. Dottern är lycklig. Mr T är slut. Han behöver åka på ett konvalecenthem för arbetande fäder med renoveringsuppdrag på fritiden. Han har förtjänat renoveringschampagnen.

Jag kom iväg till linedanceträningen med darriga spaghettiarmar. Nu är det ju så att det inte är avgörande hur stark man är i armarna för att kunna hänga med på ett linedancepass. Jag vet inte vilken nivå man har kommit till när linedance kommer att utföras på armgång? Måtte jag aldrig uppnå den nivån. Kvällens linedancepass blev ett av de bättre. Ledaren är sååå duktig. Jag gav henne en stor uppmuntrande peptalk efteråt. Hon är inte bara duktig på att dansa själv. Hon är duktig på att lära ut och hon är duktig på att bjuda på sig själv. Helt komplett. Hon får andra att må bra och det är en gåva att kunna göra det. Jag tackar Gud för Helen och jag tackar Gud för att han gav mig möjlighet att dansa linedance. Jag glömde tunga skjutdörrsgarderober och jag glömde omvärlden. Inte en tanke på Magnus Samuelsson, även om jag kan tänka mig att han skulle säkert sopa rent golv på linedance också. Var håller du egentligen hus Magnus Samuelsson när det bjuds upp till dans och styrkeprov i garderobbranschen? På återseende med ett leende!

PS. Måste få skriva med VERSALER NU! Det är nämligen så att SSK DÄNGDE TILL HV71 MED HELA 5-3. Gud vet att jag och mina armar behövde lite upplyftande glädjenyheter. Imorgon är jag höstlovsledig och mitt schema ser ut som följer: tvätta, städa, handla, rätta prov och hemarbeten. Jag vet att det kan verka som ordet ledig har fått en annan dimension.

Avväpnad från morgon till kväll in i evighet

Jag har landat i fåtöljen med fötterna på fotpallen, efter en ganska lång och innehållsrik dag. Än så länge håller jag i mina nya rutiner, som innebär att gå upp på morgonen för lite skrivande. Idag räckte inte tiden till någon blogg, utan det fick bli lite textfixande istället. Det kanske var bra för då kan jag med gott samvete starta en kvällsblogg istället. Är kanske i tröttaste laget för att reda ut tankarna och få ner något bloggvettigt, men känner mig samtidigt full av liv och påfylld av ny kraft och glädje. Jag har varit på konsert tillsammans med Mr T. Det hör till vanligheterna att jag går på konsert och lyssnar till Mr T och hans arbetskamrater i symfoniorkestern. Men ikväll fick jag alltså sällskap av honom och trombonerna fick stanna hemma. Så det kändes lite extra festligt. Musik i Mr T:s sällskap. En vanlig vardagskväll, mitt i veckan. Jag har det bra jag.

Trots att trombonerna fick stanna hemma, så var det långt ifrån en trombonefri zon i Staffans kyrka. Vi har nämligen varit och lyssnat på en tromboneensemble från Musikhögskolan i Hannover. Deras lärare och dirigent är bördig från Gävle, Jonas Bylund. Så det var elva elever, alla med trombone och så en till i det inledande stycket, då även Jonas spelade. Jag hade inte tänkt att det skulle bli en trombonekonsertrecension ikväll. Hade egentligen inte bestämt mig för att gå, förrän precis innan det var dags att ge sig iväg in till stan. Ville känna av dagsformen lite. Som sagt, tidig morgon och varierande dagsinnehåll. Jag är glad att jag gick. Ångrar mig inte alls.

Det var mycket folk i kyrkan. Det märktes redan utanför. Det var trångt om parkeringsplatser. Jag har upplevt Staffans kyrka som lite mörk och kulen, men den känslan hade jag inte alls ikväll. Den kändes ljus och varm. Det var kanske för att jag hade plockat av mig teckenspråkstolksglasögonen och nu såg kyrkan med mina fritidsglasögon. Så kan det vara. Den är inte den bästa kyrkan att tolka i. Av många anledningar. Det behöver vi inte gå in på nu. Jag var ju faktiskt där privat och inte som representant för kyrkans teckenspråkliga verksamhet i Uppsala stift.

Konserten inleddes med att några av trombonisterna spelade från läktaren. Resten av gruppen placerade ut sig längst väggarna i kyrkorummet och det blev en spännande effekt. Allt som sticker ut och som inte är förväntat är på något sätt spännande redan från början. Intressant att få höra ett stycke av en kvinnlig kompositör som levde mellan 1098 och 1179. Hildegaard von Bingen. Orden häftigt och coolt räcker inte riktigt till. Jag svävade tillbaka i mina historiastudier och såg den ena läroboken efter den andra segla förbi. Tidsspannet då Hildegaard levde är intressant, inte minst ur kvinnohistorisk synpunkt.

Det blev en mycket blandad musikupplevelse. Allt från G.F Händels Fyrverkerimusik till 5 Danser av Susato, som levde på 15oo-talet. För min del blev det bestående minnet av kvällen den enda sången. En av killarna sjöng "Falling in love with you" och det gick nästan att höra suckarna i kyrkan vid sluttonen. Det numret hade passat i vilken kärleksfilm som helst. Jag var såld och skulle ha gett hur mycket som helst för att få höra det igen. Den killen kunde både spela trombone och sjunga. Vi kan kalla den smörsång, men det fungerade i alla fall på mig och jag föll. Tittade ömt på Mr T och hans blick mötte min. Texten stod i ögonen.

Tidigare idag var jag på veckomässan. En fin sådan. Temat var relationer och resonemanget som prästen, tillika min chef, höll var baserat på historien om Lasarus. Han hade varit sjuk en tid och så dog han. När Jesus kom på besök till deras by, så hade Lasarus varit död i fyra dagar och luktade redan som det står i Bibeln. Jag utvecklar i bloggen mina egna tankar om berättelsen om Lasarus. Vi kan översätta det i dagens kyrkliga vokabulär och säga att Jesus gjorde ett sorgehusbesök. Vad möter han? Självklart människor i sorg. Speciellt Lasarus två systrar, Marta och Maria. Deras bror har dött. Det är nog inte möjligt att räkna deras tårar. Jesus kunde ha gjort som så många av oss gör idag. Skicka en bukett blommor med blomsterbud, så att vi inte behöver konfronteras med sorgens ansikte. Jesus gjorde inte det. Han gick till byn Betania och många människor var samlade där.

Så gör Jesus något som måste ha fått människorna att häpna. Idag närmar vi oss det årliga firandet av Halloween och den ena skräckfilmen efter den andra avlöser TVtablån. Händelsen när Jesus ropar på Lasarus utanför graven måste ha varit dåtidens värsta skräckdrama. Utan utklädningskostymer, godisspindlar och spöklyktor. Ut ur graven kommer nämligen Lasarus. Är det verkligen han? Svårt att svara på. Bindlarna täcker hans ansikte och hela hans kropp är inlindad av begravningssvepningen. Kan du tänka dig synen? Ser du några ansiktsuttryck. Det kan ju egentligen bara vara Jesus själv som behöll lugnet. Han som visste var kraften kom ifrån och som visste i vilken makt han kunde gå.

Det är inte bara Halloween som vi kommer att fira i helgen. Det är också Alla helgons dag. Då vi minns de som har stått oss nära och som inte finns med oss längre. Vi tänder ljus på gravarna eller i något minneslund. Vi går kanske till kyrkan för en stund av eftertanke och ljuständning. Ett ämne i våra tankar är säkert döden. Den som kom emellan. Oss och livet. Ibland när jag går in i en kyrka och befinner mig i vapenhuset, så kan jag känna att det kan få vara som en symbol för döden.

Nu går jag kanske för fort fram. Vet alla vad ett vapenhus är? Det kan liknas vid en stor hall innan vi kommer in i själva kyrkorummet. Namnet kommer sig av att det var den plats där alla fick lägga av sig sina vapen. Pistol, gevär, dolk, svärd. Dessa fick inte tas med in i kyrkan. Så ser jag på mig själv och dödsögonblicket också. Som att komma in i ett vapenhus där jag får lägga av mig alla mina vapen. Allt mitt försvar.

Du behöver inte kasta dig på telefonen och akutringa till Polisens tipsarnummer. Jag pratar inte om skjutvapen, utan på alla andra försvarsmekanismer som jag har samlat på mig under hela min levnad. Då förstår du säkert att det kan bli en ordentlig hög som måste läggas av i det himmelska vapenhuset. Helt plötsligt slår det mig hur stort det himmelska vapenhuset måste vara. Jag har bara varit fokuserad på porten och själva himmelsvåningen, men nu fick jag ett annat perspektiv. Det kommer ju säkert fler än jag dit som måste lägga av sig hela livsrustningen. Sådant skräp som inte vår Herre kommer att vilja att vi drar in i himlen. Sådant som inte har något bestående värde inför Guds tron.

Så i berättelsen om Lasarus, så kan jag tänka mig att han var avväpnad när han mötte Jesus vid det här tillfället. Endast iförd enkel liksvepning och säkert med lite lukt kvar av liktillståndet. Inte så vi kanske önskar känna oss, när vi första gången på mycket länge möter någon som vi tycker om eller har längtat efter att fått träffa. Ändå är det just här som Jesus möter Lasarus och ger honom livet tillbaka. Inte ett ord om att gå och ta en dusch och red ut ditt toviga hår. Få på dig en vettig klädsel och spring inte omkring i de där trasorna. Vi kan utläsa mycket av den här texten. Jesus har inte våra utseendefixerade glasögon på sig. Han ser rakt in i oss och då är det kanske på tiden att redan nu avväpna oss så fort det går. Med tanke på att jag är lite orolig för hur trångt det kommer att vara i himmelens vapenhus annars. Snubbla inte på avund, svartsjuka, snålhet, elakhet och annat elände. På återseende med ett leende!

PS. Idag på morgonen var jag hos doktorn. En trevlig herre som faktiskt var intresserad av att hjälpa sin patient. Det fanns något Jesuslikt över honom. Han hade ett sådant bemötande som fick mig att tro att han hade lämnat av sig mycket i sjukhusets vapenhus också. Det blev inte alls ett sådant möte som jag faktiskt hade oroat mig för. Helt otroligt, men jag gick glad därifrån.

Styrelsen som avgick medan allt pågick och som genom ett trick blev StyrÖLsen, hick, hick...

Jag vet inte hur ni fungerar, men när det gäller att föra protokoll, då vill jag göra det så fort som möjligt efter mötets avslutande. Jag är just hemkommen från styrelsemötet och sätter mig därför genast på plats och tar fram mina enkla anteckningar. Det är ju något som följer med uppdraget också att göra det noggrannt. Ni kanske tillhör den gruppen av människor som drar er för att åtaga er uppgiften att skriva protokoll? Ni kanske tillhör dem som tittar stint ner i bordet och inte vågar lyfta blicken förrän någon annan har åtagit sig uppgiften? Det är inte annorlunda med mig. Jag tycker det är en urtrist syssla. Det har jag alltid tyckt. Tills nu. Mitt liv har blivit förändrat. Det är egentligen inte protokollförandet i sig som är det tråkiga och att det innebär en massa jobb efteråt, utan det är helt och hållet avhängigt vilken styrelse det rör sig om.

Jag har fått förmånen att hamna i en styrelse som har sådana härligt inspirerande möten att jag längtar dit. Låt mig skriva protokoll, ropar hela mitt inre och ikväll var det alltså dags. Om det var något jag skulle vilja tillföra dagordningen, så var det att det borde vara tätare möten. Nu slumpade det sig så bra att det stod redan som en punkt på dagordningen. En dagordning som arbetas fram efter hand. Det finns någon slags ordning och oväntad seriositet i denna styrelse.

Sammankallande person hade gjort ett gott jobb tycker jag och styrelsen stod samlad, nästan trampandes i entrén på jobbet efter avslutad arbetsdag. Det låg så mycket inbakad längtan och förväntan i luften, så det kändes nästan befriande att komma ut i den mörka oktoberkvällen, fjärde måndagen i månaden. Förra mötet blev något försenat med anledning av ett skjortbyte, som för övrigt bloggaren och tillika protokollföraren är mycket nöjd med, och nu visade det sig att självaste ordföranden hade anledning att dra ut på mötesstarten. Hämta ut pengar, samtala med kollega från annan församling samt lämna in ett oräkneligt antal ljudböcker på biblioteket. Detta föranledde sammankallande att lägga in en protest mot detta försinkandet av mötet och det bifölls. Hon har dock en gång till godo att själv försinka oss på något sätt och det klubbades rakt av, utan några som helst protester.

Hem, ljuva hem utropade ordföranden i själva entrén i styrelselokalen, Bishops Arms, på Södra Kungsgatan sju i Gävle. Faktiskt så hade jag samma känsla. Äntligen. Jag tog dock inte av mig skorna och satte på mig mysbyxor. Däremot slog vi oss ner i de härliga skinnfåtöljerna. Vårt alldeles speciella styrelsehörn. Snabbt in med förtäringen. Raggmunk och fläsk. En Helsinge rököl var. Ölet kom först och vi höjde våra glas till en skål. Det vi inte visste då, men som vi vet nu, är att detta blev en helt underbart galen styrelsekväll.

Ja, om jag ska protokollföra direkt efter styrelsemötet, så skulle jag kunna vänta ett bra tag till. För detta möte kommer att sitta i väldigt levande länge till. Jag kommer bara att behöva se de övriga deltagarna på jobbet och komma på mig själv med att spontant börja fnissa. Nu är det inte nödvändigt att använda svordomar i protokollet. Men erkänn att det är en jädra skön känsla att vara så glad, nöjd, fnissig och skrattig åt en upplevelse, så att det sitter i kroppen flera dagar. Vad som än möter under dessa dagar, så går det ändå att frammana känslan av styrelsemötet.

Första punkten på dagordningen handlade om gruppens namn. Den hette, när vi gjorde entré i den, "Alla vi som gillar att sitta i solen och ta en kall öl". Men nu kändes det som ett helt malplacerat namn. Denna grupp finns på FB, alltså Facebook. Gruppnamnet passade hela styrelsen. Vi tyckte alla om att sitta i solen och ta en kall öl. Det kändes rätt då, mitt i sommaren. Men nu i slutet av oktober när vi knappast har sett en sol på en vecka så känns det lite begränsat. För vi gillar ju fortfarande en kall öl. Vi står fortfarande kvar som medlemmar i FB-gruppen, men vi känner att det blir ohanterligt att ha en styrelse på tre personer som ska ansvara för 23483 medlemmar. Tänk om alla de skulle vilja göra ett studiebesök på styrelsemötet på en och samma gång? Det skulle bli solförmörkelse och tomma ölfat på nolltid. Det skulle bli kravallstämning. Det vill vi inte veta av.

Vi har därför bildat en intern liten grupp som har fått namnet StyrÖLsen. Vi skålade för namnbytet med vårt Helsingeöl. Vi kände oss mycket nöjda och gick snabbt över till punkt två. Vi kan kalla det en slags mission. Vi vill försöka få Systembolaget i Gävle att ta hem Helsinge Rököl till sina hyllor. Att det inte redan är gjort är oförståeligt, men nu finns det i alla fall en styrÖLse som känner ansvar för invånarna i Gävle stad. Ansvaret att kontakta Systembolagets inköpare gavs till sammankallande tillika ordningsmannen i styrelsen. Punkt tre gällde frekvensen på träffarna för styrelsen. Vi var rörande eniga om att sex veckor som det nu blev från förra styrelsemötet kändes i längsta laget. Vi hade överlevt, det var ju tydligt, men det hade känts långt. Efter en gemensam titt i våra kalendrar, så såg vi att det är dock inte realistiskt alla gånger. Vi lovade varandra att göra ett försök att ha en frekvens med ett mellanrum på fem till sju veckor. Punkterna fyra, fem och sex rörde i ordning studiebesök, årsmöte och styrÖLseresa. Jag får säkert anledning att återkomma till det i kommande protokoll.

Styrelsen diskuterade också sponsring innan allt mynnade ut i övriga frågor som jag inte tycker är nödvändiga att protokollföra. Ytterligare två öl var beställdes in. En gemensam runda av det mörka ölet October Black. Som du förstår var ölet svart som en oktobernatt. Det kom från Sigtuna och det kändes helt rätt att lyfta ännu ett öl som är tillverkat inom Uppsala stifts gränser. Kvällen tillät en tredje runda och då blev det så att två tredjedelar av styrelsen höll kvar vid det mörka och beställde ett öl med namnet Närke. Jag vet inte om vi vid det här laget var mer fokuserade på att dricka öl än att ta reda på ölfakta. Men jag tippar på att det ölet kom från Närke. Borde faktiskt vara så.

Vad blev det då av den tredjedel av styrelsen som inte beställde mörkt öl? Gick hon hem? Nej då. En sådan här kväll går ingen hem. En sådan här kväll ropar bara stanna, stanna. Så hon beställde in ett ljust tjeckiskt öl som jag i protokollförandets stund inte kan stava till. Minns bara att det var Granat på slutet. Det var också gott, för givetvis smuttades det lite på kanten av varandras glas. Sista omgången öl var inga matöl konstaterade vi som värsta experter. Det var ett sådant där sitt-kvar-och-unna-dig-att-fnissa-öl. Då och då blev det några gapskratt för hur ska det kunna hålla sig på fnissnivå när en styrelsemedlem visar innehållet i den stora handväskan? Eller när en annan lyfter pekfingret på ett sätt som hon aldrig har gjort förut och i samma veva försöker säga Söderhamn. Svårstavat, men det lät som Schöööeham. Den tredje styrelsemedlemmen hade full koll på att människor känner varandra, men hade svårare att ta första smutten utan att fniss-sätta i halsen.

Det blev en underbar kväll som egentligen aldrig kan ta slut. Den kommer att finnas där länge och jag är helt övertygad om att det blir svårt att se varandra i ansiktet utan att tänka på den fnissiga hemresan på bussen. Vill du ha protokollförarens tre nyckelord för det sinnestillstånd som rådde när jag satte nyckeln i dörren? Genomglad, fnissig och lycklig. Kissnödig också, men det är tillåtet efter tre härliga ölsorter. Tre rätt av tre möjliga måste föras till kvällens protokoll. På återseende med ett decemberleende kära styrelsemedlemmar!

PS. Det verkar ju oseriöst att inte ha koll på alla ölsorter när jag nu sitter i en styrelse med det nyinvigda namnet StyrÖLsen. Så jag kompletterar bloggen med information om Närkeölet. Det kommer från Närke Kulturbryggeri som är ett litet microbryggeri beläget i Grenadjärstaden i Örebro. Bryggeriet startade i mars 2003 och sedan 2004 brygger de flera olika sorters smakrika öl, allt från ljus ale till svart porter. En av dessa har vi alltså lyft och tömt ikväll. Det gav mersmak.

Inte speciellt upplysande morgonmörkerblogg

Jag vet inte hur länge det kommer att hålla i sig att jag är uppe före tuppen och skriver. Tanken är att jag ska producera texter, som så småningom kan klassas som psalmer, men i brist på den produktionen, så kan jag utnyttja tiden till att blogga. Jag trivs att komma upp tidigt på morgonen när det fortfarande är tyst i huset. Problemet är väl egentligen bara att jag är kvällsmänniska och gillar att sitta uppe och kvällsmysa också. Du som är bra på matte, kommer snart på att det blir inte många timmars sömn. Som sagt, vi får se hur länge det håller i sig. Jag kan ligga till och njuta av att kudden känns som bäst, när det är dags att kliva upp också.

Nu är det måndag och första dagen på höstlovet. Jag vill önska alla skolelever ett härligt och avkopplande lov. Vi som har upplevt en vecka och vet hur lång den är, förstår ju att vi pratar inte om någon evig ledighet, utan bara sju dagars uppehåll från den vardagliga skollunken. Detta gäller enbart för eleverna. Lärarkåren har obligatorisk närvaro måndag-onsdag och om de mot förmodan vill ha ledigt, så gäller det att knäkrypa litegrann. Det är ingen självklarhet att få ledigt nämligen. Det kan ju finnas någon föreläsning som är av klass eller ett programarbetslagsmöte som inte får missas. Att det finns familjer som vill ha några dagar tillsammans eller några gamla föräldrar att besöka är inte av samma viktklass. Trist att lärare och musiker ska behöva vara så bundna av bestämda ledighetstider. Det kan ju faktiskt finnas andra tillfällen, då det finns behov av ledighet.

Hur som helst så hoppas jag att alla elever tar en välbehövlig paus i allt som händer i schemat och bara slappar. De lärare som har sett till att det ligger redovisningar, prov och inlämningar av arbeten efter lovet borde få böta till skolans allmänna trevnadskassa. Om det nu finns någon sådan. Annars kan de få böta till skolmaterialskassan. Där är det alltid pengabrist. För min egen del så ska jag bara försöka att jobba som vanligt på lovet, men göra allt vad som står i min makt till att hitta höstluckor. Om jag plockar bort allt som är nödvändigt att göra och låter bli att placera in onödiga saker däremellan, så ska det nog gå. Jag ska försöka hinna med att promenera med stavar den här veckan. Vet inte om jag vågar ge mig ut på joggingturer. Det är så mycket löv som ligger på marken nu. Blöta och därmed hala. Rask promenad med stavar får duga.

Med tanke på att jag är uppe så tidigt, så skulle det finnas en sådan höstlucka, som jag skulle kunna använda till stavgång. Det lockar inte. Om det överhuvudtaget går att se något alls i detta kompakta mörker, så är det att det är otroligt dimmigt. Det ligger som ett grått lock över hela Hille denna morgon. Jag är inte någon väderexpert, men jag har en känsla av att det kommer att hålla i sig hela dagen. När morgonen har bestämt sig för att bli så här grå och tung, så är det svårt för resten av dagen att göra något åt det. Det verkar precis som om vädret har läst almanackan och sett att vi nu har gått in i vintertid.

Jag hoppas att du som läser detta är klar över detta faktum att utemöblerna ska tillbaka på sin förvaringsplats och visaren på klockan ska dras tillbaka en timme. Låt dig inte luras av att du fick en extra timme igår, du kommer bittert att ångra dig om några veckor. Nu blir det mörkt tidigt, tidigt på kvällen. Du kommer inte komma hem från jobbet eller skolan i dagsljus. Nu är det oktober, november, december, januari, februari och nästan hela mars innan vi får sommartiden tillbaka i almanackan. Kanske vill inte april acceptera det heller och maj tvekar, så vi kommer kanske inte att få njuta av shorts och värme förrän i juni. Som tidigast.

Jag kan nästan höra någon där ute ropa GÅ OCH LÄGG DIG IGEN, om du ska sitta och vara en sådan dystergök. Förlåt. Det är måndag morgon. Mörkt, dimmigt och gråtungt. Det har smygit sig ända in i mig och jag tvingas möta alla dessa kalla fakta att bikinin kommer att ligga oanvänd i åtminstone sju månader. Om nu inte någon vänlig själ får för sig att bjuda med mig till Bali. Mitt svar är i så fall: JA! Men nu ska jag ta allt i rätt ordning och innan det kan bli något Bali, så måste jag nu göra mig iordning för att möta Sandviken. En annan del av världen. Inte direkt lika lockande som Bali, men a woman gotta do what a woman gotta do. Idag blir det alltså Sandviken. Om jag lever och har hälsan, så ska jag dit åtminstone den sjätte januari på det nya året. Då kommer VBK och spöar SAIK. Du som inte vet vad VBK är får det i hemläxa till nästa bloggning. På återseende med ett leende!

PS. Nej, förresten. Detta kan faktiskt vara en upplysningens blogg. Jag trotsar rubriken. Då ska jag genast tala om att VBK står för Vetlanda Bandyklubb. Den bästa i Sverige BTW. Nu blev dagen så mycket ljusare med en gång!

Svinotteblogg

Jag som har för vana att lägga ut alltför sena bloggar, chockar hela bloggvärlden med att lägga ut en blogg kvart över sex en lördagsmorgon. Jag går från ytterlighet till ytterlighet. Jag gjorde misstaget igårkväll att lägga mig med en psalmidé i huvudet. Nynnade mig till sömns, men har bearbetat den under hela natten. Tills jag vaknade okristligt tidigt i morse. Pang, sa det. Sedan var jag vaken, klarvaken. Jag låg och vände och vred på mig en stund. Försökte verkligen att somna om, men jag var tvungen att gå upp. Så påmindes jag om något som jag visste tidigare. Jag är kreativ i skrivandet på morgonen. Så nu ligger en text klar och jag är sååå nöjd. Dessutom har jag mycket kvar av dagen. Det är fortfarande okristligt tidigt för att vara en lördagsmorgon och jag kan nog inte vänta något livstecken från övriga gänget förrän tidigast om ett par timmar.

Mr T ska iväg och har repetition på förmiddagen, så jag tänker överraska honom med en frukost som skulle få de flesta hotellgäster att bli avundsjuka. Konstigt nog så känner jag mig pigg, trots att jag var uppe sent igårkväll. Jag var nämligen iväg på teckenspråkig gemenskapsträff på Olofsgården och kom inte hem förrän sent. Väl hemkommen är det svårt att koppla av direkt. Det behövs en stund för landning. Jag var för trött för bloggning men nu känns det däremot piggt i skallen. Det blev som vanligt en fin kväll på träffen med döva. Det kommer många och det känns gemytligt och härligt. Vi trotsade oktoberregnet och det påtagliga mörkret och tände ljus och hade det mysigt.

Just nu är det mörkt, mörkt, mörkt. När jag ändå är uppe, så ska jag ha koll på när dagsljuset återvänder. Om det nu går att prata om dagsljus. Jag tycker att dagarna når bara upp till en gråskala. Den blir aldrig särskilt ljus. Du tycker kanske det är märkligt att jag inte tar tillvara dagen och försöker sova ikapp litegrann. Jag tycker å andra sidan att det är just vad jag gör. Tar tillvara dagen. Jag har längtat efter att få blogga lite mer frekvent och blir triggad av att höra bloggläsare efterfråga nya bloggar med orden: Nu var det längesedan du bloggade. Då märker jag att det finns några därute som kollar och jag blir lycklig.

Idag ska jag ta tillvara dagen. Jag ska lösa melodikrysset i vanlig ordning mellan tio och elva. I sällskap med en stor kopp nybryggt kaffe. Jag ska sätta mig lite titt som tätt och skriva. Om det blir blogg eller något annat har jag inte spikat. Emellan varven, då lusten sätter in, så ska jag städa. Det har gått långt när den sysslan är något som jag längtar efter. Jag vet att många kommer att säga att när jag är klar får jag gärna komma hem till dem. Jag längtar inte sååå mycket. Jag längtar bara att få känna att hela huset är genomgånget. Bädda rent i sängar, damma, piska kuddar och skaka filtar, torka golv, duscha växter, sätta in fräscha blommor, tända ljus och bara känna hur rent det luktar.

Jag har dagen på mig. Mr T jobbar i stort sett hela dagen. Det är en pensionärskonsert i eftermiddag. Det är roligt det här med musik. Det brukar vara intressant att höra vilken musikstil som en person gillar. Mr T gillar Beatles och Frank Sinatra. Till exempel. Han gillar så mycket mer. Jag är svag för Tomas Ledin, det vet du sedan tidigare, men givetvis så gillar jag så mycket mer. Vi känner varandras musikstilar Mr T och jag. Vi har en speciell platta tillsammans och det är med Chicago. Helt underbar! Precis som Mr T. Nu har vi kommit så pass långt att vi är inne på vad vi inte gillar. Dansband har vi konstaterat sedan tidigare. Vi tittar alltså inte på Dansbandskampen. Jag skulle kunna göra det för att jag tycker att Peter Settmann är gullig, men vill ju inte sitta och kräkas under tiden.

Mr T avslöjade ännu ett skräckmusikstycke idag på morgonen. Jag har fått tillåtelse av honom att bloggpublicera det. Det är Blommornas vals ur Peter Tjajkovskij's Nötknäpparen. Ett sådant typiskt stycke som får publiken i extas och som är det perfekta extranumret. Inte för Mr T. Han får kalla kårar. Jag bad honom om en förklaring och efter den förstår jag honom. Blommornas vals är alltså ett vanligt stycke för symfonisk orkester. Det kan tas fram i tid och otid. Ett säkert kort. Ungefär som att bjuda på glass och godis på barnkalas. De flesta gillar det.

Mr T:s problem är att det kommer en ny dirigent varje gång med sin alldeles speciella uppfattning om hur stycket ska framföras. De har var och en det alldeles optimala konstnärliga utförandet, på ett stycke som alla musikerna kan slänga fram i sömnen. Jag tror att Mr T eftersträvar lite mer utmaning än att tillgodose en dirigents utsvävningar på blomsterängen i valstakt. Måtte inte detta bli ett extranummer på dagens pensionärskonsert. Vill ha hem Mr T på gott humör och fira ledigheten med ett eller två glas rött ikväll. Snart höstlov, vilket två av familjens medlemmar kommer att påtagligt känna av. Dottern och Mr T ska höstlova sig för fullt till veckan. Själv ska jag använda mina lovdagar till att rätta prov som eleverna gjorde igår samt rätta arbeten som är inlämnade. Ska försöka hitta någon liten höstlucka att njuta på. Nu ska jag först och främst ta tillvara dagen. På återseende med ett leende!

PS. Försök att hålla sams idag. Det är FN-dag och allmän flaggdag. Flaggan kommer att få vaja i gråtrist regnväder. Det är mitt vädertips för dagen. I alla fall i Hille.

Ska försöka göra som Pippi - ligga med fötterna på huvudkudden då och då

Jag använde söndagen till att hjälpa trädgården att komma till ro. Jag saknar sommaren och de härliga trädgårdsdagarna, men jag finner också en vila i att låta trädgården få vila. Inget gräs ska klippas, inget ogräs ska dras, inga vissna blommor att plocka av och så vidare. Visst, det kan komma en massa snö, men just nu är det vila. Det blev också en markering från min sida till mig själv att försök att ta lärdom av trädgården och naturen. Försök att städa undan behjälpligt men gå sedan ner i varv. Jag behöver det. Vi behöver nog det lite till mans. Lättare sagt än gjort.

Igår var jag på bussresa till stiftsgården i Undersvik. Det är enda gången på året som jag tolkar eller inte tolkar dragspelsmusik. Dagen i Undersvik brukar avslutas med en liten andakt i kyrkan och då kommer det en präst dit som spelar dragspel. Alltså den andakten är inte förberedd för döva. Det blir en sådan där hoppa-in-och-gör-det-bästa-av-situationen-andakt och jag gillar inte det så jättemycket. För att vara riktigt ärlig, så avskyr jag det. Jag ska inte sitta och bloggklaga, utan bättre att göra något åt det. Men så fort vi sätter och i bussen och far därifrån, så är det något annat som pockar på. Nästa år när vi bestämmer oss för att åka till Undersvik på handarbetsdagar, då är tankarna på dragspel och förvirrad präst som bortblåsta. Nästa år har jag totalt glömt bort att prästens fru tyckte om att åka och lyssna på en annan präst som predikade så bra. Ja, det gick nästan att tro att hon hade blivit lite betuttad i honom, så bra pratade han. Han talade en gång om en groda, men hur den historien gick ihop kom inte vår andaktspräst ihåg och tur var väl det. Det var tillräckligt svårt att tolka som det var.

Det blev en mycket fin dag. Det snöade på vägen dit och när vi kom in i Hälsingland låg snön kvar i dikena, på åkrarna och i träden. Solen lyste på snön och de guldfärgade löven. Hösten har sina ljusa och vackra sidor också. I Undersvik var det en handverksutställning för femtiofemte året. Jag och den döva gruppen har varit med i två av dessa femtiofem åren. En underbart god lunch och därefter andakt som sagt, innan vi for söderut för ett snabbt stopp vid Garntjänst i Kilafors.

Jag hade full koll på vad jag skulle ha vid Garntjänst. Sedan jag var liten har jag önskat mig en Pippi-tröja. Eller en fiskartröja som de också kallas. Beige botten med blå och röda ränder. Jag har haft svårt att hitta mönster i vuxenstorlekar och tänkte att jag köper för barn och förstorar. För en sådan tröja vill jag ha. Ännu en av mina drömmar i livet. Vilka är dina? Sådan lycka att hitta vuxenmönster både i ullgarn och i bomullsgarn. Eftersom jag vill ha den på sommaren så valde jag bomullsgarn. Extrapris på alla nystan och stickor har jag hemma. Gissa om det strålade förnöjsamhet om mig när jag satte mig i bussen igen. Dagens fynd och en av livets önskningar fanns i påsen.

Kände mig något mörbultad i morse när jag klev ur sängen. En hel dags tolkande och dessutom bussresa sätter sig i nacke och speciellt i höger arm. På programmet stod det morgonmässa och personalmöte i Mariakyrkan i Sätra. Ute var det soligt och superkallt, men dagen kunde inte ha börjat bättre än med den fantastiskt fina mässan i kyrkan. Jag fick fylla på ny kraft. Fick ner puls och andning och dessutom så kände jag att Gud satt precis vid mig och jag upplevde honom som mycket nöjd också. När jag kom tillbaka till jobbet så kom den här underbara känslan av att komma hem. Är jag borta några dagar, så märks det på mig. Jag har saknat alla människor på jobbet. Dessa underbara pärlor.

Det har varit en intensiv arbetsdag däremot och nu sprider sig trötthet genom huvud och kropp. Jag har mellan varven försökt att förbereda mig inför den begravning som jag ska tolka imorgon. Jag har även gluttat på innehållet i den veckomässa som följer direkt efter begravningen. Även den teckentolkad. Detta är inte ett optimalt läge att gå från tolkning till tolkning. Speciellt inte när jag känner att gårdagen fortfarande sitter i tolkarmarna och tolknacken. Den här veckan är inte i fas med höstträdgården. Den är som den mest speedade sommardagen, då det ska bakas blåbärspajer, syltas, badas, grillas, klippas gräsmattor, promenera, läsa bästa sommardeckaren... Kära bloggare, nu är det höst. Varva ner för tusan. På återseende med ett leende!

PS. Vill bara göra en bloggkorrigering. En speedad sommardag behöver egentligen inte vara så speedad. Den kan börja tidigt. Till skillnad från nu så är det nästan aldrig mörkt. Så en tidig morgonpromenad, hem och baka blåbärspaj, koka en sylt, åk och solbada, läs sommardeckaren på stranden. Hem och klipp gräsmattan och avnjut en härlig köttbit i sommarkvällen. Du hinner även med ett glas vin. Inte jäktigt alls. Bara underbart.

PS som i psalm

Det är söndag kväll och jag sitter och summerar ihop en massa upplevelser. Det är inte varje vecka som jag går i kloster, men det har jag gjort under denna vecka och då skadar det inte att summera ihop funderingarna, innan en ny vecka tar sin början. Det låter så drastiskt att gå i kloster. Att lämna världen och bo tillsammans med likasinnade av sitt eget kön och ingå i en mängd löften. Det är säkerligen inget lätt beslut. Jag vet inte om det alltid är en kallelse som gör att en del kvinnor blir nunnor. Kanske är det levnadsförhållanden också. Jag säger inte helt frankt att mitt liv är någon slags normalmall på hur ett kvinnoliv ska se ut, men jag måste ändå få säga att nunnelivet är inget för mig. Jag förstår egentligen inte hela konceptet. Det där beror helt och hållet på okunskap. Får jag sitta ner med en nunna i en månad eller så, kanske jag börjar få en hint om vad som drar.

Så för min del gällde det alltså inte att ta in i kloster på riktigt. Nej, jag har min familj kvar. Gud ske lov. Mr T och två fantastiska ungdomar. Jag skulle inte för mitt liv frivilligt ge upp dem. Så för min del var det så enkelt att nunneklostret skulle få stå för den inkvartering som behövdes för den psalmskola som jag har varit på. Jag tog tåget ner till Stockholms Central och där mötte jag några utav deltagarna som kom från andra håll i landet. Vi tog pendeltåget ut till Mörby Centrum, men därifrån fick det bli en taxi ut till Djursholm. Nunneklostret ligger mitt i det fashionabla villaområdet. Det finns ju villaområden här i Gävle också, så jag vet inte vad jag ska använda för uttryck för att göra villaområdet i Djursholm rättvisa. Att jämföra det med Villastaden i Gävle, skulle ju verka som att jämföra semesterbyn i Virserum med Solliden på Öland.

Min första tanke när taxin svängde förbi det ena huset efter det andra var, att finns det verkligen sådant här i Sverige? Sådana kåkar som jag inte vilar ögonen på dagligen precis. Den ena kåken vackrare än den andra. När jag såg en villa som jag tyckte var pampig och vacker, så i nästa ögonblick så kom det en som var ännu pampigare och vackrare. Sådana intryck kan bli för mycket. Det är också märkligt hur ögat vänjer sig. Om det så dök upp en villa av normal Gävle-storlek, då blev den plötsligt pluttig i sammanhanget. Jag tog till ett alldeles utmärkt knep. Städknepet. Usch och fy för så stora hus. Men den krassa sanningen är väl att har de råd att bo där, så har de säkert råd att betala städhjälp också. Det blev alltså ingen långvarig tröst för min växande avundsjuka. Men nej, jag tog ett krafttag mot mig själv och när jag återvände till Gävle, så var jag helt övertygad om att ett parhus vid kanten av blåbärsskogen i Hille, det är min plats på jorden. Visst saknar jag en sjö, men jag behöver inte ha det som i Djursholm. Får jag möjlighet att bo vid vatten någon gång, så räcker det med en skrivarlya.

Så, låt oss strunta i överflödsvillorna i Djursholm för en stund. Jag hade egentligen inte tänkt blogga om dem alls. Det var bara svårt att låta det första intrycket för dagarna låta vara oskrivet. När vi kom fram till nunneklostret, så möttes vi av en av systrarna som hänvisade oss till våra rum. Det var snart dags för lunch och det luktade förföriskt gott från matsalen. Det var något som imponerade på mig under dagarna. Deras matlagningskonst. Det märktes att allt togs till vara. Rester kunde återkomma, men på ett mycket raffinerat sätt. Att sätta sig till bords i matsalen med vita dukar och brutna servetter var en fröjd varje gång. Jag saknade egentligen inget annat än havregrynsgröten till frukosten. Nunnorna serverade enbart fil. Det är sådana svårigheter som jag lätt överlever.

Vad är nu det här med psalmskola? När jag möter någon och berättar om det, så frågar nästan var och varannan: Psalmskola? Sa du psalmskola? Vad är det? Ja, vad är egentligen en psalmskola? Jag tror att jag har bloggberättat det tidigare att jag fick ett stipendium före jul förra året. Jag hade skickat in tio texter för bedömning och ansökt om stipendium. Det föll sig så bra ut att jag fick stipendiet. Det gjorde mig superglad. Ett litet, men oj så viktigt, tecken på att jag är på rätt väg. Det har väl knappast undgått någon att jag älskar att skriva. Dikter, blogg och andra skrivelser är en sak. Det här med psalmskrivande är en ganska ny gren på skrivarträdet. En gren som jag är glad har fått lite extra växtkraft på många olika sätt.

För det första var det otroligt stimulerande med ett stipendium. Detta hör inte till min vardag, så ett sådant besked kan jag leva på länge. Sedan är Mr T min största supporter och har sin egen interna fanclub som stöttar och uppmuntrar. Jag har dessutom fått upptäcka en kompositör av rang i min närmaste arbetskrets, så du ser hur pusselbitarna faller på plats. Att skriva text är en sak. Det är bara att rada upp bokstäver efter varandra, alltså i den ordning som mitt hjärta och hjärna sätter dem samman. Att därefter får musik till är så ljuvligt att det går inte att beskriva. Du får gärna försöka. Jag går bet. Då kommer inga ord. Då kommer bara tårar. Jag måste komma ihåg pappersnäsdukar nästa gång... Antecknar detta på minneslappen.

Så fick jag meddelande om att jag har blivit antagen till en psalmskola på 2,5 år. Vi är fjorton elever från olika platser i Sverige. Jag fick återigen skicka in texter och så kom beskedet: Du har fått en plats! Helt plötsligt förvandlades flödet från något då-och-då-pysslande till att bli något organiserat och påpushande. Det är bra! Jag behöver det! Nu har jag varit på första träffen. Det var helt underbart. Jag träffade de andra deltagarna som var och en tillförde så mycket ny rikedom i mitt liv. Alltihop är en förmån. Att få vistas i en miljö som är tänkt att ge utrymme för skapande och kreativitet och dessutom få höja nivån med hjälp av litteraturvetare, teologer, musiker, kunskap om copyright och med intressanta föreläsare som triggar igång idéer. Det är guld värt.

Jag börjar på ny rad och nytt stycke. Jag kan inte använda ordet underbart för beskrivningen av känslan att sitta med sin text vid opponeringen. De ord som jag har nedtecknat, som skulle genomskådas i ett ljus av trokéer och jamber och som skulle nagelfaras med teologi och andra funderingar. Jag var helt enkelt skitnervös och orolig. Allt annat vore att ljuga och det ska jag inte göra i den här bloggen. Jag kände mig som förflyttad till högskolan och historiastudierna. Jag hade ingen uppsats att försvara, men en psalmtext. Hjärtat vill ju helst säga: rör inte min text. Men samtidigt är det ytterst intressant att få andras ögon och tankar på den. Jag är överväldigad av allt beröm och alla vackra ord. Det kändes nästan lite pinsamt ett tag, men jag beslutade mig för att njuta av den behagliga duschningen av uppmuntran. Vi alla som lever, vet ju att det kan komma en hink skit farandes från ingenstans nästa sekund. Ska det skitas ner, kan jag ju åtminstone få känna mig ren och fräsch sekunderna före.

Jag firade med två glas rött, lite ost, kex och frukt efteråt när vi samlades efter en dag full av textanalyser. På tåget hem skrev jag en ny psalm. Det bara rann till och jag har bestämt mig för att inte säga: det gör jag sen. För det första så vet jag inte om det kommer något sen och för det andra så kanske det är viktiga ord som rinner till och som rinner någon annanstans om jag inte fångar upp dem med penna och papper. Det kändes gott och inte alls tungt att ha en ny text med sig när jag klev av tåget i Gävle. Inte ens ösregnet kunde släcka min glädjeeld!

Idag har vi hjälpt trädgården att finna lite vila inför hösten och vintern som verkar vara i antågande. Krattat lite löv, satt ljung i krukor, sparat rosor för övervintring i jorden, satt ner kärleksört med rötter. Plockat undan och gjort höststädning på altanen. Fram med ljuslyktor på trappen och utanför vardagsrumsfönstret på altanen. Jag ska göra allt vad som står i min makt att överleva höstmörkret. Tända ljus är ett bra knep. Att skriva om eländet är ett annat. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Lukas namnsdag och jag kastas tillbaka till sommaren och konfirmationslägret då min undervisningsgrupp hette Lukas. Inte på grund av Emils häst, utan med anledning av läkaren Lukas, som skrev Lukasevangeliet i Nya testamentet i Bibeln. Saknar konfatiden, ledarna och ungdomarna. Det är ytterligare en förmån i livet att få vara med på konfaläger. Både sitt eget och andras! Sedan kan jag också bli lite avundsjuk på herrar som Lukas som fick vara med och skriva en sådan bestseller. Tänk att vara psalmförfattare på den tiden! Tjosan!

Klack i taket och tack för dagens gudstjänst!

På tacksägelsedagen för ett år sedan var jag uppe på Hille klack och hoppade på rullstensåsen. Det har jag inte gjort på ett helt år nu. Det går tydligen lära gamla hundar att sitta. Eller så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag vet egentligen inte vad jag tänkte på. Det mest troliga är väl att jag inte tänkte alls. Jag förflyttade mig helt enkelt i minnet till barndomen och då SKA det hoppas på stenar. Jag kunde väl inte för mitt liv tro att en liten rackarssten skulle vicka. Efter ett år är inte foten bra och jag tänker på Hille klack lite då och då. En rullstensås som är avlagrade stenar från inlandsisens tid, borde väl ha format till sig på ungefär 20 000 år. Kom inte klaga på mig om jag inte är färdigformad efter fyrtiofyra år. Om jag någon gång vickar till mig och kommer i rullning, så akta dig för att klaga. Jag kommer bara att hänvisa till rullstensåsen. Får den röra sig utanför tillrättalagd plats, så gör jag det också! En och annan ledbandsskada kan bli att räkna med alltså. Även i framtiden.

Tacksägelsedagen i fjol var den tolfte oktober, så det riktiga ledbandsjubileumet är alltså inte förrän imorgon. Idag är det den elfte oktober och jag har varit på gudstjänst i kyrkan och om jag tidigare har bloggat negativt om längd och utformning, så får ni radera detta i era minnen nu. För här kommer en bloggrecension som är överväldigad av positivism. Den kom igång lite sent, så vi satt och funderade på hur detta skulle gå. Någon gång sju-åtta minuter över elva gick klockringningen igång och då var jag på snäppen att sätta igång med: De bara förbereder sig, men det gjorde jag alltså inte. Processionen in i kyrkan såg mäktig och ganska proper ut. Det var gudstjänstansvariga, barnkören, vuxenkören, präster, diakoner och så de fyra gästerna från Zimbabwe.

Det är verkligen kors i taket, men gudstjänsten var slut strax efter klockan tolv och var alltså max en timme lång. Innehållet var bra helt igenom. Eller varför använder jag bara ordet bra? Det var välsignat och härligt! Längesedan jag upplevde något sådant i kyrkan. Kan faktiskt inte komma på när jag gjorde det, så det har kanske inte hänt förut? Visst borde jag komma ihåg när en gudstjänst välsignar mig? När jag känner mig så där totalt genomspolad, påfylld och fräsch som en människa blir som tar emot förlåtelse, tar del av predikan och går ut i den helige Andes kraft. Att det regnade ute gjorde ingenting. Det tog jag som en gåva från Gud. Ett regnväder skulle hålla mig borta från eskapader på Hille klack.

Jag vill ge en stor applåd och hyllning till alla medverkande. Det var en underbar gudstjänst. Ett fantastiskt upplägg. De som säger att det måste vara på precis ett bestämt sätt kan väl sitta kvar en halvtimme till och bara sitta och stirra rakt fram. För det är ju det vi gör resten av tiden i vanliga fall. Jag känner mig förlåten. Jag känner mig välsignad. Jag har fått ta emot Jesus Kristus genom bibelordet och i nattvarden. Jag är laddad för att gå ut och fortsätta tjäna. Dessutom mycket lycklig och genomglad. Är inte det gott nog? Kycklingsalladen vid kyrklunchen smakade superbt.

För två år sedan kånkade jag hem, eller nu ljuger jag lite faktiskt. Jag börjar om. För två år sedan på tacksägelsedagen köpte jag en stor pumpa på auktionen på kyrkkaffet, som min kära kollega fick kånka hem till min dörr. Jag vet inte vart jag skulle eftersom hon fick det tunga uppdraget. I år kånkade jag inte hem någon pumpa men å andra sidan gick jag inte tomhänt. Jag fick dessutom skjuts av den pumpkånkande kollegan. I år bar jag hem en overhead. Lånar den över natten för att dottern håller som bäst på att dekorera sitt rum med en målad bild på Michael Jackson. Vem annars? Full storlek. Mycket läckert. Väggarna blir röda. The King of Pop blir svart. Lite mörkare golv och så en skjutdörrsgarderob, som kommer att bli det rummets stora lycka.

Jag ska nog göra slag i saken och publicera denna blogg nu på stört och gå ner och titta hur det går för henne, där hon sitter och pillar med en liten pensel för att åstadkomma konstverket. Envis som sin mor. Jag ska be henne ta en paus och göra mig sällskap framför TV:n och se ett program som jag aldrig skulle kunna lura Mr T att se. En timme framöver är det tjejerna som intar TV-soffan och vilar ögonen. Vi är redan på det klara med vilka som ska plockas bort och vilka som ska få vara kvar. Vi har tre givna. I det onödiga, men ack så avkopplande programmet Ensam mamma söker. Det behövs absolut ingen ansträngning alls av hjärnan när vi tittar på ett sådant program. På återseende med ett leende!

PS. Vet inte att det har stått still någon gång när jag ska skriva mitt PS. Har faktiskt inte en aning om vad jag ska kunna tillägga som kan tillföra bloggen något av värde. Jarl har namnsdag, men hur viktigt är det att veta. Den enda jag kommer på är Jarl Kulle, men han är ju död och så förresten Birger Jarl och han är också död. Förresten så räknas väl inte namnsdag på efternamn? Eller vad tycker du? Men om det nu är någon bloggläsare som lystrar till Jarl och som är i levande livet, så ska du givetvis få ett grattis!

Årets häftigaste konsertupplevelse!

Om några minuter slår klockan över till midnatt. Jag tror att flertalet bloggar på sistone har börjat med någon slags tidsangivelse. Mest har jag gnällt på hur sent jag startar upp bloggar och hur trött jag är när jag gör det. Det jag inte vill, det gör jag. I alla fall när det gäller bloggning. Det borde finnas någon lite minisyndabekännelse för bloggare. Det går inte att undvika att skriva om fotboll den här kvällen när Sverige har förlorat mot Danmark med ett ynka mål. Danskarna håller väl som bäst på att fira med Gammeldansk och smörrebröd och tutningar utanför Amalienborg. Det är snörpligt det vi upplever nu. Det har varit uppsjåsat och jag vet inte om jag har hört någon fotbollsinsatt i medierna prata om förlust.

Ett mål och nu står vårt hopp till att vinna över Albanien och så långt tror jag det är möjligt. De räcker inte med det. Vi, alltså svenska landslaget, måste sedan förlita sig på att Malta tar poäng mot Malta. Det är där jag tror vi får problem. Portugal kommer att vinna. Men ett litet, litet, pyttelitet hopp återstår. Det gör det tills någon har bevisat motsatsen. En sådan här liten förebyggande tanke är att det blir nog inte något VM i fotboll för Sverige nästa år. Du har kanske inte bokat några biljetter till Sydafrika. I alla fall kanske inte för att se Sverige ta VM-guld. Vi får vänta fram till onsdag för att se hur det går. Sverige-Albanien på Råsunda. Portugal-Malta. Det gäller bara någon enstaka poäng.

Just nu känns det lite tomt och ödsligt, som om luften har gått ur oss. Vi kommer säkert att repa mod, men låt oss fotbollsintresserade få sörja lite först. Det är oktobermörkt ute. Inte så märkligt nu när klockan är över midnatt. Idag har ändå solen skinit och jag passade på att hänga tvätt ute. Jag gillar att dra ut på sommarkänslan även om tvätten nu mer frystorkas än soltorkas. Jag vet inte om jag ska avslöja detta, men jag hängde faktiskt tvätten i shorts. Det är min lilla protest mot höstens och vinterns intågande. Jag vill leva i sommarens famn. Glöm inte bort hur underbart det är med sommar. Havet som får omsluta din kropp. Solen som värmer din hud. Enkelheten att mötas och bjuda på förtäring. Fåglarna som flyger in och ut ur holkarna. Smultronen i diket. Blommorna som slår ut. Inget är så levande som under sommaren. Eller för att uttrycka hur jag känner det. Jag är aldrig så levande som på sommaren.

Igår hade min mamma namnsdag. Inger. Eftersom det ligger femtio mil mellan mitt köksbord och hennes, så skickade jag blommor. En vacker bukett i höstfärger. Det rimmar illa med min längtan efter sommaren, men det blev så. Hon behöver en liten bukett, helt klart. Hon opererade sin hand häromdagen, så det blev en kombinationsbukett. Grattis på namnsdagen älskade mamma och krya på dig. Det är trist att veta att den här handoperationen är det lilla i sammanhanget. Du har mycket som finns på operationslistan och det är inte roligt. Det är tunga femtio mil nu.

Så har begravningen varit i Åseda för mammas moster Alva. Alva som skulle ha fyllt 100 år i november. Alva som levde med ett helt klart huvud nästan intill slutet. Det var en kort tid som tankarna och minnet svek henne och då tog vår Herre saken i sin hand och hämtade hem henne. Vi som är kvar i jordelivet har många minnen och tankar om Alva. Jag tänker speciellt på hennes brevavslutningar. Hon skrev alltid frid och så sitt namn. Inte varma hälsningar. Inte med vänliga hälsningar eller kram. Utan frid. Alva visste vad som behövdes och vad som höll i längden. Frid. Återigen, det låg femtio mil mellan mig och begravningen. Det är återigen tunga mil.

Nu är det väl dags för att återknyta till dagens bloggrubrik om årets häftigaste konsertupplevelse. Annars är det risk för att det blir problem med falsk varudeklarering. Skriva en tilldragande rubrik och sedan skriva om fotbollsförluster, operation och begravning. Oförskämt nästan. Så låt mig därför berätta om igår, eller i skrivandets stund, i förrgår eftersom det nu har slagit om till nytt dygn. I fredags kväll hade jag förmånen att tillsammans med en kollega följa med fyra zimbabwier till konserthuset här i Gävle. Det är inte varje dag det händer, så det måste få lite bloggutrymme. De fyra zimbabwierna kom från vår församlings vänförsamling i Manama i Zimbabwe. De gästar Sverige och Gävle i cirka två veckor och i fredags var det alltså dags för ett konserthusbesök. Vi satt på trettonde raden på parkett och hade fantastiskt bra utsikt över hela scenen.

Konsertsalen var välfylld och det låg förväntan i luften. Undrar om det inte var så att jag spetsade öronen lite extra för att dels lyssna som jag brukar göra, men dels också för att försöka ta till mig konserten med Zimbabwe-vibbar. Jag behövde inte anstränga mig så länge. En av männen gav mig ett bländande leende som totalt strålade förväntan. Så släcktes ljuset i salen och strålkastarna drogs på mot scenen. Första stycket var nyskrivet och skulle uruppföras i Gävle denna kväll. Ett sådant där stycke som jag inte skulle springa ihjäl mig för att få höra, utan nästan tvärtom. Det var extremt svårlyssnat och jag vet inte om det berodde på min gästvänlighet. Min vilja att det skulle passa vännerna från Zimbabwe. Stycket heter Waves, sa jag till mannen bredvid mig och han log återigen och sa: Interesting. Jag vet sedan tidigare att det är ett ord som de använder för något som är lite märkligt och udda och jag kunde nästan inte hindra mitt förlösande gapskratt. Jag höll nämligen med till etthundra procent. Interesting.

Innan paus var det ett pianostycke med en kvinnlig solist. Hon kom in på scenen iförd en cerise sparkdräkt i något slags glansigt tyg och med en frisyr som skulle ha passat i vilken popgrupp som helst. På 1980-talet. Hon hamrade på rejält utan noter och gjorde verkligen sitt jobb. Jag hade ändå svårt att ta henne till mitt hjärta. Det fanns en liten mur mellan henne och publiken. Jag tror att den muren kallas fisförnämlighet.

I pausen utbytte vi lite tankar om Sverige och Zimbabwe. Vi tror fel om vi tror att vi svenskar enbart ska lära dem. De har så mycket att säga oss, så vi borde stanna tiden och stanna upp och ta till oss. Ibland tror jag att de är gudasända för att förmedla något alldeles dyrbart och speciellt.

Efter paus var det dags för kvällens mastodontstycke. Den nya världen av Dvorak. Då behövdes inga förklaringar. Vi möttes utan talat språk och lät tonerna förena oss. Det blev en fantastisk upplevelse och jag kommer inte att höra den någon mer gång i livet utan att tänka på fyra zimbabwiska vänner. Efter sista tonen var publiken lyrisk. En efter en reste sig och då kommer en helt underbar fråga ifrån representanten från zimbabwe: What are they looking for? Jag antar att de tyckte att det var märkligt att helt plötsligt skulle det vara stående ovationer. De som tyckte att det var resursslöseri med en hel orkester på scenen och ingen som uppmanade publiken att dansa. De funderade också varför orkestern skulle sitta hela tiden. Svårt att jamma då. För övrigt var de fascinerade över att musikerna följde minsta lilla vink som dirigenten gjorde. Ja, det är fascinerande, men med lite inside-information så vet jag att ibland är det totalt omöjligt att följa dirigenten om det är ett stycke som ska spelas för betalande publik. Då gäller det att hålla god min och spela ihop sig än mer med kollegorna. Det kan också vara en häftig konsertupplevelse, för musikerna i alla fall. Vi i publiken är säkert lyckligt ovetandes. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Harry och Harriet haft namnsdag. Låter som en alldeles utmärkt filmtitel. Harry och Harriet. Om det mot förmodan är någon filmproducent som läser min blogg, så varsågod. Ta den! Jag tänker inte köra copyright på det. Jag har fullt upp att göra sådant med mina sångtexter nu. Det får bli en annan blogg.

Så synd!

Glöm klockan. Det har jag gjort och lägger därför upp en blogg tjugo minuter före midnatt. Jag vet att jag kommer att skälla på mig själv imorgon bitti. Det problemet får jag ta då. Måste bara få ösa ur min glädjekälla, linedance. Jag har varit på ett träningspass ikväll. Nästa vecka är jag i Stockholm och kan inte gå. Det är jag ledsen för redan. Ikväll, timmarna före dansen, så kändes det som om kroppen inte ville. Egentligen inte huvudet heller. Om jag visste att jag skulle ha tendens till att vara lat, så skulle jag kunnat ha misstänkt att latmasken kommit krypande. Så var inte fallet, i alla fall inte denna gång. Genuin svensk trötthet. Om det är mörkret, hösten, anhopning av jobb och andra aktiviteter som gjort gemensam sak mot mig vet jag inte. Jag vet att jag var rejält trött. Till och med så att jag började fundera i de helt oväntade banorna. Jag struntar i dansen ikväll.

Jag är envis. Så till den milda grad. Det visste du kanske inte om mig. Det är därför som jag är där jag är idag. Den har burit över mycket. Inte tagit över, men hjälpt till. Så tidigare ikväll slog den till med full styrka. Det gick stora alarmerande röda lampor upp till aktiveringskontoret i hjärnan. Så jag kom iväg på dansen och den var precis så välgörande som jag visste att den skulle vara. Det är en plats för skratt. En plats där den enda fokuseringen ligger på att inte rasa rakt in i någon person till höger, till vänster, framför eller bakom. Alltså, det enda som är möjligt att tänka på är att fokusera på steg. Än bättre är det att komma till den nivå då det bara är att flyta med i musiken och riktigt känna pulsen på dansgolvet. Jag älskar de minuterna av lycka.

Samtidigt är det riktigt roligt att göra några ordentliga snurrar och märka att det gör inte grannen. Det blir ett gott skratt och så några sekunders återhämtning för att se vad resten av dansgolvet håller på med. Detta är min meditation. Jag tömmer skallen och fyller på med livsglädje. Jag tar också för mig av något som var begränsat i min barndom och ungdom. Trots att jag inte är så gammal, så hade föreställningen om att dans skulle vara syndigt dröjt sig kvar. Faran för medborgarnas sedlighet och moral var stor när folkparksbesöken ökade. Kyrkan och frikyrkan slog vakt om det som var rätt och riktigt och fördömde dansen. Den hörde dansbanorna till och de som ägnade sig åt sådant var syndiga.

Alltså var dans inte vanligt förekommande i min ungdom. Jag gick på klassfester och så småningom också skoldanser. Jag var nog iväg på ett och annat danshak också och min gymnasietid var under samma era som Rockparty drog igång sin verksamhet. Den lilla grupp som så småningom utvecklade sig till Hultsfredsfestivalen. Så dansade vi ju folkdans och sällskapsdans på gympalektionerna ibland. Jag kände mig aldrig speciellt syndig efter just de lektionerna. Då var det nog mer synd att tackla någon rejält på innebandyplanen eller att bilda en ovanligt hårdhänt mur i handbollen. I basketen straffades de syndiga takterna med foul.

Nu är jag vuxen och har kommit till ett eget ställningstagande. Snacket om synd biter inte på mig längre. Jag är skapad med en kropp. En kropp som mår bra av att röra sig. Utan rörelse så förtvinar musklerna. Att röra sig är som själens sång. Det som var så kategoriskt bestämt i min barndom och ungdom har ruckat på sig. Dansen har till och med kommit in i kyrkorna. Eller rättare sagt så har den kommit tillbaka. Är det någonstans som de dansar så är det i Bibeln. Att använda sin kropp i ära till Gud. Det handlar mer om i vilket syfte dansen görs. Men så är det med hela livet. I vilket syfte gör vi saker och ting? Vems ärenden går vi? Guds, vår egen kropps eller någon annans?

Jag kan väl inte direkt säga att jag dansar linedance till Guds ära, men att sköta om sin kropp som är en gåva från Gud, kan indirekt ses som ett tack tillbaka. Linedance ger motion vilket är bra. Men den uträttar också rensning på sådant som jag har lagt på mig och som jag egentligen vill bli kvitt. Den ger mig också glädjepåfyllning. Det har varit välgörande på många sätt. Jag är inte på något vis bitter på min barndom. Den har varit helt underbar. Jag har dock inte fört vidare hembygdens tankar om dans. Det behövdes bara att jag och Mr T fick egna barn och se deras reaktion på musik. Det behövdes bara lite rytm så guppade den lilla blöjbaken. På knubbiga ben togs de första dansstegen. Varför ska detta så naturligt inneboende några år senare tas bort?

Det har varit livgivande i mötet med fyra zimbabwiska vänner som just nu gästar vår församling. De kommer från vår vänförsamling i Manama. De skapar rytm med sin sång och ibland med en enkel trumma. Det svänger så oerhört, så i jämförelse, trots att jag älskar rytm och att röra på mig, så känner jag mig som en totempåle. Eller en tusen liters frysbox. Som om jag vore fastklistrad i marken. Visst är det märkligt att det finns en sådan inbygd rytm i vissa människor, så de skapar rörelser som andra människor inte trodde existerar. Sättet de sjunger på svänger som tusan. Jag får verkligen behärska mig för att inte se ut som en fågelholk, där jag står och imponeras. Sedan känner jag strax efteråt att vilken sagolik tur att de inte behövde växa upp med den syndabelagda dansen i Småland. Skulle säkert vara som att leva med tvångströja. Fast å andra sidan så hade vi aldrig någon Mugabe i Småland. Det har dock de. En för mycket. På återseende med ett leende!

PS. Etthundratjugo år sedan Lapp-Lisa föddes. Alltså inte förlagan till dagens P-vakter. Lapp-Lisa, för alla nytilllkomna människor, var en kristen sångerska som sjöng Barnatroooooooo så det stod härliga till. Efter den tidens mått mätt. Hon föddes alltså samma år som Eiffeltornet invigdes. Vad nu det har med varandra att göra?

Var inte som en igelkott som sticks så fort man rör

Solen kändes blek idag. Som om hösten ville tala om att nu finns det ingen återvändo. Jag har en känsla att det snart är fullt möjligt att rulla runt i lövhögarna. Får se om jag eller snön hinner först. Sådant gör kanske inte du? Rullar i löv? Då har du missat något. Om du blir sugen på att testa, så se till att det inte har regnat eller att löven ligger på gyttjig mark, då är det inte alls lika roligt. Men torra löv i stora högar är prassligt och roligt. Förhoppningsvis hinner du före igelkotten. Jag tror inte det är så kul att rulla runt med en stickig liten boll som fräser. Reta upp en arbetskamrat istället. Det är ungefär samma sak.

Jag åkte förbi Bolougnerskogen i Gävle idag. Bäst att tillägga Gävle, så du inte får för dig att jag bloggar från Paris. Det är en liten idyll mitt i Gävle. En park som bara inbjuder till härliga promenader. Det finns allid något att titta på där och när det gäller hösten så är det en färgsprakande kaskad av höstiga färger. Dessutom finns där en allé som är som gjord för lövrullning. Skyll nu inte på mig om sedlighetspolisen kommer och tar hand om dig. Det gäller att välja sina tillfällen och även klädsel. Var smart och välj ett material där inte alla gamla löv fastnar. Inte så kul om du kommer tillbaka till jobbet och ser ut som om du har varit på höstlig repövning med hemvärnet.

Jag åt sen lunch idag och var beredd på att få äta ensam. Jag hade varit på personalmöte i en annan församling än den där jag har mitt kontor och efter det hade jag varit på sjukbesök. Jag hade tänkt att äta däremellan, men det hann jag inte. När jag kom tillbaka till jobbet så fann jag två luncheftersläntrare och dessutom resterna av en exotisk buffé som hade avnjutits i något sammanhang kvällen före. Sådana rester kan jag inte tacka nej till. Kyckling, rostbiff, skinka. Ananas, nektarin, vindruvor, physalis, melon. Detta mitt i veckan. Jag lät min något torftigare matlåda stå och dra till sig lite tills imorgon.

Du funderar kanske fortfarande på om jag är allvarlig när det gäller lövrullning. Var inte orolig, jag kan göra värre saker än så. Utan att skämmas. Man ska inte vara feg, sa Mia och valde en historia-fråga på pluppkortet i TP-spelet i vår ungdom. Historia var inte hennes starkaste sida tydligen. Ändå valde hon att ställa sig där och inväntade frågan som skulle ge en gul pajbit. Det är ett slags mod i det. Vardagsmod. Så också en lövrullning mitt i vardagen. Ber du mig om sällskap så fegar jag inte ur.

Det syns nog inte på ytan, men annars är jag lite ur balans just nu. Min kroppsfunktion sätter lite käppar i hjulet för mig. Det har jag levt så länge med, så jag drar inga större växlar på det. Det kan väcka en viss irritation hos mig att det ska behöva vara så, men som vanligt så finns det de som har det mycket värre. Mycket värre! Det ligger också en eller ett par saker på mitt hjärta, som absolut inte är bloggbara, men som ändå upptar en stor del av mitt känsloliv och tankeverksamhet just nu. Det är inte något som ska upp på stora blogganslagstavlan utan det kan gott få ligga på mitt hjärtas kammare ett tag. Bit för bit ska jag nysta i det och jag är helt övertygad om att det kommer att sluta gott. Helt enkelt för att jag har bestämt mig för att så få det bli.

När det sker omtumlande saker i livet, så är det dock ganska skönt med ett praktiskt orienterat kaos. Ett sådant har vi hemma nu. På nolltid tömde vi tonårsdotterns rum. Säng med madrass och bäddmadrass såldes på Blocket utan att vi ens hann blinka. TV och DVD med upphängningsanordning kommer att gå samma väg, så även skrivbordet. Resten av det stora tonårsbohaget är nu utportionerat till förråd, Mr T:s och min klädkammare, hallen och självaste finrummet har förvandlats till ett tonårsrum i kolossalformat. Myshörna med madrass på golvet att sova på. Alla i familjen är nästan avundsjuka. Datorhörna på rumsbordet. Klädupphängning på finbordsstolarna. Sedan finns det även ett underbart stort parkettgolv för allt oupphängt. Så om du vill bli bjuden på en trerätters med levande ljus och vin, så får jag be dig vänta ett tag.

Jag som trodde att köksrenovering var det maximala tillståndet av rörighet, men nu är jag inte lika säker. Det kommer i alla fall att bli ett jättemysigt tonårsrum och förhoppningsvis är det en liten anledning för henne att inte flytta inom närmaste framtid. Vad vi ska använda det till sedan Mr T och jag det tål att fundera på. Jag har några förslag. Min första tanke är ett övningsrum till mig där jag kan ha munspels-, ukulele- och banjoorgier. Ja, du ska inte tro att lövrullning är det värsta du kommer att få läsa i den här bloggen. Men ett helt rum för detta?

Ska då Mr T får flytta in där också med alla sina lurar? Då blir det trångt! Om det sedan känns konstigt att ha en instrumental uppdelning hemma, så måste piano, syntar, kastanjetter och tamburiner också in där. Nu pratar vi inte längre trångt. Nu pratar vi packat. Sist men inte minst så har jag tillfört ett althorn och ett dragspel i boet. Vi kan ju inte låta dessa fantastiska instrument stå utanför i hallen.

Så ska vi skippa instrumenttanken och säga nyckelordet böcker? Alltså, det skulle bli Gävles, Sveriges eller världens coolaste bibliotek. Problemet är att så många böcker får inte plats där. Det skulle dessutom vara trevligt med några läsfåtöljer och ett bord att sätta ifrån sig kaffekoppen på. En eller ett par fotpallar. Du hör ju, det är inte svårt att fylla ett rum. En annan idé vore att göra det till kvarterets coolaste internetcafé. Åtminstone öppet för oss som bor i huset. Det innebär ju så småningom bara Mr T och jag. Den tanken kittlar mig. Ett rum för datorer. Där det går att stänga dörren både från insidan och utsidan. Bäst att inte gå händelserna i förväg. Just nu är det som bäst om dottern stannar ett tag till. När hon är på humör så kan det nog tänkas att hon gör mig sällskap i lövrullningen. På återseende med ett leende!

PS. Hur chockad är du?

Hur ska jag kunna tacka?

Idag har jag fått en ovanlig gåva. Det var verkligen en sådan som inte är massproducerad. Inte inslagen i papper, tejp och snöre. Inte i kuvert. Jag är glad så att jag är rörd. Jag vill visa min tacksamhet, men hur tackar jag för en gåva som är så utöver det vanliga? Gåvan levererades i form av toner. Du läste rätt. Gåvan som jag fick idag var i form av två melodier till mina texter. Under årens gång har jag blivit modigare. Det trodde du kanske inte. Inte modig som ett lejon och inte modig som Daniel i lejongropen heller. Bara så där lite lagom modig, så att jag vågar ta fram mina texter och lämna dem vidare. Alltså de har sluppit skrivbordslådan och har fått komma ut och lufta sig lite.

Det här med modet är inte så sturskt som det låter. Jag har mer eller mindre blivit tvingad att ta fram mina texter. Kommer inte ihåg om jag har nämnt här på bloggsidan att jag har blivit antagen till en psalmskola? Vi är tretton elever som under två och ett halvt år ska få ägna oss åt psalmskrivande. Kursen är på distans med några träffar per termin. Första träffen går av stapeln i mitten av oktober. I förberedelserna har legat att plocka fram text och skicka in för bedömning. Jag lyckades välja fem texter som jag skickade iväg och av dem skulle jag sedan välja en, som skulle avhandlas på första träffen. Jag har valt en text som jag skrev för fyra, fem år sedan. I min Faders armar. Den betyder mycket för mig och jag vet så väl varför jag skrev den. Den beskriver min relation till Gud. I en ytterst viktig tid i mitt liv.

Så hade jag ytterligare en text, som jag tyckte var värd att få sjungas. Den skrev jag i bilen den femtonde augusti i år. Den handlar om framtid och är egentligen en bön till Gud. En önskan att få leva mitt liv som han har tänkt det. Den är egentligen inte skriven om mig som person, utan jag har haft en annans människas situation i mina skrivartankar. Jag gav texterna till en av mina kollegor som jag vet är intresserad av musik och som också har komponerat tidigare. Jag hade inga krav eller önskningar om upplägg. Jag kunde bara säga att det inte var någon brådska. Det var okej att ta god tid på sig. Skapande kan inte pressas fram. Så döm om min förvåning när jag bara efter några dagar fick möjlighet att lyssna på ett första utkast. Ett utkast som jag köpte utan ändringar. När jag hörde melodin till texten I min Faders armar, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De bara kom och det gick inte att hejda. Det var inte längre en död text. Den hade fått ett liv och tonerna svävade igenom rummet och nådde en liten sträng i mitt hjärta. Den strängen slogs an och det kändes harmoniskt.

Det är inte precis vad jag längtar efter att sitta utan näsduk och gråta hos en kollega. Tankar om mascara och annat i sammanhanget väldigt simpla föreställningar pluppar igenom tankebanorna. Jag strök lite försiktigt och lite dolt tårarna ur ögonvråna och hoppades att det inte märktes så tydligt. Det gjorde det säkert, jag var blank och rödögd en lång stund efteråt. Vad är det som är så farligt att visa tårar av glädje? Eller förresten tårar av sorg också. När jag hörde tonerna så kom de som balsam för så mycket som jag har bearbetat. Skrivandet av sången har varit en bearbetning och när nu melodin kom, så blev det som om den fyllde de tomrum som bearbetning inte kommer åt. De la sig mjukt som sammet och jag kände mig lycklig, nästintill euforisk.

Jag uppfylldes av en känsla att den där melodin önskar jag att jag hade fått skriva själv, för så bra och rätt kändes den. Ändå är jag samtidigt så glad att det är just min kollega som sätter sitt namn som kompositör, för det är roligt att skapa tillsammans. Jag är stolt över att ha fått skriva en text som har fått en sådan fin melodi. Jag hoppas att den kommer att sjungas. Jag vet att jag kommer att sjunga den i duschen. Jag är svag för den irländska musiken. Till min text hade det inte passat sig med de glättiga och tjoflöjtandes irländska takterna, utan den var mer åt det melankoliska hållet. Att min kollega hade lyckats hitta den irländska känslan är jag så glad för. Det kändes som min sång, även om det nu även är hans. Vår första gemensamma komposition. Detta skapande är verkligen en gåva och en fröjd.

Jag frågade lite försiktigt om det skulle gå för sig att få lämna ifrån sig fler texter och nästa text för musikalisk bearbetning blir en julsång. Den är skriven till en alldeles speciell person och det är inget som jag nödvändigtvis behöver blogga om. Jag har delgett notskrivaren, eftersom det kan vara bra att få lite bakgrund, men likadant den här gången. Det är fritt fram för eget skapande och inga krav från min sida. Jag tror inte att det ska styras och ställas för mycket. Jag tror på människors olika gåvor och så rätt som det kändes vid de två första sångerna, så är jag inte ett dugg orolig. Det känns lugnt och tryggt. Jag vill inte bara bli så modig, så att det slår över och att jag blir övermodig. Det är viktigt för mig att behålla min ödmjukhet. Jag har nämligen märkt att det är då det är som lättast att skriva. Jag tror det helt enkelt fungerar så att Gud tar pennan och idéerna ifrån mig när jag tenderar att bli kaxig. Ingen massproduktion då inte.

Ska jag bli mer än modig så vill jag bli frimodig. Att skriva är det bästa jag vet. Du som har följt min blogg tycker säkert att jag är tjatig. Kom med något nytt, hör jag dig ropa. Ja, det skulle kanske vara att det är också förenat med en hel del smärta att skriva. Det är inte alltid helt enkelt och när det för en gångs skull är det, så kommer snart en oskriven lag som inleds med jante. Jag bor i ett jantebälte och jag gör allt för att inte bli fastspänd i den remmen. Hellre skaffar jag mig ett par färgglada hängslen som jag kan spänna och snärta med när jag får tid över.

Idag har solen skinit, men ikväll regnar det. Hur det har varit i Halmstad vet jag inte, men där befinner sig numera släktens födelsedagsbarn för dagen. Richard som fyller nitton år idag. Östgöten. Galenpannan som håller på Norrköping i fotboll. Jag kan skriva så för jag är ganska säker på att han inte läser fasters blogg. Även om han gör det, så vet jag att han kan bita ifrån och gnälla på min Öster-tillhörighet. Vi har chatt-kontakt titt som tätt. Han är nästan den släkting som jag har mest kontakt med. Ibland spelar ålder ingen roll. Det bloggade jag om i förra bloggen, eller hur?

Om du undrar över mitt sporadiska bloggande så finns det miljoner förklaringar. Det hjälper inte. I alla fall inte om jag säger det till mina ungdomar hemma. De svarar klokt att det handlar om prioriteringar. De tycker självklart att tvätt, städning och andra trista hushållssysslor kan stå åt sidan, åtminstone för en liten stund. Alltså för en liten bloggstund. Innerst inne vet jag att de har rätt. En liten stund har vi alla tid med. Sedan att tonåringar har en tendens att lägga alla dessa stunder efter varandra i en lång rad, det är en annan femma. Jag tröstar mig med att de kommer snart att träda in i vuxenbeteendet. Kanske en svag tröst? Bättre att förfäras.

Det är inte bara hemmets hushållssysslor som har stört mitt bloggande. Det är mitt arbete också. Sista meningen kanske inte passar sig så bra i tryck. Tänk om chefen läser att mitt arbete stör mitt bloggande. Ojojoj. Det blir personalutvecklingssamtal flera månader i förväg än det ordinarie PU-samtalet. Jag kan lite diplomatiskt i alla fall skriva att det har varit mycket den senaste tiden. Dels som har krävt insats på plats, men också som kräver engagemang i mina tankar. Det har gått runt, runt och jag delar den känslan med många arbetskamrater och inte minst med chefen. Ändå är han den bäste på att be mig dra ner på takten. Hur många har sådana chefer? Fast å andra sidan, hur många chefer har sådan personal? Någon balans vore önskvärd hur som helst. Ska försöka hitta den snart. Lägger det som prioritet 1.

Så är det förstås förberedelser för psalmskolan som ligger till grund för att det inte har blivit så mycket bloggande. Skrivande som skrivande. Ett annat störande fenomen stavas huvudvärk eller migrän. Den tar tid för mig. Utan att fråga om lov. Jag har kanske uppvisat signaler som gör att migränen tror att det är fritt fram, men icke. Nu ska jag i alla fall till neurologen på kontroll om några veckor. Får se om han kan bringa någon klarhet i detta djävulska moment i livet. Jag inledde bloggen med att tala om gåva och avslutar med att prata om migrän som jag långt ifrån kan kalla en gåva. Den har jag kanske fått för mina synders skull. Är det bara i Småland vi uttrycker oss så hårt mot oss själva? På återseende med ett leende!

PS. Jag önskar att du hade kunnat vara med igår eftermiddag på Kyrkans Hus i stan och dela mötet med 5 studenter från högskolan. 2 tjejer från Kina, en från Ryssland och 2 svenska tjejer. De studerar på socionomprogrammet med internationell inriktning och skulle skriva om döva. Jag hade bjudit in tre döva tjejer som fick berätta om uppväxt, om samhällets attityd, om undervisning och om dövkyrkan. En av flickorna la fram ett vittnesbörd, som fick mig att sitta med ståpäls. Det var så otroligt starkt. Att utbrist i ett halleluja är inte för mycket begärt! Det var precis vad det var... ett teckenspråkigt HALLELUJAH-MOMENT!