Två dagar före jul och det är med blandade känslor jag sitter här vid datorn och bloggar. Tankarna ligger inte så mycket på bloggen, utan de finns hos min käre far och min kära mor nere i Småland. Min pappa har kommit in på intensiven på Västerviks sjukhus i början av kvällen och då kommer allting av sig på något vis. Om det nu tidigare fanns ett julschema, så bläddrar hjärnan igenom det lite snabbt och okontrollerat. Var och hur och när kan vi stuva om och ta tag i väsentligheterna? Min pappas hälsa är verkligen en väsentlighet.
Jag sitter också här med blandade känslor på grund av att jag känner mig också riktigt förbannad på ansvarig läkare och sjukvården. Detta experimenterande med människor får mig att gå i taket. Visst, jag är medveten om att det i grunden handlar om min oro för pappa och då är det lätt att finna en syndabock. Fast jag står verkligen för min åsikt och jag tycker att det här sjukdomsfallet är misskött och det får ansvarig läkare ta åt sig.
Min pappa har varit dålig en längre tid, så hans grundhälsa är något nedsatt. Så tillkom en rejäl förkylning som har pågått en längre tid. Min pappa fick öroninflammation vid åtta års ålder och på den tiden fanns inte penicillin. Läget blev kritiskt och inflammationen började sprida sig. Det slutade med att de tömde hela örat på allt innehåll. De mejslade ner benet och allting annat, med följden att han blev helt döv på örat. Detta har han kunnat leva med, men problem har alltid uppstått vid rejäla förkylningar. Då fastnar all baskeluskskit i detta öra, som egentligen bara är ett trångt hålrum och det blir varbildning. Förra måndagen, alltså en vecka sedan idag, så var pappa rejält dålig. Han och mamma åkte till Oskarshamns sjukhus, sju mil enkel resa.
De ville ha penicillin, men läkaren ansåg att det inte var nödvändigt. De fick några droppar. Det satt fast något i örat, men det gick inte att få loss. Smärtan de kommande dagarna var fruktansvärd. Ingen sömn, dålig balans och feber. På torsdagen dags för ny resa till Oskarshamn. Den dåliga balansen kunde inte orsakas av örat ansåg läkaren. Men hallå, det tillhör väl baskunskaper att balanssystemet är sammanlänkat med öronen? Penicillin var fortfarande inte nödvändigt. Mamma och pappa fick tjata sig till ett recept. Pappa var nu mycket illa däran, men fick vända hemåt.
Fredag, lördag, söndag med fruktansvärda smärtor. Illande röd framför örat och bakom örat. Spänd i huden, svullen. I natt värkte det sönder. Inte inne i örat, utan bakom. Huden sprack och ut vällde varet. Det är inte svårt att tänka sig hur fruktansvärt ont detta gör. Ny resa till Oskarshamn. Ny läkare. Tack och lov för läkarbyte. Dagens läkarbesök resulterade i ett akut snitt bakom örat och tömmande och sugande på varbildningen. Det formligen forsade ut. Läkaren bedömer läget vara livshotande. Sjuktransport till Västerviks sjukhus och inläggning på övervakning med intravenöst antibiotika. Kanske inte så konstigt att jag sitter här och är något förbannad över hanteringen i sjukvården? En människa som har haft dessa problem sedan åttaårsåldern, skulle den personen inte kunna tala om vad följderna blir om problemet inte åtgärdas?
Nu blir det julhelg på Västerviks sjukhus med skiktröntgen av hjärnan imorgon, antibiotika i dropp och övervakning för det livshotande tillståndet. Så just nu kom julkänslorna av sig. De hade faktiskt börjat infinna sig, eftersom städningen och pyntningen är avklarade. Det mesta är förberett och klart. Nu återstår bara att ta in granen enligt traditionen dan före dopparedan. Skinkan ska griljeras. Lika där, traditionen säger dan före dopparedan. Vi har även bjudit hit lite släkt imorgon eftermiddag. Drottningen blir pensionär imorgon och visst kan vi höja en kaffekopp för henne, men mest gör vi det för att träffa släkt, som vi inte träffar så ofta och för att provsmaka julbaket.
Fast mest kommer nog aktiviteten vara koncentrerad till Västerviks sjukhus. Det är inte roligt med sjukhus och speciellt inte i julhelgen. Det blir en annorlunda julhelg och så får det bli. Det viktigaste just nu är att pappa blir frisk. Det är vad jag ber min Herre om ikväll. Till vem ska vi gå om inte till Honom? Bönen blir inte välstrukturerad och fint formulerad. Den blir ibland bara suckar och ett rop på hjälp. Jag vet att Han förstår. Det är det som är det trygga i att be. Jag får komma med den jag är och med det jag bär.
Jag hade tänkt att jag skulle publicera bilder på bloggaren i denna bloggkalender och jag gör detta idag också, men jag väljer en bild på mig och mina föräldrar. Den togs i somras. Mr T är fotografen. Jag har mycket tacksamhet inombords till mina föräldrar. De har gjort mitt liv med gemensamma krafter, de har alltid funnits till hands. De har varit stora föredömen och ett ideal som jag bär med mig och som har hjälpt mig i min egen föräldraroll. De uppmuntrar och gläds. De är stolta och glada. De låter mig veta att de älskar mig. De ber för mig och min familj. Jag har anledning att tacka mina föräldrar. Utan dem vore jag intet.
22 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Frågar du mig, så har jag världens bästa föräldrar. De har inte svikit mig en enda gång i livet. Det är stort. Det är värt respekt. Jag hedrar gärna min moder och fader. Budordet behöver inte be mig två gånger. Inget tjat där inte. De är värda all heder och respekt. De är värda min kärlek och det är inte svårt att älska dem. De har verkligen visat mig hur man älskar. Förbehållslöst.
På tal om föräldrar, idag firar Mr T:s föräldrar, mina svärföräldrar 46-årig bröllopsdag. De gifte sig alltså på årets mörkaste dag, två dagar före julafton. Det är lätt att tänka att de var tvingade på grund av "omständigheter", men så var inte fallet. Första barnet kom senare, med god marginal. Det passade väl helt enkelt att gifta sig då. Är man kär så är man. Då vill man kanske inte vänta ett halvår till, bara för att det ska stå pingsthelg i almanackan. Sänder en blogghälsning med hjärtliga gratulationer. Jag är även mina svärföräldrar ett stort tack skyldig, för att de har gett mig Mr T. Min kärlek i livet. Han kunde ha fått samma namn som dagens namnsdagsbarn: Jonatan, som betyder Guds gåva. På återseende med ett leende!
PS. Mr T och jag har en liten trevlig tradition och det är att köpa en ny julskiva till varje jul. Det bästa köpet hittills var utan tvekan gruppen Take 6 julskiva. Tätt följd av Bebe & Cece. I år köpte vi Peter Jöbacks skiva och den har fått gå några gånger i eftermiddag. Alldeles lagom nedvarvning från julstök till sjukhusbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar